Malawiciklider
Nimbochromis - första mötet med rovmalawi
Text: Daniel Nilsson, Foto: Magnus Bäckström när ej annat anges
F
ör många är någon av arterna i släktet Nimbochromis de första rovciklider man stöter på
bland malawicikliderna. Så var det även för
mig. Den art jag kom i kontakt med först var Nimbochromis venustus. Den hade jag haft i omgångar
men det var först när jag ramlade över en större
lekgrupp som jag fick upp ögonen för dessa fantastiska fiskar.
Lekgruppen som jag idag nästan fyra år senare fortfarande har
kvar hade redan några år på nacken när jag köpte dem. Den gamla
hanen har utvecklat en stor bred och tjock gul bläs som nästan
ser pansaraktig ut. Honorna däremot har haft det slitigt och det
har varit lek nästan varje vecka i alla dessa år. Vissa har gått bort
och vissa har jag sparat yngel av och dragit upp till vuxen storlek.
Nimbochromis venustus kallas i folkmun för ”kaligono” vilket
betyder ”sovaren”. Den har inte samma jaktteknik som Nimbochromis livingstonii som spelar död och lägger sig på sidan, utan
den plöjer istället ner sig i sanden där den väntar på sin favoritföda
i form av mindre fisk som ciklidyngel.
Lättlekta matvrak
Detta är en ciklid som kan ge riktigt stora kullar och upp till 120
stycken yngel är inget ovanligt för stora honor. Många har säkert
som jag fått lek på dessa då de är lättlekta. Som alla Nimbochromis
är den väldigt nyfiken och har ett personligt sätt att uppföra sig
på. De är alltid framme då man rengör i akvariet och de ska vara
med och sila sanden där man grumlat upp botten och ibland kan
man även råka ut för en och annan kyss på armen. Detta tyder
på att det är en ganska glupsk fisk och vid matning är det dessa
som är ivrigast. Arterna i släktet Nimbochromis är väldigt lätta
att övergöda då de sätter i sig tills de ser ut som ballonger. Så det
bästa är att ge dem mindre mängder oftare.
Dessa fiskar sätter i sig det mesta i matväg och i mängder, men
det är inte alltid som det har gått så bra. Jag har haft problem
Nimbochromis venustus, en av mina äldsta hannar som av bekanta kallas för “Biffen”.
med Nimbochromis linni som fick bukvattensot varje gång jag
skaffade en grupp. Tredje gången var för ett år sedan då jag
skaffade tolv stycken. Efter ett tag började även dessa råka ut för
bukvattensot. Efter medicinering och extra koll på vattenvärdena
testade jag med att gå över från räkmix till Aquatic Nature pellets vilket gjorde susen. Jag hade då förlorat fyra stycken av dem
och har idag åtta stycken kvar, två hannar och sex honor, vilket
är samma uppdelning jag har på N. venustus. Dessa fiskar verkar
trivas i större grupper och jag rekommenderar att om man vill
skaffa någon av arterna ska man börja med N.venustus eller N.
livingstonii och då cirka tio fiskar som man låter växa upp tillsammans. Till en början fungerar de även i ett mindre akvarium
men i fullvuxen storlek vill dessa fiskar gärna ha lite yta och två
meter är nog ett minimum.
Temperament
Många tror att dessa fiskar är mycket aggressiva. Så fort man
nämner ordet rovfisk så tror folk att det är en fisk som är galen
och kommer att äta upp alla andra akvarieinnevånare. Men N.
venustus, N. livingstonii, N. polystigma och N. linni är relativt
Foto Daniel Nilsson
Nimbochromis livingstonii, ung hane
16
Ciklidbladet 4/2008 - Årgång 41
Nimbochromis livingstonii, ung hona
www.ciklid.se
Nimbochromis linni, hona
Nimbochromis linni med sitt speciella utseende
lugna fiskar. De kan vara lite buffliga då de blir större och då kräver
de lite mer utrymme. Annars är det hannarna som kan mota lite
på fisken i karet då det är dags för lek. Värre är det med rovfisk
från släktet Tyrannochromis som kan slå om till dödsmaskiner.
Nimbochromis fuscotaeniatus är den nimbochromisart som tar
steget mot de aggressivare arterna. Denna fisk liknar mer Tyrannochromis nigriventer men har placerats i Nimbochromis bland
annat för sitt spräckliga färgmönster. Denna fisk har heller aldrig
observerats ligga på sidan eller visa något av de speciella jakttekniker de övriga arterna i Nimbochromis har. Det vill säga, det
här är ingen fisk att rekommendera för nybörjaren.
En riktigt tuff art som gillar att simma i stor grupp och som nästan
är glupskast av dem alla. Jag hade en grupp av dessa men hann
aldrig få några yngel av dem och sedan fick jag problem med
vattenkvaliteten en sommar och hålsjukan. Alla fiskar i det karet
strök med. Om du hittar N. polystigma i butiken och vill satsa på
en trevlig rovmalawi ska du inte tveka att skaffa dem. Så gäller
även för N. livingstonii som också är väldigt robust och som även
den har speciella beteenden som att spela en rutten död fisk för
att locka till sig småfisk. Den är lättare att få tag på och är riktigt
fin med sin benvita grundfärg med brunsvarta fläckar och röd
analfena. Den grupp jag har består nu av en hane och fyra honor
vilket har fungerat bra. Denna grupp går nu tillsammans med rovfiskar som Dimidiochromis compressiceps och Champsochromis
caeruleus. De övriga större rovfiskarna simmar mest omkring i
lugn harmoni men ibland kan dessa större fiskar som C. caeruleus
vara oberäkneliga och kan när som helst få ett ryck och då gäller
det att det finns plats för de andra fiskarna att dra sig tillbaka.
Favoriten Nimbochromis linni
En av mina absoluta favoriter i släktet Nimbochromis är N. linni.
Dels för deras speciella utseende och jaktbeteende och dels för
att de inte är så jättevanliga i handeln. Kanske har det att göra
med att de är lite känsligare och flera jag känner har haft samma
problem som jag nämnde tidigare med foder och bukvattensot. I
Malawisjön lever den gärna i områden med klippor och skrevor
där den trycker när den jagar sin favoritföda ciklidyngel. Jag har
varit med om detta speciella jaktbeteende några gånger med den
grupp jag har. Speciellt om man släpper i levande föda någon
gång ibland. Låter grymt men det blir mycket små N. venustus
och dessa simmar ner i karet och gömmer sig bakom stenar eller i
springor. Det är då man får se det speciella beteendet då de ställer
sig blixtstilla och bara tittar på det lilla ynglet. Så kan fisken stå
länge, tills ynglet kommer för nära och då skjuter den ut munnen
med full fart och suger in det lilla ynglet. Det ser otroligt roligt ut
när hela gruppen N. linni brukar stå och spana in i karet bredvid
med små mbunayngel.
Avslutning
Avslutningsvis kan man sammanfatta det hela med att om man
är intresserad av rovmalawi är någon art inom släktet Nimbochromis en bra inkörsport till de lite större rovcikliderna. De som
har möjlighet att pröva på en Nimbochromis tycker jag borde göra
det. Dessa fiskar har så speciella egenskaper och de har det där
lilla extra. Nimbochromis är inte heller speciellt svåra att sköta
om man jämför med andra ciklidgrupper. Man ska dock tänka
på att de blir stora och behöver gott om utrymme. Fastnar man
sedan för detta som jag själv gjorde kan det vara kul att prova på
arter som T. nigriventer och Aristochromis christyi eller någon
annan trevlig rovciklid.
Nimbochromis polystigma och livingstonii
Jag har nu tre olika arter av Nimbochromis hemma i mina akvarier, N. linni, N.
venustus och N. livingstonii, men jag har
inte någon av dessa arter tillsammans då
det är stor risk för korsning mellan de
olika arterna. Även om man har honor
och hanar av båda arterna tillsammans
kan man inte vara säker på att inte den
dominanta hanen i karet även leker av den
andra artens honor. Däremot fungerar de
bra med annan rovfisk, men de blir lätt
stressade och irriterade på små mbuna
som då ibland kan hamna i gapet om de
blir för hungriga. En art jag kommer att
skaffa igen är Nimbochromis polystigma.
www.ciklid.se
Ciklidbladet 4/2008 - Årgång 41
17
