Finska kriget – Wikipedia

Finska kriget – Wikipedia
Skapa konto Logga in
Artikel Diskussion
Finska kriget
Huvudsida
Skriv en ny artikel
Deltagarportalen
Bybrunnen
Senaste ändringarna
Visa Redigera Redigera wikitext Visa historik
Gå till
Sök
[redigera | redigera wikitext]
Finska kriget, även kallat 1808–1809 års krig, utkämpades mellan Sverige
Finska kriget
och Ryssland. Ryssland stöddes av Frankrike samt dess talrika
Del av Napoleonkrigen
bundsförvanter (bland andra Danmark) och Sverige stöddes av
Storbritannien. Kriget utkämpades som ett led i sin tids världskrig,
Slumpartikel (−bot)
Napoleonkrigen, efter att kejsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon
Ladda upp filer
I slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till
Stöd Wikipedia
angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien
Kontakta Wikipedia
och gick med i Napoleons kontinentalblockad.
Hjälp
Kriget fick stora följder för både Sverige och Finland. 200-årsjubileet
Skriv ut/exportera
Skapa en bok
Ladda ner som PDF
Utskriftsvänlig version
Verktyg
Sidor som länkar hit
Relaterade ändringar
Specialsidor
Permanent länk
Sidinformation
Wikidataobjekt
Citera denna sida
högtidlighölls åren 2008 och 2009 med bland annat bokutgivningar,
specialmynt samt tilldragelser på några av de viktigare slagfälten. Historiskt
har även Hattarnas ryska krig och Gustav III:s ryska krig kallats "finska krig".[1]
Innehåll
[dölj] 1 Krigsförlopp
1.1 Planering och ryskt anfall
1.2 Reträtten
1.3 Motoffensiv och avgörande
1.4 Avslutningen
1.5 Förluster
2 Slag, avtal och personer
På andra projekt
Bilder & media
Språk
‫العربية‬
Català
Björneborgarnas marsch av Albert Edelfelt.
3 Se även
Ägde rum
21 februari 1808 - 17 september 1809
4.1 Noter
Plats
Finland, Sverige
4.2 Tryckta källor
Resultat
Rysk seger, Freden i Fredrikshamn
Territoriella
Separation av Finland från Sverige och
4 Referenser
5 Vidare läsning
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
Finska kriget – Wikipedia
Dansk
ändringar
6 Externa länkar
Deutsch
Finland blev en autonom del av
Ryssland
Eesti
Stridande
English
Español
Euskara
Français
Bahasa Indonesia
Italiano
‫עברית‬
Къарачай-малкъар
Magyar
Krigsförlopp
[redigera | redigera wikitext]
Sverige
Befälhavare/ledare
Planering och ryskt anfall
[redigera | redigera wikitext]
Den svenska regeringen var inte helt oförberedd på ryska aggressioner, utan
Mauritz Klingspor
Nederlands
日本語
Michail Barclay de
Tolly
väntade kriget. Den svenske ambassadören i St. Petersburg, Curt von
Stedingk såg till att skicka hem underrättelser om ryssarnas uppmarsch inför
Styrka
~17 000 man (feb 1808)
50 000 soldater
styrkorna i Finland skulle ha svårt att försvara hela landet i händelse av ett
och genomtänkt plan. Den svenska armén skulle retirera i riktning Uleåborg,
Português
medan de södra delarna av Finland uppgavs och ockuperades av ryssarna
Русский
Simple English
och det svenska försvaret upprätthölls med stöd av fästningarna Sveaborg
Українська
Tiếng Việt
中文
Redigera länkar
~24 000 (feb 1808), i slutet
av kriget var det mer än
Den svenska krigsberedningskommittén ansåg helt riktigt att de svenska
Polski
Suomi
Bogdan von Knorring
grundat en krigsberedningskommitté som skulle sörja för planeringen inför det
Norsk bokmål
Српски / srpski
Buxhoevden
Karl Nathanael af
var väl underrättad om situationen vid gränsen och man hade dessutom
ryskt anfall, och därför förberedde man en överraskande, men faktiskt god
Slovenščina
Fredrik Vilhelm von
Klercker
den kommande kampen.
Bahasa Melayu
Ryssland
Förluster
~7 000 - 20 000
~10 000+
enligt ryska källor 6000
v • d • r
Finska kriget
[Visa]
och Svartholm. När våren kom och den svenska armén var fulltalig och förstärkt, skulle man gå till motanfall och med hjälp av
flottan, och de i fästningarna varande förbanden, återerövra hela Finland.[2]
För kejsar Alexander var erövringen av Finland endast ett nödvändigt ont för att upprätthålla förpliktelserna mot Napoleon, och han
behövde ett snabbt, oblodigt krig för att en gång för alla stävja arvfienden Sverige. För det behövde tsaren också ett välvilligt
Finland, vilket betydde att han var villig att gå långt i sina ansträngningar att hålla finländarna nöjda och pacificerade.[3] Ryssarna
planerade och genomförde kriget med utgångspunkt att Finland skulle inkorporeras i det ryska kejsardömet. De laddade upp vid
gränsen med 24 000 man, vilka ställdes under general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden. Många av hans trupper var veteraner från
krigen mot Napoleon, krigshärdade soldater med hög stridsmoral, kunskap och disciplin.
Natten den 21 februari 1808 gick den ryska armén över finska gränsen utan officiell krigsförklaring. Den ordinarie befälhavaren i
Finland, fältmarskalk Vilhelm Mauritz Klingspor befann sig då i Stockholm, och försvaret leddes av generallöjtnant Karl Nathanael
af Klercker. Det ryska anfallet genomfördes på tre kolonner: Den vänstra flanken; 17:e divisionen, under generallöjtnant Aleksej
Gortjakov, marscherade in i närheten av Fredrikshamn. Centern; den 21:a divisionen, under generallöjtnant Pjotr Bagration,
marscherade in på vägarna vid Anjala. Högra flanken; 5:e divisionen, under generallöjtnant Nikolai Aleksejevitj Tutjkov,
marscherade in i närheten av Nyslott.[4]
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
Finska kriget – Wikipedia
Anfallets överraskningsmoment hade dock gått förlorat, och af Klercker drog samman sina trupper vid östra gränsen till Tavastehus
i två brigader under ledning av överste August Fredrik Palmfelt och överste Carl Johan Adlercreutz. Den svenska fältarmén
räknade ca 17 000 man, varav ca 7 000 man förlades till fästningarna Sveaborg och Svartholm. [5]
Fullständigt avgörande för krigsutgången kom det faktum bli att Sverige också hade en knivspets i ryggen. Danmark var allierat
med Napoleon, och fransmännen, i förbund med Ryssland, sände stora truppförband (under ledning av marskalk Jean Baptiste
Bernadotte, sedermera Sveriges kung Karl XIV Johan) till Jylland för en planerad invasion i södra Sverige, och på grund av detta
hot, tvingades svenskarna hålla stora truppnumerärer förlagda till Skåne och norska gränsen. Sverige å sin sida var allierat med
Storbritannien och skyddades av dess flotta. Det betydde att den fransk-danska invasionen aldrig materialiserades och att den
ryska örlogsflottan höll sig i hamn under hela kriget.
Reträtten
[redigera | redigera wikitext]
Ordinarie överbefälhavare i Finland, Klingspor, anlände till Tavastehus den 1 mars
och övertog kommandot över den svenska armén. af Klercker propagerade för
offensiv krigföring eller åtminstone hedersamt försvar, men Klingspor ville följa den på
förhand uppgjorda krigsplanen och retirera mot Uleåborg; och han gjorde sina
bedömningar utgående ifrån felaktiga styrkeuppgifter över de ryska
invasionsstyrkorna och trodde att de var starkare än vad de egentligen var. I själva
verket trodde han att hans position var väldigt prekär, och utgående ifrån de uppgifter
han hade, beordrade han reträtt. 7 000 man retirerade från Tavastehus norrut och
den 4 000 man starka Savolaxbrigaden, under Johan Adam Cronstedt, retirerade mot
Uleåborg österifrån. [6]
Under tiden besatte ryssarna hela södra Finland. Fästningen Svartholm kapitulerade
för de avancerande ryssarna den 18 mars och Åbo, Finlands urgamla huvudstad, föll
den 22:a, dit Buxhoevden några dagar senare förlade sitt högkvarter.[7] Den svenska
huvudarmén förföljdes halvhjärtat av mindre styrkor under Rajevskij, men reträtten
gick snabbt och efter några veckor stod de svenska trupperna i Vasa. Stridsmoralen
sjönk också avsevärt i den svenska armén eftersom soldaterna tvingades ge upp sina
Finska krigets krigsskådeplatser i Finland.
Kriget utkämpades främst i Finland och de
största slagen stod i svenskspråkiga
Österbotten. Efter det svenska nederlaget vid
Oravais i september 1808, flyttade striderna
in i egentliga Sverige och en rad blodiga
fäktningar kom att stå även i Västerbotten år
1809. Fram till 1809 var Finland en oskiljaktig
del av Sverige och betraktades helt enkelt
som ett svenskt område med samma status
som Västerbotten eller Skåne.
hemtrakter utan att avlossa ett enda skott. Savolaxbrigaden bjöd på symboliskt
motstånd vid Leppävirta och utanför Kuopio, men även den drog sig hastigt mot Uleåborg, stadigt följd av general Bulatov.
Den enda svenska stödpunkten som återstod i södra Finland var således fästningen Sveaborg. Nästan 7 000 man var förlagda till
Sveaborg och de utgjorde några av det svenska rikets bästa regementen. Dessutom fanns på fästningen halva den svenska
skärgårdsflottan och rikliga förråd; fästningen var gjord för att stå emot en hård och långvarig belägring men ryssarna hade dock
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
Finska kriget – Wikipedia
ingen vilja att stånga sig blodiga mot Sveaborgs murar, utan valde en annan taktik. Falska uppgifter och lögner om krigets
utsiktslöshet smugglades in till officerarna i Sveaborg och de genomsyrades av dessa kunskaper som ett virus. Den ryska
belägringen inleddes i medlet av mars 1808 och avslutades den 3 maj med Sveaborgs kapitulation. Endast symboliskt motstånd
hade förekommit och ryssarnas vinst var enorm; dessutom fick sig den svenska allmänna krigsplanen ett allvarligt avbräck. För
detta har Sveaborgs svenske kommendör, amiral Carl Olof Cronstedt, kritiserats mycket i historieskrivningen.[8]
I slutet av mars anlände ryska trupper till Åland vilket resulterade i att bönderna reste sig i vad som kallas Upproret på Åland. Den
väpnade resningen kulminerade i Kumlingeslaget den 9 maj då den åländska bondehären besegrade och tillfångatog de ryska
trupperna. Den 22 april 1808 intog konteramiral Nikolaus Bodisco från Riga det försvarslösa Gotland med 1 600 man och
proklamerade Gotland som ryskt område "för all evig framtid". Det svenska motdraget kom under konteramiral Rudolf Cederström
med överstelöjtnant Carl Johan Fleetwood och 1 800 man ombord, vilka återerövrade ön den 16 maj och skickade hem de
avväpnade ryssarna.[9][10][11]
Under tiden hade dock de svenska styrkorna samlats vid Uleåborg och börjat röra på sig. Den 16 april skedde den första
skärmytslingen vid Pyhäjoki där ryssarna lyckades vinna en mindre seger och tillfångatog den svenske generaladjutanten
Löwenhielm. Denne ersattes dock av Carl Johan Adlercreutz och Georg Carl von Döbeln övertog kommandot över andra brigaden.
Den 18 april blev Döbeln angripen vid Siikajoki, och när Adlercreutz kom till undsättning, kunde en större seger över de ryska
förföljarna säkras. Den 27 april utkämpade Savolaxbrigaden sin första stora strid vid Revolax där den ryske generalen Bulatov
tillfångatogs och stormningen av prästgården, där ryssarna hade förskansat sig, gick till krigshistorien.[12] Slagen vid Siikajoki och
Revolax gick stick i stäv med Klingspors plan att falla undan, men gav svenskarna ett gyllene tillfälle att gå till motoffensiv.
Motoffensiv och avgörande
[redigera | redigera wikitext]
Den andra maj tillintetgjorde Johan August Sandels en mindre rysk styrka vid Pulkkila
och öppnade därigenom vägarna söderut för den svenska armén, samtidigt som han
- en av krigets kanske främsta svenska generaler - gjorde sitt inträde i detta krig.
Därefter tågade han österut med femte brigaden om 1 500 man och återtog Kuopio
den 12 maj. Under de tre efterföljande veckorna störde han allvarligt ryssarna i östra
Finland och återtog de delarna av landet. Han hotade ryssarna så allvarligt att de
tvingades avsätta starka förstärkningar för att betvinga honom och ca 8 000 man[13]
under Michail Barclay de Tolly sattes in för att försöka bekämpa Sandels och
Savolaxbrigaden , som till och med under kapten Carl Wilhelm Malm företog en
mindre räd in på ryskt territorium. [14] Det lyckades dock inte för ryssarna, och
Sandels gick förstärkt till 2 500 man i ställningar vid Toivola där han höll ut till oktober,
trots hårdnackade, snart sagt dagliga, ryska anfall.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
Finska kriget – Wikipedia
Även i väster, längs den österbottniska kusten, hade det svenska motanfallet kommit
igång våren 1808. Den ryska situationen var pressad. Isarna hade börjat smälta och
det innebar att den brittiska flottan kunde börja patrullera Öresund, vilket i teorin
skulle ha frigjort stora mängder svenska trupper för Finland. I maj ankom en brittisk
hjälpkår om 14 000 man till Göteborg, men svenske kungen lät dem aldrig stiga iland
och trupperna - som skulle ha kunnat lätta på det fransk-danska hotet - sändes till
Spanien istället där det spanska gerillakriget hade brutit ut. Svenska landstigningar
längs den finska kusten skulle komma igång och ryssarna väntade sig det och
tvingades därigenom bevaka en övermåttan lång kustremsa. De ryska
försörjningslinjerna var också ansträngda och hotades titt som tätt av bondeuppbåd
Finska krigets avgörande kom i
september 1808. Georg Carl von Döbeln
segrade i slaget vid Jutas den 13 september,
men dagen efter, besegrades Carl Johan
Adlercreutz och den svenska huvudarmén
vid Oravais, vilket slutligen ledde till
svenskarnas reträtt från Finland. Bilden
föreställer Döbeln vid Jutas, illustration av
Albert Edelfelt i Fänrik Ståls Sägner.
och ren gerillakrigföring. Den ryska huvudstyrkan som opererade mot Adlercreutz och
Klingspors huvudarmé söder om Uleåborg var således redan sträckt till det yttersta och redan på defensiven när den svenska
huvudstyrkan gick till anfall söderut. Svenska huvudarméns motanfall inleddes den 16 juni.
Den 24 juni tvingade de svenska styrkorna med von Döbeln i spetsen ryssarna att utrymma Nykarleby. Under tiden hade en
landstigning i Vasa förekommit; en kår om 1 000 man landsteg i ryssarnas rygg, men eftersom huvudarmén dröjde i Nykarleby,
lyckades ryssarna nedkämpa kåren, under hårda gatustrider, och endast spillror av den lyckades senare förena sig med
Klingspors armé. Trots att de svenska förstärkningarna uteblev och trots att landstigningsstyrkorna var för svaga och för få, blev de
den allmänna signalen till väpnat uppror bland bönderna i södra Österbotten som tog till vapen för fosterland och krona och höll
talrika ryska förband sysselsatta.[15] Den 19 juni landsteg en större svensk expeditionskår under generalmajor Eberhard von
Vegesack utanför Åbo och försökte inta staden, men tvingades återigen skeppa ut efter bittra strider vid Lemo. Under tiden
utkämpades också ett bittert sjökrig i Åbolands skärgård mellan små kustfartyg, och där var ryssarna på offensiven eftersom de
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
Finska kriget – Wikipedia
hade övertagit hela den svenska skärgårdseskadern vid Sveaborg.[16]
I Österbotten var initiativet svenskt och ryssarna var så hårt pressade att de tvingades sätta in talrika förstärkningar. Den 14 juli
segrade Adlercreutz i en större drabbning vid Lappo och tvingade ryssarna att dra sig ytterligare söderut mot Alavo (där
svenskarna vann ytterligare en seger den 17 augusti) och den ryske befälhavaren över huvudstyrkan, Rajevskij, ersattes av den
unge och geniale Kamenskij. Svenskarna stod dock stilla vid Lappo, och utnyttjade inte situationen och ryska förstärkningar om
16 000 man[17] stod snart färdiga för Finland. Den 21 augusti besegrades Otto von Fieandt vid Karstula efter hårda strider och
Adlercreutz, med den svenska huvudstyrkan, tvingades dra sig tillbaka norrut efter fäktningar vid Kuortane, Ruona och Salmi .
Adlercreutz fann goda försvarspositioner vid Oravais vid kusten, men hans rygg hotades av ryska styrkor under Kossatchoffskij.
Denna styrka besegrades dock av von Döbeln vid Jutas den 13 september. Dagen därefter, den 14, utkämpades krigets
avgörande slag vid Oravais mellan Adlercreutz och Kamenskij. Den svenska armén besegrades och tvingades till reträtt.[18]
Båda arméerna hade stora problem på grund av höstvädret och med försörjningen och den 29 september 1808 överenskoms ett
stillestånd i Lochteå på ryskt initiativ. Svenskarna åtog sig bland annat att Sandels skulle retirera från Savolax. Direkt efter detta
återvände Klingspor till Stockholm och af Klercker blev åter överbefälhavare. Den 27 oktober (ryssarna sade upp stilleståndet 19
oktober) stod det berömda slaget vid Virta bro där Sandels' 1 200 man besegrade över 5 000 ryssar tack vare många hjältemodiga
insatser. I Johan Ludvig Runebergs dikt Sven Dufva besjungs dessa insatser. Virta bro blev också den sista svenska segern på
finländsk mark. Den 19 november tillkom konventionen i Olkijoki, framförhandlad mellan Adlercreutz och Kamenskij och enligt
denna konvention förpliktade sig den svenska armén att helt lämna Finland, vilket också skett den 13 december och båda
arméerna gick i vinterkvarter på varsin sida Torne älv.
Avslutningen
[redigera | redigera wikitext]
Gustav IV Adolf vägrade trots nederlaget att avsluta kriget, och den ryska stormen
drog in även över Sverige, och den kom på tre fronter. Den ryska huvudarmén under
Pavel Sjuvalov ställdes mot de kvarvarande finska trupperna vid Torneå som
sammansmältes med trupperna i norra Sverige och kom att kallas Norra Armén. I
mars ockuperades Åland av Bagrations arme och kavalleristyrka under Kulnev
sändes över isen mot Stockholm. von Döbeln lyckades dock avvärja hotet mot
huvudstaden genom att framförhandla konventionen på Åland. Barclay de Tolly
marscherade över Kvarken med en rysk styrka och intog själva Umeå, men lämnade
snart stan och tågade tillbaka. Den operationen anses ha varit en riktig prestation och
ett militärt äventyr.[19]
Den 23 mars kapitulerade Hans Henrik Gripenberg med sina styrkor vid Kalix efter att
ha hört om statskuppen mot Gustav IV Adolf. Kungen avsattes av en grupp officerare
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
Konung Gustav IV Adolf var Sveriges
regent och ledde krigsinsatsen. Han hade
Finska kriget – Wikipedia
den 13 mars och tvingades sedermera i landsflykt. Den 15 maj 1809 stod slaget vid
Lejonströmsbron i Skellefteå och ryssarna tvingade bort de svenska trupperna från
Skelleftebygden vilken sedan var ockuperad av ryssarna över sommaren 1809. I
augusti 1809 landsteg en svensk armé vid Ratan under befäl av general Gustaf
Wachtmeister, i ett försök att återta Umeå. Slaget vid Sävar utkämpades den 19
augusti 1809 och ledde till svensk reträtt tillbaka till Ratan varifrån man återigen
utskeppade efter att ha orsakat ryssarna kännbara förluster. Efter slaget vid Piteå
plundrade ryssarna staden Piteå. Detta blev Finska kriget sista strid. De ryska
stundvis sitt högkvarter på Åland, men på
grund av att han höll tillbaka
förstärkningarna, blev han så skarpt
kritiserad av officerskåren att de under
ledning av Carl Johan Adlercreutz den 13
mars 1809 avsatte honom och fängslade
honom på Gripsholms slott. Han gick
sedermera i landsflykt och levde på
kontinenten under namnet Överste
Gustavsson. Teckning av Albert Edelfelt.
styrkorna var bara tillfälligt hejdade men Sverige fick ett förhandlingsläge. [20]
Kriget fick mycket stora konsekvenser för Sverige. Den slutliga vapenvilan ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå
den 2 september 1809. Freden undertecknades senare i Fredrikshamn den 17 september 1809: Finland, Åland samt delar av
dåvarande Västerbotten och Lappland avträddes till Ryssland och blev Storfurstendömet Finland. Snart inleddes en jakt på
syndabockar. Flera svenska officerare hade troligen dömts till döden om inte ryska påtryckningar och en allmän amnesti kommit
emellan. Bland dessa fanns Sveaborgsofficerarna Carl Olof Cronstedt den äldre och Fredrik Adolf Jägerhorn, Carl Magnus
Gripenberg (för kapitulationen på Svartholm) och Hans Henrik Gripenberg (för kapitulationen vid Kalix).
Förluster
[redigera | redigera wikitext]
Man räknar med att Sverige-Finland förlorade minst 7 000 stupade. Om man medräknar civila offer, lantvärnsmän och andra offer
så stiger dödssiffran över 20 000. De ryska trupperna förlorade minst 10 000 stupade i slag, okänt nummer andra förluster. [21] De
flesta förlusterna gick till olika sjukdomar som spreds och frodades under de dåliga förhållandena i fält. Man räknar med att
åtminstone en tredjedel av de svensk-finska trupperna som sattes in i striderna dog i olika fältsjukdomar.
Slag, avtal och personer
[redigera | redigera wikitext]
Slag i Finland
Persongalleri
Namn
Tidpunkt
Segrare
Slaget vid Pyhäjoki
16 april 1808
Ryssland
Slaget vid Siikajoki
18 april 1808
Sverige
Slaget vid Revolax
27 april 1808
Sverige
Slaget vid Pulkkila
2 maj 1808
Sverige
Kumlingeslaget
9 maj 1808
Sverige
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
[22]
SVERIGE
Namn
Vilhelm Mauritz
Klingspor
Karl Nathanael af
Titel
Kommentar
Periodvis
fältmarskalk
överbefälhavare i
Finland.
Periodvis
generallöjtnant
överbefälhavare i
Finska kriget – Wikipedia
Klercker
Slaget vid Lemo
19 juni 1808
Sverige
Slaget vid Nykarleby
24 juni 1808
Sverige
Slaget vid Vasa
25 juni 1808
Ryssland
Slaget vid Kokonsaari
11 juli 1808
Ryssland
August Fredrik
Slaget vid Lappo
14 juli 1808
Sverige
Palmfelt
Slaget vid Kauhajoki
10 augusti 1808 Sverige
Slaget vid Alavo
17 augusti 1808 Sverige
Slaget vid Karstula
21 augusti 1808 Ryssland
Slaget vid Lappfjärd
28 augusti 1808 Sverige
Curt von Stedingk
Carl Johan
Adlercreutz
Gustaf
Löwenhielm
Carl Olof
1 september
Slaget vid Ruona
1808
Ryssland
Cronstedt
Finland.
svensk
ambassadör
överste
general
generaladjutant
Slaget vid Jutas
1808
Sverige
Slaget vid Oravais
1808
Ryssland
Vegesack
Johan August
27 oktober
Slaget vid Virta bro
1808
Sverige
Sandels
Georg Carl von
Slag i Sverige
Slaget vid
Lejonströmsbron
15 maj 1809
Döbeln
Ryssland
Slaget vid Hörnefors
2 juli 1809
Ryssland
Slaget vid Sävar
19 augusti 1809 Ryssland
Slaget vid Ratan
20 augusti 1809 Sverige
Slaget vid Piteå
25 augusti 1809 Ryssland
Kramp
Skärgårdsslaget vid
Sandöström
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
30 juni 1808
Gripenberg
Carl Magnus
Gripenberg
Carl Gustaf
Sjöslag
Skärgårdsslaget vid Rimito
Hans Henrik
Knapp Svensk
seger
Ehrnrooth
Joakim Zakarias
Duncker
2 augusti 1808
Ryssland
Carl Wilhelm
Pyhäjoki
chef för Savolaxbrigaden
Cronstedt
Eberhard von
14 september
fångad vid slaget vid
amiral
Johan Adam
13 september
i S:t Petersburg.
Generalmajor
Generalmajor
Generalmajor
i dikten Döbeln vid Jutas
(1754-1813),
Generalmajor
kapitulationen i Kalix,
krigsrätt
kommendant på
Major
fästningen Svartholm,
kapitulerade
generalmajor
major
under Sandels' befäl i
Savolax
under Sandels, intog
Finska kriget – Wikipedia
Malm
Skärgårdsslaget vid
30 augusti 1808 Sverige
Grönvikssund
Skärgårdsslaget vid Palva
18 september
sund
1808
Zidén
Ryssland
Belägringen av Sveaborg
1808
Freder och stillestånd
Stilleståndet i Lochteå
Konventionen i Olkijoki
Otto Henrik von
Fieandt
Belägringar
2 mars – 3 maj
Jakob Henrik
Adolf Ludvig
Ryssland
Christiernin
Karl Leonhard
Lode
1808
Johan Henrik
19 november
Furumark
1808
Fredrik Adolf
21 mars 1809
Jägerhorn
Konventionen i Kalix
25 mars 1809
Gregori Fredrik
2 september
Tigerstedt
1809
Carl Johan
Freden i Fredrikshamn
löjtnant
Major
17 september
Fleetwood
1809
Göran Magnus
Sprengtporten
Kuopio
Savolax, se dikten
Löjtnant Zidén
se dikten Otto von
Fieandt
överstelöjtnant
Slaget vid Revolax
överstelöjtnant
Slaget vid Revolax
29 september
Konventionen på Åland
Stilleståndet i Frostkåge
kapten
Slaget vid
överstelöjtnant
Lejonströmsbron 15 maj
1809
Överste
stf chef på Sveaborg,
samarb. med ryssarna
Slaget vid Revolax
överstelöjtnant
politiker
befriar Gotland 16 maj
1808
finskfödd men i rysk
tjänst under kriget
Johan Fredrik
svensk militär och
Aminoff
politiker
RYSSLAND
Alexander I av
Ryssland
Fredrik Vilhelm
von Buxhoevden
Nikolai Kamenskij
tsar
general
general
Nikolai
Aleksejevitj
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
general
av Ryssland
Rysk överbefälhavare i
Finland.
Finska kriget – Wikipedia
Tutjkov
Nikolai Nikolajevitj
Rajevskij
Michail Leontievitj
Bulatov
Michail Barclay de
Tolly
Jakov Petrovitj
Kulnev
Pjotr Bagration
Bogdan von
Knorring
Se även
general
general
general
generalmajor
general
general
[redigera | redigera wikitext]
Ryska ockupationen av Gotland 1808
Fänrik Ståls sägner.
Finska vinterkriget
Elisa Bernerström
Åland under Finska kriget
Svenska trupper under finska kriget
Rysk-svenska krig
Märkesåret 1809
Västerbottensexpeditionen
Referenser
Noter
[redigera | redigera wikitext]
[redigera | redigera wikitext]
1. ^ Finska krig
i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
2. ^ Finskt krig, Svenskt arv, Söderströms och Svenska litteratursällskapet i Finland, 2008, sid 55. Krigsberedningskommittén grundades
redan i januari 1808.
3. ^ Krig kring Kvarken, Oravais historiska förening, r.f., 1999, sid 345-46
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
Finska kriget – Wikipedia
4. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sid 17
5. ^ Generalstabsverket påstår att det fanns 17 323 man i den svenska armén i Finland, Sveriges Krig åren 1808-1809, Del 1, bilaga 9B
6. ^ Duncker och Savolaxbrigaden, Bertil Nelsson, 2000; sid 37
7. ^ Vissa bedömare anser att von Buxhoevdens beslut att låta 4/5 av sin styrka gå mot Helsingfors var ett misstag (ref SMB i källor)
8. ^ Finskt krig, svenskt arv, Söderströms och Svenska litteratursällskapet i Finland, 2008, sidor 72-81
9. ^ Cederström, Olof Rudolf
10. ^ Cederström, Olof Rudolf
i Nordisk familjebok (första upplagan, 1880)
i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
11. ^ Gunnar Geisle, Här steg ryssarna iland 1808
, artikel i Gotlands Allehanda. Publicerad 2008-04-19, länkad 2008-08-26.
12. ^ Duncker och Savolaxbrigaden, Bertil Nelsson, 2000, sid 68-75
13. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sid 20
14. ^ Duncker och Savolaxbrigaden, Bertil Nelsson, 2000; sid 133. Malm intog den obetydliga byn Pirttipoja på ryska sidan gränsen och
blev således den ende svenske officer att leda in sina styrkor på ryskt territorium i detta krig.
15. ^ 1808 Gerillakriget i Finland, Anders Persson, Ordfronts förlag, Stockholm 1986
16. ^ Skärgårdsflottan, Historiska Media, 2000
17. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sid 25
18. ^ Generalstaben, Sveriges Krig åren 1808-1809, Del V.
19. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sid 36-37
20. ^ Krig Kring Kvarken, Oravais historiska förening r.f.,1999, sidor 37-38
21. ^ Martin Hårdstedt, Finska kriget 1808-1809 ISBN 91-518-4101-0
22. ^ Krig kring Kvarken, Oravais historiska förening, 1999, sid 334
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]
Sveriges krig åren 1808 och 1809 (9 band, 1890-1922). (svenska) Generalstabens krigshistoriska avdelning
Gullberg, Tom (red.) (2008). Finskt krig, svenskt arv. Söderström och Svenska litteratursällskapet i Finland. ISBN 9515225698
Hårdstedt, Martin (2006). Finska kriget 1808-1809. ISBN 978-91-518-4101-4
Hårdstedt, Martin (red.) (1999). Krig kring Kvarken. Oravais historiska förening r.f. ISBN 952-91-0726-9
Ljunggren, Carl Johan (2006) [1903]. Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808-1809. Reinhold Hausen.
ISBN 951-583-140-7
Nelsson, Bertil (2000). Duncker och Savolaxbrigaden. Historiska Media. ISBN 978-91-88930-81-1
Nordensvan, Carl Otto (1898). Finska kriget 1808-1809
Finland: Historia
i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
Norman, Hans (red.) (2000). Skärgårdsflottan. Historiska Media. ISBN 9789188930507
Schulman, Hugo (1909). Striden om Finland 1808-1809
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
Finska kriget – Wikipedia
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]
Danielson-Kalmari, Joh. Rich (1897). Finska kriget och Finlands krigare 1808-1809 . Helsingfors: Weilin & Göös. Libris
28226
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Finska kriget.
SMB Svenskt Militärhistoriskt bibliotek webbplats
The Final War - The Swedish-Russian War of 1808-09
Krigets och Fredens väg - historieturismrutten från Österbotten till Västerbotten
Steven H. Smith: Bibliography of the Russo-Swedish War of 1808-09
Finska kriget 1808-1809 - Drabbningen vid Ömossa den 6 september 1808
Kategorier: Finska kriget
Krigsåret 1808
Krigsåret 1809
Sidan ändrades senast den 22 augusti 2015 kl. 21.07.
Wikipedias text är tillgänglig under licensen Creative Commons Erkännande-dela-lika 3.0 Unported. För bilder, se respektive bildsida (klicka på bilden). Se vidare
Wikipedia:Upphovsrätt och användarvillkor.
Wikimedias integritetspolicy
https://sv.wikipedia.org/wiki/Finska_kriget[2015-08-24 16:21:38]
Om Wikipedia
Förbehåll
Utvecklare
Mobilformat