Sammanställning och bedömning av myggbegränsningsmetoder i Sverige och andra länder Karin Gerhardt Mattias Iwarsson Håkan Tunón CBM Dnr 500-7599-11 Förord Den här rapporten har tagits fram som underlag inom den regionala landskapsstrategin Människor, mygg och natur vid Nedre Dalälven. En regional landskapsstrategi är ett arbetssätt för att bevara och hållbart bruka naturresurser utifrån en helhetssyn på landskapsnivå. Projektet startades våren 2011 på uppdrag av regeringen och har som långsiktigt mål att begränsa massförekomsten av översvämningsmygg på längre sikt, samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras. Landskapsstrategin är ett samarbete mellan länsstyrelserna i Gävleborg, Uppsala, Dalarnas och Västmanlands län. Arbetet syftar till att i samarbete med allmänheten ta fram förslag på vilka åtgärder som skulle kunna användas för att hantera myggproblemet på lång sikt. Detta görs inom ramen för tre delprojekt: Öppna landskap, Strömmande vatten samt Andra myggbegränsningsmetoder. Deltagarnas idéer har formulerats till undersökningar eller forskningsuppdrag eftersom det är angeläget att samla in kunskap om vad som orsakar massförekomsterna av översvämningsmygg och hur man kan förebygga detta. Det akuta myggproblemet hanteras idag med det biologiska bekämpningsmedlet Bti. De långsiktiga lösningarna är något som på sikt kan minska behovet av denna bekämpning. Syftet med den forskningsstudie som redovisas i denna rapport var att utifrån tillgänglig litteratur, kontakter och andra källor sammanställa kunskap om olika metoder som används runt om i världen för att minska problem med översvämningsmygg. Fokus har varit att försöka finna alternativa metoder. Författarna ansvarar själva för innehållet i rapporten. Alla rapporter som tas fram inom strategin och på uppdrag av de berörda länsstyrelserna ingår i underlaget inför den slutrapport som ska överlämnas till regeringen den 1 december 2013. I och med detta avslutas strategins första fas. I slutrapporten kommer länsstyrelserna att presentera en sammanlagd bedömning av vilka åtgärder som beskrivs i underlagen som skulle kunna vara delar av en möjlig långsiktig lösning av myggproblemen vid Nedre Dalälven. Slutrapporten kommer även att innehålla bedömningar av de föreslagna åtgärdernas konsekvenser samt förslag till i vilken form strategiarbetet bör genomföras efter 2013. Länsstyrelsen riktar ett stort tack till deltagarna i arbetsgrupperna, deltagarna i projektets referensgrupp samt alla andra som på olika sätt medverkar arbetet i den regionala landskapsstrategin. Landshövding Barbro Holmberg, Gävle januari 2013 Innehållsförteckning 1. Sammanfattning…………………………………………………………………………...8 2. Inledning och bakgrund ……………………………………………….....……………10 2.1 Historia……………………………………………………...........……………………....10 2.2 Situationen i Nedre Dalälvsområdet…………………………….……………………..11 2.3 Länsstyrelsens i Gävleborgs Läns arbete…………………………………………….12 2.4 Varför denna rapport…………………………………………………………………….13 3. Översvämningsmyggor ……………………………………………………………..…13 3.1 Aedes sticticus …………………………………………………………………………..14 3.2 Aedes vexans …………………………………………………………………………...15 3.3 Aedes cinereus ……………………………………………………..…………………..16 3.4 Aedes rossicus...………………………………………………………………………...17 4. Olika metoder för att reducera myggförekomst…………………………………...17 4.1 Ekosystemförändringar och skötselåtgärder – erfarenheter från Sverige………...17 4.2 Ekosystemförändringar och skötselåtgärder – övriga världen …………………….20 4.3 Vattenflödesregleringar………………………………………………………………....25 4.4 Fysikalisk kontroll …………………………………………………………………….....26 4.5 Biologisk kontroll…………………………………………………………………………28 4.5.1 Vertebrater………………………………………………………………………..……29 4.5.2 Evertebrater…………………………………………………………………………….31 4.5.3 Bti……………………………………………………………………………………..…33 4.6 Kemisk kontroll…………………………………………………………………………...34 5. Områden med problem med översvämningsmygg och deras bekämpningsarbete…………………………………………..…………………………….38 5.1 Nordamerika……………………………………………………………………………...38 5.1.1 Kalifornien…………………………………….……………………………….............39 5.2 Europa………………………………………………………………………………………...43 5.2.1 Tyskland: Rhen och Elbe-området…………………………………………………..43 5.2.2 Frankrike: Camargue ………………………………………..………………………..44 5.2.3 Kroatien………………………………………………………………………………...45 5.2.4 Polen……………………………………………………………………………...........47 6. Slutsatser och rekommendationer……………………………………………………48 7. Lista på intervjuade……………………………………………………………………..50 8. Referenser………………………………………………………………………………...51 9. Tabell 1………………………………………………………………………………….…59 Appendix 1…………………………………………………………………………………61 6 7 1. Sammanfattning Nedre Dalälvsområdet drabbas återkommande av stora mängder översvämningsmygg. Den regionala landskapsstrategin ”Människor, mygg och natur vid Nedre Dalälven” har som vision att på längre sikt begränsa massförekomsten av översvämningsmygg, samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras. Som ett led i länsstyrelsernas arbete är det angeläget att samla in kunskap om vad som orsakar massförekomster av översvämningsmygg och hur man kan förebygga detta. CBM:s uppdrag har varit att under två månaders tid förutsättningslöst sammanställa andras erfarenheter av myggbekämpning av framför allt översvämningsmyggor. Källorna har varit blandade, t.ex. vetenskaplig litteratur, tidningsartiklar, men även rapporter och manualer av statliga myggbekämpningsprogram. En hel del information kommer från den senaste upplagan av ”Mosquitoes and their control” (Becker et al. 2010). I litteraturlistan förekommer referenser som inte citeras i rapporten, men som kan vara av värde för den intresserade. Slutsatser och rekommendationer I de flesta fall runt om i världen använder man sig parallellt av flera metoder och integrerad myggkontroll utgör ett honnörsord. Det borde också gälla för Nedre Dalälven. Bland insekticider förefaller Bti ändå vara en av de mest lämpliga, och den används också i många områden runtom i världen. Man ska dock inte glömma att frekvent användning av Bti (och B. sphaericus) ofta beror på att myggplågan också är kopplad till allvarliga sjukdomar, vilket inte i nuläget är aktuellt i Nedre Dalälvsområdet. Det är emellertid av största vikt att utröna vad som är själva orsaken till de stora myggantalen för att kunna behandla de faktiska orsakerna och inte bara symptomen. Ibland kan det dock vara nödvändigt att göra både och, då orsakerna kan ta tid att åtgärda Vår bedömning är att man exempelvis bör studera hur den tidigare hävden har påverkat växtligheten i området under de senaste hundra åren och samtidigt även studera om det har skett några förändringar i vattenkraftbolagens sätt att hantera vattenflödena. Utifrån det material vi har studerat – varav endast ett fåtal finns med i referenslistan – verkar ett samband vara tämligen uppenbart: när vatten ackumuleras – av vilken anledning det än är (regn eller via kraftverk) – kan det bli tillfälliga översvämningar. Detta ger i sin tur förutsättningar för hög och plötslig myggförekomst av översvämningsmyggor. Man bör därför jämföra och se om det för de senaste åren finns en korrelation i tiden mellan befintliga data vad gäller nederbörd och myggmängd. Vi välkomnar därför den av Länsstyrelsen i Gävleborg initierade studien kring just detta som genomförs av SMHI. 8 Vattenregleringsfrågan bör således fortsatt utredas och försök med påsläpp med dammvatten vid olika nivåer/tidpunkter bör genomföras. Genom att undersöka olika vattennivåer, t.ex. högvatten någon vecka och sedan ett hastigt bortflöde, möjligen kan en del mygglarver och ägg spolas med. Högvatten möjliggör också för fiskar att födosöka på älvängarna och predera på myggägg, -larver och -puppor. Denna metod verkar fungera på andra platser och skulle därför kunna utvärderas under kontrollerade former och områden där topografin tillåter, i samarbete med vattenkraftsbolagen. Fysiska förändringar av vissa problemområden som t.ex. genom invallning för att undvika översvämningar skulle också kunna minska problemet. Eftersom myggor trivs i förbuskad mark med tät och hög markvegetation bör sannolikt även skötseln av låglänta strandängarna i översvämningsområdena vara av intresse i dessa sammanhang. Utifrån äldre kartor kan man konstatera att de flesta flacka partier längs älven historiskt sett har använts som slåttermark. Det innebar att landskapet förr var öppnare och för myggor mindre attraktivt. Röjning av buskmark, slåtter och strandbete kan vara värt att tas med i arsenalen av insatser som har förutsättning att påverka myggförekomsten mer långsiktigt. Ett alternativ till slåtter och bete kan vara bränning av vegetationen för att på så sätt minska ansamlingen av död markvegetation och göra miljön mindre attraktiv vid mygglarvernas förpuppning. Bränning bör också påverka förekomsten av ägg och puppor. Röjning och vegetationskontroll behöver testas i olika områden i större försöksserier. Detta har påbörjats idag genom ett forskningsprojekt om hävdens (slåtter och bete) påverkan på myggproduktionen på Uppsala universitet (Örjan Östman) men förmodligen inte i tillräckligt stor omfattning. Insatser vad gäller slåtter och röjning bör också kunna genomföras av lokalbefolkningen. Utifrån litteraturen förefaller det som om man i många områden inom myggkontroll använder sig av olika metoder för att röra om i vattnet och på så sätt undvika stillastående vatten, vilket missgynnar myggor. Huruvida detta är möjligt att nyttja lokalt i delar av Nedre Dalälvsområdet har vi dock inte kännedom om. Internationellt föreslås på olika håll också grävning av kanaler och diken för att påskynda vattnets avrinning, vilket även det skulle kunna användas i vissa mindre känsliga områden. Men här krävs en försiktig avvägning gentemot befintliga biologiska värdena i olika våtmarker. Det har också framhållits att vissa i området naturligt förekommande predatorer såväl nematoder som kopepoder skulle kunna användas som kontrollåtgärder. Om de är effektiva skulle de kunna spridas specifikt i vissa begränsade områden. Det kräver emellertid studier hur effektiva de är och hur de lämpligast ska spridas för att få bästa möjliga effekt, samt en utvärdering av eventuella ekologiska konsekvenser. 9 En lokalt använd metod som i någon mån minskar besvären och är betydligt mer undersökt, är en ökad användning av olika typer av gasol/koldioxidfällor. Sådana apparater förekommer redan i området och brukarna är ofta nöjda med resultatet. Vi föreslår att man testar dessa i större utsträckning, t.ex. offentliga platser, såsom skolor, dagis, utebassänger och ålderdomshem. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns flera olika kontrollmetoder som skulle kunna bidra till att begränsa myggproblemen vid Nedre Dalälven. Dock krävs för samtliga pilotstudier för att avgöra vilken individuell roll de kan komma att spela i hanteringen av den sammantagna situationen. Det är rimligt att anta att det krävs flera olika samordnade insatser för att långsiktigt skapa en hållbar lösning på myggproblemen i Nedre Dalälvsområdet. 2. Inledning och bakgrund 2.1 Historia Att våtmarker har fört med sig förekomst av myggor har varit känt genom en stor del av vår historia. Först i relativt modern tid har man dock förstått att det i många fall även fanns en direkt koppling mellan myggor och vissa sjukdomar, framför allt i tropikerna. Myggor kunde likväl vara nog så påträngande och den romerska skriftställaren Plinius (23–79 e Kr) konstaterar i sin Historia naturalis: »Hvar har naturen i myggan förlagt så många sinnen – för att nu icke tala om andra, ännu mindre djur? Hvar har den insatt hennes syn, hennes smak, hennes lukt? Hvar denna ilskna och jämförelsevis starka stämma, som är henne medfödd? Hur fint och noggrant har den inte fästat vingarna, gjort benen långa, inrättat den tomma hålan till buk, upptändt hennes efter blod, helst människans, snikna törst? Med hvilken konst har denna icke spetsat hennes gadd, för att genomborra huden! Och fastän gadden i själva verket är så liten, att den icke kan urskiljas, har dock naturen, liksom hade den haft god plats att tillgå, på dubbelt sätt däri visat sin växlande konst, i det den danats såväl spetsig för att stinga, som ihålig för att suga.» (Tunón & Thorsell, 1996) Våtmarksområden pekades också tidigt ofta ut som potentiella problemområden där besvärliga sjukdomsutbrott regelbundet uppstod. Ett klassiskt exempel är Pontinska träsken som ligger strax sydost om Rom; ett område som man redan på romersk tid begrundade hur man skulle hantera och genom historien har därför olika torrläggningsprojekt sett dagens ljus. Ett 10 storskaligt utdikande skedde emellertid först under 1920- och 1930-talen. Att dika ut våtmarker var också länge den verksammaste metoden man hade för att komma tillrätta med storskaliga myggproblem, men de ekologiska följderna blev oftast mycket påtagliga till följd av de mycket förändrade biotoperna. Vid tiden för andra världskriget gjorde så ”det epokgörande” DDT sin inmarsch på gott och ont på världsmarknaden och plötsligt hade man ett mycket effektivt medel att genomföra storskaliga insatser med. Men, säg den lycka som varar för evigt och redan efter något decennium började följderna vara synliga och 1960-talets gryende miljörörelse konstaterade de allt tydligare negativa följdverkningarna av storskalig användning av stabila insekticider. Parallellt med DDT-användning bekämpade man också kläckningslokalerna med olika typer av medel för täckande av vattenytan, bl.a. diesel, som också gav förödande miljökonsekvenser. Vissa nya insekticider har utvecklats med tiden, men ännu har man inte funnit några lika epokgörande medel som DDT. Vid sidan av sin starka effekt på myggbestånden så kom DDT också att skapa kunskap om insekticidernas möjliga miljöpåverkan och problemen med att insekterna kan utveckla resistens, motståndskraft, mot insekticiderna. Sammantaget har det därmed lett till att man idag alltmer kommit att förorda en myggkontroll som bygger på många olika insatser, s.k. integrerad myggkontroll. 2.2 Situationen i Nedre Dalälvsområdet Dalälven är vår sydligaste norrlandsälv med flöde från fjällen till Östersjön. Älven är reglerad med utbyggd vattenkraft (27 större kraftverk och åtta mindre, vilket motsvarar 8 % av Sveriges energibehov (NE: http://www.ne.se/lang/dalälven och http://vattenkraft.info/). Det Nedre Dalälvsområdet med stor stickmyggsproduktion ligger till stor del inom Färnebofjärdens Nationalpark, Natura 2000-områden och flera naturreservat. De låglänta stränderna översvämmas eller torkar ut genom ständiga variationer i vattenföring. I augusti år 2000 skedde en översvämning som täckte 55 kvadratkilometer i Färnebofjärden (Vähäkari 2006). Vid extrema högvatten förs alltså vatten ut över mycket stora områden där vilande ägg av översvämningsmyggor väcks när syrehalten i vattnet minskar (Gjullin et al. 1950). Larvstadiet kan ha olika längd beroende på syrehalt, vattentemperatur och art. Pupporna kläcks inom en vecka (2–10 dagar). Honmyggorna övergår efter ett par dagar från att suga växtsaft till att söka efter blod (Dahl 2002). Området har många speciella miljöer som strandkärr, älvängar, översvämningsmark och gammelskog. De periodiska översvämningarna sätter stark prägel på naturen. Mer än 200 öar och skär gör området oerhört varierat. I den angränsande naturen finns myrmarker och barrskog av norrlandskaraktär som blandas med sydliga lövskogsinslag av ek och lind miljöer med mycket stor artvariation. Sammanfattningsvis är Nedre Dalälven ett mycket artrikt område i gränstrakten mellan många nordliga arters sydgräns och nordgränsen för många sydliga arter. Enligt ett gammalt talesätt med variation framhålls att ”Norr om Dalälven trifvas icke eken, 11 kräftor och adelsmän” (t.ex. dagstidningen Dalpilen 1916). Älvstränderna utgör också växtplats för en speciell ”ävjebroddsflora”, ett tiotal ettåriga, kärlväxter som blommar upp under somrar då älvarnas botten ligger exponerad under längre lågvattenperioder. Dalälven är den sydligaste älven som har dessa arter. I direkt närhet till Natura 2000-områdena bor mellan 300 och 4 700 människor men i hela Nedre Dalälvsområdet finns c:a 26 000 invånare. Området beräknas ha c:a 1 000 000 dagsbesökande turister, c:a 200 000 övernattningar och c:a 50 000 fiskedagar per år. Turismen, särskilt fisketurismen, bidrar därför med flera hundra årsarbeten (www.mygg.se). Under de senaste två decennierna har myggmängden nått sådana tätheter att de utgör ett allvarligt hälsoproblem för lokalbefolkningen och deras husdjur, exempelvis i samhällena Tärnsjö, Gysinge och Österfärnebo (Nilsson & Renöfält 2009). Man har inte kunnat bevisa det men de ständiga variationerna i vattenstånden sommartid som orsakas antingen av nederbörd (lokalt eller i avrinningsområdet) eller genom kraftverkens varierande släpp, kan ha ökat förutsättningarna för stora variationer i populationsstorleken genom att flera myggenerationer kläcks fram varje sommar (Nilsson & Renöfält 2009). Det är inte bara antalet stickmyggor som är extremt högt; den myggrika säsongen är längre än i oreglerade älvar längre norrut där mygg är vanligast i samband med vårfloden i början av sommaren. De arter av stickmyggor som dominerar är översvämningsmyggor, dvs. arter som väcks vid översvämningar. 2.3 Länsstyrelsens i Gävleborgs läns arbete Massförekomsten av översvämningsmygg i Nedre Dalälvsområdet är ett betydande problem som dessutom ökar i omfattning. Problemet hanteras på kort sikt genom bekämpning med det biologiska bekämpningsmedlet VectoBac® (i dagligt tal kallad Bti, bakteriegiftet från Bacillus thuringiensis israelensis), men denna bekämpning kan aldrig minska myggmängderna på sikt (Nilsson & Renöfelt 2009). I ett regeringsuppdrag fick länsstyrelsen i Gävleborg i uppdrag att bl.a. redovisa vad som görs för att långsiktigt hantera problemen med massförekomst av översvämningsmygg vid Nedre Dalälven. Då togs en projektplan till en regional landskapsstrategi fram i samarbete med länsstyrelserna i Uppsala, Dalarnas och Västmanlands län. Strategin kallas ”Människor, mygg och natur vid Nedre Dalälven” och har som vision att begränsa massförekomsten av översvämningsmygg på längre sikt, samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras. Detta syftar till att de som bor och verkar i regionen på sikt inte längre ska uppleva myggförekomsten som ett stort problem. Syftet med landskapsstrategin är att i samarbete med allmänheten föreslå och börja genomföra några alternativa långsiktiga åtgärder och samtidigt undersöka vad dessa har för effekt på 12 massförekomsten av översvämningsmygg. Detta görs inom ramen för strategins tre delprojekt Öppna landskap, Strömmande vatten samt Andra myggbegränsningsmetoder. 2.4 Varför denna rapport Som ett led i Länsstyrelsens arbete är det angeläget att samla in kunskap om vad som orsakar massförekomster av översvämningsmygg och hur man kan förebygga detta. Vad finns det för erfarenheter nationellt och internationellt kring olika metoder för myggkontroll? Översvämningsmyggorna förekommer i både tempererade, subtropiska och tropiska områden. Det kan därför vara relevant att undersöka metoder även från områden som skiljer sig betydligt från Nedre Dalälven. Frågan är dock komplex och vid sidan av direkta åtgärder mot själva myggorna eller deras larver, finns det indirekta ingångar t.ex. genom hävd av strandzoner, vattenreglering och andra skötselåtgärder. Vårt uppdrag har varit att under en mycket begränsad sammanställa andras erfarenheter av myggbekämpning med fokus på mer långsiktigt hållbara biologiska metoder med särskilt fokus på andra metoder än användning av biologiska eller kemiska bekämpningsmedel. Denna sammanställning av olika myggbekämpningsmetoder på intet sätt fullständig. Det finns en enorm mängd information och erfarenheter kring myggbekämpning från olika delar av världen, t.ex. rapporter från WHO och vetenskapliga forskningsartiklar i medicinska tidskrifter som berör vektorspridda sjukdomar. Vi har inte heller haft fokus på myggsystematiken. Det finns också ett stort antal publikationer i ekologiska och entomologiska tidskrifter m.m. Vi har försökt sammanställa det vi hittat i framför allt vetenskaplig litteratur och tidningsartiklar, men även rapporter och manualer av statliga mygg-bekämpningsprogram. En hel del information kommer från den senaste upplagan av boken ”Mosquitoes and their control” (Becker et al. 2010). Förhoppningen är att sammanställningen i denna rapport ska bidra positivt till Länsstyrelsens framtida strategiska arbete. 3. Översvämningsmyggor Det finns omkring 3000 olika arter av stickmyggor i världen, varav 48 är rapporterade i Sverige (Dyntaxa, ArtDatabanken; Christine Dahl 2002). De viktigaste arterna som orsakar flest problem för människan i Dalälvsområdet är den grupp som kallas översvämningsmyggor (inundation species, floodwater mosquitoes). Det är främst Aedes sticitcus som orsakar 13 problemen i området, men översvämningsmyggor inbegriper ytterligare arter i Sverige, såsom Ae. vexans, Ae. cinereus och Ae. rossicus. Ytterligare 3 arter hör till de vanliga arter som också kan förekomma i massförekomster. Enligt en del forskare förväntas översvämningsmyggorna öka i utbredning på grund av klimatförändringarna, genom en ökad temperatur och nederbörd i vissa delar av Sverige (Schäfer & Lundström, 2009). Enligt andra forskare är detta inte det enda scenariot (C. Nilsson pers. meddelande). Översvämningsmyggor är ekologiskt specifika och skiljer sig i hur och var äggen läggs, hur lång tid det tar innan de kläcks, när på dygnet de flyger och vad som händer med de adulta myggorna på vintern (Lawler & Lanzaro 2005). Karakteristiskt är att översvämningsmygg har en mycket snabb utveckling med masskläckning av äggen (snabbare än andra myggarter). På grund av deras explosionsartade utveckling ökar de betydligt snabbare än vad deras predatorer hinner etablera sig. Nedan redovisas information om några arter av översvämningsmyggor i Sverige. Här följer vi namnsättningen i Dyntaxa, ArtDatabanken. För en lista på myggarter förekommande i Sverige, se tabell 1 (sid 48). 3.1 Aedes (eller i viss litteratur Ochlerotatus) sticticus Utbredning: Utbredningen för Aedes sticticus i Europa från norra medelhavsområdet samt mot Sibirien i öst (Becker et al. 2010). Den är också rapporterad i delar av Nordamerika. Habitat och livscykel: Förekommer på översvämmade låglänta stränder och ängar som översvämmas mest under sommarmånaderna samt kan lägga flera äggkullar (Becker et al. 2010). I en amerikansk undersökning av denna art (Horsfall & Trpis 1967) fann man att myggägg som utsattes för temperaturer över 15 grader överlevde en tredjedel i mer än en månad före exponering av vatten. Om äggen hölls under 15 grader kunde äggen behålla sin kläckbarhet över hela sommaren. Det är känt att ägg av denna art i naturen kan behålla sin kläckbarhet i upp till sex år, även om majoriteten bara överlever 2–3 år. Det betyder att de riktigt stora översvämningarna behöver komma minst vart tredje år för att väcka den stora äggreserven till liv. Dessa översvämningar kan åstadkomma mycket stora populationstoppar (Om äggläggningen och när de övervintrande äggen kläcks, se Horsfall & Trpis 1967). Äggen kan kläckas vid lägre temperatur än för Ae. vexans alltså under 8°C. Larverna utvecklas gärna i skugga av träd. Den optimala temperaturen för larvernas utveckling är 25°C. Det tar 6 dagar vid 25°C, 10–14 dagar vid 20°C och 18–19 dagar vid 15°C. 14 Honorna kan flyga långa avstånd, mer än 11.7 km är uppmätt i Kroatien (i medvind) (Bogojevic et al. 2007). De kan lägga upp till 150 ägg, ofta i en skuggig nedsänkning som senare kommer att översvämmas (Becker et al. 2010). Figur 1. Förekomst av Ae. sticticus i svenska län, baserade på studier av maxantal individer per nattfälla från studier mellan 1999 och 2005 (från Schäfer och Lundström 2009). Dokumenterad förekomst som problemart i andra områden: T.ex. Osijek – Kroatien, Rhen – Tyskland, Columbia River – USA. 3.2. Aedes vexans (Meigen 1830) Utbredning: Arten är en av de mest spridda myggarterna i världen. Utbredningen inkluderar Neoarktiska och Palearktiska regioner och Afrikas västkust. Ae. vexans finns i alla stater i 15 USA, inklusive Alaska och Hawaii. Arten förekommer talrikast i Sydsverige (Dahl 2002, Gjullin et al. 1950). Habitat och livscykel: Arten kan lägga flera äggkullar. Antalet ägg står i proportion till hur stort blodmål den fått. Äggen kan väckas genom mycket omfattande regn eller översvämningar som skapar lämplig miljö för larvutvecklingen. Temperaturen ska vara över 9°C. Larverna kläcks från övervintrande ägg från året(n) innan (Dahl 2002). Äggen kan leva upp till 5–6 år (Becker et al. 2010, Brettman 2010) Larven utvecklas snabbast (en vecka) i 30°C vatten, medan det tar tre veckor vid 15°C (Becker et al. 2010). Arten förekommer främst i översvämningsmarker vid floder och sjöar i vattenpölar/stillastående vatten, på soliga ytor produceras de största populationerna. Helst i basiska vatten. Arten är vanligt förekommande i ängs- och översvämmade skogsmarker. Den kan också finnas i vägdiken och upptorkande gölar, även i vassar och Salix-snår. Sprucken jord är ett idealt substrat för äggen i små nedsänkningar i marken som lätt översvämmas (Becker et al. 2010). Ae. vexans har stor spridningsförmåga – den flyger långt (i medvind upp till 12–15 km (Bogojevic et al. 2007, Becker et al. 2010). Honan kan bita upprepade gånger. De flesta myggarterna tar bara ett blodmål och kan endast lägga ägg en gång efter blodmålet, medan Ae. vexans kan upprepa proceduren flera gånger. Enligt skriftlig kommentar från J.O. Lundström kan dock även Ae. sticticus lägga flera kullar ägg, 5–8 dagar efter ett blodmål lägger honmyggorna upp till 100 ägg i fuktiga sänkor. Vid optimala omständigheter kan det gå mindre än tre veckor mellan äggkläckning och nästa generations äggkläckning. Dokumenterad förekomst som problemart i andra områden: Stora delar av USA, Tyskland, Kroatien och Camargue i Frankrike. 3.3. Aedes cinereus (Meigen 1818) Utbredning: Arten förekommer allmänt i hela Sverige utom fjälltrakterna. Finns också i USA och Europa. Habitat och livscykel Ae. cinereus kläcks i störst antal i april–maj, men den kan återkomma flera gånger under sommaren, och är också vanlig i augusti och september och kallas ibland ”höstens mygga” (www.mygg.se). Arten kan nykolonisera och är observerad sedan 2007 i Storbritannien. Ae. cinereus är en opportunistisk art som förekommer i ett brett spektrum av habitat men framför allt i tillfälliga kärr och myrar/mossar (Sphagnum sp.) och översvämmade gräsmarker/ängar. Den finns ofta tillsammans andra översvämningsmyggor (Jaenson 1986). Myggorna flyger inte så långt från sitt larvhabitat som Ae. vexans och Ae. sticticus. Den flyger lågt och biter framför allt vid anklarna och fokuserar på lägre delar av kroppen mest i skymning och gryning, men den sticker när som helst under dagen (Becker et al. 2010). 16 Äggen kläcks vid 12–13 °C och utvecklingen börjar vid 14–15°C. Bäst utveckling blir det vid 24–25 °C då det tar bara 8-10 dagar till förpuppning. Äggläggning sker under sommaren på lämpliga något uttorkade sänkor. Arten förkommer ofta i massförekomster i beskogade områden. Söderut i Europa har arten ofta två generationer men längre norrut bara en generation. Förekomst som problemart i andra områden Storbritannien 3.4. Aedes rossicus (Dolbeskin, Goritzkaja & Mitrofanova 1930) Förekommer i Mellaneuropa och i södra Norge och södra Sverige, Ryssland och USA (Becker et al. 2010). Hittades i stora mängder 1985 av T. Jaenson (1986) i Nedre Dalälven men har annars mindre kraftig utveckling och spridning än de andra arterna. Finns i översvämningsområden vid floder ofta tillsammans med Ae. sticticus och Ae. vexans (Becker et al. 2010). I Rhendalens övre delar är den en besvärlig art som attackerar på dagen men de flyger inte på öppna fält och inte så långt från kläckningsplatserna som de andra båda arterna. Man känner inte till mycket om artens biologi men i dess norra utbredningsområde (alltså Sverige och Norge) kan den ha en eller två generationer/sommar och övervintrar som ägg (Becker et al. 2010). 4. Olika metoder för att reducera myggförekomst 4.1 Ekosystemförändringar och skötselåtgärder – erfarenheter från Sverige Innan de kemiska preparaten för myggbekämpning utvecklades tillämpades olika skötselåtgärder runtom i världen. Men sedan tog preparaten över, och det är först på senare år när man har blivit medveten om resistensproblemen, som man återigen arbetar integrerat med skötselmetoder. I urbana områden handlar det generellt (gällande både översvämningsmygg och andra besvärliga arter, som i många fall är sjukdomsspridande) om att undvika stillastående vatten, t.ex. på kyrkogårdar och i parker, byggplatser, och trädgårdar. Vi har fokuserat på landsbygden och naturliga områden eftersom Nedre Dalälven huvudsakligen ligger inom naturområden. Olika typer av hävd 17 Det finns olika sätt att lokalt påverka ekosystemen genom modifiering, såsom dikning, vallning eller styrning av vattenflöden eller skötsel av vegetation såsom röjning av buskage och liknande. I Sverige finns en lång tradition att studera slåtter på älvstränder (Elveland 1979, 1983; Emanuelsson 2009). Foderproduktionen på älvstränder i Norrland var en mycket viktig del av nybyggarnas försörjning. På många håll grävdes också kanalsystem för att åstadkomma översilning eller överdämning, då de leder till ökad näringstillförsel och således högre foderproduktion samt en förlängning av den frostfria säsongen. Älvstränderna röjdes från buskar och tuvor höggs bort för att åstadkomma jämna lättslagna strandängar. Detta tog också bort strändernas högörtsvegetation samtidigt som det utgjorde ett viktigt sätt att minska myggproblemen, men huvudorsaken var att producera rikligt med näringsrikt hö. Jan Elveland publicerade många studier över rikkärr, myrar, dammängar, silängar, raningar som slåttats, med dokumentation av hur man med traditionella kunskaper brukat stränderna i Norrland. I rapporterna beskrivs också vad som händer vid restaurering av älvstränder som fått växa igen (Elveland & Sjöberg 1982). Här finns också exempel på att marker dämdes över med meterdjupt vatten under höst/vinter för att torrläggas vid midsommartid. En metod som kan antas ha reducerat myggpopulationen i området. Tyvärr finns det inga uppgifter om myggsituationen. Däremot beskrivs en hel del om vad detta slåtterbruk kan innebära för fågelfaunan i de studerade områdena. En del slåttererfarenheter kommer från försök med anläggning av viltvatten och från norska studier på Sølendet strax norr om Røros (Elveland & Sjöberg 1982). Nedre Dalälven I Sverige och Nedre Dalälvsområdet handlar det huvudsakligen om stränder av olika typ med spår av lång hävd. Eftersom översvämningsytor gödslas av näring som översvämningsvattnet för med sig, blir strandvegetationen kraftig. Man kan därför förvänta sig att alla ytor har slagits och använts för höproduktion. Enligt Jägmästare Claes Olrogs karta över Sala södra kronopark har alla strandängar namn. På kartan finns t.ex. Stora Flarns äng, Ö. Bennbäcks äng, Balsbo äng, Magistrats äng och ytterligare ett tiotal andra namn på strandängar, även vid sjön Hallaren. Namngivningen av dessa ytor visar deras värde och betydelse. Med båt kunde fodret hämtas även från de hundratals öarna och skären ute i älven. Dessa ytor har nu under mer än 50 år lämnats åt fri utveckling och fått växa igen till oigenkännlighet med högörter, vass, buskar och skog. Även Häradskartan från 1909 visar hur landskapet nyttjats. Man kan lätt se att hårdvallsäng (fastmarksäng) och sidvallsäng (fuktäng) var de dominerande markslagen. Små öar och uddar i älven hade status som ängar. I grannskapet (skogen) finns många kolbottnar. Även fäbodarna är spridda och några få återfinns på stränderna. 18 Som ett extra skikt i GIS-presentationen av Häradskartan ligger Markanvändningskartan från 1923–1939. Det framgår att stora ytor på översvämningsstränderna slogs. Det var sidvallsängar och sidvallsmyrar. Några mindre områden på stränderna karaktäriseras som kärr. Den ”övriga marken” är skog, där återfinns också alla kolbottnar och en hel del fäbodar. Telefonintervjuer kring slåtter och markanvändning i Nedre Dalälvsområdet En studie av olika hävdformer har satts igång 2012, av Örjan Östman vid Uppsala universitet. Han kommer att studera bete, slåtter och om möjligt också bränning av stränder. Det är ett pilotprojekt där de fyra länsstyrelserna i området gått samman. Totalt finns 4 700 ha strandäng i området av detta beräknas 2 000 ha enkelt kunna nås (för slåtter, bete, etc.) från befintliga vägar. Syftet är att studera påverkan på myggproduktionen (telefonintervju med Ingemar Lindqvist). Upplandsstiftelsen har vid skötseln av Naturskyddsområdet Bredforsen vid Nedre Dalälven 2009, röjt ett 30 ha stort område från sälg och låter nu betande kor upprätthålla en viss hävd. Inga erfarenheter finns ännu av förändringar i myggtätheten (Personligt meddelande av Gillis Aronsson, Upplandsstiftelsen). Vid en telefonintervju med Dag Nilsson (bonde med betande djur på älvängarna vid By), konstaterade han att om älvängarna hölls öppna och rena skulle myggproblemen minska. Slåtter eller bete minskar myggmängden. Han har skrivit en notis i Hembygdsföreningens årsskrift om minnen från barndomen av att fiskyngel i stora stim vandrade ut över de översvämmade slåttade ängarna. Där kunde de säkert äta myggyngel innan översvämningsvattnet drog sig tillbaka. Vid intervjuer av hembygdskännaren Sven-Olof Rask framkom att han lagt märke till att myggorna ökat när slåttern upphörde. Han var uppvuxen och bodde hela sitt liv i Hedesundaområdet (telefonintervju med Claes Möre). Studier av älvängsbruket och särskilt fäbodvallen Harvbyvallen som var fäbod till byn Harv har redovisats i en intern skrift till Upplandsstiftelsen. Där beskrivs ägoförhållandena i byn. Det visade sig att varje gård hade förutom gården (och fisket) också ägor ute på öarna och uddarna i Dalälven. Dessa slåttades och höet kunde hämtas till gården när isen lagt sig. Till vissa öar fördes också djuren som fick simma långa sträckor men fick fint bete på dessa ägor. Liknade förhållanden finns belagt från Jörsön och i hela området runt Hedesunda. Vissa öar var svårtillgängliga men trots att man måste passera besvärliga forsar hämtades hö från älvängarna 19 som genom översvämningarna blev mycket bördiga. Genom röjning utvidgades slåtterytorna och dessa älvängar värderades mycket högt. Dokumentation finns även i Hedesunda släktbok 1997 (telefonintervju med Claes Möre). Resultaten stöds av det kartmaterial som redovisas (Häradskartan 1909, Olrog 1905–1907). Från Dalarna finns beskrivning av dammslåtter och slåtterdammar som konstbevattnades men det gäller bara från övre Västerdalarna, Särna och Idre socknar (Mattson 1944). I boken ”Om hävden upphör” kan man se vilka arter som kommer att dominera på tidigare slåttade marker efter 5, 10 och 30 års igenväxning. Där är ängarna uppdelade i torra och fuktiga ängsmarker. Exempel på arter på fuktiga ängar och stränder är älggräs, videört, rörflen, grenrör och den oerhört invasiva jättegröen som finns i Dalälvsområdet. Andra arter är vass, säv och kaveldun (Ekstam & Forshed 1992). Gemensamt är, att de är höga och gärna växer tätt och utgör en mycket lämplig miljö för populationer av översvämningsmyggor (Rydzanicz et al. 2011). 4.2 Ekosystemförändringar och skötselåtgärder för myggbekämpning allmänt – erfarenheter från övriga världen De nedan beskrivna bekämpningsmetoderna har huvudsakligen riktats mot myggarter som sprider sjukdomar, alltså även andra arter än översvämningsmyggor. Vi bedömer dock att metoderna kan vara av intresse, även om olika myggarter har olika ekologi och beteenden. Dikning Goda exempel presenteras hur dikning kan reducera myggproduktionen vid låglänta havs- eller saltstränder vid Atlantkusten (Clark et al. 1984; McGlathery 1982). Det har gällt områden som har dikats med diken som ett nät på ytor som varje dygn översvämmas av tidvatten och studien har också kopplats till fågelfrekvens. Clark et al. (1984) är en litteraturöversikt över många vetenskapliga artiklar alla med beskrivning av tidvatten på låga stränder. Ett annat exempel från USA är s.k. ”mosquito control impoundment” är utgrävda diken runt ett saltvattensträsk eller mangroveskog som tillåter området att bli artificiellt översvämmat genom hela myggsäsongen (översvämningsmygg) från maj till oktober i USA. De förekommande Ochlerotatus-arter (närbesläktade med Ochlerotatus/Aedes sticticus) lägger inte sina ägg i stående vatten (utan på fuktig mark som vid annat tillfälle översvämmas). Rejält översvämmade område hindrar myggorna att lägga ägg (utan att man använt pesticider). 20 Tidvattnet tillsammans med pumpar fick vattnet att flöda. Man planterar dessutom ofta ut fisk, Gambusia sp. Det är en tropisk art och inte lämplig för svenska förhållanden, den äter både mygglarver och puppor. Genom att även använda grunda cementerade kanaler och snabba vattenflöden – så spolades mygglarverna vidare och ut i havet (Rey et al. 2009). Motsvarande vetenskapliga försök vid svenska stränder eller våtmarker har inte kunnat hittas. Vegetationskontroll Forskningsstudier av olika typer av vegetationskontroll för bekämpning av vanliga skogsmyggor (Culex) har gjorts i Kalifornien. Man tog bort gräs med herbicider eller tallriksharvning och förde bort växtmaterialet. I försök där man slog bort gräset i 5–10 m breda remsor, det minskade Culex-arters förekomst med 85 % färre larver och 95 % av puppförekomsten (Lawler et al. 2007). Om man slår eller plöjer/harvar (discing) och lämnar kvar ruttnande vegetationsrester kan dessa dock bli tillflyktsplatser så kallade refugier för myggen efter en översvämning på sådan mark. En annan studie från Kalifornien (Sanford et al. 2003) av kaveldun Typha sp. som skars ned, och fick ligga olika lång tid på en lokal där Culex tarsalis förekom. Det visade sig att om växtmaterialet fått torka två veckor innan det dämdes över, producerades det fler mygglarver än om växterna fått ligga och torka i 5 veckor. Antagligen är det ännu bättre om allt växtmaterial tas bort. Konstgjorda våtmarker Det är i den strandnära högörtsvegetationen som översvämningsmyggorna och andra myggor förpuppas (Knight et al. 2003). I den artikeln som bygger på omfattande litteraturstudier av amerikanska undersökningar särskilt av viltvatten och av människan konstruerade våtmarker, finns också en tio-i-topp-lista över de mest myggproducerande växterna, både rotade strandväxter, flytande växer och undervattensväxter. En speciell del beskriver hur en strand skall konstrueras för att bli så oattraktiv för mygg som möjligt. Här diskuteras också den övriga biologiska mångfaldens preferenser t.ex. för kräftor, fiskar och sjöfåglar. Slutsatserna är antagligen helt applicerbara på svenska förhållanden även om en del arter skiljer sig är det en hel som är samma släkte och även samma arter. Det finns ett flertal rapporter från myndigheter och informationsblad kring rening av avloppsvatten i skapade våtmarker och dammar (Se vidare under exempel kapitel 5.1.2. Kalifornien). En bieffekt med sådana projekt är att myggförekomsten ökar. För att motverka detta är det vanligt att anlägga branta strandkanter mot gölar eller djupare vattensamlingar, samt att ha vegetationsfria områden, så att se till att vinden lätt kan röra om i vattnet. Även artificiella metoder för omrörning av vattnet installeras numera ofta. Dessa åtgärder missgynnar mygglarver och äggläggning. I Australien och Nordamerika arbetar man på likartat sätt: Öppna 21 våtmarker med branta kanter/stränder, djupt vatten och lite vegetation. Denna typ av våtmarker tenderar att ha hög diversitet på makro-evertebrater och låg myggförekomst. Motsatsen, grunda vatten med skyddade isolerade gölar och mycket vegetation tenderar att ha motsatta förhållanden, mycket mygg och få evertebrater (Lawler & Lanzado 2005). I Kalifornien finns mycket information kring jordbruk- bevattnade betesmarker och mygg (se kapitel 5 samt Lawler & Lanzado, 2005). På betade områden hålls vegetationen nere, men tyvärr kan fuktiga hovavtryck utgöra bra äggläggningsplatser för bl.a. översvämningsmygg (Kwasny et al. 2004). Betesdjur bör, enligt Lawler and Lanzado (2005), hållas borta när betesmarkerna är fuktiga. Man bör öka vattenflödet och syresättningen av vattnet, eftersom det är den minskade syremängden i vattnet som triggar igång äggkläckningen (Gjullin et al. 1950). Ökning av mängden syre kan ske genom ett flöde under ytvattnet (resultat från Sydafrika) via pumpar eller vind m.m. Detta påverkar också myggens möjlighet att nå ytan för att andas (Malan et al. 2009). Näringsrika, sedimenterade stillastående vatten, som kan orsakas genom t.ex. betesdjur ökar däremot mängden mygg. Djupt vatten ökar syresättningen vilket är positivt för fisk, eftersom många fiskarter är predatorer på mygglarver. Meandrande kanaler med flödande vatten mellan djupa och grunda vattennivåer tillåter förflyttning av rovfisk och minskar myggförekomst (USDA 2008, Teels 2009). Om flödena är snabba och sedimentation förhindras, minskar myggkoloniseringen (Russel 2009a) (Se Inforuta). Många habitat som periodiskt fylls med stillastående vatten intas mycket snabbt av översvämningsmyggen om äggen finns på plats. Den plötsliga och kraftiga ökningen av myggen gör dock att predatorerna oftast inte hinner svara på förändringen. Till stillastående vatten, ofta associerade med urbana områden som t.ex. hamnar och flygplatser, anländer också främmande invasiva mygg såsom Aedes albopictus (tigermygga) och Ae. aegypti (gula febernmygga), som sprider farliga sjukdomar. Detta fenomen verkar emellertid än så länge vara vanligast i varmare delar av Europa. Några studier har visat positiva resultat genom att man förhindrar uttorkning och bibehåller hög vattennivå tidigt på våren och sedan på senvåren dras vattnet bort, så en snabb uttorkning sker. Då exponeras barmarken och äggen torkar ut (Malan et al. 2009). Sedan tillåts vattnet återvända. Detta kan emellertid påverka övrig flora och fauna negativt då alla arter kanske inte klarar av höga vattennivåer. Periodisk vegetationsröjning minskar alltså myggförekomst och sedimentuppbyggnad, men kanske inte alltid är önskvärt i biodiversitetsrika områden (se tidningsnotis från Camargue 5.2). 22 Figur 2. Skiss på design av konstgjorda våtmarker för att undvika myggproblem (från Walton 2003). Bränning Vi har också hittat enstaka uppgifter kring bränning och översvämningsmygg. Dock finns viss info framför allt från myndigheters myggkontrollmanualer. Bränning är ytterligare ett sätt att få bort överflödig vegetation, ett alternativ till mekanisk skörd (Walton 2003). Först måste området torka ut (och kan ej användas för annat), kontrollerad bränning kräver myndigheternas tillstånd och samarbete med markägarna. Bränder påverkar också luftkvaliteten. Bränning kan påverka näringsinnehållet i växter, aska, föroreningar, om man inte kan vänta mer än en månad med att släppa på vatten igen. Under den tiden kan vattnet från våtmarken som tillfälligt lagras på annan plats ge upphov till myggkläckning (Walton 2003). Bränning kan dock också döda myggägg på grund av den höga temperaturen (Resh and Schlossberg 1996, Whittle et al.1993). I Kenya testades överlevnaden av Aedes-ägg efter bränning av gräsmarker var den 3,3 % jämfört med 43,8 % i en likartad gräsmark. I vegetation dominerad av ”säv” var överlevnaden endast 0,7 % jämfört med 28,5 % i icke-brunnen vegetation (Whittle et al.1993). 23 Inforuta 1 ”Runnelling modifications” – modifieringar av habitat genom att man anlägger kanaler mellan stillastående vattensamlingar som är kläckningsplatser för mygg (framför allt saltvattensträsk) i USA. Kanalerna är till för att låta vattnet strömma in och ut mellan olika nedsänkningar och gölar så att vissa områden torkar ut, vilket visade sig effektivt mot Aedes-arter. Detta minskar omfattningen av områden som fluktuerar mellan att vara blöta och torra – vilket är precis de förutsättningar som gynnar översvämningsmygg. Facktermen är Open Marsh Water Management. Dessa insatser gynnar däremot arter av Culex och Anopheles. http://medent.usyd.edu.au/fact/saltwet.htm#environmental 24 Vegetationsröjning i tropikerna Även i tropikerna är det känt att förekomsten av malariamyggor minskar om man röjer vegetationen runt byar. I många byar används fortfarande denna kunskap för att minska förekomsten av mygg. Frågan är komplex eftersom avskogning i stort – då skogen omvandlas till jordbruksmark eller betesmark – i själva verket ger upphov till stillastående vatten som leder till att fler malariamyggor (Anopholes spp.) sprids. I en översikt av CIFOR (Pierce Colfer et al. 2008) kring hälsa och biologisk mångfald i skogen, fann man i 22 av 26 studier, att mängden malariamygg (och malaria) ökade efter avskogning. Det visar på regnskogens roll inte bara för klimatet, utan även för att bromsa malariaspridning. Idag har malarian ökat på många platser i Afrika vilket lett till att man återinfört användning av DDT, trots allvarliga miljöproblem och relativ snabb resistensbildning. Dock får man endast spruta kring hus (ej inomhus och ej i omgivningarna), något som sannolikt inte alltid efterföljs. Men medlet är fortfarande ett av de effektivaste sätten för att få ner malariaförekomsten hos befolkningen (WHO). 4.3 Vattenflödesregleringar Dalälven hade innan vattenkraftsregeringarna normalt tre översvämningar, dels vårflod (eller hemfloden) och dels fjällfloden lite senare och sedan kom en mindre flod efter höstregnen i september. Någon gång kunde det hända att vårflod och fjällflod kom samtidigt vilket resulterade i svåra översvämningar. Idag regleras älven av 27 större kraftverk som sammanlagt producerar över 4000 GWh/år, vilket är cirka 8 % av landets vattenkraftproduktion (www.vattenkraft.info , Renöfält 2010). I tidigare rapporter från 2009 och 2010 lyfte forskarna Christer Nilsson och Birgitta Malm Renöfält fram vattenregleringen i Dalälven som en trolig orsak till problemet med sommaröversvämningar. Detta kan man också höra från lokalbefolkning som bott länge i området. Tidigare hade man myggproblem ungefär vart tionde år. Men de senaste 10–15 åren har vattenkraftföretagen använt sig av kortare och fler utsläpp av vattenflöden som lett till flera tillfälliga översvämningar varje sommar (muntlig kommunikation med Mats Forslund) med massförekomst av översvämningsmyggor troligen som följd av detta. Länsstyrelsen har givit SMHI i uppdrag att utvärdera vilka situationer, nederbörd samt älvregleringar som orsakar översvämningar i Nedre Dalälvsområdet. Myggbekämpning med Bti är en metod som sänker myggförekomsten efter cirka 14 dagar. Det är emellertid tveksamt om myggpopulationen minskar på sikt (Nilsson 2009). Däremot anser många att en ändring av älvens vattenföring skulle kunna förbättra situationen på längre sikt. I nedre delen av Dalälven sker ofta flera översvämningar under sommaren. Orsaken till dessa översvämningar är ännu inte helt klarlagd. Det gör att översvämningsmyggen kan kläckas många gånger. Om vattenföringen skulle kunna anpassas så att översvämningarna uteblir eller kommer för tidigt eller för sent för massförökning av mygg skulle problemet kanske minska i omfattning. Renöfält (2010) skriver i sin fallstudie beställd av Naturvårdsverket (med uppdrag att undersöka hur långsiktiga lösningar kan utformas för att 25 förebygga eller minska problem med stickmygg i området kring Untra kraftverk i nedre Dalälven): ”Den viktigaste aspekten är att försöka minska frekvens och magnitud av de återkommande sommaröversvämningarna i den flacka nedre delen av Nedre Dalälven”. 4.4 Fysikalisk kontroll Kontroll av larvstadier Det är lättare att bekämpa mygg på larv- eller puppstadiet än när de är adulta (vuxna) och flyger omkring. Mygglarverna behöver luft för att leva och behöver därför nå vattenytan för att andas med jämna mellanrum. Man har sedan länge använt olika oljor och ytfilmer för kväva myggen, både larv- och puppstadiet (Karanja et al 1994). Nackdelar med ytfilmer är att de även påverkar andra vattenlevande larver/organismer – också predatorerna till mygglarverna. Dessutom inhiberar ytfilmer fröspridningen via vatten (C. Nilsson pers kom.). Vinden kan dessutom göra hål i ytfilmen så att bekämpningen inte blir tillräckligt effektiv, vilket måste beaktas. Förr användes framför allt diesel (även nu på vissa håll). I USA används idag Golden Bear Oil (Mosquito Larvicide GB-1111®, Clarke Mosquito Control) en raffinerad petroleumolja som inte luktar eller färgar. Den ger en hög larvmortalitet de första 12–24 timmarna och är effektiv mot puppstadiet. Den verkar fysikaliskt och dränker alla som behöver andas – mygg, dykarbaggar m.m. – vilket gör att den tillfälligt reducerar den biologiska kontrollen. Petroleumoljan kan också påverka kläckning en av vissa fågelarter (Albers et al. 2003). Det finns även andra monomolekylära ytfilmer, s.k. icke-giftiga ”surfaktanter”. Exempel är Agnique and Arosurf (Lawler and Lanzado, 2005). Liparol är en biologiskt nedbrytbar fosfolipid (lecitin baserat på soja) upplöst i paraffinolja (Schnetter & Engler 1978). Den började användas efter det att DDT blev förbjudet (Wikipedia Tyskland) och användes i Tyskland på 1980-talet mot översvämningsmygg. Idag verkar den dock ha begränsad användning (Becker et al. 2010). Vi hittade också en intressant websida om bekämpning av mygglarver genom ljud, från USA Pennsylvania, se: http://www.larvasonic.com. Ultraljud på 18–36 decibel tycks döda alla mygglarverna. Man har tagit fram en flytande ”manick” som kan dras runt i vattnet i myggområden och som dödar mygglarver (inte specificerade vilka arter) inom cirka 15 m radie (50 fot). Vi vet inte om den har prövats i Sverige. 26 Kontroll av adultstadier Det som börjat användas alltmer i Sverige (och andra länder) är gasoldrivna myggfångare (finns flera märken och modeller på marknaden se: myggfri.nu). Den anses täcka upp till 4 000 m2. Myggfångaren lockar till sig myggorna med hjälp av två viktiga faktorer. Gasol som omvandlas till koldioxid och som därmed uppfattas som mänsklig utandningsluft. Doftämnet oktanol, som avger en doft som påminner om en människa. När myggorna kommer i närheten av maskinen, så dras de in av en fläkt, som bygger på vakuumteknik. Fällor bör inte stå för nära hus/människor eftersom de attraherar myggen (Lawler & Lanzado 2005). Se nedan. FOI, totalförsvarets forskningsinstitut, testade olika modeller 2008, och fann att Mosquito Magnet dödade flest mygg. En större satsning av gasolfångare har testats i ett villaområde i Deje i Värmland, med en positiv effekt (http://www.villaagarna.se/Lokalforeningar/ mitt/forshagadeje/Rapport%20projekt%20Myggj%C3%A4vlar.docx, 2013-01-09) Inforuta 2. Ur UNT hösten 2010. ”Mygg kan också bekämpas med tekniska uppfinningar, ett exempel är den amerikanska gasoldrivna myggfångare som provats på tre ställen i närheten av Nedre Dalälven sedan i mitten av juni. Michael Demmers stuteri i Västerbo några kilometer norr om Heby samhälle är sedan i fjol drabbad av myggplågan som tenderar att uppstå allt längre ifrån Nedre Dalälven som kan sägas vara den blodtörstiga sticticusmyggans epicentrum i landet. — När jag fick förfrågan om jag ville testa maskinen så trodde jag uppriktigt inte att den skulle göra någon större skillnad. Men plötsligt försvann i stort sett myggen. Vi kunde hålla dörrar och fönster öppna, och fika och äta utomhus utan att besväras, säger Michael Demmers. Lars Johansson, mjölkbonde på gården Broddarbo vid Möklintan en mil söder om Dalälven i Sala kommun har också haft en testmaskin i trädgården. — Jag är mycket nöjd med resultatet. Både Lars Johansson och Michael Demmers ger på uppmaning fem stjärnor av fem möjliga för apparatens myggreducerande verkan.” Vi ringde upp Michael Demmers i mars 2012 – som har använt Mosquito Magnet under ett par år och som tidigare var rejält drabbat av översvämningsmygg. Han är fortfarande mycket nöjd med den lokala effekten för den yta som avses (c:a 4000 kvadrat). 27 Myggsteriliseringsteknik Redan på 1950-talet upptäckte man att man kunde påverka fertiliteten hos olika djurarter, om relativt monogama honor parades med sterila hanar. Metoder för detta har sedan utvecklats för bl.a. myggbekämpning och används idag på flera håll i världen. Om man släpper ut större mängder av sterila hanar av en viss myggart och dessa parar sig med honorna i området så minskar antalet lagda ägg. Detta kallas allmänt för Sterile Insect Techniques (SIT) eller Sterile Male Technique och det har utvecklats ett antal olika metoder för att lyckas med detta. Sådana insatser har fördelen med att vara mycket artspecifika och mygghanarna söker själva upp mygghonorna, vilket gör att metoden, åtminstone teoretiskt, är relativt lättarbetad. Bland tekniker som har undersökts återfinns kemisk sterilisering av hanpuppor (en metod som praktiskt taget inte alls används idag), genmodifiering och strålning med gammastrålar. SIT har använts i fält både för att utveckla metoden och för att kontrollera mygg i problemområden. Dessa metoder har kritiserats eftersom de ofta genomförs utan direkt förankring hos lokalsamhället och att dessutom av olika skäl finns ett generellt ifrågasättande av genetiska förändringar (Becker et al. 2010). Metoden har prövats mot många olika insekter, bl.a. olika myggarter, runt om i världen och det har bl.a. också lett till att man lyft fram olika genteknologiska lösningar (Morrison et al. 2010). Bland annat har SIT lyfts fram som en framtida möjlighet att kontrollera malariamyggor i Afrika (t.ex. Helinskis et al. 2006). Även i Norditalien har man gjort försök i syfte att plantera ut steriliserade hanmyggor i stadsmiljö. Under 1990-talet började tigermygga (Aedes albopictus) orsaka problem under 1990-talet och man har därför valt den som målorganism. Genom återfångstförsök med märkta myggor kunde man konstatera att hanmyggorna rörde sig upp till 350 m från utsläppningsplatsen. Utifrån resultaten uppskattade man att man skulle vara tvungen att sprida närmare 90 000 steriliserade hanar/hektar för att nå gynnsamt resultat (Bellini et al. 2010; Balestrino et al. 2010). 4.5 Biologisk kontroll Förutom att minska totala mängden mygg (både juvenila och/eller adulta), kan man också arbeta med att förlänga generationstiden. Genom att eliminera lämpliga mygghabitat/substrat för äggläggning, försvårar man äggläggningen och ökar på så sätt generationstiden (Gu et al. 2006, Becker et al. 2010). 28 Becker et al. 2010 beskriver predatorer på mygg och de olika djurgruppernas betydelse. I permanenta vatten är det fiskar som är de viktigaste predatorerna på mygglarver medan i tillfälliga vatten är det ryggsimmare, dykarbaggar, vattensalamandrar/grodor, hydror (2 arter) och hoppkräftor (4 arter) som är viktigast. 4.5.1 Vertebrater Idag finns ingen effektiv biologisk kontroll för adulta mygg. Fladdermöss, svalor och en del fåglar tar dock en del adulta myggor. Grodor/vattensalamandrar Vattensalamandrar (Triturus spp.) har stor betydelse som predatorer på mygglarver. Redan vattensalamanderlarver äter glupskt av mygglarver och även de fullbildade vattensalamandrarna tar mygglarver (Becker et al. 2010). Däremot fann man inte att grodor (Rana spp.) eller paddor (Bufo bufo) tog fullbildade myggor (<1 %) i någon större omfattning (Becker et al. 2010; Blum, Basedow & Becker 1997). Fiskar I permanenta vatten är fiskar viktiga predatorer på mygglarver. Adulta myggor som hamnar på vattenytan utgör också föda för fiskar (Becker et al. 2010). I Dalälvsområdet finns en rik fiskfauna. De flesta arterna lever i djupare, strömmande vatten eller i de sjöliknande partierna. Många fiskarter äter fjädermyggor, men det är få som är kända för att äta stickmyggor. En känd stickmyggätare är harr som har sin sydligaste älvpopulation i Dalälven. Harr lever huvudsakligen i strömmande vatten och kan inte förväntas ta någon större andel av det stora överskott av myggor som produceras i vattensamlingarna i samband med en översvämning (Pers. meddelande av Mikael Svensson, ArtDatabanken). Frisimmande mygglarver kan funktionellt mest liknas vid stora djurplankton och bland planktonätarna är det flera fiskarter som kan tänkas äta mygglarver. Däremot är det inte särskilt många av dessa som är kända för att sommartid uppsöka grunda översvämningsmarker. Fiskar som skulle kunna uppsöka sådana områden är framför allt småfiskstim av abborre (Perca fluviatilis), mört (Rutilus rutilus), braxen (Abramis brama), björkna (Abramis bjoerkna), lekande gäddor (Esox lucius) och eventuellt även löja (Alburnus alburnus). Det finns dock inte några observationer på detta och det saknas vetenskapliga studier på huruvida dessa arter har 29 någon betydelse för översvämningsmyggornas populationsutveckling. Rimligen är det dock så att översvämningsmyggornas explosionsartade uppträdande och snabba utveckling gör att det samlade predationstrycket blir lågt (Pers. meddelande av Mikael Svensson, ArtDatabanken). Fåglar Vid undersökning av några vanliga fågelarter i övre Rhendalen, fann man att myggor utgjorde en mycket liten del av födan. Stickmyggorna utgjorde mindre än 1 % av födan när man undersökte följande arter då de matade sina boungar: talgoxe (Parus major), blåmes (P. caeruleus), hussvala (Delichon urbicum), rörsångare (Acrocephalus scirpaceus) och svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca) (Timmermann & Becker 2003). År 2010 publicerades den första studien av häckningsframgången hos hussvala och ladusvala (Hirundo rustica) från områden som behandlats med Bti. Det visade sig att i Camargueområdet var antalet ungar per häckning signifikant lägre, från 3,2 till 2,3 ungar/häckning, i områden som behandlats med Bti jämfört med obehandlade områden (Poulin et al. 2010). En varningsflagga hissades för att fler studier behöver göras för att ta reda på vad som händer med stickmyggornas predatorer när mygglarverna sprutas bort i hög grad med hjälp av Bti-preparat. Fladdermöss Nedre Dalälvsområdet har en rik fladdermusfauna. I området har tio arter noterats (Ahlén & de Jong 1996; Ahlén 2011). Framför allt finns här en tät population av några arter särskilt vattenfladdermus. Studier av fladdermössens diet visar att det finns en stor variation när det gäller bytesdjur (Vaughan 1997). Myotis-arter kan ta 600 mygg i timmen (under laboratorieförhållanden i Kalifornien; Whitaker & Long 1998). Fältobservationer i Sverige visar att de kan ta 600–1 200 myggor/timme (pers. meddelande Johnny de Jong). Fladdermössen flyger på olika höjd och på olika sätt även inne i vegetationen ibland. De tar allt som kommer i deras väg, även enstaka myggor, men de väljer jaktområden med hög insektstäthet. Mest rör det sig om fjädermyggor som samlas i täta svärmar men även stickmyggshannar svärmar och ibland finns även en del honor i dessa svärmar. Fladdermössen är mest aktiva en timma efter solnedgången och strax innan gryningen och inte under den mörkaste delen av natten (pers. meddelande Johnny de Jong). Man har rapporterat att fladdermössen äter olika arter mygg tidigt på våren, då annan föda inte är tillgänglig samt i områden där myggorna är stora och i särskilt när de uppträder i täta svärmar (Whitaker & Long 1998). Dessa svärmar består mest av mygghannar, vilket har mindre effekt på stickmängden eftersom det är honorna som sticker. de Jong (opubl.) har i en 30 studie av fekalier från mustaschfladdermus (Myotis mystacinus) och brandts fladdermus (M. brandtii) i Uppland visat att födovalet varierar mellan arterna, mellan år, mellan årstider, mellan kolonier av samma art och även mellan individer av samma art. Det visade sig att andelen Diptera, där fjädermyggor och stickmyggor ingår, jämfört med Coleoptera (skalbaggar) och Lepidoptera (fjärilar), också varierade starkt (från 5–60%). 4.5.2 Evertebrater Kopepoder: hoppkräftor Cyclopoida kopepoder är det vetenskapliga namnet på en ordning i kräftdjursklassen hoppkräftor som äter mygglarver. Av de frilevande arterna lever de flesta i sötvatten och är ofta viktiga komponenter i de ekosystem de bebor, allt från dammar till stora sjöar. Både planktoniska och bottenlevande arter finns. De rör sig med hoppande rörelser genom vattnet. Honorna har ofta två äggsäckar fästade vid bakkroppen (NE: http://www.ne.se/lang/hoppkräftor). Cyclopoida kopepoder har visat sig vara effektivare redskap för att begränsa mygglarver än andra evertebrater. Fördelar är att de är billiga och lätta att föröka, något som insågs redan för 25 år sedan (Martens & Reid 2007, Becker et al. 2010). Det är bara de större arterna (längre än 1,4 mm) som är intressanta. Det är också viktigt att ta hänsyn till att det huvudsakligen är under det första hudbytet som mygglarverna utgör byte. De mest effektiva cyclopoida kopepoderna kan ta upp till 40 mygglarver/dag. Cyklopida kopepoder äter främst Aedesmygglarver och sedan avtagande mygglarver av myggsläktena Anopheles och Culex (Martens & Reid 2007). I fältundersökningar (Martens & Reid 2007) har det visat sig att cyklopoida kopepoder kan behålla stora populationer så länge det finns vatten kvar i de mindre vattensamlingarna Vid kontroll har det visat sig att de gör slut på 99–100% av mygglarverna av släktet Aedes. I vissa fall har Aedes-myggorna till och med blivit utrotade av dessa kopepoder. I andra länder finns mängder med exempel på användning av cyklopoida kopepoder för att begränsa myggproduktionen i mindre vatten som dammar och vattensamlingar i bildäck och liknande (Martens & Reid 2007). Det finns också metodbeskrivningar för hur dessa djur kan förökas för spridning (Suárez et al. 1992¸ Rey & O’Connell 2009). Dessa predatorer har man såvitt vi vet inte testat i Sverige. Därför kontaktade vi en expert på området Jan-Erik Svensson (Medins Biologi) som är positiv och tror att det skulle kunna fungera även i Sverige trots ett bistrare klimat här jämfört med de flesta platser där cyklopoida kopepoder hittills använts för myggbekämpning. Studier och testförsök vore intressant att genomföra. Kandidatarter skulle kunna vara: Macrocyclops albidus (Jurine), Macrocyclops fuscus (Jurine), Megacyclops viridis (Jurine) och Acanthocyclops vernalis (Fischer). Dessa förekommer i Sverige och särskilt M. albidus som är vanlig och mycket glupsk, borde kunna fungera bra (Jan-Erik Svensson, pers. meddelande). 31 Skalbaggar och skinnbaggar Dykarbaggar (Dytiscidae) både adulta och larver, har visat sig vara viktiga predatorer på mygglarver (Becker et al. 2010; Shaalan & Canyon 2009, Younes 2008, Chandra et al. 2008, Culler & Lamp 2009). Dykarbaggar flyger och kan i viss mån förväntas utnyttja tillfälliga översvämningsvatten. Arter i släktena Laccophilus, Hydroglyphus och Rhantus har undersökts och befunnits äta 10, 5 respektive 20 mygglaver/dag. Bland palpbaggarna (Hydrophilidae) har släktet Hydrophilus undersökts och kan ta upp till 30 mygglarver/dag. Likaså kan det bland skräddarna (Gerridae) finnas arter som tar upp till 15 mygglarver/dag, t.ex. Gerris lacustris. Trollsländor Bland trollsländorna finns många arter som under larvstadiet är predatorer på mygglarver (Stav et al. 2000). I medeltal tar blågrön mosaikslända (Aeshna cyanea) 30 mygglarver/dag med arter av blå flicksländor (Coenagrion sp.) tar 10 mygglarver/dag i genomsnitt. Chaoboridae, familj närstående stickmyggorna En grupp som står stickmyggorna nära är Chaoboridae vars larvstadier är aktiva predatorer på stickmygglarver. I vårt klimatområde finns 4 arter i släktet Chaoborus (Ch. crystallinus, Ch. flavicans, Ch. nyblaei och Ch. obscuripes) som också skulle kunna komma ifråga för uppförökning för att kunna begränsa stickmyggorna. Arter av släktet kan äta 4 stickmyggslarver/dag om dessa är i första hudömsningsstadiet (de byter hud fyra gånger före förpuppningen). Chaoborus-arterna kan vissa år nå stora populationer på eftersommaren i tillfälliga och permanenta vatten (Becker et al. 2010). Spindlar Att spindlar fångar en hel del adulta myggor i nät är välkänt. Man har dock även visat att vattenspindel (Argyroneta aquatica) fångar i medeltal 25 mygglarver/dag (Becker et al. 2010). Plattmaskar Arter i gruppen plattmaskar (Turbellaria klass) lever också till viss del på mygglarver. I medeltal kan de äta 5 mygglarver/dag (Becker et al. 2010). 32 Hydror Även hydror (Hydra sp., 2 arter i Sverige) lever delvis på mygglarver. Enligt amerikanska uppgifter äter hydror i medeltal 10 mygglarver/dag (Becker et al. 2010). Nematoder I Sverige finns en grupp akvatiska rundmaskar, Nematoda, som kallas mermithider (Blackmore 1994). De är parasiter framför allt på Aedes communis. Att mermithider kan användas mot mygg beskrivs också i en allmän studie om hur nematoder kan användas för att kontrollera olika typer av insekter som parasiterar nyttoväxter (Crow 2006). 4.5.3 Bti Det preparat som hittills har spelat den viktigaste rollen i myggkontrollprogrammet i nedre Dalälvsområdet utgörs av Bti eller Bacillus thuringiensis israelensis. Bti producerar ett toxin (proteingift) som tas upp av mygglarverna via födointaget. Effekten upptäcktes först 1976 och har sedan dess skapat nya möjligheter inom myggbekämpning. Olika bakterielinjer har till viss del olika struktur på gifterna. Olika varianter av Bt-toxin har använts mot en mängd olika skadeinsekter, t.ex. tallmätare i Hökensås 1997, och gener för produktion av Bti-toxin har därför inkluderats i olika GMO-grödor för att minska skadedjursangrepp. Bäst effekt av medlet får man på målorganismernas tidigaste larvstadier, vilket gör att dosen kan behöva dubblas eller fyrdubblas om larverna hinner utvecklas. Eftersom det tas upp via födointag så blir effekten större när larverna är aktiva och näringstillgången i övrigt är låg (Becker et al. 2010; Bravo et al. 2007). Vattentemperatur, vattendjup och vattenomsättning påverkar också effekten. Temperaturen inverkar också på mygglarvernas födointag som minskar när det blir kallare. Solinstrålning förefaller minska effekten av medlet. Bti har relativt hög specificitet gentemot myggor av släktena Aedes/Ochlerotatus. I boken Mosquitoes and their control (Becker et al., 2010) framhåller man att denna typ av preparat är särskilt lämpade för att ingå i program för integrerad myggkontroll eftersom de har relativt hög specificitet på målorganismerna och praktiskt taget inte påverkar organismer som prederar på myggor. De betonar dock att det är viktigt för ett lyckat resultat att Bti-bekämpning endast är ett verktyg i en övergripande program för integrerad myggbekämpning. Becker et al. sammanfattar också att för att lyckas med Bti-bekämpning krävs att man: 33 + genomför entomologiska undersökningar + exakt karterar de viktigaste kläckningsområdena + genomför laboratorie- och fältförsök för att beräkna verksam dos + utvecklar lokalt anpassade metoder för spridning av medlet + utvecklar kontrollstrategier samt utbildar av fältpersonal + kan hantera myndighetsbyråkrati Det man kan notera är att beskrivningen ovan handlar om hur man lyckas med bekämpningen och uppföljningen av effekten, men inte vad bekämpningen kan tänkas få för mer långsiktiga effekter på ekosystemen. Becker et al. (2010) framhåller också att även om man efter mer än tjugofem års användning av Bti ännu inte har dokumenterat förekomst av resistens så krävs det ändå att man med jämna mellanrum nogsamt kontrollerar eventuell förekomst av tecken på detta (Becker et al., 2010) 4.6 Kemisk kontroll Det finns en mängd olika kemiska medel som används inom myggkontroll och de delas ofta upp i olika grupper och undergrupper. En första uppdelning skulle enkelt kunna vara i repellenter (som fungerar avskräckande) och insekticider (som dödar insekten). Syftet med repellenter är framför allt att undvika stick och således följdreaktioner i form av olika typer av infektioner och irritationer. Användningen är således främst inriktad på personligt skydd för människa och husdjur. Genom historien har en mängd olika myggrepellenter kommit att användas med växlande resultat, generellt har det handlat om växter rika på eteriska oljor (Tunón & Thorsell, 1996; Thorsell & Tunón, 2000). I samband med andra världskriget kom omfattande forskning igång i sökandet efter syntetiska repellenter och det viktigaste fyndet var NN-dietyl-m-toluamid (DEET), som är den dominerade aktiva ingrediensen i merparten av myggmedlen på världsmarknaden idag. Insekticider används i många fall för att döda både den vuxna insekten och dess ägg-, larv- och puppstadier med syfte att minska den totala förekomsten myggor. En alltför spridd användning av stabila insekticider har lett fram till omfattande miljöproblem, vilket särskilt gäller det ökända medlet DDT (1,1,1-triklor-2,2-di[4-klorfenyl]-etan). Den allra första syntetiska insekticiden var dinitro-o-kresol, som framställdes 1892, och som banade vägen för en mängd liknande substanser. Men det riktiga genombrottet kom i och med upptäckten av klorerade 34 kolväten, som DDT, vilket framställdes 1932. Denna spelade en mycket viktigt roll och spreds över hela världen innan dess miljöeffekter blev påtagliga under 1960-talet. Eftersom de klorerade kolvätena är stabila så bevaras de i ekosystemen. DDT förbjöds i Sverige i början av 1970-talet, men används fortfarande på vissa håll på södra halvklotet. Paradoxalt nog så fick Paul Müller, som syntetiserade DDT, Nobelpriset i medicin 1948, men det bör ses i skenet av det faktum att DDT räddade livet på många miljoner människor som tack vare insekticidanvändning undvek att smittas av malaria (Becker et al., 2010). Nästa klass av insekticider som utvecklades var de kemiskt mindre stabila organofosfaterna, som har kommit att ersätta de klorerade kolvätena. Det vanligaste preparatet är malation, som introducerades 1950. Ett problem som har uppstått är däremot att ohyran har utvecklat resistens mot sådana medel. Ett annat preparat är naled (1,2-dibrom-2,2,-dikloretyl-dimetylfosfat), vilken har haft en ganska spridd användning i Amerika. Man har dock konstaterat att behandling med naled endast ger en kortare effekt vad gäller förekomsten av myggor. Vissa andra organofosfater har en relativt hög toxicitet gentemot däggdjur och de används därför inte längre i många europeiska länder. Fenitrothion har haft en ganska omfattande användning som larvicid (ett medel som dödar larver) i stillastående vattensystem, men i Frankrike och Spanien har man konstaterat resistensutveckling hos myggor av släktena Aedes/Ocherotatus och Culex. Mer stabila preparat har tillverkats genom att man har inkluderat en heterocyklisk ring i substanserna och 1952 framställdes diazinon som har en pyrimidinring. Just denna substans har relativt låg toxicitet gentemot däggdjur, men har effekt mot ett brett spektrum av ohyra. Den används i huvudsak inomhus. En del andra heterocykliska fosfater rekommenderas internationellt för bekämpning av insekter i grunda vattensamlingar, men en del av dem har giftverkan även på däggdjur vilket begränsar användbarheten. Temephos är det enda av WHO godkända organofosfatpreparatet för användning i dricksvatten. Detta medel har visat effekt på Aedes/Ochlerotatus, Culex och Anopheles, men det har också visat sig ha effekt mot larvstadierna av Odonata (trollsländor), Ephemeroptera (dagsländor), Coeloptera (skalbaggar) och Diptera: Chironomidae (fjädermyggor) (Becker et al., 2010). Pyretroider är en annan grupp av syntetiska insekticider, som till skillnad från de övriga har en naturlig förebild. Pyretriner är en grupp av substanser som finns naturligt i dalmatinerkrage (Chrysanthemum cinerariaefolium) och i mer eller mindre bearbetad form har de använts sedan 1800-talet mot en mängd olika arter av ohyra. Utveckling av metoder att sprida aerosoler innehållande pyretriner ökade effektiviteten i användandet. Att den insekticida effekten ökades också genom att kombinera pyretriner med piperonylbutoxid. De syntetiska derivaten, pyretroiderna, har gjort preparaten effektivare och stabilare och idag är dessa förmodligen den viktigaste och mest spridda insekticidgruppen av dem alla. Att de är stabilare betyder dock också att de är mer persistenta (svårnedbrytbart). Pyretroiderna har också effekt som larvicider 35 och den mest använda i gruppen permetrin bedöms också kunna tillsättas i dricksvatten, men pyretroiderna har också en hög toxicitet gentemot fisk och en ganska ospecifik effekt mot andra artropoder. Man har också konstaterat att myggor kan utveckla resistens mot pyretroider och att det finns en tendens till korsresistens med DDT på grund av likheter i verkningsmekanism. I tropikerna impregneras ofta myggnät med permetrin (Thorsell & Tunón, 2000; Becker et al., 2010). Den senast utvecklade gruppen av insekticider är sådana som påverkar insekternas tillväxt (insect growth regulators) och de brukar indelas i två klasser, sådana som hämmar insekternas kitinsyntes och sådana som påverkar de juvenila stadiernas metamorfos. Effekten av bensoylfenylurea (diflubensuron och novaluron) upptäcktes i början av 1970-talet och man konstaterade att insekternas förmåga att ömsa skinn påverkades. Vuxna insekter dog inte men deras reproduktiva förmåga minskade avsevärt. Det visade sig att substanserna hämmar enzymet kitinsyntetas, som är nödvändigt för att skapa insekternas hudskelett. Dessa substanser påverkar insektens förmåga att ömsa skinn och effekten är dosberoende; 1) fullständig inhibering av skinnömsning, 2) ömsningen inleds men fullbordas inte, 3) ömsningen genomförs nästan fullständigt och det gamla skinnet fastnar över huvudet och hindrar vidare födointag. Effekten kräver att insekten äter och att det sker i nära anslutning till skinnömsning. Juvenile hormone analogs (JHAs), de naturliga hormonerna i insekterna har två distinkta effekter; att i larvstadiet hålla tillbaka metamorfosen, och i vuxenstadiet påverka reproduktionsförmågan. JHAs påverkar främst under larv- och puppstadiet och resulterar i ofullständig metamorfos. Dessa substanser är terpenoida och tämligen lipofila varför de relativt lätt kan tränga in genom insekternas hudskelett. Metopren har använts sedan 1973 och bedöms som vara ett miljömässigt acceptabelt medel för myggkontroll. I Danmark gjordes det under 1970-talet försök med metoprenbesprutning på strandängar mot mygg. Försöken avbröts av flera skäl, bl.a. metoprens långsamma nedbrytning (Arevad 1975 och 1976). Det sprids som vätska, pellets eller bricketter. Slow-release granulat finns på marknaden. Metopren har emellertid visat sig även påverka hinnkräftan (Daphnia magna), märlkräftan (Hyalella azteca), sköldbladfotingen (Triops longicaudatus) och en del andra organismer. Däremot har fenoxicarb i försök inte visat några negativa effekter på dagsländor, trollsländor och diverse olika skalbaggslarver, samt sötvattenszooplankton. Även pyriproxifen har visat tämligen god artspecificitet när det gäller Aedes/Ochlerotatus, Culex och Psorophora i såväl laboratorie- som fältförsök. Slow-release granulat med pyriprofoxifen har visat sig vara ett användbart verktyg i kontrollinsatser rörande Aedes aegypti som larvicid. WHO har dessutom godkänt preparatet för behandling av dricksvatten (Becker et al., 2010). 36 Resistensproblematiken När en myggpopulation utsätts för selektionstrycket från en insekticid finns risken att de utvecklar resistens. Resistens har definierats som förmågan hos en grupp insekter att utveckla förmågan att kunna utsättas för doser som normalt sett är att betrakta som dödliga för merparten av individerna i en normal population. Normalt är dessa individer sällsynta i naturliga populationer, men ett omfattande och regelbundet spridande av en viss insekticid leder till att de normala individerna blir sällsynta och att de resistenta får en konkurrensfördel. Detta gör att de resistenta individerna kommer att bli dominerande i populationen och insekticiden har förlorat sin effekt. En sådan population kan också vara korsresistent, dvs. resistent inte bara mot den insekticid som har spritts i området utan även mot insekticider men närstående verkningsmekanismer. Även multiresistens kan utvecklas, dvs. när myggorna är resistenta mot flera olika insekticider med olika verkningsmekanismer, vilket nästan omöjliggör myggkontroll med hjälp av användning av insekticider. Därför är det viktigt att uppföljning av förekomst av resistens ingår som en viktig del i kontrollprogrammet. Man bör därför ha nollvärden på resistensförekomst innan man inleder behandling med ett preparat. Resistensutveckling brukar leda till fler behandlingstillfällen och ökade doser vilket samtidigt ökar risken för människa och miljö. Man har framhållit att man kan förebygga resistensutveckling genom: 1) måttlig kontroll (management by moderation) – behandling sker med måttliga insatser för att bevara de insekticid-känsliga generna –, 2) tillräcklig insats (management by saturation) – behandling ska vara tillräckligt kraftig för att inte lämna några överlevande –, 3) multipel attack (management by multiple-attack) – behandling ska ske med olika typer av kontrollmetoder, dvs. varva olika insekticider (bland annat kombinationsbehandling med flera preparat med olika verkningsmekanism) och även andra bekämpningsmetoder (Becker et al. 2010). Vad gäller resistens mot Bti finns det ett antal artiklar som behandlar Aedes-arter som indikerar förekomst av symptom på resistens Om man använder blandning av flera olika varianter av toxiner producerat av Bti så tar det längre tid för resistensen att utvecklas (Paris et al. 2010). Den studien visar också att resistens hos gulafebermyggor (Aedes aegypti) mot ett toxin kan uppstå redan efter några generationer mygg. För de kommersiellt använda Bti-preparaten förefaller det som benägenheten för resistens är lägre (för mer info se Paris et. al 2010). Enligt samma författare (Paris et al 2011) kan vintervilan hos myggägg vara lång nog för att motverka resistensbildning, vilket kan vara en av orsakerna till att det hittills inte uppkommit någon nämnvärd förekomst av resistens i Europa trots att preparaten använts i årtionden. 37 5. Områden med problem med översvämningsmygg och deras bekämpningsarbete 5.1 Nordamerika Integrerad myggkontroll Integrerad myggkontroll (Integrated Mosquito Management, IMM) är ett sätt att försöka kontrollera myggförekomsten genom att en mängd olika metoder används samtidigt – något som verkar vara gängse arbetssätt i USA och även Australien m.fl. Utgår man från American Mosquito Control Association (se litteraturlista), så kan man konstatera att integrerad kontroll av myggor enkelt kan delas upp i två ansvarsområden, individuellt och offentligt ansvar. Individuell kontroll omfattar egna insatser som man kan göra för att skydda sig själv och sina nära, exempelvis myggrepellenter (myggmedel) på människor och husdjur, myggnät för öppna fönster och dörrar samt småskaliga myggfällor. Offentliga insatser är inriktade på att skydda lokalsamhället och omfattar en mängd olika insatser. Syftet med det senare är att generellt minska förekomsten av myggor i området. Integrerad myggkontroll baseras på ekologiska, ekonomiska och sociala parametrar och integrerar olika kontrollmetoder i syfte att värna folkhälsan, skydda miljön och förbättra livskvaliteten hos lokalbefolkningen. Det är med andra ord utifrån konceptet att inte lägga alla ägg i en korg. IMM är framtagen för att fungera i samspel med användning av olika typer av insekticider. Internationellt inbegriper dessa metoder fysikalisk kontroll (t.ex. dikning av våtmarker i målområdet) och biologisk kontroll (t.ex. utplantering av mygglarvsätande fisk i diken). Ofta används även olika ryggradslösa predatorer, dvs. parasiter och sjukdomar som påverkar mygglarverna. I biologisk kontroll av vuxna myggor har man bland annat undersökt fåglar, fladdermöss, trollsländor och grodor, men man har hittills bedömt att det generellt sett saknas studier som verifierar nyttan i större skala. Man menar att det är oklart om dessa organismer konsumerar tillräckligt mycket myggor för att i praktiken fungera som effektiva kontrollmetoder. 38 ____________________________________________________________________________ Inforuta 4 EXEMPEL PÅ INSATSER INOM INTEGRERAD MYGGKONTROLL Ägg • vegetationsbekämpning (göra äggläggning mindre attraktiv) • torka (dikning) • ovicider (äggifter) Larv/puppa • torka (dikning) • yttäckande ämnen • mikroorganismer/toxiner • växter, t ex vattenbläddra* • andra djur: insekter och larver, fiskar, grodor, fåglar • larvicider Adult • rök • fläktar • fällor (ljus- och koldioxid-) • tät, ljus klädsel • myggnät • andra djur: insekter, spindlar grodor fiskar fladdermöss fåglar, • insektsmedel: repellenter och insekticider Tunón, H. & W. Thorsell, 1996. Flerfrontskrig mot myggen. Läkartidningen 93(28–29):2593– 2596. * Utricularia finns i Sverige och de fångar och "äter" smådjur i vatten. De kan nog fånga en eller annan mygglarv både stickmygglarv och sorgmygglarv, men är generellt av liten betydelse 5.1.1 Kalifornien Myggproblemen är omfattande i Kalifornien. Halva markytan och ungefär 85 % av Kaliforniens befolkning befinner sig inom gränserna för ett ”myggkontrollprogram”. Man använder en kombination och tekniker, inklusive biologiska, fysiska och kemiska. Biologisk kontroll används för att öka de naturliga fienderna till myggen, såsom t.ex. fisk eller andra predatorer, den fysiska manipulationen gör habitaten sämre för mygglarvsöverlevnad. Kemisk kontroll använder insekticider mot ägg, larver, puppa eller adulta myggor och laglig/statlig kontroll kan tvinga icke-samarbetsvilliga parter att minska gynnsamma habitaten inom deras kontroll/ägande området (skogs- och jordbruk, vattenkraft m.fl.). Men man använder även Bti samt methopren (Metzger 2004). 39 Inforuta 5. Utdrag ur ”Bästa skötselmetoderna” ”Best management practices” – riktlinjer för kontroll av sticksmyggspopulationer generellt sett enligt State of California, Public health division. http://www.water.ca.gov/saltonsea/docs/CDPH%20Mosquito%20Control%20BMPs.pdf (Kontrollprogram av temporära våtmarker USA) • Översvämning som kontrolleras i tid o försena faser av höstöversvämningar o strategiskt lokalisera våtmarker kända för tidiga höstöversvämningar och undvika dessa framför allt nära urbana områden, då det är känt att höstöversvämningar skapar stora mängder mygg i Kalifornien. o använd en översvämning/uttorkning/översvämnings regim för att kontrollera översvämningsmygg. Dränk områden för att trigga igång kläckning av vilande myggägg, dränera vattnet och larverna till ett område där de lätt kan behandlas, som t.ex. dränka larverna i snabbflytande vatten, eller bli uppätna av predatorer. För sedan tillbaka vattnet till området så att en ny översvämning skapas. Då kan inga nya ägg läggas. Detta kan bara göras när det inte uppstår konflikter kring vattenkvalité eller andra mål. • Reglera vattenflödet i översvämningarna o Översvämma så kraftfullt som möjligt. Detta minskar mängden mygg. Koordinera med markägare och kraftbolag. • Vattenkällan o Dränk våtmarker från permanenta vattendrag som innehåller myggpredatorer. o Behåll en separat vattenkälla som innehåller naturliga predatorer, som kan föras över till tillfälligt översvämmade områden. Kontrollprogram för våtmarker: • Sköt vegetationen regelbundet. Ex. slå ner viss vegetation (tåg – Juncus och kaveldun, Typha) och ta bort döda vegetationsrester vilket gynnar naturliga predatorer som då kan jaga mygglarver mer effektivt. Vegetation i grunda temporära våtmarker kan röjas/slås när den är torr. 40 • Styr översvämningarna av temporära våtmarker så att de inte överlappar med topparna i myggaktiviteten. • Dränk myggområden med vatten innehållande predatorer från permanenta vatten som innehåller naturliga predatorer, använd ej pesticider som dödar predatorerna. • Använd sparsamt med konstgödsel i området och se till att inte dynga från betande djur finns i våtmarkerna (för där trivs myggen). Design och skötsel av våtmarker • Se till att man lätt kan komma till våtmarker/diken/kanaler för att övervaka och styra vattenflöden/skötsel. Ta bort vegetation längs strandlinjer, diken osv, då dessa är bra platser för mygg. • Konstruera, förbättra och bibehåll diken med 2:1 sluttning och ett minimum av 1,2 m bredd i botten. Öka lutningen till 3:1 eller mer för att förhindra att vegetationsrester och annat fastnar. • Skapa vattenkontrollstrukturer så att vattenflödet kan stängas av och sättas på. • Om möjligt inkludera oberoende in- och utflöden när man konstruerar varje våtmarksområdesenhet. • Gräv djupa kanaler eller konstgjorda småsjöar som är mer än 75 cm breda, inom tillfälliga översvämningsområden för att gynna predatorer. 41 Inforuta 6 Insatser som de enskilda invånarna kan göra själva på sin egen tomt (källa: American Mosquito Control Association https://amca.memberclicks.net/index.php?option=com_content&view=article&id=37&Itemid= 114): Dessa insatser påverkar förekomsten av myggkläckning på den egna tomten mer generellt (dessa råd förebygger troligen inte specifikt översvämningsmyggor, men kan bidra mer generellt till en minskning av myggproblem): 1) Rensa bort tomburkar, gamla däck, hinkar och andra kärl som kan samla upp och behålla vatten. Låt inte vatten stå i krukfat, urnor eller djurskålar i mer än 2 dagar. 2) Rensa hängrännor och ta bort vattensamlingar runt huset eller på platta tak. Undersök nedanför kranar och luftkonditionering, laga läckage och eliminera pölar som blir kvar i flera dagar. 3) Byt vatten i fågelbad och liknande minst en gång i veckan. Man kan även plantera in myggätande fiskar i prydnadsdammar. 4) Fyll igen eller torrlägg pölar, diken och vattensjuka områden. Ta bort eller fyll igen håligheter i träd och stubbar med murbruk. Sådana områden kan också behandlas med larvicider. 5) Åtgärda läckande vattentankar, avloppsbrunnar och liknande. 6) Töm bort stående vatten i exempelvis vattentråg till husdjur. Skölj trågen två gånger i veckan. 7) Undersök förekomsten av vattensamlingar på presenningar och liknande över båtar, etc. Försök arrangera dem så att sådana inte uppstår. 8) Undersök att byggplatser och egna projekt inte leder till pölar. 9) Vattna rabatter och gräsmattor på ett sådant sätt att pölar inte uppstår. 10) Om diken inte flödar utan stillastående vatten står i en vecka eller mer så kan de producera tämligen stora mängder myggor. De kan behöva åtgärdas på annat sätt. 42 5.2 Europa Inom ramen för uppdraget har det naturligtvis inte funnits tid att kontakta alla personer som arbetar i olika myggbekämpningsprogram i alla europeiska länder, utan vi har valt ut områden där vi fått relevanta träffar på översvämningsmygg. Om Människor och Mygg-projektet önskar kontakta personal i europeiska länder finns kontaktpersoner på hemsidan European Mosquito Control Association (http://www.emcaonline.eu/sites/visitors/about/board.html , 2013-01-08) 5.2.1 Tyskland: Rhen- och Elbe-området Under mitten av 1970-talet hade man en massutveckling av Aedes-arter i Rhen-området, framför allt av Ae. vexans, på grund av höga vattenförhållanden. Dessa myggproblem drabbade över hundra byar och städer i området, vilket ledde till att man skapade den kommunala aktivitetsgruppen KABS, för myggbekämpning. Sedan 1991 har man över 40 provstationer utmed hela området under perioden mellan maj och september med speciella CO2fällor/kolsyreis. Norbert Becker är vetenskaplig direktör för KABS, (Kommunalen Aktionsgemeinschaft zur Bekämpfung der Schnakenplage) i Rhenområdet. Huvudproblemen idag består av översvämningsmygg vilka i stor utsträckning bekämpas med Bti. Man genomför kontinuerliga ekologiska/biologiska studier på myggpopulationerna http://www.kabsev.de/ , 2013-01-10. Inforuta 7 Mosquito field research in the Upper Rhine area (© KABS) German Mosquito Control Association (GMCA) GMCA fokuserar på att kontrollera översvämningsmygg (och andra myggarter) i deras kläckningsområden runt Rhenfloden mellan Kaiserstuhlbergskedjan i syd och staden Bingen i norr. Man använder främst Bti. GMCA är en sammanslutning av kommuner, man samarbetar med Världshälsoorganisationen (WHO) eftersom det finns risk för spridning av vektorburna sjukdomar genom myggen. GMCA har också egna forskningsprojekt. Den vetenskaplige direktören, entomologen Dr. Norbert Becker, fokuserar på biologin och särskilt spridningspotentialen för områdets olika myggarter. Många närbesläktade arter har etablerat sig i området som sedan en tid även hyser West Nile Virus. I över tio år har Bti och B. sphaericus använts framgångsrikt inom biologisk kontroll av mygg i Tyskland. Mer än 1000 km2 av kläckningsområden har behandlats, vilket varje år reducerar myggmängden med 90 % jämfört med om det inte hade behandlats. 43 5.2.2 Frankrike: Camargue I våtmarksområdet Camargue, en av Europas mest kända fågellokaler, har man också problem med översvämningsmygg. Vi har emellertid bara hittat en artikel som har publicerats rörande detta (Poulin et al. 2010). Här finns dock också en tidningsartikel som visar på problemens omfattning. Man vill tillåta användningen av Bti i de urbana områdena, men förbjuda användningen i de skyddade naturområdena. Alla fyra översvämningsmyggorna (beskrivna i kapitel 3), förekommer i Camargue. The Entente Interdépartementale de Démoustication arbetar integrerat med myggkontroll. Röjning av vegetation genomförs mot översvämningsmygg. Dessutom används Bti som sprids från båt eller helikopter. Informationen finns endast på franska (se hemsida: http://www.eidrhonealpes.com och http://www.eid-med.org/Index.htm , 2013-01-10). Inforuta 8 I den franska tidningen (http://www.nacicca.org/spip.php?article114 – 2013-01-10) YES to mosquito control in urban areas of the Camargue. NO to mosquito control in natural areas Budskapet är adresserat till borgmästaren i staden Arles, ordförande i den regionala nationalparken i Camargue och ansvariga inom rådet «Bouches du Rhone» och den regionala enheten «Provence Alpes Côte d’Azur» och lyder enligt följande: «Camargue är den sista sanna vildmarken utefter Frankrikes medelhavskust. Området representerar en unik biologisk mångfald som är världskänd. Detta extraordinära naturarv är nu allvarligt hotat av en myggkontrollkampanj i syfte att förbättra välbefinnandet hos områdets invånare, genom att sprida biociden Bti (bacillus thuringiensis israelensis) i ett skyddat område». De negativa effekterna av myggkontroll på den biologiska mångfalden (trollsländor, spindlar, hussvalor och olika småfåglar som uppehåller sig i vassen) får nu anses ha blivit vetenskapligt bevisat, även om det fortfarande finns relativt få studier. Genom att förstöra en länk i näringskedjan (där myggor utgör basföda för ett antal organismer), påverkas hela ekosystemet. Dessutom påverkas reproduktionen av vattenfåglar direkt av dessa upprepade insatser som genomförs av myndigheten «Entente Interdepartementale de la Demoustication (EID)» De flesta innevånaren i Camargue är emot myggkontroll i de skyddade naturområdena eftersom man fruktar att dessa skötselåtgärder påverkar själva identiteten av området, som hittills lyckats kombinera mänsklig aktivitet med respekten för naturen. 44 Vi som skriver under denna skrivelse begär att ni stoppar denna utarmning av den biologiska mångfalden. 1) genomför inga myggförebyggande åtgärder i naturliga områden av Camargue (de Roustan, Domaine de la Palissade, Domaine de la Bélugue) 2) undersök alternativ till Bti genom att genomföra preventiva åtgärder i de urbana områdena, t.ex. skötsel av myggkläckningsområdena, sätta upp koldioxid-, propan- eller neon-fällor samt ge ett stöd för användning myggnät http://www.nacicca.org/spip.php?article114 , 2013-01-10 5.2.3 Kroatien I Kroatien finns ett stort skyddat träskområde på c:a 100 kvadratkilometer, Kopacki rit, som är ett Ramsar-område sedan 1993. Dessa träskmarker är ideala kläckningsplatser för stora populationer av översvämningsmygg. Öster om området finns en stad Osijek med c:a 160 000 invånare. Cirka 90 % av området är täckt av ganska tät vegetation (se parkens hemsida: http://www.kopacki-rit.com/about.html). Detta område har många likheter med problematiken i Nedre Dalälven. Vi har haft e-postkommunikation med Enrih Mérdic, en forskare som arbetat i många år med myggproblemen i Osijek och Kopacki rit: Myggkontrollen sköts uteslutande av lokala myndigheter. Man får ingen hjälp från andra län eller från regeringen. Cirka 1,9 miljoner EURO (dvs. ungefär 18 miljoner kronor) används årligen för myggbekämpning. Man behandlar cirka 10 000 ha med larvicider (främst Btipreparat) och kemisk bekämpning med adulticider som reservalternativ i utkanten av staden. Man har fått tillstånd att behandla c:a 2 000 ha inom nationalparken under de senaste åren, men endast med Bti i isgranulat som sprids med helikopter. De har ett övervakningssystem med CDC-fällor för att veta när man ska sätta in bekämpning. Enligt Enrih har problemen med mygg i Osijek existerat länge och beror på naturliga fenomen – nämligen snösmältningsmängden från Alperna. På grund av klimatförändringar har dock situationen ibland blivit mer extrem, med väldigt höga vattennivåer i floderna Donau och 45 Drava. Enrih säger också att variationerna är stora – ibland väldigt höga vattennivåer och ibland inga översvämningar alls, båda dessa ytterligheter minskar myggpopulationen. Vattennivån är den enskilda faktorn som påverkar myggmängden mest. Sammanfattning av utvalda artiklar som publicerats om detta område: Tids- och platsvarning för översvämningsmyggor i Osijek i Kroatien 2007 (Bogojevic et al. 2007) Den här studien visar på möjligheten att använda geografisk statistik för att utfärda varningar för myggor inom myggkontrollprogram på kommunnivå. Fallstudiens målsättning var att mäta spridningen av översvämningsmyggor från deras naturliga sumpmarker i Kopacki rit till staden Osijek i Kroatien och att analysera de viktigaste faktorerna som påverkar denna spridning. Femtiotusen fullbildade myggor av Aedes vexans, Ochlerotatus sticticus och O. caspius märktes med ett fluorescens-färgämne och släpptes från södra delen av Kopacki rit den 28/4 2004. Fyrtio fällor betades med koldioxid och sattes ut i området runt Osijeks kommun (171 kvadratkilometer) och tömdes regelbundet under 10 dagar. Totalt fångades 582 471 myggor som artbestämdes i laboratoriet. Myggorna räknades från de olika platserna och värdena interpolerades genom att använda vanlig plottning för att åskådliggöra dynamiken och den dominerande flygriktningen. Myggornas spridning och frekvens berodde mycket på vindhastigheten. De märkta myggorna hittades på 12 fångstställen från 1 km till 11,7 km från platsen där de släpptes. Återfångsten blev 0,044 % (54 % O. sticticus, 32 % Ae. vexans och 11,4 % O. caspius). Baserat på Lincolns index, beräknades den totala populationen av flodmyggor i området som studerades från 875 miljoner till 2 miljarder myggor. Begränsningen med detta sätt att angripa problemet samt rekommendationer för hur beräkningarna kan förbättras diskuteras i uppsatsen. Säsongsvariation av myggor (Diptera: Culicidae) i Osijek, Krotien under perioden 1995– 2004. (Bogojevic et al. 2009) De tio undersökningsåren då fullbildade myggor i området Osijek fångades med CDC-fällor betade med kolsyre-is har givit viktig information om myggarternas förekomst, deras populationsdynamik och säsongsvariation. Totalt har 207 136 fullbildade myggor av tjugo arter tillhörande följande släkten fångats: Anopheles, Ochlerotatus, Aedes, Culex, Coquillettidia, Culiseta och Uranotaenia. De sju vanligaste arterna som samlats var: Aedes vexans (75,6 %), Ochlerotatus sticticus (13,3 %), Culex pipiens-komplexet (5,9 %), Anopheles maculipenniskomplexet (1,9 %), O. cantans (0,9 %), O. caspius (0,6 %) och O. excrucians (0,6 %). Den tidsmässiga variationen av relativ förekomst för de tjugo myggarterna i Osijeksområdet visade på tre toppar: i maj, i juli och i september. Populationernas årstidsvariation skiljde sig mellan 46 olika år; mellan myggarterna i relation till våtmarkerna, statsmiljöerna och skogsmiljöerna. Dessutom påverkades myggpopulationerna av vattennivån i floderna Drava och Donau. Potentialen hos fällor betade med kolsyre-is att reducera myggmängden (Vojvodina, Serbien och Montenegro) (Petric et al. 2004) Abstract från en konferens 2004 i Osijek Fällor betade med kolsyre-is har använts som ett viktigt redskap för att beräkna myggmängden sedan mer än tjugo år i Europa. Antalet myggor som fångas under en myggsäsong varierar en hel del och vid ett tillfälle med extrem myggförekomst beror det huvudsakligen på fällans placering och fläktens sugförmåga. Det används fällor av olika typ i Europa och ett antal arter som insamlas i närheten av översvämningsmyggens Aedes/Ochlerotatus förökningsställe kan variera från många tusen (t.ex. i Tyskland, Italien) till mer än 60 000 myggor/natt (t.ex. i Serbien och Sverige). Några få försök runt om i världen har gjorts för att konstruera fällor med en stor insugningskraft för att kunna använda den som en barriär runt myggförökningsställen eller för att skydda människor och deras hem under kvällsinvasioner. De vanligast förekommande arterna var Culex pipiens, Aedes vexans, Anopheles maculipennis, Coquilettia richarii och Culiseta annulata. Ett mindre försök gjordes av författarna där man satte ut 4 fällor, varav 3 i utkanten – hörnen av området samt en i mitten (dock gjordes inga replikat – upprepningar). Det fanns inga signifikanta skillnader mellan antalet fångade myggor som fångades i mellanfällor och fällor placerade i vinklar. Utifrån denna test verkar det som om kolsyre-is-fällor fungerar tillfredställande för att skydda ett litet område från myggor. 5.2.4 Polen Ett problemområde som studerats ligger i staden Wroclaw vid floden Oders dalgång som delvis förorenats av en del avloppsvatten. I området finns cirka 180 häckande fågelarter som skulle kunna sprida West Nile virus (Rydzanicz et al. 2011). Här undersöktes jord från konstbevattnade fält som utsattes för upprepade översvämningar med väl syresatt vatten vid 25 °C. Ungefär 75 % av äggen kläcktes (Aedes vexans, A caspius) efter den första översvämningen. Efter upprepade översvämningar kläcktes färre och färre myggor. Det visade sig att äggläggningen styrdes till platser med nitrofila (kväveälskande) växter, såsom sengröe (Poa trivialis), rörflen (Phalaris arundinacea), brännässla (Urtica dioica) och andra höga växter (en lista på 66 arter presenteras), samt en del mindre i gräs. En del myggägg hamnade också i rik örtvegetation och på artrika ängar. Ju fuktigare områden desto fler ägg lades. Rörflen var den art som hade flest myggägg. De här resultaten kan vara av betydelse även i Nedre Dalälven där arten A. vexans och andra översvämningsmyggor finns. Likaså är många av växterna desamma i strandvegetationen, som består av rörflen och andra höga gräs, även om vi inte har lika kraftig kvävespridning på Dalälvens stränder. 47 A. vexans upphörde att lägga ägg, vid större översvämningar. Fysiska faktorer såsom optimal densitet, temperatur, reflektion var viktiga. Mark/jordfuktighet visade sig vara det viktigaste stimulit för mygghonan att välja äggläggningsplatser. 6. Slutsatser och rekommendationer Utifrån resultaten av vår översikt förefaller det som att bekämpning av stickmygg enbart med Bti sannolikt inte leder till någon långsiktigt hållbar lösning på myggproblemet vid Nedre Dalälven. Troligen måste man även utveckla, utvärdera och inkludera andra kontrollmetoder. Vi instämmer även med tidigare rekommendationer framförda av Christer Nilsson och Birgitta Malm-Renöfält (2009), samt de erfarenheter man pekade på i den rapporten. I de flesta fall runt om i världen använder man sig parallellt av flera olika metoder och integrerad myggkontroll utgör ett honnörsord. Det borde sannolikt också gälla för Nedre Dalälven. Bland insekticider förefaller utifrån dagens kunskap Bti vara en av de mest lämpliga och för närvarande även den mest spridda. Det kan vara värt att nämna att användning av Bti-preparat verkar vara mer omfattande i områden där myggplågan även är kopplad till spridning av farliga sjukdomar. Det är ändå av största vikt att utröna vad som utgör själva orsaken till de stora myggantalen. Då kan man behandla orsaken och inte bara symptomen. Vi bedömer att man då har möjlighet att få en mer långsiktig effekt. En ledtråd kan vara att utgå från historien och därför bör man studera hur den tidigare hävden har påverkat växtligheten i området under de senaste 100 åren och samtidigt även studera om det har skett några förändringar i vattenkraftbolagens sätt att hantera vattenflödena. Generellt kan man konstatera att det finns ett antal olika kontrollmetoder som skulle kunna bidra till att begränsa myggproblemen, men för samtliga krävs det pilotstudier för att kunna avgöra vilken individuell roll de kan komma att spela i hanteringen av den sammantagna situationen Utifrån det material vi har studerat – verkar ett samband vara tämligen uppenbart: när vatten släpps på – av vilken anledning det än är – kan det bli tillfälliga översvämningar. Detta ger i sin tur förutsättningar för hög och plötslig myggförekomst av översvämningsmyggor. Man bör därför jämföra befintliga data för de senaste åren och se om det finns en korrelation mellan nederbörd, kraftverkens vattenpåsläpp och de dokumenterade myggmängderna. Vattenregleringsfrågan bör således fortsatt utredas och försök med påsläpp med dammvatten vid olika nivåer/tidpunkter skulle kunna genomföras. Genom att undersöka olika vattennivåer, 48 t.ex. riktigt högt vatten en eller flera veckor, vilket skulle kunna påverka de stimuli som får ägg av översvämningsmygg at kläckas, och sedan ett hastigt bortflöde, möjligen skulle då en del mygglarver och -ägg kunna spolas med. Detta förutsätter dock att markförhållandena är sådan att vattnet hastigt kan rinna undan och inte binds i marken. Högvatten skulle också möjliggöra för fiskar att födosöka på älvängarna och predera på myggägg, -larver och -puppor. Denna metod används och verkar fungera på andra platser och skulle därför kunna vara värd att utvärderas även här under kontrollerade former och i mindre skala på vissa utvalda områden i samarbete med vattenkraftsbolagen. Skulle det visa sig att dessa metoder har effekt mot översvämningsmyggen kan ett etappvis påsläpp från kraftverk till kraftverk möjligen skapa lämpliga förutsättningar och samtidigt förhoppningsvis inte påverka kraftverksbolagens verksamhet alltför menligt. Det bör naturligtvis parallellt också utredas om det finns juridiska hinder för att tillämpa dessa metoder i större skala och hur man i så fall skulle kunna undvika dessa. En anpassning av den reglerade vattenföringen genom området verkar vara en nyckelfråga, även om lokala översvämningar också kan orsakas av regn. Fysiska förändringar av vissa problemområden med lägre biologiska värden, som t.ex. genom invallning för att undvika översvämningar eller kanaler/diken, skulle också kunna minska problemet. Eftersom myggor generellt trivs i förbuskad mark med tät och hög markvegetation och gärna lägger sina ägg på nitrofila växter (jämför fallområdet utanför staden Wroclaw 5.2.4 Polen) bör sannolikt även hävd av låglänta strandängarna i översvämningsområdena vara av intresse i dessa sammanhang. Utifrån äldre kartor (Olrog 1905–1907) kan man konstatera att historiskt sett har de flesta flacka partier längs älven använts som slåttermark. Det innebar att landskapet förr var öppnare och för myggor mindre attraktivt. Röjning av buskmark, slåtter och strandbete kan vara värt att tas med i arsenalen av insatser som har förutsättning att påverka myggförekomsten mer långsiktigt. Ett alternativ till slåtter och bete kan vara bränning av vegetationen för att på så sätt minska ansamlingen av död markvegetation och göra miljön mindre attraktiv vid mygglarvernas förpuppning. Hettan från bränningen kan också döda myggäggen direkt, men samtidigt kan bränningen även påverka andra insekter. Röjning och vegetationskontroll behöver undersökas i olika områden i större försöksserier. Insatser vad gäller slåtter, röjning och bränning skulle också till viss del kunna initieras och genomföras av lokalbefolkningen. Direkt delaktighet i arbetet kan bidra till att bryta eventuell vanmakt och myndighetsmisstro som återkommande segdragna dispensansökningar för att få tillstånd till spridning av Bti kan leda till. Utifrån litteraturen förefaller det som om man i många områden inom myggkontroll använder sig av olika metoder för att skapa rörelser i vattnet och att undvika stillastående vatten, vilket missgynnar myggor. Huruvida detta är möjligt att nyttja lokalt i delar av Nedre Dalälvsområdet har vi dock inte kännedom om. Internationellt föreslås på olika håll också grävning av kanaler och diken för att påskynda vattnets avrinning, vilket även det skulle kunna användas i vissa mindre känsliga områden. Men här krävs en försiktig avvägning gentemot befintliga biologiska värdena i olika våtmarker. Sådana insatser är kanske mest lämpade för att användas i närheten av bebyggelse och inte i de naturskyddade områdena. 49 Det har också framhållits att vissa i området naturligt förekommande predatorer såväl nematoder som cyclopoida kopepoder skulle kunna användas som kontrollåtgärder. Om de är effektiva skulle de kunna spridas specifikt i vissa begränsade områden. De skulle då kunna nyttjas i närheten av lokalbefolkningen. Att själv kunna påverka myggförekomsten är en viktig del i myggbekämpningen. Det kräver emellertid undersökningar hur och var de lämpligast ska spridas för att få bästa möjliga effekt. Under senare år har man i USA också utvecklat apparater som sprider ultraljud under vattenytan, vilket dödar mygglarverna. Det kan vara en metod som vore värd att undersöka närmare. Vi har dock inte kunnat hitta några utvärderingar/studier om dess praktiska effektivitet, men vi bedömer att det är för tidigt att avfärda denna metod i nuläget. En lokalt använd metod för att lindra myggplågan som är betydligt mer undersökt är ökad användning av olika typer av gasol/koldioxidfällor (typ Mosquito Magnet). Sådana apparater förekommer redan i området och vissa brukare är mycket nöjda med resultatet. Villaområden med små tomter skulle i så fall kunna gå ihop och köpa några maskiner tillsammans i egen regi, såsom man gjort i Deje i Värmland. Om sådana koldioxidfällor undersöks och visar sig vara ett effektivt alternativ för Nedre Dalälvsregionen skulle gasolfällor kunna användas lokalt på offentliga platser, såsom skolor, dagis, utebassänger och ålderdomshem. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns flera olika kontrollmetoder som skulle kunna bidra till att begränsa myggproblemen vid Nedre Dalälven. Det krävs dock för samtliga metoder olika pilotstudier lokalt för att avgöra vilken individuell roll de skulle kunna komma att spela i hanteringen av den sammantagna situationen. Det är rimligt att anta att det krävs flera olika samordnade insatser för att långsiktigt skapa en hållbar lösning på myggproblemen i Nedre Dalälvsområdet. 7. Intervjuer Gillis Aronsson, Upplandsstiftelsen Ingvar Backéus, Centrum för biologisk mångfald, SLU & UU Norbert Becker, mailats, ej svar Michael Demmers, Västerbo Urban Emanuelsson, Centrum för biologisk mångfald, SLU & UU Mats Forslund, Världsnaturfonden WWF Lars Johansson, Broddarbo uttalande i UNT Tommy Lennartsson, Centrum för biologisk mångfald, SLU & UU Johnny de Jong, Centrum för biologisk mångfald, SLU & UU 50 Enrih Merdic, mailväxling Claes Möre, Tumba Christer Nilsson, Umeå universitet Dag Nilsson, By Jan-Erik Svensson, Medins Biologi Mikael Svensson, ArtDatabanken, SLU 8. Referenser American Mosquito control association (många delstater i USA har en egen) http://www.mosquito.org/ , 2013-01-10 European Mosquito control association http://www.emca-online.eu/ , 2013-01-10 You can find all issues of The EMCA Mosquito Bulletin here: http://e-m-b.org/ , 2013-01-10 Kartor Olrog, Claes, 1905–1907. Karta öfver Sala Södra Kronopark belägen i Enåkers och Möklinta socknar respe. Simtuna och Öfver-Tjurbo härader av Vestmanlands län upprättadd vid fullständig skogsdelning år 1905–1907. Häradskartan från 1909. Med ett extra skikt för Markanvändning 1923–1939. Litteratur Ahlén, I. & De Jong, J. 1996. Upplands fladdermöss, utbredning täthet och populationsutveckling 1978–1995. Länsstyrelsens Meddelandeserie 1996:8. Ahlén, I. 2011. Fladdermusfaunan i Sverige, arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2011. Fauna och Flora 106:2:2–19. Albers et al. 2003. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12826422), 2013-01-14. Arevad, K. 1975. Myggebekaempelse. Danish Pest Infestetion Laboratory Annual Report. Sid 21–22. Arevad, K. 1976. Myg. Danish Pest Infestetion Laboratory Annual Report. Sid 17–19. 51 Backéus I. & Emanuelsson, U. i Emanuelsson, U. 2009. Europeiska kulturlandskap. Hur människan format Europas natur. Kapitlet: Brukade våtmarker, 275–287. Balestrino, F., Medici, A., Candini, G., Carrieri, B., MacCagnani, B., Calvitti, M., Maini, S. & Bellini, R., 2011. Ray dosimetry and mating capacity studies in the laboratory on Aedes albopictus males. J. Medical Entomol. 47(4):581–591. Becker, N., Petric, D., Zgomba, M., Boase, C., Madon, M., Dahl, C. & Kaiser, A. 2010. Mosquitoes and Their Control. Berlin, Heidelberg. Bellini, R., Albieri, A., Balestrino, F., Carrieri, M., Porretta, D., Urbanelli, S., Calvtti, M., Moretti, R. & Maini, S. 2010. Dispersal and survival of Aedes albopictus (Diptera: Culicidae) males in Italian urban areas and significance for sterile insect technique application. J. Medical Entomol. 47(6):1082–1091. Bidlingmayer, W. L. & Hem, D. G. 1981. Mosquito flight paths in relation to the environment. Effect of the forest edge upon trap catches in the field. Mosquito News 41:55–59. Blum, S., Basedow, T., Becker, N. 1997. Culicidae (Diptera) in the diet of predatory stages of anurans (Amphibia) in humid biotopes of the Rhine valley in Germany. Journal of Vector Ecology 22:1: 23–29. Blackmore, M. S.1994. Mermithid Parasitism of Adult Mosquitoes in Sweden. American Midland Naturalist 132:1: 192–198. Bogojevic´, M. S., Hengl, T.& Merdic, E. 2007. Spatiotemporal Monitoring of Floodwater Mosquito Dispersal in Osijec, Croatia. Journal of the American Mosquito Control Association 23:2:99–108. Bogojević, M. S., Enrih Merdić, Nataša Turić, Željka Jeličić, Željko Zahirović, Ivana Vrućina and Sanja Merdić. 2009. Seasonal dynamics of mosquitoes (Diptera: Culicidae) in Osijek (Croatia) for the period 1995–2004 .Biologia 64:4:760–767. Bravo, A., Gill, S.S. & Soberón, M. 2007. Mode of action of bacillus thurengiensis Cry and Cyt toxins and their potential for insect control. Toxicon. 49(4):423–435. Brettman, A. 2010. Floodwater mosquitoes are bombarding the Portland area The Oregonian. URL: http://www.oregonlive.com/portland/index.ssf/2010/07/floodwater_mosquito_bites_su ck.html Carlson, D. B. & O'Bryan, P. D. 1988. Mosquito production in a rotationally managed impoundment compared to other management techniques. Journal of the American Mosquito Control Association 4.2:146–151. 52 Chandra, G., Mandal, S.K., Ghosh, A.K., Das, D., Banerjee, S.S. & Chakraborty, S. 2008. Biocontrol of larval mosquitoes by Acilius sulcatus (Coleoptera: Dytiscidae). BMC Infectious Diseases 8:138. URL: http://www.biomedcentral.com/1471-2334/8/138 Clark, J.A., Harrington, B.A., Hruby, T. & Wasserman, F.E. 1984. The Effects of Ditching for Mosquito Control on Salt Marsh Use by Birds in Rowley, Massachusetts. Journal of Field Ornithology 55:2:160–180. Crow, W.T. 2006. Using Nematodes to Control Insects: Overview and Frequently Asked Questions. ENY-050/IN468 http://edis.ifas.ufl.edu/in468 , 2013-01-10 Culler, L.E. & Lamp, W.O. 2009. Selective predation by larval Agabus (Coleoptera: Dytiscidae) on mosquitoes: support for conservation-based mosquito suppression in constructed wetlands. Freshwater Biology 54:9:2003–2014. Dale, P.E. R. & Knight, J. M. 2008. Wetland and Mosquitoes: a review. Wetland Ecology and Management 16:255–276. Dalpilen 1916-06-27, s. 3. http://www.kb.se , 2013-01-10 Dahl, C. 2002. Mygg, mygg, mygg. Glimtar ur stickmyggornas liv. Uppsala. Despres, L., Christophe, L. & Frutos, R. Using the Bio-Insecticide Bacillus thuringiensis israelensis in Mosquito Control. (2012) Kapitel 6, Pesticides in the Modern World Pests Control and Pesticides Exposure and Toxicity Assessment http://cdn.intechopen.com/pdfs/20777/InTechUsing_the_bio_insecticide_bacillus_thuringiensis _israelensis_in_mosquito_control.pdf , 2013-01-10 de Jong, J. The food choice of the bat species Myotis mystacinus and M. brandtii indicate differences in habitat selection. (Manuskript) Dyntaxa. http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/artdatabanken/arter/namn-ochslaktskap/dyntaxa-svensk-taxonomisk-databas/ , 2013-01-10 EID http://www.eid-med.org/Index.htm , 2013-01-10, och http://www.eidrhonealpes.com/present.htm , 2013-01-10. Ekstam, U. & Forshed, N. 1992. Om hävden upphör, kärlväxter som indikatorarter i ängs- och hagmarker. Naturvårdsverket. Stockholm. Elveland, J. 1979. Dammängar, silängar och raningar: norrländska naturvårdsobjekt. SNV PM 1174. Elveland, J. 1983. Norrländska våtslåttermarker: bevarandet av gammalt kulturlandskap. SNV PM 1737. Elveland, J. & Sjöberg, K. 1982. Några effekter av återupptagen slåtter och andra skötselåtgärder på vegetation och djurliv i norrländska våtmarker. SNV PM 1516. 53 Emanuelsson, U. 2009. Europeiska kulturlandskap, hur människan format Europas natur. Forskningsrådet Formas. Stockholm Gjullin, C.M., Yates, W.W. & Stage, H.H 1950. Studies on Aedes vexans (Meig.) and Aedes sticticus (Meig.), Flood_water Mosquitoes, in the Lower Colombia River Valley. Annals of the Entomological Society of America 43:2: 262–275. Gu, W., Regens J.L.& Beier J.C. 2006. Source reduction of mosquito larval habitats has unexpected consequences on malaria transmission. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 103:46:17560–17563. Helinski, M.E.H., El-Sayed, B. & Knols, B.G.J. 2006. The sterile insect technique: can established technology beat malaria? Entomologische Berichten 66(1):13–20. von Hirsch, H. & Becker, N. 2009. Cost-benefit analysis of mosquito control operations based on microbial control agents in the upper Rhine valley (Germany). European Mosquito Bulletin 27: 47–55. Horsfall, W.R. & Trpis, M. 1967. Eggs of Floodwater Mosquitoes .X. Conditioning and Hatching of Winterized Eggs of Aedes sticticus (Diptera - Culicidae). Annals of the Entomological Society of America 60.5:1021–1025. Jaenson, T.G.T. 1986. Massförekomst av Aedes rossicus och andra stickmyggor vid Dalälven hösten 1985. Entomologisk Tidskrift 107:51–52. de Jong, J. The food choice of the bat species Myotis mystacinus and M. brandtii indicate differences in habitat selection. (manuskript) Karanja, D.M.S., Githeko, A.K. & Vulule, J.M. 1994. Small-scale field evaluation of the monomolecular surface film ‘Arosurf MSF’ against Anopheles arabiensis Patton. Acta Tropica, 56:4:365–369. Knight, R.L., Walton, E.W., O’Mearac, G.F., Reisend, W.K. & Wasse, R. 2003. Strategies for effective mosquito control in constructed treatment wetlands. Ecological Engineering 21:4–5: 211–232. Kwasny, D.C., Wolder, M & Isola, C.R. 2004. Central valley joint venture: Technical guide to best management practices for mosquito control in managed wetlands. California Dept of Fish and Game, US fish and wildlife survey, US Bureau of Reclamation. Lawler, S.H. & Lanzaro, G.C. 2005. Managing Mosquitoes on the Farm. University of California, faktablad 8158. Lawler, S.P., Reimer, L., Thiemann, T., Fritz, J., Parise, K., Feliz, D. & Elnaiem, D. 2007. Effects of Vegetation Control on Mosquitoes in Seasonal Freshwater Wetlands. Journal of the American Mosquito Control Association 23:1:66–70. 54 Lejon, A.G.C., Malm Renöfält, B. & Nilsson. C. 2009. Conflicts associated with dam removal in Sweden. Ecology and Society 14:2: 4. [online] URL: http://www.ecologyandsociety.org/vol14/iss2/art4/ , 2013-01-10 Lundström, J.O., Andersson, A.C., Backman, S., Schäfer, M.L., Forsman, M. & Thelaus, J. 2011. Transstadial Transmission of Francisella tularensis holarctica in Mosquitoes, Sweden. Emerging Infectious Diseases 17:5:794–799. Malan, H.L., Appleton, C.C. & Day, J.A. 2009. Wetlands and invertebrate disease hosts: Are we asking for trouble? WATER SA 35:5:753–767. Martens, G.G. & Reid, J.W. 2007. Cyclopoid Copepods. Journal of the American Mosquito Control Association 23(sp.2): 65–92. Mattson, N.H. 1944. Damm-slåtter och slåtterdammar. Konstbevattning inom övre Västerdalarna samt Särna och Idre socknar. Folk-liv 1943–1944:19–37. McGlathery, K.J. 1982. A literary review of the effects of mosquito control ditching on the salt marsh ecosystem, and its implication on the management policies for TNC preserves. Nature Conservancy Eastern Region Office Report. Medlock, J.M., Snow, K.R. & Leach, S. 2007. Possible ecology and epidemiology of medically important mosquito borne arboviruses in Great Britain. Epidemiology & Infection 135:466-482. Medlock, J.M. & Vaux, A.G.C. 2011. Assessing the possible implications of wetland expansion and management on mosquitoes in Britain. European Mosquito Bulletin 29: 38-65. Mette, N., Norbert, W. & Barthlott, W. 2000. Food Composition of Aquatic Bladderworts (Utricularia, Lentibulariaceae) in Various Habitats. Beitr. Biol. Pflanzen 72: 1–13. Metzger, M. 2004. Managing mosquitoes in stormwater treatment devices. Publication Number: 8125, University of California. Mohrig, W. 1969. Die Culiciden Deutschlands. Parasithol. Schriftenreihe 18: 260 ff. Morrison, N.I., et al. 2010. Genetic improvements to the sterile technique for the agricultural pests. AsPac J. Mol. Biol. Biotechnol. 18(2):275–295. Nationalencyklopedin NE http://medent.usyd.edu.au/fact/saltwet.htm#top%20of%20page , 2013-01-10 http://www.myggfri.nu , 2013-01-10 http://mygg.se , 2013-01-10 Nilsson, C. & Renöfält, B. 2009. Mygg och Bti i nedre Dalälven: Utvärdering av ett vetenskapligt uppföljningsprogram. Rapport 6305, Naturvårdsverket. Noxenvoyage: http://www.nacicca.org/spip.php?article114 , 2013-01-10 55 http://www.naturvardsverket.se/upload/20-om-naturvardsverket/yttranden/2011/Utbyggnadenav-Untra-vattenkraftverk-i-Dalalven-bor-inte-ges-tillstand/yttrande-Untra20juni2011.pdf , 2013-01-10 Paris, M. Tetreau, G. Laurent, F. Lelu, M. Despre, L. & David Jp. 2011. (Bti) in the environment induces resistance to multiple Bti toxins in mosquitoes. Pest Manag. Sci. 67: 122–128 Paris, M., David, J.-P., & Despres L. 2011b. Fitness costs of resistance to Bti toxins in the dengue vector Aedes aegypti. Ecotoxicology, DOI : 10.1007/s10646-011-0663-8. Petrić, D., Zgomba, M., Marinković, D., Boase N. & Ignjatović-Ćupina, A. 2004. Potential of dry Ice Baited Trap in Reducing Mosquito Abundance (Vojvodina, Serbia and Montenegro). Abstract från Myggkonferens i Osijek. Pierce Colfer C.J. et al. (red.). 2008. Human Health and Forests, a global overview of issues practice and policy, CIFOR, Earthscan UK Poulin, B., Lefebvre, G. & Paz, L. 2010. Red flag for green spray: adverse trophic effects of Bti on breeding birds. Journal of Applied Ecology 47(4): 884–889. Randell, H.F., Dickinson, K.L., Shayo, E.H., Mboera, L.E.G. & Kramer, R.A. 2010. Environmental Management for Malaria Control: Knowledge and Practices in Mvomero, Tanzania. Ecohealth 7(4): 507–516. Renöfält, B,M. 2010. En fallstudie för att undersöka hur långsiktiga lösningar kan utformas för att förebygga eller minska problem med stickmygg i området kring Untra kraftverk i nedre Dalälven. Rapport Landskapsekologi Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap Uminova Science Park. Umeå universitet. Rey, J. & O’Connell, S. 2009. Rearing Copepods for Mosquito Control. http://edis.ifas.ufl.edu/in490 , 2013-01-10 Rey, J.R. & Rutledge, C.R. Mosquito Control Impoundments. ENY-648 (IN192)), Institute of Food and Agricultural Sciences, University of Florida. Original publication date: October 2001. Reviewed: January 2009. Visit the EDIS Web Site at http://edis.ifas.ufl.edu Resh, V.H. & Schlossberg, E.B. 1996. Large-scale, long-term control of mosquitoes and enhancement of waterfowl habitat at Grizzly Island Wildlife Area, Suisun Marsh. Mosquito Control Research Annual Report 1996. Univ. Calif. Division Agric. Nat. Resources. s. 41–45. 56 Rydzanicz, K., Kacki, Z. & Jawien, P. 2011. Environmental factors associated with the distribution of floodwater mosquito eggs in irrigated fields in Wroclaw, Poland. Journal of Vector Ecology 36(2): 332–342. Sanford, M.R., Keiper, J.B. & Walton, W.E. 2003. The impact of wetland vegetation drying time on abundance of mosquitoes and other invertebrates. Journal of the American Mosquito Controll Association 19(4): 361–366. Schnetter, W. & Engler, S. 1978. Oberflächenfilme zur Bekämpfung von Stechm cken. In: Probleme der Insekten-und Zeckenbekämpfung (Döhring, E., Iglisch, I. eds), E. Schmidt Verlag, Berlin, s. 115–121 Schäfer, M.L. 2004. Mosquitoes as a part of wetland biodiversity. Comprehensive summaries of Uppsala dissertations from the Faculty of Science and Technology 1042. Schäfer, M.L & Lundström, J.O. 2009. The present distribution and predicted geographic expansion of the floodwater mosquito Aedes sticticus in Sweden. Journal of vector ecology 34(1):141–147. Shaalan, E.A.-S. & Canyon, D.V. 2009. Aquatic insect predators and mosquito control. Tropical Biomedicine 26(3):223–261. Stav, G, Blaustein, L. & Margalit, Y. 2000. Influence of nymphal Anax imperator (Odonata: Aeshnidae) on oviposition by the mosquito Culiseta longiareolata (Diptera: Culicidae) and community structure in temporary pools. Journal of Vector Ecology 25(2): 190– 202. Suárez, M.F., Martens, G.G. & Clark, G.G. 1992. A simpel method for cultivating freshwater copepods used in biological control of Aedes aegypti. Journal of the American Mosquito Control Association 8:409–412. Teels, W. 2009. Wetlands actually reduce mosquitoes. http://www.dnr.mo.gov/ENV/swmp/IndianaWNV.htm , 2013-01-10 Timmermann, U. & Becker, N. 2003. Die Auswirkung der Stechmueckenbekaempfung auf die Ernaehrung auenbewohnender Vogel-arten. Carolinea 61:145–165. Thorsell, W. & Tunón, H. 2000. Löss, loppor och annan ohyra: Bekämpningsmedel i Sverige förr och nu. Fauna och flora 95(1):9–25. Tunón, H. & Thorsell, W. 1996. Flerfrontskrig mot myggen. Läkartidningen 93(28–29): 2593– 2596. http://vattenkraft.info/ , 2013-01-10 Walton, W.E. 2003. Managing mosquitoes in surface-flow constructed treatment wetlands. University of California, Publication 8117. 57 Vaughan, N. 1997. The diet of British bats (Chiroptera). Mammal Review 27: 77–94. Wegner, E. 2006. Mosquito control programme implemented in Wilanów (Warsaw, Poland) in summer 2002. European Mosquito Bulletin 21: 14–18. Whitaker, J.O. & Long, R. 1998. Mosquito-feeding by bats. Bat Research News 39(2): 59–60. Whittle, R.K., Linthicum, K.J., Thande, P.C. et al. 1993. Effect of Controlled Burning on Survival of Floodwater Aedes Eggs in Kenya. Journal of the American Mosquito Control Association 9(1):72–77. Vähäkari, A. 2006. Simulering av översvämningar i Nedre Dalälven. UPTEC W 06 019. Examensarbete 20p. ISSN 1401-5765. Younes, A.A. 2008. Predation of the Diving Beetle, Eretes sticticus (Coleoptera: Dytiscidae) on Mosquito Larvae, Culex pipiens L. (Diptera: Culicidae). Egyptian Journal of Biological Pest Control 18(2):303–308. 58 9. Tabeller Tabell 1. Stickmyggor Culicidae i Sverige från Dyntaxa, ArtDatabanken. Släkte Art Anopheles Meigen, 1818 Anopheles atroparvus van Thiel, 1927 Anopheles beklemishevi Stegnii & Kabanova, 1976 Anopheles claviger (Meigen, 1804) Anopheles maculipennis Meigen, 1818 Anopheles messeae Falleroni, 1926 Anopheles plumbeus Stephens, 1828 Coquillettidia Dyar, 1905 Coquillettidia richiardii (Ficalbi, 1889) Aedes Meigen, 1818 Aedes cinereus Meigen, 1818 Aedes geminus Peus, 1970 Aedes rossicus Dolbeskin, Goritzkaja & Mitrofanova, 1930 Aedes vexans (Meigen, 1830) Aedes refiki (Medschid, 1928) Aedes rusticus (Rossi, 1790) Aedes geniculatus (Olivier, 1791) Aedes annulipes (Meigen, 1830) Aedes behningi (Martini, 1926) Aedes cantans (Meigen, 1818) Aedes caspius (Pallas, 1771) Aedes cataphylla (Dyar, 1916) Aedes communis (De Geer, 1776) Aedes cyprius (Ludlow, 1919) 59 Aedes detritus (Haliday, 1833) Aedes diantaeus (Howard, Dyar & Knab, 1912) Aedes dorsalis (Meigen, 1830) Aedes euedes (Howard, Dyar & Knab, 1912) Aedes excrucians (Walker, 1856) Aedes flavescens (Muller, 1764) Aedes hexodontus (Dyar, 1916) Aedes impiger (Walker, 1848) Aedes intrudens (Dyar, 1919) Aedes leucomelas (Meigen, 1804) Aedes nigripes (Zetterstedt, 1838) Aedes pionips (Dyar, 1919) Aedes pullatus (Coquillett, 1904) Aedes punctodes (Dyar, 1922) Aedes punctor (Kirby, 1837) Aedes riparius (Dyar & Knab, 1907) Aedes sticticus (Meigen, 1838) Culiseta Felt, 1904 Culiseta alaskaensis (Ludlow, 1906) Culiseta annulata (Schrank, 1776) Culiseta bergrothi (Edwards, 1921) Culiseta subochrea (Edwards, 1921) Culiseta fumipennis (Stephens, 1825) Culiseta morsitans (Theobald, 1901) Culiseta ochroptera (Peus, 1935) Culex Linnaeus, 1758 Culex territans Walker, 1856 Culex pipiens Linnaeus, 1758 Culex torrentium Martini, 1925 60 Appendix 1 Kollegial granskning av rapporten. 61 2012-09-07 Natur- och viltenheten Maria Widemo 026 17 1274 [email protected] Hej, Tack för att ni ställer upp och granskar rapporten ”Sammanställning av myggbegränsningsmetoder i Sverige och andra länder” (Karin Gerhardt, Mattias Iwarsson, Håkan Tunón, Centrum för Biologisk mångfald, CBM). På referensgruppsmötet den 5 juni 2012 bestämde referensgruppen att de rapporter som produceras inom den regionala landskapsstrategin om möjligt ska genomgå en s.k. kollegial granskning (peer-review). Vi tycker att det är viktigt att vi har en öppen process där resultaten från de forskningsuppdrag som görs granskas av experter. För att underlätta för granskare och för den vidare bearbetningen av rapporten, ber vi att granskarna delar upp sina kommentarer i två delar. Del (a) ska bestå av rättelser av eventuella felaktigheter, och del (b) ska bestå av en samlad och utvecklad kommentar på diskussionen och slutsatserna. Denna kommentar kommer sedan att biläggas rapporten i sin helhet. Maria Widemo För projektet ”Människor, mygg och natur vid Nedre Dalälven” www.människor-mygg-natur.se 62 Evaluering av Rapportutkast (versjon 2012-06-05) av Sammanställning och bedömning av myggbegränsningsmetoder i Sverige och andra länder Forfattet av Karin Gerhardt, Mattias Iwarsson og Håkan Tunón, CBM Undertegnede er professor i entomologi på Tromsø Museum, Universitetet i Tromsø, Norge. Jeg har i snart 40 år jobbet med forskjellige grupper insekter, bl.a. barkbiller (Scolytinae), reinbrems (Oestridae), blodsugende insekter (Tabanidae, Culicidae), bjørkemålere (Geometridae) og diverse parasitter. Jeg er ikke ekspert på mygg (Culicidae), men har foretatt tester av diverse stoffers (CO2 og octenol) attraktivitet på mygg. Jeg har ikke forsket på larvestadiet hos mygg. Jeg har sagt ja til å evaluere denne rapporten da problemstillingen er interessant, og fordi jeg har en generell kunnskap om skadeinsekter. Rapporten er en grundig gjennomgang av mulige tiltak for å minske problemene med en økende frekvens av store mengder oversvømmelsesmygg i Nedre Dalälvsområdet i Sverige. Dalälva er en regulert for kraftproduksjon. Rapporten bygger på vitenskapelig litteratur i form av tekstbøker, tidsskriftartikler og rapporter etter myggbekjempningsforsøk i inn og utland. Myggbekjempning rundt omkring i verden har oftest vært begrunnet med at myggen overfører sykdommer, der vel malaria er den mest beryktede. I Dalälvsområdet er det ikke myggoverførte sykdommer som er det største problemet, men den plagen som selve stikkingen medfører for mennesker og dyr. Området er ganske tett befolket av fastboende, og det er også et populært turistområde. Stikkemyggen oppleves som et problem i området. Det er flere måter å bekjempe mygg på. DDT var et ”vidundermiddel” da det ble lansert, men viste seg etter hvert å være en tungt nedbrytbar miljøgift med store konsekvenser for naturen. Resistens var også et problem. DDT er nå forbudt i de fleste land, men brukes visstnok enda i en del utviklingsland der malariaproblemene er særlig stor. Rapporten nevner at det biologiske bekjempningsmiddelet VectoBac® (også kalt Bti), som er en bakteriegift, nå brukes i Nedre Dalälvsområdet, og har god, men en kortsiktig effekt. Rapporten er klar på at en integrert myggkontroll vil være det riktige for å få en varig virkning. Sentralt her vil være spørsmålet hvorfor det er så mye mygg i Nedre Dalälvsområdet, og hvorfor myggplagen har økt i de seinere år. Bekjempelse av mygg må ikke skade det øvrige dyre- og plantelivet (biodiversiteten). En bekjempning av oversvømmelsesmygg i Nedre Dalälvsområdet synes for meg å være en vanskelig sak. Bruk av predatorer eller parasitter som biologiske bekjempningsagenter er nok mulig i teorien, men neppe i praksis. Bruk av VectoBac® har bare en kortsiktig effekt, mens myggfeller (med CO2 og octenol som lokkemidler) bare har lokal effekt, og neppe nevneverdig på myggpopulasjonene. Det som synes mest nærliggende, er å hindre oversvømmelse i den tida oversvømmelsesmyggene klekker. For å få dette til, nevnes forskjellige inngrep, som at kraftselskapene må inn i bildet for å styre oversvømmelsene, og at man kan gjøre noe med 63 vegetasjonen. Voldsomme regnvær er også en viktig faktor, men vanskelig å gjøre noe med, selv om drenering blir nevnt. Nå er det slik at minst fire arter oversvømmelsesmygg (Aedes sticticus, Aedes vexans, Aedes cinereus og Aedes rossicus) er involvert, og de har noe forskjellig biologi slik at det ikke er sikkert at tiltakene virker likt på alle artene. Kanskje kan en av artene bli redusert, mens andre kan få bedre forhold og få en økning. På nettsida http://www.mygg.se ser jeg at det med feller har vært samlet inn mygg i området sommeren 2012, og individene er talt opp, men antallet av de ulike artene er ikke oppgitt. En forutsetning for all bekjempning er at man kjenner biologien til artene som er involvert og samspillet (konkurransen?) mellom dem. Mye kan nok hentes fra litteraturen (gode oppsummeringer er gitt), men det er også viktig å ha kjennskap til hvordan biologien til og samspillet mellom de aktuelle artene er i Nedre Dalälvsområdet. Det kreves altså etter min mening en god del forskning på aktuelle myggarter i dette området. Det bør også tas kontakt med andre land som har problemer med oversvømmelsesmygg, gjerne med besøk, workshops og lignende. Min konklusjon på rapporten er at den er grundig og utfyllende, og jeg finner ingen feil i den. Den er kanskje noe for langt, og noe er for generelt, og det ville være en fordel om man konsentrerte seg om oversvømmelsesmygg. ”Sammenfatning” og ”Slutsatser och rekommendationer” oppsummerer likevel fint hovedpunktene. Det må en del forskning på artsnivå på de ulike oversvømmelsesmygg for å finne forskjeller mellom artene, og hvordan biologien er. Endring i vannføringen slik at oversvømmelser ikke kommer på tidspunkter som er gunstig for de ulike artene, synes å være det mest effektive tiltaket, eventuelt kombinert med endringer i vegetasjonen. Om det er teknisk, økonomisk og praktisk mulig, er vanskelig å si. Direkte kontakt med andre land som har lignende problemer med oversvømmelsesmygg vil være til stor hjelp og inspirasjon. Tromsø, Norge, 18. Oktober 2012 Professor Arne C. Nilssen, Tromsø University Museum, University of Tromsø NO-9037 Tromsø, Norway Phone +47 77645012, Fax +47 77645520 Mobile: 95703920 e-mail: [email protected] Homepage: http://ansatte.uit.no/arnenilssen/ 64 Uppsala 2012-08-18 Kollegial granskning av: Sammanställning och bedömning av myggbegränsningsmetoder i Sverige och andra länder, av Karin Gerhardt, Mattias Iwarsson och Håkan Tunon, vid Centrum för Biologisk Mångfald. Jan O. Lundström & Thomas Persson Vinnersten, Mygg och Miljögruppen, Institutionen för Ekologi och Genetik, Uppsala universitet. Sammanfattande bedömning: Det är vanligt vid kollegial granskning av manuskript att man bedömer om det kan publiceras som det är utan ändringar, om manuskriptet lämpar sig för publicering efter vissa mindre justeringar, om det krävs omfattande förbättringar av manuskriptet innan det kan anses lämpligt för publicering, eller om man bedömer att manuskriptet inte lämpar sig för publicering. Vår genomgång av Sammanställning och bedömning av myggbegränsningsmetoder i Sverige och andra länder, av Karin Gerhardt med kollegor, visar 1) att det innehåller ett stort antal faktafel, 2) att vissa fakta utelämnats i manuskriptet, 3) att det finns graverande brister i faktainsamlingen, 4) att texten återkommande är missvisande och motsägelsefull, 5) att artiklar refererade i texten inte återfinns i referenslistan, 6) att en mängd referenser i referenslistan inte finns refererade i texten, 7) att författarna inte är tydliga i sin användning av för ämnesområdet centrala termer om vatten och våtmarker, 8) att de uppenbarligen inte har klart för sig de ekologiska skillnaderna mellan arter av stickmyggor, 9) att författarna inte känner till vilka arter av stickmyggor som räknas till gruppen översvämningsmyggor, samt 10) att manuskriptet saknar relevant fokus vilket innebär att författarna har inte hållit sig till den beställning man fått utan har i stora delar skrivit om annat. Vi bedömer därför manuskriptet som såväl faktamässigt som presentationsmässigt undermåligt och att det inte lämpar sig för publicering. Den litteratur som berör stickmyggbekämpning med ”andra metoder än användning av biologiska eller kemiska bekämpningsmedel” i temporära naturliga färskvattens våtmarker är mycket begränsad. Det bör därför inte vara svårt att sammanställa vetenskaplig litteratur i ämnet enligt det syfte som är angivet. Detta är inte gjort vilket tyder på brister i kunskap och förmåga att extrahera för uppgiften relevant vetenskaplig information, samt oförmåga att avgränsa uppgiftens omfattning. Rapporten uppfyller inte det syfte som var uppställt och den saknar genomgående metodmässig stringens. Vi ser även stora brister i informationsinhämtningen. Urvalet av litteratur är inte adekvat i relation till syftet. Artiklar och 65 insändare i dagstidningar är inte lämpliga referenser då informationen inte är granskad av experter innan publicering. Antalet kontakter med internationella experter inom myggbekämpning har varit oerhört knapphändig och det saknas metod för urval av personer att intervjua tillika vilka frågor som ställts och vilka svar som erhållits. Med en sådan brist inom en väsentlig del av faktainsamlingen är det svårt skriva en initierad sammanställning av relevant information. Författarnas uppenbara kunskapsbrister vad gäller stickmyggornas grundläggande ekologi, att de inte ens informerat sig om vilka arter som är översvämningsmyggor och vad som utmärker dessa, samt den i många fall undermåliga analysen av den information man hittat är synnerligen graverande och medför att manuskriptet i stora delar är missvisande. Författarna listar ett flertal rekommendationer på metoder för reducering av stickmyggor exempelvis stora ekologiska omdaningar av våtmarksmiljöerna (invallning eller kanalsystem genom våtmarkerna), åtgärder utförda i mindre skala (bränning av vegetation) eller direkt påverkan på näringsvävarna genom utsläpp av uppodlade predatorer (dvs biologisk bekämpning men betydligt mer ekologisk oförutsägbar i stor skala än den biologisk bekämpningen mha Bti). Gemensamt för samtliga förslag är att de kräver stora forskningsinsatser innan de bli implementerbara, samt att de är ospecifika till sin natur och kommer att medföra generell påverkan av våtmarkernas flora och fauna. Vi saknar en beskrivning av såväl effektivitet mot översvämningsmyggor som miljöpåverkan från dessa föreslagna bekämpningsmetoder. Dessutom saknas en initierad jämförelse av dessa metoders effektivitet och miljöpåverkan i relation till den etablerade metoden att bekämpa larver av översvämningsmyggor med det godkända biologiska bekämpningsmedlet Vectobac G som används av en mängd länder i flera världsdelar sedan flera decennier. 66 Kommentar til rapporten: ”Sammanställning och bedömning av myggbegränsningsmetoder i Sverige och andre länder” Av Professor emeritus Ole Anton Sæther, Universitetsmuseet i Bergen, Norge. http://www.uib.no/personer/Ole.Sather#profil a) Rettelser og feil. Bortsett fra ett par skrivefeil ( sticitus istedet for sticticus på side 10, Anopholes istedet for Anopheles på side 18) finner jeg ingen direkte feil, bortsett fra at Ochlerotatus ikke lenger kan regnes som synonym av Aedes (kommentert nedenfor). b) Samlet kommentar. Rapporten gir en grundig og utførlig kommentar til myggbegrensningsmetoder med flere eksempler fra Sverige og andre land. Siden jeg har bodd i Winnipeg, Manitoba, Canada, ”The mosquito capital of Canada” savner jeg imidlertid eksempler derfra : www.winnipeg.ca/public works/bugline. Der har det vært integrert myggkontroll i over 50 år med alle de midler som nevnes i rapporten. Myggplagen er imidlertid ikke blitt mindre, snarere verre. Winnipeg ligger på en flat slette, tidligere bunnen av den glasiale Lake Agassiz, og p.g.a. leirgrunn forsvinner ikke vannet i pytter og dammer ned i grunnen, men må fordampe. Store flommer når elvene Red River og Assiniboine River går over sine bredder er vanlige hvert år. En kanal, ”flood way”, er bygget for å lede flommer fra Red River utenom byen, men områder sør for byen er ikke beskyttet. I de senere år har det p.g.a. klimaendringer vært noe oftere regnskyll og de varme sommertemperaturene har ført til at flere generasjoner av mygg kan utvikles seg. I tillegg til andre metoder arbeides det nå i Winnipeg intensivt med sterilisering av mygghanner noe som på lengre sikt kanskje er det eneste som kan føre til sterkt reduserte populasjoner. Forsøk med sterilisering foregår også i andre land og testing pågår på Cayman Islands og er planlagt i Sudan. Sterilisering, med fordeler og mulige begrensninger bør nevnes i rapporten. Det har lenge vært forskjellige tradisjoner innen oppdeling av slekter i Diptera mellom en engelsk-amerikansk tradisjon med få og store slekter hovedsakelig basert på voksne individer, og en kontinental tradisjon mere basert på larver og pupper. Det har derfor vært mulig å si at en stor Aedes-slekt er like gyldig som en mere begrenser slekt. Imidlertid er ikke tabellen over arter i rapporten lengre korrekt. Det er nå vist både gjennom fylogenetiske studier basert på morfologi og på molekylærbiologi at Aedes og Ochlerotatus er gode, separate slekter. 67 Harbach, R.E. 2009. The Culicidae (Diptera): a review of taxonomy, classification and phylogeny. Zootaxa 1668: 591-638. Reinert, J.F., Harbach, R.E, Kitching, I.J. 2009. Phylogeny and classification of tribe Aedini (Diptera: Culicidae). Zoological Journal of the Linnean Society 157(4): 700-794. Ochlerotatus Lynch-Arribalzaga 1891 er altså ikke et synonym av Aedes Meigen 1818 og kolonnen til venstre overflødig og strengt tatt inkorrekt. Det vil være bedre å ha bare en kolonne men også å inkludere underslektene av hvilke flere sannsynligvis vil bli elevert til fulle slekter når systematikken er bedre undersøkt siden slektene Aedes med 363 arter og Ochlerotatus med 550 arter i praksis er for store. 68 Gennemgang af: Sammanställning och bedömmelse av myggbegränsningsmetoder i Sverige och andre länder. Ved Seniorforsker Karl-Martin Vagn Jensen og Lektor Michael Kristensen, Aahus Universitet, Danmark Vi har læst rapporten med stor interesse og finder den i det store hele fyldestgørende. Vi har dog tilladt os at komme med nogle kommentarer. Vi har opdelt vores bemærkninger således at vi først forholder os til overordnede kommentarer og dernæst gennemgår detaljer. Vi har valgt at skrive på dansk, og håber det er til at forstå. Skal noget forklares, er I naturligvis meget velkomne til at skrive for at få opklaret eventuelle uklarheder. 1. Vi kunne ønske os en kort præsentation af forfatterne - minimum titel og ansættelsessted. 2. For os er det svært at se hvad endemålet med tiltagene er. Det er selvfølgelig at slippe af med myggeproblemet, men da mange af tiltagene har alvorlig indvirkning på miljøet, ville en kort beskrivelse af hvad man vil med området omkring Dalälven være formålstjenligt. Noget der kunne minde om en SWOT-analyse kunne gøre evalueringen af de forskellige tiltag mere overskuelig. Hvad vil være til gavn for området Hvad vil være til skade for området Interne tiltag Styrker (S) Svagheder (W) Extern tiltag Muligheder (O) Trusler (T) 3. Lidt mere information om de kendte data på for eksempel fluktuationerne i mygs forekomst i området. Selvom SMHI skal undersøge de klimatiske effekter på myggene, kunne det være godt med en præsentation af den eksisterende viden. 4. ”Sterile male technique” omtaler I ikke, hvilket er naturligt, fordi det ikke i dag er implementeret som andet end forsøg. Men vi synes det burde omtales som en fremtidig metode, fordi den er art specifik og alene retter sig mod de relevante arter og dermed ikke er et problem for miljøet. Der kører netop nu forsøg i Italien med metoden. Italienerne er meget aktivite på dette område netop nu. 5. Generelt savner vi lidt holdning til om en behandlingsmetode er god eller dårlig eller noget midt imellem. F.eks. afbrænding: Vil det kunne fungere under de givne forhold? Vil det være i overensstemmelse med områdets særlige karakter? Kan man beskytte de planter man ønsker beskyttet? Hvor meget kan det mindske myggepopulationen etc. (en 69 SWOT-analyse igen). Hvad taler for afbrænding? Hvad taler imod afbrænding? Hvad har ”vi” selv indflydelse på? Hvad kommer udefra? Sådanne analyser bør fremgå for alle metoder. Det gør I naturligvis også, blot forekommer det lidt usystematisk hvornår i omtaler de enkelte elementer. GENNEMGANG AF ENKELTE PUNKTER 1. p 3. Sammenfatning. Vi ville gerne have arterne nævnt. En del vil ikke nå længere end til at læse sammenfatningen. 2. p 5 og p26. DDT bruger I uforholdsmæssig meget plads på, taget i betragtning at det aldrig kan få nogen betydning igen. Hvad sætningen: ”Vissa nye insecticider har utvecklats med tiden, men ännu….” forstår vi ikke. Hvad er det epokegørende ved DDT. DDT er så specielt et stof sammenlignet med moderne insekticider, at der er meget svært for os at se den sammenhæng I beskriver. Det er ekstremt persistent i miljøet, hvilket ikke er sammenligneligt med noget som helst andet insekticid (næsten). Hvis det er epokegørende, så er det fordi det fik så enorm stor udbredelse og redde millioner af mennesker fra at dø, men gjorde det på bekostning af hele det globale miljø. Det er jo en lang politisk diskussion om det er godt eller skidt og dermed epokegørende. 3. p 6. I skriver at de seneste to decennier har myggeplagen taget til, men kunne I ikke også skrive lidt om hvordan den variere fra år til år. Stiger den konstant år efter år eller er der perioder hvor der ikke er så mange myg. 4. p 6. Hvad er forudsætningen for at man kan få flere generationer pr år? 5. p 8. Habitat og livscyklus. Hvilende æg i 6 år bør have en kommentar. Det er meget længe. I den litteratur vi kender er det rigtigt, men kun ganske få æg klarer det så længe. 2-3 år og op til 4 er langt mere realistisk for problemet. 6. p 9. Flyvning afstand. Det er et meget vanskeligt at sætte tal på.De flyver langt. Antallet af kilometer er bl.a. afhængig af vind og vejr. Men det vigtige er at myggene kan spredes over mange kilometer. 7. p 12 og frem. En rigtigt god gennemgang af de forskellige muligheder, men hvis det er muligt, vil det være til stor hjælp, hvis disse muligheder blev relateret til forholdene ved Dalälven. Er man ikke kendt med området er det vanskeligt at vurdere, hvor reel en mulighed der er for at en metode kan implementeres. Lidt som det er gjort i de sidste par linjer på side 16. 8. p 19 og frem Fysisk kontrol. Vi synes I bør understrege at der skal ret omfangsrige undersøgelser for at dokumentere effekten af disse metoder undr Dalälv forhold. 9. p 25. Bti virker ved bt-toxin, hvilket vi ikke som udgangspunkt mener hører hjemme i gruppen ”biologisk kontrol”. Her er tale om at man har lagt fabrikationen af toxinet ud i miljøet, men det er stadig et toxin på linje med andre insekticider og bør behandles som dem. 10. p. 26 Den historiske gennemgang af pesticiderne ville vi afstå fra, men det er naturligvis smag og behag. DDT har allerede været diskuteret tidligere. 11. p Omkring pyrethroiderne foreslår vi en lidt mere detaljeret diskussion, der bl.a. omfatter persistensen af aktivstofferne – pyrethrin med meget lav persistens (timer) og de meget persistente syntetiske Pyrethroide (uger). 12. p 28. Generelt er det vel kun resistens problematikken i forbindelse med Bti der er rigtig relevant. En så systematisk behandling med pesticider i Dalälven at der kan selekteres 70 for resistens findes ikke anbefalelsesværdigt. Anbefalingen af brug af kombinationspræparater bør overvejes særdeles nøje. Det er blandt nogle forskere meget bekymrende, da det giver selektion mod to mekanismer på samme tid, såfremt nedbrydningshastigheden ikke er fuldstændig ens for de to sammenblandede præparater. 13. p 30 Bemærk i øverste skema – ordet Insekt anvendes her om adult. I hvert fald på dansk er dyret et insekt uanset om det er æg, larve, puppe eller voksen. 14. p 30 5.1.2 Vi vedlægger en artikel af Kristian Arevad om methopren i myggebekæmpelse. 15. p 38. Enig i anbefalingerne, kunne ønske lidt flere detalje i diskussion af 1) hvilken type område man ønsker at stå tilbagemed efter en indsats mod myg er gennemført? 2) Undersøgelse af årsagerne til at problemet er opstået. Hvad er den historiske forklaring? Helt generelt finder vi at rapporten er god og dækkende og det ovenfor omtalte skal blot tages som forslag. Med venlig hilsen Karl-Martin Vagn Jensen og Michael Kristensen 71