S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 2 - 2 0 10
Vem får vara med och vem
bestämmer?
– om exklusion och inklusion i idrottsföreningars beslutsfattande
Tanken är att idrott ska vara till för alla, av alla. Idrotten fyller också andra funktioner än
enbart bollsparkande och skidåkande, särskilt utanför städerna. Vi kommer i denna artikel
att presentera resultat från två olika studier. I den första behandlas frågan om hur styrelserna i
några mindre idrottsföreningar hanterar dilemman mellan olika intressen. Är det så att alla får
vara med eller finns intressen och grupper som exkluderas? Den andra studien handlar om hur
dessa dilemman hanteras i beslutande organ om förutsättningarna systematiskt varieras, i fråga
om hur målet för verksamheten definieras och ifråga om hur könssammansättning ser ut. Studierna har finansierats med medel från CIF och EU:s strukturfonder (Mål 1).
■■■
dubbla mål
Ingrid Zakrisson
Pär Löfstrand
40
Idrottsföreningens
I Sverige bygger så gott som alla
ideella föreningar som vi hänför till
våra folkrörelser på en och samma
demokratiska organisationsstruktur.
Alla medlemmar är lika mycket värda,
och har samma rätt till inflytande. De
ledare som man väljer är ansvariga
inför medlemmarna, och medlemmarna
kan välja att bevilja dem ansvarsfrihet
eller inte. På så sätt är alltså i princip
ledarskiktet medlemmarnas tjänare,
och inte dess herrar. Medlemmarna
bestämmer och styrelsen verkställer.
Grunden för en demokratisk organisation, och i förlängningen demokratiskt beslutsfattande, är således
jämlikhet. En konsekvens av detta är
att ingen har större tolkningsföreträde
över målen än någon annan. Detta
innebär att man förutom verksamhetsmål också har ett demokratiskt mål,
dvs att alla ska känna sig delaktiga.
Detta leder till att organisationens mål
hela tiden måste återerövras, eftersom
för varje individ som inträder i, och för
varje medlem som lämnar organisationen, så förändras den totala målbilden.
Det finns dessutom motsättningar
mellan dessa båda typer av mål. Att
snabbt och effektivt nå ett verksamhetsmål kräver att man väljer en tolkning av detta mål, med risk att många
känner sig överkörda. Å andra sidan,
att aldrig göra något utan att hela
tiden fråga efter medlemmarnas åsikt
är krångligt och går sakta, med risk att
man aldrig når något verksamhetsmål
över huvud taget. Inga medlemmar
gillar det heller.
Oligarkins järnlag
Det är därför lätt att välja den
”snabba” vägen, där verksamhetsmålen realiseras snabbt, men på
bekostnad av medlemmarnas inflytande. Detta är så vanligt att det har
betraktats som helt oundvikligt. Tesen
om ”oligarkins järnlag” (Michels,
1911/1983) hävdar att alla organisationer, hur demokratiskt uppbyggda de än
är, förr eller senare utvecklar ett fåmannavälde. Grunden för denna utveckling
ligger inte i människans motiv, utan
orsakerna är strukturella. All organisering innebär att man gör en arbetsfördelning. De som får ansvarsuppgifter
S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 2 - 2 0 10
Motionsgympan! Idrott eller inte? Är det så att motionsidrotten blir osynliggjord för att den befolkas mestadels av kvinnor? Eller blir kvinnor osynliggjorda för att de
mestadels är intresserade av motionsidrott? ©Bildbyrån i Hässleholm
utvecklar en specialkompetens för just
sin uppgift. Dessa personer kommer i
ett kunskapsöverläge och blir därför
oumbärliga.
Ett kunskapsöverläge ger också
dess innehavare uppfattningen att
bättre veta hur organisationens mål ska
uttolkas och hur verksamheten bäst
ska bedrivas. Ledarna kommer således
att ge sig själva tolkningsföreträde.
För att bibehålla verksamheten, som
den då definieras, börjar man vädja
till medlemmarnas lojalitet, och också
utse sina egna efterträdare. Man vill
ha förnyelse, men på sina egna villkor.
Till slut lever ledarskiktet sitt eget liv,
och medlemmarnas roll blir i huvudsak symbolisk. Problemet som uppstår
är att det blir svårt att mobilisera
medlemmarna i situationer där detta
behövs och verksamheten riskerar att
läggas ned.
I ett tidigare projekt bland bygdeföreningar runt om i Jämtland
(Jonsson, 2006; Jonsson & Zakrisson, 2005) fann vi exempel på sådana
oligarkiska tendenser, men vi fann
också exempel på motsatsen – på medvetenhet om risken för att utveckla ett
fåmannastyre. Det föreföll finnas punkter, eller steg, under en organisations liv
där man ställs inför ett val om man vill
fortsätta på den demokratiska vägen
eller välja den oligarkiska i stället. Vi
fann att varje steg motiverades av ett
val i relation till ett dilemma mellan
två målsättningar – i termer av verksamhetsmål eller demokratimål. Hur
man således definierar målsättningen
i en förening, eller vilken tyngd man
ger olika mål, påverkar arbetssättet,
som i sin tur leder till exkludering eller
inkludering av intressen och, i förlängningen, medlemmar.
Exkludering – en fråga om makt
Den som har makt att sätta agendan
har således också makt att exkludera. Det är viktigt att poängtera att
detta inte görs på grund av att det
finns dolda motiv, utan helt enkelt
för att man anser att det är det bästa
för verksamheten. För att rättfärdiga
sådana ojämlika maktsystem utvecklas
”legitimerande myter” (Pratto, Sidanius, & Levin, 2006), dvs utsagor som
man håller för sanna, ofta uttryckta
som konstateranden av fakta, och
således sällan ifrågasätts, men som har
funktionen att motivera varför vissa
intressen är viktigare än andra. Vilka
grupper eller intressen som kommer
att dominera är mer eller mindre
godtyckligt. Endast i två fall förefaller
det finnas en universellt given dominansordning: kön och ålder. I de flesta
samhällen har kvinnor mindre makt än
män, och barn och unga har mindre
makt än vuxna. Detta kan man se inom
idrotten också: kvinnor och barn är
t.ex. i lägre grad representerade i beslutande organ.
Könsskillnader brukar ofta förklaras antingen som en fråga om kultur
eller som en fråga om makt (Billing
& Sundin, 2006). Kulturperspektivet
menar att kvinnor och män socialiseras
in i olika mönster, efter vad som är
”normalt” i en given kultur. Skillnaderna kan då reduceras ”automatiskt”
allteftersom kvinnor i större utsträckning tar sig in i manliga sfärer. Inom
idrotten skulle detta innebära att ju fler
flickor och kvinnor som deltar desto
mer inflytande får de successivt.
Problemet är dock att det som är
könsnormalt samtidigt är en fråga om
makt, eftersom de kvinnliga och de
manliga sfärerna tilldelas olika makt
och status. Detta leder till att det finns
krafter som aktivt försöker bibehålla
sådana skillnader, genom användande
legitimerande myter. Med detta synsätt
blir konsekvensen att det inte räcker
med att få en jämnare könsfördelning
numerärt inom idrottens olika delar,
41
S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 2 - 2 0 10
eftersom det sannolikt finns ”myter”
som ändå verkar exkluderande.
Frågan är dock om detta har med kön
att göra, eller om dessa ”maktmyter”
handlar om andra saker.
Vad snackar de om i styrelsen?
Den första studien var alltså avsedd
att titta på hur man i idrottsföreningars styrelser diskuterar dilemman
mellan olika intressen. Finns det
tendenser till exkludering, och hur
motiverar man i så fall detta? Berör
dessa dilemman kön, eller handlar de
om andra saker?
Vi genomförde samtalsintervjuer
med styrelserna i åtta idrottsföreningar runt om i Jämtlands län. Vi bad
dem berätta om sin verksamhet – förr,
nu och i framtiden. Vi ställde också
specifika frågor kring jämställdhet.
(Intervjuerna behandlade också andra
frågor som redovisats på annat sätt,
se Zakrisson, Skoglund, Jonsson, &
Löfstrand, 2008.) Intervjuerna tog ca
en timme, och antalet deltagare per
intervju varierade från två till åtta
personer. I en grupp deltog enbart
kvinnor och i en annan enbart män. I
övrigt varierade andelen kvinnor, som
mest utgjorde de hälften av deltagarna. De samtal som utspelade sig i
dessa intervjuer analyserades för att
penetrera måldilemman.
Ett sådant dilemma trodde vi
skulle finnas mellan flick- och pojkidrott. Det man berättade för oss
visade snarare på motsatsen. Det var
lika många flickor som pojkar engagerade i idrotten och de var engagerade i
samma sporter. Man menade dock att
det fanns två problemområden: dels
var det svårare att rekrytera kvinnor
till ledar- och styrelseposter (dock var
det generellt sett svårt att rekrytera,
oavsett kön), och dels att yngre kvinnor slutade idrotta. Detta motiverade
man med att unga kvinnor tidigare
än unga män fick andra intressen än
idrott. Man formulerade problemet
således som en fråga om individuella
val.
Men är det verkligen så att
tonårsflickor tappar intresset för att
idrotta? Det finns studier som visar
på att unga kvinnor dominerar både
organiserad och oorganiserad idrott
utanför idrottsrörelsen (se Larsson,
2009). Om man i stället ser flickors
avhopp utifrån ett exkluderingsperspektiv kan man fråga sig: definierar
man idrotten inom föreningarna på ett
sätt som inte attraherar unga kvinnors
idrottsintresse? Utifrån detta perspektiv kan man fråga sig om utsagor om
42
valda män
valda kvinnor
valda män
10
10
9
9
8
8
7
7
6
6
5
5
4
4
3
3
2
2
1
1
0
valda kvinnor
0
män
kvinnor
blandat
tävlingsmål
män
kvinnor
blandat
gemenskapsmål
Figur 1. Antal valda män respektive valda kvinnor till stafett lag som en funktion av instruktion
Figur 1. Antal valda män
valda kvinnor till(män/kvinnor/blandat).
stafettlag som en funktion av instruktion (vinna/
(vinna/gemenskap)
ochrespektive
könssammansättning
gemenskap) och könssammansättning (män/kvinnor/blandat).
tonårsflickors ändrade intressen fyller
en funktion som legitimerar bibehållandet av status quo och att verksamheten därför inte behöver förändras.
Ett annat dilemma som vi förväntade oss var mellan bredd- och
elitidrott. Inte heller här infriades vårt
antagande på direkten. Man var noga
med att poängtera att man var en
breddförening, även om man givetvis
var stolta över sina framgångsrika
idrottare, antingen i nutid eller i det
förflutna. I någon förening hade man
valt bort en möjlig elitsatsning. Men
de flesta av föreningarna hade mer
verksamhet än barn- och ungdomsidrott: det kunde vara motionsgymnastik, latinamerikansk dans, stavgång,
etc., dvs. verksamheter som skiljer sig
från både bredd- och elitidrott på så
sätt att de inte innehåller tävlingsmoment. På en mindre ort, där det inte
finns några kommersiella gym, är det
dessutom ganska många människor
som deltar i motionsidrotten, så det är
inte en obetydlig del i idrottsföreningarnas verksamhet.
Men denna idrott nämndes oftast
bara i förbigående, och ibland lite
förläget, som om man nästan skämdes
för den. I en förening, dock, den enda
där de intervjuade dessutom utgjordes
av lika många män som kvinnor, blev
det nästan ett litet gräl mellan en av
kvinnorna och ordföranden om hur
man såg på motionsgympan. Denna
dispyt utmynnade i att kvinnan slog
näven i bordet och utbrast: ”men det
är väl för farao idrott det också –
idrott i allra högsta grad!” Här hittade
vi således en målkonflikt – mellan
tävlings- och motionsidrott. Motionsidrotten tenderade alltså att bli osynlig-
gjord, på så sätt att den nämndes bara
i förbigående, som om man nästan inte
vill kännas vid den.
Motionsgymnastiken är också idrott
där kvinnor i allmänhet är i majoritet. Då återstår frågan om orsak och
verkan? Är det så att motionsidrotten
blir osynliggjord för att den befolkas
mestadels av kvinnor? Eller blir kvinnor
osynliggjorda för att de mestadels är
intresserade av motionsidrott? Detta är
utgångspunkten för vår andra studie.
Vem bestämmer – och hur?
Vi tog dilemmat mellan motions- och
tävlingsidrott in i labbet och konstruerade ett scenario som slumpvis sammansatta grupper (ca 4 personer per grupp)
av studenter fick i uppgift att fatta beslut
om. Uppgiften gick ut på att sätta ihop
ett stafettlag som skulle delta i ett långdistanslopp i löpning över två dagar. De
hade att välja mellan 20 fiktiva personer, alla tillhörande en kamratförening,
lika många män som kvinnor (vilket
6framgick av bild och namn). I övrigt
fick man information om personernas
ålder, yrke och fritidsintresse (som var
jämt fördelade mellan könen). Man fick
välja hur få eller hur många av dessa
personer man ville, och man fick också
låta dem dela på stafettsträckor. Hälften
av grupperna fick instruktionen att sätta
ihop stafettlaget med målsättningen att
maximera chansen att vinna stafetten,
medan den andra hälften fick instruktionen att skapa så stor gemenskap som
möjligt i föreningen. I övrigt var uppgiften identisk.
Grupperna sattes också ihop så att
en tredjedel bestod av enbart kvinnor, en
tredjedel av enbart män och en tredjedel av lika många kvinnor som män.
S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 2 - 2 0 10
Tanken var att om kön är viktigare
än målformulering så kommer könsskillnader i hur grupperna fattar beslut
att vara större än skillnaderna mellan
målbetingelserna (vinna/gemenskap),
medan om målformulering är viktigare
än kön kommer skillnaderna mellan
målbetingelserna att vara större än
könsskillnaderna.
Det vi redovisar här är resultat
från en av våra datainsamlingar, med
studenter som läser idrottsvetenskap,
totalt 12 grupper. Alla grupper hade 15
minuter på sig att komma till beslut,
därefter fick man individuellt fylla i en
enkät. Beslutssessionerna filmades med
tre olika kameror. Vid varje tillfälle
samlas en mängd data in, både kvalitativt och kvantitativt, på individ- såväl
som på gruppnivå.
I figur 1 visas hur många män
respektive kvinnor som de olika grupperna valde ut till stafettlaget. När
instruktionen var att skapa så stor
gemenskap i föreningen som möjligt,
så valdes ungefär lika många män
som kvinnor, oavsett hur gruppsammansättningen såg ut. Man utnyttjade
dessutom i princip de flesta personerna.
Men när instruktionen var att sätta
ihop laget så att chansen att vinna
blev så stor som möjligt blev bilden
en annan: både helt manliga och
helt kvinnliga grupper valde i större
utsträckning manliga deltagare än
kvinnliga. Men när könssammansättningen var jämn valde man lika många
män som kvinnor, och också fler av de
möjliga personerna.
När man analyserar dialogen i grupperna med ”vinna-instruktionen”
förefaller det som att de manliga grupperna valde en strategi som gick ut på
att först välja bort de personer man
inte ville ha med, för att sedan placera
in dem som man behöll på lämpliga
sträckor. De kvinnliga grupperna med
samma instruktion gjorde på ett annat
sätt: att välja in dem man ville ha med
och sedan placera ut dem på lämpliga
sträckor.
Vidare märker man att genusrelaterade kommentarer var betydligt
vanligare bland de kvinnliga grupperna än bland de manliga: ”tror ni
inte att vi ska ta en karl istället?”,
”nu ska alla fördomar fram, killar är
snabbare än tjejer”, eller ”vad tror ni
om en tjej- och en killdag?” Även killarna refererade till kommentarer om
”hon” och ”han”, men kontrasterade
inte män och kvinnor på samma sätt.
Men även om de kvinnliga grupperna
förde upp könsdimensionen på bordet
så var det ofta på ett lite humoristiskt
och skojande sätt, som om man ville
ta udden av att man ändå, precis som
killarna, hellre valde manliga deltagare
till stafettlaget.
Resultaten visar alltså att vid avsaknad av ett tävlingsmotiv valde man att
inkludera så många som möjligt, och
gjorde inte skillnad på män och kvinnor. Likaså när grupperna hade jämn
könsfördelning föreföll könsdimensionen vara tillräckligt tydlig för att man
inte skulle diskriminera någon grupp.
Men när grupperna var enkönade och
målet var att vinna exkluderades kvinnor i större utsträckning. De kvinnliga
grupperna kände dock ett behov av att
legitimera detta, genom att skämta.
Det är dock viktigt att poängtera
att detta bara utgör en ögonblicksbild, som beskriver hur en grupp av
idrottsintresserade studenter löser en
förhållandevis bagatellartad uppgift.
Grupperna är för få för att det ska vara
värdefullt att göra signifikanstester,
det finns mer resultat att analysera,
och fler serier med experiment behöver
genomföras. Resultaten ger dock en
tankeställare över hur både könssammansättning och målformulering kan
påverka hur vi agerar, hur vi väljer att
inkludera eller exkludera människor.
Alla får vara med – men på förutbestämda villkor?
Resultaten från dessa båda studier
visar att den målsättning som valts för
en verksamhet kan påverka exkludering av synsätt, intressen, och grupper.
Resultaten visar också att det finns
olika sätt att legitimera detta – genom
att externalisera skälen till att vissa
grupper lämnar den föreningsdrivna
idrotten, genom att osynliggöra
motionsidrotten, genom att skämta
bort könsdiskriminerande handlingar.
Det finns naturligtvis många andra
sätt också. Lärdomen som kan dras av
detta är att vara vaksam på hur man
motiverar de val som man inom en
idrottsförening gör. När man t ex säger
att man måste fatta ett visst beslut (på
bekostnad av något annat), så menar
man egentligen att beslutet sker under
förutsättningen att man definierat sitt
verksamhetsmål på ett visst sätt. Dvs.
det finns vissa villkor som är bestämda
på förhand. Alla får således vara med –
så länge man accepterar dessa villkor.
Lyckligtvis visar också resultaten
att det finns verktyg för att tydliggöra
dilemmat mellan olika målsättningar.
Båda studierna indikerar att en jämn
könsfördelning i beslutande organ synliggör könsdimensionen, och gör det
legitimt att tala om idrotten på andra
sätt än det gängse, och som bättre
appellerar till både kvinnors och mäns
intressen. En konsekvens av detta är att
beslutande organ bör vara heterogent
sammansatta, för att verkligen vara
inbjudande för alla. De flesta idrottsföreningar har problem, åtminstone tidvis,
att rekrytera ledare och beslutsfattare.
Men oftast letar man i den närmsta
kretsen, dvs bland dem som har
intresse i verksamheten som den redan
är definierad. Men vill man verkligen
vara till för alla kanske man ska vidga
kretsen, kanske också till sådana som
aldrig, vare sig själv eller som förälder,
på något sätt varit involverad i tävlingsidrott?
Idrottsföreningen är beroende av
sina frivilliga krafter, och det finns inga
bindande kontrakt. Detta leder lätt till
en ryckighet i verksamheten, som man
helst vill undvika. Att stanna upp och
fråga sig vad man håller på med, upplevs ofta som att verksamheten tar ett
steg tillbaka. Men dessa studier indikerar att det är precis detta man behöver
göra, helst kontinuerligt, så att man
inte tappar bort sina medlemmar. Det
kan leda till att man sedan snabbare tar
flera steg framåt, även om det inte blir
precis som man tänkt sig från början.
Om man har motiverade medlemmar
som får gehör för sina åsikter, blir också
föreningen mer uthållig på sikt.
Referenser
Billing, Y.D. & Sundin, E. (2006). From managing equality to managing diversity: A critical
Scandinavian perspective on gender and workplace diversity. In A.M. Konrad, P. Prasad, &
J.K. Pringle (Eds.), Handbook of workplace
diversity (pp 95-120). London: Sage.
Jonsson, G. (2006). Tanter och representanter – dilemman i frivilliga organisationer: en
fråga om oligarki eller demokrati? (doktorsavhandling) Umeå universitet, institutionen för
sociologi.
Jonsson, G., & Zakrisson, I. (2005). Organizational dilemmas in voluntary associations.
International Journal of Public Administration,
28, 849-856.
Larsson, H. (2009). Idrottens könsmönster –
varför finns de? Vad handlar de om? Svensk
Idrottsforskning, (1), 11-15.
Michels, R. (1911/1983). Organisationer och
demokrati: en sociologisk studie av de oligarkiska tendenserna i vår tid. Stockholm: Ratio.
Pratto, F., Sidanius, J., & Levin, S. (2006).
Social dominance theory and the dynamics of
intergroup relations: Taking stock and looking
forward. European Review of Social Psychology, 17, 271-320.
Zakrisson, I. Skoglund, W. Löfstrand, P. &
Jonsson, G. (2008). Idrottens roll i lokal samhällsutveckling: …bortom Real Madrid och
storstädernas mångfald. Östersund: Mittuniversitetet & JiLU, elektroniskt publicerad rapport
(http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:miun:
diva-7187)
43
