barentsprojektet 2013
Berggrundsgeologisk undersökning
27I Tjåmotis NV och NO
Per Nysten, Stefan Persson & Carl-Axel Triumf
SGU-rapport 2014:11
februari 2014
Omslagsbild: Från nordsidan av Tjaktjavare mot väster,
i riktning mot Sarek med Skerfe till höger och Namatj i
mitten. I förgrunden syns Rapaselet. Foto: Per Nysten.
Sveriges geologiska undersökning
Box 670, 751 28 Uppsala
tel: 018-17 90 00
fax: 018-17 92 10
e-post: [email protected]
www.sgu.se
INNEHÅLL
Inledning ............................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
Berggrundsgeologisk översikt .. ................. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
Kartområdet 27I Tjåmotis NV .. .............. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
Kartområdet 27I Tjåmotis NO ............... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6
Resultat från fältarbetet 2013 ..................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bergarter inom 27I Tjåmotis NV och NO . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ryolit–dacit(–andesit) . . ........................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Mafiska gångar och lavor .................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Haparandasvitens intrusivbergarter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Pertitmonzonitsvitens intrusivbergarter .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Linagranit ............................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
7
7
9
11
11
11
12
Strukturer och metamorfos ......................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
Naturresurser .. ..................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Pallemvaratj Pb-Zn-(Ag)-F-mineralisering .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kiuri Pb-Zn-(Ag)-F-mineralisering ........ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Pb-(Zn)-mineraliseringen Kuorpak NO . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uranmineraliseringen Lulep Manak ...... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ultevisstråkets Mn-Fe-(Ba-As-Mo-W-F)-mineraliseringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15
15
15
16
16
16
Sammanfattande kommentarer gällande geologiska observationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
27I Tjåmotis NV . . ....................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
27I Tjåmotis NO ........................................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
Tidigare geofysiska arbeten ....................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
Geofysiska arbeten 2013 ............................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utbredning av basiska enheter inom Snavva-Sjöfallsgruppens
sedimentära bergarter och orsak till positiva magnetiska anomalier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Modellering av tyngdkraftsrespons från en stor volym av
kvartsmonzonit–granit söder om dammen i Tjaktjajaure .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ett lineament på 27I Tjåmotis NO ........ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26
28
Referenser 29
............................................................. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
21
3 (30)
INLEDNING
Regionalkartering inom Barentsprojektet har utförts inom kartområdet 27I Tjåmotis NV
och NO (fig. 1). Området ligger strax söder om kartområdena 28I Stora Sjöfallet SV och SO
(Zachrisson & Witschard 1995). Detta arbete kommer att ingå i en geologisk karta i skala
1:250 000 vilken kompletterar kartområdet Norra Norrbotten (Bergman m.fl. 2001) och Skelleftefältet (Kathol & Weihed 2005). Under sommaren 2013 har berggrundsgeologisk kartering
inom den delen av berggrunden som tillhör den svekokarelska orogenen utförts och ca 1 125
km2 har karterats och provtagits (tabell 1). Ett mindre område nordväst om Tjaktjajaure återstår.
Delar med berggrund som tillhör den svekokarelska orogenen inom kartbladen 27H Kvikkjokk
NO och SO återstår också och ska karteras år 2014.
Det geologiska fältarbetet inom 27I Tjåmotis NV och NO har utförts av Per Nysten, Stefan
Persson och Carl-Axel Triumf. Det geofysiska arbetet, omfattande gammaspektrometermätningar och provtagning av parameterstuffer, har utförts av Carl-Axel Triumf och Stefan Persson.
Det insamlade materialet kommer att lagras i SGUs databaser och en tolkning av resultaten
kommer att redovisas i SGUs serie K i skala 1:250 000.
BERGGRUNDSGEOLOGISK ÖVERSIKT
I beskrivningen av områdets geologi har bergartsprefixet ”meta” utelämnats i bergartsbenämningarna. Den svekokarelska berggrunden inom kartområdet 27I Tjåmotis NV och NO
2012–2013
2014
Områden färdigkarterade före 2012 eller
under arbete (1:50 000)
2015
Kaledonsk skollberggrund och
rotfast sedimentär pålagring
Figur 1. Karteringsområdet med omgivande kartblad.
Tabell 1. Sammanställning över de geologiska och geofysiska fältinsatserna samt provtagning inom karteringsområdet.
Geologer
Geofysiker
Karterad yta
Observerade hällar
Observationslokaler, geofysik
Gammastrålningsmätningar (spektrometer)
Bergartsprover för petrofysiska mätningar
Bergartsprover geologi
Litogeokemianalyser
*
17 personveckor
7 personveckor
1 125 kvadratkilometer
307 + 192=499*
103 + 192 = 295 **
103 + 165 = 268 lokaler (normalt 1–3 mätningar per lokal)
78 + 53 = 131 st
300
46 (kompletteringar)
här ingår de 295 lokaler som observerats geofysiskt
samtliga lokaler har även observerats geologiskt
**
4 (30)
har b­ eskrivits i ”Berggrundskarta över urberget i Norrbottens län med beskrivning” i skala
1:400 000 (Ödman 1957). Området norr om det nu aktuella har beskrivits av Zachrisson &
Witschard (1995) och Witschard & Zachrisson (1995) samt av Bergman m.fl. (2001). De äldsta
bergarterna inom kartområdet utgörs av porfyrgruppen med basiska vulkaniter överlagrade av
sura till intermediära porfyrer avsatta för ca 1910 till 1860 miljoner år sedan. Dessa överlagras i
sin tur av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter vilka representerar en kontinental till
strandnära avsättningsmiljö (Witschard & Zachrisson 1995). I sedimentpacken finns basaltiska
lavor e­ ller lagergångar. Öster om dessa ytbergarter finns granodioriter till tonaliter med en ålder av ca 1 890 miljoner år (Haparandasviten) samt granit till kvartsmonzonit med en ålder av
ca 1 880 till 1 860 miljoner år (Pertitmonzonitsviten). För ca 1 800 miljoner år sedan intruderade
Linagraniter och pegmatiter i området (Bergman m.fl. 2012).
Kartområdet 27I Tjåmotis NV
Berggrunden inom karteringsområdet (fig. 2) består av allokton berggrund (Kaledoniderna)
som vilar på ett rotfast sedimentärt plattformstäcke som i sin tur ligger diskordant på den fenno­
Tjaktjavárre
Lulep
Suobbatjávrre
Lulep
Mánakjávrre
Snávvávárre
Snávvá
Alep Áhpagis
Hårås
Tjärovárásj
Ájmme
Lulep Mának
Håråsjávrre
Tjaktjajávrre
Gasska-Sválak Duolbuk
Guorbak
Alep Mának
Gasska-Áhpagis
Ruvájvuoome
Oarjemuslulemus
Áhpagis
Ájmegåbbå
Raktennjárgga
Várrebierggis
Raktenjávrre
Dievnne
Suolavárásj
Nuortap Garppa
Njalásj
Muorjevárásj
Tjiebet Tjátjisjvárásj
Bádurláhko
Gulomåhkke
Skätna
Giblos
Nuortap Guosasj
Lástak
Rássoajvve
Átjevárásj
Lulep
Guorboajvve
Heliga fallet
Noarvek
Gárppa
Tjuolakskájdde
Muvragåbbå
Duolbbabierggis
Siejdevárre
Nuortap Roavvevárásj
Givrri
Unna Dievnne
Tjuolak
Oarjep Návdasvárddo
Hárrejávrre
Siejdejávrásj
Bårddevárre
Liebbenrimsso
Áddurskájdde
Váreluoktvárátja
Sádimvárásj
Soahkvárásj
Jiekkávrre
Lulep
Sjnjuvtjudisvárre
FJÄLLKEDJAN
Mellersta skollberggrunden
Tjoalmevárásj
Låhkkerovásj
Doarádisjávrátja
Láttakásse Tjåkåsj
Tjåmotis
Låhkkejávrre
Djupbergarter
10 km
Gabbro, dioritoid, diabas (1,8 Ga)
Metafältspatsandsten (neoproterozoikum)
Granitoid, syenitoid (1,7–0,9 Ga)
Bas för mellersta skollberggrunden
Undre skollberggrunden
Kvartsarenit, lerskiffer, konglomerat
(ediacara–kambrium)
Bas för undre skollberggrunden
Rotfast sedimentär pålagring
Sandsten, lerskiffer, konglomerat
(ediacara–kambrium)
FENNOSKANDISKA SKÖLDEN
Spröd till plastisk deformationszon
Granit, pegmatit, Linasviten (1,85–1,75 Ga)
Granit, kvartsmonzonit, Pertitmonzonitsviten
(1,88–1,86 Ga)
Granodiorit–tonalit, Haparandaeller Jörn GI-sviten (1,91–1,87 Ga)
Gabbro (1,91–1,87 Ga)
Ytbergarter
Ryolit–dacit (1,89–1,86 Ga)
Basalt–andesit (1,89–1,86 Ga)
Sandsten, konglomerat, paragnejs, migmatit,
Snavva-Sjöfallsgruppen (1,91–1,87 Ga)
Metagråvacka, glimmerskiffer, paragnejs,
migmatit (ca 1,96–1,87 Ga)
Figur 2. Berggrundskarta över området 27I Tjåmotis NV och NO, delförstoring av Sveriges berggrund 1:1 miljon
(Bergman m.fl. 2012).
5 (30)
skandiska sköldens berggrund. Baserat på data från Bergman m.fl. (2012) fördelas bergarterna
enligt följande: Kartområdet 27I Tjåmotis NV domineras av paleoproterozoisk berggrund
(svekokarelska orogenen) med överskjuten yngre skollberggrund i västra delen tillhörande Kaledoniderna. De centrala delarna av området består av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. Dessa utgörs av mer eller mindre metamorfa fältspatsandstenar till kvartsiter, konglomerat
samt underordnat gråvackor och kalcitiska marmorhorisonter yngre än 1 880 miljoner år. I dessa
bergarter finns mafiska bergarter tolkade som lagergångar eller inlagrade basaltiska lavor med en
ålder på 1 880 till 1 860 miljoner år.
Den östra delen samt ett mindre område i nordväst består av ryolitiska till dacitiska vulkaniter (möjligen Arvidsjaurgruppen) med en ålder på 1 880 till 1 860 miljoner år. Delvis utgörs dessa
vulkaniter högst troligen av subvulkaniska intrusioner, särskilt i form av finkorniga, ljusröda,
lokalt ojämnkorniga led.
De sedimentära bergarterna överlagrar vulkaniterna. Gränsen mellan sedimentär och vulkanisk berggrund löper diagonalt över kartområdet från sydväst till nordöst. Ultevis manganjärnmineralisering är knuten till denna gräns. Ett mindre område med sedimentär berggrund
finns även i sydöstra delen av kartområdet, nära Tjåmotis samhälle. Lokalt finns här wollastonit. Intrusivbergarter hittas framför allt i två separata massiv norr om Tjåmotis och söder om
Tjaktjajaure och har betecknats som Tjåmotisgranit (Carlon 1984). Åldersmässigt kan dessa
tänkas vara ca 1 870 miljoner år (Pertitmonzonitsviten) alternativt 1 800 miljoner år (Linagranit,
Edeforsgranit). I norra gränsområdet mellan det nordvästra och det nordöstra kartbladet finns
ett mindre parti med granodiorit av Haparandatyp med en ålder av 1910 till 1870 miljoner år.
Metamorfosgraden är lokalt hög inom området. I kontakt mellan Snavva-Sjöfallsgruppens
sedimentära bergarter och granitiska intrusioner finns bergarter som kan betecknas som para­
gnejser som delvis är rikligt sillimanitförande och lokalt även innehåller cordierit. Migmatitiserade konglomerathorisonter växellagrande med kvartsit finns bl.a. nordväst om Tjåmotisjaure.
Andalusit uppträder i två distinkt olika associationer: dels som normal utbildning i gråvackor
inlagrade i sandstenar tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen, dels som gröna körtlar och stängliga
spolar (s.k. viridin) i anslutning till manganmineraliseringarna vid Tjatjisvare och Sörhårås.
­A ssocierade med dessa förekommer även en förgrovning av muskovit.
De geofysiska kartorna indikerar att Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter är plastiskt deformerade, möjligen i flera veckfaser, medan spröd deformation är mindre tydlig inom
gruppen. Utanför Snavva-Sjöfallsgruppen observeras spröd deformation i form av lineament
med främst nordvästliga huvudstrykningar varav några ingår i deformationsstrukturer som är
mer än 30 km långa. Nordväst om dammen i Tjaktjajaure löper också ett par längre lineament i
nordöstlig riktning; dessa är omkring 20 km långa. De prospekteringsinsatser som gjorts i kartområdet beskrivs kortfattat under avsnittet om geofysik.
Kartområdet 27I Tjåmotis NO
Kartområdet 27I Tjåmotis NO utgörs av en heterogen mosaik av huvudsakligen djupbergarter,
felsiska vulkaniter och subvulkaniska intrusivbergarter. Djupbergarterna består av granodiorit
till tonalit och gabbro av Haparandatyp (1 910 till 1 870 miljoner år), granit till kvartsmonzonit
ingående i Pertitmonzonitsviten samt granit till pegmatit av Linatyp. Geofysiskt framträder
Nabren­jarka gabbro–diabas i de östra och centrala delarna av området. Gabbron har inte återfunnits i häll inom det karterade området. Felsiska vulkaniter är vanliga inom området. Gränsdragning mellan djupbergarter av Linatyp och subvulkaniska intrusioner är lokalt svår. Inga
betydande mineraliseringar är kända inom området även om prospekteringsinsatser har genomförts (se avsnittet om geofysik). I den sydvästra delen finns sillimanitförande paragnejser som
lokalt är stängliga.
6 (30)
Plastisk deformation förefaller mindre vanlig inom kartområdet 27I Tjåmotis NO i jäm­
förelse med längre mot väst. En skjuvzon berör dock den södra centrala delen av kartområdet
att döma av mönstren i det magnetiska totalfältet. Spröd deformation är däremot vanlig och
enkel att observera i det geofysiska underlaget från kartområdet, men svårare att observera i häll
då sprucken berggrund eroderar lättare och ofta döljs under jordlager. En nordvästligt orienterad deformationszon har dock observerats i de norra delarna av området. Zonen syns både som
mylo­nitiserad till breccierad berggrund i hällskala och geofysiskt i regional skala. Deformations­
zonen beskrivs ytterligare i avsnittet om geofysik.
RESULTAT FRÅN FÄLTARBETET 2013
Bergarter inom 27I Tjåmotis NV och NO
Nedan beskrivs vulkaniska bergarter huvudsakligen från väster mot öster omfattande båda
karteringsområdena 27I Tjåmotis NV och NO. De vulkaniska bergarterna kan grovt sett delas
in i en västlig och en östlig del med sedimentär berggrund mellan dessa områden. Den västliga
vulkanitgruppen finns enbart inom kartområdet 27I Tjåmotis NV.
Ryolit–dacit(–andesit)
På toppen av berget Nårvek finns ljust grå, ryolitisk vulkanisk sandsten samt ljust rödbandad
ryolit med delvis diffusa övergångar och delvis växellagring mellan dessa bergarter. Den röda
bergarten är lokalt granitlik och kan vara en subvulkanit (fig. 3a–b).
Nordöst om berget Njalatj, söder om Tjaktjajaures västra del, förekommer växellagring av
porfyrisk ryolit och porfyrisk andesit. I en kontakt mellan dessa förekommer en magmablandningsstruktur (”magma mingling”). Vulkaniterna är tolkade som koherenta (fig. 3c). Ljust grå,
fältspatporfyrisk ryolit till dacit förekommer nära gränsen mot sedimentära bergarter tillhörande
Snavva-Sjöfallsgruppen, underlagrande dessa. Vita fältspatmegakrister med en storlek av 2–5 mm
i en grå matrix dominerar bergarten. Omkristallisation till finkornigt utdragna fältspataggregat
förekommer och ger bergarten ett strimmigt utseende. Accessoriskt finns lokalt hematit, fluorit
och Mn-muskovit, speciellt i nära association till manganmineralisering. Hematiten bildar millimeterstora korn och förekommer även skiktvis och bidrar tillsammans med fältspataggregaten till
bergartens bandade utseende. Susceptibiliteten är mycket låg, under 10 × 10–5 SI-enheter. Porfyren
överlagras i gränszonen mot sedimentära bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen av omlagrade vulkaniska sandstenar och agglomerat. Bergarten finns enbart inom karteringsområdet
27I Tjåmotis NV och bra blottningar finns längs vägen mot Kuorpaks sameviste, 5 km nordöst
om Tjaktajaure. Vidare återfinns den vid sjöstranden, strax väster om berget Raktenvare och vid
Tjatjisvare (fig. 3e). Vid Rakten är ryoliten tolkad som koherent med en jämn fördelning av fältspatströkorn. Den är även deformerad och minerallinjerad. En liknande förekomst av grå, porfyrisk till ojämnkornig, hematit- och fluoritförande ryolit finns på södra delen av Tjårro Pierkis
öster om Tjaktjajaure inom karteringsområdet 27I Tjåmotis NO. Bergarten visar tydliga 1–2 mm
stora speglande fältspatytor samt avlångt utdragna, 5 mm stora fältspataggregat. Ryoliten är tydligt hydrotermalpåverkad, brunfläckig och lokalt rikligt fluoritförande (fig. 3f).
Väster om Kuorpak återfinns röda till grå, porfyriska ryoliter som lokalt är ignimbritstrimmiga eller epidotfläckiga. Susceptibiliteten är starkt variabel inom korta avstånd från värden
under 100 upp till 5 800 × 10 –5 SI-enheter. I band med synlig disseminerad magnetit når ryoliten
värden upp till 9 800 × 10 –5 SI-enheter.
Dacitiska till andesitiska vulkaniter finns vid Svalak inom de centrala norra delarna av karteringsområdet 27I Tjåmotis NO. Bergarten är finkornig och diffust fältspatporfyrisk med grå
färg och har hög susceptibilitet. Den är svagt deformerad och titanitförande. Mineralet syns som
bruna aggregat av upp till 2 mm storlek.
7 (30)
A
B
C
D
E
F
Figur 3. A. Ljust grå till vit ryolitisk vulkanisk sandsten. Notera bandningen parallellt med pennan
(7429092/646153). Foto: Per Nysten. B. Ljust rödvittrande ryolit, lokalt med tydliga vita ådror och band som
är ca 1–10 mm tjocka. Diffusa övergångar och växellagring av vit och röd ryolit finns i kontaktzonen mellan dessa. Toppen av Nårvek (7429092/646153). Foto: Per Nysten. C. Magmablandning mellan ljus ryolit
och andesit som förekommer vid kontakt mellan de båda bergarterna. Vid myntet syns kvartsfyllda sprickor. Nordöst om Njalatj (7439631/640056). Foto: Stefan Persson. D. Ignimbritisk ryolit, lokalt omvandlad och
med låg kaliumhalt. Valtakåbbå, Appakis domänreservat (7447490/678581). Foto: Stefan Persson. E. Vulkanisk breccia med ett stort fragment av porfyrisk ryolit i ljusgrå matrix. Tjaktjajaure strand vid Tjatjisvare
(7439010/652121). Foto: Per Nysten. F. Ljust rödgrå till grå, bandad, ojämnkornig till porfyrisk ryolit. Lokalt rikligt fluorit- och hematitförande (hydrotermalomvandlad). Rödare led av ryolit finns i omgivningen. Tjårrå Pierikis (7435283/661893). Foto: Per Nysten.
Några kilometer söder om dessa, uppe på berget Huornak, ses omväxlande gråröd granodiorit och finkornig, röd, svagt gråaktigt ådrad, högmagnetisk dacit till ryolit med en susceptibilitet
på 3 000–17 000 × 10 –5 SI-enheter. En möjlig fortsättning av daciten ses vid Kuordesluobbal,
8 (30)
väster om Unna Teune. Bergarten är här bandad och ställvis mycket rostig samt tolkad som en
vulkanoklastit.
Strax norr om Huornak, 8 km norr om Harrejaure, finns felsiska vulkaniter som varierar
mellan ljust röda, svagt deformerade ryoliter och rödgrå, dacitiska led. Det finns både jämnkorniga och tydligt kvarts- och fältspatporfyriska typer. Lokalt är vulkaniten blekt grå till
ljust gulbrun. Susceptibiliteten är generellt hög i dessa bergarter och varierar från 1 700 till
6 100 × 10 –5 SI-enheter, med de högre värdena i de ryolitiska delarna i väster. Vulkanitstråket
fortsätter mot sydväst och vid Tjuolak, 5 km nordnordväst om Harrejaure, är ryoliten delvis utbildad som vulkanisk breccia med flera centimeter stora kantiga fragment. Även här uppmättes
höga värden på susceptibiliteten, varierande från 3 000 till 8 000 × 10 –5 SI-enheter.
På sydöstra Aime och lite längre österut vid Aimekårså förekommer en ryolitisk vulkanoklastit. Denna är ställvis porfyrisk med kvarts- och fältspatströkorn. Troligtvis förekommer även
denna ryolit en bit söderut, öster om Vare-Pierkis. På södra Aime vid Kartenjåske förekommer
en dacitliknande bergart som är svår att urskilja i fält från den finkorniga till fint medelkorniga
och ojämnkorniga granodioriten–tonaliten som tillhör Haparandasviten. Lokalerna ligger centralt i de norra delarna av karteringsområdet 27I Tjåmotis NO.
I de södra delarna av samma område, ca 4 km östsydöst om Harrejaure, ligger Pårtevare.
Norr om detta berg finns en felsisk vulkanit med 10 mm stora fältspatmegakrister i en ljust grå
matrix. Bergarten innehåller epidotsliror och är svagt rödfärgad av hematit. Spektrometermätning visar låga kaliumvärden vilket tyder på någon form av omvandling. Susceptibiliteten är låg.
På sydöstra Pårtevare förekommer ställvis en bandad, strimmig, omvandlad och något rostig
ryolit tolkad som vulkanoklastit. Bergarten är svagt porfyrisk och hematit- eller magnetitaggregat förekommer.
På Valtakåbbå i Appakis domänreservat i den nordöstra delen av kartområdet 27I Tjåmotis
NO förekommer en ignimbritisk ryolit som ställvis är omvandlad och har mycket låg kaliumhalt (fig. 3d).
Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter
Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter finns huvudsakligen inom kartområdet 27I Tjåmotis NV. Enligt Ödman (1947) bildar de en sedimentär sekvens av minst 6 km mäktighet.
Ödman menar att dessa bergarter är äldre än områdets vulkaniter vilket dock reviderats vid
nyare undersökningar (Carlon 1984, Witschard 1995). Snavva-Sjöfallsgruppen består av dominerande siliciklastiska arenitiska till argillitiska sedimentära bergarter som överlagrar felsiska
vulkaniter, och lokalt är övergången gradvis via en zon av omlagrat vulkanoklastiskt material,
kemiska sediment, karbonatsten och mafiska vulkaniter (Carlon 1984).
Grå sandsten med varierande halt av fältspat finns kring Sitoälven (Sitoätno domänreservat),
Tjaktjavare samt söder om Tjaktjajaure (fig. 4e–f). Ödman (1947) presenterar mineralogiska
data baserade på mikroskopi som visar att fältspathalterna i Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter kring Sitoälven väster om Sörhårås (beteckning Hårås på kartan) är höga och
gott och väl inom arkosfältet (med mer än 25 % fältspat). Matrixstött konglomerat i horisonter
är lokalt vanliga med bollar som domineras av porfyr, granit och kvarts. Bollarna är lokalt
deformerade och utvalsade i en foliation (fig. 4a–b). Glimmerrika sedimentära bergarter finns
som tunna horisonter av gråvacka som lokalt är rikligt andalusitförande (fig. 4f). Utbredningen
av dessa kan följas på kartan över det magnetiska totalfältet. Kalcitmarmor med skarn- och
cherthorisonter finns associerad med Ultevisstråkets manganmineralisering (fig. 4c). Bergarten
är huvudsakligen rik på silikatinneslutningar i avslitna band och som rader av korn framför
allt av granat och piemontit. De bästa blottningarna finns under högsta dämningsnivån av
Tjaktjajaure vid Rakten och de är endast tillgängliga när vattennivån är låg under maj till juni.
9 (30)
A
B
C
D
E
F
Figur 4. A. Polymikt, matrixstött konglomerat. Notera en något utvalsad kvartsboll. Kieratjtjåkkås sydöstra sida, Kabla domänreservat (7435589/643307). Foto: Per Nysten. B. Polymikt, matrixstött konglomerat vid Tjaktjajaures norra strand (7443800/646050). Foto: Per Nysten. C. Skarnrik, bandad kalcitmarmor. ­Lokalt block vid stranden av Tjaktjajaure. Blocket härstammar från karbonathorisonten som passerar
genom Tjatjisvaratj (7438706/652368). Foto: Per Nysten. D. Tungmineralhorisonter i korsskiktad sandsten
tillhörande Snavva-­Sjöfalls­gruppens sedimentära berggrund. Pennan visar stratigrafiskt uppåt. Väster om
­Råttek (7431223/641592). Foto: Stefan Persson. E. Ljust grå, homogen, muskovitförande sandsten. Tjaktjavare
(7446882/647199). Foto: Per Nysten. F. Kraftigt folierad, andalusitförande gråvacka. Kieratjtjåkkås sydöstra
sida, Kabla domänreservat (7436352/643151). Bergarten har relativt hög suceptibilitet och är tidigare geofysikt
tolkad som mafit. Foto: Per Nysten.
Ödman (1947) beskriver en blandad sekvens av tuffer, sedimentära tuffiter och porfyriska bergarter som förekommer i övergångszonen mellan vulkaniskt dominerad och sedimentärt dominerad berggrund.
10 (30)
Mafiska gångar och lavor
Mafiska inlagringar i Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter förekommer centralt inom
området och dessa kan följas i häll och en del även som högmagnetiska anomalier. Bergarten
representerar troligtvis basaltiska lavor då vi observerat amygduler i dessa. Alternativt kan de utgöras av gångformiga intrusioner med basaltisk sammansättning. Vid Råttek och sydöst därom,
väster om Nårvek samt sydöst om Tjappisåive förekommer flera skivor eller lager av amygdulförande, porfyrisk basalt i Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. Dessa lokaler ligger
sydväst om Tjaktjajaure. Den magnetiska susceptibiliteten och utbredningen av dessa mafiska
gångar samt lavor kommenteras ytterligare i avsnittet om geofysik.
Haparandasvitens intrusivbergarter
Mafiska till intermediära intrusivbergarter (1 910 till 1 870 miljoner år) finns i de centrala delarna
av kartområdet 27I Tjåmotis NO. I de norra delarna av området, vid Svalak, finns en liten hällblottning med ojämnkornig, fint medelkornig, mörkgrön gabbro. Bergartens utbredning är troligtvis mindre jämfört med tidigare tolkning. Susceptibiliteten är relativt hög och varierar från
755 till 3 480 × 10 –5 SI-enheter.
Mer felsiska led av samma ålder utgörs av granodiorit till tonalit. Dessa bergarter är vanliga
i de norra delarna av 27I Tjåmotis NO. Utseendemässigt karaktäriseras dessa av grå, finkorniga
till fint medelkorniga, ofta kraftigt folierade bergarter. Mörkt grå inneslutningar eller fragment
av några centimeters storlek är vanliga. De finkorniga leden är svåra att skilja från folierade dacitiska vulkaniter (jämför beskrivning ovan). Granodiorit uppvisar mestadels höga susceptibilitetsvärden, mellan 1 000 och 2 000 × 10 –5 SI-enheter.
Pertitmonzonitsvitens intrusivbergarter
Bergarter tillhörande Pertitmonzonitsviten med en ålder av ca 1 880–1 860 miljoner år upptar stora volymer inom de södra och östra delarna av kartområdet 27I Tjåmotis NO. Under
årets arbete har vi funnit i stort sett enbart granitiska led av denna svit. Noterbart är att berggrunden inom de sydöstra delarna av kartområdet 28I Stora Sjöfallet SO är betecknade som
kvartsmonzonit. Området saknar dock hällar som stöd för tolkningen. Litogeokemisk karaktärisering av de hällar vi provtagit får visa vilken bergart som finns i området. Graniten inom
kartområdet 27I Tjåmotis NO är porfyrisk med tydliga mikroklinmegakrister som är ca 1 cm
stora. Lokalt förekommer omkristalliserade led med en mosaik av mikroklinsubkorn. Berg­
arten är grovt medelkornig, ljust brunorange och tydligt kvartsförande till kvartsrik. Strukturen varierar från massformig via svagt deformerad till tydligt folierad. Susceptibiliteten är
måttlig (400–700 × 10 –5 SI-enheter). Lokalt förekommer aplitiska partier som körtelformiga
inneslutningar (fig. 5a–b).
Området norr om samhället Tjåmotis och söder om Tjaktjajaure domineras av en ljust röd,
mikroklinporfyrisk granit till kvartsmonzonit med kalifältspatmegakrister som är upp till några
centimeters storlek. Bergarten har benämnts Tjåmotisgranit av t.ex. Carlon (1984). Den östligaste delen av berget Kiuri består av denna typ av granit. Här uppträder blekt rödbrun mikroklin
som Karlsbadertvillingar av upp till tre centimeters längd och en viss tendens till plagioklasmantling finns. Susceptibiliteten är hög med värden från 1 400 till 2 600 × 10 –5 SI-enheter. Bergarten uppvisar en svag foliation (fig. 5d). Eftersom graniten till kvartsmonzoniten i detta område
är associerad till en positiv anomali i kartan över tyngdkraftsfältet fanns frågeställningen inför
fältsäsongen 2013 om bergartsmassivet också kunde innehålla mer basiska led. Inga tecken på
en sådan sammansättningsvariation kunde dock observeras under fältarbetet. En modellering
genomförd efter fältsäsongen visade att densiteterna som konstaterats i ytan inom massivet förklarar tyngdkraftsanomalin till fullo. Modelleringen beskrivs närmare i avsnittet om geofysik.
11 (30)
A
B
C
D
Figur 5. A. Granit tillhörande Pertitmonzonitsviten, toppen av Årjemus (7443812/682271). B. Granit tillhörande
Pertitmonzonitsviten (7443812/682271). C. Linagranit. Toppen av Nårvek (7429092/646153). D. Tjåmotisgranit.
Notera antydan till plagioklasmantling kring mikroklinmegakrister som är maximalt 3 x 1 cm stora. Såkvaratj
(7425109/642818). Foto: Per Nysten.
Linagranit
De yngsta graniterna inom det karterade området utgörs av ljust röd, fint medelkornig till medel­
kornig granit med karaktäristiskt höga halter av torium och uran. Bergarten åtföljs lokalt av
pegmatit och har betecknats som Linagranit av Bergman m.fl. (2012). Strukturen varierar från
massformig till svagt deformerad och undantagsvis tydligt folierad. Linagraniten är ca 1 800 miljoner år gammal. Bergarten finns huvudsakligen inom karteringsområdet 27I Tjåmotis NO, men
i figur 5c visas Linagranit från toppen av Nårvek i kartområdet 27I Tjåmotis NV.
Svårbedömda övergångar finns mellan granitiska bergarter och subvulkaniska intrusioner.
Dessa bergarter är finkorniga till fint medelkorniga, jämn- till ojämnkorniga med ljust röd till
ljust brun färg. Röd fältspat som 2–5 mm stora megakrister samt lokalt även tydliga kvartskorn
av några millimeters storlek förekommer i de ojämnkorniga typerna. Möjligtvis kan dessa relateras till ovanstående granitgeneration. Lokala övergångar eller randzoner till Pertitmonzonit­
sviten finns troligen också. Bergartstypen är framför allt rikligt företrädd i de sydliga delarna av
kartområdet 27I Tjåmotis NV och angränsande delar av 27I Tjåmotis NO, t.ex. vid Lattakasse
inom Råvvevaratj domänreservat.
Nabrenjarka gabbro–diabas förekommer i de östligaste delarna av kartområdet 27I Tjåmotis
NO och bergarten har enbart indikerats geofysiskt som en gångformad anomali med förhöjd
magnetisering (se avsnittet om geofysik).
12 (30)
STRUKTURER OCH METAMORFOS
I kartan över det magnetiska totalfältet (se fig. 9 s. 20) går det att finna rikligt med strukturell
information. Inför fältsäsongen 2013 har magnetiska konnektioner och lineament (se fig. 22,
s. 29) identifierats i kartor över det magnetiska fältet och VLF-fältet. De magnetiska konnektionerna inom 27I Tjåmotis NV är kontinuerliga och ställvis mjukt böjda. De avspeglar den
plastiska deformation som Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter genomgått. De ovala
formerna i de magnetiska konnektionerna och i anomalierna i det magnetiska totalfältet visar
att dessa bergarter deformerats plastiskt, möjligen i flera faser. Plastisk deformation manifesteras
inte alls lika tydligt i det magnetiska totalfältet inom 27I Tjåmotis NO. I södra kanten av karteringsområdet finns visserligen mönster i det magnetiska fältet som kan indikera förekomst av
en bredare skjuvzon med nordnordöstlig strykning, men mönstret försvagas och försvinner efter
någon kilometer in i kartområdet 27I Tjåmotis NO. I östra kanten av kartområdet kan Nabren­
jarka gabbro–diabas observeras som ett tydligt, högt magnetiserat band (fig. 9). Anomalins geometri antyder att den skulle kunna vara veckad.
Lineament i det magnetiska totalfältet förekommer inom kartområdet 27I Tjåmotis. De är
tydligare och fler inom kartområdet 27I Tjåmotis NO jämfört med NV. Bland annat finns ett
lineamentkomplex inom den norra delen av 27I Tjåmotis NO som indikerar att huvudspänningsriktningen i samband med en spröd deformationsfas kan ha varit omkring nord–syd. Ett
av benen i detta möjligen konjungerade förkastningspar kan observeras i häll (se fig. 23, s. 29)
och beskrivs närmare i avsnittet om geofysik. Skillnaden i lineamentsfördelningen mellan kartområdena kan visa att 27I Tjåmotis NO har en berggrund som utsatts för spröd deformation
i något högre grad än det västra kartområdet. Primära strukturer förekommer inom SnavvaSjöfallsgruppens sedimentära berggrund. Vi har observerat korsskiktning i form av tungmineralhorisonter i sandsten vid Råttek, 5 km nordnordväst om Tjåmotisjaure (se fig. 4d). Lagring
förekommer i de konglomerathorisonter som är vanliga inom Kabla domänreservat söder om
Tjaktjajaure (fig. 4a). Rikligt med vackra konglomeratblock finns dessutom vid den norra stranden av sjön söder om Tjaktjavare (fig. 4b). Lagringskontakt mellan marmor och överlagrande
vulkanoklastiska sediment finns vid Rakten samt vid Tjatjisvare. Ursprunglig lagring i silici­
klastisk karbonatsten syns idag som en bandning bestående av mangan- och järnrika, troligen
vulkanogent kemiskt utfällda horisonter (chert) samt avslitna skarnhorisonter. Ordningsföljden
av bergarterna visar att stratigrafin är överstjälpt under förutsättning att de sedimentära berg­
arterna överlagrar vulkaniterna (Carlon 1984). Noterbart är att Ödman (1947) antog att lagerföljden är rättvänd.
En flack kontakt med strykning 120˚ och stupning 20˚ mellan bandad marmor och pålagrad
vulkanisk breccia har uppmätts vid Lastakbergets nordsida. Lokalen ligger 3–4 km sydväst om
Tjatjisvare. Även denna kontaktrelation visar att stratigrafin är överstjälpt. Mellan Rakten i norr
och Lastak i söder ligger Tjatjisvare. På toppen av detta berg återfinns marmorhorisonten som
delvis är rikligt manganoxid- och skarnmineraliserad. Bandning i mineraliserad ryolit visar även
här samma geometri.
Sekundära strukturer såsom foliation och bandning är vanliga i vulkaniterna. Veckning i hällskala är dock mindre vanlig men har observerats bl.a. i marmorhorisonten vid Rakten (fig. 6d).
Gråvackeinlagringar inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära berggrund visar kraftig foliation samt tydlig utveckling av andalusitpofyroblaster (fig. 4f). I anslutning till manganmineraliseringen vid Tjatjisvare och söder om Sörhårås är sandstenen förgrovad med nybildad grön
mangan-andalusit och röd mangan-muskovit. Andalusiten bildar spolformiga aggregat som är
flera centimeter långa (fig. 6a–b). Sillimanitrika paragnejser till migmatiter är vanliga särskilt i de
södra och västra omgivningarna till granitintrusionen vid Tjåmotis. Cordierit­rika inlagringar av
någon meters mäktighet finns även lokalt inom samma område. En skarp gradient mellan flackt
13 (30)
folierad migmatit och överlagrande ryolitisk subvulkanit och granit har observerats vid Sjnjutjuk,
5 km väster om Harrejaure. Eventuellt representerar detta en tektonisk kontakt.
En tydligt utbildad deformationszon skär över bergartsgränser och syns som anomalier i det
magnetiska totalfältet och VLF-fältet. Deformationszonen ingår i det möjligen konjungerade
förkastningsparet som beskrivits ovan och kan studeras i häll vid Kitokvaratj inom den norra
delen av 27I Tjåmotis NO. Bergarterna inom området är delvis utbildade som myloniter, delvis
A
B
C
D
E
F
Figur 6. A. Bixbyit- och manganmuskovitförande porfyrisk ryolit. Sörhårås östsida (7446088/658012). Foto:
Karl-Erik Alnavik. B. Porfyroblaster av manganandalusit i sedimentära bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära berggrund. Tjaktjajaure strand, nära Tjatjisvare (7439061/652071). Foto: Per Nysten.
C. Mylonitiserad, kvartsporfyrisk ryolit. Notera extremt utvalsade kvartskorn. Kitokvaratj (7446309/669645).
Foto: Per Nysten. D. Marmorhorisonten vid Rakten, Tjaktjajaure norra strand. Notera flackt liggande veck­
axel. Foto taget mot norr. Överstjälpt lagerföljd (7441799/654083). Foto: Per Nysten. E. Spröd deformation och
hydro­termalomvandling i den bandade mafiten som överlagrar marmorn vid Rakten. Epidot- och fältspat­
omvandling (adular?) i förkastning som skär över bandningen. Foto: Per Nysten. F. Brecciering av porfyrisk ryolit vid Rakten. Troligtvis bildar piemontit matrix till breccian (7441700/654200). Foto: Per Nysten.
14 (30)
finns reaktiverade mer spröda partier. Myloniterna är finkorniga, täta och strimmiga med kraftigt utvalsade, gråblå kvartskorn av någon centimeters längd och maximalt någon millimeters
bredd. Ursprungsbergart är troligen både ryolit och granodiorit (fig. 6c). Gråröd, kraftigt folierad granodiorit kan observeras i omgivande berggrund. Spröd deformation syns vid Rakten bl.a.
i den bandade mafiska bergarten samt i den porfyriska ryoliten (fig. 6e–f). Stänglig, sericitisk
sillimanitkvartsit omgiven av gråvacka samt klippt av sulfidförande kvartsgångar har observerats
vid Sjnjutjuk, 5 km väster om Harrejaure. Bergarten har provtagits för guldanalys då en viss
analogi med Enåsen i Hälsingland finns.
NATURRESURSER
Industrimineralet wollastonit finns på två platser söder om Tjåmotis samhälle. De betecknas
Latanjarka och Akatjvare och vi har besökt den förstnämnda (Holmqvist m.fl. 1983). Omkring
en kilometer östsydöst om Tjåmotis finns en dikesgrävning på wollastonit associerad med granat
och grovkristallin marmor. Hällblottning saknas i området. Block med mycket grov wollastonit finns upplagda bredvid de undersökta diken vilka idag är igenlagda (fig. 7a–b). Hällar med
agglo­merat finns 500 m sydväst om mineraliseringen.
Pallemvaratj Pb-Zn-(Ag)-F-mineralisering
Pallemvaratjmineraliseringen ligger inom den södra delen av 27I Tjåmotis NO nära gränsen
mot 27I Tjåmotis NV. Området har tidigare inmutats av SGU under namnet Askelloukta och
består av en blyglansdominerad mineralisering med underordnad pyrit, zinkblände och kopparkis. Fluorit är vanligt och silverhalter upp till 50 g/ton har rapporterats. Värdbergarten består
av en ljust röd, felsisk gnejs med porösa zoner av omvandlad, vit sulfid- och fluoritförande gnejs.
Bergarten stryker i nord–syd och stupar 70° mot väst. Jämförbara omineraliserade bergarter
finns på Lastak och Tjatjisvare (Carlon 1984).
Kiuri Pb-Zn-(Ag)-F-mineralisering
Fyra fyndigeter med beteckningen Kiuri ligger på sydöstra kanten av berget med samma
namn, 2 km nordnordöst om Jekkaure. Dessa påminner mineralogiskt om Pallemvaratjmineraliseringen med silverhaltig blyglans och fluorit samt något pyrit, kopparkis och zinkblände.
Värdbergarten här är emellertid delvis annorlunda med en biotitrik kraftigt förskiffrad, lokalt
granat­förande bergart. Skarnliknande körtlar som är rika på grön fältspat (amazonit) och klinopyroxen finns även. Den biotitrika zonen omges av grå gnejser. Området har besökts och prov­
tagits. Längre upp i branten finns silverrik blyglans i kvartsgångar. En av dessa gångar besöktes
A
B
Figur 7. A–B. Grovkristallin wollastonit, Latanjarka (7425505/656896). Foto: Per Nysten.
15 (30)
av Linné under Lapplandsresan. Det exakta läget anges inte av Carlon (1984), men har lokaliserats i samband med LKABs prospekteringsarbete. Vi har därför inte sökt efter dessa gångar.
Pb-(Zn)-mineraliseringen Kuorpak NO
I gränszonen mellan felsiska vulkaniter och kraftigt förskiffrad granodiorit av Haparandatyp
hittades vid denna kartering en liten mineralisering med blyglans som var lokaliserad till en
hydrotermalomvandlad zon i granodioriten. Mineraliseringen ligger omkring en kilometer öster
om Kuorpaks sameviste. En mikroskopisk undersökning visar disseminerad blyglans samt underordnat zinkblände. Inga silverbärande mineral kunde observeras i blyglansen.
Uranmineraliseringen Lulep Manak
Uranmineraliseringen Lulep Manak, som ligger norr om den östra delen av Tjaktajaure, beskrevs av Sundbergh (1979). Mineraliseringen utgörs av disseminerad uraninit i pegmatitiskt
neosom och den uranförande pegmatiten uppträder i den undre kontakten mellan diabas och
kvartsitiska bergarter tillhörande Snavva-Sjöfallsgruppen. Borrning ger ett uppskattat uran­
innehåll av ca 20 ton med en medelhalt av 800 ppm uran. Områdets berggrund består av kraftigt omkristalliserade fältspatrika kvartsiter. En nord–sydligt strykande diabasgång förekommer
i kvartsiterna vid Manak. Kvartsiterna har lagring som stupar åt söder och öster.
Ultevisstråkets Mn-Fe-(Ba-As-Mo-W-F)-mineraliseringar
Den mineraliserade zonen kan följas från Aitevaratj i sydväst via Unna Lastak och Tjatjisvare ­söder om Tjaktjajaure till Rakten vid dammens nordöstra strand och vidare till Sörhårås
(fig. 2a). Stråket fortsätter in i kartområdet 28I Stora Sjöfallet SO och SV, via Nordhårås till
de båda manganravinerna på Stuor Njåskes sydvästra sida. I den övre och i den nedre mangan­
ravinen blottas den mineraliserade horisonten. Namnen har myntats av Ödman (1947). Det
nordöstligaste tecknet på mineralisering syns på berget Juoråive i form av en bandad järnformation (BIF). Totalt rör det sig om ca 20 km längd (Zachrisson & Witschard 1995, Witschard &
Zachrisson 1995). Det fasta klyftet upptäcktes först vid Stuor Njåskes år 1943 efter det att man
följt en blocksvans av manganmineraliserade block i mer än 120 km. Det första blocket hittades
1935 i morän vid brunnsgrävning vid Vuotnajaure, 8 km norr om Murjek (Ödman 1947).
Mineraliseringen karaktäriseras av hematit och manganoxiderna bixbyit, braunit och hollandit. Fluorit, baryt och manganrika skarn, främst piemontit, är vanliga. Underordnat finns
arsenat (svabit) samt wolfram och molybden i mineralet powellit.
Mineraliseringen förekommer i den övre delen av en felsisk vulkanitpacke bestående av ljust
grå, fältspatporfyrisk ryolit via en övergång till Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter.
Marmorhorisonter är lokalt kraftigt manganmineraliserade och dessa innehåller linser av mangan­
oxider, manganskarn (piemontit, granat) och cherthorisonter. Marmorn överlagras i sin tur av en
epidot- och magnetitrik basalt, lokalt med rena magnetitkörtlar av decimeterstorlek. Därefter följer
en övergång till vulkanoklastiter bestående av konglomerat och breccior som klipps av pegmatitgångar, och stratigrafiskt överst finns vulkaniska sandstenar. Vi har dokumenterat lagerföljden
genom en profil vid lokalen Rakten vid den nordöstra stranden av Tjaktjajaure. Lokalen är enbart
tillgänglig under försommaren då vattennivån i dammen är låg. Även Sörhårås topp och östra sida
samt Tjatjisvare har dokumenterats mer noggrant (fig. 8b–e). Manganförande bergarter har även
hittats på Unna Lastaks östra brant vilket tidigare ej dokumenterats. Stratigrafiskt lägst finns ljust
grå porfyr som tolkats vara en koherent ryolit. Sekvensen har beskrivits i detalj av Carlon (1984)
och av Rönnbäck (1973), och våra observationer stämmer väl med dessa arbeten.
Ödman (1947) beskriver två typer av mineralisering. För det första sedimentära malmer i
form av bandade järn- och manganmalmer i tuffitiska sediment omgivna av och stratiforma
16 (30)
A
B
C
D
E
Figur 8. A. Utsikt över det manganmineraliserade porfyrområdet vid Tjatjisvare, foto mot sydöst. Stenskravlet i bakgrunden består av ljust grå porfyrisk ryolit. Uppe på berget bakom denna finns röd ryolit (subvulkanit). I förgrunden finns skarn och järn-mangan-oxidförande horisonter i den grå ryoliten (7443000/652500).
B. Kompakt manganoxid i lokala block vid Tjaktjajaure strand, nedanför Tjatjisvare. Malmmikroskopisk undersökning visar att blocken består av braunit-hematit-bixbyit i komplexa sammanväxningar. C. Bandad, kompakt manganoxidmalm från provsprängning på toppen av Tjatjisvare 7438072/651532). D. Grovkristallin hollandit i kvarts från provsprängning på Sörhårås östsida. E. Grovkristallin bixbyit i kvarts. Provsprängning på
Sörhårås östsida (7446274/657919). Foto: Per Nysten.
17 (30)
med omgivande bandade bergarter. Dessa är syngenetiska och bildade samtidigt med sedimentationen (kemiskt utfällda sediment). För det andra finns epigenetiskt bildade gång- och brecciamalmer där malmmineralen bildar matrix i brecciorna. Det finns även tecken på hydrotermala,
fluorrika lösningar som bildat fluorit dels i manganrika pegmatiter, dels disseminerat i vulkaniter och Snavva-Sjöfallsgruppen. Carlon (1984) menar att Mn-Fe-Ba-As-mineraliseringen är av
exhalativt ursprung och bildad på grunt vatten och under oxiderande förhållanden i en instabil
tektonisk miljö. Malmhorisonten markeras av en övergång från vulkanitdominerad sedimentation till konglomeratrika sediment och basaltlava. Vi har observerat bandade malmtyper vid
Tjatjisvare (fig. 8c), Rakten och Sörhårås samt brecciamalm vid Tjatjisvare.
Ultevismineraliseringen uppvisar dessutom kemiskt-mineralogiska karaktärer som delvis kan
jämföras med Långban i Bergslagen.
SAMMANFATTANDE KOMMENTARER GÄLLANDE GEOLOGISKA OBSERVATIONER
Här ger vi några större preliminära skillnader mellan våra observationer och kartdatabasen ­NBDig
sammanställd av T. Sjöstrand och H. Henkel under den senare delen av 1980-talet på SGU.
27I Tjåmotis NV
Interna enheter av paragnejser och mafiter inom Snava-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter
är mer detaljerat avgränsade i nuvarande kartering jämfört med kartdatabasen NBDig där magnetiska anomalier likställts med mafiska bergarter. Inom de stora enheterna av felsisk vulkanit
enligt kartdatabasen NBDig urskiljs paragnejs som ger en helt annan strukturell bild av området
nordöst om Tjaktjajaure. Tjåmotisgraniten har en bård av paragnejs enligt nuvarande arbete
men detta saknas i kartdatabasen NBDig.
27I Tjåmotis NO
Inom det stora komplexet av diorit i norr enligt kartdatabasen NBDIG finns större inslag av
vulkaniska bergarter (ryolit och dacit) enligt nuvarande kartering. Inom den centrala västra delen finns ett större område av paragnejser och migmatit inom nuvarande kartering jamfört med
kartdatabasen NBDig där området tolkats domineras av felsisk vulkanit. Pertitmonzonitsviten
kan täcka ett större område än i kartdatabasen NBDig enligt det preliminära resultatet av 2013
års kartering. I sydöst finns ett stråk av dacit till andesit som fortsätter mot sydöst. Kartdata­
basen NBDig anger i detta område felsisk vulkanit.
TIDIGARE GEOFYSISKA ARBETEN
Flygburna geofysiska mätningar har genomförts i omgångar över kartområdena 27I Tjåmotis
NV och 27I Tjåmotis NO, de tidigaste på 1960- och 1970-talen. De modernare inleddes 1980 av
SGU med en höghöjdsmätning av det magnetiska totalfältet med flyghöjden 1 800 m och med
linjeavståndet 2 000 m. Mätningen täcker det nordvästligaste hörnet av kartområdet 27I Tjåmotis NV men har inte kommit till användning inom den nu utförda karteringen.
Nya flygburna geofysiska mätmetoder introducerades i området 1982 då LKAB genomförde en
mätning med magnetometer, SLR80 (EM-metod), VLF (med två sändare) och gammastrålningsspektrometer. LKABs flygmätning täcker dammen i Tjaktjajaure med omgivningar och mätarean
motsvarar nästan hälften av de två kartområdena. År 2012 genomförde SGU flygmätningar i området, men utanför det område som redan hade mätts av LKAB. SGUs mätningar omfattade magnetiskt fält, elektromagnetiskt fält med VLF-metoden med två sändare och gammastrålningsspektrometri. Det innebär att de data från flygburna geofysiska mätningar som har använts inom den
nu utförda karteringen kommer ur två olika generationers flygmätningar, dvs. LKABs från 1982
och SGUs från 2012. Åldersskillnaden avspeglar sig i datakvaliteten där främst spektrometerdata
18 (30)
skiljer sig genom att den äldre mätningen lider av en högre brusnivå. Vidare har positioneringen i
den nya mätningen skett med högre noggrannhet än i den äldre mätningen. Mätningar av tyngdkraftsfältet har främst utförts under första halvan av 1970-talet och under 2012.
Prospekteringsaktivitet har pågått i Tjåmotisområdet under mycket lång tid. Till de första
dokumenterade geofysiska insatserna hör slingrammätningar från 1944 i mätområdet StuorNjuoskes som ligger cirka 9 km nordnordöst om Lulep Mánakjávvre. Mätningarna motiverades
av manganfynd. Geofysiska undersökningar fortsatte sedan under 1970-talet inom nämnda
mätområde men också längre västerut där uran påträffats. Uranobjektet kallades Manak och ligger ca 0,5 km söder om Lulep Mánakjávvre.
Sulfidmineraliseringar (Zn-Pb-Ag) i vulkaniska bergarter vid Askelluokta har varit föremål
för flera geofysiska insatser som inleddes 1969 med slingrammätningar och magnetometri. Idag
benämns lokaliteten Asjkasluokta på kartan och den ligger ca 8 km sydsydöst om dammen i
Tjaktajávvre. Mätningarna fortsatte sedan i omgångar fram till början av 1980-talet med flera
olika metoder (Niva 1980, Quezada & Niva 1981). Cu, Zn, Pb och Ag i blockfynd vid Sågudden
på Tjåmodisjávvres norra strand motiverade olika geofysiska mätningar i början av 1980-talet.
Samtidigt utfördes magnetometri över wollastonitfyndet i Latanjarka som ligger 9 km sydsydöst
om dammen i Tjaktjajávvre (Holmqvist m.fl. 1983).
LKAB genomförde flera geofysiska mätinsatser i Tjåmotisområdet under 1980-talet. Kampanjer med olika metoder täcker en smal korridor som börjar i söder vid Akatjvare beläget på
Tjåmodisjávvres södra strand och som via bergen Kiuri och Rassåive (ett par kilometer sydväst
och väst om dammen i Tjaktjajávvre) når ända upp till Raktenape i norr. Mätningarna riktades
främst mot mineraliseringskomplex innehållande Zn, Pb och Ag. Vid sjön Vuolep Lástakjáuratj
genomförde LKAB också markmätningar under samma period. Möjligen var delar av denna
kampanj riktade mot en eller flera tydliga elektriska ledare indikerade i de flygburna mätningarna. Enligt Carlon (1984) har ”black shale” observerats i området, bergarten anges som ”biotitequartz-graphite rock” och skulle kunna vara en källa till de elektriska ledarna.
Pyritförande block motiverade LKAB att genomföra markmätningar i Råvvevaratjområdet
ca 5 km östsydöst om dammen i Tjaktjajávvre inom kartbladsområdet 27I Tjåmotis NO. I östra
delen av samma kartområde finns också ett större mätområde kallat Nautasjåkkå som ligger
drygt 5 km öst om Hárrejávvre. Här torde LKAB ha genomfört enstaka profilmätningar men
orsaken till dessa är ännu inte klarlagd. Mätresultaten från markmätningarna finns delvis i analog, delvis i digital form vid SGUs kontor i Malå.
Från tidigare geologisk verksamhet i kartområdet 27I Tjåmotis NV finns 244 koordinatsatta
bergartsprover och från 27I Tjåmotis NO finns motsvarande 148 stycken. De har analyserats
med avseende på densitet, magnetisk susceptibilitet och Königsbergerförhållandet (Q-värdet)
samt i vissa fall på remanensens riktning. En klar majoritet (>95 %) av dessa bergartsprover förefaller vara tagna ur fast berg eftersom de angivna positionerna överensstämmer relativt väl med
positioner för hällar identifierade i den hälltolkning som genomförts 2012–2013 inom SGU av
Jan-Erik Wahlroos. Dock finns några provpositioner angivna som ligger långt ifrån kända hällar. Möjligen visar detta att proven där är tagna ur block.
GEOFYSISKA ARBETEN 2013
Inför fältsäsongen 2013 identifierades lineament i höjddata samt data över det magnetiska totalfältet och VLF-fältet. Lineamenten utgör ett av underlagen för att kunna kartlägga deformationen av bergarterna inom karteringsområdet. Vidare har magnetiska konnektioner tagits fram.
De ska tjäna som underlag för kartläggning av berggrundens deformation men också underlätta
sammanbindningen av de olika geologiska enheter som observerats i de hällar som finns glest
spridda inom karteringsområdet.
19 (30)
Under fältsäsongen 2013 har arbetena med geofysisk prägel utförts över nästa hela urbergs­
delen av kartbladsområdena 27I Tjåmotis NV och NO. Målen med arbetena har varit att:
• försöka hitta den geologiska orsaken till större anomalikomplex i det magnetiska fältet, i
tyngdkraftsfältet och i viss mån i gammastrålningsfördelningen,
• komplettera den befintliga provtagningen av stuffer för bestämning av densitet och magnetiska egenskaper,
• genomföra bestämningar av den magnetiska susceptibiliteten på hällar,
• genomföra mätningar av gammastrålning på hällar för att få en rumslig och bergartsmässig
spridning av mätningar samt för att kontrollera områden med hög strålning från flygmätningen, främst inom uran- eller torium-kanalerna.
• mera specifikt försöka ta reda på den geologiska orsaken till:
–de magnetiska strukturerna inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter,
–det ellipsformade tyngdkrafts- och magnetiseringskomplexet söder och öster om dammen i
Tjaktjajaure och
–några lineament som identifierats i geofysiska data i regional skala.
Efter årets fältarbete är täckningen med geofysiska observationer och provtagningar förhållandevis god, sett ur både rumslig och bergartsmässig synvinkel. I några delområden är dock blottningsgraden extremt låg eller obefintlig och där är också den geofysiska och geologiska karak­
täriseringen av berggrunden bristfällig. Ett större, ca 100 km2 stort sådant område utan hällar
ligger sydöst och öster om Hárrejávvre och norr om Låhkkejávvre.
Fördelningen av insamlade bergartsprover för bestämning av geofysiska egenskaper visas i
­figur 9, där också såväl tidigare tagna prov som de som tagits under fältsäsongen 2013 presenteras. Lägena för de geofysiska observationslokalerna från 2013 visas i figur 10.
634837/7449168
659828/7449492
684819/7449817
5 km
635161/7424178
660151/7424502
685143/7424825
Figur 9. Prov tagna för bestämning av densitet och magnetiska egenskaper inom kartområdena 27I Tjåmotis NV och NO. Tidigare tagna prov redovisas som röda plustecken, prov tagna under 2013 som blå plustecken.
I bakgrunden visas en lågpassfiltrerad version av den första vertikalderivatan av det magnetiska totalfältet
(hög derivata som vit, dvs. hög magnetisering). I östra kanten ses en smal slingrande anomali med hög intensitet vilken motsvarar den s.k. Nabrenjarka gabbro–diabas.
20 (30)
Utbredning av basiska enheter inom Snavva-Sjöfallsgruppens
sedimentära bergarter och orsak till positiva magnetiska anomalier
Bildning av sedimentära exhalativa malmer (SEDEX) sker i sedimentära bassänger (O. Martinsson, muntlig kommunikation 2013) som ligger i kontinental jordskorpa, och malmerna innehåller bly, zink och silver. Mäktiga sediment som kompakterats av det litostatiska trycket eller
intruderats av basiska bergarter utsätts för vattenströmning som successivt urlakar sedimenten på
metaller. Metallerna kan sedan avsättas i samband med ett uppehåll i sedimentationen. Möjligen
skulle Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter med sin mäktighet kunna utgöra en källa
för malmtypen. De syrefattiga sedimentationsmiljöer som anses som de mest fördelaktiga för
malmbildningen är dock inte typiska för sedimentbergarterna som observerats inom karteringsområdet. Basiska bergarter, som skulle kunna utgöra del i de värmekällor som driver de urlakande vattenströmmarna, förekommer i alla fall i Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära berggrund.
I avsnittet nedan kommer utbredningen av dessa basiska bergarter att kommenteras liksom de
magnetiska anomalier som förekommer inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter.
Långsträckta anomalier med förhöjt magnetiskt fält förekommer inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. Figur 11 visar en översikt av det magnetiska fältets vertikalderivata
över 27I Tjåmotis NV tillsammans med en grov indelning av bergarter enligt Sveriges berggrund 1:1 miljon (Bergman m.fl. 2012). Enligt kartan sammanfaller några av dessa magnetiskt
positiva anomalier med basiska bergarter.
Enligt Sveriges berggrund 1:1 miljon finns den största sammanhängande enheten av dessa
basiska bergarter i den norra centrala delen av 27I Tjåmotis NV där de bildar ett veck (markerat med siffran 1 i figur 11). Området med Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter ingår
också i den digitala karta över urberget i norra Sverige (NBDig) som sammanställdes av T. Sjöstrand och H. Henkel under den senare delen av 1980-talet på SGU. I denna karta har den
basiska enheten en något mindre utbredning, men den upptar även där en väsentlig yta. I veck-
634837/7449168
659828/7449492
684819/7449817
5 km
635161/7424178
660151/7424502
685143/7424825
Figur 10. Geofysiska observationslokaler från 2013 inom kartområdena 27I Tjåmotis NV och NO. I de flesta av
dessa har mätning genomförts med gammaspektrometer och susceptibilitetsmätare. I bakgrunden ligger en
något bearbetad version av flygburen gammaspektrometri som visar kaliumhalten (hög kaliumhalt som violett och röd färg).
21 (30)
659828/7449492
634837/7449168
635161/7424178
5 km
660151/7424502
659828/7449492
634837/7449168
635161/7424178
5 km
660151/7424502
Figur 11. Utbredningen av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter (blå) och basiska bergarter (grön)
som ligger inom de sedimentära bergarterna enligt den geologiska översiktskartan i 1:1 miljon (Bergman m.fl.
2012). Till vänster visas vertikalderivatan av det magnetiska fältet i bakgrunden. Siffrorna 1 och 2 är hänvisningar i texten.
omböjningen i norr finns hällar där de basiska bergarterna blottats. Susceptibilitetsmätningar
på häll och tidigare tagna parameterprov visar att den magnetiska susceptibiliteten är låg hos
den basiska enheten, under 150 × 10 –5 SI-enheter, och att den remanenta magnetiseringen också
är låg med Q-värden under 0,2. En modellering har genomförts av tyngdkraftsanomali och
magnetisk totalfältsanomali för att kontrollera den tidigare indikerade utbredningen hos den
basiska enheten. Sannolikt är utbredningen i några av de tidigare framställda kartorna baserad
på Vilukselas arbete (Viluksela 1949). Modelleringen har genomförts med kroppar som ska
efterlikna utbredningen hos den indikerade basiska enheten. Modellkropparnas magnetiska
egenskaper har ansatts till de som observerats enligt ovan. Vidare har modellkropparna getts
densiteten 3 000 kg/m3. Modelleringsområdet ligger i anslutning till veckomböjningen.
Modelleringsområdet och resultaten visas i figur 12–13. Modelleringen visar att utbredningen som indikerats i de geologiska kartorna inte överensstämmer med de uppmätta fälten.
Om modellkropparna ansätts ett djupgående av endast 500 m ger modelleringen en alldeles för
hög tyngdkraftsanomali medan den magnetiska anomalin blir alldeles för låg. Slutsatsen måste
därför bli att utbredningen hos de basiska kropparna i detta veck är för stora i de befintliga geologiska kartorna. Basiska kroppar förekommer men deras utbredning är mer begränsad och de
magnetiska anomalierna inom vecket torde komma från andra bergarter vilket visas nedan.
Som visats ovan ger inte den typ av basiska bergarter (basalter) som påträffats i häll i anslutning till veckomböjningen upphov till de magnetiskt positiva anomalier som observerats i
området. Omkring 4 km längre söderut påträffas dock metamorfa bergarter med relativt hög
magnetisk susceptibilitet (medianvärde omkring 2 000 × 10 –5 SI-enheter). Dessa ligger inom den
geologiska enhet som angetts som basisk i kartdatabaserna Sveriges berggrund 1:1 miljon och
NBDig, men det finns inga tecken i fält på att de skulle vara omvandlade basiska bergarter utan
snarare före detta lerrika sediment. Dessa metamorfa bergarter, glimmerskiffrar till paragnejser,
går att följa långa sträckor och det antyder att de är mycket kontinuerliga, dvs. de metamorfa
lerlagren har utsatts för ungefär samma tryck och temperaturförhållanden över stora volymer.
22 (30)
1 km
1 km
Figur 12. Området kring vecket i den basiska enhet som modellerats med avseende på tyngdkraftsrespons
och magnetisk respons. De åtta kroppar som simulerats i anslutning till de magnetiskt förhöjda anomalierna
och den svaga tyngdkraftsryggen visas i figuren som gröna rektanglar. I bakgrunden till vänster en residual av
det magnetiska totalfältet (högt magnetiskt fält – brunt) och till höger en residual av tyngdkraftsfältet (låg
tyngdkraft – blått).
Några av de magnetiskt förhöjda banden inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter
är alltså orsakade av dessa magnetitförande glimmerskiffrar till paragnejser.
Dessa magnetitförande glimmerskiffrar till paragnejser (fig. 14–15) påträffas på flera ställen
relativt nära observationer av basalt, ofta inom några hundra meter. Om de relativa positionerna
studeras i detalj mellan glimmerskiffern till paragnejsen och basalten förefaller det röra sig om
två parallella bergartshorisonter som är ganska tunna i förhållande till längdutsträckningen,
och att dessa möjligen bildar en oval struktur vid Tjahppisoajvve, ca 15 km västsydväst om
dammen i Tjaktjajávvre. Eventuellt finns en liknande struktur också i trakten av Muorjevarasj,
ca 12 km nordväst om dammen i Tjaktjajávvre. Den ovala formen kan innebära att SnavvaSjöfallsgruppens sedimentära bergarter har utsatts för veckning i flera faser. Glimmerskiffern till
paragnejsens mineralogi och dess relation till närliggande bergarter indikerar att ursprunget kan
ha utgjorts av gråvackor.
Nära Snavva-Sjöfallsgruppens östra kontakt (se siffra 2 i fig. 11) finns en kraftigt magnetiserad
enhet som inte finns med på den geologiska översiktskartan. På denna magnetiska rygg har ett par
observationer visat att källan till anomalin är en andesitoid–basaltoid med hög magnetisk susceptibilitet (upp till ca 13 000 × 10–5 SI-enheter). Här finns alltså basiska bergarter som ger magnetiskt
positiva anomalier, men inom Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter finns också anomaliband med svaga förhöjningar i det magnetiska fältet. Ofta observeras hematit i hällar som ligger på
eller nära dessa magnetiska band. Där observeras ofta också en svag förhöjning i den magnetiska
susceptibiliteten, men denna räcker inte till för att förklara anomalinivåerna. Förklaringen ligger
i att bergarten har en remanent magnetisering. Bland de tidigare tagna parameterproven finns
många som består av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter. ­Figur 16 visar den magnetiska susceptibiliteten hos sandstenar som funktion av Q-värdet (en faktor som beskriver förhållandet mellan remanent och inducerad magnetisering). Q-värden över 100 är vanliga vilket innebär
att den magnetiska anomalin kan bli mycket större än vad enbart den magnetiska susceptibiliteten
antyder. Detta förhållande har också kommenterats tidigare (Nylund & Nisca 1981).
23 (30)
Figur 13. Överst till vänster: Läget av de modellerade profilerna och de åtta modellkroppar som använts.
­Nederst: Tyngdkraftsresponsen och den magnetiska responsen från modellkropparna längs fyra av de åtta
profilerna. I varje delruta visas överst det uppmätta tyngdkraftsfältet som svart linje, det modellerade fältet
som blå linje (den rosa visar regionalfältet); i mitten det magnetiska fältet, uppmätt i svart, modellerat i rött
och regionalfältet i rosa. Den magnetiska anomalin från kropparna är så låg att den knappt går att särskilja
från det regionala fältet.
24 (30)
Figur 14. CAT130078. Glimmarskiffer till paragnejs
med tillväxt av sekundära mineral. Högt magnetiserad. 646849/7440216. Foto: C.-A. Triumf.
Figur 15. CAT130079. Glimmerskiffer till paragnejs med
tillväxt av sekundära mineral. Måttligt magnetiserad.
646829/7440231 Foto: C.-A. Triumf.
Magnetisk susceptibilitet (SI)
0,1
0,01
0,001
0,0001
0
Figur 16. Den magnetiska susceptibiliteten som funktion av Q-värdet hos
prov av sandstenar i Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära bergarter.
Q-värden över 100 är vanliga.
20
40
60
80
100
120
140
160
Q-värde (dimensionslös)
I området kring den veckade basiska bergarten som beskrivits ovan finns många parameterprov av sandsten som visar höga Q-värden. Flera av proven är orienterade vilket gör det möjligt
att beräkna den magnetiska anomalin och ta hänsyn till både inducerad och remanent magnetisering. En sådan modellering redovisas i figur 17. Modelleringen visar att en kropp med parameterprovens egenskaper förklarar den uppmätta magnetiska anomalin på ett bra sätt. Sedimentbergarter i Snavva-Sjöfallsgruppens ger alltså upphov till magnetiska anomalier som är högre än
förväntat om bara den magnetiska susceptibiliteten skulle beaktas.
Sammanfattningsvis orsakas de bandade magnetiska anomalierna i det område som domineras av Snavva-Sjöfallsgruppens sedimentära berggrund av de tre följande bergartstyperna:
1. Metamorfoserade sedimentbergarter, förmodligen omvandlade lerrika sediment. Bergarts­
typen har ofta hög magnetisk susceptibilitet. Den manifesterar sig ofta som en smal men uthållig, positiv magnetisk anomali som går att följa många kilometer.
25 (30)
Figur 17. Modellering av magnetiska anomalier nordväst om vecket innehållande basiska bergarter. En relativt
enkelt utformad kropp förklarar variationerna i det magnetiska fältet. Där kroppen ligger finns ett par parameterprov som visar relativt låg magnetisk susceptibilitet men högt Q-värde.
2. Basaltoid–andesitoid bergart med mycket hög magnetisk susceptibilitet (ibland över
10 000 × 10 –5 SI-enheter). Bergarten sammanfaller oftast med långsträckta, starkt positiva magnetiska anomalier.
3. Sedimentära bergarter i Snavva-Sjöfallsgruppen med höga Q-värden men med låga magnetiska susceptibiliteter. Dessa utgörs ofta av något hematitförande bandade sandstenar. Anomalierna är svaga, typiskt under 100 nT.
Modellering av tyngdkraftsrespons från en stor volym av
kvartsmonzonit–granit söder om dammen i Tjaktjajaure
Omedelbart söder om dammen i Tjaktjajaure finns en större geologisk enhet av kvartsmonzonit–granit. Den kan observeras i flera hällar spridda inom en tillhörande elliptiskt formad struktur i det magnetiska totalfältet. Till kvartsmonzoniten–graniten hör också en tydlig förhöjning
i tyngdkraftsfältet (fig. 18). En frågeställning som undersöktes var om tyngdkraftsanomalin kan
förklaras av densiteten hos de bergartstyper som finns i häll.
Provtagning för bl.a. densitetsbestämning har genomförts under sommaren 2013 inom ramen för den pågående berggrundskarteringen i Barentsprojektet. Mätningarna i laboratorium
är inte klara i skrivande stund men det finns data från äldre provtagning i SGUs petrofysiska
databas som ger kvartsmonzoniten–graniten en densitet av 2 711 kg/m3 (medelvärde på 11 prov)
med en standardavvikelse av ±52 kg/m3. Vid modelleringen har medeldensiteten använts. Omgivande densitet sattes till 2 630 kg/m3 vilket är en uppskattning utifrån de densiteter som förekommer i den närmaste omgivningen.
Modellering av tyngdkraftsfältet visar att den genomsnittliga densiteten som fastställts utifrån
laboratoriebestämningar för de elva proven räcker för att förklara tyngdkraftsförhöjningen. Med
en kropp som når ned till ca 4 km erhålls en tillräckligt god anpassning. Det finns därför inte
skäl att tro att någon kropp med högre densitet (basisk bergart) behöver gömma sig på djupet.
Modelleringsresultatet redovisas i figurerna 19 respektive 21. Av figurerna framgår att en godtagbar anpassning mellan uppmätt tyngdkraftsfält och modellerat fält uppnås med den använda
densiteten. Figur 20 visar den modell som använts.
26 (30)
Tjaktjajávvre
Tjaktjajávvre
Raktenjávvre
Vuolep
Lástakjávrasj
Vuolep
Lástakjávrasj
Tjåmodisjávvre
Raktenjávvre
4 km
Tjåmodisjávvre
4 km
Figur 18. A. Den preliminära utbredningen av den kvartsmonzonit–granit som har sitt centrum söder om dammen i Tjaktjajaure i förhållande till en residual av det magnetiska totalfältet. B. Kvartsmonzoniten–graniten i
förhållande till en residual av tyngdkraftsfältet.
Figur 19. Modellering av responsen från kroppar med densiteten 2711 kg/m3 vilket motsvarar densiteten i de
prover som finns från kvartsmonzoniten–graniten med sitt centrum söder om dammen i Tjaktjajaure. Figuren visar resultatet från profilerna 7425000N, 7426000N, 7427000N, 7428000N nedifrån och upp i vänstra
kolumnen och 7429000N, 7430000N, 7431000N, 7432000N i högra kolumnen. Den heldragna blå kurvan visar
modellresponsen.
27 (30)
A
B
Figur 20. Slutversionen av modellen av kvartsmonzoniten–graniten som använts för modelleringen av tyngdkraften. A. I plan. B. I 3D-perspektiv.
A
B
Figur 21. A. Residualen av tyngdkraftsfältet med konturkurvor. B. Tyngdkraftsfältet som de modellerade kropparna ger upphov till, med samma konturkurvor som i A (för jämförelse). Färgskalan är densamma i båda figurerna och figuren visar att överensstämmelsen är god i sin helhet mellan uppmätt och modellerat fält.
Ett lineament på 27I Tjåmotis NO
Inför 2013 års fältsäsong genomfördes en identifiering av magnetiska konnektioner och lineament. Arbetet baserades på bearbetade och filtrerade versioner av det magnetiska totalfältet och
VLF-fältet. Det preliminära resultatet visas i figur 22. Resultatet har också kommenterats ovan
bl.a. i avsnittet Strukturer och metamorfos.
I något enstaka fall sammanfaller ett identifierat lineament med ett hällområde vilket gör
det möjligt att kontrollera vad i berggrunden som orsakar lineamentet. Ett sådant fall beskrivs
nedan. Inom kartområdet 27I Tjåmotis NO finns ett ca 7 km långt, nordvästligt strykande
lineament. Lineamentet ingår i ett möjligt konjungerat förkastningspar som beskrivits ovan i
avsnittet Strukturer och metamorfos. Berggrunden i lineamentet förväntades vara något bättre
elektriskt ledande än det omgivande berget och ha en något lägre magnetisering, vilket sammantaget kan tolkas som att minst en spröd fas ingått i deformationen som skapat lineamentet.
Hällobservationen stöder detta liksom terrängformen i hällområdet (fig. 23), lineamentet representerar alltså berggrund som utsatts för spröd deformation.
28 (30)
634837/7449168
659828/7449492
684819/7449817
5 km
635161/7424178
660151/7424502
685143/7424825
Figur 22. Preliminär version av konnektioner (grå) och lineament (blå) i det magnetiska totalfältet. Lineament
med låg resistivitet identifierade i VLF-fältet visas i rött. Pilen pekar på området med spröd deformation som
beskrivs i texten.
A
B
Figur 23. Lineament som kontrollerats i ett hällområde. A. Bergarten visar tydliga tecken på att minst en spröd
deformationsfas ingått i deformationscykeln. B. Terrängformen. 669074/7448017. Foto: C.-A. Triumf.
REFERENSER
Bergman, S., Kubler, L. & Martinsson,O., 2001: Description of regional geological and geophysical maps of northern Norrbotten county. Sveriges geologiska undersökning Ba 56.
Bergman, S., Stephens, M.B., Andersson, J., Kathol, B. & Bergman, T., 2012: Sveriges berggrund 1:1 miljon. Sveriges geologiska undersökning, K 423.
Carlon, C.J., 1984: The BP-LKAB-Jokkmokk mineral joint venture Tjåmotis, Jokkmokk, Swedish Lappland. Comments, Notes and Recommendations (June-September 1984). LKAB Report No Bsg 84-372.
Holmqvist, A., Lundmark, C., Luppichini, E.-L., Niva, B., Sjöstrand,T. & Westfal, T., 1983:
Rapport över wollastonit-prospektering vid Latanjarka, Jokkmokks kommun, intill 821201.
PRAP 83008.
29 (30)
Kathol, B. & Weihed, P., 2005: Description of regional and geophysical maps of the Skellefte
District and surrounding areas. Sveriges geologiska undersökning Ba 57.
Niva, B., 1980. Tolkning av geofysiska mätningar vid Askelluokta. Sveriges geologiska undersökning, rapport FM_8001.
Nylund, B. & Nisca, D., 1981: Regionala tyngdkraftsmätningar och flygmagnetisk tolkning
över Jokkmokks kommun. Sveriges geologiska undersökning, SGU-rapport 8120.
Quezada, R. & Niva, B., 1981: Askelluokta. Sveriges geologiska undersökning Prospekteringsrapport
BRAP 81065.
Rönnbäck, L., 1973: Geologisk dagbok 27I Tjåmotis. Sveriges geologiska undersökning, Malm­
byrån FW 4000-FW4079.
Rönnbäck, L., 1974: Geologisk dagbok 27I Tjåmotis. Sveriges geologiska undersökning, Malm­
byrån FW 4080-4108.
Sundbergh, S., 1979: Uranmineraliseringen vid Manak. Sveriges geologiska undersökning BRAP
79051, 16 s.
Svenonius, F.V., 1900: Öfversigt af Stora Sjöfallets och angränsande fjälltrakters geologi II. Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 22, 273–322.
Viluksela, E., 1949: Laidaure-Tjaktjajaure. Karta 1:50 000. Sveriges geologiska undersökning, Malå
MA1:13.18.4.
Witschard, F. & Zachrisson, E., 1995: Berggrundskartan 28I Stora Sjöfallet SO, skala 1:50 000.
Sveriges geologiska undersökning Ai 91.
Zachrisson, E. & Witschard, F., 1995: Berggrundskartan 28I Stora Sjöfallet SV, skala 1:50 000.
Sveriges geologiska undersökning Ai 89.
Ödman, O.H., 1947: Manganese mineralization in the Ultevis district, Jokkmokk, north Sweden. Part 1: Geology. Sveriges geologiska undersökning C 487, 1–90.
Ödman, O.H., 1950: Manganese mineralization in the Ultevis district, Jokkmokk, north Sweden. Part 2: Mineralogical notes. Sveriges geologiska undersökning C 516, 1–28.
Ödman, O.H., 1957: Beskrivning till berggrundskarta över urberget i norrbottens län. Sveriges
geologiska undersökning Ca 41, 1–151.
30 (30)
