kandidatuppsa...k01 vt-09 - Lund University Publications

LUNDS UNIVERSITET
Enheten för medie- och kommunikationsvetenskap
MKVK01 VT-09
Examinator: Fredrik Miegel
Handledare: Tobias Linné
RAW eller WAR
Underhållning eller samhällskritik?
Anna Biverus
Tra Nguyen
Sammanfattning
Titel: RAW eller WAR. Underhållning eller samhällskritik?
Avdelning: Enheten för medie- och kommunikationsvetenskap
Författare: Anna Biverus & Tra Nguyen
Humor har länge varit en viktig underhållningsgenre. Men förutom underhållning har humor
även erbjudit samhällskritik. Man anar humors dubbelsidiga natur och funktion. Humor kan
lyfta fram känsliga ämnen utan att människor reagerar häftigt mot dem, då hela innehållet
uppfattas som underhållning. Denna dubbelsidighet har fått oss intresserade av humor och hur
den kan fungera i en större samhällskontext. Vi har då gått till en ganska färsk källa, nämligen
RAW stand-up komediklubb. De började sända på kanal 5 för första gången i vår. Just
avsnitten i programmet blir urvalet för denna uppsats. Programmet har ett nytt koncept som
bygger på att flera olika komiker, manliga och kvinnliga, svenska och utländska, uppträder på
sina egna sätt. På så vis kommer flera olika röster till tals, och det är just denna mångfald av
röster som vi är intresserade av att belysa. Därför är vårt syfte att undersöka vilka ämnen som
komikerna tar upp och hur programmet RAW kan fungera ur ett maktperspektiv, och om det
har en opinionsbildande funktion. Vi är inte intresserade av ett mottagarperspektiv, utan vi
baserar vår analys utifrån en kvalitativ diskursanalys eftersom denna metod bäst lämpar sig
för en djupgående förståelse för texten och dess samspel med det samhället i vilket den är
producerad. Vår teoretiska grund kommer att ligga i ett Culture Studies-perspektiv, eftersom
denna skola intresserar sig för populärkulturens påverkan på samhället och maktförhållanden.
Det vi kom fram till med vårt empiriska material är att humorn i RAW inte endast har en
underhållningsfunktion, utan även att ämnesvalet i programmet speglar samhällsrelaterade
diskurser. Vidare vill vi påstå att RAW kan betraktas som ett opinionsbildande verktyg.
Nyckelord: humor, TV, Cultural Studies, ideologi, makt, diskurs, samhälle.
2
Innehållsförteckning
1. Introduktion
5
1.1 Bakgrund
1.2 Tidigare forskning
1.3 Problemformulering
1.4 Syfte och frågeställning
5
5
6
7
2. Teori
8
2.1 Cultural Studies
8
2.1.1 Kultur och ideologi
2.1.2 Marxism och ideologi
2.1.3 Hegemoni
9
10
11
2.2 Humorns funktion
11
2.2.1 Humor och miljö
2.2.2 Informell humor
2.2.3 Satir och etnisk humor
2.2.4 Förolämpning
2.2.5 Politisk karikatyr
2.2.6 Topical jokes
2.2.7 Oförenlighet
11
12
12
12
13
13
14
3. Metod
15
3.1 Kvalitativ metod
3.2 Kvalitativ textanalys och diskursanalys
3.3 Avgränsning och urval
3.4 Tillvägagångssätt
3.5 Metodkritik
15
15
16
17
18
4. Resultat och analys
19
4.1 RAW och dess miljö
4.2 Oförenlighet
4.3 Informell humor
19
19
20
4.3.1 Situationsskämt
4.3.2 Standardiserat skämt
20
22
4.4 Fördomar
22
4.4.1 Etnisk humor
4.4.2 Förolämpning
4.4.3 Skämt om offentliga personer
23
25
27
3
4.5 Politisk karikatyr
4.6 Satir
4.7 Topical jokes
4.8 Kultur- och generationsskillnader
28
29
31
33
5. Diskussion
36
5.1 Förslag till fortsatt forskning
37
Källförteckning
38
Tryckta källor
Elektroniska källor
38
39
Bilaga
41
Komikernas uppträdanden
41
4
1. Introduktion
1.1 Bakgrund
Inspirationen till den här uppsatsen kommer från Tv-programmet RAW. Mårten Andersson
grundade RAW Comedy Club för ungefär fyra år sen (www.kanal5.se). Han blev inspirerad
av komediklimatet i London där han uppträdde. Han upptäckte då att man kunde skämta på ett
mycket råare och hårdare sätt än i Sverige. Andersson ville därför prova konceptet i Sverige,
och det blev snart en framgång. Konceptet bygger på en enkel fråga: får man skämta om vad
som helst? Dessutom ville Andersson ge komikerna en chans att bestämma vad man skämtade
om (www.kanal5.se). Idag sänds RAW en gång i veckan på kanal 5. Programmets koncept är
att en mängd olika stand-up komiker gör sina individuella live-uppträdanden på Wirströms
Pub i Gamla Stan i Stockholm. Dessa sätts sedan ihop till ett program. I dessa uppträdanden
kan det förekomma känsliga ämnen, som blir ändamål för humor. Vi upplever RAW som
något annorlunda. RAW ägs rum i en informell miljö där publiken utgör en viktig del av
framförandet. Interaktionen mellan komikerna och publiken är viktig eftersom framförandet i
första hand riktar sig till de som finns på klubben. Det som också är intressant är blandningen
av komiker. RAW har som mål att belysa känsliga ämnen, som annars inte skulle ha
behandlats. Vi utgår ifrån att komikerna har en stor frihet i både ämnesval och
framförandesätt. Det är känt att stand-up komiker hämtar sitt material från dagspressen och
andra medier. Vi har en tes om att komikernas material återspeglar samhället och att humor
kan ses som ett opinionsbildande verktyg.
1.2 Tidigare forskning
Mycket forskning som har gjorts om humor har behandlat det utifrån något perspektiv av
genus som t.ex. om den manliga och kvinnliga kroppen i komediserier (för vidare läsning se
exempelvis Fouts & Vaughan 2002) eller om kvinnors stand-up komedi (se Fraiberg 1994).
Även inom lingvistiken har man forskat om humor och som exempel kan vi nämna Salvatore
Attardos (1994) forskning om humorns lingvistiska teorier, vilka behandlar bl.a. punch line,
tvetydigheten i och betydelsen av ett skämt. I linje med Attardos studie, och som är relevant
5
för denna uppsats, är framför allt Michael Mulkays (1988) sociologiska forskning om humor
och dess koppling till samhället. Hans teorier kommer att redogöras i teoridelen.
Giselinde Kuipers (2006) har skrivit om taste cultures (smakkulturer, vår översättning) och
hierarkier i holländska TV. Hon menar att taste är en form av kulturell kunskap, dvs. man
måste ha kunskap om något – och även kunna avkoda det – för att kunna tycka om, hata eller
vara likgiltig till det. Därför krävs det en hel del kunskap för att kunna finna nöje i TVkomedi. Mycket av denna kunskap som krävs för taste cultures finner man i social bakgrund,
som är inbäddad i socialt liv och socialt nätverk. Vidare skriver Kuipers om relationerna
mellan taste cultures. Man definierar taste cultures i motsats till varandra som exempelvis
mainstream kontra mindre kulturer (Kuipers 2006).
Schema theory and the humour of Little Britain (Snell 2006) behandlar den brittiska
komediserien Little Britain med hjälp av schema theory (schemateori, vår översättning).
Enligt denna teori uppstår mening i samband med interaktionen mellan en text och tolkarens
bakgrundskunskap. Snell (2006) använder den för att belysa konstruktionen och tolkningen av
humor i Little Britain.
Berglund och Ljuslinder (1999) undersöker humor i svensk TV, och tonvikten ligger på hur
svenskar och invandrare representeras. Frågeställningar man utgår ifrån behandlar huruvida
TV-humor kan ses som en barometer på samhällsklimat: kan den ses som något som speglar
en opinion som finns i samhället? Humor kan fungera som ett verktyg med hjälp av vilket
man kan betrakta avvikelser och nå en större acceptans av dessa. Det kan även bli motsatt
effekt, nämligen att TV-humor kan bidra till att stereotypa förhållningssätt förstärks.
Vi har tagit med ytterligare en tidigare forskning, Lainestes (2002), men eftersom vi
kommer att använda den i analysen kommer den att presenteras i teoridelen.
1.3 Problemformulering
Humor kan betraktas som en alldeles speciell genre. Å ena sidan innehåller den aspekter av
underhållning som får publiken att slappna av och på så sätt bli mer mottagliga för materialet.
Å andra sidan blir den ett utmärkt medel för att kritisera rådande förhållanden i samhället.
Vidare kan humor ge utrymme för känsliga ämnen, och på så sätt lyfta fram dem i ljuset. Men
samtidigt kan folk avfärda informationen som inget annat än ett skämt (Berglund och
Ljuslinder 1999). Eftersom vi betraktar RAW som en populärkulturell produkt anser vi att det
är viktigt att undersöka programmet för att få en bättre förståelse för hur stand-up komedi kan
spegla vårt samhälle och de olika diskurser som finns i det. Programmet kan även ses som
6
opinionsbildande, eftersom opinionsbildning är en viktig del i diskursutformning. Allt detta
bör betraktas som en del i en process som handlar om tolkningsföreträde och vem som har
makt att tolka.
1.4 Syfte och frågeställning
Genom att skämta tillåts man att föra fram förbjudna samtalsämnen menar Palmer (1994).
Alltså är humor inte bara till för att roa utan den har även en opinionsbildande funktion. Vårt
syfte med uppsatsen är att undersöka vilka samhällsrelaterade ämnen som förekommer i
RAW och hur valet av ämnen kan säga något om samhälleliga diskurser och
samhällsklimatet. Enligt Hartley (2002) är diskurser lika med maktförhållanden. Detta innebär
att sociala maktförhållanden egentligen är ett resultat av den ideologiska kampen mellan
diskurser (Hartley 2002). Då man kan betrakta ideologi som en samling dominerande
diskurser (Grossberg 1996), är frågeställningen:

Hur speglar skämten i RAW samhälleliga diskurser?

På vilket sätt kommer sociala maktskillnader till uttryck i komikernas material?
Vi väljer att se makt utifrån Michel Foucaults definition. Han ser makt som något ostadigt,
något som hela tiden förändras. Med makt följer motstånd. Alltså är makt ett
balansförhållande där olika punkter för en kamp om att uppnå makt (Foucault 1980).
7
2. Teori
Eftersom vi vill se huruvida stand-up komedi kan spegla och använda sig av olika diskurser
som finns i samhället, kan komikerna betraktas som maktaktörer. Då Cultural Studiesteorierna
även
intresserar
sig
för
populärkulturens
påverkan
på
samhället
och
maktförhållanden och hur dessa kan gestaltas och förändras, blir de användbara för vårt syfte
och vår frågeställning i och med att vi är intresserade av att se hur RAW speglar
samhällsdiskurser och på vilket sätt sociala maktskillnader kommer till uttryck. Vi börjar med
att kortfattat beskriva Cultural Studies framväxt, för att sedan gå in på deras syn på kultur och
förhållningssätt till samhällsinstitutioner som har makt över kultur. Vidare behandlas också
populärkulturens förmåga att göra motstånd mot rådande ideologier. För att förstå detta bättre
kommer vi att gå in på förhållande mellan kultur och språk, bildande av diskurser och
ideologier samt hegemoni. Avsnittet humorns funktion utgör ett ramverk för våra kategorier.
2.1 Cultural Studies
Cultural Ctudies är ett mångsidigt och brett fält. Men trots detta finns det en gemensam
nämnare, nämligen synen på kultur som en politisk, historisk process som konstruerar det s.k.
everyday life (Turner 1996). Denna teoretiska skola utvecklades i Storbritannien och
fokuserade på kultur som ett fält där ojämlikheter som klass, kön och ras gavs mening eller
fördes upp till ytan (Hartley 2002). Dessa ojämlikheter kunde komma bl.a. från motstånd i
form av subkulturer. Kultur sågs, alltså, som en terräng på vilken man förde en kamp om
hegemoni. Cultural Studies sökte därför att avtäcka kulturella skillnader och utövanden i
förhållande till sociala relationer i samhället. Det handlade inte längre om ”det mänskliga
villkoret” utan om ”makt”. Med enklare ord, det handlade inte längre om ”hur bra” något är,
utan om ”i vems intressen” något ligger (Hartley 2002, s. 49-50). Vi tolkar detta som att
Cultural Studies valde att se på relationen mellan människor som något som gestaltade
maktstrukturer i samhället, dvs. fokusen låg inte längre på mänskliga relationer utan man
sökte efter att avtäcka maktförhållanden i alla relationer och situationer.
Richard Hoggart och Raymond Williams är relevanta att ta upp eftersom vi är intresserade
av populärkulturella texter och deras återkoppling till ett större sammanhang. Författarna
skapade ett nytt sätt att strukturera om textkritiska metoder så att man kunde utläsa kultur från
8
annat än bara litteratur, som t.ex. från bl.a. populära sånger eller filmer. Man såg texten som
en del av den kulturella och samhälleliga kontexten i vilken den producerades och
konsumerades. Man menade att just denna process innehöll en fundamental omorientering.
Detta ledde till tankar kring hur kulturen var konstruerad som en helhet (Turner 1996).
2.1.1 Kultur och ideologi
Hartley (2002) skriver att kultur är en produktion och cirkulation av förnuft, mening och
medvetande, vilket betyder att kultur rör sig om reproduktion av liv och inte av gods. Vidare
innebär kultur en strid om betydelsen av tecken och koder (Grossberg 1996). Just därför måste
vi förstå världen som dessa tecken och koder är införlivade i. ”No such previously natural
moment of true meaning, untouched by the codes and social relations of production and
reading, exists” (Grossberg 1996, s. 157). “The meaning of a cultural symbol is given in part
by the social field into which it is incorporated…” (Grossberg 1996, s. 157). Kortfattat
betyder det att meningen i en text endast uppstår vid tolkningen av den, och att denna tolkning
är ett resultat av avkodning och sociala relationer. Betydelsen av en kulturell text infogas av
det sociala fältet som texten ingår i. Med andra ord kan en text aldrig existera avskärmad från
sitt nätverk. Detta kallas för intertextualitet, som innebär att en text med sin mening införs i en
ny text (Sturken & Cartwright 2001). Intertextualitet ger en förförståelse för kulturella koder
och utövande av kultur. Utövandet av kulturen i sin tur bestämmer hur vi lever och upplever
social praxis och hur den blir begriplig (Grossberg 1996). Denna sociala praxis i sin tur säger
något om dominans- och motståndsrelationer i samhället. Hall, enligt Grossberg (1996),
menar att det är genom relationen mellan diskurserna och den verklighet som de representerar
som frågan om ideologi framkommer. Detta kan tolkas som en återkopplande cirkel där alla
delarna är beroende av varandra. Diskurserna både påverkar och reflekterar verkligheten, och
ideologin formas av en mängd dominerande diskurser.
Ideologi är konstruerad genom språket men den är inte detsamma som språket, dvs. en text
måste inte nödvändigtvis har någon koppling till en viss politik (Grossberg 1996). Hall
förklarar att en kulturell texts ståndpunkt aldrig är rotfast, den ändras med tiden: ”This year’s
radical symbol or slogan will be neutralized into next year’s fashion…” (se Grossberg 1996,
s. 158). Mening kan, alltså, alltid uttryckas om på ett annat sätt. Det är genom att inbaka
dominanta ståndpunkter i texter, som ska legitimera representationen av verkligheten, som
den dominerande ideologin kan råda (Grossberg 1996). Genom utövanden av ideologin
fixeras sociala relationer på ett sätt som får dem att verka ”naturliga” och avvikande relationer
9
som ”onaturliga”. Dock är det inte verkligheten som representeras utan vår relation till denna
och det sätt vi lever och upplever verkligheten (Grossberg 1996). Vår upplevelse av
verkligheten är starkt påverkad av den dominerande ideologin. Hartley (2002) ser ideologi
som kunskap och föreställningar som kännetecknar eller är i intressen av en klass. Han talar
om samhällskunskap som något som cirkuleras, produceras och reproduceras till fördel för
den dominerande sociala klassen. De som befinner sig i underordnad ställning inbakas i ett
falskt medvetande (false consciousness) om sina förhållanden på den rådande ideologins
villkor (Fiske 2004, Hartley 2002). På så sätt kan ideologi betraktas som produktion och
distribution av den regerande klassens föreställningar. Men även inom den dominerande
ideologin finns det motstridiga ståndpunkter. Hur naturaliserad och lyckad en dominerande
ideologi än verkar, finns det alltid motståndskrafter från ”nedan” i form av exempelvis
subkulturer (Hartley 2002).
2.1.2 Marxism och ideologi
Kritisk marxism ser kulturen som något som aktivt influerar och har konsekvenser på
ekonomiska och politiska förhållanden och inte endast passivt blir påverkad av dessa (Turner
1996). Detta var något nytt till skillnad från den traditionella marxismen, som betraktar
kulturen som en produkt av den ekonomiska och industriella basen. Detta synsätt ignorerar
t.ex. språkets betydelse för hur en kultur ser ut och utvecklas. Då Cultural Studies har ett
intresse för hur maktförhållanden institutionaliseras och legitimeras antogs kritisk marxistisk
teori för att kunna kritisera det ekonomiska inflytandet i förhållande till förklaringsmodeller
(Turner 1996). Det handlar om flera avgörande krafter – ekonomi, politik och kultur. Dessa
krafter tävlar och står i konflikt med varandra för att skapa ett enhetligt samhälle. Althussser,
enligt Turner 1996), ser inte ideologi som falsk utan som ett ramverk genom vilket människor
tolkar och skapar mening av sina erfarenheter. Ideologier skapar och formar våra
uppfattningar av verkligheten. Språket spelar här en avgörande roll, då språk är ideologiska
ramverk som vi lär oss redan från barnsben (Turner 1996).
Brittisk Cultural Studies har fokuserat sin ideologiska analys på just media (Turner 1996).
Stor vikt har lagts på uppdelningen av sociala relationer och politiska frågor, vilka bör
betraktas i förhållande till produktionsprocessen och omvandlingen av populära ideologier.
Det kritiskt marxistiska synsättet insisterar på att kulturen bestäms av vissa historiska krafter,
som legitimeras av vissa ideologiska formationer och specifika materiella intressen (Turner
1996). Ideologi kan också ses som en kamp om ledarposition, dvs. hegemoni.
10
2.1.3 Hegemoni
Hegemoni sätter en gräns för vår kamp och definierar vårt fält av sunt förnuft (Grossberg
1996). Det är en kamp om det populära, det allmänna, om ställning som ledare av det
regerande blocket i det sociala och politiska livet i samhället. Det rör sig om människors stöd
för en viss social struktur och ett visst maktsystem genom vilka det regerande blockets
intressen fastställer dess ledarposition. Teorin handlar om att den dominerande klassen utövar
socialt och kulturellt ledarskap för att bibehålla sin kontroll över ekonomiska, politiska och
kulturella riktningar i samhället (Hartley 2002). Det som utmärker hegemoni är att den verkar
genom att vinna samtycke för dominanta idéer, och inte genom våld. Därmed går det att säga
att vi befinner oss i underordnad ställning av egen fri vilja. Man kan här se en tydlig koppling
till det som tidigare togs upp som falskt medvetande. Samhälleliga institutioner, som påstår
sig vara ”representativa” av folket, är produktiva tillverkare av förnuft, kunskap och meningar
– det är de som producerar vår sociala medvetenhet (Hartley 2002). Allt detta sätts i
cirkulation av maktaktörerna. Kort sagt, hegemoni verkar för att naturalisera en klassideologi
(Hartley 2002). En annan aspekt som kännetecknar hegemoni är att den inte är given, utan den
dominerande ideologin måste ständigt föra en kamp mot motstånd från olika underordnade
grupper för att vinna gillande från människor för de sociala förhållanden som den gynnar
(Fiske 2004). En av dessa motståndskrafter är subkulturer (Hartley 2002).
2.2 Humorns funktion
I detta avsnitt redogör vi för de övergripande kategorierna som kommer att användas i
analysen. Dessa kategorier är tagna från flera forskningsfält som har berört humor, men till
största del ur sociologin. Kategorierna kommer dock att delas upp och omstruktureras för att
på ett tydligare sätt presentera vårt empiriska material.
2.2.1 Humor och miljö
Det finns ett samband mellan humor och social struktur. Det sociala livet kretsar mycket kring
motsägelser, oppositioner och oförenligheter och som ett uttryck för dessa uppstår skämt
(Mulkay 1988). Douglas, enligt Mulkay, påpekar att humor är ett sätt att konfrontera och
omorganisera den rådande sociala strukturen, ett sätt att störta hierarkin – ”Essentially a joke
is an anti-rite” (1988, s. 154). Dock håller Mulkay inte med henne och menar istället att
förhållandet mellan humor och den rådande sociala strukturen är desto starkare ju mer
formaliserad den är. Detta gäller speciellt i formella miljöer, där humor är direkt kopplad till
denna struktur. Mulkay (1988) menar att i formella miljöer som exempelvis Nobelmiddagen
11
håller man sig till ett visst regelverk där skämten inte sträcker sig utanför det tillåtna. I
informella miljöer är detta förhållande relativt svagt och indirekt. Den humor som utspelas i
dessa informella miljöer kan vara mer bred och kreativ och kan därför vara mer kritisk till den
dominanta sociala strukturen (Mulkay 1988). Alltså, platsen styr skämten.
2.2.2 Informell humor
Informell humor består av två underkategorier, nämligen situationsskämt och standardiserat
skämt. Situationsskämt (situation jokes) är spontant och uppkommer under interpersonell
interaktion. Mycket informell humor har en ”ren” karaktär, dvs. att skämten uppkommer ur
situationen och har ingen direkt underliggande avsikt på förhand. Dock inte sagt att de inte
kan användas som verktyg för allvarliga meningar och motiv (Mulkay 1988). Omgivningen
kan fungera som en inspirationskälla för att föra fram diskutabla ämnen. Genom
användningen av skämt kan man ta upp tabuämnen, samtidigt som man inte behöver stå till
svars för sina skämthandlingar i lika hög grad som i en vanlig situation (Mulkay 1988).
Standardiserat skämt (standardized jokes) handlar om stereotyper så som ”prästen” eller
”irländaren” (Mulkay 1988). Denna typ av skämt kräver ingen mänsklig interaktion och är
inte knuten till en specifik plats. Dock vet vi att stereotyper är uppbyggda av förutfattade
meningar som är knutna till en större kulturell kontext. Därför kan skämt som är baserade på
stereotypa uppfattningar bara förstås i en given kulturell kontext.
2.2.3 Satir och etnisk humor
Berglund och Ljuslinder (1999) tar upp olika humortekniker som kan tillämpas i
skämtutformning. En sådan teknik är satir som vill lyfta fram missförhållanden i samhället,
inte nödvändigtvis med mål att uppnå en förändring utan först och främst att synliggöra och få
uttrycka sin kritik. Här görs det en särdelning mellan satir och humor då man menar att
humorns främsta mål är att underhålla, detta utan några vidare intentioner. Författarna tar
även upp etnisk humor, som behandlar binära motsatspar så att ens egen grupp framställs som
bättre än den avvikande gruppen. Slutligen kan vi ta upp vad som är specifikt för stand-up
komik. Materialet för stand-up komik är ofta en blandning av olika ämnen som kan vara
hämtade ur vardagliga händelser (Berglund & Ljuslinder 1999).
2.2.4 Förolämpning
Ett bra sätt att krossa en motståndares tal genom att få folk att inte ta honom på allvar är via
ett skämt (Palmer 1994). Palmer (1994) utvecklar med att påpeka att skämt kan förlöjliga och
12
nedvärdera en motståndare. Ett bra exempel på förolämpning är blondinskämt. Dessa bygger
på uppfattningen att ljushåriga personer är mindre intelligenta än mörkhåriga. Därav kan vi
tolka att många av förolämpningsskämt har sin grund i stereotyper, som kan bygga på
fördomar. Dessa kan också vara en komponent i etnisk humor. Därför kommer vi att i
analysen skapa en övergripande kategori som heter fördomar.
2.2.5 Politisk karikatyr
Denna humorteknik är till en hög grad personinriktad och används för att egentligen avtäcka
sanningen bakom ett politiskt påstående eller en politisk handling (Mulkay 1988). En
karikatyrtecknare kan med sin teckning få ett mer avgörande resultat än en författare med sina
ord: ”Satire is his strongest weapon, and if keenly directed, he can give his victim a more
deadly thrust in one … drawing than can the writer of a dozen articles” (Mulkay 1988, s.
198). En karikatyr kan kritisera, underminera, utmana och nedvärdera en politikers handlingar
på åtminstone tre sätt. Det första är fysiskt utseende. Tecknaren har kontrollen över hur
personen ska se ut och hur det kan stå som grund för deras misslyckanden, felaktigheter och
synder. Det andra sättet är uppförande och politik av ledande personer och hur dessa två saker
kan skildras både verkligt, allvarligt och löjeväckande, skrattretande. Det tredje sättet är att
framställa karikatyren med betydelsemässiga motsättningar som måste avkodas av läsaren
själv (Mulkay 1988).
2.2.6 Topical jokes
Laineste (2002) skriver om humorns kognitiva funktion, vilket innebär att vi människor
använder skämt som ett sätt att hantera den sociala verklighetens händelser. I vårt snabba
utvecklingssamhälle, tar vi till skämt för att avslöja dess komplexiteter och paradoxer.
Laineste fokuserar på hur människor relaterar till medierna och hur denna relation kommer till
uttryck i nyhetsparodier och andra topical jokes (ämnesskämt, vår översättning). Topical jokes
är för det mesta skämt som innehåller ironiska kommentarer på ett aktuellt ”hett” ämne. För
att förstå topical jokes måste publiken vara insatt i aktuella nyhetstexter. Därmed är topical
jokes också ett bra sätt att lyfta fram poängen i ämnet. Laineste (2002) menar att man kan se
topical jokes som ett sätt att bearbeta känslomässiga problem, eller som en protest mot
mediediskursens känslolösa natur.
13
2.2.7 Oförenlighet
Humor kan uppstå i användningen av tvetydighet och dubbelhet av ord, eftersom detta kan
leda till missuppfattning (Mulkay 1988). Palmer (1994) kallar humor som härstammar från
ord som har två skilda betydelser för oförenlighet (incongruity), vilket innebär att två saker
inte går ihop. För att förtydliga tar vi ett skämt från Koestler:
In the happy days of La Ronde, a dashing but penniless Austrian officer tried to
obtain the favours of a fashionable courtesan. To shake off this unwanted suitor,
she explained to him that her heart was, alas, not longer free. He replied politely:
“Mademoiselle, I never aimed as high as that”. (se Mulkay 1988, s. 27)
Ordet ”heart” i det här fallet har två betydelser: å ena sidan är det en symbol för kärlek, vilket
kurtisanen menar. Å andra sidan är det ett ord för ett kroppsligt organ. Tvetydigheten ligger i
själva ordet och i det sammanhang som det används. Uppenbarligen menar officeren det andra
när han säger ”heart”.
14
3. Metod
I detta kapitel redovisar vi vår metod för den senare analysen. Här tar vi upp kvalitativ textoch diskursanalys. Ett radio- eller TV-program eller en muntlig berättelse kan betraktas som
en text, enligt Findahl och Höijer (1981). I vårt fall är det, som nämnt, ett TV-program.
3.1 Kvalitativ metod
Först och främst är det undersökningens syfte och frågeställning som bestämmer vilken metod
man ska använda (Hartley 2002). Vår metod är av kvalitativ karaktär eftersom kvalitativ
metod innebär tolkning och uppfattning av den sociala verkligheten (Bryman 2002). Man vill
skapa förståelse kring det man studerar (Östbye et al. 2004). Vi vill nå en djupare förståelse
för hur humor kan fungera som ett opinionsbildande verktyg. Utifrån vår frågeställning som
syftar till att undersöka inte ”hur ofta” utan ”hur”, passar kvalitativ metod oss bäst. Kvalitativ
undersökning strävar efter att finna modeller, beskrivningar eller kategorier som bäst passar
för undersökningsobjektet (Östbye et al. 2004). Med hjälp av konstruerade kategorier kommer
vi att söka en förståelse för textens underliggande betydelse och innehåll för att senare knyta
an det till ett större samhällssammanhang.
3.2 Kvalitativ textanalys och diskursanalys
Textanalys berör innehållet och kontexten, i vilken en text ingår, för att kunna lyfta fram
tolkningar och meningar i texten (Hartley 2002). Det handlar inte om att hitta den rätta
tolkningen utan om att förstå vilka tolkningar som är möjliga. Textanalys tittar på
representationer av kulturella och politiska innebörder och inte bara på hur mening är
konstruerad. För att kunna göra en textanalys behöver forskaren en förståelse för den
omgivande kulturella kontexten, vilken är med andra ord en bredare sfär av textualitet.
Textualitet kan utgöras av exempelvis genrekonventioner och diskussionsämnen i andra
medietexter. Man strävar efter att avtäcka samspelet av meningar både inom och utanför
texten. Det är pendlingen mellan den skrivna texten och verkligheten i vilken den är
producerad, som mening skapas. Därför är textanalys användbar för oss eftersom den tar
hänsyn inte bara till både texten och kontexten där den skapas, men även den sociala
kontexten i vilken den analyseras (Hartley 2002).
15
Diskursanalys är en inriktning inom textanalysen och syftar till att studera text i förhållande
till samhällsfenomen (Bergström & Boréus 2005). Metoden används för att belysa diskurser i
samhället och hur dessa gestaltas och formas. Diskurser är en produkt av sociala, historiska
och institutionella formanden, och dessa institutionaliserade diskurser producerar betydelser.
Det finns en struktur och en interrelation mellan diskurserna. Hartley (2002) menar att medan
vissa är mer berättigade, ”mer uppenbara”, måste andra diskurser kämpa för att vinna
erkännande. Med andra ord är diskurser lika med maktförhållanden. Följaktligen innebär det
att mycket av de sociala betydelser vi utsätts för är egentligen ett resultat av den ideologiska
kampen mellan diskurser (Hartley 2002). Inom diskursanalys har man ett särskilt sätt att se på
språk (Bergström & Boréus 2005). Med det menas att språket inte återger verkligheten utan
bidrar till att skapa den. Därför är diskursanalys intressant eftersom den kan ge förståelse för
hur samhället påverkas och formas av olika diskurser. För oss är det relevant att se diskurser
som maktförhållanden, då vi syftar till att undersöka vilka diskurser som är mest framträdande
i programmet RAW. Därför vill vi se programmet RAW som ett maktforum som kan skapa
opinion. Om vi följer Foucaults syn på diskurs kan vi utgå ifrån att den är något som leder till
att människor kontrolleras. Foucault betraktar makt som något som utvecklas i relation mellan
människor (Bergström & Boréus 2005). Vi ser detta som att även text utvecklas mellan
människor och med det bär den med sig makt. Att analysera diskurser är att förstå hur makt
gestaltar sig.
3.3 Avgränsning och urval
Humor är ett ganska brett ämne att forska om och därför har vi avgränsat oss till humor i
stand-up komedi i programmet RAW, som kommer att stå som underlag för vårt empiriska
material. Vi vill därför närmare studera RAW och uppmärksamma vilka ämnen som tas upp i
programmet. Dock kommer vi inte att inta ett mottagarperspektiv då vårt intresse ligger i att
undersöka hur programmet fungerar som en opinionsbildare, och då är sändaren relevant. Vi
har valt att inrikta oss på ett textperspektiv där vi gör en textanalys. Vi kommer att analysera
alla RAW-avsnitt av säsong ett som har visats hittills, dvs. sex avsnitt. Eftersom vårt intresse
är att undersöka maktförhållanden, kommer vi att använda oss av kvalitativ diskursanalys då
denna är lämplig för studier kring makt. Den centrala teorin för uppsatsen är Cultural Studies
då denna skola även intresserar sig för maktrelationer.
16
3.4 Tillvägagångssätt
För vår undersökning var det relevant med en kvalitativ textanalys, som så småningom ledde
till en diskursanalys. Vi ville undersöka vilka ämnen som tas upp i programmet RAW och på
vilket sätt dessa representeras. Att göra den första avgränsningen var enkelt då det bara har
utkommit en säsong av RAW innehållande sex avsnitt, varje avsnitt ungefär 25-minuter långt.
Dessa sändes under våren 2009. Vidare gick vi tillväga på följande sätt. Avsnitten tittades
igenom på kanal 5: s hemsida under perioden 2 april-9 april 2009. För att förankra vår empiri
i ett teoretiskt ramverk, har vi använt oss av tidigare forskares teoretiska uppdelningar som
presenterades i teoridelen. Vår kategorisering framkom alltså utifrån det empiriska materialet
i samverkan med de teoretiska kategorierna. Övergripande teman blev synliga och utifrån
dessa kommer analysen att presenteras. Dessa teman är satir, oförenlighet, informell humor,
topical jokes, politisk karikatyr, kultur- och generationsskillnader och fördomar. Teman som
vi hittade förändrades under arbetets gång för att bättre passa vårt syfte och vår frågeställning.
Etnisk humor och förolämpning lades från början som två skilda teman. Men efter att ha
undersökt materialet mer ingående upptäckte vi att dessa två hade det gemensamt att de båda
bygger på fördomar. Därför skapades en övergripande kategori, fördomar, som skulle stå som
ett övergripande tema för etnisk humor och förolämpning. Under temat fördomar placerades
sedan också en ny underkategori som vi kallar skämt om offentliga personer. En annan
kategori som också skapades av oss var kultur- och generationsskillnader. Genom att titta på
skämt som behandlar kulturella och generationsskillnader kan vi bättre få en förståelse för hur
samhällsklimatet har förändrats. Även om vi gjorde en uppdelning mellan komikerna sågs
materialet som en stor helhet. Dock hade vi i åtanke att framträdandet kunde ha sina specifika
särdrag. Självfallet finns det material som inte berör makt och som vi har tagit i beräkning då
vi tittat på programmet som helhet. Detta material har behandlats under arbetets gång, men
inte fått ta plats i analysen, då vi i enlighet med vår frågeställning varit intresserade av att
belysa maktaspekter och därför gett citat som belyser dessa mer utrymme. Detta blev därför
en avgränsning som resulterade i att material som inte tydligt berör maktförhållanden togs
bort i vår analys. Ett exempel på borttagna material är ”kiss- och bajshumor”.
För att understödja de teman vi funnit i det empiriska materialet, tog vi ut citat ur
programmen. Vi vill undersöka vad som sägs, hur det sägs, vem som säger, med vilken
framtoning av kroppsspråk och i vilket sammanhang. Med hjälp av de kategorier som finns i
teorin kunde vi ta fram citat som belyser maktförhållanden. Det går att se här en växelverkan
mellan teorin och empirin.
17
3.5 Metodkritik
När man arbetar med diskursanalys delar man upp sitt empirirska material i olika kategorier.
Det blir helt upp till forskaren att skapa dessa, och därför kan vår uppdelning ses som
godtycklig, dvs. det skulle kunna skapas en annan kategoriuppdelning och göra
undersökningen på ett annat sätt. Vi vill också påpeka att visst empiriskt material kan passa
under flera kategorier. Ett sådant fall är satir och topical jokes som vid första anblicken kan
likna varandra, men skiljer sig i sin avsikt. Det finns de som kritiserar kvalitativ metod för att
vara svår att mäta och att den saknar ett klart system (Östbye et al. 2004). Findahl och Höijer
skriver: ”Varje metod rymmer naturligtvis sina begränsningar och innehåller problem…”
(1981, s. 24). Därför gör vi inget anspråk på att säga att analysen inte kan göras med en annan
metod. Men vi anser att den metoden som vi har valt är den mest användbara för vår studie.
18
4. Resultat och analys
I detta kapitel redogör vi för vårt empiriska material och analysen av det. För ett
helhetsperspektiv har vi bifogat en beskrivning (se bilaga) av de olika komikernas
uppträdanden i programmet.
4.1 RAW och dess miljö
Programmet utspelas i en informell miljö på en klubb där alkohol serveras. Vid ett tillfälle går
en av komikerna på scen med en ölflaska i sin hand. Mulkay (1988) talar om förhållandet
mellan humor och den rådande sociala strukturen och menar att ju mer formaliserad miljön
för framförande är, desto starkare blir strukturen. Alltså, den informella miljön i vilken RAW
äger rum kan vara ett sätt att försvaga, kritisera och motarbeta den dominerande sociala
strukturen. Förutom att det sänds i TV kan vi ana en bredare social funktion, en mötespalts
där människor kan mötas, slappna av och ha roligt. Komikerna interagerar mycket med
publiken och i huset finns det en diskjockey som en del av underhållningen.
4.2 Oförenlighet
Mycket av komikernas material är uppbyggt kring oförenlighet. Trots att oförenlighet
behandlar dubbelhet av ord (Mulkay 1988, Palmer 1994) kommer vi att även tillämpa det på
dubbelhet av situation. Ett tydligt och nämnvärt exempel på detta går att finna hos Soneby, då
han skämtar om Arne Weises tal på Kristall TV-galan som direktsändes. Han sa: ”Från oss
alla till er alla en riktig skön kristallnatt” (Soneby 2009 RAW avsnitt 6, www.kanal5.se).
Ordet ”kristall” här har två betydelser. ”Kristallnatten” är en historisk händelse som ägde rum
natten mellan 9 och 10 november 1938 (www.levandehistoria.se), året innan andra
världskriget bröt ut. Bönehus och synagogor brändes ner, skyltfönster på affärer som ägdes av
judar krossades, och judiska medborgare mördades. Om man inte känner till innebörden till
”Kristallnatten” kan man heller inte upptäcka felet i talet. Alltså bär ordet på en dubbelhet av
både ord och händelse: ordet ”Kristallnatt” i betydelsen en natt av kristaller, men också ordet
”Kristallnatt” som det etablerade namnet för en världshistorisk händelse.
Det nämnvärda med det här skämtet är att det inte är bundet till den svenska kulturen, utan
även den europeiska och möjligtvis även andra länder från andra kontinenter som har
19
kännedom om ”Kristallnatten”. Hall, enligt Grossberg (1996), menar att kultur består av
tecken och koder. Oftast är dessa tecken och koder knutna till en viss kultur och de som
befinner sig utanför kulturen skulle inte kunna tolka betydelsen ur dem. I det här fallet talar
man inte om en utan om många olika kulturer som delar en gemensam förståelse och tolkning
av gemensamma tecken och koder från en gemensam, och kanske även universal, kännedom
om en historisk händelse. Genom att förena två saker som är i sig oförenliga i en text visar
man på vad som är acceptabelt i samhället. Det är med andra ord inte acceptabelt att önska
någon en ”skön Kristallnatt”, ett sådant skämt (i Weises fall var det inget skämt) skulle inte
tolereras. Däremot inte sagt att man inte skulle kunna skämta om denna historiska händelse på
ett annat sätt, men det hör inte till denna diskussion.
Genom att ha förmågan att lyfta fram olika ämnen för diskussion, kan man vara delaktig i
utformningen av en diskurs (Hartley 2002), vilket är makt i sig (Fiske 2004). Vi talar här om
ett maktförhållande, som är intressant med tanke på vår frågeställning. I det här fallet handlar
det om en maktrelation mellan två offentliga personer. Soneby har, med hjälp av sitt skämt
uppbyggt kring oförenlighet, en viss makt över Weise i det här fallet då han pekar på vad som
är felaktig med dennes tal. Komikern uppmärksammar oss på ett regelbrott, ett brott mot
normen som begicks av en annan offentlig person. Vi kan dra detta parallellt med när ett
vittne ska utpeka vem brottslingen är bland några misstänkta. Den som erhåller rätten att få
framta den skyldige, har alltid en viss makt över denne. Oförenlighet kan därför ses som ett
verktyg för att väcka uppmärksamhet och kan leda till, som Hartley (2002) hävdar,
utformning av en diskurs. Vi ser oförenlighet som en teknik, vilken komikerna använder för
att bygga upp skämt. Ett annat sätt att bygga upp skämt är genom användning av
situationsskämt och standardiserat skämt som ingår i informell humor.
4.3 Informell humor
Vi har delat upp informell humor i två kategorier enligt Mulkays (1988) modell. Som nämnt i
teorin är det ena standardiserat skämt som bygger på stereotyper, och det andra
situationsskämt.
4.3.1 Situationsskämt
Ett exempel på ett situationsskämt, som är uppbyggt kring interaktion med, i detta fall,
publiken (Mulkay 1988), har vi från komikern Özz Nujens uppträdande i avsnitt två av första
säsongen. Skämtet uppkommer när han interagerar med en man i publiken.
20
Nujen: Hur länge har ni varit ihop?
Man: Ett halvår.
Nujen: Halvår! Ah, då kan man säga att du har halva inne i alla fall. Ah, det kan
man säga, eller hur? Det här jävla uttrycket, halva inne, va fan är det för nåt? Mitt
halva kan vara hela ditt. (2009 RAW, www.kanal5.se)
Alla uppträdanden vi tittat på har en varierad stor grad av interaktion med publiken. Det kan
handla om allt från korta fraser som riktar sig till publiken till direkta frågor man förväntar sig
att svara på. I det sista fallet kan dialogen utvecklas till ett skämt i sig. Laurie Elliott från
avsnitt ett ställer en fråga till publiken.
Elliot: How many people by applause are married? I love asking that question
because the newlyweds do the ... (gestikulerar ett ivrigt applåderande med ett stort
leende på läpparna). And those people who have been married for a long time do
the thank-you-for-reminding-me-clap (gestikulerar ett minrde ivrigt applåderande
med ett irriterat ansiktsuttryck). (2009 RAW, www.kanal5.se)
Det som är gemensamt för dessa två skämt är att publiken spelar en viktig roll i skämtens
uppbyggnad och framförande. Vi anser att situationsskämt är en del av RAW: s koncept.
Interaktionen mellan publiken och komikerna gör att publiken blir mer delaktig i komikernas
resonemang. Det kräver engagemang från publikens sida i form av reaktion på komikernas
tilltal. Denna dialog mellan publiken och komikerna kan resultera i att man blir uppmärksam
på sådant som man inte har varit uppmärksam på tidigare. Delaktigheten kan leda till att man
emottar information på ett nytt och oväntat sätt. Detta kan få publiken att inta komikernas
synsätt. Med andra ord, det blir betydligt starkare genomslagskraft då publiken blir
interagerad i skämtet. I enlighet med Hartley (2002) menar vi att diskurser utformas under
social interaktion. Därför kan publikens deltagande så småningom leda till en diskussion, som
är en viktig del i diskursutformning.
21
4.3.2 Standardiserat skämt
Accent kan, som vi ser, användas som ett sätt att gestalta en annan kulturell eller etnisk grupp
och på så sätt överdriva stereotypa egenskaper hos denna (Mulkay 1988). Vi kan se flertal
exempel där skämt bygger på stereotyper. Dessa typer av skämt kan vara uppbyggda på olika
sätt. Det går att utgå från att den andra gruppen och dess specifika drag, eller så kan man utgå
från sin egen grupp och skämta om den. Stor del av Phil Nichols framträdande är uppbyggt
kring just detta. Han har exempelvis ett skämt där han menar att han blir lik den drycken han
dricker. Han tar upp whisky och härmar med stark skotsk accent (Nichol 2009 RAW avsnitt 3,
www.kanal5.se). Markus Birdman (2009 RAW avsnitt 5, www.kanal5.se) utgår från sin egen
bakgrund och skämtar om engelsmännens uppfattning om sig själva som överlägsna. I sitt
uppträdande på RAW härmar Jakob Öqvist (2009 RAW avsnitt 3, www.kanal5.se) en
invandare med brytning. Detta är standardiserat skämt därför att det är stereotypiskt (Mulkay
1988): invandrare har en viss brytning när de talar svenska.
Det är inte uppseendeväckande att komikerna drar skämt som bygger på stereotyper. Det
anmärkningsvärda är att det kan visa på underliggande maktförhållanden (Hartley 2002).
Öqvist är svensk och skämtar om en invandrare med brytning. Har alla invandrare brytning?
Nej, men skämtet kan vara ett sätt att nedvärdera en viss grupp av människor och då kan
verka förolämpande, vilket Berglund och Ljuslinder (1999) också påpekar – att TV-humor
kan bidra till att stereotypa förhållningssätt förstärks. Den som skämtar har därför makt. Dock
inte sagt att Öqvist (eller någon annan komiker som använder sig av stereotyper) har någon
latent intention med skämtet. Som ursprungsvensk blir det svårt att skämta om andra
människor med en annan kulturell bakgrund, eftersom detta kan ses som diskriminering i ett
samhälle som värnar om jämlikhet. Trots detta drar han sig inte för att skämta om invandrare.
Detta är därmed också ett sätt att föra fram förbjudna samhälleliga ämnen. Standardiserat
skämt har en nära koppling till fördomar, etnisk humor och förolämpning som vi går in på
efter detta avsnitt.
4.4 Fördomar
En del av Özz Nujens material baseras på fördomar. Fördomar är något som man bör skämta
om, om vi tolkar hans budskap rätt. Meningen i det han säger är att man ska kunna skämta om
allt. Om inte, kan man heller inte ta saker och ting på allvar.
22
Nujen: Vilka har ingen humor? Muslimer, eller hur? Det vet vi. Muslimer har
ingen humor, det vet ju alla, eller hur? Eller hur? (Skriker på ett språk som liknar
arabiska) En liten teckning och alla bara (skrik). Va fan det är en liten (skrik).
Men så tänker man till lite. Vilka muslimer visar man alltid? Eller hur? Det är
alltid de här tre tusen idioterna, och det är alltid samma tre tusen idioter de visar,
eller hur? De är skäggiga, och de bränner flaggor, och de skjuter i luften (skrik).
Det är som om vi muslimer, jag är själv muslim, om vi muslimer skulle visa bilder
från Sverige och bara visa från AIK:s matcher. (Nujen 2009 RAW avsnitt 2,
www.kanal5.se)
Ett sätt att tolka Nujens skämt är att se på hur medierna kan framställa muslimer och hur de
har en tendens att generalisera några besatta muslimer till alla muslimer. Skulle svenskarna ha
tyckt om om muslimerna målat fram en bild av dem som skrikiga fotbollsgalna människor?
Förmodligen inte. Utifrån vår frågeställning är det intressant att belysa möjliga
maktförhållanden. Det går att betrakta de svenska medierna som en maktinstitution som har
makt att framställa andra kulturgrupper på ett begränsat och stereotypiskt sätt (Turner 1996).
Enligt vår tolkning pekar Nujens skämt på att mediernas inneboende logik är att lyfta fram
sådant som är kontroversiellt och uppseendeväckande. Det som är vardagligt kommer inte
fram i medierna. Då vi skapar oss en uppfattning om en grupp utifrån mediepresentationer
måste vi vara medvetna om att dessa bilder är mer eller mindre förvrängda. Nujen
uppmärksammar oss på detta genom att dra det parallellt med bilder av svenskar som galna
AIK-fanatiker i andra länders medieframställning. Vi kommer att gå närmare in på hur
medierna representerar en viss grupp i nästa stycke. Då vi kommer att ta upp etnisk humor
och förolämpning är det viktigt att ha i åtanke att skämt kring dessa i grund och botten
härstammar från fördomar.
4.4.1 Etnisk humor
I säsong ett avsnitt två av RAW (2009, www.kanal5.se) drar Mårten Andersson ett skämt om
romerna i samband med en stulen kamera. Uppenbarligen bygger skämtet på den stereotypa
uppfattningen om romernas benägenhet att stjäla. Men även om detta är ett exempel på etnisk
humor, som Berglund och Ljuslinder (1999) hävdar att binära motsatspar tillämpas för att
framställa ens egen grupp som bättre än den avvikande, ligger det i det här fallet inget
23
motsatspar eftersom Andersson enbart talar om romer och inte ställer dem i förhållande till
någon annan folkgrupp. Alltså ligger där troligtvis ingen överlägsen attityd bakom skämtet.
Andersson talar i början att han tror att man ”skapar ett utanförskap, det blir ett ’vi’ och ’de’
istället för ett enda stort ’vi’” om man inte kan skämta om olika människogrupper, som t.ex.
invandrare och handikappade.
Ett annat exempel på etnisk humor kommer från Özz Nujen och hans vistelse i USA förra
våren. Vid denna tidpunkt hade man i delstaten New York förbjudit ordet ”nigger” och han
undrade varför och vad som skulle hända om han uttalade ordet, vilket han också gjorde – om
och om igen. En svart man i publiken stod upp och svor åt honom, vilket han replikerade med:
”Please, sir, can you smile so I can see you?” (Nujen 2009 RAW avsnitt 2, www.kanal5.se).
Dock ser vi inte detta etniska skämt som ett sätt att sätta mörkhyade i underläge, men
möjligtvis personen i fråga. Repliken kan ses som en form av motreaktion eftersom mannen
hade förolämpat honom med sin svordom.
Petra Mede har ett etniskt humoristiskt skämt som är passande att ta med. Mede beskriver
ett telefonsamtal med en väninna, Deka (2009 RAW avsnitt 4, www.kanal5.se):
Deka: Petra, jag har verkligen gått mig smal.
Petra: Grattis, Deka, men du kan aldrig gå dig vit.
Mede och Nujens skämt kan verka diskriminerande och rasistiska. Dock hävdar vi att de inte
är det i sin latenta mening. Skämten verkar vara mer riktade mot att synliggöra ojämlikheter i
samhället, och på så sätt skapa en plattform för samtal kring ämnet. Precis som Andersson
menar, att man måste kunna skämta om allt och på det sättet inte skiljer på ett ”vi” och ”de”,
är skämten ett sätt att behandla alla på samma villkor. Genom att inte skämta om utsatta
människor, som invandrare eller andra raser p.g.a. deras förhållanden, håller man en viss
distans. På det sättet placeras dem i underläge eftersom man ”tycker synd om” dem. I det
sammanhanget betraktas och behandlas dem inte som jämlikar. Utsatta människor är ett
känsligt ämne som tabubeläggs därför att ingen har vågat närma sig ämnet. Men om det lyfts
fram i ljuset oftare, skulle det kunna bli mer acceptabelt. Vi kan likna det vid då ett
subkulturellt fenomen som omvandlas till att bli en del av mainstream (Hartley 2002, se även
Fiske 2004). Berglund och Ljuslinder (1999) menar ungefär detsamma med sitt resonemang
24
om att humor kan lyfta fram avvikelser för att göra dem mer acceptabla. Att RAW har
ambition att inte censurera några ämnen, gör att de också har en viss makt – makt att skapa en
plattform där människor får tala fritt. Detta kan ses som ett steg till en möjlig
opinionsbildning, som i sin tur kan bidra till att den dominerande ideologin omdebatteras.
Detta kan kopplas till hegemonitanken (Hartley 2002): att den dominerande ideologin
omdiskuteras kan vara ett sätt att ifrågasätta samhällets maktförhållanden. Dock vill vi påpeka
att det även kan få motsatt effekt, nämligen att dominerande ideologiska synsätt förstärks
(Berglund & Ljuslinder 1999). Medes och Nujens skämt kan leda till att negativa bilder av
utlänningar, i det här fallet mörkhyade, förstärks. Men även om detta är möjligt, anser vi att så
inte är fallet här eftersom Andersson, som nämnt, hävdar att man inte ska skilja på svenskar
och utlänningar. I följande avsnitt fortsätter vi med etnisk humor som kan vara uppbyggd
kring förolämpningar.
4.4.2 Förolämpning
Palmer (2004) tar upp förolämpning som ett sätt att skämta om en viss person genom att
förlöjliga och nedvärdera denne. Ett exempel på detta kan vi finna hos Nujens framförande då
han underhåller publiken på statsministern Fredrik Reinfeldts bekostnad: ”Och jag tyckte
också att det var humor när de skulle bränna en docka föreställande vår statsminister Fredrik
Reinfeldt. Och så hade den här dockan hår!” (2009 RAW avsnitt 2, www.kanal5.se). ”De”
står här för muslimer. Vi ser att det inte bara handlar om ett skämt som nedvärderar Reinfeldt,
utan även muslimerna som inte är kunniga nog att veta hur Sveriges statsminister ser ut.
Nujen har även bytt ut deras allvarligt politiska och terroristiska handling mot ett skämt om
hur löjligt deras hat, som resulterade i handlingen, egentligen är. Man kan undra om en annan
person som inte är muslim, skulle ha kunnat dra ett sådant skämt. Religion är ett känsligt
ämne. Med tanke på att vi i Sverige har rätt till att tro på och utöva vilken religion vi än vill,
skulle det vara otillbörligt att nedvärdera religioner; det skulle kunna uppfattas som
kränkande. Men som muslim kan man tänka sig att Nujen har en friare röst att kritisera sina
egna religionsmänniskor utan att det betraktas som kränkning. Som vi tolkar det visar han
med skämtet att det är intolerant det många muslimer gör. Samtidigt särskiljer han sig från
dem genom skämtet. Trots att Nujen är muslim tar han inte till sådana extrema handlingar
som de. Det finns onda och goda muslimer, precis som att det finns onda och goda människor
i alla länder och kulturer. Dock går det att se det i ett annat ljus: skämtet behöver inte bära på
25
någon djupare ideologisk mening, utan det kan ha ett underhållningsvärde med att skämta om
en avvikande minoritetsgrupp.
Ett annat skämt där Nujen förringar betydelsen av Muhammed-teckningarna kan stå som ett
ytterligare exempel för förolämpning.
Nujen: Men sen är det en grej som har intresserat mig och irriterat mig som
muslim. Det har varit förbjudet sedan över 1400 år och avbilda Muhammed. Hur
kommer det sig då att alla muslimer känner igen honom när de ser honom på bild?
(2009 RAW avsnitt 2, www.kanal5.se)
Att skämta om muslimer och profeten Muhammed är, som vi tidigare nämnt, givetvis känsligt
för många. Men med tanke på att just avbildningarna av honom har varit ett omdiskuterat
ämne, är det möjligt att man här försöker lyfta fram det för att visa hur svår och komplicerad
frågan egentligen är. Aron Flam (2009 RAW avsnitt 4, www.kanal5.se) vill belysa just detta
då han påpekar hur svårt det kan vara för en utomstående att förstå problematiken och
känsligheten bakom västerländska avbildningar av Muhammed. För att närma sig detta ämne
talar han om Lars Wijks avbild av Muhammed som rondellhund och debatten kring denna.
Flam tar upp att en journalist hade uttalat sig om att vi svenskar måste förstå att
problematiken med att publicera bilder på profeten Muhammed är som att publicera bilder på
barnporr. Vid första anblicken kan skämtet verka förolämpande mot muslimer. Vår tolkning
av vad Flam menar är att i bara denna jämförelse ligger det en oförståelse för hela
problematiken. De västerländska medierna och deras sätt att debattera kring ämnet visar på att
de inte till fullo förstå dess komplexa innehåll och innebörd. På samma gång kan skämtet
framstå som förolämpande för de som finner ämnet känsligt. Dessa två skämt visar på hur
viktig debatten kring muslimer och deras position i samhället är. Muslimer som grupp har
varit ett ämne för debatt i svenska medier och detta speglar det svenska samhället idag.
Skämten är baserade på förutfattade meningar om muslimer, en grupp som inte är helt
integrerad i samhället. Om medierna betraktas som en maktinstitution, kan man titta på den
bild som dem framför av muslimer. Detta kan ses som ett sätt att skapa falskt medvetande
(Fiske 2004, Hartley 2002) hos folket om denna grupp. Med det menar vi att mediernas
framställning av muslimer kan uppfattas som ensidig, vilket kan leda till att ojämlikheter
26
mellan muslimer och andra grupper i samhället förstärkts. Det är just dessa ojämlikheter som
komikerna söker motarbeta. Detta går i linje med det Althusser, enligt Turner (1996), menar
med ideologi som ett ramverk genom vilket människor tolkar och skapar mening av sina
erfarenheter. Genom skämten ger komikerna muslimerna en möjlighet att kritisera medierna
och den bild de framställer av muslimer. På så sätt skapas en ny bild av framställningen av
muslimer och skapar alternativa diskurser. Vi kan se förolämpning som ett invecklat verktyg
där den förolämpade gruppen inte alltid visar sig vara den skämtet handlar om. Personer som
ofta blir offer för förolämpning är de som befinner sig i den offentliga sfären.
4.4.3 Skämt om offentliga personer
Mårten Andersson skämtar om Dr. Alban och Göran Persson i avsnitt fyra av RAW (2009,
www.kanal5.se).
Persson: (Andas tungt) Hörru, Alban, får jag sitta bredvid dig?
Alban: (Med brytning) Men hallå … Det här är för a-kändisar, b-kändisar sitter
där bak.
Här ser vi ett bra exempel på hur två offentliga personer förekommer i ett skämt. Förutom det
talar de även med varandra. Ett annat vanligt sätt att skämta om offentliga personer är att
härma deras uppträdande eller kritisera deras handlingar, vilket påminner om det som Mulkay
(1988) kallar politisk karikatyr som kommer att beröras närmare i nästa avsnitt. Som vi
tidigare nämnt kan detta ses som ett enkelt sätt att egentligen kritisera hur samhället ser ut.
Genom att skämta om en offentlig person som på något sätt har begått ett regelbrott eller gjort
något som inte accepteras av samhället, blir det en enkel inkörsport på att kritisera
samhälleliga maktinstitutioner. Samtidigt är det också praktiskt att skämta om offentliga
personer eftersom en större grupp av människor känner till dem och det de gör, vilket gör att
man lättare förstå skämtet. Att kritisera Göran Persson, kan betraktas som ett sätt att kritisera
regeringen. Vi tittar närmare på hur en politiker och dennes politik kan kritiseras med hjälp av
politisk karikatyr.
27
4.5 Politisk karikatyr
I programmets andra avsnitt skämtar Nujen om statsministern Fredrik Reinfeldt och hela hans
regering. Undermeningen är att vi förs bakom ljuset av vår egen regering utan att ifrågasätta
detta.
Nujen: Och vi bara: ”Oh, det kanske ska vara så här”. (Aktion) Och bakom står
Reinfeldt (piskar). Och vi bara (tar emot pisk). Och man kan inte bli arg på
Reinfeldt, eller hur? För han har såna här rådjursögon och bara (överdriven
imitation av Reinfeldts ögon, vagga fram och tillbaka med sina axlar). Han kan
strypa en kanin och bara: ”Woah!”, och så bara: ”Det var inte jag” (samma
överdrivna kroppsspråk och ansiktsuttryck som ovan). (Nujen 2009 RAW avsnitt
2, www.kanal5.se)
Skämtet kan ses innehålla kritik mot Reinfeldts politik. Samtidigt kan det vara ett sätt att
utmana regeringen till att skaffa en bättre plattform för den. Mulkay (1988) talar om tre sätt på
vilka man kan kritisera, underminera, utmana och nedvärdera politiker och deras handlingar.
Här förlöjligar Nujen Reinfeldt med överdriven imitationen av statsministerns ögon och
överdrivet kroppsspråk med vaggande axlar. Både ögonen och kroppsspråket är en
löjeväckande allegori för vad Reinfeldt och hans regering gör. De utstrålar oskuldsfullhet som
inte går ihop med hans handling, det att strypa en kanin. Kaninen kan tänkas symbolisera oss,
folket. Alltså, vi blir lurade och manipulerade av Reinfeldts till synes ”rena” och ”oskyldiga”
politik.
Med ” Oh, det kanske ska vara så här” tydliggör Nujen vårt naiva förtroende för vår egen
regering som egentligen har fört oss bakom ljuset. Detta är vårt exempel av det Hartley (2002)
menar med ideologi som utövande av reproduktion av sociala ojämlikhetsförhållanden. Hela
skämtet kan stå som ett likhetstecken med det falska medvetande som Cultural Studies pekar
på. Vi befinner oss i ett ojämlikhetsförhållande med Reinfeldt, som egentligen står för hela
regeringen och som är vald av oss: vi i underordnat läge (tar emot pisk) till Reinfeldt (den
som piskar). Dock ser vi inget fel med denna bild eftersom vi är inbäddade i ett falskt
medvetande; vi tror att det är menat att se ut på det viset, och därav: ”Oh, det kanske ska vara
så här”.
28
Men det är inte bara våra ledare som har makt, vilken Foucault (1980) ser som ständigt
växlande, utan här har Nujen också makt – makt att förnedra statsministern och hans politik.
På så sätt kan han också stå som opinionsbildare genom att bringa fram ämnet till folkets
medvetande. Vi visar det med Althusser. Althusser (se Turner 1996) ser inte ideologi som
falsk. Om vi utgår från detta kan vi tolka skämtet som ett sätt att ta sig ur det falska
medvetandet (Hartley 2002) genom omtolkning och tydliggörande av Reinfeldts omoraliska
och skenheliga politik. Omoralen och skenheligheten ligger i att strypa och att sedan se
oskyldig ut.
Genom att ta upp samhällsaktuella ämnen och bringa fram de i ljuset, kan komikerna göra
människor medvetna om de rådande samhälleliga förhållandena. Vi har sett flera komiker
bygga upp sitt material på just detta sätt. Men förutom att vilja öka medvetenheten hos
människor, kan man även föra fram en högst personlig åsikt om ett ämne eller en inflytelserik
person (Mulkay 1988). Phil Nichol börjar sitt framträdande med att poängtera att han är
kanadensare och inte amerikan. Strax efter fortsätter han att tala om kriget som USA för och
konstaterar att det i alla fall finns en god sak som kommer ur det hela: ”I actually think the
war is good for one reason: war teaches Americans where other countries are” (Nichol 2009
RAW avsnitt 3, www.kanal5.se). Nichol fortsätter sedan med att skämta om USA: s president
och avslutar med att jämföra honom med en gris. Dessa två skämt tillsammans kan ses som ett
sätt att uppmärksamma och kritisera USA: s utrikespolitik. Även om skämten kan vid första
anblicken framstå som ganska oskyldiga kan de ses som ett sätt att göra motstånd mot den
rådande amerikanska ideologin och George Bushs politik (Fiske 2004, Hartley 2002). Det är
möjligt att rikta sin kritik inte bara mot en person och dennes politik, utan även mot större
samhälleliga missförhållanden (Berglund & Ljuslinder 1999). Satir inriktar sig på just detta.
4.6 Satir
Opassande polisövergrepp är något som synliggörs av komikern Martin Soneby som ett
satiriskt skämt (Berglund & Ljuslinder 1999) i första säsongens sista avsnitt, avsnitt sex (2009
RAW, www.kanal5.se). Han återberättar en situation som han var med om. Han var full och
gick fram till en ”muskelpolis” och pekade på två av polisens kollegor:
Soneby: Du, håller du ett öga på de där två i blått där. Jag tror att de har pistoler.
29
Polis: (Förbannad, pekar med pekfingret i ansiktet på Soneby) Du, vi är här på ett
jobb. Om du ska hålla på och spela Allan Ballan, då kan du dra härifrån!
Soneby: (Backar) Hey, alltså allvarligt. Ingen har använt uttrycket Allan Ballan
sen typ 1989. Ni behöver nya catch phrases i poliskåren.
Han fick stryk. Detta kan tolkas som en kritik mot polisväsendet. Polisen utnyttjar sin rätt till
att berättiga övergrepp mot civila medborgare trots att dessa inte har gjort något våldsamt. De
har makt att tillgripa våld utan att bli dömda. En vanlig medborgare som angriper an annan
skulle dömas som att ha begått ett brott. Polisens tillvägagångssätt då de bemöter civila kan
också ifrågasättas: ”Det roligaste, tycker jag, med Stockholmspolisen, eh, de ska lugna ner en
kille som redan är lugn” (Soneby 2009 RAW avsnitt 6, www.kanal5.se). Det här citatet och
skämtet ovan är ett klart exempel på ett samhälleligt missförhållande (Berglund & Ljuslinder
1999) där polisen har ett legaliserat övertag på civila medborgare.
Hall (se Grossberg 1996, se även Sturken & Cartwright 2001) menar att en text aldrig kan
existera avskärmad från sitt nätverk. Nätverket här är händelsen. Det ena leder till det andra.
Cultural Studies-perspektivet lägger stor vikt vid kontexten som texten tillhör (Grossberg
1996, Hartley 2002, Turner 1996). Vi ser här att skämtet, som är en kulturell text, uppstår ur
ett socialt sammanhang: en händelse i en av Sonebys utekvällar. På så sätt är skämtet starkt
knutet till något utanför texten. Om inte händelsen hade ägt rum, skulle skämtet inte ha
existerat. Det är alltså kopplat till händelsen. Hartley (2002) påpekar att kultur är reproduktion
av liv. Således tolkar vi som att händelsen ingår i sin tur i ett vidare sammanhang: Sonebys
vardagliga liv i interaktion med samhället. Det handlar om en social interaktion mellan honom
och polisen. Denna sociala interaktion i sin tur leder till en våldsam incident, som sedan står
till grund för Sonebys skämt. Händelsen kan ses som en större text, i vilken skämtet tillhör,
producerad av det samhälleliga livet, textens kontext. Alltså, en text i en text i en kontext.
Genom skämtet belyser Soneby med hjälp av satir missförhållanden i samhället (Berglund
& Ljuslinder 1999) där polisen är en auktoritär maktinstitution. Polisen hamnar ibland i
blåsväder, vilket lyfts fram och belyses i medier. Skämtet är ännu ett sätt att föra fram kritik
mot polisens agerande. Vi kan koppla detta till att populära medier, i det här fallet Soneby och
RAW som helhet, gör motstånd mot dominerande samhällsinstitutioner som har
maktpositioner (Fiske 2004, Foucault 1980, Hartley 2002). Vårt syfte är att undersöka
30
samhällsrelaterade ämnen som lyfts fram i RAW och detta är också ett exempel på en rådande
samhällsdiskurs där olika maktförhållanden behandlas. Topical jokes består också av
samhällsaktuella ämnen, men till skillnad från satir byggs de upp kring ironiska kommentarer
(Laineste 2002) .
4.7 Topical jokes
Özz Nujen talar kring en alldeles för stor utseendefixering i det svenska samhället, ett ämne
som aldrig upphör att vara aktuellt, och kritiserar reklamer i medierna för att de fokuserar på
just detta, och därmed sätter de också agendan för hur en kvinna ska se ut.
Nujen: Ni är fina som ni är! Men reklamen säger till dig, du duger inte som du är,
eller hur? Du har för fet hår, för torrt hår, för kort hår, för krulligt hår, för långt
hår, eller hur? Din hy samma sak. Den är för mycket hy, för lite hy, för skrynklig
hy. Till och med ditt mens är blått! (Nujen 2009 RAW avsnitt 2, www.kanal5.se)
Vad vi anser att Nujen uppmärksammar här är skönhetsindustrins påverkan på kvinnor och
deras upplevelse av sig själva. Oavsett hur mycket pengar du spenderar är det alltid något fel
med dig. Men om du köper våra produkter, kan du lösa ditt problem. Det handlar alltså i
grund och botten om pengar. Kvinnans upplevelse av sitt eget utseende kan leda till att hon
spenderar pengar på produkter som det görs reklam för. På ett sätt kan det ses som en fråga
om makt – makt att styra din konsumtion, makt över ditt utseende. Kultur blir därmed
beroende av det ekonomiska vinstintresset, vilket Turner (1996) också påpekar.
Ett annat omdiskuterat och samhällsaktuellt ämne är FRA-lagen (Försvarets radioanstalt),
vilken innebär datainspektion av all kommunikation, t.ex. e-post, sms m.m. som passerar
Sveriges gränser (www.stoppafralagen.nu). Lagen är till för att avverka yttre hot som
terrorism. Detta är också ett av ämnena som tas upp av Nujen. Han drar det parallellt med hur
vidrigt och fult det var att öppna någon annans brev eller läsa någon annans dagbok när man
var liten. Han säger: ”Nu ska vi låta vår regering, FRA, asså, göra det mot oss allihopa. Är
inte det äckligt? Känns inte det tryggt?” (Nujen 2009 RAW avsnitt 2, www.kanal5.se).
”Känns inte det tryggt?” är en ironisk kommentar (Laineste 2002). Vi ser undermeningen i
det här skämtet som en liknelse för en grav kritik om kränkning mot det svenska folkets
privatliv. Nujen mer eller mindre säger det rent ut hur vidrigt och fult det är med lagen. Vi
31
kommer inte att känna oss mer trygga från ”yttre hot”, utan vi kommer att bli mer utsatta.
Meningen av något kan alltid uttryckas på ett annat sätt, enligt Grossberg (1996). Vi tolkar
meningen med FRA-lagen är att den ska legitimera regeringens övervakning och kontroll av
folket. Lagen kan uppfattas som en omformulering för ledarnas utövande av makt. Om de har
hela folket under bevakning, skulle inte det i så fall sätta skräck i folket? Människorna skulle
vara tvungna att se upp med varje brev, e-post och sms de skickar. På det sättet erhåller de
ännu mer makt – makt att omgestalta sina dominanta ideologiska ståndpunkter till att bli en
legaliserad representation av verkligheten. Deras ledarställning i samhället, deras regerande
ideologi och deras makt naturliggörs genom utövandet av FRA-lagen (Grossberg 1996, se
även Hartley 2002).
Det här är ett exempel på hur hegemonikonceptet fungerar (Hartley 2002). FRA-lagen kan
ses som ett medel för ledarna att utöva socialt och kulturellt ledarskap. Men de gör detta
genom att införa en lag och inte genom våld. Det svenska folket har valt dem som dess
representanter, de som ska stå för deras talan, och häri ligger det paradoxala med hela detta
sammanhang: folket befinner sig i en ogynnsam ställning av kränkning av privatliv som dess
egna representanter har utsatt de för. Man kan mer eller mindre säga att folket är där de är av
egen fri vilja. Fiske (2004) menar att inom hegemoni finns också motstånd som måste
bekämpas av den dominerande ideologin. Vi kan därför se Nujens skämt som motstånd mot
lagen men även mot regeringens politik. Eftersom Nujen är en offentlig person blir det möjligt
för honom att, som en motståndskraft, ge en mer övertygande röst än om det hade varit en
vanlig person. Det här skämtet kan alltså vara opinionsbildande. Om man ser detta ur
Foucaults (1980) maktperspektiv kan det vara ett exempel på att makten som ligger hos
regeringen inte är stabil; den är föränderlig och Nujens skämt kan ses som en utmaning av
den. Han är, återigen, ett motstånd i samhällets maktförhållande mellan regeringen och folket.
Som vi har sett i vårt empiriska material är ifrågasättandet av inflytelserika
samhällsinstitutioner inget ovanligt. En annan komiker som gör just detta för att på så sätt
kritiskt belysa maktförhållanden är Magnus Betnér. I det här fallet kan Betnér betraktas som
en motståndskraft som skapar sin egen tolkning och mening av samhälleliga maktförhållanden
(Turner 1996, Hartley 2002). Under sitt framträdande kritiserar han tingsrättens funktion i
samhället. Han ifrågasätter de som får tjänsten som nämndemän och menar att det bara är
gamla, senila gubbar och käringar som inte har koll på läget: ”Man kan ju fråga sig varför vi
har en tingsrätt. Har de nån gång haft rätt?” (Betnér 2009 RAW avsnitt 1, www.kanal5.se).
Andra samhällsrelaterade aspekter som finns i Betnérs material är kritiken mot hur massmedia
32
påverkar människor till att bli brottsbenägna. Han tar upp hur en krönikör hade skrivit att
Papa D: s brott berodde på hans musik: ”… dåliga soul covers/hustrumisshandel, jag har svårt
att få ihop det resonemanget men det kanske är bara jag”, säger Betnér (2009 RAW avsnitt 1,
www.kanal5.se). Han fortsätter med att dra paralleller mellan våldsamma filmer och
skolskjutningen i Finland, rollspel och mord. Genom de här exemplen ser vi att Betnér
använder sig av många samhällsrelevanta ämnen.
Ett annat sätt att belysa och kritisera rådande samhällsförhållanden är att använda sig av
offentliga personer. Betnér gör det och så även Jakob Öqvist (2009 RAW avsnitt 3,
www.kanal5.se) som nämner Tito Beltran, som är ett känt medieämne p.g.a. att ha anklagats
för våldtäkt mot en 18-årig kvinna 1999 (www.svd.se), och drar ett skämt om operasångaren i
Facebook men att man inte ska ”poka” (peta på) honom. Betnér skämtar om Tito Beltran och
opera: ”… för mycket Puccini så har man samlag med grannens dotter” (2009 RAW avsnitt 1,
www.kanal5.se). Men Betnér tar inte bara upp offentliga personer, utan även kritiskt
ifrågasätter mediernas representation av och deras påverkan på samhället. Han ifrågasätter
vilka ämnen som får utrymme i tidningar. Medierna är med i utformningen av dominerande
ideologi som bidrar till skapande av en omvärldsbild (Grossberg 1996, Hartley 2002, Turner
1996). Alltså har de makt. Även om dessa komiker är en del av den dominerande ideologin,
finns här motståndskrafter (Fiske 2004, Hartley 2002). Vi kan betrakta programmet RAW
som en motståndskraft, och detta motstånd gestaltas i Betnérs kritik mot medierna, som är en
viktig maktinstitution i samhället och därför ingår i den dominerande ideologin. Alltså, Betnér
är i den dominerande ideologin, men ändå kritiserar han den.
Samhällsrelevanta ämnen är beroende av sin samtid. Vilka ämnen som tas upp skiljer sig
från kultur till kultur och generation till generation. Genom att titta på skämt som behandlar
kulturella och generationsskillnader kan man bättre få en förståelse för hur samhällsklimatet
har förändrats. Vi kan också se vilka samhällsaktuella frågor som finns i andra kulturer och
hur vi själva ser på dem.
4.8 Kultur- och generationsskillnader
Nujen: Hi, it’s very nice to be here in New York. But I’ve got some bad memories
from New York, because one of my relatives died in 9/11. It was he who flew the
plane. (Nujen 2009 RAW avsnitt 2, www.kanal5.se)
33
Det här skämtet är ett exempel speglar både kulturella skillnader och vikten av den kulturella
kontexten. Nujen var i New York och uppträdde framför en amerikansk publik. Men
uppenbarligen togs inte skämtet emot på ett positivt sätt eftersom en kvinna i publiken stod
upp och skrek. Även arrangören tyckte att det gick över gränsen för vad som var tillåtet.
Nujen pratar om sig själv som kurd och därför gränslös. I Sverige skulle vi också förmodligen
ha skrattat åt skämtet. Å andra sidan kan anledningen till varför skämtet emottogs negativt
troligtvis vara för att terroristattacken 11 september ägde rum i New York, och inte p.g.a.
kulturella skillnader. Det handlar mycket om kontexten. Om händelsen hade ägt rum i
Stockholm, skulle vi svenskar ha funnit skämtet roande? Hall, enligt Grossberg (1996),
hävdar att kultur måste förstås utifrån dess tecken och koder. 11 september kan betraktas som
ett tecken, ett tecken som inte bara amerikanarna förstår innebörden av utan av de flesta
människor i resten av världen. Att Nujen tog till synes lätt på detta tecken kan betraktas som
ett stort misstag från hans sida.
Förutom kulturskillnader går det att tala om generationsskillnader och som exempel kan
man nämna tillgängligheten till pornografiskt material. Skillnaden mellan hur den yngre
generationen och den tjugo år äldre generationen i dagens samhälle surfar pornografi lyfts
fram av Öqvist (2009 RAW avsnitt 3, www.kanal5.se). Han skämtar om hur svårt det var då
att få tag på pornografiskt material och hur väldigt lättillgängligt det är idag. Det finns i
datorn, i mobilen, i ”mikron”. Det här skämtet tar sin utgångspunkt i att belysa hur det var
förr. Men egentligen finns där en underliggande kritik mot hur samhället ser ut idag. Genom
att kontrastera nutid mot dåtid, får man en inblick i samhällsutvecklingen och hur värderingar
och normer har förändrats, och vad de säger om dagens samhälle. Vi kan betrakta det här som
att intertextualitet ger en förförståelse för utövande av kultur. Enligt Grossberg (1996)
bestämmer utövandet av kulturen hur vi lever och upplever social praxis och hur den blir
begriplig. Det här skämtet är ett sätt att sätta dåtid och nutid i förhållande till varandra. Är det
verkligen bra med att allting är för lättillgänglig idag, jämfört med för 20 år sedan? Vi
uppfattar tillgängligheten av känsligt material på Internet som ett omdiskuterat
samhällsrelevant ämne. Öqvists skämt ger perspektiv på hur tillgången till information ser ut
för dagens generation.
Generationsskillnader är intressanta eftersom de ger oss perspektiv på att saker och ting kan
vara och upplevas på olika sätt. Oavsett om man talar om generations- eller kulturskillnader
34
har vi genom vårt empiriska material sett att kontexten i vilka skämt produceras och
presenteras är av avgörande betydelse. Därför är samtida samhällsdiskurser intressanta i det
fallet då materialet produceras och vad den återspeglar.
35
5. Diskussion
För att sammanfatta kan man säga att de ämnen som tas upp och som är relevanta för vår
studie är mer eller mindre samhällsanknutna diskurser. Utseendefixering, Tito Beltran,
Fredrik
Reinfeldt/regeringen,
FRA-lagen,
polisväsendet,
tingsrätten,
Muhammed-
teckningarna – alla dessa diskurser har på ett eller annat sätt varit uppmärksammade i
massmedierna. Vårt urval av material har visat på att de komiker som skämtade om dessa
ämnen i programmet RAW ville få fram en poäng med skämten. Givetvis finns det material
som inte berör samhällsrelevanta ämnen. Med tanke på detta är vi medvetna om att
programmets syfte är först och främst att underhålla. Trots detta ska man inte bortse från att
underhållningsprogram också kan ha inflytande på publiken.
Enligt Berglund och Ljuslinder (1999) kan humor påverka. Humor kan vara ett hjälpmedel
för att betrakta avvikelser och genom att lyfta upp dem i ljuset, kan man nå större acceptans
för dem. Men det kan också leda till förstärkning av stereotypa förhållningssätt. Med grund i
vårt syfte och vår frågeställning samt utifrån vårt empiriska material kan vi se återspegling av
sociala maktförhållanden via de ämnen som tas upp i RAW. Mycket av komikernas material
är samhällsaktuellt och samhällskritiskt. Genom att ta upp dessa samhällsämnen blir den
rådande ideologin synlig. Den dominerande ideologin i samhället utmanas med andra ord av
stand-up komikerna i RAW. Om man här går efter Foucaults (1980) maktbegrepp, det att
makt är ett balansförhållande i vilket flera punkter strävar efter att uppnå makt, använder
komikerna sina skämt för att belysa problemområden. Oavsett om RAW: s innehåll skapar en
opinion eller egentligen bara förstärker redan existerande synsätt, kan man se deras ambition
som att vilja belysa känsliga ämnen, och på så sätt bryta mot tidigare rådande normer. RAW
speglar och utmanar existerande samhällsdiskurser, och blir på så sätt programmet ett forum
för opinionsbildning. Därför kan man också säga att de har en viss makt. De för fram en
alternativ syn på samhället och den sociala ordningen, dvs. samhällsstrukturer och bilden av
samhället. Samhällsdiskurser förs in i programmet och skulle kunna därför få en ny mening
genom skämten. RAW är en del av en på förhand given samhällsstruktur som den vill
påverka. Programmet är en kulturell produkt och kultur har under en längre tid betraktats som
den sfär i samhället där man för en kamp om hegemoni. Det komikerna gör i RAW bör ses
som en kamp om hegemoni. Genom att föra fram tabuämnen utgör komikerna ett motstånd
36
som tar folket ur ett falskt medvetande. Trots att RAW finns i en given kulturell kontext, som
har ideologiska värderingar, representerar programmet en motståndskraft nedifrån.
Vår ambition har varit att undersöka hur humorn i RAW kan återspegla det samhället vi
lever i. Genom vår undersökning har vi visat på tydliga exempel av att RAW inte bara är ett
underhållningsprogram, utan även fyller en annan funktion – det att synliggöra och kritisera
samhällsförhållanden. Konsekvensen av det här blir att RAW bör ses som ett viktigt forum för
debatt utanför programmets gränser. Detta är ett talande fall för hur populärkulturellt
produktionsmaterial bär med sig en vilja och förmåga att påverka etablerade maktförhållanden
i samhället. Samhällsrelaterade ämnen kan väcka samtal och debatt. Under samtal kan
diskurser förändras, vilket betyder att de både speglar den rådande ideologin och kan bidra till
dess förändring. Den som har makt att föra fram de dominerande diskurserna, har också makt
att utforma en ideologi (Fiske 2004, Hartley 2002). Ett till synes nöjesprogram som är menat
till att underhålla och roa, ifrågasätter egentligen samhällsförhållanden, som skapas av
maktinstitutioner, och blir i sig en ny maktinstitution.
5.1 Förslag till fortsatt forskning
Eftersom vi inte har något mottagarperspektiv i vår uppsats, vill vi gärna föreslå det som
vidare undersökningsområde. På grund av vårt textperspektiv kunde vi inte säga något om hur
publiken skulle ha uppfattat skämten i RAW. Ett mottagarperspektiv skulle ge en bredare
helhetsbild av vårt ämnesområde. Det är också en vidareutveckling av vår undersökning
eftersom man på så sätt kan med säkerhet bekräfta våra slutsatser. En mottagarstudie om
mottagarnas reaktioner på humorn i RAW skulle empiriskt stödja vår tes om att humor skapar
opinion.
37
Källförteckning
Tryckta källor
Attardos, S. 1994. Linguistic theories of humor. Humour research, 1. Berlin: Mouton de
Gruyter.
Berglund, S. & Ljuslinder, K. 1999. Humor som samhällsmoral: svenskar och invandrare
på den svenska TV-humorns arena. Lund: Studentlitteratur.
Bergström, G. & Boréus, K. 2005. Diskursanalys. I Bergström, G. & Boréus, K. Textens
mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund:
Studentlitteratur.
Bryman, A. 2002. Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB.
Findahl, O. & Höijer, B. 1981. Text- och innehållsanalys: en översikt av några
analystraditioner. Stockholm: Publik- och Programforskningsavdelningen, Sveriges radio.
Fiske, J. 2004. Kommunikationsteorier: en introduktion. Ny reviderad upplaga. Uppsala:
Wahlström & Widstrand.
Foucault, M. 1980. Sexualitetens historia. Band 1. Viljan att veta. Stockholm: Gidlund.
Fout, G. & Vaughan, K. 2002. Television situation comedies: male weight, negative
references, and audience reactions. Sex Roles, vol. 46(11-12): 439-442.
Fraiberg, A. 1994. Between the laughter: bridging feminist studies through women’s standup comedy. I Finney, G. (Ed.). Look who’s talking: gender and comedy. Serie: Studies in
humor and gender, vol. 1. Langhorne, Pennsylvania: Gordon and Breach.
Grossberg, L. 1996. History, politics and postmodernism: Stuart Hall and cultural studies. I
Morley, D. & Chen K-H (Ed.). Stuart Hall: critical dialogues in cultural studies. London:
Routledge.
38
Hartley, J. 2002. Communication, cultural and media studies: the key concepts. (3: rd ed.).
London: Routledge.
Kuipers, G. 2006. Television and taste hierarchy: the case of Dutch television comedy.
Media, Culture & Society, vol. 28(3): 359-378.
Laineste, L. 2002. Take it with a grain of salt: the kernel of truth in topical jokes. Folklore
(Tartu), vol. 7(21): 7-25.
Mulkay, M. 1988. On humour: its nature and its place in modern society. Cambridge:
Polity Press.
Palmer, J. 1994. Taking humour seriously. London: Routledge.
Snell, J. 2006. Schema theory and the humour of Little Britain. English today, vol. 22(1):
59-64.
Sturken, M. & Cartwright, L. 2001. Practices of looking: an introduction to visual culture.
Oxford: Oxford University Press.
Turner, G. 1996. British Cultural Studies. An introduction. 2:nd Ed. London: Routledge.
Östbye, H., Knapskog, K, Helland, K. & Larsen, L-O. 2004. Metodbok för medievetenskap.
Malmö: Liber Ekonomi.
Elektroniska källor
Kritallnatten – Forum för levandehistoria:
http://www.levandehistoria.se/forintelsen/kristallnatten. Hämtad 29 april 2009. Uppdaterad 1
mars 2009.
RAW-avsnitt 1-6: http://kanal5.se/web/guest/raw/avsnitt. Hämtad 02 april-09 april 2009.
Uppdaterad 16 februari-10 mars 2009.
RAW:s historia:
http://kanal5.se/web/guest/raw?p_p_lifecycle=0&p_p_id=K5AV_INSTANCE_wWBm&_K5
AV_INSTANCE_wWBm_struts_action=%2Fk5journal%2Fav&_K5AV_INSTANCE_wWB
m_articleId=1452903&_K5AV_INSTANCE_wWBm_groupId=1097&_K5AV_INSTANCE_
wWBm_version=1.0. Hämtad 29 april 2009. Uppdaterad 26 januari 2009.
39
Stoppafralagen.nu: http://stoppafralagen.nu/. Hämtad 27 april 2009.
FRA – Sveriges signalspaningsorganisation: http://www.fra.se/. Hämtad 27 april 2009.
SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_864555.svd. Hämtad 27 april 2009.
Publicerad: 12 februari 2008. Senast ändrad: 12 februari 2008.
40
Bilaga
Komikernas uppträdanden
Özz Nujen använder mycket kroppsspråk, rörelser och miner. Interaktion med publiken
förekommer också. Han tar till synliggörande genom satir för att uttrycka sin kritik och en hel
del av det som han drar fram är samhällsrelevant material. Tonfallet ändras konstant.
Johan Glans talar mycket utifrån sina erfarenheter, ironiserar över dessa, och då och då
använder han kroppsspråk. Han håller ungefär samma tonfall genom hela sitt uppträdande.
Jakob Öqvist tar till dans i början. Han uppträder med kroppsspråk och använder mycket
svordomar. Det förekommer interaktion med publiken och han talar snabbt och håller ett
snabbt och energiskt tempo.
Petra Mede interagerar en hel del med publiken. Hon skämtar mycket på deras bekostnad.
Ämnen som hon tar upp betraktas oftast som känsliga: handikappade, svältande barn i Afrika
och raser. Mede rör sig mycket på scenen, men använder inte mycket rörelser. Tonfallet
ändras då och då.
Martin Soneby pratar lagom snabbt och uttalat. Han skämtar också om ganska känsliga
ämnen: abort, incest, pornografi och rättsväsende.
Thomas Järvheden använder mycket könsord och tonfallet ändras inte nämnvärt. I slutet av
sitt uppträdande sjunger han och spelar gitarr.
Magnus Betnér har mycket samhällsaktuella ämnen i sitt uppträdande. Han talar i en lagom
takt och ställer retoriska frågor till publiken.
Laurie Elliot talar mycket utifrån sina egna erfarenheter. Många av hennes skämt behandlar
förhållanden och hur pinsamma intima situationer kan uppstå. Hennes kroppsspråk är väldigt
starkt, med överdrivna gester.
Phil Nichol använder sig mycket av kroppsspråk, stora gester och många överdrivna miner.
Mycket av hans material bygger på stereotypa uppfattningar om kulturspecifika skillnader.
Han kan exempelvis börja med att beskriva en stads karaktär för att sedan illustrera hur
41
människor som bor i den staden beter sig i olika situationer. Det finns en kritisk ton igenom
hela framträdande.
Aron Flam arbetar med en blandning av skämt som bygger på egna erfarenheter och
samhällskritik. Han talar med monoton röst men betonar utvalda ord och fraser. Hans
kroppsspråk är minimalt och man inser snart att det är en del av framträdandet. Just detta sätt
att framföra sitt material på är det som särskiljer honom från de andra komikerna
Markus Birdman utgår mycket från sin bakgrund i sitt framträdande. Många skämt handlar
om engelsmän och hur denna grupp bemöter och blir bemött i resten av världen. Det finns här
en underliggande kritik mot kolonialismen. Hans sätt att tala är målande och hela
framträdandet bygger på ett högt tempo och livligt kroppsspråk.
42