Kenan Malik:Layout 1

Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 1
Från fatwa till jihad
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 2
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 3
kenan malik
Från fatwa till jihad
Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet
Översättning Joachim Retzlaff
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 4
© 2009 kenan malik
brittisk titel: from fatwa to jihad
voltaire publishing; imprint inom kraft&kultur i sverige ab
design + typografi: lars winterstrand, kraft&kultur
översättning: joachim retzlaff
tryck: fälth & hässler, värnamo 2009
isbn 978-91-978064-1-1
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 5
Till Carmen
(som inte verkar ha några problem med yttrandefriheten)
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 6
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 7
Innehåll
inledning
Hur Salman Rushdie förändrade mitt liv
1
2
3
4
5
6
ix
Satansdunster
Från gatukravaller till bokbränning
Islams raseri
Kohandel, förbittring och hat
Guds ord och människans frihet
Monster och myter
1
37
83
125
149
201
noter
bibliografi
tack
register
221
249
261
263
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 8
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 9
inledning
Hur Salman Rushdie
förändrade mitt liv
Pojken rycker på axlarna. ”En diktares uppgift är att nämna det
onämnbara, att peka på bedrägerier, välja sida, dra igång debatter, forma världen och förhindra att den somnar.” Och om blodet strömmar
ur de sår hans verser vållar livnär de honom.
Salman Rushdie, Satansverserna, s. 107.
1
Det var i februari 1989. Jag var i Bradford, en gråtrist stad i norra England.
Den ligger bland kullarna i West Yorkshire och domineras av yllespinnerier,
väldiga viktorianska byggnader som tycktes växa upp i himlen, även om bara
ett fåtal fortfarande producerade något ylle mot slutet av 80-talet. De nu övergivna fabrikerna omgavs av rad efter rad av dystra arbetarradhus som var lika
nedgångna som textilindustrin själv. Stämningen i staden förbättrades inte av
att klimatet var lika grått som murverket.
Det var en stad som få människor utanför Storbritannien hade hört talas
om. Tills, vill säga, ett tusental protesterande muslimer föregående månad
hade paraderat med ett exemplar av Salman Rushdies Satansverserna och
sedan ceremoniellt bränt boken. Romanen hade fästs vid en stör innan den
ix
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 10
från fatwa till jihad
stacks i brand framför polisstationen. Avsikten var att en handling skulle
chockera och väcka anstöt. Den gjorde mer än så. Bokbränningen blev en
ikon för islams raseri. Bilden kablades ut över världen av en mängd pressfotografer och kameramän och förkunnade: ”Jag är förebudet om ett nytt slags
konflikt och en ny värld.”
Tio månader efter denna demonstration i januari fångade en än mer gripande bild världens uppmärksamhet: unga människor uppe på Berlinmuren
som hackade bort bitar av sitt fängelse. De båda bilderna – den brinnande
boken i Bradford och den raserade muren i Berlin – kom under de följande
åren att bli oskiljaktigt förbundna med varandra i människors föreställningsvärd. När det kalla kriget tog slut verkade ideologiernas kamp, som hade präglat världen sedan andra världskriget, bereda väg för ”civilisationernas kamp”,
ett uttryck som den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington senare
gjorde berömt (och som han hade lånat från historikern Bernard Lewis). De
konflikter som hade skakat Europa under de senaste århundradena, från religionskrigen mellan protestanter och katoliker till kalla kriget, hade alla varit
”konflikter inom den västerländska civilisationen”, skrev Huntington. De
”framtida stridslinjerna” kommer att gå mellan civilisationer. Huntington
identifierade ett antal civilisationer, däribland den konfucianska, japanska,
ortodoxa, latinamerikanska och afrikanska. Huvudstriden skulle emellertid
stå, trodde han, mellan det kristna väst och det muslimska öst. En sådan kamp
skulle bli ”långt mer fundamental” än något krig som brutit ut till följd av
”skiljaktigheter mellan politiska ideologier och politiska regimer”. ”Folken i
olika civilisationer har olika syn på förhållandet mellan Gud och människa,
individ och grupp, medborgare och stat, föräldrar och barn, man och hustru,
liksom olika syn på den relativa betydelsen av rättigheter och skyldigheter, frihet och auktoritet, jämlikhet och hierarki.”
Huntington skrev inte dessa rader förrän 1993. men redan fyra år tidigare
hade många uppfattat slaget om Satansverserna som en sådan kamp mellan
civilisationer. På ena sidan om vattendelaren stod väst med sina liberala
demokratiska traditioner, en vetenskaplig världsåskådning och en sekulariserad,
x
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 11
hur salman rushdie förändrade mitt liv
rationalistisk kultur med rötter i upplysningen; på den andra sidan fanns
islam med rötter i förmedeltida teologi, skenbar ringaktning av demokrati,
förakt för vetenskaplig rationalism och inskränkt inställning till allt från brott
till kvinnors rättigheter. ”Än en gång”, skrev författaren Martin Amis senare,
”står väst mot ett irrationalistiskt, grälsjukt, teokratiskt/ideokratiskt system som
till sitt väsen är en oförsonlig motståndare till dess existens.” Amis skrev detta
i chocken efter den 11 september, men fröet till detta känsloläge såddes långt
tidigare, nämligen under Rushdieaffären.
Chockade av att se brittiska muslimer hota en brittisk författare och offentligt bränna hans bok började många ställa en fråga som 1989 var förbluffande ny: Är islamiska värden förenliga med den moderna, västerländska,
liberala demokratins? Den feministiska och sekulära författaren Fay Weldon
skrev i sin pamflett Sacred Cows att Bibeln erbjuder ”näring för tänkande” på
vilket ”man kan bygga ett anständigt samhälle”. Koranen ger ”inget tänkande näring. Den är ingen dikt som lägger en säker eller rimlig grund för ett
samhälle. Den förbjuder förändring, tolkning, självinsikt och till och med
konst av rädsla att trampa på Allahs skapartår.” Eller som pratshowvärden och
den tidigare parlamentsledamoten för labour Robert Kilroy-Silk formulerade
det: ”Om ayatollorna i Storbritannien inte kan acceptera brittiska värden och
lagar finns det ingen som helst anledning att britterna skulle känna något
behov av, än mindre se sig tvingade, att omfamna deras.”
Även de som ursprungligen hade välkomnat muslimer till landet kom på
andra tankar. En av Storbritanniens mest liberala inrikesministrar, Roy Jenkins,
hade 1966 förkunnat slutet på den brittiska assimilationspolitiken och början på
en ny era med ”kulturell mångfald jämte lika möjligheter i en atmosfär av
ömsesidig tolerans” – ett av de första uttrycken för det som senare kom att kallas
”multikulturalism”. Nästan ett kvartssekel senare funderade den nu adlade lord
Jenkins efter bokbränningen: ”Sett i backspegeln kanske vi kunde ha varit mer
försiktiga när vi på 1950-talet tillät stora muslimska kommuniteter bildas här.”
Jag hade iakttagit brännandet av Satansverserna med ett mer än tillfälligt
intresse. I likhet med Salman Rushdie är jag född i Indien, i Secunderabad,
xi
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 12
från fatwa till jihad
inte långt från Rushdies egen födelseort Mumbai (eller Bombay som det då
hette). I likhet med Rushdie tillhörde jag en generation som inte uppfattade
sig själv som ”muslimsk” eller ”hinduisk” eller ”sikhisk” eller ens ”asiatisk”
utan snarare som ”svart”. För oss var black inte en etnisk etikett utan en politisk fana (även om vi aldrig definierade exakt vem som kunde gå under denna fana). Till skillnad från vår föräldrageneration, som i stor utsträckning
hade funnit sig i att diskrimineras, var vi häftiga motståndare till rasismen.
Men vi var lika fientliga till de traditioner som ofta kännetecknade invandrargrupper, i synnerhet religiösa sådana. När människor i dag använder ordet
”radikal” i samband med islam avser de ofta religiösa fundamentalister. För
tjugo år sedan betydde ”radikal” raka motsatsen: personer som var militant
sekulära, självmedvetet västerländska och svuret vänstersinnade. Sådana som jag.
Jag hade vuxit upp i grupper där islam var djupt nedbäddad och aldrig alluppslukande, ja, grupper som aldrig uppfattade sig själva som ”muslimska”
och för vilka religion handlade om förhållandet till Gud, inte om en helig
offentlig identitet. ”Officiellt, så att säga, benämndes vi invandrare, tror jag”,
säger berättaren (Jamal Khan) i Hanif Kureishis roman Något att säga dig.
”Senare blev vi av politiska skäl ’svarta’. Men hela tiden såg vi oss själva som
indier. I England kallas vi fortfarande för asiater, trots att vi inte är mer asiater än engelsmännen är européer. Det dröjde länge innan vi blev kända som
muslimer, en ny etikett, tillkommen av politiska skäl.” Så vad hade förändrats? undrade jag medan jag såg på bilderna från den demonstrationen. Varför proklamerade folk nu att de var muslimer och gick ut på gatorna för att
bränna böcker, i synnerhet böckerna av en författare som hyllades för att
uttrycka invandrarnas erfarenheter? Och låg skiljelinjen verkligen mellan en
medeltida teologi och ett modernt västerländskt samhälle?
Mitt dagliga värv var då som forskare i psykologi. Men jag skrev ibland
också artiklar i Voice, Storbritanniens ledande svarta tidning. När redaktören
bad mig att skriva något om Rushdieaffären grep jag tillfället. Jag var redan
bekant med Bradford och många av karaktärerna i Rushdiedramat efter att ha
organiserat antirasistiska protester i staden, däribland en marsch mot rasistiska
xii
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 13
hur salman rushdie förändrade mitt liv
attacker 1986. Så jag anlände i februari för att tala med Sher Azam, ordförande i Council of Mosques i Bradford, som hade varit med om att bränna
boken. Jag åkte också dit för att söka svar på mina egna frågor. Det var en resa som
kom att förändra min syn på mig själv, mina politiska uppfattningar och min
tro – och fortsätter att göra det. Föga anade jag då att dessa frågor skulle hemsöka mig gång på gång under de följande trettio åren eller att de frågor som
Rushdieaffären väckte – om islams karaktär, om dess förhållande till väst, om
multikulturalismens innebörd och toleransens gränser i ett liberalt samhälle –
skulle bli några av de problem som definierade tidsåldern genom att förbinda den brinnande boken i Bradford med de brinnande tornen på Manhattan
den 11 september 2001 och den brinnande bussen i London den 7 juli 2005.
2
När Satansverserna kom ut i september 1988 förväntades boken sätta världen
i brand, men inte alls så som det verkligen blev. Salman Rushdie var då kanske den mest hyllade brittiska romanförfattaren i sin generation. Inte för att
han själv uppfattade sig som britt. Han sa att han var en person som bodde i
en värld ”mellan” tre kulturer: den indiska, pakistanska och engelska. Midnattsbarn, hans sprudlande episka panorama, hans pikaresk över Indien efter
självständigheten, var en litterär sensation när den kom 1981. Den vävde samman
verklighet, myt, dröm och fantasi, förvandlade historia till fabel och tog ändå
upp mycket laddade politiska samtidsfrågor. Schvungen i de historiska svepen,
bravuren i den självsäkra, modernistiska prosan, knipslugheten i den smittsamma humorn, den självklarhet med vilken den drar in europeiska klassiker,
hinduiska myter, persiska fabler, islamisk historia såväl som populärkultur
från Bollywood till Bob Dylan och insisterandet på att kreativ fantasi också är
politisk fantasi – allt detta markerade att här kom inte bara en ny författarröst
utan också ett nytt slags roman, med syftet att lyfta fram de aldrig tidigare
berättade historierna om och av dem som i likhet med Rushdie bebodde de
xiii
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 14
från fatwa till jihad
”mellanliggande” världarna. Politiker, anmärkte Rushdie en gång, ”har blivit
mycket bra på att dikta ihop historier som de lägger fram som sanningen. Då blir
det en uppgift för upphovsmännen till fiktiva berättelser att börja säga den
verkliga sanningen.” Midnattsbarn vann Bookerpriset 1981, och vann 1993 Booker
of Bookers som den främsta av alla Bookerpristagare. Femton år senare, då
Man Booker gjorde om tävlingen för att fira prisets 40-årsjubileum, segrade boken
också och hade nu fått rykte om sig att vara efterkrigstidens kanske viktigaste
brittiska roman.
Två år efter Midnattsbarn kom Skam, som återger Pakistans historia som
en satirisk saga. Många trodde att också den skulle vinna Bookerpriset, men
J. M. Coetzees Historien om Michael K. avgick med segern. Likväl grundmurade Skam Rushdies ryktbarhet som både romanförfattare och polemiker.
Midnattsbarn hade förbjudits i Indien på grund av dess giftiga porträtt av
Nehrudynastin. Indira Gandhi lämnade in en stämning för ärekränkning till
en domstol i London och vann, vilket inte var förvånande med tanke på att
Storbritanniens lagar om ärekränkning var – och är – lika arkaiska som den
regim som Rushdie skrev satir om. Skam väckte liknande indignation i Pakistans politiska elit (den framlidna Benazir Bhutto lär särskilt ha förargat sig
över Rushdies förlöjligande av henne som Jungfruliga Järntrosor) och förbjöds även den.
Och sedan kom Satansverserna. Romanen tog nästan fem år att skriva,
med stöd av ett då ganska unikt förskott på 850 000 pund från hans nya förläggare, Penguin, och publicerades efter en mycket omtalad söndring mellan Rushdie och hans mångårige vän och förläggare, Liz Calder på
Bloomsbury, och hade blivit en legend redan innan allmänheten hade läst
ett ord av den. Rushdie hade tvivelsutan kunnat skriva en grotesk saga om dess
tillblivelse.
I en intervju i den australiska litteraturtidskriften Scripsi 1985 hade
Rushdie nämnt att han arbetade med två romaner. Den ena handlade ”om
Gud … som inte bara var en sekulär gliring”; den andra var ”ett mycket större projekt … en roman som utspelar sig i väst och tar upp migrationen”.
xiv
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 15
hur salman rushdie förändrade mitt liv
Under de följande tre åren syddes de båda ihop till en inte alldeles sammanhängande helhet: en fantastisk saga om invandrares erfarenheter i Storbritannien och en fabel om islams ursprung. Rushdie verkade inte själv vara helt
säker på vad det var för en roman. Han både beskrev den som ”ett allvarligt
försök att skriva om religion och uppenbarelse ur en sekulariserad människas
synvinkel” och vidhöll att ”boken egentligen inte handlar om islam utan om
migration, metamorfos, kluvenhet, kärlek, död”.
Satansverserna börjar med att en kapad jumbojet exploderar över Sussex
kust. Endast två personer överlever. Gibril Farishta är en filmstjärna i Bollywood som spelar gudar och dyrkas som en sådan av sina fans. Saladin Chamcha är en anglofil – ”mer lojal än självaste drottningen” som talesättet lyder
– så fanatiskt brittisk att han behåller bowlerhatten på när han tumlar ned från
8 840 meters höjd (Mount Everests höjd och den höjd på vilken flygplanet
sprängs i bitar). Medan de faller genomgår Saladin och Gibril en metamorfos. Saladin blir hårig och getlik, hans fötter blir till klövar och han får horn
i pannan. Gibril får en gloria som han tvingas dölja under en hatt. De båda
männen blir oavsiktligt och mot sin vilja protagonister i en evig kamp mellan
gott och ont, mellan det gudomliga och det sataniska.
Saladins och Gibrils vandring genom det mörka, overkliga landskapet i
Vilayet (hindi för ”främmande plats” och Rushdies benämning på Storbritannien) fungerar som ram för romanen. I denna ram monterar Rushdie in
en rad noveller, som var och en uppstår ur Gibrils drömmar och tar upp vad
religion är. Den första handlar om Guds uppenbarelse för profeten Mahund
och hur Underkastelsens nya religion sveper över Jahilia, en stad helt byggd
på sand. Detta är en uppdiktad, satirisk redogörelse för islams uppkomst.
Mahund (Mahound) är ett gammalt kristet öknamn på Muhammed, ”underkastelse” är den bokstavliga översättningen av ”islam” och jahiliyyah är det
arabiska ordet för okunnighet, som muslimer använder om det tillstånd araberna var i innan Koranen uppenbarades för Muhammed. Den andra novellen handlar om en imam i London (som, skulle Rushdie säga, både är och
inte är ayatolla Khomeini i parisisk exil) och hans skoningslösa kamp mot
xv
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 16
från fatwa till jihad
dagens härskare i Jahilia. Den tredje berättar om Aisha, en synsk bondflicka
skrudad i fjärilar som leder hela sin indiska by på en pilgrimsfärd till Mecka,
under vilken de alla går ut i havet och drunknar, en berättelse som bygger på
en verklig händelse. I gobelängen väver Rushdie in andra berättelser om kärlek och lidelse, försoning och död.
Satansverserna hålls inte ihop av en sedvanlig narrativ struktur utan av en härva korsreferenser bestående av namn, bilder och allusioner. På berget Cone får
Mahund sin uppenbarelse; Allie Cone är en kvinnlig bergsbestigare som Gibril
älskar. Allie Cone drömmer om att ensam bestiga Mount Everest; i Bombay
bor Gibril högst upp i Everest Apartments. Hind var hustrun till stormannen
i Jahilia och Mahunds dödsfiende; hon är också hustru till Muhammed
Sufyanin, i vars café Saladin finner sin tillflykt. Aisha är svärmaren som anför
den självmordiska pilgrimsfärden mot Mecka; hon är också drottningen i
dagens Jahilia, som den landsflyktige imamen förklarar krig. Imamens bödlar
är avatarer av dem som tjänade Mahund. Och så håller det på. Resultatet är
en sammansatt, kaotisk roman som genom sin bravur sveper med sig läsaren.
Ett så bullrigt, allusionsrikt och oregerligt verk som Satansverserna låter sig
aldrig fångas av en enda läsart. Men det är också, liksom Rushdies tidigare
romaner, ett politiskt engagerat verk som i sin fantasifulla omdaning av det
moderna Vilayet och det gamla Jahilia tacklar några av vår tids mest laddade
frågor, både religiösa och världsliga. Det var ofrånkomligt att många läsare
förbisåg romanens bångstyrighet och läste Rushdies ord enögt. Västerländska
kritiker såg sällan bortom invandrarberättelsen. Många muslimer var blinda för
allt utom det de uppfattade som ett ogrundat, hädiskt överfall på sin tro. Satansverserna är, noterade författaren Angela Carter i en recension i The Guardian,
”ett epos dinglande i trasor från många olika kulturer”. Det befolkas ”huvudsakligen av landsflyktiga personer av olika slag: förvisade, utvandrare, flyktingar”. Ingenstans i recensionen nämnde hon islam. För den muslimske
filosofen Shabbir Akhtar var däremot Rushdies roman ”en lågsint hatskrift” som
”stred mot historiska vittnesbörd” i ”ett beräknat försök att smäda och baktala Muhammed”. Ur glappet mellan dessa läsningar uppstod Rushdieaffären.
xvi
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 17
hur salman rushdie förändrade mitt liv
3
Rushdieaffären markerade det ögonblick då en ny islam dramatiskt utropade
sig till en viktig politisk fråga för samhällena i väst. Det var också det ögonblick där Storbritannien insåg att det stod inför ett nytt slag av social konflikt.
Från den första invandringen efter kriget hade svarta och asiater varit indragna i bittra konflikter med myndigheterna. 1958 fick raskravallerna i Notting
Hill labours lokala parlamentsledamot, George Rogers, att förklara att ”det
enorma inflödet av färgade från Samväldet” hade givit näring åt ”laster, narkotika, prostitution och bruket av kniv”. Han tillade att ”de vita har varit toleranta i åratal. Nu är deras tålamod slut.” Två årtionden senare hade Notting
Hill blivit hemvisten för den största karnevalen utanför Karibien – och för
våldsamma sammanstötningar mellan polis och svarta ungdomar. När reggaestjärnan Junior Murvins ”Police and thieves” dånade ur högtalarna 1976
– ”Police and thieves in the streets / Fighting the nation with their guns and
ammunition” – urartade karnevalen i bittra gatustrider. Året efter kom Grunwick-tvisten då en grupp lågavlönade asiatiska kvinnors kamp för att bilda en
fackförening blev en nationell angelägenhet med massor av strejkvakter utanför fabriksportarna och gruvarbetare och postanställda som vidtog sympatiåtgärder. Och sedan kom innerstadsupploppen på 1980-talet, som kulminerade
i kravallerna i Broadwater Farm 1985.
Alla dessa konflikter ledde till spänningar och gav upphov till livliga och
ofta uppslitande debatter om massinvandringens önskvärdhet. Men de höll
sig inom ramen för de politiska huvudbataljerna eller frågor om lag och ordning. Strider kring fackföreningsfrihet och diskriminering och polistrakasserier var välbekanta redan före massinvandringen.
Rushdieaffären var annorlunda. Den var den första större kulturkonflikten, en kontrovers som inte liknade något som Storbritannien tidigare hade
upplevt. Det muslimska ursinnet verkade inte vara uppeldat av trakasserier
eller diskriminering eller fattigdom utan av en känsla av att vara sårad, att vara
kränkt i sina djupaste övertygelser av Rushdies ord. Var kom en sådan känsla
xvii
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 18
från fatwa till jihad
av oförrätt ifrån och varför kom den till uttryck nu? Hur kunde en roman
väcka sådan uppbragthet? Kunde den muslimska smärtan lindras, och borde
den lindras? I vilket förhållande stod vreden på Bradfords gator till de traditionella politiska frågorna om rättigheter och skyldigheter? Storbritannien
hade aldrig tidigare ställt sig sådana frågor. Tjugo år senare famlar landet fortfarande efter svaren.
4
Rushdieaffären var en vändpunkt i förhållandet mellan det brittiska samhället och dess muslimska kommuniteter. Det var en vändpunkt för mig med.
Jag är född i Indien men kom till Storbritannien som sexåring på 60-talet.
Min mor kom från Tamil Nadu i södra Indien. Hon var hindu. Min fars familj
hade flyttat till Indien från Burma när japanerna invaderade landet 1942.
Genom honom har jag ett muslimskt arv. Men min uppväxt var inte särdeles
religiös. Mina föräldrar förbjöd mig (och mina systrar) att delta i skolans religionsundervisning eftersom de inte ville att vi skulle bli tvångsmatade med
kristendom. Vi tvångsmatades emellertid inte med islam eller hinduism heller. Jag känner fortfarande knappt till de hinduiska texterna, och även om jag
läste Koranen i min ungdom blev jag på allvar intresserad av den först efter
Rushdieaffären.
Det som formade mina tidiga erfarenheter var inte religion utan rasism.
Jag kom till Storbritannien just när Paki-bashing blev en nationalsport. Paki
var en nedsättande beteckning för alla asiater och Paki-bashing var rasisternas
benämning på deras fritidssysselsättning att jaga och klå upp asiater. Mina viktigaste minnen av att växa upp på 70-talet var att nästan dagligen bli indragen
i slagsmål med rasister, så att det verkade vara helt normalt att komma hem
med näsblod eller ett blått öga. (För några år sedan gjorde jag en TV-dokumentär där budbäraren var en ung, hipp och gatusmart asiat som just avslutat sin universitetsutbildning. Jag råkade nämna Paki-bashing, ”Vad är
xviii
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 19
hur salman rushdie förändrade mitt liv
Paki-bashing?” frågade han med äkta förundran. Han hade aldrig hört
uttrycket och än mindre upplevt vad det innebar – en fingervisning om hur
mycket Storbritannien har förändrats under de senaste trettio åren.)
I likhet med många andra asiater i min generation drogs jag till politiken
på grund av mina erfarenheter av rasism. Jag var vänster och gick i tjugoårsåldern med i ett antal organisationer på yttersta vänsterkanten. Men om det
var rasismen som drog mig till politiken var det politiken som fick mig att se
bortom rasismens trånga ram. Jag lärde mig att social rättvisa handlade om
mer än de orättvisor som drabbat mig, och att en människas hudfärg, etnicitet eller kultur inte avgör om hennes politiska åsikter är giltiga eller ej.
Genom politiken introducerades jag i upplysningens idéer och i begrepp som
”mänskligheten i dess helhet” och ”universella mänskliga rättigheter”.
Genom politiken upptäckte jag också Marx och Mills skrifter, Kants och
Lockes, Paines och Condorcets, Frantz Fanons och C. L. R. James.
Mot slutet av 1980-talet hade emellertid många av mina vänner kommit
att uppfatta upplysningens idéer som farligt naiva. Rushdieaffären aviserade
inte bara en ny islam utan också en ny vänster. Radikalerna förlorade långsamt tilltron till sekulär universalism och började i stället tala om multikulturalism och kollektiva rättigheter. Upplysningens idéer om rationalism och
humanism förlorade sin förtrollning för dem, och många började fördöma
upplysningen som ett ”eurocentriskt” projekt. Där vänstern en gång hade
hävdat att alla bör bli lika behandlade oavsett etniska, religiösa eller kulturella skillnader drev den nu ståndpunkten att olika folk skulle bli olika behandlade på grund av sådana skillnader. Lee Jasper, som blev rådgivare i rasfrågor
till Londons borgmästare 2000, gick ur sina politiska barnskor under de antirasistiska kampanjerna mot slutet av 80-talet och var med om att grunda organisationer som National Black Caucus och National Assembly Against
Racism. Men när jag 2003 intervjuade honom i en TV-dokumentär för Channel 4 sa han: ”Man måste behandla människor olika för att behandla dem lika.”
Under de senaste två årtiondena har många idéer från den så kallade skillnadernas politik blivit allmänt spridda genom multikulturalismens praktiska
xix
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 20
från fatwa till jihad
politik. We’re All Multiculturalists Now, noterade den amerikanske sociologen och tidigare pluralismkritikern Nathan Glazer i titeln på en bok. Och det
är vi sannerligen. Hyllande av skillnaden, respekt för pluralismen, bekännelse till identitetspolitiken – allt detta anses nu vara kännetecken på en progressiv, antirasistisk inställning och grundstenar i moderna liberala
demokratier. Men multikulturalismen har en mycket mörkare sida, som
Rushdieaffären visade. Multikulturalism kan ge näring åt tribalism och har
inom muslimska kommuniteter, undergrävt progressiva strömningar och förstärkt de konservativa religiösa ledarnas grepp. Även om den inte skapade
militant islam bidrog den, som vi kommer att se i denna bok, till att bereda
den en plats i brittiska muslimska kommuniteter som tidigare inte hade funnits.
5
Jag befann mig i det gråbruna viktorianska parhus nära universitetet som hyste Council of Mosques i Bradford och väntade på att få tala med styrelsens
ordförande, Sher Azam. Plötsligt hörde jag en välbekant röst.
”Hej, Kenan, vad gör du här?”
Det var Hassan, en vän från London som jag inte hade träffat på över ett
år. ”Jag ska göra några intervjuer om Rushdie”, svarade jag. ”Men vad gör du
i denna gudsförgätna håla?”
Hassan skrattade. ”Försöker göra den mindre gudsförgäten”, sa han. ”Jag
har varit här uppe i några månader och hjälper till i kampanjen mot
Rushdie.” Och sedan skrattade han igen när han såg mitt bestörta ansiktsuttryck. ”Det finns ingen anledning att bli chockad”, sa han. Han hade varit
med i ”den vita vänstern”, tröttnat på alla tråkiga politiska möten och de bortkastade timmarna i något gathörn för att försöka sälja en tidning som ingen
ville ha. Men det handlade också om något annat än bara missnöje med radikal politik. Han hade, berättade han, förlorat sin uppfattning om vem han var
och varifrån han kom. Han hade återvänt till Bradford för att försöka återfinna
xx
Kenan Malik:Layout 1
09-09-01
11.49
Sida 21
hur salman rushdie förändrade mitt liv
det. Och han hade då funnit en känsla av gemenskap och ”ett behov av att
försvara vår värdighet som muslimer, att försvara våra värden och trosföreställningar”. Han tänkte inte låta någon – vare sig ”rasist eller Rushdie” –
trampa på dem.
Den Hassan som jag hade känt i London hade (i likhet med mig för en
tid) varit medlem av Socialist Workers Party på yttersta vänsterkanten. Förutom
åt trotskism hade han hängivit sig åt Southern Comfort, sex och Arsenal. Vi
hade se på The Specials och The Clash tillsammans, rökt hasch och käftat
om fotboll. Vi hade demonstrerat tillsammans, kastat tegelstenar mot National
Front tillsammans och blivit gripna av polisen tillsammans.
Inget av detta var ovanligt. Så var det för många asiater som växte upp i
Storbritannien på 1980-talet. Hassan var i likhet med mig född på subkontinenten (i Pakistan, inte Indien) och hade växt upp i Storbritannien. Hans föräldrar var rättrogna muslimer, men i likhet med många i deras generation av
det slag som bara gick till moskén när ”fredagskänslan” övermannade dem.
Hassan hade gått i moskén som barn och hade lärt sig Koranen, men när han
gick ut skolan hade Gud lämnat honom. ”Det finns ett hål inuti mig där Gud
tidigare fanns”, sa Salman Rushdie en gång i en intervju. Jag hade aldrig lagt
märke till ett sådant hål i Hassan. Han verkade vara huggen i sekulär sten.
Han var fotbollsdåre och den ende gud han tillbad var Liam Brady, Arsenals
magiske mittfältare. Men nu var han här i Bradford, en springpojke åt mullorna, inspirerad av bokbrännarna och villig att spilla blod för en tusenårig
fabel som han aldrig hade trott på.
Till skillnad från Gibril Farishta och Saladin Chamcha hade Hassan varken fått horn eller gloria. Men hans metamorfos från en smart vänsterkille till
islamisk militant var inte mindre anmärkningsvärd än antihjältarnas i Satansverserna. Denna metamorfos rymmer historien om de stora förändringar som
skedde i både Storbritannien och andra västländer, förändringar som inte
bara möjliggjorde Rushdieaffären utan så småningom också 11 september och
7 juli. Föreliggande bok är historien om denna metamorfos. Den är en guide
till vägen från fatwa till jihad.
xxi