Fördjupning

Fördjupning
Under flera århundraden har ett stort antal olika religioner,
språk, och etniska grupper levt relativt fredligt på den indiska
kontinenten. Mycket av det framväxande motståndet mot den
brittiska kolonialmakten samlade muslimer, hinduer, och sikher
med självständighet som ett gemensamt mål.
I början av 1900-talet började framförallt muslimska och hinduistiska ledare bli oense om hur
landet skulle organiseras efter självständigheten. Många ledare, som till exempel Mahatma
Gandhi och Jawalharlal Nehru, ville att religionen inte skulle få så stor roll i den nya staten
medan det fanns nationalister både bland hinduerna och bland muslimerna som ville
organisera staten enligt religiösa regler.
Redan 1906 hade självständighetsrörelsen börjat splittras och ”Muslim League” (den
muslimska samlingen) ledd av Muhammed Ali Jinnah var oroad att muslimerna skulle bli
dominerade av hinduer i en ny stat, och föreslog därför att områden där flest muslimer bodde
skulle få egen självständighet. När britterna lämnade sin koloni 1947 så bildades därmed de
båda länderna Indien och det muslimska Pakistan. I samband med delningen tvingade
religiösa extremister muslimer att flytta från Indien och hinduer från Pakistan och många
dödades om de vägrade flytta eller inte orkade med folkvandringen över gränsen.
Den flesta muslimerna bodde i området på nordöstkusten av den bengaliska viken, och i den
nordvästra delen av den indiska kontinenten norr om det arabiska havet. Från början bestod
därför Pakistan av två geografiska områden som inte satt ihop, och som kallades för
Västpakistan och Östpakistan. Det var svårt att styra ett land på det viset, och efter ett
våldsamt krig 1971 blev Östpakistan självständigt som landet Bangladesh.
Det nuvarande landet Pakistan består av den delen som tidigare var Västpakistan, och man har
gränser till Indien, Kina, Afghanistan och Iran. Det är också viktigt att komma ihåg att det
bara är en smal afghansk landkorridor mellan norra Pakistan och Tajikistan som tidigare var
en del av Sovjetunionen.
Rivaliteten med Indien
Under den sista tiden av självständighetskampen växte det fram en stor rivalitet mellan de
som ville ha en muslimsk stat, en ickereligiös stat, eller en hinduistisk stat. Direkt efter att
Storbritannien lämnade sin koloni i augusti 1947 så ville både Indien och Pakistan att ett litet
område som styrdes av en lokal maharadja, Kashmir, skulle tillhöra deras sida av gränsen.
Pakistan hävdade att eftersom de flesta invånarna i Kashmir var muslimer så borde området
tillhöra dem medan Indien svarade att eftersom deras Indien var icke-religiöst så kunde
muslimer lika gärna vara medborgare i den statsbildningen.
Maharadjan av Kashmir ville egentligen själv helst att området skulle bli självständigt, och
britterna hade sagt att de lokala härskarna skulle få bestämma vilket land området skulle
tillhöra.
När maharadjan inte sa vilket land han tyckte skulle få området så tröttnade en del muslimska
aktivister och började göra uppror mot honom i västra Kashmir. Indien erbjöd honom militär
hjälp mot rebellerna men bara om han lovade att området skulle bli en del av Indien. När
indiska soldater började anlända till Kashmir så protesterade Pakistan och började sedan
själva skicka soldater vilket ledde till krig mellan de båda länderna. Efter att FN hade medlat
mellan de båda regeringarna så kom man överens om en vapenvila och en tillfällig gräns där
delar av Kashmir tillhör varje land, och den gränsen gäller i princip fortfarande.
Att man hade kommit överens om en tillfällig gräns gjorde inte att de båda länderna var nöjda
med lösningen. Nya krig har utkämpats mellan Indien och Pakistan 1964-65, 1971, 1984,
1987, 1989-1992, och 1996-2003. Under de senaste tjugo åren har situationen förvärrats ännu
mer i området genom att det också har bildats rebellgrupper på den indiska sidan av Kashmir
som vill tillhöra Pakistan. De här grupperna har ofta kunnat gömma sig över gränsen i
Pakistan och Indien hävdar att de får hjälp av delar av den pakistanska militären med träning
och vapen.
Det senaste kriget brukar kallas för ”Kargilkriget” och ledde till stor oro i världen eftersom de
båda länderna då hade tillgång till kärnvapen. Under hela 1990-talet hade läget varit väldigt
spänt mellan de båda länderna, och de tävlade om att skaffa sig allt bättre vapen.
De båda länderna hade sina militärstyrkor posterade på var sin sida om den tillfälliga gränsen
och ibland sköt de mot varandra. Samtidigt pågick försök till förhandlingar om Kashmir, som
avbröts under en kort period 1998 efter att Indien följda av Pakistan utförde kärnvapenprov
med några veckors mellanrum.
Det verkade som en avspänning var på väg i början av 1999 då de båda ländernas
premiärministrar skrev ett avtal i Lahore där de lovade att införa förtroendeskapande åtgärder
mellan sina kärnvapenprogram. Dessutom gjordes det försök att införa en busslinje över
gränsen. Några månader senare, i maj 1999, började de allvarligaste striderna på över 25 år
efter att pakistanska soldater försökte hjälpa några muslimska rebeller över gränsen in till
indiska Kashmir.
Under bara några månaders strider så dog över tusen personer innan de båda ländernas trupper
drog sig tillbaka till sina baser och fortsatte att skjuta på varandra över gränsen.
Så fortsatte det under några år innan de båda länderna kom överens om en vapenvila i
november 2003 och att de skulle påbörja nya samtal om Kashmir. Samtalen har fortsatt under
åren därefter men man har nästan bara diskuterat detaljer om hur de olika trupperna ska dras
tillbaka och undvikit huvudfrågan om vad som ska ske med Kashmir.
De båda länderna har ungefär samma uppfattning nu som de hade när de blev självständiga
1947. Pakistan vill se en FN-sponsrad folkomröstning i Kashmir om vilket land området ska
tillhöra, medan Indien tycker att det i nuläget inte vore möjligt att genomföra en sådan
omröstning och istället att området skulle kunna få självstyre som en del av en icke-religiös
stat, det vill säga Indien. I takt med att relationerna har förbättrats mellan Indien och Pakistan
under de senaste åren har man öppnat gränsen allt mer, och det har också lett till minskade
strider mellan Indien och Kashmir-rebellerna.
Rebeller vid gränsen mot Iran
Efter att Östpakistan blev det självständiga Bangladesh, består det nuvarande Pakistan av sex
olika regioner, varav den som heter Baluchistan (ibland stavad
Balochistan) är den till ytan största. Baluchistan täcker över 40
procent av landet men har mindre än tio procent av de 165
miljonerna invånare. Det ligger i den västra delen av landet som
gränsar mot Iran och Afghanistan, men inkluderar flera viktiga
hamnar i det arabiska havet och har dessutom en hel del
naturresurser som till exempel gas, uran och mineraler.
Förutom det så är det ett ganska kargt och bergigt område där befolkningen fortfarande ofta
lever inom sina traditionella stammar som i norra Baluchistan främst består av
Pushtun-folket och längre söderut olika Baluch-folk som till exempel
Marri och Bugti.
En del lokala ledare var från början ovilliga till att ingå i det nya landet Baluchistan,
och
ett våldsamt krig utkämpades i området 1974-77 när de ville bli
självständiga. Under det kriget attackerade den pakistanska militären ofta
civilbefolkningen och fick hjälp att bomba städerna i området av Iran. Efter en vapenvila 1978
avslutades konflikten medan många av ledarna för upproret sattes i fängelse eller flydde
utomlands.
Under närmare tjugo år var det lugnt i området, framförallt för att de lokala ledarna från olika
stammar också hade den formella makten och att Pakistan inte placerade några stora
militärbaser i området. Baluchiska ledare var kritiska över att de tyckte att provinsen var
fattig, men de var nöjda med att det inte skedde någon stor inflyttning från de östra
provinserna av landet, där punjaber är den vanligaste folkgruppen.
Som en del i sin plan att förbättra den ekonomiska utvecklingen i Pakistan, bestämde
regeringen 1999 att man skulle bli bättre på att utvinna alla naturresurser i Baluchistan. För att
göra det så skulle man också bygga långa pipelines för att transportera gas genom provinsen
och utveckla hamnen i staden Gwadar nära den iranska gränsen. Eftersom Pakistan inte hade
några resurser att göra alla sådana stora investeringar själva så skrev man avtal med flera stora
kinesiska företag. Dessutom så ville Pakistan bygga nya militärbaser i området för att
beskydda investeringarna, och som en del i sitt stöd till USA i kriget mot terrorismen efter
2001.
En del baluchistanska ledare var från början positiva till utvecklingen eftersom de tyckte att
deras provins var underutvecklad. När projekten började så ändrade sig deras åsikt snabbt. De
klagade på att regeringen tvingade befolkningen att flytta från sina marker utan att få
tillräcklig betalning och att företagen som ansvarade för byggandet inte anställde någon från
lokalbefolkningen utan bara kinesiska ingenjörer eller inflyttade punjaber och pushtuner.
Dessutom blev de allt mer misstänksamma över att byggandet av nya militärbaser var menat
som ett sätt att minska deras makt, och de krävde 2003 att armén skulle dra sig tillbaka från
området.
Flera olika nationalistiska baluch-ledare samlades 2003 och bildade partiet ”Baluch Ittehad”
(Baluch enighet) som började föra fram sin kritik mot de nya projekten i Pakistans parlament.
Bland medlemmarna i Baluch Ittehad fanns en del ledare från upproret på 1970-talet men
också medlemmar i parlamentet och representanter för de olika stammarna i området.
Samtidigt blev det allt vanligare med bombattacker mot vägar, gasledningar, och liknande i
området. De olika projekten fortsatte trots kritiken och sedan juni 2004 har en grupp som
kallar sig BLA (Baluchistans frihetsarmé) kämpat för självständighet.
Man vet fortfarande inte exakt vilka som ingår i BLA men det har funnits misstankar att de
har en viss koppling till en del medlemmar av Baluch Ittehad. Pakistans regering har anklagat
Indien för att hjälpa rebellerna, men också haft misstankar om att USA och Storbritannien
stödjer dem för att inte Kina ska få för stort inflytande i regionen.
Kritiken mot regeringen ledde till stora demonstrationer i städerna i Baluchistan i början av
2005 efter att en kvinnlig doktor hade blivit våldtagen och man misstänkte att några soldater
varit ansvariga. Under den andra halvan av 2005 så blev Baluch Ittehad allt mer militanta, och
striderna ökade mellan regerings trupper och paramilitära styrkor mot rebellerna i
Baluchistan.
Framförallt så gömde sig de olika baluchiska grupperna i bergen och utförde snabba bakhåll
med granatgevär mot regeringsbyggnader medan militären svarade med stora offensiver där
helikoptrar samarbetade med marktrupper. I augusti 2006 dödades ledaren för Baluch Ittehad
men hans arvtagare lovade att kriget skulle fortsätta. Under 2007 fortsatte striderna i form av
attacker mot regeringsbyggnader, infrastruktur och poliser med BLA som den mest aktiva
gruppen.
Pakistan och kriget mot terrorismen
Den norra delen av den pakistanska provinsen Baluchistan
gränsar i öster till en provins som kallas för den nordvästra
frontprovinsen. Det här området innebär den bergiga gränsen till
Afghanistan och där bor framförallt Pushtun-folket som, i likhet
med balucherna, ofta har organiserat sig utefter olika stammar. I
nordvästra frontprovinsen har Pakistans regering också lovat att
inte bygga militärbaser utan de olika stammarna får ansvara för
hur området styrs.
Ända sedan Pakistan
blev självständigt så har landet haft stort intresse att
försöka påverka vad som sker i Afghanistan, inte minst eftersom de var oroliga
för att stormakterna Kina och (dåvarande) Sovjetunionen skulle kunna vara ett hot för
Pakistan. Eftersom mycket av konflikterna som har skett i Afghanistan har varit en maktkamp
mellan grupper från norra delen av landet och pushtun-folket som bor både i Afghanistan och
i Pakistan så har de sistnämnda ofta fått stöd från militären i Pakistan.
Under 1980-talet, när Sovjetunionen skickade trupper till regeringen i
Afghanistan blev Pakistans oro och inblandning i konflikten i sitt
norra grannland allt större. Mycket av det stöd som USA och andra västländer ville
skicka till den afghanska motståndsrörelsen, mujahideen, ville de inte att omvärlden skulle
veta om. Därför skickade de ofta en massa vapen och pengar i stöd till Pakistans regering som
satte upp träningsläger och stödde rebellerna genom sin säkerhetstjänst.
I dessa träningsläger samlades också en massa frivilliga rekryter för att slåss mot den
sovjetstödda regeringen i Afghanistan. Bland dessa frivilliga soldater bildade en liten grupp
saudiaraber 1988 en organisation de kallade för al-Qaida när de såg att Sovjetunionen
började dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan.
När kriget i Afghanistan fortsatte fortsatte Pakistan sitt stöd till vissa parter, inklusive en ny
grupp som hade bildats av några pushtun som hade studerat vid väldigt
konservativa muslimska skolor i Pakistan, talibanerna. Efter några år av
stora framgångar i striderna lyckades talibanerna ta makten i Afghanistan 1996.
Pakistan tyckte att det var bra
för sin egen säkerhet att ha en vänlig regering i
Afghanistan och fortsatte med ett visst stöd till talibanerna under de kommande åren.
Samtidigt var militären och regeringen oroliga för att talibanernas framgångar skulle leda till
att liknande grupper skulle försöka ta makten i Pakistan.
Efter al-Qaidas attacker mot New York och Washington DC den 11 september 2001 ändrades
plötsligt situationen. USA deklarade snabbt ett ”krig mot terrorism” och krävde att
talibanregeringen i Afghanistan skulle lämna över al-Qaidaledaren Osama bin Laden till
USA. När de vägrade så började USA stödja en allians av rebellgrupper i Afghanistan för att
störta talibanerna och samtidigt själva leta reda på och attackera al-Qaida. Pakistan sa sig
villiga att hjälpa USA att leta upp och straffa al-Qaida men drog inte tillbaka sitt erkännande
av talibanerna som den officiella regeringen i Afghanistan.
Efter några månader av strider så flydde al-Qaida tillsammans med talibanerna söderut från
huvudstaden Kabul och gömde sig i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan. Många
av dem fick hjälp av den lokala pushtunbefolkningen i Pakistan medan USA och deras
allierade sökte i bergen efter dem. Efter en viss tid när det inte rapporterades om några strider
så började Pakistan bli allt mer aktiva i att leta efter och anfalla al-Qaidamedlemmar i landet.
De har också hela tiden hävdat att inga amerikanska trupper har varit aktiva i Pakistan, men
det har varit många beskyllningar att så har varit fallet. Inte minst så tror man att obemannade
spionplan har letat efter al-Qaida inne i Pakistan, och även att amerikaner har bombat och
avlossat raketer där. Efter flera påtryckningar från USA som inte tyckte att Pakistan gjorde
tillräckligt för att leta upp al-Qaida, och envisa rykten som sa att Pakistan fortfarande stödde
talibanerna, så började Pakistan en stor offensiv 2006. Under de senaste tre åren så har de
flesta striderna mot al-Qaida skett i Pakistan, och landet har blivit allt viktigare aktör i kriget
mot terrorismen.
I takt med det så har man också etablerat allt fler militära baser i de här områdena vilket har
lett till kritik från de lokala ledarna. I området som kallas Waziristan som är en del av
nordvästra frontprovinsen så tog de lokala ledarna till vapen mot Pakistans trupper vid flera
tillfällen under 2004-2007, trots att det vid flerat tillfällen har skrivits avtal om att lokala
ledare ska se till att inga ”utländska terrorister” finns i området.
Under 2007 bildade en del lokala ledare en allians som de kallar för de Pakistanska
talibanerna men som inte har uttalat någon målsättning att ta makten i landet. Pakistans nya
regering som kom till makten efter valet i februari 2008 har inlett samtal med ledarna i de här
områderna och det verkar som de är på väg att komma överens om ett nytt avtal om
maktdelning i området.
Militären och muslimerna
Redan när Pakistan bildades så var man i konflikt med sin granne Indien, och landets
placering nära flera stormakter ledde till uppbyggnad av ett starkt försvar. Dessutom har det
hela tiden funnits spänningar mellan centralmakten och olika landsdelar i Pakistan vilket har
gjort att olika regeringar vill vara säkra på att ha stöd från landets militär.
Efter tio år av väldigt stor politisk instabilitet i landet efter självständigheten tog militären
makten i en kupp 1958. Landet styrdes sedan direkt eller bakom kulisserna av militären till
1988 då den dåvarande presidenten general Zia-ul-Haq dog i en flygolycka. Under general
Zia, som tagit makten i en militärkupp 1977, införde landet flera reformer för att göra
Pakistans styre mer muslimskt och införde flera lagar enligt muslimsk sharia.
Förutom stöd från militären har en stor maktfaktor i Pakistan under flera årtionden varit
religiösa ledare och partier vars främsta ideologi har varit att bevara den muslimska aspekten i
landets styre. Det har dessutom ofta funnits väldigt starka kopplingar mellan extrema
muslimska politiska grupper och höga militära befälhavare, speciellt inom den hemliga
säkerhetstjänsten.
Man tror att säkerhetstjänsten ibland har stöttat muslimska extremister till att utföra politiska
terroristattacker i landet för att se till att militärens makt inte har minskat. Samtidigt har
militären ofta varit kritisk mot de civila politiker som fått del av makten och anklagat dem för
att riskera landets säkerhet eller vara korrupta.
Under de första årtiondena efter självständigheten fanns det en stor mängd muslimska
lobbygrupper som ville påverka synen på islam i landet. Det innebar att det blev politiska
motsättningar även inom landet mellan olika typer av muslimer, samtidigt som militären
främst kände hotet från de icke-muslimska grannländerna.
1974 beslutade Pakistans regering att en kyrka som kallades Ahmaditerna skulle anses vara en
icke-muslimsk minoritet i landet. I samband med att general Zia började införa allt fler
muslimska lagar som till exempel skatten Zakat så blev det allt starkare agitation om vilken
muslimsk tolkning som skulle ligga till grund för lagarna.
Gällande Zakat till exempel, så samlades shiamuslimer från olika delar av landet i Islamabad
1980 för en jättedemonstration mot den nya lagen som hade införts enlig sunnimuslimska
principer. Under 1980-talet fortsatte de shiamuslimska organisationerna i landet att växa och
de skapade också en massa väpnade grupper.
En av anledningarna till att muslimska traditioner ansågs vara viktiga för landets styrelsesätt
var att många av politikerna hade under sin uppväxt gått i religiösa skolor, så kallade
madrasas. När Pakistan blev självständigt så fanns det 137 madrasas i landet men mängden
växte snabbt eftersom den nya staten inte hade resurser att bygga skolor överallt medan det
blev allt viktigare att vara utbildad i det moderna samhället.
Nu vet man inte hur många madrasas det finns men det har uppskattat att det kan vara mer än
10 000 och att mellan en halv miljon och en och en halv miljon barn och ungdomar nu går till
religiösa skolor.
Man ska veta att en del går både i den statliga skolan och till de religiösa skolorna där man
bland annat studerar Koranen och andra heliga texter. Det finns madrasas för olika typer av
islam, men också med olika tolkning för till exempel hur mycket man kan modernisera och
tolka innehållet i Koranen.
Under 1970- och 1980-talet så började en massa rika saudiaraber att sponsra de madrasas som
hade en väldigt extrem tolkning av sunni islam, och som tyckte att man med våld skulle
motarbeta alla försök till icke-muslimskt inflytande. Det var elever som hade träffats när de
studerat vid dessa madrasas som senares skulle bilda grupper som talibanerna och al-Qaida.
De här mer extrema sunnimuslimerna var väldigt aktiva i att hjälpa upproret i det indiska
Kashmir, men bildade också en massa grupper som ville påverka makten i Pakistan. Under
1980-talet och 1990-talet så blev det allt vanligare i Pakistan att sunnimuslimska och
shiamuslimska väpnade grupper attackerade varandra eller gömde bomber i varandras
moskéer. Flera av de extrema sunni- och shia- organisationer som växte fram under 1980-talet
bildade sedan också politiska partier och valdes till platser i parlamentet.
En grupp med namnet TNSM (på svenska ”Rörelsen för införande av muslimsk lag”) bildades
i början av 1990-talet med målet att Pakistan skulle införa muslimsk lag, och de blev väldigt
entusiastiska när de såg att talibanerna tog makten i Afghanistan. De flesta medlemmarna i
gruppen tog sig över gränsen 2001 för att som frivilliga hjälpa talibanregering i
inbörderskriget men resultatet blev att de flesta dödades eller fängslades.
I samband med den stora jordbävningen i östra Pakistan 2005 så organiserade TNSM mycket
hjälp till offren och gruppen växte snart i styrka. Den tillfälliga ledaren för gruppen predikade
att Pakistan borde ersättas av ett muslimskt kalifat (kungadöme) och uppmanade sina
medlemmar att beväpna sig. Hans åsikter spred sig utanför den moské där han jobbade
eftersom han också sände dem genom olagliga radiosändningar.
Efter att Pakistanska polisstyrkor 2007 belägrade och sedan attackerade beväpnade
medlemmar av en moské i Islamabad som också ville införa muslimsk lag, så började TNSM
attackera poliser och regeringsrepresentanter. Under andra halvan av 2007 blev striderna allt
våldsammare och det var kriget mot TNSM som Musharraf menade var så allvarligt att
undantagstillstånd behövde införas i november. Striderna har fortsatt även i början av 2008
men det har rapporterats om förhandlingar mellan den nya pakistanska regeringen och TNSM
och det är möjligt att ett fredsavtal kan skrivas inom kort.
Musharrafs tid vid makten
När Pakistan och Indien utkämpade det så kallade ”kargilkriget” i Kashmir i början av 1999
så framkom det att Pakistans dåvarande premiärminister Nawaz Sharif inte hade varit
inblandad i besluten. Istället hade generalerna inom militärledningen varit ansvariga för kriget
som inte var en framgång och som dessutom hade lett till en massa kritik från omvärlden och
att USA införde sanktioner mot Pakistan.
Samtidigt var ekonomin i landet väldigt dålig och det var väldigt mycket terroristattacker
mellan extremistiska sunni- och shia-grupper. I oktober ville Sharif avsätta General Pervez
Musharraf som arméchef. Musharraf, som då befann sig utomlands, och militären gjorde då
en oblodig militärkupp och införde militärstyre.
Pakistans högsta domstol beslutade 2000 att Musharraf kunde leda en övergångsperiod men
att nya val skulle hållas senast 2002. Istället anordnade han en folkomröstning som tillät
honom att sitta kvar som president till 2007.
Det innebar att Musharraf var president 1999-2002, och 2002-2007 men han ville ändå
fortsätta för en tredje period – vilket egentligen inte är tillåtet enligt den pakistanska
grundlagen. Musharraf menade att hans första tre år inte skulle räknas när han anmälde sin
kandidatur till valkommissionen 2007. Efter att han blev godkänd överklagade en annan
presidentkandidat beslutet, men högsta domstolen kunde inte ge besked förrän efter valet hade
slutförts.
Presidenten i Pakistan väljs av parlamentet och de regionala parlamenten, och Musharraf blev
vald med 98 % av rösterna den 6 oktober 2007. Pakistans högsta domstol skulle ge besked om
Musharraf hade rätt att kandidera i början av november, men då utlyste Musharraf
undantagstillstånd i sin position som arméchef den 3 november.
Under tiden som det var undantagstillstånd var inte högst domstolens utslag gällande vilket
gjorde att hundratals jurister i Pakistan började protestera mot beslutet. Musharraf bytte också
ut flera av domarna som satt i högsta domstolen vilket ökade protesterna.
Hundratals jurister blev gripna och fängslade medan det infördes censur av pakistanska
nyhetsmedia och flera oppositionspolitiker greps. Efter att den nya högsta domstolen hade
samlats så godkände de Musharraf som kandidat, och han svors in som Pakistans president i
slutet av november 2007. Samtidigt avsade han sig rollen som arméchef.
Bhutto och Sharif återkommer och valet 2008
Under 1990-talet styrdes Pakistan av framförallt två politiker som båda kom till makten
genom demokratiska val: Nawaz Sharif och Benazhir Bhutto. Under Musharrafs
militärregering så befann sig de båda i exil utomlands, men de tilläts återvända till landet
under 2007 i förberedelse för de nya val som planerades.
Framförallt så fick Benazhir Bhuttos återkomst stor uppmärksamhet och man uppskattar att
över en miljon pakistanier samlades för att välkomna henne åter till landet.
Återkomsten ledde dock till en tragedi då ett antal bomber exploderade i folkmassan och över
100 personer dog. Bhutto överlevde dock attentatet men bara några månader senare blev hon
offer för ett nytt attentat på ett valmöte i slutet av december. Efter Bhuttos död så utbröt det
kravaller i flera delar av landet och valet sköts upp till februari 2008.
Trots att valkampanjen som följde blev mycket dämpad så kunde valet hållas med mindre
våldsamheter än befarat. Sharifs och Bhuttos partier (där ledarskapet togs över av hennes
änkeman Azif ali Zardari) fick många röster och bildade regering, som dock fortfarande måste
samarbeta med sin gamla fiende, den nuvarande presidenten Musharraf.
P. består av fyra provinser, den federalt administrerade huvudstaden samt ett antal
klanområden längs afghanska gränsen. Kashmir, som indelas i Azad Kashmir och Norra
områdena, står under pakistansk förvaltning men ingår formellt inte i landet. Orsaken är att P.
sedan 1947 kräver att hela Kashmirs framtida status skall avgöras i en folkomröstning. Azad
Kashmir har eget parlament, egen premiärminister och egen president.
Regional konkurrens, motsättningar mellan stadsbaserad industrisektor och traditionell
landsbygdsstruktur med rötter i feodalismen, fundamentalistiska religiösa maktgrupper och
arméns dominerande ställning har bidragit till att göra det politiska läget instabilt och
undergrävt möjligheterna för civila demokratiska regeringar att fungera enligt grundlagen.
Korruptionen har lett till att befolkningens respekt för politikerna minskat. Genom
författningstillägg har islams inflytande på lagstiftning och samhälle stegvis skärpts. Efter
Benazir Bhuttos och Nawaz Sharifs ansträngningar att tillskansa sig själva ökad makt var
demokratin redan i upplösning då Pervez Musharraf genomförde sin statskupp. Under
Musharrafs välde har ett visst mått av ordning återupprättats, men majoriteten av
befolkningen har förlorat alltmer inflytande.
Administrativ indelning
Provinser
Yta Inv. 2005 Provins(km2) (1000-tal) huvudstad
Baluchistan
347
7 700 Quetta
Nordvästra gränsprovinsen
75
21 200 Peshawar
Punjab
205
85 600 Lahore
Sind
141
36 000 Karachi
Huvudstadsprovinsen Islamabad
0,9
1 100
Azad Kashmir*
84
3 900
Federalt administrerade stamområden
27
3 600
Upp
* Den del av Jammu och Kashmir som kontrolleras av Pakistan