TILL SIST
Thomas Franzén
Statliga SBAB ökade konkurrensen
”
Bostadsräntan är väl vad den är? frågade min tandläkare för några år sedan när han skulle sätta om sitt lån
i en storbank. Mitt svar var att han borde jämföra med
SBAB:s räntor. Nästa gång jag satt i stolen tackade han
för den lägre räntan han fick i SBAB. Den hade inte matchats
av banken. Det är bättre att vara aktieägare än kund i
storbanken.
Bankerna var kritiska när staten utvecklade SBAB som
en aktör på marknaden för bostadslån: snedvridning av
konkurrensen, löd argumentet. För några år sedan var de
högljutt kritiska. Sedan insåg de att klagomålen på SBAB:s
låga räntor slog tillbaka mot dem själva. Kritiken mot
låga boräntor innebar en god reklam för SBAB.
I början mötte bankerna konkurrensen
med att kunderna bjöds in att förhandla
om sina räntor. Ut ur bankförhandlingen
kom kunder som fått lägre låneränta men
också bundit upp sig att ha sina övriga
affärer i banken. De blev ”helkunder”.
Kunderna betalade affären genom diverse avgifter och låga inlåningsräntor.
Bankerna ville inte möta konkurrensen med att annonsera lägre utlåningsräntor. Det skulle ju gynna alla kunder
och sänka vinsterna onödigt mycket.
Genom att bjuda in till diskussion kunde
de fortsätta att ta högre ränta av sina
gamla trogna kunder. Ett typiskt oligopolistiskt beteende, vinstnivåer upprätthölls genom otillräcklig information.
När SBAB växte tvingades bankerna så
småningom att annonsera räntor som var mer
konkurrenskraftiga. Men helkundsgreppet tar
man alltjämt. Och det rapporteras i pressen att
gamla kunder inte automatiskt får de räntor
som nya kunder erbjuds i annonser. Det är bara
medvetna kunder som får de fördelaktigare räntorna. Goldman Sachs gjorde nyligen en undersökning som visade att deras testkonsumenter
lyckades pruta ned räntan i många fall – som mest
med 1,25 procentenheter!
Goldman Sachs konstaterar att de svenska storbankerna kräver runt 15 procent i avkastning vilket är högre än de krav motsvarande aktörer i
Europa ställer. SBAB:s ägare kräver 5 procentenheter över den riskfria långa statsräntan vilket
innebär 8–9 procent. Man skulle till och med
kunna tycka att detta är en hög marginal givet den
låga kreditrisken. Bankerna vill inte basunera ut sina
avkastningskrav till sina kunder. Så det finns många
anledningar till att storbankernas kritik har blivit
mindre högljudd. Det är bättre att tala om vinstkravet för aktieägarna än för kunderna.
Det är tveksamt om staten ska ha den dubbla rollen att bestämma spelreglerna på marknaden samtidigt som man är aktör på samma marknad. Men så
länge avkastningskraven är rimliga så är risken för sned114
vridning av konkurrensen liten. I fallet med bolånen så är det snarare bankerna som har orimliga avkastningskrav. Det är extremt
att sträva efter en avkastning på 15 procent i en verksamhet med
låg risk i en ekonomi där inflationen ligger på 2 procent och därunder.
Men statliga företag bör inte vara en generell modell för
att upprätthålla konkurrensen. SAS som fällts för kartellsamarbete och Apoteksbolaget visar att statligt ägande
inte är en garanti för konkurrens. Det viktiga är att det
finns konkurrensregler som beivrar monopol och kartellsamarbete och att statliga bolag behandlas likadant som
privata i detta hänseende. Erfarenheten från bankkrisen i
början på 1990-talet pekar på att det finns ett potentiellt
skyddsnät runt storbankerna. Det förbilligar bankernas upplåning, så ökad konkurrens skadar nog
inte.
till exempel
”… ochtognärbortSBAB
räntepåslaget på
bostadsrätter jämfört med villor
tvingades bankerna följa efter.
”
Man kan dock fråga sig om inte andra
privata konkurrenskraftiga, som Skandiabanken, annars hade tagit upp konkurrensen med bolåneinstituten tidigare. Men
risken är att sådana aktörer köps upp av
oligopolet om de blir framgångsrika. Stadshypotek är ett sådant exempel.
Hur som helst har SBAB inneburit ökad
konkurrens och därmed lägre räntor.
Genom SBAB:s tydliga prispolitik har
genomlysningen av marknaden förbättrats.
Kunderna har kunnat använda SBAB:s räntor i
förhandlingar med bankerna och när SBAB till
exempel tog bort räntepåslaget på bostadsrätter
jämfört med villor tvingades bankerna följa efter.
SBAB:s konkurrenspåverkan är betydligt större än
vad deras begränsade marknadsandel indikerar.
Det skabli spännande att se vad SBAB kommer
att göra när de nu av sin ägare ombetts att se över
möjligheterna att förbättra konkurrensen på marknaden för inlåning. Men jag skulle helst se att Konsumentverket och massmedia bli mer aktiva och
aggressiva med att upplysa hushåll om att det redan
finns alternativ som är bättre än storbankerna. Det skulle göra att SBAB skulle kunna fokusera på det de är bra
på. Men kanske finns lösningen i ett samarbete med
någon annan aktör? Varför inte någon nischbank? ■
Thomas Franzén, doktor i nationalekonomi och
ordförande i PPM, var chef för Riksgäldskontoret
1995–2004 och tidigare vice riksbankschef.
P R I VATA A F F Ä R E R N R
12, D E C E M B E R 2005
