Imperiets utpost

BOMARSUND
Imperiets Utpost
Graham Robins
Denna skrift är utarbetad av Museibyrån vid Ålands landskapsregering.
Varmt tack till Annika Dahlblom, Ingela Lönngren, Marcus Lindholm,
Charlotte Mäkelä, Åsa Zetterström, Henrik Salminen och
Viveka Löndahl för er hjälp.
Text och Research: Graham Robins
Illustrationer:
Anna-Maaret Pitkänen-Darmark
Bildmaterial:
Henrik Juslin, Ålands TeknologiCentrum
Ålandstidningen / Sebba Södergård
Museiverket i Helsingfors
Ålandsbankens samlingar
Pärmbild: Ryska fångar, Edwin T Dolby
Layout:
Maria Jonsson
Mariehamn 2004 / Mariehamns Tryckeri
Bomarsund
Imperiets utpost
D
enna broschyr fokuserar på Bomarsundsperioden på Åland. Perioden började med
krig och avslutades med krig. Båda gångerna
drogs Åland in i en virvel orsakad av Europas
krigande imperier – bland dem Ryssland,
Frankrike, Storbritannien och Turkiet. Kejsarna
spelade ett högt spel och Åland blev ett byte
som kastades fram och tillbaka.
U
r rysk synvinkel skulle Åland bli en militär
utpost i det vidsträckta ryska imperiet. Det
innebar en befästning av öarna och en garnison
med tusentals soldater. För första gången styrdes
Åland av en kommendant, en hög officer i armén.
Militärens närvaro färgade livet för många
ålänningar, men det är viktigt att komma ihåg
att perioden inte dominerades av krig. Under
45 år utvecklades Åland och ålänningarna
tillsammans med den ryska militären, och
följderna av den utvecklingen har satt sina spår
även i dagens samhälle.
1
Den ryska tiden
Den ryska tiden på Åland, från 1809 till 1918, kan delas in i tre perioder. Den
första perioden (1809–1854) präglades av den ryska militärens närvaro
på Åland, den andra (1855–1905) av den ryska militärens frånvaro. Under
den tredje (1906–1918) blev Åland återmilitariserat. De två förstnämnda
perioderna skapade olika förutsättningar för ålänningar, deras samhälle
och ekonomi. Som symbol för dessa två perioder kan vi lyfta fram de
två centralorterna som utvecklades: Vid den första perioden Bomarsund,
fästning och garnisonsstad. Vid den andra perioden Mariehamn, huvud-,
hamn- och handelsstad för det demilitariserade Åland.
Den ryska örnen på en Bomarsundskanon.
Foto: Augusto Mendez
Kriget 1808-09
Det sägs att Napoleon Bonaparte,
Frankrikes kejsare, vid freden i Tilsit 1807
”gav” Finland och Åland till Alexander,
Rysslands allernådigste tsar. Så gjorde man
på den tiden. Orsaken till handlingen var
att Sverige hade vägrat att ansluta sig till det
kontinentala systemet, en allians ledd av Frankrike
mot Storbritannien. Kriget 1808-1809 blev straffet.
Vid randen av krigets början 1808 låg de åländska öarna i mitten av
kungadömet Sverige, med de välbärgade handelsstäderna Åbo i öster och
Stockholm i väster. Senaste gången kriget hade satt sina spår på Åland var
under den Stora Ofreden 1714-1721. Sedan dess hade fem generationer
ålänningar bott på dessa fredliga öar och försörjt sig på fiske, jordbruk
och småskalig sjöfartshandel. Militärt hade Åland ringa betydelse för
Sverige då det låg mitt i riket. Det fanns inte en enda soldat på Åland.
Men om ett år skulle det stå över 4 000 ryska elitsoldater här. Och de kom
för att stanna.
2
Ryska trupper anfaller
I början av april 1808 blev Åland erövrat av ryska soldater. Kosacker
bevakade de åländska byarna. På Kumlinge etablerade ryssarna sitt
högkvarter och från predikstolarna lästes order av tsaren upp. Men
ryska befallningar rimmade illa i böndernas öron och viskningar om
motstånd bildades till en stormvind som på våren blåste tillbaka de ryska
krigsmolnen. Den åländska allmogen reste sig och tillfångatog de ryssar
som befann sig på fasta Åland. Sedan anfölls det ryska högkvarteret på
Kumlinge av modiga ålänningar tillsammans med en liten svensk eskader.
Slaget var kortvarigt och resultatet blev knappt 500 tillfångatagna ryssar.
Berömmet blev stort. Den svenska kungen landsteg vid Kastelholms
slott och för ett ögonblick såg framtiden ljus ut. Men trots kungens,
generalernas och tusentals soldaters närvaro rådde det oro på Åland. För
att hindra ryssarnas framgång brändes skärgårdsbyarna ner av svenska
soldater. Ett anfall var att vänta. Midvinternattens köld var hård, vattnet
mellan de 6 000 öarna började frysa. Isvägen österut låg öppen och alla
höll andan och lyssnade.
Då kom de, 15 000 sägs det – prins Bagration och de stora generalerna,
Kulneff med sina kosacker, Stroganoff, Demidoff, Sasanoff, Schepeleff,
Tutschkoff, Knorring. Isen dundrade och svenskarna drog sig tillbaka.
Åland var erövrat.
Fred diskuterades i Fredrikshamn och den 17
slöts den. Åland jämte Finland fick en storfurste,
självaste tsaren Alexander I.
september
1809
Ryssarna kommer! Detalj från målning av VA Sam.
3
Bomarsund planeras
När freden diskuterades ville Sverige att Åland skulle demilitariseras, men
det var Ryssland som vann kriget och fick bestämma. Redan 1809 var
ryska ingenjörer på Åland, kartor ritades och en befästningsstrategi togs
fram. Ryssarna antog att ett anfall skulle komma västerifrån, så de byggde
successiva försvarslinjer med kanonbatterier för att spärra av landsvägen
västerifrån. På den östra sidan av fasta Åland planerade ryssarna den stora
fästningen. Den skulle fungera som ett brohuvud, en punkt som kunde
Ålands försvar, Museiverket. Bearbetning: Graham Robins
försvaras under lång tid och som kunde förstärkas österifrån av ryska
styrkor. Placeringen dominerade också de enda inloppen till Lumparen
och på så vis skulle fästningen kontrollera den här naturliga hamnen. Ett
av inloppen var Bomarsund.
Under 1810-talet gjordes förberedelser inför byggstarten av Bomarsunds
fästning; planer ritades, ett militärt sjukhus byggdes på ön Prästö och skogen
4
höggs ner. Men sedan projektets ledare, generalmajor Barclay de Tolly,
dog 1819 avstannade arbetet i Bomarsund. Vid ett besök 1820 bestämde
Nikolaj Pavlovich, då storfurste och inspektör av befästningsväsendet, att
de gamla planerna skulle skrotas. Det skulle dröja åtta år innan Nikolaj,
då Rysslands tsar, beställde en ny plan för Bomarsunds fästning.
Ryska ingenjörsritningar
På 1920-talet hittades på Sveaborg utanför Helsingfors många gamla
ritningar över fästningar i Finland, bland dem drygt ett tusen som
handlar om Bomarsund. Dessa handritade och färgade mästerverk är
också planeringsdokument som bland annat ger detaljer över olika
byggnadsskeden, vem bor var, och hur uppbyggandet av fästningen
pågick varje år. Serien täcker hela perioden men vi vet att flera ritningar
saknas. De är det viktigaste källmaterial som nu finns tillgängligt om
Bomarsundsperioden.
Fasad och Genomskärning av Prästötornet, Museiverket.
5
De svaga röda linjerna representerar den första planen att befästa Bomarsund,
detalj från Museiverkets karta.
Den första planen
Den första befästningen av Bomarsundsområdet var baserad på bastioner,
ett försvarssystem som började utvecklas redan kring år 1500 i Europa
men som vid sekelskiftet 1800 ansågs föråldrat. Nya tankegångar började
komma mot slutet av 1700-talet, men de gamla beprövade metoderna
gällde fortfarande. En bastionfästning byggdes på principen att försvaret
skulle bestå av flera nivåer jordvallar och diken. Om fienden tog sig
förbi den första linjen kunde försvaret fortsätta från nästa linje och så
vidare. Jordvallarna byggdes upp i spetsiga former för att minska fiendens
möjligheter att beskjuta försvararna eller hitta skyddade områden direkt
intill vallarna. Den geometriska form som blev resultatet var komplicerad
och det hände att arkitekterna fick kritik för att de inte visste någonting
om krigets verklighet.
6
Den befästningsplan som aldrig förvekligades.
Den röda linjen visar nuvarande väg.
Bearbetning: Graham Robins
7
Den andra planen
Explosiva projektiler började användas alltmer och försvararen
behövde skyddas. Den franska fästningsingenjören Le Marquis René
de Montalembert såg en belägring som en duell mellan kanoner. Den
som hade flest kanoner och den bästa positionen skulle vinna. Därför
ritade han under slutet av 1700-talet fästningar där alla kanoner
monterades i bombsäkra rum byggda av tegelstenar för att skydda
manskapet. Förut hade kanonerna oftast stått på jordvallarna. Utöver
det placerade han kanoner i byggnader med flera våningar så att antalet
kanoner längs försvarsfronterna ökade. Montalemberts system innebar
stora anläggningar med hundratals kanoner som krävde bemanning av
tusentals män. Kostnaden för dessa imponerande försvarsbyggnader var
hög. När de nya ritningarna för Bomarsunds befästningar togs fram i
slutet av 1820-talet följde de Montalemberts tankegångar om försvar.
Bomarsunds fästning skulle försvaras både mot ett anfall från havet
o c h
mot ett anfall från land. Det krävde två olika
försvarsstrategier. Mot fartyg skulle man
använda många kanoner från flera batterier.
Det betydde att fartygen aldrig kunde anfalla
hela försvaret samtidigt. Landbaserade
kanoner hade också en fördel jämfört med
fartygskanoner, eftersom plattformen var
stabilare och uppvärmda kulor kunde
användas mot fartyg av trä. Från ett fartyg
var det nästan omöjligt att framgångsrikt anfalla ett välbyggt landbatteri.
Mot en armé måste försvararna ta itu med fiendens kanoner samt
hindra fotsoldaternas försök att komma förbi försvarsfronten. Detta
krävde en försvarsmur med glacis, en sluttande jordvall utanför muren
som skyddade muren mot kanonskott. Återigen gällde principen att ju
fler olika försvarsanläggningar, desto bättre kunde man täcka området
framför muren och minska risken att fienden fokuserade anfallet till en
plats.
8
Under 1800-talets början blev befästningar stora bepansrade byggnader.
Datorsimulering: Henrik Juslin
Bomarsunds planering 1828
• Bomarsunds läge ansågs bra både för försvars- och
anfallsaktiviteter och borde därför befästas.
• Fästningen skulle byggas av enskilda försvarsanläggningar som
tillsammans bildade ett helt försvarssystem.
• Alla militära byggnader, som kaserner, sjukhus och magasin
måste befästas med kanoner.
• Inga hamnanläggningar skulle byggas, förutom för reparation av
fartyg och övervintring av 100 kanonbåtar.
• Fästningens garnison skulle bestå av 4.000-5.000 man.
• Byggandet av en befäst kasern för garnisonen skulle prioriteras.
Sjukhus och magasinsbyggnader skulle utökas i takt med att
fästningen växte.
• Marinanläggningar skulle byggas först när alla
försvarsanläggningarna var färdiga, med undantag av de
batterier som försvarade inloppen till Bomarsund.
9
Varken tidigare eller senare under historien har ett så stort projekt planerats
på Åland. Den centrala anläggningen skulle bestå av en försvarsgördel,
en enorm befäst cirkel, 1 100 meter i diameter och över 3 000 meter
lång. Från huvudfästet i sydost, medsols, fanns ett 300 meter långt befäst
magasin, torn A, det befästa sjukhuset (även det 300 meter långt), torn B,
ett batteri en barbette (monterat på muren), torn C, ännu ett batteri en
barbette, torn D, ett batteri (E) i änden av en stor försvarskasern och till
slut torn F. Alla enskilda anläggningar skulle förenas av en försvarsmur
och utanför muren skulle det byggas en glacis (sluttande jordvall) för att
skydda muren och byggnaderna mot kanoneld. De befästa byggnaderna
hade två våningar medan tornen fick en extra våning så att kanoner kunde
riktas mot fienden från tre våningar. Totalt skulle det finnas plats för cirka
350 kanoner.
Planerade och byggda anläggningar i försvarsgördeln. Karta: Graham Robins
10
”Bomarsund jemte Skarpans befästade kaserner”, J Knutson (cirka 1845).
Norr och öster om den centrala delen skulle det byggas ytterliggare sju
runda försvarstorn med cirka 150 kanoner. Dessa skulle försvara området
framför allt mot ett flottanfall norrifrån, men också mot en landstigning
på Prästö.
Inkvartering
Under tre decennier hade flera tusen soldater inkvarterats hos den
åländska allmogen. Detta orsakade problem, alltifrån att för mycket ved
användes till våldtäkt och mord. Det vore effektivare rent militärt att inhysa
garnisonen i en kasern. Dessutom skulle det lösa problemet med friktionen
mellan militären och allmänheten. Men allt kring inkvarteringen var inte
nattsvart. Det fanns även ljusa stunder, bland annat flera hundra giftermål
mellan ryska soldater och åländska flickor. Många förflyttades senare från
Åland till fjärran delar av det ryska imperiet. Någonstans österut finns
idag familjer med berättelser som gått i arv om de avlägsna släktingarna
på en liten ö som heter Åland.
11
Bomarsunds fästning
Arbetet började 1830 med uppbyggandet av träkaserner och andra
byggnader till arbets- och fångkompanierna som skulle arbeta vid
Bomarsund (totalt cirka 1.000 personer). Arbetet med huvudfästet
inleddes 1832 och pågick i tolv år. Redan 1839 var det dock möjligt för
den 11:e linjebataljonen att börja flytta in. De sista åren ägnades en stor
del av arbetet åt byggnadsdetaljer, bland annat dekorerades den vackra
ortodoxa kyrkan.
Den rysk-ortodoxa kyrkan i huvudfästet. Datorsimulering: Henrik Juslin
År 1842 började arbetet med Prästötornet och två år senare var det dags
för tornet på Notviksudden att uppföras. Dessa två torn skulle försvara
Bomarsund framför allt mot ett flottanfall norrifrån. Hittills hade ingenting
av den stora försvarsgördeln byggts som skulle skydda Bomarsund mot
12
Försvarstorn. Datorsimulering: Henrik Juslin
anfall från land. Först 1846 började arbetet med sjukhuset och magasinen
komma i gång. Under de följande sju åren byggdes delar av sjukhuset,
magasinen, torn A, torn B och torn D, men bara torn C (Brännklint)
byggdes färdigt före utgången av 1853. 1854 var det för sent. Då hade
kriget återigen kommit till Åland.
Notvikstornet i genomskärning. Datorsimulering: Henrik Juslin
13
BOMARSUND - EN GUIDE
Huvudfästet i Bomarsund.
Datorsimulering: Henrik Juslin/ Flygfoto: Sebba Södergård
Huvudfästet
Bomarsunds fästning skulle representera det ryska imperiet på Åland.
Huvudfästet skulle bli Bomarsunds paradnummer. Grunden växte fram
och alla besökare beundrade dess ofattbara storlek. Ovanpå grunden
byggdes tegelvalv i två våningar, som konstruerades för att kunna motstå
bomber och granater. Byggnaden fick en yttre fasad av granitblock som
gjorde den både stark och vacker.
I huvudfästet fanns 162 så kallade kasematter (rum med valv), varav 115
var avsedda för att inhysa en kanon och dess besättning på åtta till tio
man. I andra utrymmen fanns kök, lager, krut- och ammunitionsförråd,
kontor och kapell för olika trosriktningar. Finast var den rysk-ortodoxa
14
kyrkan. Toaletter fanns under ramperna som ledde till andra våningen
och det fanns brunnar för dricksvatten i fortet. Två flyglar i huvudfästet
med totalt 84 rum var avsedda för officerare och deras familjer. Den totala
golvytan i huvudfästet var minst 18 000 m2, vilket gör den till Ålands
största byggnad någonsin.
Det är omöjligt att säga exakt hur många dagsverken som krävdes för att
uppföra byggnaden. Miljontals tegel slogs för hand, stenblocken bröts och
finhöggs för hand, ramar till fönster och dörrar tillverkades och målades.
Bredvid arbets- och fångkompanier arbetade soldater från garnisonen,
kanske 2 000 man totalt. Det är troligt att de flesta av dem var direkt
inkopplade på arbetet med att uppföra huvudfästet.
Tornen på Prästö och Notviksudden
Tolv runda försvarstorn planerades i Bomarsund men bara tre av dem
byggdes. Tornen på Prästö och Notviksudden uppfördes under mitten av
1840-talet och skulle försvara Bomarsund från ett flottanfall norrifrån.
Liksom huvudfästet fungerade tornen både som försvarsanläggningar
och kaserner. De planerades för 125 man vardera. Det faktum att dessa
två torn prioriterades visar ett förändrat tänkesätt bland ryssarna, som
ursprungligen hade tänkt bygga tre stora torn (för mellan 250 och 300
man var) på den norra fronten. Man kan läsa i ett officiellt dokument från
år 1841 att ryssarna tänkte skära ner skalan på Bomarsunds fästning. Så
redan efter tio år fanns alltså bevis för att hela den grandiosa planeringen
aldrig skulle bli förverkligad.
Prioriteringen av anläggningarna i Bomarsund visade alltså ett nytt
tänkesätt hos ryssarna. Vem var det egentligen som de tänkte försvara sig
mot? Huvudfästet prioriterades så att militären på Åland skulle få en bas
och garnisonen en kasern. Men prioriteringen av tornen visar att ryssarna
befarade ett anfall norrifrån, dvs. ett flottanfall. Den enda nation som
hade en tillräckligt mäktig flotta för att anfalla Ryssland i Östersjön var
Storbritannien, som också blev mycket intresserat av Bomarsunds bygget
under 1830-talet. Britterna hyste farhågor för att Bomarsund skulle
15
BOMARSUND
1. Huvudfästet
2. Påbörjade
byggnader
3. Brännklintstornet
4. Djävulsberget
5. Notvikstornet
6. Nya
Skarpans
7. Gamla
Skarpans
8. Skarpans
förstad
9. Prästötornet
10. Begravningsplats
11. Begravningsplats
12. Militärsjukhuset
13. Grinkarudden
Illustration:
Anna-Maaret
PitkänenDarmark
16
4
3
8
7
6
2
13
5
9
4
6
10
11
1
2
12
17
Prästötornet. Datorsimulering: Henrik Juslin
påverka sjöfartshandeln i Östersjön, en handel som de dominerade tack
vare sin flottstyrka.
Den tredje farleden, Ängösund sydost om Bomarsund, var inte farbar
för stora segelfartyg och kunde lätt försvaras av kanonbåtar. Om man
jämför den norra frontens försvar med landsidans ser man att ryssarna
inte befarade något anfall västerifrån. 15 år efter att arbetet hade inletts i
Bomarsund hade ännu inget av den långa försvarsgördeln byggts.
Försvarsgördelns inre fasad som ritats 1837,
Museiverket.
18
Försvarsgördeln inåt land
Befästningar ritades efter matematiska principer av utbildade ingenjörer.
Också viktigt var att anpassa en fästning efter terrängen. Bomarsunds
försvar inåt land skulle sträcka sig längs en bergsrygg från Djävulsbergets
topp i en lång kurva ner mot Lumparen. Där terrängen var planare skulle
försvarslinjen förstärkas av sjukhuset och magasinen, både bestyckade
med kanoner. Det skulle kräva en oerhört envis fiende för att komma
förbi denna linje.
Men för det mesta hann man
endast bygga grunder eller delar
av murar före 1854. Bara torn C
(Brännklintstornet) blev färdigt,
1852. Det var ett torn lika stort
som de två andra tornen som
byggdes under 1840-talet. Men
till skillnad från dem hade
Brännklint
kanonöppningar
bara mot norr och väst. Mot
öst, som befann sig på insidan
av fästningsgördeln, hade tornet
vanliga fönster. Detta vore helt
Genomskärning av ett försvarstorn.
förståeligt om försvarsmuren
Datorsimulering: Henrik Juslin
hade byggts, men eftersom
Brännklint stod ensamt när
anfallet kom blev tornet ännu
mer sårbart.
Bergsområdet norr om Brännklintstornet skulle enligt den första
planeringen befästas. Men vid den andra planeringen tycktes det tydligen
onödigt, trots det faktum att berget utgör den högsta punkten i området.
19
Nya Skarpans. Illustration: Folke Wickström
Skarpans: en garnisonsstad
Skarpans garnisonsstad växte upp både innanför och utanför
Bomarsunds inre fästningsgördel. Den äldsta delen, Gamla Skarpans,
hade en utspridd bebyggelse och där hade ingenjörerna haft sina kontor
och bostadshus ända sedan arbetet i Bomarsund inleddes på 1810-talet.
Namnet fick bosättningen efter den gamla gården Skarpans som låg där
innan marken köptes upp av den ryska staten. Mot slutet av 1830-talet
och under 1840-talet planerades två nya delar, som fick breda, raka gator:
Nya Skarpans och Skarpans Förstad. Både militära och civila bosatte sig
i området, där det även fanns en skola, affärer, ett postkontor, apotek och
andra serviceinrättningar. Byggnaderna var av trä, ofta gul- eller gråmålade.
Den ryska empirearkitekturen var ny för åländska förhållanden och väckte
beundran. Stadsbildningen i Bomarsund beskrevs med uppskattande ord
av dem som hade tillfälle att besöka platsen. Det sociala livet i Bomarsund,
20
däremot, uppskattades inte lika mycket, i synnerhet inte av det åländska
prästerskapet. Enligt en av invånarna: ”vid Bomarsunds fästning fördes ett
lif efter stora världens mönste…Hit samlades Ålands ståndpersoner till baler
och fester”.
Redan under våren 1854, av rädsla för ett anfall, började befolkningen
förbereda en utrymning av Skarpans och så småningom tömdes samhället
på människor. Två kompanier finska skarpskyttar flyttade in i de tomma
byggnaderna. Men under några dagar i början av augusti brändes samtliga
byggnader ned till grunden för att fienden inte skulle kunna dra nytta av
dem vid det kommande anfallet. Samhället i Skarpans byggdes aldrig upp
på nytt.
Prästö
I början av Bomarsundsperioden blev Prästö fokus för
olika aktiviteter. Där byggdes ett militärsjukhus med
tillhörande byggnader. Sjukhuset användes perioden
ut och brändes ner av ryssarna strax före slaget 1854.
Prästö omnämns inte som en av Bomarsunds förstäder men
under en lång period fanns här ett trettiotal privata bostäder
runtomkring sjukhuset. Den brittiska kaptenen Sulivan skrev
att det var på Prästö som de finaste husen i hela området fanns
och att han blev ledsen när de brändes ner.
Prästö har också fått benämningen ”De dödas ö”
eftersom här anlades sex stora begravningsplatser. Den
första på västra sidan ön tillhörde den rysk-ortodoxa
tron, sedan byggdes en judisk och en muslimsk.
Mot slutet av 1840-talet byggdes nya och större
begravningsplatser på öns östra sida, rysk-ortodox,
katolsk och luthersk. Den enorma ytan reflekterar en
framtidsvision av Bomarsunds storlek och varaktighet.
Rysk-ortodox gravsten.
Foto: Graham Robins
21
Första sidan på tidningen Illustrated London News den 18.3.1854.
22
Krig i Östersjön
Återigen var Åland indraget i krig orsakat av politiska beslutsfattare som
befann sig långt från dess stränder, ett krig som fick namnet Krimkriget.
Östersjön blev under 1854 ett brittisk-franskt hav patrullerat av världens
mäktigaste flotta. Inte ett enda ryskt fartyg vågade möta den. Åland
blockerades under våren och snart fann den skickliga kaptenen Sulivan
farleden genom Ängösund in till Lumparn. Nu hade britterna ångdrivna
fartyg som mycket lättare kunde navigera sig igenom det trånga sundet.
Det isolerade och halvfärdiga Bomarsund var ett frestande mål för
politiker som törstade efter succé. Beslutet fattades i London och Paris:
Bomarsund skulle anfallas med en kombinerad styrka av fartyg och
trupper.
Midsommar 1854
Redan 21 juni kom tre brittiska fartyg under befäl av kapten Hall
in genom Ängösund. Utan amiralens godkännande tänkte de prova
Bomarsunds styrka. Bombardemanget pågick hela kvällen och avslutades
bara när fartygen hade använt hela ammunitionsförrådet.
Huvudfästet svarade, till och med ett nybyggt jordbatteri
på Grinkarudden stämde in. Både huvudfästet och
batteriet blev skadade men även fartygen tilltufsades.
Till slut lämnade fartygen Lumparn och bägge
sidor gjorde anspråk på en seger. Bomarsunds
kommendant, Bodisco, blev generalmajor,
medaljer delades ut och hela manskapet fick
belöning i form av en rubel per man. Kapten
Hall blev utskälld av sin amiral men fick
stort beröm i englelska tidningar. Under
slaget räddade Charles Lucas, tf. styrman
ombord på Hecla, många liv genom att
kasta en brinnande spränggranat över
Kapten Sulivan
23
bord. Granaten exploderade innan den träffade
vattenytan. Lucas heroiska åtgärd var den första
någonsin som belönades med Storbritanniens
högsta utmärkelse, medaljen Victoria Cross.
Charles Lucas hjältemodiga insats, Edwin T Dolby.
Anfallet
I slutet av juli började flottan ta sig upp till Bomarsund och så småningom
fanns 25 fartyg kring fästningen. Först då insåg de ryska befälhavarna
att Bomarsund behövde förstärkning i form av kanonbåtar. Men det
var på tok för sent. Bomarsund var omringat och de allierade inväntade
truppernas ankomst.
I början av augusti anlände en styrka på 10.000 franska trupper till
Lumparn. De landsattes den 8 augusti tillsammans med en brittisk
styrka, knappt 11.000 man totalt. Ett dygn senare var Bomarsund också
omringat på landsidan. Försvararna, som bestod av cirka 2.200 man
ryska trupper, finska skarpskyttar och arbetare (arbetskompaniet), hade
dragit sig tillbaka till fästningarna. De hade också bränt ner alla trähus i
24
Landstigningen i Tranvik 8.8.1854, Edwin T Dolby.
området kring Bomarsund i ett försök att hindra fienden från att söka
skydd. Luften fylldes av rök och Bomarsunds öde var beseglat.
Anfallet började den 13 augusti klockan fyra på morgonen.
Brännklintstornet bombarderades från ett franskt batteri bestående av
fyra kanoner och fyra mörsare.
Brännklintstornet bombarderas från det franska batteriet,
Antoine Leon Morel-Fatio.
25
”Krigets ansikte” Notvikstornet, Edwin T Dolby.
Runtom i terrängen fanns hundratals franska jägare. Det stod tidigt klart
att försvararna hade svårt att använda kanonerna eftersom rummen fylldes
av rök och kanonerna blev kraftigt uppvärmda. Från mörsare regnade det
ner exploderande bomber på tornet och de finska skarpskyttarna drevs
ner från taket. Då kröp de franska jägarna ännu närmare tornet och en
hagelsvärm av kulor riktades mot kanonöppningarna. Märken av kulor
och skott på tornets fasad vittnar än idag om dessa fasansfulla timmar.
Försvaret insåg att läget var hopplöst och tornets kommendant, Tesche,
beslöt att spränga allt i luften. Kanonerna förnaglades och under nattens
skydd flyttade de flesta av manskapet ner till huvudfästet. De som fanns
kvar förberedde sprängningen. Klockan ett började fransmännen beskjuta
tornet igen, men eftersom allt var tyst bestämde de sig för att skicka in
trupper. Den lilla truppstyrkan lyckades inta tornet innan försvararna
kunde tända sprängladdningarna och Tesche, tillsammans med 34 andra,
tillfångatogs.
26
Brännklint befann sig nu i
fransmännens händer och
utgjorde en fara. Därför
började ryssarna beskjuta
tornet med mörsare från
huvudfästet. Senare under
kvällen fattade tornet eld.
Under natten brann det och
klockan 11.30 den 15 augusti
antändes krutförrådet och
Brännklint sprängdes i luften.
Vid Notvikstornet samma
dag, den 15 augusti, dånade
också kriget för fullt.
Brittiska styrkor hade etablerat ett batteri med tre tunga fartygskanoner
på berget mitt emot tornet. Åtta timmar pågick bombardemanget och
till slut lyckades britterna skjuta ett gapande hål genom tornets fasad. En
efter en förstördes kanonerna och försvaret var utplånat. Kommendanten
hade inget annat alternativ än att ge sig.
Slaget, klockan 11:30 den 15 augusti 1854,
Oswald W Brierly.
En märklig händelse utspelade sig
sedan, något som har bekräftats
från båda sidor: Efter striden blev
det en liten fest med tedrickning
inne i tornet. Män som bara några
timmar tidigare hade försökt att
döda varandra satt nu och pratade
och önskade varandra ”Good
Health!”.
Den 15 augusti inleddes också
anfallet mot huvudfästet på allvar.
Franska styrkor hade flyttat
Efter slaget möter segrarna de
besegrade, Edwin T Dolby.
27
Notvikstornet är erövrat, Illustrated London News, Oswald W Brierly.
kanonbatteriet till sjukhusgrunden och därifrån börjat beskjuta baksidan
av huvudfästet. Fartyg från flottan kom närmare och tillsammans med
ett batteri etablerat på Grinkarudden började de bombardera fästningen
med grovkalibriga kanoner. Försvararna hade små möjligheter att besvara
elden, eftersom de endast hade få kanoner i skick och krutet var dåligt.
Prästötornet bombarderades också av tre fartyg.
Även följande dag, den 16 augusti, fortsatte bombardemanget. Ryssarna
önskade att fransmännen skulle storma fästningen och att de skulle få
chans att möta dem man mot man. Men det stod klart för fästningens
kommendant, generalmajor Bodisco, att bombardemanget skulle fortsätta
tills allt hade förstörts. Då beslöt sig Bodisco för att rädda liv bland
manskapet, att hissa vit flagg. Klockan ett på eftermiddagen accepterade
brittiska och franska officerare Bomarsunds ovillkorliga kapitulation.
Det som hade tagit 22 år att bygga upp föll efter knappt fyra dagars strid.
28
Efterdyningar
Cirka 2 000 ryska och finska soldater tillfångatogs vid Bomarsund och
transporterades omedelbart till fångenskap i Frankrike och England.
Segrarmakterna erbjöd Sverige Åland, men Sverige ville inte överta
ryskt territorium utan garantier under pågående krig. Eftersom varken
Frankrike eller Storbritannien ansåg sig kunna hålla Åland under vintern
återstod att göra de ryska militära ambitionerna så stor skada som möjligt.
Därför sprängdes fästningen i månadsskiftet augusti-september.
Bomarsund efter sprängningen, J.J. Reinberg
29
Efter Bomarsunds fall utnyttjades ruinerna
som källa för byggmaterial. I maj 1876 hölls
auktion på ”qvarblifvne byggnadsmaterieler
(huggen sten och söndrade tegel samt omk.
1 200 000 hela sådana) från tvenne torn och
en mur af Bomarsunds förra fäste på Åland.”
Tegel och granit återanvändes i både privata
och statliga byggnader, här på Åland och på
fastlandet, bland annat Uspenskijkatedralen
och Alexanderteatern i Helsingfors.
Foto: Graham Robins
Bomarsund var en fästning planerad och
byggd efter den tidens vetenskap. De som
planerade och byggde fästningen hade oturen
att satsa på ett enormt projekt i en tid då
den teknologiska utvecklingen gick väldigt
snabbt, särskilt när det gällde vapenteknologi.
Utvecklingen var densamma runtom i världen
och på 1860-talet var det slut för de stora
stenmurade befästningarna. Bomarsund var
som en dinosaurie som blev för stor för att
hålla jämn takt med förändringarna.
Bomarsund och ålänningarna
Hur påverkade Bomarsunds fästning ålänningarna under sin 45-åriga
historia? Det var ett av de största byggprojekten i Storfurstendömet
Finland, tusentals arbetare involverades samt många andra, köpmän,
tjänstemän och bönder. Men väldigt få ålänningar blev direkt socialt
eller ekonomiskt inblandade i Bomarsund. Under den senare delen
av Bomarsundstiden fanns ett stort behov av tegel till byggena, något
som innebar att bönderna lätt kunde sälja tegelstenar till fästningen.
År 1829 sålde en åländsk bonde 1500 tegelstenar på det här sättet.
30
Vissa år annonserade ryssarna efter stora
mängder byggnadsmaterial, bland annat
1,5 miljoner tegelstenar. Ved såldes också
till fästningen och samhället där. Mat och
kläder fraktades till Bomarsund från fasta
Finland och även från Ryssland.
I krigets kölvatten följde andra problem
för Åland. Ett stort antal lokalägda fartyg
förstördes av brittiska styrkor, upp till en
fjärdedel i vissa socknar. Få ålänningar
påverkades direkt av slaget men däremot
hade konflikten en mörkare följeslagare.
Koleran dödade hundratals franska soldater
under augusti 1854. Kyrkoböckerna vittnar
om att ett stort antal ålänningar dog
under de följande åren av den fruktade
sjukdomen.
Känslan man får är att ålänningarna själva
aldrig var en stor del av Bomarsunds
fästning, de stod vid sidan om under dess
uppbyggande och förstörelse. De negativa
följderna av beslutet att göra Åland till en
konkret del av det ryska imperiet genom att
bygga en fästning på Åland, har försvunnit
med tiden.
Vilken betydelse har denna 150 år gamla
historia för ålänningarna idag?
Uspenskijkatedralen i Helsingfors.
Foto:Graham Robins
31
Huvudfästet idag. Foto: Sebba Södergård
Ett demilitariserat örike
Den ryska tiden på Åland har kallats för en parentes i Ålands historia.
Men den kan också ses som en väsentlig och integrerad episod i Ålands
moderna historia, eftersom det var en tid då många förändringar
påverkade det åländska samhället. Bomarsundsperioden låg till grund för
det moderna Åland. Om fästningens ståtliga byggnader en gång stod för
den ryska militärens närvaro på Åland, ett land styrt från huvudstaden
av en främmande makt, så står dess ruiner idag för motsatsen: Det
demilitariserade och självstyrda Åland.
32
Vägbeskrivning till Bomarsund
väg nr 2
Eckerö
väg
nr 2
Godby
Mariehamn
Ålands
landskapsregering
Bomarsund
Långnäs