Sammanställning och bedömning av

Sammanställning och bedömning av
myggbegränsningsmetoder i Sverige
och andra länder
Karin Gerhardt
Mattias Iwarsson
Håkan Tunón
CBM
Dnr 500-7599-11
Förord
Den här rapporten har tagits fram som underlag inom den regionala landskapsstrategin
Människor, mygg och natur vid Nedre Dalälven. En regional landskapsstrategi är ett arbetssätt
för att bevara och hållbart bruka naturresurser utifrån en helhetssyn på landskapsnivå. Projektet
startades våren 2011 på uppdrag av regeringen och har som långsiktigt mål att begränsa
massförekomsten av översvämningsmygg på längre sikt, samtidigt som den biologiska
mångfalden bevaras. Landskapsstrategin är ett samarbete mellan länsstyrelserna i Gävleborg,
Uppsala, Dalarnas och Västmanlands län.
Arbetet syftar till att i samarbete med allmänheten ta fram förslag på vilka åtgärder som skulle
kunna användas för att hantera myggproblemet på lång sikt. Detta görs inom ramen för tre
delprojekt: Öppna landskap, Strömmande vatten samt Andra myggbegränsningsmetoder.
Deltagarnas idéer har formulerats till undersökningar eller forskningsuppdrag eftersom det är
angeläget att samla in kunskap om vad som orsakar massförekomsterna av
översvämningsmygg och hur man kan förebygga detta. Det akuta myggproblemet hanteras idag
med det biologiska bekämpningsmedlet Bti. De långsiktiga lösningarna är något som på sikt
kan minska behovet av denna bekämpning.
Syftet med den forskningsstudie som redovisas i denna rapport var att utifrån tillgänglig
litteratur, kontakter och andra källor sammanställa kunskap om olika metoder som används runt
om i världen för att minska problem med översvämningsmygg. Fokus har varit att försöka finna
alternativa metoder. Författarna ansvarar själva för innehållet i rapporten.
Alla rapporter som tas fram inom strategin och på uppdrag av de berörda länsstyrelserna ingår i
underlaget inför den slutrapport som ska överlämnas till regeringen den 1 december 2013. I och
med detta avslutas strategins första fas. I slutrapporten kommer länsstyrelserna att presentera en
sammanlagd bedömning av vilka åtgärder som beskrivs i underlagen som skulle kunna vara
delar av en möjlig långsiktig lösning av myggproblemen vid Nedre Dalälven. Slutrapporten
kommer även att innehålla bedömningar av de föreslagna åtgärdernas konsekvenser samt
förslag till i vilken form strategiarbetet bör genomföras efter 2013.
Länsstyrelsen riktar ett stort tack till deltagarna i arbetsgrupperna, deltagarna i projektets
referensgrupp samt alla andra som på olika sätt medverkar arbetet i den regionala
landskapsstrategin.
Landshövding Barbro Holmberg, Gävle januari 2013
Innehållsförteckning
1. Sammanfattning…………………………………………………………………………...8
2. Inledning och bakgrund ……………………………………………….....……………10
2.1 Historia……………………………………………………...........……………………....10
2.2 Situationen i Nedre Dalälvsområdet…………………………….……………………..11
2.3 Länsstyrelsens i Gävleborgs Läns arbete…………………………………………….12
2.4 Varför denna rapport…………………………………………………………………….13
3. Översvämningsmyggor ……………………………………………………………..…13
3.1 Aedes sticticus …………………………………………………………………………..14
3.2 Aedes vexans …………………………………………………………………………...15
3.3 Aedes cinereus ……………………………………………………..…………………..16
3.4 Aedes rossicus...………………………………………………………………………...17
4. Olika metoder för att reducera myggförekomst…………………………………...17
4.1 Ekosystemförändringar och skötselåtgärder – erfarenheter från Sverige………...17
4.2 Ekosystemförändringar och skötselåtgärder – övriga världen …………………….20
4.3 Vattenflödesregleringar………………………………………………………………....25
4.4 Fysikalisk kontroll …………………………………………………………………….....26
4.5 Biologisk kontroll…………………………………………………………………………28
4.5.1 Vertebrater………………………………………………………………………..……29
4.5.2 Evertebrater…………………………………………………………………………….31
4.5.3 Bti……………………………………………………………………………………..…33
4.6 Kemisk kontroll…………………………………………………………………………...34
5. Områden med problem med översvämningsmygg och deras
bekämpningsarbete…………………………………………..…………………………….38
5.1 Nordamerika……………………………………………………………………………...38
5.1.1 Kalifornien…………………………………….……………………………….............39
5.2
Europa………………………………………………………………………………………...43
5.2.1 Tyskland: Rhen och Elbe-området…………………………………………………..43
5.2.2 Frankrike: Camargue ………………………………………..………………………..44
5.2.3 Kroatien………………………………………………………………………………...45
5.2.4 Polen……………………………………………………………………………...........47
6. Slutsatser och rekommendationer……………………………………………………48
7. Lista på intervjuade……………………………………………………………………..50
8. Referenser………………………………………………………………………………...51
9. Tabell 1………………………………………………………………………………….…59
Appendix 1…………………………………………………………………………………61
6
7
1. Sammanfattning
Nedre Dalälvsområdet drabbas återkommande av stora mängder översvämningsmygg. Den
regionala landskapsstrategin ”Människor, mygg och natur vid Nedre Dalälven” har som vision
att på längre sikt begränsa massförekomsten av översvämningsmygg, samtidigt som den
biologiska mångfalden bevaras. Som ett led i länsstyrelsernas arbete är det angeläget att samla
in kunskap om vad som orsakar massförekomster av översvämningsmygg och hur man kan
förebygga detta.
CBM:s uppdrag har varit att under två månaders tid förutsättningslöst sammanställa andras
erfarenheter av myggbekämpning av framför allt översvämningsmyggor. Källorna har varit
blandade, t.ex. vetenskaplig litteratur, tidningsartiklar, men även rapporter och manualer av
statliga myggbekämpningsprogram. En hel del information kommer från den senaste upplagan
av ”Mosquitoes and their control” (Becker et al. 2010). I litteraturlistan förekommer referenser
som inte citeras i rapporten, men som kan vara av värde för den intresserade.
Slutsatser och rekommendationer
I de flesta fall runt om i världen använder man sig parallellt av flera metoder och integrerad
myggkontroll utgör ett honnörsord. Det borde också gälla för Nedre Dalälven. Bland
insekticider förefaller Bti ändå vara en av de mest lämpliga, och den används också i många
områden runtom i världen. Man ska dock inte glömma att frekvent användning av Bti (och B.
sphaericus) ofta beror på att myggplågan också är kopplad till allvarliga sjukdomar, vilket inte
i nuläget är aktuellt i Nedre Dalälvsområdet. Det är emellertid av största vikt att utröna vad som
är själva orsaken till de stora myggantalen för att kunna behandla de faktiska orsakerna och inte
bara symptomen. Ibland kan det dock vara nödvändigt att göra både och, då orsakerna kan ta
tid att åtgärda Vår bedömning är att man exempelvis bör studera hur den tidigare hävden har
påverkat växtligheten i området under de senaste hundra åren och samtidigt även studera om
det har skett några förändringar i vattenkraftbolagens sätt att hantera vattenflödena.
Utifrån det material vi har studerat – varav endast ett fåtal finns med i referenslistan – verkar ett
samband vara tämligen uppenbart: när vatten ackumuleras – av vilken anledning det än är
(regn eller via kraftverk) – kan det bli tillfälliga översvämningar. Detta ger i sin tur
förutsättningar för hög och plötslig myggförekomst av översvämningsmyggor. Man bör därför
jämföra och se om det för de senaste åren finns en korrelation i tiden mellan befintliga data vad
gäller nederbörd och myggmängd. Vi välkomnar därför den av Länsstyrelsen i Gävleborg
initierade studien kring just detta som genomförs av SMHI.
8
Vattenregleringsfrågan bör således fortsatt utredas och försök med påsläpp med dammvatten
vid olika nivåer/tidpunkter bör genomföras. Genom att undersöka olika vattennivåer, t.ex.
högvatten någon vecka och sedan ett hastigt bortflöde, möjligen kan en del mygglarver och ägg spolas med. Högvatten möjliggör också för fiskar att födosöka på älvängarna och predera
på myggägg, -larver och -puppor. Denna metod verkar fungera på andra platser och skulle
därför kunna utvärderas under kontrollerade former och områden där topografin tillåter, i
samarbete med vattenkraftsbolagen. Fysiska förändringar av vissa problemområden som t.ex.
genom invallning för att undvika översvämningar skulle också kunna minska problemet.
Eftersom myggor trivs i förbuskad mark med tät och hög markvegetation bör sannolikt även
skötseln av låglänta strandängarna i översvämningsområdena vara av intresse i dessa
sammanhang. Utifrån äldre kartor kan man konstatera att de flesta flacka partier längs älven
historiskt sett har använts som slåttermark. Det innebar att landskapet förr var öppnare och för
myggor mindre attraktivt. Röjning av buskmark, slåtter och strandbete kan vara värt att tas med
i arsenalen av insatser som har förutsättning att påverka myggförekomsten mer långsiktigt. Ett
alternativ till slåtter och bete kan vara bränning av vegetationen för att på så sätt minska
ansamlingen av död markvegetation och göra miljön mindre attraktiv vid mygglarvernas
förpuppning. Bränning bör också påverka förekomsten av ägg och puppor. Röjning och
vegetationskontroll behöver testas i olika områden i större försöksserier. Detta har påbörjats
idag genom ett forskningsprojekt om hävdens (slåtter och bete) påverkan på myggproduktionen
på Uppsala universitet (Örjan Östman) men förmodligen inte i tillräckligt stor omfattning.
Insatser vad gäller slåtter och röjning bör också kunna genomföras av lokalbefolkningen.
Utifrån litteraturen förefaller det som om man i många områden inom myggkontroll använder
sig av olika metoder för att röra om i vattnet och på så sätt undvika stillastående vatten, vilket
missgynnar myggor. Huruvida detta är möjligt att nyttja lokalt i delar av Nedre Dalälvsområdet
har vi dock inte kännedom om. Internationellt föreslås på olika håll också grävning av kanaler
och diken för att påskynda vattnets avrinning, vilket även det skulle kunna användas i vissa
mindre känsliga områden. Men här krävs en försiktig avvägning gentemot befintliga biologiska
värdena i olika våtmarker.
Det har också framhållits att vissa i området naturligt förekommande predatorer såväl
nematoder som kopepoder skulle kunna användas som kontrollåtgärder. Om de är effektiva
skulle de kunna spridas specifikt i vissa begränsade områden. Det kräver emellertid studier hur
effektiva de är och hur de lämpligast ska spridas för att få bästa möjliga effekt, samt en
utvärdering av eventuella ekologiska konsekvenser.
9
En lokalt använd metod som i någon mån minskar besvären och är betydligt mer undersökt, är
en ökad användning av olika typer av gasol/koldioxidfällor. Sådana apparater förekommer
redan i området och brukarna är ofta nöjda med resultatet. Vi föreslår att man testar dessa i
större utsträckning, t.ex. offentliga platser, såsom skolor, dagis, utebassänger och
ålderdomshem.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns flera olika kontrollmetoder som skulle
kunna bidra till att begränsa myggproblemen vid Nedre Dalälven. Dock krävs för samtliga
pilotstudier för att avgöra vilken individuell roll de kan komma att spela i hanteringen av den
sammantagna situationen. Det är rimligt att anta att det krävs flera olika samordnade insatser
för att långsiktigt skapa en hållbar lösning på myggproblemen i Nedre Dalälvsområdet.
2. Inledning och bakgrund
2.1 Historia
Att våtmarker har fört med sig förekomst av myggor har varit känt genom en stor del av vår
historia. Först i relativt modern tid har man dock förstått att det i många fall även fanns en
direkt koppling mellan myggor och vissa sjukdomar, framför allt i tropikerna. Myggor kunde
likväl vara nog så påträngande och den romerska skriftställaren Plinius (23–79 e Kr)
konstaterar i sin Historia naturalis:
»Hvar har naturen i myggan förlagt så många sinnen – för att nu icke tala om andra, ännu
mindre djur? Hvar har den insatt hennes syn, hennes smak, hennes lukt? Hvar denna ilskna och
jämförelsevis starka stämma, som är henne medfödd? Hur fint och noggrant har den inte fästat
vingarna, gjort benen långa, inrättat den tomma hålan till buk, upptändt hennes efter blod, helst
människans, snikna törst? Med hvilken konst har denna icke spetsat hennes gadd, för att
genomborra huden! Och fastän gadden i själva verket är så liten, att den icke kan urskiljas, har
dock naturen, liksom hade den haft god plats att tillgå, på dubbelt sätt däri visat sin växlande
konst, i det den danats såväl spetsig för att stinga, som ihålig för att suga.» (Tunón & Thorsell,
1996)
Våtmarksområden pekades också tidigt ofta ut som potentiella problemområden där besvärliga
sjukdomsutbrott regelbundet uppstod. Ett klassiskt exempel är Pontinska träsken som ligger
strax sydost om Rom; ett område som man redan på romersk tid begrundade hur man skulle
hantera och genom historien har därför olika torrläggningsprojekt sett dagens ljus. Ett
10
storskaligt utdikande skedde emellertid först under 1920- och 1930-talen. Att dika ut våtmarker
var också länge den verksammaste metoden man hade för att komma tillrätta med storskaliga
myggproblem, men de ekologiska följderna blev oftast mycket påtagliga till följd av de mycket
förändrade biotoperna.
Vid tiden för andra världskriget gjorde så ”det epokgörande” DDT sin inmarsch på gott och ont
på världsmarknaden och plötsligt hade man ett mycket effektivt medel att genomföra
storskaliga insatser med. Men, säg den lycka som varar för evigt och redan efter något
decennium började följderna vara synliga och 1960-talets gryende miljörörelse konstaterade de
allt tydligare negativa följdverkningarna av storskalig användning av stabila insekticider.
Parallellt med DDT-användning bekämpade man också kläckningslokalerna med olika typer av
medel för täckande av vattenytan, bl.a. diesel, som också gav förödande miljökonsekvenser.
Vissa nya insekticider har utvecklats med tiden, men ännu har man inte funnit några lika
epokgörande medel som DDT. Vid sidan av sin starka effekt på myggbestånden så kom DDT
också att skapa kunskap om insekticidernas möjliga miljöpåverkan och problemen med att
insekterna kan utveckla resistens, motståndskraft, mot insekticiderna. Sammantaget har det
därmed lett till att man idag alltmer kommit att förorda en myggkontroll som bygger på många
olika insatser, s.k. integrerad myggkontroll.
2.2 Situationen i Nedre Dalälvsområdet
Dalälven är vår sydligaste norrlandsälv med flöde från fjällen till Östersjön. Älven är reglerad
med utbyggd vattenkraft (27 större kraftverk och åtta mindre, vilket motsvarar 8 % av Sveriges
energibehov (NE: http://www.ne.se/lang/dalälven och http://vattenkraft.info/). Det Nedre
Dalälvsområdet med stor stickmyggsproduktion ligger till stor del inom Färnebofjärdens
Nationalpark, Natura 2000-områden och flera naturreservat. De låglänta stränderna
översvämmas eller torkar ut genom ständiga variationer i vattenföring. I augusti år 2000 skedde
en översvämning som täckte 55 kvadratkilometer i Färnebofjärden (Vähäkari 2006). Vid
extrema högvatten förs alltså vatten ut över mycket stora områden där vilande ägg av
översvämningsmyggor väcks när syrehalten i vattnet minskar (Gjullin et al. 1950). Larvstadiet
kan ha olika längd beroende på syrehalt, vattentemperatur och art. Pupporna kläcks inom en
vecka (2–10 dagar). Honmyggorna övergår efter ett par dagar från att suga växtsaft till att söka
efter blod (Dahl 2002).
Området har många speciella miljöer som strandkärr, älvängar, översvämningsmark och
gammelskog. De periodiska översvämningarna sätter stark prägel på naturen. Mer än 200 öar
och skär gör området oerhört varierat. I den angränsande naturen finns myrmarker och barrskog
av norrlandskaraktär som blandas med sydliga lövskogsinslag av ek och lind miljöer med
mycket stor artvariation. Sammanfattningsvis är Nedre Dalälven ett mycket artrikt område i
gränstrakten mellan många nordliga arters sydgräns och nordgränsen för många sydliga arter.
Enligt ett gammalt talesätt med variation framhålls att ”Norr om Dalälven trifvas icke eken,
11
kräftor och adelsmän” (t.ex. dagstidningen Dalpilen 1916). Älvstränderna utgör också växtplats
för en speciell ”ävjebroddsflora”, ett tiotal ettåriga, kärlväxter som blommar upp under somrar
då älvarnas botten ligger exponerad under längre lågvattenperioder. Dalälven är den sydligaste
älven som har dessa arter.
I direkt närhet till Natura 2000-områdena bor mellan 300 och 4 700 människor men i hela
Nedre Dalälvsområdet finns c:a 26 000 invånare. Området beräknas ha c:a 1 000 000
dagsbesökande turister, c:a 200 000 övernattningar och c:a 50 000 fiskedagar per år. Turismen,
särskilt fisketurismen, bidrar därför med flera hundra årsarbeten (www.mygg.se).
Under de senaste två decennierna har myggmängden nått sådana tätheter att de utgör ett
allvarligt hälsoproblem för lokalbefolkningen och deras husdjur, exempelvis i samhällena
Tärnsjö, Gysinge och Österfärnebo (Nilsson & Renöfält 2009). Man har inte kunnat bevisa det
men de ständiga variationerna i vattenstånden sommartid som orsakas antingen av nederbörd
(lokalt eller i avrinningsområdet) eller genom kraftverkens varierande släpp, kan ha ökat
förutsättningarna för stora variationer i populationsstorleken genom att flera myggenerationer
kläcks fram varje sommar (Nilsson & Renöfält 2009). Det är inte bara antalet stickmyggor som
är extremt högt; den myggrika säsongen är längre än i oreglerade älvar längre norrut där mygg
är vanligast i samband med vårfloden i början av sommaren. De arter av stickmyggor som
dominerar är översvämningsmyggor, dvs. arter som väcks vid översvämningar.
2.3 Länsstyrelsens i Gävleborgs läns arbete
Massförekomsten av översvämningsmygg i Nedre Dalälvsområdet är ett betydande problem
som dessutom ökar i omfattning. Problemet hanteras på kort sikt genom bekämpning med det
biologiska bekämpningsmedlet VectoBac® (i dagligt tal kallad Bti, bakteriegiftet från Bacillus
thuringiensis israelensis), men denna bekämpning kan aldrig minska myggmängderna på sikt
(Nilsson & Renöfelt 2009). I ett regeringsuppdrag fick länsstyrelsen i Gävleborg i uppdrag att
bl.a. redovisa vad som görs för att långsiktigt hantera problemen med massförekomst av
översvämningsmygg vid Nedre Dalälven. Då togs en projektplan till en regional
landskapsstrategi fram i samarbete med länsstyrelserna i Uppsala, Dalarnas och Västmanlands
län. Strategin kallas ”Människor, mygg och natur vid Nedre Dalälven” och har som vision att
begränsa massförekomsten av översvämningsmygg på längre sikt, samtidigt som den
biologiska mångfalden bevaras. Detta syftar till att de som bor och verkar i regionen på sikt inte
längre ska uppleva myggförekomsten som ett stort problem.
Syftet med landskapsstrategin är att i samarbete med allmänheten föreslå och börja genomföra
några alternativa långsiktiga åtgärder och samtidigt undersöka vad dessa har för effekt på
12
massförekomsten av översvämningsmygg. Detta görs inom ramen för strategins tre delprojekt
Öppna landskap, Strömmande vatten samt Andra myggbegränsningsmetoder.
2.4 Varför denna rapport
Som ett led i Länsstyrelsens arbete är det angeläget att samla in kunskap om vad som orsakar
massförekomster av översvämningsmygg och hur man kan förebygga detta. Vad finns det för
erfarenheter nationellt och internationellt kring olika metoder för myggkontroll?
Översvämningsmyggorna förekommer i både tempererade, subtropiska och tropiska områden.
Det kan därför vara relevant att undersöka metoder även från områden som skiljer sig betydligt
från Nedre Dalälven. Frågan är dock komplex och vid sidan av direkta åtgärder mot själva
myggorna eller deras larver, finns det indirekta ingångar t.ex. genom hävd av strandzoner,
vattenreglering och andra skötselåtgärder.
Vårt uppdrag har varit att under en mycket begränsad sammanställa andras erfarenheter av
myggbekämpning med fokus på mer långsiktigt hållbara biologiska metoder med särskilt fokus
på andra metoder än användning av biologiska eller kemiska bekämpningsmedel. Denna
sammanställning av olika myggbekämpningsmetoder på intet sätt fullständig. Det finns en
enorm mängd information och erfarenheter kring myggbekämpning från olika delar av världen,
t.ex. rapporter från WHO och vetenskapliga forskningsartiklar i medicinska tidskrifter som
berör vektorspridda sjukdomar. Vi har inte heller haft fokus på myggsystematiken. Det finns
också ett stort antal publikationer i ekologiska och entomologiska tidskrifter m.m. Vi har
försökt sammanställa det vi hittat i framför allt vetenskaplig litteratur och tidningsartiklar, men
även rapporter och manualer av statliga mygg-bekämpningsprogram. En hel del information
kommer från den senaste upplagan av boken ”Mosquitoes and their control” (Becker et al.
2010).
Förhoppningen är att sammanställningen i denna rapport ska bidra positivt till
Länsstyrelsens framtida strategiska arbete.
3. Översvämningsmyggor
Det finns omkring 3000 olika arter av stickmyggor i världen, varav 48 är rapporterade i Sverige
(Dyntaxa, ArtDatabanken; Christine Dahl 2002). De viktigaste arterna som orsakar flest
problem för människan i Dalälvsområdet är den grupp som kallas översvämningsmyggor
(inundation species, floodwater mosquitoes). Det är främst Aedes sticitcus som orsakar
13
problemen i området, men översvämningsmyggor inbegriper ytterligare arter i Sverige, såsom
Ae. vexans, Ae. cinereus och Ae. rossicus. Ytterligare 3 arter hör till de vanliga arter som också
kan förekomma i massförekomster. Enligt en del forskare förväntas översvämningsmyggorna
öka i utbredning på grund av klimatförändringarna, genom en ökad temperatur och nederbörd i
vissa delar av Sverige (Schäfer & Lundström, 2009). Enligt andra forskare är detta inte det
enda scenariot (C. Nilsson pers. meddelande).
Översvämningsmyggor är ekologiskt specifika och skiljer sig i hur och var äggen läggs, hur
lång tid det tar innan de kläcks, när på dygnet de flyger och vad som händer med de adulta
myggorna på vintern (Lawler & Lanzaro 2005). Karakteristiskt är att översvämningsmygg har
en mycket snabb utveckling med masskläckning av äggen (snabbare än andra myggarter). På
grund av deras explosionsartade utveckling ökar de betydligt snabbare än vad deras predatorer
hinner etablera sig.
Nedan redovisas information om några arter av översvämningsmyggor i Sverige. Här följer vi
namnsättningen i Dyntaxa, ArtDatabanken. För en lista på myggarter förekommande i Sverige,
se tabell 1 (sid 48).
3.1 Aedes (eller i viss litteratur Ochlerotatus) sticticus
Utbredning: Utbredningen för Aedes sticticus i Europa från norra medelhavsområdet samt mot
Sibirien i öst (Becker et al. 2010). Den är också rapporterad i delar av Nordamerika.
Habitat och livscykel: Förekommer på översvämmade låglänta stränder och ängar som
översvämmas mest under sommarmånaderna samt kan lägga flera äggkullar (Becker et al.
2010). I en amerikansk undersökning av denna art (Horsfall & Trpis 1967) fann man att
myggägg som utsattes för temperaturer över 15 grader överlevde en tredjedel i mer än en
månad före exponering av vatten. Om äggen hölls under 15 grader kunde äggen behålla sin
kläckbarhet över hela sommaren. Det är känt att ägg av denna art i naturen kan behålla sin
kläckbarhet i upp till sex år, även om majoriteten bara överlever 2–3 år. Det betyder att de
riktigt stora översvämningarna behöver komma minst vart tredje år för att väcka den stora
äggreserven till liv. Dessa översvämningar kan åstadkomma mycket stora populationstoppar
(Om äggläggningen och när de övervintrande äggen kläcks, se Horsfall & Trpis 1967).
Äggen kan kläckas vid lägre temperatur än för Ae. vexans alltså under 8°C. Larverna utvecklas
gärna i skugga av träd. Den optimala temperaturen för larvernas utveckling är 25°C. Det tar 6
dagar vid 25°C, 10–14 dagar vid 20°C och 18–19 dagar vid 15°C.
14
Honorna kan flyga långa avstånd, mer än 11.7 km är uppmätt i Kroatien (i medvind)
(Bogojevic et al. 2007). De kan lägga upp till 150 ägg, ofta i en skuggig nedsänkning som
senare kommer att översvämmas (Becker et al. 2010).
Figur 1. Förekomst av Ae. sticticus i svenska län, baserade på studier av maxantal individer
per nattfälla från studier mellan 1999 och 2005 (från Schäfer och Lundström 2009).
Dokumenterad förekomst som problemart i andra områden: T.ex. Osijek – Kroatien, Rhen
– Tyskland, Columbia River – USA.
3.2. Aedes vexans (Meigen 1830)
Utbredning: Arten är en av de mest spridda myggarterna i världen. Utbredningen inkluderar
Neoarktiska och Palearktiska regioner och Afrikas västkust. Ae. vexans finns i alla stater i
15
USA, inklusive Alaska och Hawaii. Arten förekommer talrikast i Sydsverige (Dahl 2002,
Gjullin et al. 1950).
Habitat och livscykel: Arten kan lägga flera äggkullar. Antalet ägg står i proportion till hur
stort blodmål den fått. Äggen kan väckas genom mycket omfattande regn eller översvämningar
som skapar lämplig miljö för larvutvecklingen. Temperaturen ska vara över 9°C. Larverna
kläcks från övervintrande ägg från året(n) innan (Dahl 2002). Äggen kan leva upp till 5–6 år
(Becker et al. 2010, Brettman 2010) Larven utvecklas snabbast (en vecka) i 30°C vatten, medan
det tar tre veckor vid 15°C (Becker et al. 2010).
Arten förekommer främst i översvämningsmarker vid floder och sjöar i
vattenpölar/stillastående vatten, på soliga ytor produceras de största populationerna. Helst i
basiska vatten. Arten är vanligt förekommande i ängs- och översvämmade skogsmarker. Den
kan också finnas i vägdiken och upptorkande gölar, även i vassar och Salix-snår. Sprucken jord
är ett idealt substrat för äggen i små nedsänkningar i marken som lätt översvämmas (Becker et
al. 2010).
Ae. vexans har stor spridningsförmåga – den flyger långt (i medvind upp till 12–15 km
(Bogojevic et al. 2007, Becker et al. 2010). Honan kan bita upprepade gånger. De flesta
myggarterna tar bara ett blodmål och kan endast lägga ägg en gång efter blodmålet, medan Ae.
vexans kan upprepa proceduren flera gånger. Enligt skriftlig kommentar från J.O. Lundström
kan dock även Ae. sticticus lägga flera kullar ägg, 5–8 dagar efter ett blodmål lägger
honmyggorna upp till 100 ägg i fuktiga sänkor. Vid optimala omständigheter kan det gå mindre
än tre veckor mellan äggkläckning och nästa generations äggkläckning.
Dokumenterad förekomst som problemart i andra områden: Stora delar av USA,
Tyskland, Kroatien och Camargue i Frankrike.
3.3. Aedes cinereus (Meigen 1818)
Utbredning: Arten förekommer allmänt i hela Sverige utom fjälltrakterna. Finns också i USA
och Europa.
Habitat och livscykel
Ae. cinereus kläcks i störst antal i april–maj, men den kan återkomma flera gånger under
sommaren, och är också vanlig i augusti och september och kallas ibland ”höstens mygga”
(www.mygg.se).
Arten kan nykolonisera och är observerad sedan 2007 i Storbritannien. Ae. cinereus är en
opportunistisk art som förekommer i ett brett spektrum av habitat men framför allt i tillfälliga
kärr och myrar/mossar (Sphagnum sp.) och översvämmade gräsmarker/ängar. Den finns ofta
tillsammans andra översvämningsmyggor (Jaenson 1986). Myggorna flyger inte så långt från
sitt larvhabitat som Ae. vexans och Ae. sticticus. Den flyger lågt och biter framför allt vid
anklarna och fokuserar på lägre delar av kroppen mest i skymning och gryning, men den
sticker när som helst under dagen (Becker et al. 2010).
16
Äggen kläcks vid 12–13 °C och utvecklingen börjar vid 14–15°C. Bäst utveckling blir det vid
24–25 °C då det tar bara 8-10 dagar till förpuppning. Äggläggning sker under sommaren på
lämpliga något uttorkade sänkor. Arten förkommer ofta i massförekomster i beskogade
områden. Söderut i Europa har arten ofta två generationer men längre norrut bara en generation.
Förekomst som problemart i andra områden
Storbritannien
3.4. Aedes rossicus (Dolbeskin, Goritzkaja & Mitrofanova 1930)
Förekommer i Mellaneuropa och i södra Norge och södra Sverige, Ryssland och USA (Becker
et al. 2010). Hittades i stora mängder 1985 av T. Jaenson (1986) i Nedre Dalälven men har
annars mindre kraftig utveckling och spridning än de andra arterna.
Finns i översvämningsområden vid floder ofta tillsammans med Ae. sticticus och Ae. vexans
(Becker et al. 2010). I Rhendalens övre delar är den en besvärlig art som attackerar på dagen
men de flyger inte på öppna fält och inte så långt från kläckningsplatserna som de andra båda
arterna. Man känner inte till mycket om artens biologi men i dess norra utbredningsområde
(alltså Sverige och Norge) kan den ha en eller två generationer/sommar och övervintrar som
ägg (Becker et al. 2010).
4. Olika metoder för att reducera myggförekomst
4.1 Ekosystemförändringar och skötselåtgärder – erfarenheter från
Sverige
Innan de kemiska preparaten för myggbekämpning utvecklades tillämpades olika
skötselåtgärder runtom i världen. Men sedan tog preparaten över, och det är först på senare år
när man har blivit medveten om resistensproblemen, som man återigen arbetar integrerat med
skötselmetoder. I urbana områden handlar det generellt (gällande både översvämningsmygg
och andra besvärliga arter, som i många fall är sjukdomsspridande) om att undvika stillastående
vatten, t.ex. på kyrkogårdar och i parker, byggplatser, och trädgårdar. Vi har fokuserat på
landsbygden och naturliga områden eftersom Nedre Dalälven huvudsakligen ligger inom
naturområden.
Olika typer av hävd
17
Det finns olika sätt att lokalt påverka ekosystemen genom modifiering, såsom dikning, vallning
eller styrning av vattenflöden eller skötsel av vegetation såsom röjning av buskage och
liknande. I Sverige finns en lång tradition att studera slåtter på älvstränder (Elveland 1979,
1983; Emanuelsson 2009). Foderproduktionen på älvstränder i Norrland var en mycket viktig
del av nybyggarnas försörjning. På många håll grävdes också kanalsystem för att åstadkomma
översilning eller överdämning, då de leder till ökad näringstillförsel och således högre
foderproduktion samt en förlängning av den frostfria säsongen. Älvstränderna röjdes från
buskar och tuvor höggs bort för att åstadkomma jämna lättslagna strandängar. Detta tog också
bort strändernas högörtsvegetation samtidigt som det utgjorde ett viktigt sätt att minska
myggproblemen, men huvudorsaken var att producera rikligt med näringsrikt hö.
Jan Elveland publicerade många studier över rikkärr, myrar, dammängar, silängar, raningar
som slåttats, med dokumentation av hur man med traditionella kunskaper brukat stränderna i
Norrland. I rapporterna beskrivs också vad som händer vid restaurering av älvstränder som fått
växa igen (Elveland & Sjöberg 1982). Här finns också exempel på att marker dämdes över med
meterdjupt vatten under höst/vinter för att torrläggas vid midsommartid. En metod som kan
antas ha reducerat myggpopulationen i området. Tyvärr finns det inga uppgifter om
myggsituationen. Däremot beskrivs en hel del om vad detta slåtterbruk kan innebära för
fågelfaunan i de studerade områdena. En del slåttererfarenheter kommer från försök med
anläggning av viltvatten och från norska studier på Sølendet strax norr om Røros (Elveland &
Sjöberg 1982).
Nedre Dalälven
I Sverige och Nedre Dalälvsområdet handlar det huvudsakligen om stränder av olika typ med
spår av lång hävd. Eftersom översvämningsytor gödslas av näring som översvämningsvattnet
för med sig, blir strandvegetationen kraftig. Man kan därför förvänta sig att alla ytor har slagits
och använts för höproduktion. Enligt Jägmästare Claes Olrogs karta över Sala södra kronopark
har alla strandängar namn. På kartan finns t.ex. Stora Flarns äng, Ö. Bennbäcks äng, Balsbo
äng, Magistrats äng och ytterligare ett tiotal andra namn på strandängar, även vid sjön Hallaren.
Namngivningen av dessa ytor visar deras värde och betydelse. Med båt kunde fodret hämtas
även från de hundratals öarna och skären ute i älven. Dessa ytor har nu under mer än 50 år
lämnats åt fri utveckling och fått växa igen till oigenkännlighet med högörter, vass, buskar och
skog.
Även Häradskartan från 1909 visar hur landskapet nyttjats. Man kan lätt se att hårdvallsäng
(fastmarksäng) och sidvallsäng (fuktäng) var de dominerande markslagen. Små öar och uddar i
älven hade status som ängar. I grannskapet (skogen) finns många kolbottnar. Även fäbodarna är
spridda och några få återfinns på stränderna.
18
Som ett extra skikt i GIS-presentationen av Häradskartan ligger Markanvändningskartan från
1923–1939. Det framgår att stora ytor på översvämningsstränderna slogs. Det var sidvallsängar
och sidvallsmyrar. Några mindre områden på stränderna karaktäriseras som kärr. Den ”övriga
marken” är skog, där återfinns också alla kolbottnar och en hel del fäbodar.
Telefonintervjuer kring slåtter och markanvändning i Nedre Dalälvsområdet
En studie av olika hävdformer har satts igång 2012, av Örjan Östman vid Uppsala universitet.
Han kommer att studera bete, slåtter och om möjligt också bränning av stränder. Det är ett
pilotprojekt där de fyra länsstyrelserna i området gått samman. Totalt finns 4 700 ha strandäng i
området av detta beräknas 2 000 ha enkelt kunna nås (för slåtter, bete, etc.) från befintliga
vägar. Syftet är att studera påverkan på myggproduktionen (telefonintervju med Ingemar
Lindqvist).
Upplandsstiftelsen har vid skötseln av Naturskyddsområdet Bredforsen vid Nedre Dalälven
2009, röjt ett 30 ha stort område från sälg och låter nu betande kor upprätthålla en viss hävd.
Inga erfarenheter finns ännu av förändringar i myggtätheten (Personligt meddelande av Gillis
Aronsson, Upplandsstiftelsen).
Vid en telefonintervju med Dag Nilsson (bonde med betande djur på älvängarna vid By),
konstaterade han att om älvängarna hölls öppna och rena skulle myggproblemen minska.
Slåtter eller bete minskar myggmängden. Han har skrivit en notis i Hembygdsföreningens
årsskrift om minnen från barndomen av att fiskyngel i stora stim vandrade ut över de
översvämmade slåttade ängarna. Där kunde de säkert äta myggyngel innan
översvämningsvattnet drog sig tillbaka.
Vid intervjuer av hembygdskännaren Sven-Olof Rask framkom att han lagt märke till att
myggorna ökat när slåttern upphörde. Han var uppvuxen och bodde hela sitt liv i
Hedesundaområdet (telefonintervju med Claes Möre).
Studier av älvängsbruket och särskilt fäbodvallen Harvbyvallen som var fäbod till byn Harv har
redovisats i en intern skrift till Upplandsstiftelsen. Där beskrivs ägoförhållandena i byn. Det
visade sig att varje gård hade förutom gården (och fisket) också ägor ute på öarna och uddarna i
Dalälven. Dessa slåttades och höet kunde hämtas till gården när isen lagt sig. Till vissa öar
fördes också djuren som fick simma långa sträckor men fick fint bete på dessa ägor. Liknade
förhållanden finns belagt från Jörsön och i hela området runt Hedesunda. Vissa öar var
svårtillgängliga men trots att man måste passera besvärliga forsar hämtades hö från älvängarna
19
som genom översvämningarna blev mycket bördiga. Genom röjning utvidgades slåtterytorna
och dessa älvängar värderades mycket högt. Dokumentation finns även i Hedesunda släktbok
1997 (telefonintervju med Claes Möre). Resultaten stöds av det kartmaterial som redovisas
(Häradskartan 1909, Olrog 1905–1907).
Från Dalarna finns beskrivning av dammslåtter och slåtterdammar som konstbevattnades men
det gäller bara från övre Västerdalarna, Särna och Idre socknar (Mattson 1944).
I boken ”Om hävden upphör” kan man se vilka arter som kommer att dominera på tidigare
slåttade marker efter 5, 10 och 30 års igenväxning. Där är ängarna uppdelade i torra och fuktiga
ängsmarker. Exempel på arter på fuktiga ängar och stränder är älggräs, videört, rörflen, grenrör
och den oerhört invasiva jättegröen som finns i Dalälvsområdet. Andra arter är vass, säv och
kaveldun (Ekstam & Forshed 1992). Gemensamt är, att de är höga och gärna växer tätt och
utgör en mycket lämplig miljö för populationer av översvämningsmyggor (Rydzanicz et al.
2011).
4.2 Ekosystemförändringar och skötselåtgärder för
myggbekämpning allmänt – erfarenheter från övriga världen
De nedan beskrivna bekämpningsmetoderna har huvudsakligen riktats mot myggarter som
sprider sjukdomar, alltså även andra arter än översvämningsmyggor. Vi bedömer dock att
metoderna kan vara av intresse, även om olika myggarter har olika ekologi och beteenden.
Dikning
Goda exempel presenteras hur dikning kan reducera myggproduktionen vid låglänta havs- eller
saltstränder vid Atlantkusten (Clark et al. 1984; McGlathery 1982). Det har gällt områden som
har dikats med diken som ett nät på ytor som varje dygn översvämmas av tidvatten och studien
har också kopplats till fågelfrekvens. Clark et al. (1984) är en litteraturöversikt över många
vetenskapliga artiklar alla med beskrivning av tidvatten på låga stränder.
Ett annat exempel från USA är s.k. ”mosquito control impoundment” är utgrävda diken runt ett
saltvattensträsk eller mangroveskog som tillåter området att bli artificiellt översvämmat genom
hela myggsäsongen (översvämningsmygg) från maj till oktober i USA. De förekommande
Ochlerotatus-arter (närbesläktade med Ochlerotatus/Aedes sticticus) lägger inte sina ägg i
stående vatten (utan på fuktig mark som vid annat tillfälle översvämmas). Rejält
översvämmade område hindrar myggorna att lägga ägg (utan att man använt pesticider).
20
Tidvattnet tillsammans med pumpar fick vattnet att flöda. Man planterar dessutom ofta ut fisk,
Gambusia sp. Det är en tropisk art och inte lämplig för svenska förhållanden, den äter både
mygglarver och puppor. Genom att även använda grunda cementerade kanaler och snabba
vattenflöden – så spolades mygglarverna vidare och ut i havet (Rey et al. 2009).
Motsvarande vetenskapliga försök vid svenska stränder eller våtmarker har inte kunnat hittas.
Vegetationskontroll
Forskningsstudier av olika typer av vegetationskontroll för bekämpning av vanliga skogsmyggor (Culex) har gjorts i Kalifornien. Man tog bort gräs med herbicider eller tallriksharvning
och förde bort växtmaterialet. I försök där man slog bort gräset i 5–10 m breda remsor, det
minskade Culex-arters förekomst med 85 % färre larver och 95 % av puppförekomsten (Lawler
et al. 2007). Om man slår eller plöjer/harvar (discing) och lämnar kvar ruttnande
vegetationsrester kan dessa dock bli tillflyktsplatser så kallade refugier för myggen efter en
översvämning på sådan mark. En annan studie från Kalifornien (Sanford et al. 2003) av
kaveldun Typha sp. som skars ned, och fick ligga olika lång tid på en lokal där Culex tarsalis
förekom. Det visade sig att om växtmaterialet fått torka två veckor innan det dämdes över,
producerades det fler mygglarver än om växterna fått ligga och torka i 5 veckor. Antagligen är
det ännu bättre om allt växtmaterial tas bort.
Konstgjorda våtmarker
Det är i den strandnära högörtsvegetationen som översvämningsmyggorna och andra myggor
förpuppas (Knight et al. 2003). I den artikeln som bygger på omfattande litteraturstudier av
amerikanska undersökningar särskilt av viltvatten och av människan konstruerade våtmarker,
finns också en tio-i-topp-lista över de mest myggproducerande växterna, både rotade
strandväxter, flytande växer och undervattensväxter. En speciell del beskriver hur en strand
skall konstrueras för att bli så oattraktiv för mygg som möjligt. Här diskuteras också den övriga
biologiska mångfaldens preferenser t.ex. för kräftor, fiskar och sjöfåglar. Slutsatserna är
antagligen helt applicerbara på svenska förhållanden även om en del arter skiljer sig är det en
hel som är samma släkte och även samma arter.
Det finns ett flertal rapporter från myndigheter och informationsblad kring rening av
avloppsvatten i skapade våtmarker och dammar (Se vidare under exempel kapitel 5.1.2.
Kalifornien). En bieffekt med sådana projekt är att myggförekomsten ökar. För att motverka
detta är det vanligt att anlägga branta strandkanter mot gölar eller djupare vattensamlingar,
samt att ha vegetationsfria områden, så att se till att vinden lätt kan röra om i vattnet. Även
artificiella metoder för omrörning av vattnet installeras numera ofta. Dessa åtgärder missgynnar
mygglarver och äggläggning. I Australien och Nordamerika arbetar man på likartat sätt: Öppna
21
våtmarker med branta kanter/stränder, djupt vatten och lite vegetation. Denna typ av våtmarker
tenderar att ha hög diversitet på makro-evertebrater och låg myggförekomst. Motsatsen, grunda
vatten med skyddade isolerade gölar och mycket vegetation tenderar att ha motsatta
förhållanden, mycket mygg och få evertebrater (Lawler & Lanzado 2005).
I Kalifornien finns mycket information kring jordbruk- bevattnade betesmarker och mygg (se
kapitel 5 samt Lawler & Lanzado, 2005). På betade områden hålls vegetationen nere, men
tyvärr kan fuktiga hovavtryck utgöra bra äggläggningsplatser för bl.a. översvämningsmygg
(Kwasny et al. 2004). Betesdjur bör, enligt Lawler and Lanzado (2005), hållas borta när
betesmarkerna är fuktiga. Man bör öka vattenflödet och syresättningen av vattnet, eftersom det
är den minskade syremängden i vattnet som triggar igång äggkläckningen (Gjullin et al. 1950).
Ökning av mängden syre kan ske genom ett flöde under ytvattnet (resultat från Sydafrika) via
pumpar eller vind m.m. Detta påverkar också myggens möjlighet att nå ytan för att andas
(Malan et al. 2009). Näringsrika, sedimenterade stillastående vatten, som kan orsakas genom
t.ex. betesdjur ökar däremot mängden mygg.
Djupt vatten ökar syresättningen vilket är positivt för fisk, eftersom många fiskarter är
predatorer på mygglarver. Meandrande kanaler med flödande vatten mellan djupa och grunda
vattennivåer tillåter förflyttning av rovfisk och minskar myggförekomst (USDA 2008, Teels
2009). Om flödena är snabba och sedimentation förhindras, minskar myggkoloniseringen
(Russel 2009a) (Se Inforuta).
Många habitat som periodiskt fylls med stillastående vatten intas mycket snabbt av
översvämningsmyggen om äggen finns på plats. Den plötsliga och kraftiga ökningen av
myggen gör dock att predatorerna oftast inte hinner svara på förändringen. Till stillastående
vatten, ofta associerade med urbana områden som t.ex. hamnar och flygplatser, anländer också
främmande invasiva mygg såsom Aedes albopictus (tigermygga) och Ae. aegypti (gula
febernmygga), som sprider farliga sjukdomar. Detta fenomen verkar emellertid än så länge vara
vanligast i varmare delar av Europa.
Några studier har visat positiva resultat genom att man förhindrar uttorkning och bibehåller hög
vattennivå tidigt på våren och sedan på senvåren dras vattnet bort, så en snabb uttorkning sker.
Då exponeras barmarken och äggen torkar ut (Malan et al. 2009). Sedan tillåts vattnet
återvända. Detta kan emellertid påverka övrig flora och fauna negativt då alla arter kanske inte
klarar av höga vattennivåer.
Periodisk vegetationsröjning minskar alltså myggförekomst och sedimentuppbyggnad, men
kanske inte alltid är önskvärt i biodiversitetsrika områden (se tidningsnotis från Camargue 5.2).
22
Figur 2. Skiss på design av konstgjorda våtmarker för att undvika myggproblem (från Walton
2003).
Bränning
Vi har också hittat enstaka uppgifter kring bränning och översvämningsmygg. Dock finns viss
info framför allt från myndigheters myggkontrollmanualer. Bränning är ytterligare ett sätt att få
bort överflödig vegetation, ett alternativ till mekanisk skörd (Walton 2003). Först måste
området torka ut (och kan ej användas för annat), kontrollerad bränning kräver myndigheternas
tillstånd och samarbete med markägarna. Bränder påverkar också luftkvaliteten. Bränning kan
påverka näringsinnehållet i växter, aska, föroreningar, om man inte kan vänta mer än en månad
med att släppa på vatten igen. Under den tiden kan vattnet från våtmarken som tillfälligt lagras
på annan plats ge upphov till myggkläckning (Walton 2003).
Bränning kan dock också döda myggägg på grund av den höga temperaturen (Resh and
Schlossberg 1996, Whittle et al.1993). I Kenya testades överlevnaden av Aedes-ägg efter
bränning av gräsmarker var den 3,3 % jämfört med 43,8 % i en likartad gräsmark. I vegetation
dominerad av ”säv” var överlevnaden endast 0,7 % jämfört med 28,5 % i icke-brunnen
vegetation (Whittle et al.1993).
23
Inforuta 1
”Runnelling modifications” – modifieringar av habitat genom att man anlägger kanaler mellan
stillastående vattensamlingar som är kläckningsplatser för mygg (framför allt saltvattensträsk) i
USA. Kanalerna är till för att låta vattnet strömma in och ut mellan olika nedsänkningar och
gölar så att vissa områden torkar ut, vilket visade sig effektivt mot Aedes-arter. Detta minskar
omfattningen av områden som fluktuerar mellan att vara blöta och torra – vilket är precis de
förutsättningar som gynnar översvämningsmygg. Facktermen är Open Marsh Water
Management. Dessa insatser gynnar däremot arter av Culex och Anopheles.
http://medent.usyd.edu.au/fact/saltwet.htm#environmental
24
Vegetationsröjning i tropikerna
Även i tropikerna är det känt att förekomsten av malariamyggor minskar om man röjer
vegetationen runt byar. I många byar används fortfarande denna kunskap för att minska
förekomsten av mygg. Frågan är komplex eftersom avskogning i stort – då skogen omvandlas
till jordbruksmark eller betesmark – i själva verket ger upphov till stillastående vatten som
leder till att fler malariamyggor (Anopholes spp.) sprids. I en översikt av CIFOR (Pierce Colfer
et al. 2008) kring hälsa och biologisk mångfald i skogen, fann man i 22 av 26 studier, att
mängden malariamygg (och malaria) ökade efter avskogning. Det visar på regnskogens roll inte
bara för klimatet, utan även för att bromsa malariaspridning. Idag har malarian ökat på många
platser i Afrika vilket lett till att man återinfört användning av DDT, trots allvarliga
miljöproblem och relativ snabb resistensbildning. Dock får man endast spruta kring hus (ej
inomhus och ej i omgivningarna), något som sannolikt inte alltid efterföljs. Men medlet är
fortfarande ett av de effektivaste sätten för att få ner malariaförekomsten hos befolkningen
(WHO).
4.3 Vattenflödesregleringar
Dalälven hade innan vattenkraftsregeringarna normalt tre översvämningar, dels vårflod (eller
hemfloden) och dels fjällfloden lite senare och sedan kom en mindre flod efter höstregnen i
september. Någon gång kunde det hända att vårflod och fjällflod kom samtidigt vilket
resulterade i svåra översvämningar. Idag regleras älven av 27 större kraftverk som sammanlagt
producerar över 4000 GWh/år, vilket är cirka 8 % av landets vattenkraftproduktion
(www.vattenkraft.info , Renöfält 2010). I tidigare rapporter från 2009 och 2010 lyfte forskarna
Christer Nilsson och Birgitta Malm Renöfält fram vattenregleringen i Dalälven som en trolig
orsak till problemet med sommaröversvämningar. Detta kan man också höra från
lokalbefolkning som bott länge i området. Tidigare hade man myggproblem ungefär vart tionde
år. Men de senaste 10–15 åren har vattenkraftföretagen använt sig av kortare och fler utsläpp av
vattenflöden som lett till flera tillfälliga översvämningar varje sommar (muntlig
kommunikation med Mats Forslund) med massförekomst av översvämningsmyggor troligen
som följd av detta. Länsstyrelsen har givit SMHI i uppdrag att utvärdera vilka situationer,
nederbörd samt älvregleringar som orsakar översvämningar i Nedre Dalälvsområdet.
Myggbekämpning med Bti är en metod som sänker myggförekomsten efter cirka 14 dagar.
Det är emellertid tveksamt om myggpopulationen minskar på sikt (Nilsson 2009). Däremot
anser många att en ändring av älvens vattenföring skulle kunna förbättra situationen på längre
sikt. I nedre delen av Dalälven sker ofta flera översvämningar under sommaren. Orsaken till
dessa översvämningar är ännu inte helt klarlagd. Det gör att översvämningsmyggen kan
kläckas många gånger. Om vattenföringen skulle kunna anpassas så att översvämningarna
uteblir eller kommer för tidigt eller för sent för massförökning av mygg skulle problemet
kanske minska i omfattning. Renöfält (2010) skriver i sin fallstudie beställd av
Naturvårdsverket (med uppdrag att undersöka hur långsiktiga lösningar kan utformas för att
25
förebygga eller minska problem med stickmygg i området kring Untra kraftverk i nedre
Dalälven): ”Den viktigaste aspekten är att försöka minska frekvens och magnitud av de
återkommande sommaröversvämningarna i den flacka nedre delen av Nedre Dalälven”.
4.4 Fysikalisk kontroll
Kontroll av larvstadier
Det är lättare att bekämpa mygg på larv- eller puppstadiet än när de är adulta (vuxna) och
flyger omkring. Mygglarverna behöver luft för att leva och behöver därför nå vattenytan för att
andas med jämna mellanrum. Man har sedan länge använt olika oljor och ytfilmer för kväva
myggen, både larv- och puppstadiet (Karanja et al 1994). Nackdelar med ytfilmer är att de även
påverkar andra vattenlevande larver/organismer – också predatorerna till mygglarverna.
Dessutom inhiberar ytfilmer fröspridningen via vatten (C. Nilsson pers kom.). Vinden kan
dessutom göra hål i ytfilmen så att bekämpningen inte blir tillräckligt effektiv, vilket måste
beaktas.
Förr användes framför allt diesel (även nu på vissa håll). I USA används idag Golden Bear Oil
(Mosquito Larvicide GB-1111®, Clarke Mosquito Control) en raffinerad petroleumolja som
inte luktar eller färgar. Den ger en hög larvmortalitet de första 12–24 timmarna och är effektiv
mot puppstadiet. Den verkar fysikaliskt och dränker alla som behöver andas – mygg,
dykarbaggar m.m. – vilket gör att den tillfälligt reducerar den biologiska kontrollen.
Petroleumoljan kan också påverka kläckning en av vissa fågelarter (Albers et al. 2003). Det
finns även andra monomolekylära ytfilmer, s.k. icke-giftiga ”surfaktanter”. Exempel är
Agnique and Arosurf (Lawler and Lanzado, 2005).
Liparol är en biologiskt nedbrytbar fosfolipid (lecitin baserat på soja) upplöst i paraffinolja
(Schnetter & Engler 1978). Den började användas efter det att DDT blev förbjudet (Wikipedia
Tyskland) och användes i Tyskland på 1980-talet mot översvämningsmygg. Idag verkar den
dock ha begränsad användning (Becker et al. 2010).
Vi hittade också en intressant websida om bekämpning av mygglarver genom ljud, från USA
Pennsylvania, se: http://www.larvasonic.com. Ultraljud på 18–36 decibel tycks döda alla
mygglarverna. Man har tagit fram en flytande ”manick” som kan dras runt i vattnet i
myggområden och som dödar mygglarver (inte specificerade vilka arter) inom cirka 15 m radie
(50 fot). Vi vet inte om den har prövats i Sverige.
26
Kontroll av adultstadier
Det som börjat användas alltmer i Sverige (och andra länder) är gasoldrivna myggfångare
(finns flera märken och modeller på marknaden se: myggfri.nu). Den anses täcka upp till 4 000
m2. Myggfångaren lockar till sig myggorna med hjälp av två viktiga faktorer. Gasol som
omvandlas till koldioxid och som därmed uppfattas som mänsklig utandningsluft. Doftämnet
oktanol, som avger en doft som påminner om en människa. När myggorna kommer i närheten
av maskinen, så dras de in av en fläkt, som bygger på vakuumteknik. Fällor bör inte stå för nära
hus/människor eftersom de attraherar myggen (Lawler & Lanzado 2005). Se nedan.
FOI, totalförsvarets forskningsinstitut, testade olika modeller 2008, och fann att Mosquito
Magnet dödade flest mygg. En större satsning av gasolfångare har testats i ett villaområde i
Deje i Värmland, med en positiv effekt (http://www.villaagarna.se/Lokalforeningar/
mitt/forshagadeje/Rapport%20projekt%20Myggj%C3%A4vlar.docx, 2013-01-09)
Inforuta 2.
Ur UNT hösten 2010.
”Mygg kan också bekämpas med tekniska uppfinningar, ett exempel är den amerikanska
gasoldrivna myggfångare som provats på tre ställen i närheten av Nedre Dalälven sedan i
mitten av juni.
Michael Demmers stuteri i Västerbo några kilometer norr om Heby samhälle är sedan i fjol
drabbad av myggplågan som tenderar att uppstå allt längre ifrån Nedre Dalälven som kan sägas
vara den blodtörstiga sticticusmyggans epicentrum i landet.
— När jag fick förfrågan om jag ville testa maskinen så trodde jag uppriktigt inte att den skulle
göra någon större skillnad. Men plötsligt försvann i stort sett myggen. Vi kunde hålla dörrar
och fönster öppna, och fika och äta utomhus utan att besväras, säger Michael Demmers.
Lars Johansson, mjölkbonde på gården Broddarbo vid Möklintan en mil söder om Dalälven i
Sala kommun har också haft en testmaskin i trädgården. — Jag är mycket nöjd med resultatet.
Både Lars Johansson och Michael Demmers ger på uppmaning fem stjärnor av fem möjliga för
apparatens myggreducerande verkan.”
Vi ringde upp Michael Demmers i mars 2012 – som har använt Mosquito Magnet under ett par
år och som tidigare var rejält drabbat av översvämningsmygg. Han är fortfarande mycket nöjd
med den lokala effekten för den yta som avses (c:a 4000 kvadrat).
27
Myggsteriliseringsteknik
Redan på 1950-talet upptäckte man att man kunde påverka fertiliteten hos olika djurarter, om
relativt monogama honor parades med sterila hanar. Metoder för detta har sedan utvecklats för
bl.a. myggbekämpning och används idag på flera håll i världen. Om man släpper ut större
mängder av sterila hanar av en viss myggart och dessa parar sig med honorna i området så
minskar antalet lagda ägg. Detta kallas allmänt för Sterile Insect Techniques (SIT) eller Sterile
Male Technique och det har utvecklats ett antal olika metoder för att lyckas med detta. Sådana
insatser har fördelen med att vara mycket artspecifika och mygghanarna söker själva upp
mygghonorna, vilket gör att metoden, åtminstone teoretiskt, är relativt lättarbetad. Bland
tekniker som har undersökts återfinns kemisk sterilisering av hanpuppor (en metod som
praktiskt taget inte alls används idag), genmodifiering och strålning med gammastrålar. SIT har
använts i fält både för att utveckla metoden och för att kontrollera mygg i problemområden.
Dessa metoder har kritiserats eftersom de ofta genomförs utan direkt förankring hos
lokalsamhället och att dessutom av olika skäl finns ett generellt ifrågasättande av genetiska
förändringar (Becker et al. 2010).
Metoden har prövats mot många olika insekter, bl.a. olika myggarter, runt om i världen och det
har bl.a. också lett till att man lyft fram olika genteknologiska lösningar (Morrison et al. 2010).
Bland annat har SIT lyfts fram som en framtida möjlighet att kontrollera malariamyggor i
Afrika (t.ex. Helinskis et al. 2006).
Även i Norditalien har man gjort försök i syfte att plantera ut steriliserade hanmyggor i
stadsmiljö. Under 1990-talet började tigermygga (Aedes albopictus) orsaka problem under
1990-talet och man har därför valt den som målorganism. Genom återfångstförsök med märkta
myggor kunde man konstatera att hanmyggorna rörde sig upp till 350 m från
utsläppningsplatsen. Utifrån resultaten uppskattade man att man skulle vara tvungen att sprida
närmare 90 000 steriliserade hanar/hektar för att nå gynnsamt resultat (Bellini et al. 2010;
Balestrino et al. 2010).
4.5 Biologisk kontroll
Förutom att minska totala mängden mygg (både juvenila och/eller adulta), kan man också
arbeta med att förlänga generationstiden. Genom att eliminera lämpliga mygghabitat/substrat
för äggläggning, försvårar man äggläggningen och ökar på så sätt generationstiden (Gu et al.
2006, Becker et al. 2010).
28
Becker et al. 2010 beskriver predatorer på mygg och de olika djurgruppernas betydelse. I
permanenta vatten är det fiskar som är de viktigaste predatorerna på mygglarver medan i
tillfälliga vatten är det ryggsimmare, dykarbaggar, vattensalamandrar/grodor, hydror (2 arter)
och hoppkräftor (4 arter) som är viktigast.
4.5.1 Vertebrater
Idag finns ingen effektiv biologisk kontroll för adulta mygg. Fladdermöss, svalor och en del
fåglar tar dock en del adulta myggor.
Grodor/vattensalamandrar
Vattensalamandrar (Triturus spp.) har stor betydelse som predatorer på mygglarver. Redan
vattensalamanderlarver äter glupskt av mygglarver och även de fullbildade
vattensalamandrarna tar mygglarver (Becker et al. 2010). Däremot fann man inte att grodor
(Rana spp.) eller paddor (Bufo bufo) tog fullbildade myggor (<1 %) i någon större omfattning
(Becker et al. 2010; Blum, Basedow & Becker 1997).
Fiskar
I permanenta vatten är fiskar viktiga predatorer på mygglarver. Adulta myggor som hamnar på
vattenytan utgör också föda för fiskar (Becker et al. 2010).
I Dalälvsområdet finns en rik fiskfauna. De flesta arterna lever i djupare, strömmande vatten
eller i de sjöliknande partierna. Många fiskarter äter fjädermyggor, men det är få som är kända
för att äta stickmyggor. En känd stickmyggätare är harr som har sin sydligaste älvpopulation i
Dalälven. Harr lever huvudsakligen i strömmande vatten och kan inte förväntas ta någon större
andel av det stora överskott av myggor som produceras i vattensamlingarna i samband med en
översvämning (Pers. meddelande av Mikael Svensson, ArtDatabanken).
Frisimmande mygglarver kan funktionellt mest liknas vid stora djurplankton och bland
planktonätarna är det flera fiskarter som kan tänkas äta mygglarver. Däremot är det inte särskilt
många av dessa som är kända för att sommartid uppsöka grunda översvämningsmarker. Fiskar
som skulle kunna uppsöka sådana områden är framför allt småfiskstim av abborre (Perca
fluviatilis), mört (Rutilus rutilus), braxen (Abramis brama), björkna (Abramis bjoerkna),
lekande gäddor (Esox lucius) och eventuellt även löja (Alburnus alburnus). Det finns dock inte
några observationer på detta och det saknas vetenskapliga studier på huruvida dessa arter har
29
någon betydelse för översvämningsmyggornas populationsutveckling. Rimligen är det dock så
att översvämningsmyggornas explosionsartade uppträdande och snabba utveckling gör att det
samlade predationstrycket blir lågt (Pers. meddelande av Mikael Svensson, ArtDatabanken).
Fåglar
Vid undersökning av några vanliga fågelarter i övre Rhendalen, fann man att myggor utgjorde
en mycket liten del av födan. Stickmyggorna utgjorde mindre än 1 % av födan när man
undersökte följande arter då de matade sina boungar: talgoxe (Parus major), blåmes (P.
caeruleus), hussvala (Delichon urbicum), rörsångare (Acrocephalus scirpaceus) och svartvit
flugsnappare (Ficedula hypoleuca) (Timmermann & Becker 2003).
År 2010 publicerades den första studien av häckningsframgången hos hussvala och ladusvala
(Hirundo rustica) från områden som behandlats med Bti. Det visade sig att i Camargueområdet var antalet ungar per häckning signifikant lägre, från 3,2 till 2,3 ungar/häckning, i
områden som behandlats med Bti jämfört med obehandlade områden (Poulin et al. 2010). En
varningsflagga hissades för att fler studier behöver göras för att ta reda på vad som händer med
stickmyggornas predatorer när mygglarverna sprutas bort i hög grad med hjälp av Bti-preparat.
Fladdermöss
Nedre Dalälvsområdet har en rik fladdermusfauna. I området har tio arter noterats (Ahlén & de
Jong 1996; Ahlén 2011). Framför allt finns här en tät population av några arter särskilt
vattenfladdermus. Studier av fladdermössens diet visar att det finns en stor variation när det
gäller bytesdjur (Vaughan 1997).
Myotis-arter kan ta 600 mygg i timmen (under laboratorieförhållanden i Kalifornien; Whitaker
& Long 1998). Fältobservationer i Sverige visar att de kan ta 600–1 200 myggor/timme (pers.
meddelande Johnny de Jong). Fladdermössen flyger på olika höjd och på olika sätt även inne i
vegetationen ibland. De tar allt som kommer i deras väg, även enstaka myggor, men de väljer
jaktområden med hög insektstäthet. Mest rör det sig om fjädermyggor som samlas i täta
svärmar men även stickmyggshannar svärmar och ibland finns även en del honor i dessa
svärmar. Fladdermössen är mest aktiva en timma efter solnedgången och strax innan gryningen
och inte under den mörkaste delen av natten (pers. meddelande Johnny de Jong).
Man har rapporterat att fladdermössen äter olika arter mygg tidigt på våren, då annan föda inte
är tillgänglig samt i områden där myggorna är stora och i särskilt när de uppträder i täta
svärmar (Whitaker & Long 1998). Dessa svärmar består mest av mygghannar, vilket har
mindre effekt på stickmängden eftersom det är honorna som sticker. de Jong (opubl.) har i en
30
studie av fekalier från mustaschfladdermus (Myotis mystacinus) och brandts fladdermus (M.
brandtii) i Uppland visat att födovalet varierar mellan arterna, mellan år, mellan årstider,
mellan kolonier av samma art och även mellan individer av samma art. Det visade sig att
andelen Diptera, där fjädermyggor och stickmyggor ingår, jämfört med Coleoptera (skalbaggar)
och Lepidoptera (fjärilar), också varierade starkt (från 5–60%).
4.5.2 Evertebrater
Kopepoder: hoppkräftor
Cyclopoida kopepoder är det vetenskapliga namnet på en ordning i kräftdjursklassen
hoppkräftor som äter mygglarver. Av de frilevande arterna lever de flesta i sötvatten och är ofta
viktiga komponenter i de ekosystem de bebor, allt från dammar till stora sjöar. Både
planktoniska och bottenlevande arter finns. De rör sig med hoppande rörelser genom vattnet.
Honorna har ofta två äggsäckar fästade vid bakkroppen (NE:
http://www.ne.se/lang/hoppkräftor).
Cyclopoida kopepoder har visat sig vara effektivare redskap för att begränsa mygglarver än
andra evertebrater. Fördelar är att de är billiga och lätta att föröka, något som insågs redan för
25 år sedan (Martens & Reid 2007, Becker et al. 2010). Det är bara de större arterna (längre
än 1,4 mm) som är intressanta. Det är också viktigt att ta hänsyn till att det huvudsakligen är
under det första hudbytet som mygglarverna utgör byte. De mest effektiva cyclopoida
kopepoderna kan ta upp till 40 mygglarver/dag. Cyklopida kopepoder äter främst Aedesmygglarver och sedan avtagande mygglarver av myggsläktena Anopheles och Culex (Martens
& Reid 2007).
I fältundersökningar (Martens & Reid 2007) har det visat sig att cyklopoida kopepoder kan
behålla stora populationer så länge det finns vatten kvar i de mindre vattensamlingarna Vid
kontroll har det visat sig att de gör slut på 99–100% av mygglarverna av släktet Aedes. I vissa
fall har Aedes-myggorna till och med blivit utrotade av dessa kopepoder.
I andra länder finns mängder med exempel på användning av cyklopoida kopepoder för att
begränsa myggproduktionen i mindre vatten som dammar och vattensamlingar i bildäck och
liknande (Martens & Reid 2007). Det finns också metodbeskrivningar för hur dessa djur kan
förökas för spridning (Suárez et al. 1992¸ Rey & O’Connell 2009).
Dessa predatorer har man såvitt vi vet inte testat i Sverige. Därför kontaktade vi en expert på
området Jan-Erik Svensson (Medins Biologi) som är positiv och tror att det skulle kunna
fungera även i Sverige trots ett bistrare klimat här jämfört med de flesta platser där cyklopoida
kopepoder hittills använts för myggbekämpning. Studier och testförsök vore intressant att
genomföra. Kandidatarter skulle kunna vara: Macrocyclops albidus (Jurine), Macrocyclops
fuscus (Jurine), Megacyclops viridis (Jurine) och Acanthocyclops vernalis (Fischer). Dessa
förekommer i Sverige och särskilt M. albidus som är vanlig och mycket glupsk, borde kunna
fungera bra (Jan-Erik Svensson, pers. meddelande).
31
Skalbaggar och skinnbaggar
Dykarbaggar (Dytiscidae) både adulta och larver, har visat sig vara viktiga predatorer på
mygglarver (Becker et al. 2010; Shaalan & Canyon 2009, Younes 2008, Chandra et al. 2008,
Culler & Lamp 2009). Dykarbaggar flyger och kan i viss mån förväntas utnyttja tillfälliga
översvämningsvatten. Arter i släktena Laccophilus, Hydroglyphus och Rhantus har undersökts
och befunnits äta 10, 5 respektive 20 mygglaver/dag.
Bland palpbaggarna (Hydrophilidae) har släktet Hydrophilus undersökts och kan ta upp till 30
mygglarver/dag. Likaså kan det bland skräddarna (Gerridae) finnas arter som tar upp till 15
mygglarver/dag, t.ex. Gerris lacustris.
Trollsländor
Bland trollsländorna finns många arter som under larvstadiet är predatorer på mygglarver (Stav
et al. 2000). I medeltal tar blågrön mosaikslända (Aeshna cyanea) 30 mygglarver/dag med arter
av blå flicksländor (Coenagrion sp.) tar 10 mygglarver/dag i genomsnitt.
Chaoboridae, familj närstående stickmyggorna
En grupp som står stickmyggorna nära är Chaoboridae vars larvstadier är aktiva predatorer på
stickmygglarver. I vårt klimatområde finns 4 arter i släktet Chaoborus (Ch. crystallinus, Ch.
flavicans, Ch. nyblaei och Ch. obscuripes) som också skulle kunna komma ifråga för
uppförökning för att kunna begränsa stickmyggorna. Arter av släktet kan äta 4
stickmyggslarver/dag om dessa är i första hudömsningsstadiet (de byter hud fyra gånger före
förpuppningen). Chaoborus-arterna kan vissa år nå stora populationer på eftersommaren i
tillfälliga och permanenta vatten (Becker et al. 2010).
Spindlar
Att spindlar fångar en hel del adulta myggor i nät är välkänt. Man har dock även visat att
vattenspindel (Argyroneta aquatica) fångar i medeltal 25 mygglarver/dag (Becker et al. 2010).
Plattmaskar
Arter i gruppen plattmaskar (Turbellaria klass) lever också till viss del på mygglarver. I
medeltal kan de äta 5 mygglarver/dag (Becker et al. 2010).
32
Hydror
Även hydror (Hydra sp., 2 arter i Sverige) lever delvis på mygglarver. Enligt amerikanska
uppgifter äter hydror i medeltal 10 mygglarver/dag (Becker et al. 2010).
Nematoder
I Sverige finns en grupp akvatiska rundmaskar, Nematoda, som kallas mermithider (Blackmore
1994). De är parasiter framför allt på Aedes communis. Att mermithider kan användas mot
mygg beskrivs också i en allmän studie om hur nematoder kan användas för att kontrollera
olika typer av insekter som parasiterar nyttoväxter (Crow 2006).
4.5.3 Bti
Det preparat som hittills har spelat den viktigaste rollen i myggkontrollprogrammet i nedre
Dalälvsområdet utgörs av Bti eller Bacillus thuringiensis israelensis. Bti producerar ett toxin
(proteingift) som tas upp av mygglarverna via födointaget. Effekten upptäcktes först 1976 och
har sedan dess skapat nya möjligheter inom myggbekämpning. Olika bakterielinjer har till viss
del olika struktur på gifterna. Olika varianter av Bt-toxin har använts mot en mängd olika
skadeinsekter, t.ex. tallmätare i Hökensås 1997, och gener för produktion av Bti-toxin har
därför inkluderats i olika GMO-grödor för att minska skadedjursangrepp. Bäst effekt av medlet
får man på målorganismernas tidigaste larvstadier, vilket gör att dosen kan behöva dubblas eller
fyrdubblas om larverna hinner utvecklas. Eftersom det tas upp via födointag så blir effekten
större när larverna är aktiva och näringstillgången i övrigt är låg (Becker et al. 2010; Bravo et
al. 2007).
Vattentemperatur, vattendjup och vattenomsättning påverkar också effekten. Temperaturen
inverkar också på mygglarvernas födointag som minskar när det blir kallare. Solinstrålning
förefaller minska effekten av medlet. Bti har relativt hög specificitet gentemot myggor av
släktena Aedes/Ochlerotatus.
I boken Mosquitoes and their control (Becker et al., 2010) framhåller man att denna typ av
preparat är särskilt lämpade för att ingå i program för integrerad myggkontroll eftersom de har
relativt hög specificitet på målorganismerna och praktiskt taget inte påverkar organismer som
prederar på myggor. De betonar dock att det är viktigt för ett lyckat resultat att Bti-bekämpning
endast är ett verktyg i en övergripande program för integrerad myggbekämpning. Becker et al.
sammanfattar också att för att lyckas med Bti-bekämpning krävs att man:
33
+ genomför entomologiska undersökningar
+ exakt karterar de viktigaste kläckningsområdena
+ genomför laboratorie- och fältförsök för att beräkna verksam dos
+ utvecklar lokalt anpassade metoder för spridning av medlet
+ utvecklar kontrollstrategier samt utbildar av fältpersonal
+ kan hantera myndighetsbyråkrati
Det man kan notera är att beskrivningen ovan handlar om hur man lyckas med bekämpningen
och uppföljningen av effekten, men inte vad bekämpningen kan tänkas få för mer långsiktiga
effekter på ekosystemen. Becker et al. (2010) framhåller också att även om man efter mer än
tjugofem års användning av Bti ännu inte har dokumenterat förekomst av resistens så krävs det
ändå att man med jämna mellanrum nogsamt kontrollerar eventuell förekomst av tecken på
detta (Becker et al., 2010)
4.6 Kemisk kontroll
Det finns en mängd olika kemiska medel som används inom myggkontroll och de delas ofta
upp i olika grupper och undergrupper. En första uppdelning skulle enkelt kunna vara i
repellenter (som fungerar avskräckande) och insekticider (som dödar insekten).
Syftet med repellenter är framför allt att undvika stick och således följdreaktioner i form av
olika typer av infektioner och irritationer. Användningen är således främst inriktad på
personligt skydd för människa och husdjur. Genom historien har en mängd olika
myggrepellenter kommit att användas med växlande resultat, generellt har det handlat om
växter rika på eteriska oljor (Tunón & Thorsell, 1996; Thorsell & Tunón, 2000). I samband
med andra världskriget kom omfattande forskning igång i sökandet efter syntetiska repellenter
och det viktigaste fyndet var NN-dietyl-m-toluamid (DEET), som är den dominerade aktiva
ingrediensen i merparten av myggmedlen på världsmarknaden idag.
Insekticider används i många fall för att döda både den vuxna insekten och dess ägg-, larv- och
puppstadier med syfte att minska den totala förekomsten myggor. En alltför spridd användning
av stabila insekticider har lett fram till omfattande miljöproblem, vilket särskilt gäller det
ökända medlet DDT (1,1,1-triklor-2,2-di[4-klorfenyl]-etan). Den allra första syntetiska
insekticiden var dinitro-o-kresol, som framställdes 1892, och som banade vägen för en mängd
liknande substanser. Men det riktiga genombrottet kom i och med upptäckten av klorerade
34
kolväten, som DDT, vilket framställdes 1932. Denna spelade en mycket viktigt roll och spreds
över hela världen innan dess miljöeffekter blev påtagliga under 1960-talet. Eftersom de
klorerade kolvätena är stabila så bevaras de i ekosystemen. DDT förbjöds i Sverige i början av
1970-talet, men används fortfarande på vissa håll på södra halvklotet. Paradoxalt nog så fick
Paul Müller, som syntetiserade DDT, Nobelpriset i medicin 1948, men det bör ses i skenet av
det faktum att DDT räddade livet på många miljoner människor som tack vare
insekticidanvändning undvek att smittas av malaria (Becker et al., 2010).
Nästa klass av insekticider som utvecklades var de kemiskt mindre stabila organofosfaterna,
som har kommit att ersätta de klorerade kolvätena. Det vanligaste preparatet är malation, som
introducerades 1950. Ett problem som har uppstått är däremot att ohyran har utvecklat resistens
mot sådana medel. Ett annat preparat är naled (1,2-dibrom-2,2,-dikloretyl-dimetylfosfat), vilken
har haft en ganska spridd användning i Amerika. Man har dock konstaterat att behandling med
naled endast ger en kortare effekt vad gäller förekomsten av myggor. Vissa andra
organofosfater har en relativt hög toxicitet gentemot däggdjur och de används därför inte längre
i många europeiska länder.
Fenitrothion har haft en ganska omfattande användning som larvicid (ett medel som dödar
larver) i stillastående vattensystem, men i Frankrike och Spanien har man konstaterat
resistensutveckling hos myggor av släktena Aedes/Ocherotatus och Culex. Mer stabila preparat
har tillverkats genom att man har inkluderat en heterocyklisk ring i substanserna och 1952
framställdes diazinon som har en pyrimidinring. Just denna substans har relativt låg toxicitet
gentemot däggdjur, men har effekt mot ett brett spektrum av ohyra. Den används i huvudsak
inomhus. En del andra heterocykliska fosfater rekommenderas internationellt för bekämpning
av insekter i grunda vattensamlingar, men en del av dem har giftverkan även på däggdjur vilket
begränsar användbarheten. Temephos är det enda av WHO godkända organofosfatpreparatet
för användning i dricksvatten. Detta medel har visat effekt på Aedes/Ochlerotatus, Culex och
Anopheles, men det har också visat sig ha effekt mot larvstadierna av Odonata (trollsländor),
Ephemeroptera (dagsländor), Coeloptera (skalbaggar) och Diptera: Chironomidae
(fjädermyggor) (Becker et al., 2010).
Pyretroider är en annan grupp av syntetiska insekticider, som till skillnad från de övriga har en
naturlig förebild. Pyretriner är en grupp av substanser som finns naturligt i dalmatinerkrage
(Chrysanthemum cinerariaefolium) och i mer eller mindre bearbetad form har de använts sedan
1800-talet mot en mängd olika arter av ohyra. Utveckling av metoder att sprida aerosoler
innehållande pyretriner ökade effektiviteten i användandet. Att den insekticida effekten ökades
också genom att kombinera pyretriner med piperonylbutoxid. De syntetiska derivaten,
pyretroiderna, har gjort preparaten effektivare och stabilare och idag är dessa förmodligen den
viktigaste och mest spridda insekticidgruppen av dem alla. Att de är stabilare betyder dock
också att de är mer persistenta (svårnedbrytbart). Pyretroiderna har också effekt som larvicider
35
och den mest använda i gruppen permetrin bedöms också kunna tillsättas i dricksvatten, men
pyretroiderna har också en hög toxicitet gentemot fisk och en ganska ospecifik effekt mot andra
artropoder. Man har också konstaterat att myggor kan utveckla resistens mot pyretroider och att
det finns en tendens till korsresistens med DDT på grund av likheter i verkningsmekanism. I
tropikerna impregneras ofta myggnät med permetrin (Thorsell & Tunón, 2000; Becker et al.,
2010).
Den senast utvecklade gruppen av insekticider är sådana som påverkar insekternas tillväxt
(insect growth regulators) och de brukar indelas i två klasser, sådana som hämmar insekternas
kitinsyntes och sådana som påverkar de juvenila stadiernas metamorfos. Effekten av
bensoylfenylurea (diflubensuron och novaluron) upptäcktes i början av 1970-talet och man
konstaterade att insekternas förmåga att ömsa skinn påverkades. Vuxna insekter dog inte men
deras reproduktiva förmåga minskade avsevärt. Det visade sig att substanserna hämmar
enzymet kitinsyntetas, som är nödvändigt för att skapa insekternas hudskelett. Dessa substanser
påverkar insektens förmåga att ömsa skinn och effekten är dosberoende; 1) fullständig
inhibering av skinnömsning, 2) ömsningen inleds men fullbordas inte, 3) ömsningen genomförs
nästan fullständigt och det gamla skinnet fastnar över huvudet och hindrar vidare födointag.
Effekten kräver att insekten äter och att det sker i nära anslutning till skinnömsning.
Juvenile hormone analogs (JHAs), de naturliga hormonerna i insekterna har två distinkta
effekter; att i larvstadiet hålla tillbaka metamorfosen, och i vuxenstadiet påverka
reproduktionsförmågan. JHAs påverkar främst under larv- och puppstadiet och resulterar i
ofullständig metamorfos. Dessa substanser är terpenoida och tämligen lipofila varför de relativt
lätt kan tränga in genom insekternas hudskelett. Metopren har använts sedan 1973 och bedöms
som vara ett miljömässigt acceptabelt medel för myggkontroll. I Danmark gjordes det under
1970-talet försök med metoprenbesprutning på strandängar mot mygg. Försöken avbröts av
flera skäl, bl.a. metoprens långsamma nedbrytning (Arevad 1975 och 1976). Det sprids som
vätska, pellets eller bricketter. Slow-release granulat finns på marknaden. Metopren har
emellertid visat sig även påverka hinnkräftan (Daphnia magna), märlkräftan (Hyalella azteca),
sköldbladfotingen (Triops longicaudatus) och en del andra organismer. Däremot har fenoxicarb
i försök inte visat några negativa effekter på dagsländor, trollsländor och diverse olika
skalbaggslarver, samt sötvattenszooplankton.
Även pyriproxifen har visat tämligen god artspecificitet när det gäller Aedes/Ochlerotatus,
Culex och Psorophora i såväl laboratorie- som fältförsök. Slow-release granulat med
pyriprofoxifen har visat sig vara ett användbart verktyg i kontrollinsatser rörande Aedes aegypti
som larvicid. WHO har dessutom godkänt preparatet för behandling av dricksvatten (Becker et
al., 2010).
36
Resistensproblematiken
När en myggpopulation utsätts för selektionstrycket från en insekticid finns risken att de
utvecklar resistens. Resistens har definierats som förmågan hos en grupp insekter att utveckla
förmågan att kunna utsättas för doser som normalt sett är att betrakta som dödliga för
merparten av individerna i en normal population. Normalt är dessa individer sällsynta i
naturliga populationer, men ett omfattande och regelbundet spridande av en viss insekticid
leder till att de normala individerna blir sällsynta och att de resistenta får en konkurrensfördel.
Detta gör att de resistenta individerna kommer att bli dominerande i populationen och
insekticiden har förlorat sin effekt. En sådan population kan också vara korsresistent, dvs.
resistent inte bara mot den insekticid som har spritts i området utan även mot insekticider men
närstående verkningsmekanismer. Även multiresistens kan utvecklas, dvs. när myggorna är
resistenta mot flera olika insekticider med olika verkningsmekanismer, vilket nästan
omöjliggör myggkontroll med hjälp av användning av insekticider.
Därför är det viktigt att uppföljning av förekomst av resistens ingår som en viktig del i
kontrollprogrammet. Man bör därför ha nollvärden på resistensförekomst innan man inleder
behandling med ett preparat. Resistensutveckling brukar leda till fler behandlingstillfällen och
ökade doser vilket samtidigt ökar risken för människa och miljö. Man har framhållit att man
kan förebygga resistensutveckling genom:
1) måttlig kontroll (management by moderation) – behandling sker med måttliga insatser för att
bevara de insekticid-känsliga generna –,
2) tillräcklig insats (management by saturation) – behandling ska vara tillräckligt kraftig för att
inte lämna några överlevande –,
3) multipel attack (management by multiple-attack) – behandling ska ske med olika typer av
kontrollmetoder, dvs. varva olika insekticider (bland annat kombinationsbehandling med
flera preparat med olika verkningsmekanism) och även andra bekämpningsmetoder (Becker
et al. 2010).
Vad gäller resistens mot Bti finns det ett antal artiklar som behandlar Aedes-arter som indikerar
förekomst av symptom på resistens Om man använder blandning av flera olika varianter av
toxiner producerat av Bti så tar det längre tid för resistensen att utvecklas (Paris et al. 2010).
Den studien visar också att resistens hos gulafebermyggor (Aedes aegypti) mot ett toxin kan
uppstå redan efter några generationer mygg. För de kommersiellt använda Bti-preparaten
förefaller det som benägenheten för resistens är lägre (för mer info se Paris et. al 2010). Enligt
samma författare (Paris et al 2011) kan vintervilan hos myggägg vara lång nog för att motverka
resistensbildning, vilket kan vara en av orsakerna till att det hittills inte uppkommit någon
nämnvärd förekomst av resistens i Europa trots att preparaten använts i årtionden.
37
5. Områden med problem med översvämningsmygg och
deras bekämpningsarbete
5.1 Nordamerika
Integrerad myggkontroll
Integrerad myggkontroll (Integrated Mosquito Management, IMM) är ett sätt att försöka
kontrollera myggförekomsten genom att en mängd olika metoder används samtidigt – något
som verkar vara gängse arbetssätt i USA och även Australien m.fl.
Utgår man från American Mosquito Control Association (se litteraturlista), så kan man
konstatera att integrerad kontroll av myggor enkelt kan delas upp i två ansvarsområden,
individuellt och offentligt ansvar. Individuell kontroll omfattar egna insatser som man kan göra
för att skydda sig själv och sina nära, exempelvis myggrepellenter (myggmedel) på människor
och husdjur, myggnät för öppna fönster och dörrar samt småskaliga myggfällor. Offentliga
insatser är inriktade på att skydda lokalsamhället och omfattar en mängd olika insatser. Syftet
med det senare är att generellt minska förekomsten av myggor i området.
Integrerad myggkontroll baseras på ekologiska, ekonomiska och sociala parametrar och
integrerar olika kontrollmetoder i syfte att värna folkhälsan, skydda miljön och förbättra
livskvaliteten hos lokalbefolkningen. Det är med andra ord utifrån konceptet att inte lägga alla
ägg i en korg. IMM är framtagen för att fungera i samspel med användning av olika typer av
insekticider. Internationellt inbegriper dessa metoder fysikalisk kontroll (t.ex. dikning av
våtmarker i målområdet) och biologisk kontroll (t.ex. utplantering av mygglarvsätande fisk i
diken). Ofta används även olika ryggradslösa predatorer, dvs. parasiter och sjukdomar som
påverkar mygglarverna. I biologisk kontroll av vuxna myggor har man bland annat undersökt
fåglar, fladdermöss, trollsländor och grodor, men man har hittills bedömt att det generellt sett
saknas studier som verifierar nyttan i större skala. Man menar att det är oklart om dessa
organismer konsumerar tillräckligt mycket myggor för att i praktiken fungera som effektiva
kontrollmetoder.
38
____________________________________________________________________________
Inforuta 4
EXEMPEL PÅ INSATSER INOM INTEGRERAD MYGGKONTROLL
Ägg
• vegetationsbekämpning (göra äggläggning mindre attraktiv)
• torka (dikning)
• ovicider (äggifter)
Larv/puppa
• torka (dikning)
• yttäckande ämnen
• mikroorganismer/toxiner
• växter, t ex vattenbläddra*
• andra djur: insekter och larver, fiskar, grodor, fåglar
• larvicider
Adult
• rök
• fläktar
• fällor (ljus- och koldioxid-)
• tät, ljus klädsel
• myggnät
• andra djur: insekter, spindlar grodor fiskar fladdermöss fåglar,
• insektsmedel: repellenter och insekticider
Tunón, H. & W. Thorsell, 1996. Flerfrontskrig mot myggen. Läkartidningen 93(28–29):2593–
2596.
* Utricularia finns i Sverige och de fångar och "äter" smådjur i vatten. De kan nog fånga en
eller annan mygglarv både stickmygglarv och sorgmygglarv, men är generellt av liten betydelse
5.1.1 Kalifornien
Myggproblemen är omfattande i Kalifornien. Halva markytan och ungefär 85 % av
Kaliforniens befolkning befinner sig inom gränserna för ett ”myggkontrollprogram”. Man
använder en kombination och tekniker, inklusive biologiska, fysiska och kemiska. Biologisk
kontroll används för att öka de naturliga fienderna till myggen, såsom t.ex. fisk eller andra
predatorer, den fysiska manipulationen gör habitaten sämre för mygglarvsöverlevnad. Kemisk
kontroll använder insekticider mot ägg, larver, puppa eller adulta myggor och laglig/statlig
kontroll kan tvinga icke-samarbetsvilliga parter att minska gynnsamma habitaten inom deras
kontroll/ägande området (skogs- och jordbruk, vattenkraft m.fl.). Men man använder även Bti
samt methopren (Metzger 2004).
39
Inforuta 5.
Utdrag ur ”Bästa skötselmetoderna” ”Best management practices” – riktlinjer för
kontroll av sticksmyggspopulationer generellt sett enligt State of California, Public health
division.
http://www.water.ca.gov/saltonsea/docs/CDPH%20Mosquito%20Control%20BMPs.pdf
(Kontrollprogram av temporära våtmarker USA)
• Översvämning som kontrolleras i tid
o försena faser av höstöversvämningar
o strategiskt lokalisera våtmarker kända för tidiga höstöversvämningar och undvika dessa
framför allt nära urbana områden, då det är känt att höstöversvämningar skapar stora mängder
mygg i Kalifornien.
o använd en översvämning/uttorkning/översvämnings regim för att kontrollera
översvämningsmygg. Dränk områden för att trigga igång kläckning av vilande myggägg,
dränera vattnet och larverna till ett område där de lätt kan behandlas, som t.ex. dränka larverna
i snabbflytande vatten, eller bli uppätna av predatorer. För sedan tillbaka vattnet till området så
att en ny översvämning skapas. Då kan inga nya ägg läggas. Detta kan bara göras när det inte
uppstår konflikter kring vattenkvalité eller andra mål.
• Reglera vattenflödet i översvämningarna
o Översvämma så kraftfullt som möjligt. Detta minskar mängden mygg. Koordinera med
markägare och kraftbolag.
• Vattenkällan
o Dränk våtmarker från permanenta vattendrag som innehåller myggpredatorer.
o Behåll en separat vattenkälla som innehåller naturliga predatorer, som kan föras över till
tillfälligt översvämmade områden.
Kontrollprogram för våtmarker:
• Sköt vegetationen regelbundet. Ex. slå ner viss vegetation (tåg – Juncus och kaveldun, Typha)
och ta bort döda vegetationsrester vilket gynnar naturliga predatorer som då kan jaga
mygglarver mer effektivt. Vegetation i grunda temporära våtmarker kan röjas/slås när den är
torr.
40
• Styr översvämningarna av temporära våtmarker så att de inte överlappar med topparna i
myggaktiviteten.
• Dränk myggområden med vatten innehållande predatorer från permanenta vatten som
innehåller naturliga predatorer, använd ej pesticider som dödar predatorerna.
• Använd sparsamt med konstgödsel i området och se till att inte dynga från betande djur finns i
våtmarkerna (för där trivs myggen).
Design och skötsel av våtmarker
• Se till att man lätt kan komma till våtmarker/diken/kanaler för att övervaka och styra
vattenflöden/skötsel. Ta bort vegetation längs strandlinjer, diken osv, då dessa är bra platser för
mygg.
• Konstruera, förbättra och bibehåll diken med 2:1 sluttning och ett minimum av 1,2 m bredd i
botten. Öka lutningen till 3:1 eller mer för att förhindra att vegetationsrester och annat fastnar.
• Skapa vattenkontrollstrukturer så att vattenflödet kan stängas av och sättas på.
• Om möjligt inkludera oberoende in- och utflöden när man konstruerar varje
våtmarksområdesenhet.
• Gräv djupa kanaler eller konstgjorda småsjöar som är mer än 75 cm breda, inom tillfälliga
översvämningsområden för att gynna predatorer.
41
Inforuta 6
Insatser som de enskilda invånarna kan göra själva på sin egen tomt
(källa: American Mosquito Control Association
https://amca.memberclicks.net/index.php?option=com_content&view=article&id=37&Itemid=
114):
Dessa insatser påverkar förekomsten av myggkläckning på den egna tomten mer generellt
(dessa råd förebygger troligen inte specifikt översvämningsmyggor, men kan bidra mer
generellt till en minskning av myggproblem):
1) Rensa bort tomburkar, gamla däck, hinkar och andra kärl som kan samla upp och behålla
vatten. Låt inte vatten stå i krukfat, urnor eller djurskålar i mer än 2 dagar.
2) Rensa hängrännor och ta bort vattensamlingar runt huset eller på platta tak. Undersök
nedanför kranar och luftkonditionering, laga läckage och eliminera pölar som blir kvar i
flera dagar.
3) Byt vatten i fågelbad och liknande minst en gång i veckan. Man kan även plantera in
myggätande fiskar i prydnadsdammar.
4) Fyll igen eller torrlägg pölar, diken och vattensjuka områden. Ta bort eller fyll igen
håligheter i träd och stubbar med murbruk. Sådana områden kan också behandlas med
larvicider.
5) Åtgärda läckande vattentankar, avloppsbrunnar och liknande.
6) Töm bort stående vatten i exempelvis vattentråg till husdjur. Skölj trågen två gånger i
veckan.
7) Undersök förekomsten av vattensamlingar på presenningar och liknande över båtar, etc.
Försök arrangera dem så att sådana inte uppstår.
8) Undersök att byggplatser och egna projekt inte leder till pölar.
9) Vattna rabatter och gräsmattor på ett sådant sätt att pölar inte uppstår.
10) Om diken inte flödar utan stillastående vatten står i en vecka eller mer så kan de producera
tämligen stora mängder myggor. De kan behöva åtgärdas på annat sätt.
42
5.2 Europa
Inom ramen för uppdraget har det naturligtvis inte funnits tid att kontakta alla personer som
arbetar i olika myggbekämpningsprogram i alla europeiska länder, utan vi har valt ut områden
där vi fått relevanta träffar på översvämningsmygg. Om Människor och Mygg-projektet önskar
kontakta personal i europeiska länder finns kontaktpersoner på hemsidan European Mosquito
Control Association (http://www.emcaonline.eu/sites/visitors/about/board.html , 2013-01-08)
5.2.1 Tyskland: Rhen- och Elbe-området
Under mitten av 1970-talet hade man en massutveckling av Aedes-arter i Rhen-området,
framför allt av Ae. vexans, på grund av höga vattenförhållanden. Dessa myggproblem drabbade
över hundra byar och städer i området, vilket ledde till att man skapade den kommunala
aktivitetsgruppen KABS, för myggbekämpning. Sedan 1991 har man över 40 provstationer
utmed hela området under perioden mellan maj och september med speciella CO2fällor/kolsyreis. Norbert Becker är vetenskaplig direktör för KABS, (Kommunalen
Aktionsgemeinschaft zur Bekämpfung der Schnakenplage) i Rhenområdet. Huvudproblemen
idag består av översvämningsmygg vilka i stor utsträckning bekämpas med Bti. Man genomför
kontinuerliga ekologiska/biologiska studier på myggpopulationerna http://www.kabsev.de/ ,
2013-01-10.
Inforuta 7
Mosquito field research in the Upper Rhine area (© KABS) German Mosquito
Control Association (GMCA)
GMCA fokuserar på att kontrollera översvämningsmygg (och andra myggarter) i deras
kläckningsområden runt Rhenfloden mellan Kaiserstuhlbergskedjan i syd och staden Bingen
i norr. Man använder främst Bti. GMCA är en sammanslutning av kommuner, man
samarbetar med Världshälsoorganisationen (WHO) eftersom det finns risk för spridning av
vektorburna sjukdomar genom myggen. GMCA har också egna forskningsprojekt. Den
vetenskaplige direktören, entomologen Dr. Norbert Becker, fokuserar på biologin och
särskilt spridningspotentialen för områdets olika myggarter. Många närbesläktade arter har
etablerat sig i området som sedan en tid även hyser West Nile Virus.
I över tio år har Bti och B. sphaericus använts framgångsrikt inom biologisk kontroll av
mygg i Tyskland. Mer än 1000 km2 av kläckningsområden har behandlats, vilket varje år
reducerar myggmängden med 90 % jämfört med om det inte hade behandlats.
43
5.2.2 Frankrike: Camargue
I våtmarksområdet Camargue, en av Europas mest kända fågellokaler, har man också problem
med översvämningsmygg. Vi har emellertid bara hittat en artikel som har publicerats rörande
detta (Poulin et al. 2010). Här finns dock också en tidningsartikel som visar på problemens
omfattning. Man vill tillåta användningen av Bti i de urbana områdena, men förbjuda
användningen i de skyddade naturområdena.
Alla fyra översvämningsmyggorna (beskrivna i kapitel 3), förekommer i Camargue. The
Entente Interdépartementale de Démoustication arbetar integrerat med myggkontroll. Röjning
av vegetation genomförs mot översvämningsmygg. Dessutom används Bti som sprids från båt
eller helikopter. Informationen finns endast på franska (se hemsida: http://www.eidrhonealpes.com och http://www.eid-med.org/Index.htm , 2013-01-10).
Inforuta 8
I den franska tidningen (http://www.nacicca.org/spip.php?article114 – 2013-01-10)
YES to mosquito control in urban areas of the Camargue. NO to mosquito control in
natural areas
Budskapet är adresserat till borgmästaren i staden Arles, ordförande i den regionala
nationalparken i Camargue och ansvariga inom rådet «Bouches du Rhone» och den regionala
enheten «Provence Alpes Côte d’Azur» och lyder enligt följande:
«Camargue är den sista sanna vildmarken utefter Frankrikes medelhavskust. Området
representerar en unik biologisk mångfald som är världskänd. Detta extraordinära naturarv är nu
allvarligt hotat av en myggkontrollkampanj i syfte att förbättra välbefinnandet hos områdets
invånare, genom att sprida biociden Bti (bacillus thuringiensis israelensis) i ett skyddat
område».
De negativa effekterna av myggkontroll på den biologiska mångfalden (trollsländor, spindlar,
hussvalor och olika småfåglar som uppehåller sig i vassen) får nu anses ha blivit vetenskapligt
bevisat, även om det fortfarande finns relativt få studier. Genom att förstöra en länk i
näringskedjan (där myggor utgör basföda för ett antal organismer), påverkas hela ekosystemet.
Dessutom påverkas reproduktionen av vattenfåglar direkt av dessa upprepade insatser som
genomförs av myndigheten «Entente Interdepartementale de la Demoustication (EID)»
De flesta innevånaren i Camargue är emot myggkontroll i de skyddade naturområdena eftersom
man fruktar att dessa skötselåtgärder påverkar själva identiteten av området, som hittills lyckats
kombinera mänsklig aktivitet med respekten för naturen.
44
Vi som skriver under denna skrivelse begär att ni stoppar denna utarmning av den biologiska
mångfalden.
1) genomför inga myggförebyggande åtgärder i naturliga områden av Camargue (de Roustan,
Domaine de la Palissade, Domaine de la Bélugue)
2) undersök alternativ till Bti genom att genomföra preventiva åtgärder i de urbana områdena,
t.ex. skötsel av myggkläckningsområdena, sätta upp koldioxid-, propan- eller neon-fällor samt
ge ett stöd för användning myggnät
http://www.nacicca.org/spip.php?article114 , 2013-01-10
5.2.3 Kroatien
I Kroatien finns ett stort skyddat träskområde på c:a 100 kvadratkilometer, Kopacki rit, som är
ett Ramsar-område sedan 1993. Dessa träskmarker är ideala kläckningsplatser för stora
populationer av översvämningsmygg. Öster om området finns en stad Osijek med c:a 160 000
invånare. Cirka 90 % av området är täckt av ganska tät vegetation (se parkens hemsida:
http://www.kopacki-rit.com/about.html). Detta område har många likheter med problematiken i
Nedre Dalälven.
Vi har haft e-postkommunikation med Enrih Mérdic, en forskare som arbetat i många år med
myggproblemen i Osijek och Kopacki rit:
Myggkontrollen sköts uteslutande av lokala myndigheter. Man får ingen hjälp från andra län
eller från regeringen. Cirka 1,9 miljoner EURO (dvs. ungefär 18 miljoner kronor) används
årligen för myggbekämpning. Man behandlar cirka 10 000 ha med larvicider (främst Btipreparat) och kemisk bekämpning med adulticider som reservalternativ i utkanten av staden.
Man har fått tillstånd att behandla c:a 2 000 ha inom nationalparken under de senaste åren, men
endast med Bti i isgranulat som sprids med helikopter.
De har ett övervakningssystem med CDC-fällor för att veta när man ska sätta in bekämpning.
Enligt Enrih har problemen med mygg i Osijek existerat länge och beror på naturliga fenomen
– nämligen snösmältningsmängden från Alperna. På grund av klimatförändringar har dock
situationen ibland blivit mer extrem, med väldigt höga vattennivåer i floderna Donau och
45
Drava. Enrih säger också att variationerna är stora – ibland väldigt höga vattennivåer och
ibland inga översvämningar alls, båda dessa ytterligheter minskar myggpopulationen.
Vattennivån är den enskilda faktorn som påverkar myggmängden mest.
Sammanfattning av utvalda artiklar som publicerats om detta
område:
Tids- och platsvarning för översvämningsmyggor i Osijek i Kroatien 2007 (Bogojevic et al.
2007)
Den här studien visar på möjligheten att använda geografisk statistik för att utfärda varningar
för myggor inom myggkontrollprogram på kommunnivå. Fallstudiens målsättning var att mäta
spridningen av översvämningsmyggor från deras naturliga sumpmarker i Kopacki rit till staden
Osijek i Kroatien och att analysera de viktigaste faktorerna som påverkar denna spridning.
Femtiotusen fullbildade myggor av Aedes vexans, Ochlerotatus sticticus och O. caspius
märktes med ett fluorescens-färgämne och släpptes från södra delen av Kopacki rit den 28/4
2004. Fyrtio fällor betades med koldioxid och sattes ut i området runt Osijeks kommun (171
kvadratkilometer) och tömdes regelbundet under 10 dagar. Totalt fångades 582 471 myggor
som artbestämdes i laboratoriet. Myggorna räknades från de olika platserna och värdena
interpolerades genom att använda vanlig plottning för att åskådliggöra dynamiken och den
dominerande flygriktningen. Myggornas spridning och frekvens berodde mycket på
vindhastigheten. De märkta myggorna hittades på 12 fångstställen från 1 km till 11,7 km från
platsen där de släpptes. Återfångsten blev 0,044 % (54 % O. sticticus, 32 % Ae. vexans och
11,4 % O. caspius). Baserat på Lincolns index, beräknades den totala populationen av
flodmyggor i området som studerades från 875 miljoner till 2 miljarder myggor. Begränsningen
med detta sätt att angripa problemet samt rekommendationer för hur beräkningarna kan
förbättras diskuteras i uppsatsen.
Säsongsvariation av myggor (Diptera: Culicidae) i Osijek, Krotien under perioden 1995–
2004. (Bogojevic et al. 2009)
De tio undersökningsåren då fullbildade myggor i området Osijek fångades med CDC-fällor
betade med kolsyre-is har givit viktig information om myggarternas förekomst, deras
populationsdynamik och säsongsvariation. Totalt har 207 136 fullbildade myggor av tjugo arter
tillhörande följande släkten fångats: Anopheles, Ochlerotatus, Aedes, Culex, Coquillettidia,
Culiseta och Uranotaenia. De sju vanligaste arterna som samlats var: Aedes vexans (75,6 %),
Ochlerotatus sticticus (13,3 %), Culex pipiens-komplexet (5,9 %), Anopheles maculipenniskomplexet (1,9 %), O. cantans (0,9 %), O. caspius (0,6 %) och O. excrucians (0,6 %). Den
tidsmässiga variationen av relativ förekomst för de tjugo myggarterna i Osijeksområdet visade
på tre toppar: i maj, i juli och i september. Populationernas årstidsvariation skiljde sig mellan
46
olika år; mellan myggarterna i relation till våtmarkerna, statsmiljöerna och skogsmiljöerna.
Dessutom påverkades myggpopulationerna av vattennivån i floderna Drava och Donau.
Potentialen hos fällor betade med kolsyre-is att reducera myggmängden (Vojvodina,
Serbien och Montenegro) (Petric et al. 2004) Abstract från en konferens 2004 i Osijek
Fällor betade med kolsyre-is har använts som ett viktigt redskap för att beräkna myggmängden
sedan mer än tjugo år i Europa. Antalet myggor som fångas under en myggsäsong varierar en
hel del och vid ett tillfälle med extrem myggförekomst beror det huvudsakligen på fällans
placering och fläktens sugförmåga. Det används fällor av olika typ i Europa och ett antal arter
som insamlas i närheten av översvämningsmyggens Aedes/Ochlerotatus förökningsställe kan
variera från många tusen (t.ex. i Tyskland, Italien) till mer än 60 000 myggor/natt (t.ex. i
Serbien och Sverige). Några få försök runt om i världen har gjorts för att konstruera fällor med
en stor insugningskraft för att kunna använda den som en barriär runt myggförökningsställen
eller för att skydda människor och deras hem under kvällsinvasioner. De vanligast
förekommande arterna var Culex pipiens, Aedes vexans, Anopheles maculipennis, Coquilettia
richarii och Culiseta annulata. Ett mindre försök gjordes av författarna där man satte ut 4
fällor, varav 3 i utkanten – hörnen av området samt en i mitten (dock gjordes inga replikat –
upprepningar). Det fanns inga signifikanta skillnader mellan antalet fångade myggor som
fångades i mellanfällor och fällor placerade i vinklar. Utifrån denna test verkar det som om
kolsyre-is-fällor fungerar tillfredställande för att skydda ett litet område från myggor.
5.2.4 Polen
Ett problemområde som studerats ligger i staden Wroclaw vid floden Oders dalgång som delvis
förorenats av en del avloppsvatten. I området finns cirka 180 häckande fågelarter som skulle
kunna sprida West Nile virus (Rydzanicz et al. 2011). Här undersöktes jord från
konstbevattnade fält som utsattes för upprepade översvämningar med väl syresatt vatten vid 25
°C. Ungefär 75 % av äggen kläcktes (Aedes vexans, A caspius) efter den första
översvämningen. Efter upprepade översvämningar kläcktes färre och färre myggor. Det visade
sig att äggläggningen styrdes till platser med nitrofila (kväveälskande) växter, såsom sengröe
(Poa trivialis), rörflen (Phalaris arundinacea), brännässla (Urtica dioica) och andra höga
växter (en lista på 66 arter presenteras), samt en del mindre i gräs. En del myggägg hamnade
också i rik örtvegetation och på artrika ängar. Ju fuktigare områden desto fler ägg lades.
Rörflen var den art som hade flest myggägg. De här resultaten kan vara av betydelse även i
Nedre Dalälven där arten A. vexans och andra översvämningsmyggor finns. Likaså är många av
växterna desamma i strandvegetationen, som består av rörflen och andra höga gräs, även om vi
inte har lika kraftig kvävespridning på Dalälvens stränder.
47
A. vexans upphörde att lägga ägg, vid större översvämningar. Fysiska faktorer såsom optimal
densitet, temperatur, reflektion var viktiga. Mark/jordfuktighet visade sig vara det viktigaste
stimulit för mygghonan att välja äggläggningsplatser.
6. Slutsatser och rekommendationer
Utifrån resultaten av vår översikt förefaller det som att bekämpning av stickmygg enbart med
Bti sannolikt inte leder till någon långsiktigt hållbar lösning på myggproblemet vid Nedre
Dalälven. Troligen måste man även utveckla, utvärdera och inkludera andra kontrollmetoder.
Vi instämmer även med tidigare rekommendationer framförda av Christer Nilsson och Birgitta
Malm-Renöfält (2009), samt de erfarenheter man pekade på i den rapporten. I de flesta fall runt
om i världen använder man sig parallellt av flera olika metoder och integrerad myggkontroll
utgör ett honnörsord. Det borde sannolikt också gälla för Nedre Dalälven. Bland insekticider
förefaller utifrån dagens kunskap Bti vara en av de mest lämpliga och för närvarande även den
mest spridda. Det kan vara värt att nämna att användning av Bti-preparat verkar vara mer
omfattande i områden där myggplågan även är kopplad till spridning av farliga sjukdomar. Det
är ändå av största vikt att utröna vad som utgör själva orsaken till de stora myggantalen. Då kan
man behandla orsaken och inte bara symptomen. Vi bedömer att man då har möjlighet att få en
mer långsiktig effekt. En ledtråd kan vara att utgå från historien och därför bör man studera hur
den tidigare hävden har påverkat växtligheten i området under de senaste 100 åren och
samtidigt även studera om det har skett några förändringar i vattenkraftbolagens sätt att hantera
vattenflödena.
Generellt kan man konstatera att det finns ett antal olika kontrollmetoder som skulle kunna
bidra till att begränsa myggproblemen, men för samtliga krävs det pilotstudier för att kunna
avgöra vilken individuell roll de kan komma att spela i hanteringen av den sammantagna
situationen
Utifrån det material vi har studerat – verkar ett samband vara tämligen uppenbart: när vatten
släpps på – av vilken anledning det än är – kan det bli tillfälliga översvämningar. Detta ger i
sin tur förutsättningar för hög och plötslig myggförekomst av översvämningsmyggor. Man bör
därför jämföra befintliga data för de senaste åren och se om det finns en korrelation mellan
nederbörd, kraftverkens vattenpåsläpp och de dokumenterade myggmängderna.
Vattenregleringsfrågan bör således fortsatt utredas och försök med påsläpp med dammvatten
vid olika nivåer/tidpunkter skulle kunna genomföras. Genom att undersöka olika vattennivåer,
48
t.ex. riktigt högt vatten en eller flera veckor, vilket skulle kunna påverka de stimuli som får ägg
av översvämningsmygg at kläckas, och sedan ett hastigt bortflöde, möjligen skulle då en del
mygglarver och -ägg kunna spolas med. Detta förutsätter dock att markförhållandena är sådan
att vattnet hastigt kan rinna undan och inte binds i marken. Högvatten skulle också möjliggöra
för fiskar att födosöka på älvängarna och predera på myggägg, -larver och -puppor. Denna
metod används och verkar fungera på andra platser och skulle därför kunna vara värd att
utvärderas även här under kontrollerade former och i mindre skala på vissa utvalda områden i
samarbete med vattenkraftsbolagen. Skulle det visa sig att dessa metoder har effekt mot
översvämningsmyggen kan ett etappvis påsläpp från kraftverk till kraftverk möjligen skapa
lämpliga förutsättningar och samtidigt förhoppningsvis inte påverka kraftverksbolagens
verksamhet alltför menligt. Det bör naturligtvis parallellt också utredas om det finns juridiska
hinder för att tillämpa dessa metoder i större skala och hur man i så fall skulle kunna undvika
dessa. En anpassning av den reglerade vattenföringen genom området verkar vara en
nyckelfråga, även om lokala översvämningar också kan orsakas av regn. Fysiska förändringar
av vissa problemområden med lägre biologiska värden, som t.ex. genom invallning för att
undvika översvämningar eller kanaler/diken, skulle också kunna minska problemet.
Eftersom myggor generellt trivs i förbuskad mark med tät och hög markvegetation och gärna
lägger sina ägg på nitrofila växter (jämför fallområdet utanför staden Wroclaw 5.2.4 Polen) bör
sannolikt även hävd av låglänta strandängarna i översvämningsområdena vara av intresse i
dessa sammanhang. Utifrån äldre kartor (Olrog 1905–1907) kan man konstatera att historiskt
sett har de flesta flacka partier längs älven använts som slåttermark. Det innebar att landskapet
förr var öppnare och för myggor mindre attraktivt. Röjning av buskmark, slåtter och strandbete
kan vara värt att tas med i arsenalen av insatser som har förutsättning att påverka
myggförekomsten mer långsiktigt. Ett alternativ till slåtter och bete kan vara bränning av
vegetationen för att på så sätt minska ansamlingen av död markvegetation och göra miljön
mindre attraktiv vid mygglarvernas förpuppning. Hettan från bränningen kan också döda
myggäggen direkt, men samtidigt kan bränningen även påverka andra insekter. Röjning och
vegetationskontroll behöver undersökas i olika områden i större försöksserier. Insatser vad
gäller slåtter, röjning och bränning skulle också till viss del kunna initieras och genomföras av
lokalbefolkningen. Direkt delaktighet i arbetet kan bidra till att bryta eventuell vanmakt och
myndighetsmisstro som återkommande segdragna dispensansökningar för att få tillstånd till
spridning av Bti kan leda till.
Utifrån litteraturen förefaller det som om man i många områden inom myggkontroll använder
sig av olika metoder för att skapa rörelser i vattnet och att undvika stillastående vatten, vilket
missgynnar myggor. Huruvida detta är möjligt att nyttja lokalt i delar av Nedre Dalälvsområdet
har vi dock inte kännedom om. Internationellt föreslås på olika håll också grävning av kanaler
och diken för att påskynda vattnets avrinning, vilket även det skulle kunna användas i vissa
mindre känsliga områden. Men här krävs en försiktig avvägning gentemot befintliga biologiska
värdena i olika våtmarker. Sådana insatser är kanske mest lämpade för att användas i närheten
av bebyggelse och inte i de naturskyddade områdena.
49
Det har också framhållits att vissa i området naturligt förekommande predatorer såväl
nematoder som cyclopoida kopepoder skulle kunna användas som kontrollåtgärder. Om de är
effektiva skulle de kunna spridas specifikt i vissa begränsade områden. De skulle då kunna
nyttjas i närheten av lokalbefolkningen. Att själv kunna påverka myggförekomsten är en viktig
del i myggbekämpningen. Det kräver emellertid undersökningar hur och var de lämpligast ska
spridas för att få bästa möjliga effekt.
Under senare år har man i USA också utvecklat apparater som sprider ultraljud under
vattenytan, vilket dödar mygglarverna. Det kan vara en metod som vore värd att undersöka
närmare. Vi har dock inte kunnat hitta några utvärderingar/studier om dess praktiska
effektivitet, men vi bedömer att det är för tidigt att avfärda denna metod i nuläget.
En lokalt använd metod för att lindra myggplågan som är betydligt mer undersökt är ökad
användning av olika typer av gasol/koldioxidfällor (typ Mosquito Magnet). Sådana apparater
förekommer redan i området och vissa brukare är mycket nöjda med resultatet. Villaområden
med små tomter skulle i så fall kunna gå ihop och köpa några maskiner tillsammans i egen regi,
såsom man gjort i Deje i Värmland. Om sådana koldioxidfällor undersöks och visar sig vara ett
effektivt alternativ för Nedre Dalälvsregionen skulle gasolfällor kunna användas lokalt på
offentliga platser, såsom skolor, dagis, utebassänger och ålderdomshem.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns flera olika kontrollmetoder som skulle
kunna bidra till att begränsa myggproblemen vid Nedre Dalälven. Det krävs dock för samtliga
metoder olika pilotstudier lokalt för att avgöra vilken individuell roll de skulle kunna komma
att spela i hanteringen av den sammantagna situationen. Det är rimligt att anta att det krävs
flera olika samordnade insatser för att långsiktigt skapa en hållbar lösning på myggproblemen i
Nedre Dalälvsområdet.
7. Intervjuer
Gillis Aronsson, Upplandsstiftelsen
Ingvar Backéus, Centrum för biologisk mångfald, SLU & UU
Norbert Becker, mailats, ej svar
Michael Demmers, Västerbo
Urban Emanuelsson, Centrum för biologisk mångfald, SLU & UU
Mats Forslund, Världsnaturfonden WWF
Lars Johansson, Broddarbo uttalande i UNT
Tommy Lennartsson, Centrum för biologisk mångfald, SLU & UU
Johnny de Jong, Centrum för biologisk mångfald, SLU & UU
50
Enrih Merdic, mailväxling
Claes Möre, Tumba
Christer Nilsson, Umeå universitet
Dag Nilsson, By
Jan-Erik Svensson, Medins Biologi
Mikael Svensson, ArtDatabanken, SLU
8. Referenser
American Mosquito control association (många delstater i USA har en egen)
http://www.mosquito.org/ , 2013-01-10
European Mosquito control association
http://www.emca-online.eu/ , 2013-01-10
You can find all issues of The EMCA Mosquito Bulletin here: http://e-m-b.org/ , 2013-01-10
Kartor
Olrog, Claes, 1905–1907. Karta öfver Sala Södra Kronopark belägen i Enåkers och Möklinta
socknar respe. Simtuna och Öfver-Tjurbo härader av Vestmanlands län upprättadd vid
fullständig skogsdelning år 1905–1907.
Häradskartan från 1909. Med ett extra skikt för Markanvändning 1923–1939.
Litteratur
Ahlén, I. & De Jong, J. 1996. Upplands fladdermöss, utbredning täthet och
populationsutveckling 1978–1995. Länsstyrelsens Meddelandeserie 1996:8.
Ahlén, I. 2011. Fladdermusfaunan i Sverige, arternas utbredning och status. Kunskapsläget
2011. Fauna och Flora 106:2:2–19.
Albers et al. 2003. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12826422), 2013-01-14.
Arevad, K. 1975. Myggebekaempelse. Danish Pest Infestetion Laboratory Annual Report. Sid
21–22.
Arevad, K. 1976. Myg. Danish Pest Infestetion Laboratory Annual Report. Sid 17–19.
51
Backéus I. & Emanuelsson, U. i Emanuelsson, U. 2009. Europeiska kulturlandskap. Hur
människan format Europas natur. Kapitlet: Brukade våtmarker, 275–287.
Balestrino, F., Medici, A., Candini, G., Carrieri, B., MacCagnani, B., Calvitti, M., Maini, S. &
Bellini, R., 2011. Ray dosimetry and mating capacity studies in the laboratory on
Aedes albopictus males. J. Medical Entomol. 47(4):581–591.
Becker, N., Petric, D., Zgomba, M., Boase, C., Madon, M., Dahl, C. & Kaiser, A. 2010.
Mosquitoes and Their Control. Berlin, Heidelberg.
Bellini, R., Albieri, A., Balestrino, F., Carrieri, M., Porretta, D., Urbanelli, S., Calvtti, M.,
Moretti, R. & Maini, S. 2010. Dispersal and survival of Aedes albopictus (Diptera:
Culicidae) males in Italian urban areas and significance for sterile insect technique
application. J. Medical Entomol. 47(6):1082–1091.
Bidlingmayer, W. L. & Hem, D. G. 1981. Mosquito flight paths in relation to the environment.
Effect of the forest edge upon trap catches in the field. Mosquito News 41:55–59.
Blum, S., Basedow, T., Becker, N. 1997. Culicidae (Diptera) in the diet of predatory stages of
anurans (Amphibia) in humid biotopes of the Rhine valley in Germany. Journal of
Vector Ecology 22:1: 23–29.
Blackmore, M. S.1994. Mermithid Parasitism of Adult Mosquitoes in Sweden. American
Midland Naturalist 132:1: 192–198.
Bogojevic´, M. S., Hengl, T.& Merdic, E. 2007. Spatiotemporal Monitoring of Floodwater
Mosquito Dispersal in Osijec, Croatia. Journal of the American Mosquito Control
Association 23:2:99–108.
Bogojević, M. S., Enrih Merdić, Nataša Turić, Željka Jeličić, Željko Zahirović, Ivana Vrućina
and Sanja Merdić. 2009. Seasonal dynamics of mosquitoes (Diptera: Culicidae) in
Osijek (Croatia) for the period 1995–2004 .Biologia 64:4:760–767.
Bravo, A., Gill, S.S. & Soberón, M. 2007. Mode of action of bacillus thurengiensis Cry and
Cyt toxins and their potential for insect control. Toxicon. 49(4):423–435.
Brettman, A. 2010. Floodwater mosquitoes are bombarding the Portland area
The Oregonian. URL:
http://www.oregonlive.com/portland/index.ssf/2010/07/floodwater_mosquito_bites_su
ck.html
Carlson, D. B. & O'Bryan, P. D. 1988. Mosquito production in a rotationally managed
impoundment compared to other management techniques. Journal of the American
Mosquito Control Association 4.2:146–151.
52
Chandra, G., Mandal, S.K., Ghosh, A.K., Das, D., Banerjee, S.S. & Chakraborty, S. 2008.
Biocontrol of larval mosquitoes by Acilius sulcatus (Coleoptera: Dytiscidae). BMC
Infectious Diseases 8:138. URL: http://www.biomedcentral.com/1471-2334/8/138
Clark, J.A., Harrington, B.A., Hruby, T. & Wasserman, F.E. 1984. The Effects of Ditching for
Mosquito Control on Salt Marsh Use by Birds in Rowley, Massachusetts. Journal of
Field Ornithology 55:2:160–180.
Crow, W.T. 2006. Using Nematodes to Control Insects: Overview and Frequently Asked
Questions. ENY-050/IN468 http://edis.ifas.ufl.edu/in468 , 2013-01-10
Culler, L.E. & Lamp, W.O. 2009. Selective predation by larval Agabus (Coleoptera:
Dytiscidae) on mosquitoes: support for conservation-based mosquito suppression in
constructed wetlands. Freshwater Biology 54:9:2003–2014.
Dale, P.E. R. & Knight, J. M. 2008. Wetland and Mosquitoes: a review. Wetland Ecology and
Management 16:255–276.
Dalpilen 1916-06-27, s. 3. http://www.kb.se , 2013-01-10
Dahl, C. 2002. Mygg, mygg, mygg. Glimtar ur stickmyggornas liv. Uppsala.
Despres, L., Christophe, L. & Frutos, R. Using the Bio-Insecticide Bacillus thuringiensis
israelensis in Mosquito Control. (2012) Kapitel 6, Pesticides in the Modern World
Pests Control and Pesticides Exposure and Toxicity Assessment
http://cdn.intechopen.com/pdfs/20777/InTechUsing_the_bio_insecticide_bacillus_thuringiensis
_israelensis_in_mosquito_control.pdf , 2013-01-10
de Jong, J. The food choice of the bat species Myotis mystacinus and M. brandtii indicate
differences in habitat selection. (Manuskript)
Dyntaxa. http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/artdatabanken/arter/namn-ochslaktskap/dyntaxa-svensk-taxonomisk-databas/ , 2013-01-10
EID http://www.eid-med.org/Index.htm , 2013-01-10, och http://www.eidrhonealpes.com/present.htm , 2013-01-10.
Ekstam, U. & Forshed, N. 1992. Om hävden upphör, kärlväxter som indikatorarter i ängs- och
hagmarker. Naturvårdsverket. Stockholm.
Elveland, J. 1979. Dammängar, silängar och raningar: norrländska naturvårdsobjekt. SNV PM
1174.
Elveland, J. 1983. Norrländska våtslåttermarker: bevarandet av gammalt kulturlandskap. SNV
PM 1737.
Elveland, J. & Sjöberg, K. 1982. Några effekter av återupptagen slåtter och andra
skötselåtgärder på vegetation och djurliv i norrländska våtmarker. SNV PM 1516.
53
Emanuelsson, U. 2009. Europeiska kulturlandskap, hur människan format Europas natur.
Forskningsrådet Formas. Stockholm
Gjullin, C.M., Yates, W.W. & Stage, H.H 1950. Studies on Aedes vexans (Meig.) and Aedes
sticticus (Meig.), Flood_water Mosquitoes, in the Lower Colombia River Valley.
Annals of the Entomological Society of America 43:2: 262–275.
Gu, W., Regens J.L.& Beier J.C. 2006. Source reduction of mosquito larval habitats has
unexpected consequences on malaria transmission. Proceedings of the National
Academy of Sciences of the United States of America 103:46:17560–17563.
Helinski, M.E.H., El-Sayed, B. & Knols, B.G.J. 2006. The sterile insect technique: can
established technology beat malaria? Entomologische Berichten 66(1):13–20.
von Hirsch, H. & Becker, N. 2009. Cost-benefit analysis of mosquito control operations based
on microbial control agents in the upper Rhine valley (Germany). European Mosquito
Bulletin 27: 47–55.
Horsfall, W.R. & Trpis, M. 1967. Eggs of Floodwater Mosquitoes .X. Conditioning and
Hatching of Winterized Eggs of Aedes sticticus (Diptera - Culicidae). Annals of the
Entomological Society of America 60.5:1021–1025.
Jaenson, T.G.T. 1986. Massförekomst av Aedes rossicus och andra stickmyggor vid Dalälven
hösten 1985. Entomologisk Tidskrift 107:51–52.
de Jong, J. The food choice of the bat species Myotis mystacinus and M. brandtii indicate
differences in habitat selection. (manuskript)
Karanja, D.M.S., Githeko, A.K. & Vulule, J.M. 1994. Small-scale field evaluation of the
monomolecular surface film ‘Arosurf MSF’ against Anopheles arabiensis Patton. Acta
Tropica, 56:4:365–369.
Knight, R.L., Walton, E.W., O’Mearac, G.F., Reisend, W.K. & Wasse, R. 2003. Strategies for
effective mosquito control in constructed treatment wetlands. Ecological Engineering
21:4–5: 211–232.
Kwasny, D.C., Wolder, M & Isola, C.R. 2004. Central valley joint venture: Technical guide to
best management practices for mosquito control in managed wetlands. California Dept
of Fish and Game, US fish and wildlife survey, US Bureau of Reclamation.
Lawler, S.H. & Lanzaro, G.C. 2005. Managing Mosquitoes on the Farm. University of
California, faktablad 8158.
Lawler, S.P., Reimer, L., Thiemann, T., Fritz, J., Parise, K., Feliz, D. & Elnaiem, D. 2007.
Effects of Vegetation Control on Mosquitoes in Seasonal Freshwater Wetlands.
Journal of the American Mosquito Control Association 23:1:66–70.
54
Lejon, A.G.C., Malm Renöfält, B. & Nilsson. C. 2009. Conflicts associated with dam removal
in Sweden. Ecology and Society 14:2: 4. [online] URL:
http://www.ecologyandsociety.org/vol14/iss2/art4/ , 2013-01-10
Lundström, J.O., Andersson, A.C., Backman, S., Schäfer, M.L., Forsman, M. & Thelaus, J.
2011. Transstadial Transmission of Francisella tularensis holarctica in Mosquitoes,
Sweden. Emerging Infectious Diseases 17:5:794–799.
Malan, H.L., Appleton, C.C. & Day, J.A. 2009. Wetlands and invertebrate disease hosts: Are
we asking for trouble? WATER SA 35:5:753–767.
Martens, G.G. & Reid, J.W. 2007. Cyclopoid Copepods. Journal of the American Mosquito
Control Association 23(sp.2): 65–92.
Mattson, N.H. 1944. Damm-slåtter och slåtterdammar. Konstbevattning inom övre
Västerdalarna samt Särna och Idre socknar. Folk-liv 1943–1944:19–37.
McGlathery, K.J. 1982. A literary review of the effects of mosquito control ditching on the salt
marsh ecosystem, and its implication on the management policies for TNC preserves.
Nature Conservancy Eastern Region Office Report.
Medlock, J.M., Snow, K.R. & Leach, S. 2007. Possible ecology and epidemiology of medically
important mosquito borne arboviruses in Great Britain. Epidemiology & Infection
135:466-482.
Medlock, J.M. & Vaux, A.G.C. 2011. Assessing the possible implications of wetland expansion
and management on mosquitoes in Britain. European Mosquito Bulletin 29: 38-65.
Mette, N., Norbert, W. & Barthlott, W. 2000. Food Composition of Aquatic Bladderworts
(Utricularia, Lentibulariaceae) in Various Habitats. Beitr. Biol. Pflanzen 72: 1–13.
Metzger, M. 2004. Managing mosquitoes in stormwater treatment devices. Publication
Number: 8125, University of California.
Mohrig, W. 1969. Die Culiciden Deutschlands. Parasithol. Schriftenreihe 18: 260 ff.
Morrison, N.I., et al. 2010. Genetic improvements to the sterile technique for the agricultural
pests. AsPac J. Mol. Biol. Biotechnol. 18(2):275–295.
Nationalencyklopedin NE
http://medent.usyd.edu.au/fact/saltwet.htm#top%20of%20page , 2013-01-10
http://www.myggfri.nu , 2013-01-10
http://mygg.se , 2013-01-10
Nilsson, C. & Renöfält, B. 2009. Mygg och Bti i nedre Dalälven: Utvärdering av ett
vetenskapligt uppföljningsprogram. Rapport 6305, Naturvårdsverket.
Noxenvoyage: http://www.nacicca.org/spip.php?article114 , 2013-01-10
55
http://www.naturvardsverket.se/upload/20-om-naturvardsverket/yttranden/2011/Utbyggnadenav-Untra-vattenkraftverk-i-Dalalven-bor-inte-ges-tillstand/yttrande-Untra20juni2011.pdf , 2013-01-10
Paris, M. Tetreau, G. Laurent, F. Lelu, M. Despre, L. & David Jp. 2011. (Bti) in the
environment induces resistance to multiple Bti toxins in mosquitoes. Pest Manag. Sci.
67: 122–128
Paris, M., David, J.-P., & Despres L. 2011b. Fitness costs of resistance to Bti toxins in the
dengue vector Aedes aegypti. Ecotoxicology, DOI : 10.1007/s10646-011-0663-8.
Petrić, D., Zgomba, M., Marinković, D., Boase N. & Ignjatović-Ćupina, A. 2004. Potential of
dry Ice Baited Trap in Reducing Mosquito Abundance (Vojvodina, Serbia and
Montenegro). Abstract från Myggkonferens i Osijek.
Pierce Colfer C.J. et al. (red.). 2008. Human Health and Forests, a global overview of issues
practice and policy, CIFOR, Earthscan UK
Poulin, B., Lefebvre, G. & Paz, L. 2010. Red flag for green spray: adverse trophic effects of Bti
on breeding birds. Journal of Applied Ecology 47(4): 884–889.
Randell, H.F., Dickinson, K.L., Shayo, E.H., Mboera, L.E.G. & Kramer, R.A. 2010.
Environmental Management for Malaria Control: Knowledge and Practices in
Mvomero, Tanzania. Ecohealth 7(4): 507–516.
Renöfält, B,M. 2010. En fallstudie för att undersöka hur långsiktiga lösningar kan utformas för
att förebygga eller minska problem med stickmygg i området kring Untra kraftverk i
nedre Dalälven. Rapport Landskapsekologi Institutionen för ekologi, miljö och
geovetenskap Uminova Science Park. Umeå universitet.
Rey, J. & O’Connell, S. 2009. Rearing Copepods for Mosquito Control.
http://edis.ifas.ufl.edu/in490 , 2013-01-10
Rey, J.R. & Rutledge, C.R. Mosquito Control Impoundments. ENY-648 (IN192)), Institute of
Food and Agricultural Sciences, University of Florida. Original publication date:
October 2001. Reviewed: January 2009. Visit the EDIS Web Site at
http://edis.ifas.ufl.edu
Resh, V.H. & Schlossberg, E.B. 1996. Large-scale, long-term control of mosquitoes and
enhancement of waterfowl habitat at Grizzly Island Wildlife Area, Suisun Marsh.
Mosquito Control Research Annual Report 1996. Univ. Calif. Division Agric. Nat.
Resources. s. 41–45.
56
Rydzanicz, K., Kacki, Z. & Jawien, P. 2011. Environmental factors associated with the
distribution of floodwater mosquito eggs in irrigated fields in Wroclaw, Poland.
Journal of Vector Ecology 36(2): 332–342.
Sanford, M.R., Keiper, J.B. & Walton, W.E. 2003. The impact of wetland vegetation drying
time on abundance of mosquitoes and other invertebrates. Journal of the American
Mosquito Controll Association 19(4): 361–366.
Schnetter, W. & Engler, S. 1978. Oberflächenfilme zur Bekämpfung von Stechm cken. In:
Probleme der Insekten-und Zeckenbekämpfung (Döhring, E., Iglisch, I. eds), E.
Schmidt Verlag, Berlin, s. 115–121
Schäfer, M.L. 2004. Mosquitoes as a part of wetland biodiversity. Comprehensive summaries
of Uppsala dissertations from the Faculty of Science and Technology 1042.
Schäfer, M.L & Lundström, J.O. 2009. The present distribution and predicted geographic
expansion of the floodwater mosquito Aedes sticticus in Sweden. Journal of vector
ecology 34(1):141–147.
Shaalan, E.A.-S. & Canyon, D.V. 2009. Aquatic insect predators and mosquito control.
Tropical Biomedicine 26(3):223–261.
Stav, G, Blaustein, L. & Margalit, Y. 2000. Influence of nymphal Anax imperator (Odonata:
Aeshnidae) on oviposition by the mosquito Culiseta longiareolata (Diptera: Culicidae)
and community structure in temporary pools. Journal of Vector Ecology 25(2): 190–
202.
Suárez, M.F., Martens, G.G. & Clark, G.G. 1992. A simpel method for cultivating freshwater
copepods used in biological control of Aedes aegypti. Journal of the American
Mosquito Control Association 8:409–412.
Teels, W. 2009. Wetlands actually reduce mosquitoes.
http://www.dnr.mo.gov/ENV/swmp/IndianaWNV.htm , 2013-01-10
Timmermann, U. & Becker, N. 2003. Die Auswirkung der Stechmueckenbekaempfung auf die
Ernaehrung auenbewohnender Vogel-arten. Carolinea 61:145–165.
Thorsell, W. & Tunón, H. 2000. Löss, loppor och annan ohyra: Bekämpningsmedel i Sverige
förr och nu. Fauna och flora 95(1):9–25.
Tunón, H. & Thorsell, W. 1996. Flerfrontskrig mot myggen. Läkartidningen 93(28–29): 2593–
2596.
http://vattenkraft.info/ , 2013-01-10
Walton, W.E. 2003. Managing mosquitoes in surface-flow constructed treatment wetlands.
University of California, Publication 8117.
57
Vaughan, N. 1997. The diet of British bats (Chiroptera). Mammal Review 27: 77–94.
Wegner, E. 2006. Mosquito control programme implemented in Wilanów (Warsaw, Poland) in
summer 2002. European Mosquito Bulletin 21: 14–18.
Whitaker, J.O. & Long, R. 1998. Mosquito-feeding by bats. Bat Research News 39(2): 59–60.
Whittle, R.K., Linthicum, K.J., Thande, P.C. et al. 1993. Effect of Controlled Burning on
Survival of Floodwater Aedes Eggs in Kenya. Journal of the American Mosquito
Control Association 9(1):72–77.
Vähäkari, A. 2006. Simulering av översvämningar i Nedre Dalälven. UPTEC W 06 019.
Examensarbete 20p. ISSN 1401-5765.
Younes, A.A. 2008. Predation of the Diving Beetle, Eretes sticticus (Coleoptera: Dytiscidae)
on Mosquito Larvae, Culex pipiens L. (Diptera: Culicidae). Egyptian Journal of
Biological Pest Control 18(2):303–308.
58
9. Tabeller
Tabell 1.
Stickmyggor Culicidae i Sverige från Dyntaxa, ArtDatabanken.
Släkte
Art
Anopheles Meigen, 1818
Anopheles atroparvus van Thiel, 1927
Anopheles beklemishevi Stegnii & Kabanova, 1976
Anopheles claviger (Meigen, 1804)
Anopheles maculipennis Meigen, 1818
Anopheles messeae Falleroni, 1926
Anopheles plumbeus Stephens, 1828
Coquillettidia Dyar, 1905
Coquillettidia richiardii (Ficalbi, 1889)
Aedes Meigen, 1818
Aedes cinereus Meigen, 1818
Aedes geminus Peus, 1970
Aedes rossicus Dolbeskin, Goritzkaja & Mitrofanova, 1930
Aedes vexans (Meigen, 1830)
Aedes refiki (Medschid, 1928)
Aedes rusticus (Rossi, 1790)
Aedes geniculatus (Olivier, 1791)
Aedes annulipes (Meigen, 1830)
Aedes behningi (Martini, 1926)
Aedes cantans (Meigen, 1818)
Aedes caspius (Pallas, 1771)
Aedes cataphylla (Dyar, 1916)
Aedes communis (De Geer, 1776)
Aedes cyprius (Ludlow, 1919)
59
Aedes detritus (Haliday, 1833)
Aedes diantaeus (Howard, Dyar & Knab, 1912)
Aedes dorsalis (Meigen, 1830)
Aedes euedes (Howard, Dyar & Knab, 1912)
Aedes excrucians (Walker, 1856)
Aedes flavescens (Muller, 1764)
Aedes hexodontus (Dyar, 1916)
Aedes impiger (Walker, 1848)
Aedes intrudens (Dyar, 1919)
Aedes leucomelas (Meigen, 1804)
Aedes nigripes (Zetterstedt, 1838)
Aedes pionips (Dyar, 1919)
Aedes pullatus (Coquillett, 1904)
Aedes punctodes (Dyar, 1922)
Aedes punctor (Kirby, 1837)
Aedes riparius (Dyar & Knab, 1907)
Aedes sticticus (Meigen, 1838)
Culiseta Felt, 1904
Culiseta alaskaensis (Ludlow, 1906)
Culiseta annulata (Schrank, 1776)
Culiseta bergrothi (Edwards, 1921)
Culiseta subochrea (Edwards, 1921)
Culiseta fumipennis (Stephens, 1825)
Culiseta morsitans (Theobald, 1901)
Culiseta ochroptera (Peus, 1935)
Culex Linnaeus, 1758
Culex territans Walker, 1856
Culex pipiens Linnaeus, 1758
Culex torrentium Martini, 1925
60
Appendix 1
Kollegial granskning av rapporten.
61
2012-09-07
Natur- och viltenheten
Maria Widemo
026 17 1274
[email protected]
Hej,
Tack för att ni ställer upp och granskar rapporten ”Sammanställning av
myggbegränsningsmetoder i Sverige och andra länder” (Karin Gerhardt, Mattias Iwarsson,
Håkan Tunón, Centrum för Biologisk mångfald, CBM).
På referensgruppsmötet den 5 juni 2012 bestämde referensgruppen att de rapporter som
produceras inom den regionala landskapsstrategin om möjligt ska genomgå en s.k. kollegial
granskning (peer-review). Vi tycker att det är viktigt att vi har en öppen process där resultaten
från de forskningsuppdrag som görs granskas av experter.
För att underlätta för granskare och för den vidare bearbetningen av rapporten, ber vi att
granskarna delar upp sina kommentarer i två delar. Del (a) ska bestå av rättelser av eventuella
felaktigheter, och del (b) ska bestå av en samlad och utvecklad kommentar på diskussionen och
slutsatserna. Denna kommentar kommer sedan att biläggas rapporten i sin helhet.
Maria Widemo
För projektet ”Människor, mygg och natur vid Nedre Dalälven”
www.människor-mygg-natur.se
62
Evaluering av Rapportutkast (versjon 2012-06-05) av
Sammanställning och bedömning av myggbegränsningsmetoder i Sverige och
andra länder
Forfattet av Karin Gerhardt, Mattias Iwarsson og Håkan Tunón, CBM
Undertegnede er professor i entomologi på Tromsø Museum, Universitetet i Tromsø, Norge.
Jeg har i snart 40 år jobbet med forskjellige grupper insekter, bl.a. barkbiller (Scolytinae),
reinbrems (Oestridae), blodsugende insekter (Tabanidae, Culicidae), bjørkemålere
(Geometridae) og diverse parasitter. Jeg er ikke ekspert på mygg (Culicidae), men har foretatt
tester av diverse stoffers (CO2 og octenol) attraktivitet på mygg. Jeg har ikke forsket på
larvestadiet hos mygg. Jeg har sagt ja til å evaluere denne rapporten da problemstillingen er
interessant, og fordi jeg har en generell kunnskap om skadeinsekter.
Rapporten er en grundig gjennomgang av mulige tiltak for å minske problemene med en
økende frekvens av store mengder oversvømmelsesmygg i Nedre Dalälvsområdet i Sverige.
Dalälva er en regulert for kraftproduksjon. Rapporten bygger på vitenskapelig litteratur i form
av tekstbøker, tidsskriftartikler og rapporter etter myggbekjempningsforsøk i inn og utland.
Myggbekjempning rundt omkring i verden har oftest vært begrunnet med at myggen overfører
sykdommer, der vel malaria er den mest beryktede. I Dalälvsområdet er det ikke myggoverførte
sykdommer som er det største problemet, men den plagen som selve stikkingen medfører for
mennesker og dyr. Området er ganske tett befolket av fastboende, og det er også et populært
turistområde. Stikkemyggen oppleves som et problem i området.
Det er flere måter å bekjempe mygg på. DDT var et ”vidundermiddel” da det ble lansert, men
viste seg etter hvert å være en tungt nedbrytbar miljøgift med store konsekvenser for naturen.
Resistens var også et problem. DDT er nå forbudt i de fleste land, men brukes visstnok enda i
en del utviklingsland der malariaproblemene er særlig stor. Rapporten nevner at det biologiske
bekjempningsmiddelet VectoBac® (også kalt Bti), som er en bakteriegift, nå brukes i Nedre
Dalälvsområdet, og har god, men en kortsiktig effekt.
Rapporten er klar på at en integrert myggkontroll vil være det riktige for å få en varig virkning.
Sentralt her vil være spørsmålet hvorfor det er så mye mygg i Nedre Dalälvsområdet, og
hvorfor myggplagen har økt i de seinere år. Bekjempelse av mygg må ikke skade det øvrige
dyre- og plantelivet (biodiversiteten).
En bekjempning av oversvømmelsesmygg i Nedre Dalälvsområdet synes for meg å være en
vanskelig sak. Bruk av predatorer eller parasitter som biologiske bekjempningsagenter er nok
mulig i teorien, men neppe i praksis. Bruk av VectoBac® har bare en kortsiktig effekt, mens
myggfeller (med CO2 og octenol som lokkemidler) bare har lokal effekt, og neppe nevneverdig
på myggpopulasjonene. Det som synes mest nærliggende, er å hindre oversvømmelse i den tida
oversvømmelsesmyggene klekker. For å få dette til, nevnes forskjellige inngrep, som at
kraftselskapene må inn i bildet for å styre oversvømmelsene, og at man kan gjøre noe med
63
vegetasjonen. Voldsomme regnvær er også en viktig faktor, men vanskelig å gjøre noe med,
selv om drenering blir nevnt.
Nå er det slik at minst fire arter oversvømmelsesmygg (Aedes sticticus, Aedes vexans, Aedes
cinereus og Aedes rossicus) er involvert, og de har noe forskjellig biologi slik at det ikke er
sikkert at tiltakene virker likt på alle artene. Kanskje kan en av artene bli redusert, mens andre
kan få bedre forhold og få en økning. På nettsida http://www.mygg.se ser jeg at det med feller
har vært samlet inn mygg i området sommeren 2012, og individene er talt opp, men antallet av
de ulike artene er ikke oppgitt. En forutsetning for all bekjempning er at man kjenner biologien
til artene som er involvert og samspillet (konkurransen?) mellom dem. Mye kan nok hentes fra
litteraturen (gode oppsummeringer er gitt), men det er også viktig å ha kjennskap til hvordan
biologien til og samspillet mellom de aktuelle artene er i Nedre Dalälvsområdet. Det kreves
altså etter min mening en god del forskning på aktuelle myggarter i dette området. Det bør
også tas kontakt med andre land som har problemer med oversvømmelsesmygg, gjerne med
besøk, workshops og lignende.
Min konklusjon på rapporten er at den er grundig og utfyllende, og jeg finner ingen feil i den.
Den er kanskje noe for langt, og noe er for generelt, og det ville være en fordel om man
konsentrerte seg om oversvømmelsesmygg. ”Sammenfatning” og ”Slutsatser och
rekommendationer” oppsummerer likevel fint hovedpunktene. Det må en del forskning på
artsnivå på de ulike oversvømmelsesmygg for å finne forskjeller mellom artene, og hvordan
biologien er. Endring i vannføringen slik at oversvømmelser ikke kommer på tidspunkter som
er gunstig for de ulike artene, synes å være det mest effektive tiltaket, eventuelt kombinert med
endringer i vegetasjonen. Om det er teknisk, økonomisk og praktisk mulig, er vanskelig å si.
Direkte kontakt med andre land som har lignende problemer med oversvømmelsesmygg vil
være til stor hjelp og inspirasjon.
Tromsø, Norge, 18. Oktober 2012
Professor Arne C. Nilssen,
Tromsø University Museum, University of Tromsø
NO-9037 Tromsø, Norway
Phone +47 77645012, Fax +47 77645520 Mobile: 95703920
e-mail: [email protected]
Homepage: http://ansatte.uit.no/arnenilssen/
64
Uppsala 2012-08-18
Kollegial granskning av:
Sammanställning och bedömning av myggbegränsningsmetoder i Sverige och
andra länder, av Karin Gerhardt, Mattias Iwarsson och Håkan Tunon, vid
Centrum för Biologisk Mångfald.
Jan O. Lundström & Thomas Persson Vinnersten, Mygg och Miljögruppen, Institutionen för
Ekologi och Genetik, Uppsala universitet.
Sammanfattande bedömning:
Det är vanligt vid kollegial granskning av manuskript att man bedömer om det kan publiceras
som det är utan ändringar, om manuskriptet lämpar sig för publicering efter vissa mindre
justeringar, om det krävs omfattande förbättringar av manuskriptet innan det kan anses lämpligt
för publicering, eller om man bedömer att manuskriptet inte lämpar sig för publicering.
Vår genomgång av Sammanställning och bedömning av myggbegränsningsmetoder i
Sverige och andra länder, av Karin Gerhardt med kollegor, visar 1) att det innehåller ett
stort antal faktafel, 2) att vissa fakta utelämnats i manuskriptet, 3) att det finns graverande
brister i faktainsamlingen, 4) att texten återkommande är missvisande och motsägelsefull, 5) att
artiklar refererade i texten inte återfinns i referenslistan, 6) att en mängd referenser i
referenslistan inte finns refererade i texten, 7) att författarna inte är tydliga i sin användning av
för ämnesområdet centrala termer om vatten och våtmarker, 8) att de uppenbarligen inte har
klart för sig de ekologiska skillnaderna mellan arter av stickmyggor, 9) att författarna inte
känner till vilka arter av stickmyggor som räknas till gruppen översvämningsmyggor, samt 10)
att manuskriptet saknar relevant fokus vilket innebär att författarna har inte hållit sig till den
beställning man fått utan har i stora delar skrivit om annat. Vi bedömer därför manuskriptet
som såväl faktamässigt som presentationsmässigt undermåligt och att det inte lämpar sig för
publicering.
Den litteratur som berör stickmyggbekämpning med ”andra metoder än användning av
biologiska eller kemiska bekämpningsmedel” i temporära naturliga färskvattens våtmarker är
mycket begränsad. Det bör därför inte vara svårt att sammanställa vetenskaplig litteratur i
ämnet enligt det syfte som är angivet. Detta är inte gjort vilket tyder på brister i kunskap och
förmåga att extrahera för uppgiften relevant vetenskaplig information, samt oförmåga att
avgränsa uppgiftens omfattning. Rapporten uppfyller inte det syfte som var uppställt och den
saknar genomgående metodmässig stringens. Vi ser även stora brister i
informationsinhämtningen. Urvalet av litteratur är inte adekvat i relation till syftet. Artiklar och
65
insändare i dagstidningar är inte lämpliga referenser då informationen inte är granskad av
experter innan publicering. Antalet kontakter med internationella experter inom
myggbekämpning har varit oerhört knapphändig och det saknas metod för urval av personer att
intervjua tillika vilka frågor som ställts och vilka svar som erhållits. Med en sådan brist inom
en väsentlig del av faktainsamlingen är det svårt skriva en initierad sammanställning av
relevant information. Författarnas uppenbara kunskapsbrister vad gäller stickmyggornas
grundläggande ekologi, att de inte ens informerat sig om vilka arter som är
översvämningsmyggor och vad som utmärker dessa, samt den i många fall undermåliga
analysen av den information man hittat är synnerligen graverande och medför att manuskriptet i
stora delar är missvisande.
Författarna listar ett flertal rekommendationer på metoder för reducering av stickmyggor
exempelvis stora ekologiska omdaningar av våtmarksmiljöerna (invallning eller kanalsystem
genom våtmarkerna), åtgärder utförda i mindre skala (bränning av vegetation) eller direkt
påverkan på näringsvävarna genom utsläpp av uppodlade predatorer (dvs biologisk
bekämpning men betydligt mer ekologisk oförutsägbar i stor skala än den biologisk
bekämpningen mha Bti). Gemensamt för samtliga förslag är att de kräver stora
forskningsinsatser innan de bli implementerbara, samt att de är ospecifika till sin natur och
kommer att medföra generell påverkan av våtmarkernas flora och fauna. Vi saknar en
beskrivning av såväl effektivitet mot översvämningsmyggor som miljöpåverkan från dessa
föreslagna bekämpningsmetoder. Dessutom saknas en initierad jämförelse av dessa metoders
effektivitet och miljöpåverkan i relation till den etablerade metoden att bekämpa larver av
översvämningsmyggor med det godkända biologiska bekämpningsmedlet Vectobac G som
används av en mängd länder i flera världsdelar sedan flera decennier.
66
Kommentar til rapporten:
”Sammanställning och bedömning av myggbegränsningsmetoder i Sverige och
andre länder”
Av Professor emeritus Ole Anton Sæther, Universitetsmuseet i Bergen, Norge.
http://www.uib.no/personer/Ole.Sather#profil
a) Rettelser og feil.
Bortsett fra ett par skrivefeil ( sticitus istedet for sticticus på side 10, Anopholes istedet for
Anopheles på side 18) finner jeg ingen direkte feil, bortsett fra at Ochlerotatus ikke lenger kan
regnes som synonym av Aedes (kommentert nedenfor).
b) Samlet kommentar.
Rapporten gir en grundig og utførlig kommentar til myggbegrensningsmetoder med flere
eksempler fra Sverige og andre land.
Siden jeg har bodd i Winnipeg, Manitoba, Canada, ”The mosquito capital of Canada” savner
jeg imidlertid eksempler derfra : www.winnipeg.ca/public works/bugline. Der har det vært
integrert myggkontroll i over 50 år med alle de midler som nevnes i rapporten. Myggplagen er
imidlertid ikke blitt mindre, snarere verre. Winnipeg ligger på en flat slette, tidligere bunnen av
den glasiale Lake Agassiz, og p.g.a. leirgrunn forsvinner ikke vannet i pytter og dammer ned i
grunnen, men må fordampe. Store flommer når elvene Red River og Assiniboine River går over
sine bredder er vanlige hvert år. En kanal, ”flood way”, er bygget for å lede flommer fra Red
River utenom byen, men områder sør for byen er ikke beskyttet. I de senere år har det p.g.a.
klimaendringer vært noe oftere regnskyll og de varme sommertemperaturene har ført til at flere
generasjoner av mygg kan utvikles seg.
I tillegg til andre metoder arbeides det nå i Winnipeg intensivt med sterilisering av mygghanner
noe som på lengre sikt kanskje er det eneste som kan føre til sterkt reduserte populasjoner.
Forsøk med sterilisering foregår også i andre land og testing pågår på Cayman Islands og er
planlagt i Sudan. Sterilisering, med fordeler og mulige begrensninger bør nevnes i rapporten.
Det har lenge vært forskjellige tradisjoner innen oppdeling av slekter i Diptera mellom en
engelsk-amerikansk tradisjon med få og store slekter hovedsakelig basert på voksne individer,
og en kontinental tradisjon mere basert på larver og pupper. Det har derfor vært mulig å si at en
stor Aedes-slekt er like gyldig som en mere begrenser slekt. Imidlertid er ikke tabellen over
arter i rapporten lengre korrekt. Det er nå vist både gjennom fylogenetiske studier basert på
morfologi og på molekylærbiologi at Aedes og Ochlerotatus er gode, separate slekter.
67
Harbach, R.E. 2009. The Culicidae (Diptera): a review of taxonomy, classification and
phylogeny. Zootaxa 1668: 591-638.
Reinert, J.F., Harbach, R.E, Kitching, I.J. 2009. Phylogeny and classification of tribe Aedini
(Diptera: Culicidae). Zoological Journal of the Linnean Society 157(4): 700-794.
Ochlerotatus Lynch-Arribalzaga 1891 er altså ikke et synonym av Aedes Meigen 1818 og
kolonnen til venstre overflødig og strengt tatt inkorrekt. Det vil være bedre å ha bare en
kolonne men også å inkludere underslektene av hvilke flere sannsynligvis vil bli elevert til fulle
slekter når systematikken er bedre undersøkt siden slektene Aedes med 363 arter og
Ochlerotatus med 550 arter i praksis er for store.
68
Gennemgang af: Sammanställning och bedömmelse av
myggbegränsningsmetoder i Sverige och andre länder.
Ved Seniorforsker Karl-Martin Vagn Jensen og Lektor Michael Kristensen, Aahus Universitet,
Danmark
Vi har læst rapporten med stor interesse og finder den i det store hele fyldestgørende. Vi har
dog tilladt os at komme med nogle kommentarer. Vi har opdelt vores bemærkninger således at
vi først forholder os til overordnede kommentarer og dernæst gennemgår detaljer. Vi har valgt
at skrive på dansk, og håber det er til at forstå. Skal noget forklares, er I naturligvis meget
velkomne til at skrive for at få opklaret eventuelle uklarheder.
1. Vi kunne ønske os en kort præsentation af forfatterne - minimum titel og
ansættelsessted.
2. For os er det svært at se hvad endemålet med tiltagene er. Det er selvfølgelig at slippe af
med myggeproblemet, men da mange af tiltagene har alvorlig indvirkning på miljøet,
ville en kort beskrivelse af hvad man vil med området omkring Dalälven være
formålstjenligt. Noget der kunne minde om en SWOT-analyse kunne gøre evalueringen
af de forskellige tiltag mere overskuelig.
Hvad vil være til gavn
for området
Hvad vil være til skade
for området
Interne tiltag
Styrker (S)
Svagheder (W)
Extern tiltag
Muligheder (O)
Trusler (T)
3. Lidt mere information om de kendte data på for eksempel fluktuationerne i mygs
forekomst i området. Selvom SMHI skal undersøge de klimatiske effekter på myggene,
kunne det være godt med en præsentation af den eksisterende viden.
4. ”Sterile male technique” omtaler I ikke, hvilket er naturligt, fordi det ikke i dag er
implementeret som andet end forsøg. Men vi synes det burde omtales som en fremtidig
metode, fordi den er art specifik og alene retter sig mod de relevante arter og dermed
ikke er et problem for miljøet. Der kører netop nu forsøg i Italien med metoden.
Italienerne er meget aktivite på dette område netop nu.
5. Generelt savner vi lidt holdning til om en behandlingsmetode er god eller dårlig eller
noget midt imellem. F.eks. afbrænding: Vil det kunne fungere under de givne forhold?
Vil det være i overensstemmelse med områdets særlige karakter? Kan man beskytte de
planter man ønsker beskyttet? Hvor meget kan det mindske myggepopulationen etc. (en
69
SWOT-analyse igen). Hvad taler for afbrænding? Hvad taler imod afbrænding? Hvad
har ”vi” selv indflydelse på? Hvad kommer udefra? Sådanne analyser bør fremgå for
alle metoder. Det gør I naturligvis også, blot forekommer det lidt usystematisk hvornår i
omtaler de enkelte elementer.
GENNEMGANG AF ENKELTE PUNKTER
1. p 3. Sammenfatning. Vi ville gerne have arterne nævnt. En del vil ikke nå længere end
til at læse sammenfatningen.
2. p 5 og p26. DDT bruger I uforholdsmæssig meget plads på, taget i betragtning at det
aldrig kan få nogen betydning igen. Hvad sætningen: ”Vissa nye insecticider har
utvecklats med tiden, men ännu….” forstår vi ikke. Hvad er det epokegørende ved
DDT. DDT er så specielt et stof sammenlignet med moderne insekticider, at der er
meget svært for os at se den sammenhæng I beskriver. Det er ekstremt persistent i
miljøet, hvilket ikke er sammenligneligt med noget som helst andet insekticid (næsten).
Hvis det er epokegørende, så er det fordi det fik så enorm stor udbredelse og redde
millioner af mennesker fra at dø, men gjorde det på bekostning af hele det globale
miljø. Det er jo en lang politisk diskussion om det er godt eller skidt og dermed
epokegørende.
3. p 6. I skriver at de seneste to decennier har myggeplagen taget til, men kunne I ikke
også skrive lidt om hvordan den variere fra år til år. Stiger den konstant år efter år eller
er der perioder hvor der ikke er så mange myg.
4. p 6. Hvad er forudsætningen for at man kan få flere generationer pr år?
5. p 8. Habitat og livscyklus. Hvilende æg i 6 år bør have en kommentar. Det er meget
længe. I den litteratur vi kender er det rigtigt, men kun ganske få æg klarer det så længe.
2-3 år og op til 4 er langt mere realistisk for problemet.
6. p 9. Flyvning afstand. Det er et meget vanskeligt at sætte tal på.De flyver langt. Antallet
af kilometer er bl.a. afhængig af vind og vejr. Men det vigtige er at myggene kan
spredes over mange kilometer.
7. p 12 og frem. En rigtigt god gennemgang af de forskellige muligheder, men hvis det er
muligt, vil det være til stor hjælp, hvis disse muligheder blev relateret til forholdene ved
Dalälven. Er man ikke kendt med området er det vanskeligt at vurdere, hvor reel en
mulighed der er for at en metode kan implementeres. Lidt som det er gjort i de sidste
par linjer på side 16.
8. p 19 og frem Fysisk kontrol. Vi synes I bør understrege at der skal ret omfangsrige
undersøgelser for at dokumentere effekten af disse metoder undr Dalälv forhold.
9. p 25. Bti virker ved bt-toxin, hvilket vi ikke som udgangspunkt mener hører hjemme i
gruppen ”biologisk kontrol”. Her er tale om at man har lagt fabrikationen af toxinet ud i
miljøet, men det er stadig et toxin på linje med andre insekticider og bør behandles som
dem.
10. p. 26 Den historiske gennemgang af pesticiderne ville vi afstå fra, men det er naturligvis
smag og behag. DDT har allerede været diskuteret tidligere.
11. p Omkring pyrethroiderne foreslår vi en lidt mere detaljeret diskussion, der bl.a.
omfatter persistensen af aktivstofferne – pyrethrin med meget lav persistens (timer) og
de meget persistente syntetiske Pyrethroide (uger).
12. p 28. Generelt er det vel kun resistens problematikken i forbindelse med Bti der er rigtig
relevant. En så systematisk behandling med pesticider i Dalälven at der kan selekteres
70
for resistens findes ikke anbefalelsesværdigt. Anbefalingen af brug af
kombinationspræparater bør overvejes særdeles nøje. Det er blandt nogle forskere
meget bekymrende, da det giver selektion mod to mekanismer på samme tid, såfremt
nedbrydningshastigheden ikke er fuldstændig ens for de to sammenblandede præparater.
13. p 30 Bemærk i øverste skema – ordet Insekt anvendes her om adult. I hvert fald på
dansk er dyret et insekt uanset om det er æg, larve, puppe eller voksen.
14. p 30 5.1.2 Vi vedlægger en artikel af Kristian Arevad om methopren i
myggebekæmpelse.
15. p 38. Enig i anbefalingerne, kunne ønske lidt flere detalje i diskussion af 1) hvilken type
område man ønsker at stå tilbagemed efter en indsats mod myg er gennemført? 2)
Undersøgelse af årsagerne til at problemet er opstået. Hvad er den historiske forklaring?
Helt generelt finder vi at rapporten er god og dækkende og det ovenfor omtalte skal blot tages
som forslag.
Med venlig hilsen
Karl-Martin Vagn Jensen og Michael Kristensen
71