Omprogrammering av givarceller för kloning av nötboskap Fredrik Olsson Kloning av vuxna djur skulle kunna revolutionera flera aspekter av boskapsavel. Förutom de självklara fördelarna med att klona prisvinnande avelstjurar inom mjölkproduktionsindustrin, kan kloning tillsammans med genteknik användas för att framställa kor som kan producera mjölk innehållande extra näringsämnen, mediciner, vacciner eller antikroppar för mänsklig sjukvård. Kloning av vuxna däggdjur är dock oerhört ineffektivt och bara 2-5 % av klonade foster utvecklas till levande kalvar. Vuxna tjurar klonas genom att man överför kärnan från en cell från en vuxen tjur till en äggcell vars kärna avlägsnats. Eftersom cellkärnan innehåller arvsmassan skapas därmed en äggcell med en arvsmassa identisk till den vuxna tjuren. Denna äggcell flyttas därefter till livmodern hos en ko så att fosterutvecklingen kan börja. Denna process är ganska ineffektiv. En av de viktigaste orsakerna till ineffektiviteten förmodas vara otillräcklig omprogrammering av givarcellens arvsmassa. En cell från en vuxen tjur har differentierat till en specifik celltyp, och en stor del av arvsmassan i cellen har stängts av. För att ett foster ska kunna utvecklas från denna arvsmassa måste den omprogrammeras så att arvsanlagen för fosterutveckling återaktiveras. När arvsmassan från den vuxna tjuren förs in i äggcellen sker en viss sådan omprogrammering. Omprogrammeringen är dock inte så fullständig som den är vid naturlig befruktning. Vid naturlig befruktning härstammar ena halvan av arvsmassan från faderns spermie och andra halvan från moderns äggcell. Det har visat sig att faderns halva omprogrammeras mycket fortare än moderns efter befruktningen. Därför skulle det vara intressant att försöka få givarcellens arvsmassa att likna arvsmassan hos en spermie innan den överförs till äggcellen vid kloning. Spermier tillverkas i testiklarna hos däggdjur och tillverkningsprocessen styrs och kontrolleras av Sertoliceller. Kan det då finnas faktorer i Sertoliceller som kan omprogrammera givarcellens arvsmassa så att den liknar arvsmassan hos spermier? Jag isolerade Sertoliceller från kalvar och tjurar och tillverkade ett cellextrakt från dem, genom att bryta upp cellerna med ljud. Cellextrakten innehöll en komplett uppsättning av alla Sertolicellernas proteiner. Jag skapade sedan "hål" i givarcellerna med kemikalien Streptolysin-O, förde in cellextrakten och förslöt sedan hålen. För att kontrollera om givarcellerna nu omprogrammerats undersökte jag om arvsanlag för vuxna celler stängts av och arvsanlag för spermier eller Sertoliceller aktiverats. Vid projektets slut hade emellertid för få tester gjorts för att fastställa om cellerna omprogrammerats eller inte. Att isolera celler från kalv- och tjurtestiklar, och fastställa att de var Sertoliceller, visade sig vara mer komplicerat och ta längre tid än förväntat, varför projekttiden tog slut innan alla undersökningar kunnat genomföras. Projektet visade emellertid att cellextrakt från Sertoliceller kunde introduceras i givarceller. Ytterligare undersökningar fordras dock för att fastställa om omprogrammering skett eller inte. Examensarbete i biologi, 20 p, VT 2003 Institutionen för biologisk grundutbildning, Uppsala Universitet, och Monash Institute of Reproduction and Development, Monash University, Monash Medical Centre, 246 Clayton Road, Clayton, VIC 3168, AUSTRALIEN Handledare: Dr Andrew French & Dr Nancy Ruddock