Mot. 1971: 1047 4 Nr 1047 av (ru Sundberg m. O. om ett internationellt handlingsprogram för vattenvården sjön. öster- Ostersjön som innanhav I Östersjön uppväger avdunstning och nederbörd ungefår varandra. Tillförseln genom floderna av färskvatten motsvarar avrinningen genom sunden och uppskattas för närvarande till ca 471 km•jår. Att Östersjön trots denna balans är salthaltig beror på tillförsel av saltvatten med bottenströmmar genom de danska sunden. Denna präglas av avsevärd oregelbundenhet betingad av väderleksförhållanden m. m. TiJJförseln kan ibland vara mycket stor varvid man talar om ett saltvattensinbrott, men den kan också i åratal vara måttlig. Utmärkande för Östersjön är vidare att salthalten är relativt hög i dess samtliga djuphavsbäcken. Dessa tyngre vattenskikt innanför de danska sundens trösklar cirkulera r mycket sämre än ytvattnet. Sammantagna medför dessa förhållanden att Östersjöns vatten är betydligt mera känsligt för en fortskridande förorening än vad man tidigare föreställt sig. Särskilt bör observeras, att skiktningen försvårar vattenutbytet och därigenom syretillförseln till djupvattnet i hela Östersjön. Vetenskapliga observationer Vid seklets början fanns enligt observationer från den tiden ca 3 ml syre på liter vatten i Östersjöns bottenvatten. Numera kan man på många ställen konstatera total syrebrist. Vidare kan man konstatera att mängden närsalter och organiskt material ökat högst avsevärt sedan sekelskiftet. Som bekant kommer närsalterna dels från kommunala avloppssystem, dels från industriutsläpp. De senare svarar dessutom för åtskilliga andra slag av föroreningar, som här ej närmare skall behandlas. Observeras bör att samtliga länder kring Östersjön är medansvariga för utvecklingen. Effekten av otillräcklig syrehalt Den ökade mängden av organiskt material i Östersjön medför ökad syreförbrukning. Detta gäller både i ytvatten- och djupvattenskikten. Närsalterna har medfört en ökad produktion av alger och plankton i ytvattnet. Syreförbrukningen beror på att organiskt material vid sin bakteriella nedbrytning oxideras. De döda planktonorganismerna från Mot. 1971: 1047 5 ytvattnet sjunker nedåt varigenom syrebehovet ökar i djupvattenskikten. Detta har som redan påpekats inom stora om råden resulterat i total syrebrist. Detta i sin tur leder i djupvattnen till en bakteriell process varigenom sulfater förvandlas till svavelväte. Svavelväte, som känns igen på sin obehagliga lukt, är en giftig gas som är lättlöslig i vatten och dödar högre liv. Svavelvätebildningen är därför en katastrof för bottenfaunan. Svavelvätebildningen sker mycket snabbt nä r den väl kommit igång och stora områden förgiftas lätt. Under 1968 observerades svavelväte i praktiskt taget samtliga Östersjöns djupvattensbäcken. Detta ä r sålunda en kon sekvens av att den befintliga syrehalten ä r otillräcklig för nedbrytning av de ökade mängderna organiskt material. Men även för delar av ytvattenskikten kan de rådande förhållandena leda till syrebrist. Ibland ökar nämligen vattenutbytet mellan djupskikt och ytskikt. Eftersom djupskikten numera innehåller ökade mä ngder organiskt material innebär detta en plötslig >gödsling> av ytskikten med ökad produktion a v alger som konsekvens, va rigenom hela det ovan skisserade förloppet ytterligare intensifieras. För ö stersjöfisket har den ökade föroreningen redan medfört avsevärda negativa konsekvenser framför allt för fisket i öppna havet. Man kan emellertid förutse att fiskdöden kommer att beröra allt större områden efterhand som processerna fortskrider och i värsta fall ytterligare intensifieras. Erforderliga åtgärder I Sverige har man tydligen i alltför hög grad litat på Östersjöns självrenande förmåga varför vattnet i stort sett renas bä ttre inom landet än längs kusterna. Situationen är svårartad i Bottenhavet, och vissa områden som delar av Stock.holms skärgård, Gamlebyviken, Gävlebukten m. fl. kan betecknas som förstörda. Vad som är påkallat är ett allmänt genomförande av >tredje steget>, dvs. reducering av nä rsalterna i det kommunala avloppsvattnet samt byggandet av effektiva reningsverk för alla samhällen längs kusterna. För närvara nde renar sannolikt Tyskland sitt vatten bättre ä n Sverige, medan länderna på östsidan torde ha ganska ofullständig rening. Kvantitativt svara r Sverige för den största delen av föroreningarna i fråga om industriutsläpp . Vad som krävs under 1970-talet är sålunda energiska åtgärder både från kommunernas och industriernas sida. Beh ovet av internationellt samarbete Man kan möjligen hävda att Östersjön skulle kunna bä ra gifttillskotten och de ökade mängderna organiskt material och nä rsalter från ett eller ett par länder. Sammantagna svara r länderna för en tillförsel, Mot. 1971: 1047 6 som efter hand kommer att förvandla Östersjön från ett friskt till ett stinkande innanhav. Även halterna av DDT och PCP ökar kontinuerligt i Östersjöns djuphavsbäcken och risk föreligger att de inom en ej avlägsen framtid når hälsovådliga gränsvärden. Vad som nu erfordras är därför att samtliga ö stersjöländer vidtar erforderJjga åtgärder. I fråga om forskrung är situationen tillfredsställande. Anslag beviljas och det internationella samarbetet fungerar bl. a. inom den s. k. östersjökomrnitten. De framlagda forskningsresultaten är ytterligt värdefulla men måste enligt vår uppfattning resultera i praktiskt handlande. De berörda sta· tema bör enas om att åstadkomma ett gemensamt handlingsprogram för Östersjöns restaurering. Detta innebär att ö stersjökonferenserna bör vara årligen återkommande och ha i direkt uppgift att söka åstadkomrna ett sådant handlingsprogram. Initiativ bör tagas från den svenska regeringens sida. Med stöd av vad ovan anförts hemstätles att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om förslag att ett internationellt handlingsprogram gällande Östersjöns restaurering utformas av berörda stater . Stockholm den 27 januari 1971 INGRID SUNDBERG (m) PAUL BRUNDIN (m) CARL ERIC HEDIN (m) CARL-WILH. LOTHIGIUS (m) BRITT MOGARD (m)