Judendomen i det israeliska samhället
Israel är det enda land i världen där judendomen är den största religionen. Omkring
77 % av landets befolkning på 8,1 miljoner är judar. Men över en och en halv miljon
muslimer är israeliska medborgare och omkring 150 000 är kristna.
Eftersom judendomen är den klart största religionen påverkar den livet i Israel på
många olika sätt. I skolor och på statliga inrättningar serveras exempelvis mat enligt
kosherregler och det är den judiska kalendern som avgör vilka helger som firas i
landet. Under sabbaten är de flesta israeler lediga från sina arbeten och många
affärer, restauranter och företag är stängda från fredag kväll till lördag kväll.
Det råder religionsfrihet i Israel. Det betyder att alla medborgare har rätt att
tillhöra vilken religion de vill. Men samtidigt har religionerna ett stort inflytande över
hur lagar om familjerätt ska tolkas. Det finns särskilda religiösa domstolar som
fattar beslut i frågor som rör äktenskap, skilsmässor, adoptioner och vårdnad av
barn. De vanliga domstolarna har bara rätt att rekommendera hur de religiösa
domstolarna ska döma. De religiösa domarna får därför sista ordet i sådana rättsfall.
De religiösa domstolarna är fristående från den vanliga lagen i Israel men betalas av
den israeliska staten. Muslimerna får vända sig till shariadomstolar och de kristna
har privata domstolar .
Halachadomstolarna är ortodoxa
De judiska religiösa domstolarna dömer enligt halacha, den judiska ”lagen”. Halacha
består av tolkningar av Talmuds flertusenåriga traditioner och utförs av
specialiserade rabbiner. Rabbinerna i halachadomstolarna har en ortodox uppfattning
om judendomen.
Flera av Israels politiska partier är religiösa och vill att halachadomstolarna ska få
ännu större betydelse. I valen brukar dessa partier samla mellan 15 och 20 procent
av väljarna. För dem som röstar på dessa partier är domstolarnas inflytande alltså
något önskvärt. Det finns grupper som brukar kallas för ultraortodoxa (extremt
ortodoxa) som menar att Israels enda lag borde vara halacha.
För många andra israeler är det inte heller några problem med halachadomstolarna,
så länge inget händer som gör att de måste vända sig till dem. Enligt domstolarnas
sätt att tolka Talmud kan exempelvis ingen kvinna få skilsmässa utan att hennes
man har gått med på det. Det spelar ingen roll vad han har gjort eller hur det
kommer sig att de vill skiljas. Det händer att män som misshandlat sina hustrur
vägrar skilja sig från dem. Även om en man har dömts till fängelse för sitt
misshandelsbrott måste ändå kvinnan fortsätta att vara gift med honom. Det händer
också att kvinnor som har män som försvunnit och antas vara döda inte får gifta om
sig.
Bosättningar och fred – en politisk eller religiös fråga?
Enligt lagen om återvändande till Israel har alla judar i hela världen rätt att bli
israeliska medborgare. För många judar som under senare år drabbats av
förföljelser, exempelvis i Ryssland, Iran eller Argentina har denna rätt varit mycket
viktig.
Men en del av dem som kommit till Israel har bosatt sig på områden som den
israeliska armén har ockuperat efter krigen, exempelvis på Västbanken, marken
väster om Döda havet. Ofta har den mark där de bosatt sig tidigare hört till
palestinier som flytt i samband med krigen. Bland de israeliska bosättarna är det
vanligare att tillhöra de ultraortodoxa grupperna. De menar att det är deras religiösa
plikt att befolka det land som Gud gett judarna enligt Tanakh. Att palestinierna skulle
ha rätt att återvända till sina marker godtar de inte.
Många andra israeler säger att detta är helt fel. Till kritikerna hör bland annat den
israeliska organisationen Fred nu. De som är kritiska till bosättarna menar tvärtom
att allt område som ockuperats i krigen måste återlämnas till palestinierna. Man
måste enligt denna rörelse få en politisk lösning, inte en religiös. Andra israeliska
kritiker menar att det inte finns någon motsättning mellan en religiös och politisk
lösning på konflikten med palestinierna. Eftersom Gud vill att alla ska göra gott och
att hela världen ska bli fredlig, måste judarna visa att de klarar detta.
Den israeliske författaren Amos Oz är aktiv i Fred nu. I en av sina böcker berättar
han om sin uppväxt i Jerusalem med dess blandning av judiskt, kristet och
muslimskt. I ungdomsåren hörde han en gång en historia om en man som satt på ett
kafé i Jerusalem och talade med en äldre man. Efter ett tag fick mannen klart för sig
att den äldre mannen i själva verket var Gud. Nu måste mannen passa på att fråga
Gud om vem som har den rätta tron, är det de kristna, judarna eller muslimerna?
Enligt berättelsen svarar Gud så här på frågan:
”Om jag ska säga som det är, min son, så är jag inte religiös. Jag har aldrig varit
religiös, jag är inte ens intresserad av religion”
Amos Oz, ur: Så botas en fanatiker
Poängen med berättelsen är kanske att religioner inte är så viktiga för Gud som de
är för människor. Det motsvarar i så fall en central tankegång inom judendomen: det
finns många vägar till Gud, den judiska är bara en bland många
Kristendomen och samhället
Den tidiga kristendomen kallades hånfullt för både ”slavreligion” och ”kvinnoreligion”
av sina fiender. Det var för att kristendomen öppet kämpade för dessa gruppers
rättigheter. Så småningom kom dock religionen allt mer att växa ihop med den
politiska makten i samhället. Då blev det också vanligare att kristendomen började
bekämpa tankar och idéer som ledarna ansåg hotade samhället. Men kristendomen
har alltid sett olika ut. Ibland har det viktigaste varit att omvända fler till den kristna
tron men ofta har syftet varit att starta skolor och hjälpa sjuka. Nedan ger vi några
exempel från olika tider på kristendomens roll i samhället.
”Religionskrig” i Europa
En stor del av Europas historia under 1500- och 1600-talet beskrivs som
”religionskrigens tid”. Men det är nog mera riktigt att säga att religionen spelade en
viktig roll under dessa krig. Ofta var de politiska och ekonomiska orsakerna de
viktigaste anledningarna till krigen. Framför allt känt är det trettioåriga kriget under
åren 1618‒1648.
Exemplet Nordirland
Ett annat mera modernt exempel är konflikten på Nordirland där katoliker och
protestanter återigen har hamnat på var sin sida. Men egentligen handlar det kanske
mest om en maktkamp mellan de som vill ansluta Nordirland till Irland och de som
vill att området ska tillhöra Storbritannien. Konflikten var särskilt intensiv från slutet
av 1960-talet till början av 2000-talet. Under denna tid dödades cirka 3 500
människor.
Katolska kyrkan i Brasilien
Skillnaden mellan fattiga och rika är mycket stor i Brasilien. På 1970-talet utvecklade
därför flera präster den så kallade befrielseteologin. Deras tanke var att Jesus stod
på de fattigas sida och att kyrkans uppgift därför var att skydda de svaga. Men
befrielseteologin accepterades inte av den katolska kyrkans ledning i Rom. Prästerna
bannlystes och uteslöts ur kyrkan.
Religionsfrihet i USA
USA har idag mer än 320 miljoner invånare. Många av dessa kallar sig troende
kristna och går ofta till kyrkan. Kyrkan är en naturlig del av samhället. Det är där
man träffar vänner och som mycket av det sociala livet sker. Kyrkan tar också
ansvar för när människor behöver stöd och hjälp, till exempel med soppluncher och
liknande. Att inte gå till kyrkan är därför att ställa sig utanför gemenskapen på den
plats där man bor. Men det är viktigt att komma ihåg att det skiljer mycket mellan
olika delar av landet och i de amerikanska storstäderna är detta inte lika vanligt.
Svarta och vita kyrkor i USA
Även om svarta och vita kristna tror på samma saker skiljer sig deras gudstjänster
ofta åt. Redan från början förbjöds de svarta slavarna att sjunga sina egna
afrikanska sånger. De fick endast sjunga kristna sånger och psalmer. Men de gjorde
det på sitt eget sätt inspirerade av rytmerna från sina hemländer i Afrika. På så sätt
uppstod den sångstil som kallas gospel. Det är ett slags växelsång där en
solosångare sjunger före och en kör upprepar. Gospeln är ett starkt och viktigt inslag
i de ”svarta kyrkorna” i USA och har också blivit en populär musikstil i Europa.
Sovjetunionen/Ryssland
Under Sovjettiden 1917‒1991 förföljdes kyrkan och de troende. Många
kyrkobyggnader beslagtogs och förvandlades till stall eller varumagasin. Men de
senaste åren har kyrkan återigen fått en viktig ställning i det ryska samhället.
Antalet kloster och öppna kyrkobyggnader har också ökat mycket kraftigt. Ännu
finns ingen statskyrka men den ryske presidenten Putin har sagt att ”utan ortodoxa
kyrkan finns inget Ryssland och utan Ryssland finns ingen ortodox kyrka”.
Aborter i världen
Katolska kyrkan över hela världen är starkt emot aborter*. Man anser att det
befruktade ägget har ett människovärde som man inte, oavsett skäl, får ta ifrån det.
I vissa katolska länder finns det därför inga undantag alls. Kvinnor måste alltid
fullfölja sin graviditet. Men inom de flesta katolska länder tillåts dock abort i vissa
enstaka undantagsfall, exempelvis om kvinnans liv är hotat.
De stränga reglerna leder till att många kvinnor genomgår illegala (olagliga) aborter.
Det leder ofta till allvarliga skador i underlivet som sedan måste behandlas på
sjukhus.
De ortodoxa kyrkorna har samma uppfattning som de katolska i abortfrågan.
Inom de protestantiska kyrkorna hävdar man oftast att den enskilda människan kan
förstå svåra frågor och därför själv bestämma om abort är acceptabelt eller ej. Men
alla tycker inte så. Det finns också många bland protestanterna som är emot abort.
Missionen i Afrika
Under slutet av 1800-talet trängde européerna in i Afrika och förvandlade de stora
landområdena till kolonier. I soldaternas och handelsmännens fotspår kom sedan
missionärerna* för att göra befolkningen kristen. I flera afrikanska länder är
kristendomen idag den största religionen eller en av flera religioner. Men samtidigt
anser både afrikaner och européer att missionärernas verksamhet förstörde mycket
av den tidigare afrikanska kulturen.
Islam i samhället
Synen på jämställdhet mellan män och kvinnor samt synen på våld är två viktiga
samhällsfrågor som ofta har diskuterats, både bland muslimer och bland ickemuslimer i stora delar av världen de senaste årtiondena.
Förhållandet mellan man och kvinna
I de islamiska skrifterna finns det mycket som kan uppfattas som ojämlikt mellan
könen. Enligt Koranen och flera hadither har mannen till exempel plikt att försörja
sin familj. Han ska också vara förmyndare* över sin hustru och deras gemensamma
barn. En mans vittnesmål är värt dubbelt mot en kvinnas. Under vissa
omständigheter kan en man ha upp till fyra hustrur (något som är mycket ovanligt
idag).
Många muslimer menar att allt detta ändå inte betyder att kvinnor är mindre värda
än män. Koranen säger exempelvis att båda könen har lika stort ansvar för sina
handlingar, att Gud genom texten vänder sig till både män och kvinnor. En del säger
att olikheterna betyder att män och kvinnor har olika roller men samma värde. Andra
lyfter fram att kvinnor också har många rättigheter enligt de flesta shariatolkningar:
rätt att ta ut skilsmässa, rätt att studera, rätt att ärva (men bara hälften så mycket
som män), rätt att vara böneledare (imam) inför andra kvinnor och rätt att behålla
sina inkomster då de arbetar.
Innan islam blev den största religionen på Arabiska halvön fanns det inga sådana
rättigheter för kvinnor. En man fick till exempel ha hur många fruar som helst och
kvinnorna betraktades ibland som männens ägodelar. Resultatet av Muhammeds
sunna och Koranen blev alltså att kvinnors rättigheter stärktes kraftigt.
Det dröjde ända till 1800-talet innan kvinnor i det kristna Europa hade samma
lagliga rättigheter som kvinnorna i många muslimska länder. I Sverige hade
exempelvis inte kvinnor laglig rätt att studera på gymnasier och fick inte kontrollera
sina egna inkomster förrän 1873.
Nutida feministiska muslimer menar att framstegen som gjordes i den muslimska
världen under 600-talet talar för nya förändringar idag. En del feminister menar
också att kvinnor måste få ta större plats i gudstjänstlivet och exempelvis borde de
kunna uppträda i rollen som imam – även inför män.
Ökad jämställdhet i muslimska länder
I en del muslimska länder ökar jämställdheten, även om utvecklingen ofta går
långsamt. Det finns exempelvis lagar som förbjuder månggifte i flera muslimska
länder och i praktiken är detta en sed som håller på att försvinna i Mellanöstern och i
Asien. Många kvinnor kräver att få det inskrivet i äktenskapskontraktet att mannen
inte får gifta sig med fler kvinnor. I Afrika söder om Sahara är polygami fortfarande
inte helt ovanligt – men där förekommer det också bland många icke-muslimer.
Månggifte fanns i Afrika innan islam kom dit.
Ett annat exempel på ökad jämställdhet är att det idag är vanligare att kvinnor blir
politiker i muslimska länder än för omkring 50 år sedan. Många kvinnor har också
skaffat sig långa utbildningar och har därmed genom sina inkomster fått ett större
inflytande i både familj- och samhällsliv.
Jihad – heligt krig eller kamp mot egoismen?
En annan mycket omdebatterad fråga är muslimers uppfattning om våld och krig.
När Muhammed och Medinas muslimer stred mot Mekka på 600-talet kallades detta
för jihad. Ordet jihad betyder strävan eller ansträngning men översätts ofta med
”heligt krig”.
Muhammed ansåg förmodligen inte att jihad var samma sak som krig. Enligt
traditionerna sa profeten att muslimerna endast hade genomfört det ”lilla jihad” när
de vunnit ett slag mot sina fiender från Mekka. Det ”stora jihad” handlade om en inre
kamp för att bli en god och givmild människa. Att besegra egoismen var enligt
profeten mycket svårare än att segra i ett krig.
Islam får inte spridas med våld
Nu för tiden kallar vissa muslimska terrorister sina våldshandlingar för jihad. De
kallar sig själva ”jihadister” och menar att våldet är ett försvar mot västvärldens
angrepp på muslimer. En ovanlig form av attack har utförts genom så kallade
”självmordsattentat”. Med det menas ett attentat som leder till att terroristen dödas
tillsammans med sina offer. Det mest kända självmordsattentatet genomfördes mot
World Trade Center i New York den 11 september 2001.
Men de allra flesta av världens muslimer tar starkt avstånd från sådana handlingar.
De menar att Koranen endast tillåter försvarskrig. Det var ett sådant krig
Muhammed var tvungen att utföra på 600-talet. Idag är inte islam hotat och därför
kan inte våld vara tillåtet. Självmord är förbjudet enligt Koranen. De som tar livet av
sig själva och andra kan därför aldrig räknas som martyrer*. Det finns flera
textställen i Koranen som visar att våld endast får förekomma som försvar.
Tvång skall inte förekomma i trosfrågor.
Koranen, sura 2:256
Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första
som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare.
Koranen, sura 2:
Hinduismen i samhället
Det är alltid svårt att veta vad i det indiska samhället som beror på religionen och
vad som beror på annat. Nedan följer några exempel där religionen spelar och har
spelat en viktig roll.
Kastsystemet
När indoarierna trängde in i nordvästra Indien under 1500-talet f.v.t. delade de in
befolkningen i fyra grupper, så kallade kaster:
Prästerna som studerade de heliga skrifterna och arbetade i templen.
Krigarna som regerade i landet och försvarade samhället.
Bönderna, handelsmännen och hantverkarna som utförde arbete som de tog
betalt för.
Slavarna och tjänstefolket som skulle passa upp på alla andra i samhället.
Indoarierna placerade sig själva i de tre högsta kasterna medan de flesta indierna
hamnade i den lägsta kasten. Det gick mycket skarpa gränser mellan de olika
kasterna, och giftermål över gränserna var otänkbart.
Människorna föddes in i sina kaster och kunde aldrig lämna dem. Man ansåg att det
hängde samman med den karma man skaffat sig i föregående liv. Den som var född
inom en kast hade alltså bara fått det liv han eller hon förtjänat. Med tiden delades
varje kast upp i flera tusen undergrupper.
Diskriminering* på grund av kast förbjöds strax efter Indiens självständighet 1947.
Men kaster betyder fortfarande mycket i stora delar av landet. Många hinduer anser
att kastsystemet har skapats av gudarna. Och något som är gudomligt kan, enligt
dem, inte ändras eller avskaffas.
Daliterna – de ”oberörbara”
Allra längst ner i kastsystemet finns de människor som har de sämsta och
smutsigaste jobben i samhället. De har länge betraktats som orena och kallats ”de
oberörbara”. Många hundratusen oberörbara lämnar därför hinduismen i protest och
övergår till buddhismen, kristendomen eller islam för att få ett större
människovärde.
Numera har ”de oberörbara”, som börjat kalla sig daliter (förtryckta) och använder
ofta helt nya sätt att förbättra sin situation. Ett exempel på det är när unga daliter
klär sig som amerikanska rapmusiker och skriver musik som riktar sig mot
kastsystemet. På YouTube finns mycket sådan musik.
För att kastsystemet snabbare ska upplösas och försvinna har myndigheterna
garanterat de kastlösa en viss mängd platser vid Indiens universitet. Att
kastsystemet trots allt har förlorat en del av sin kraft märktes 1997 när en dalit för
första gången valdes till Indiens president – K R Naranyan.
Mahatma Gandhi
Mahatma Gandhi (1869‒1948) hette egentligen Mohandas Karamchand Gandhi.
Mahatma var ett ärofullt tillnamn som betyder ”den store anden”. Gandhi, som kom
från en rik köpmansfamilj, utbildade sig till advokat i Storbritannien. Under närmare
20 år i Sydafrika kom han sedan att arbeta för indiska gruppers rättigheter. Vid sin
återkomst till Indien 1909 övertog han ledarskapet för det politiska partiet Indian
National Congress och började på heltid arbeta mot fattigdom och kastväsende.
Samtidigt kämpade han för kvinnors frigörelse och indisk självständighet från
Storbritannien.
Gandhi är särskilt känd för att alltid ha använt passivt motstånd. Han utgick då från
den hinduiska levnadsregeln ahimsa (ickevåld). Enligt Gandhi fick den som använde
våld mot människor eller djur en dålig karma. De som utsattes för våldet fick
däremot god karma. Gandhi menade till och med att ahimsa var ytterligare en
frälsningsväg utöver de tre som du redan läst om.
Frigörelsen från Storbritannien kom 1947. Gandhi själv blev mördad året därpå.
Hinduiska kvinnors kamp för lika värde
Trots Gandhis och andra ledande politikers arbete för kvinnors frigörelse kan det
fortfarande vara mycket svårt för kvinnor i Indien. Många män betraktar kvinnor
som mindre värda. Det händer att blivande föräldrar använder ”ultraljud” för att ta
reda på om deras kommande barn är en flicka. Många väljer då att göra abort*. Det
är visserligen olagligt att göra abort på grund av barnets kön i Indien men det är
svårt att kontrollera. En bidragande orsak till det här beteendet är att det är dyrt
med giftermål och att det enligt traditionen är flickans föräldrar som ska betala vad
bröllopet kostar och dessutom en så kallad hemgift*. Det pågår dock en förändring i
framför allt städerna och bland de unga kvinnorna. De rör sig mera fritt i samhället,
skaffar sig utbildning och arbetar inom många nya yrken.
Trots gamla traditioner av kvinnoförtryck har rikare kvinnor eller kvinnor av högre
kast kunnat ta sig upp i samhället. Många av dem har universitetsutbildning och bra
betalda arbeten. Flera ledande politiker är kvinnor. Exempelvis var Indira Gandhi
Indiens tredje premiärminister under åren 1980‒1984.
De fattigaste kvinnorna som tillhör en låg kast eller daliterna har det sämst. Men
under 2000-talet har kampen för en förändring av villkoren också för de fattiga
kvinnorna i Indien blivit mera omfattande. Dalitkvinnor har skapat egna
organisationer med tusentals medlemmar som samlas till demonstrationer och
möten. Det händer att kvinnor som kämpar för sina rättigheter och kräver inflytande
i samhället hämtar stöd från hinduiska berättelser om starka gudinnor som Durga
och Kali.
Buddhismen i samhället
Enligt buddhistiskt synsätt finns det två slags gåvor: sådana gåvor som ges till
munk- eller nunneklostren och sådana gåvor som ges till tiggare. Gåvor till munkoch nunneklostren anses vara bäst.
Klostren lever av människors frikostighet
Många kloster är självförsörjande med egna jordbruk. Men de allra flesta förlitar sig
på människors givmildhet. Tidigt varje förmiddag går munkarna eller nunnorna ut
med en skål och samlar ihop det som människorna vill skänka, exempelvis ris,
grönsaker och frukt. Detta blir sedan deras enda mål mat för dagen.
Människor tar även med sig mediciner och nödvändiga vardagsvaror, som tandkräm
och toalettpapper, när de besöker ett kloster för att bli undervisade.
Klostermedlemmarna måste ta emot alla gåvor och får inte ens avstå från smutsig
eller skämd (förstörd) föda. De äter till och med kött som skänks till dem. Munkar
och nunnor får nämligen inte avstå från att ge människorna deras religiösa belöning i
form av bättre karma. Därför är det också viktigt att munkarna och nunnorna
bosätter sig så att alla människor, fattiga som rika, får tillfälle att ge sina gåvor.
Klostren har undervisning för sina blivande munkar och nunnor. Men också
människor som inte planerar att bli munk eller nunna kommer dit för att studera
under en kortare eller längre tid. Klostren är även en samlingsplats för människor.
Där möts man vid olika fester och högtider. Många som senare gift sig träffades
första gången i ett kloster.
Munkarna och nunnorna ska vara föredömen för alla i samhället. Därför kommer
människor också till klostren för att få goda råd när de behöver detta. Klostren är
också centra för konst och kultur.
Thailand – de gula dräkternas land
Den som besöker Thailand lägger nästan omedelbart märke till alla wat (tempel eller
kloster) och alla gulklädda munkar. I Thailand finns det mer än 20 000 kloster, och
de flesta ligger i tätbefolkade områden. Och i dessa lever mer än 100 000 munkar
under hela eller större delen av sitt liv samt omkring 50 000 noviser under en
kortare tid. Ibland kallas landet därför ”de gula dräkternas land”.
Mer än var tredje man beräknas någon gång i sitt liv ha levt i kloster. De flesta bor
där under regnperiodens tre månader. Sedan återvänder de hem. De kan då kalla sig
mogna ansvarstagande män och har skaffat sig en god karma.
Men för kvinnorna är situationen en helt annan. I Thailand liksom i andra
buddhistiska länder, med undantag för Taiwan, är det mycket svårare att vara nunna
än munk. Många människor anser nämligen kvinnliga kloster vara mindre värda än
manliga. Nunneklostren motarbetas av många och får därför inte lika många gåvor.
Det är en vanlig uppfattning att nunnorna kan sköta munkarnas mathållning men
inte delta i det religiösa livet på något annat sätt.
Thailand har ingen statsreligion*. Men landets många wats får trots detta
ekonomiska bidrag för sin verksamhet.
Thailand – ett religiöst land
En semestrande turist upplever säkert Thailand som ett mycket religiöst land. Men
många i Thailand anser att tron på buddhismen inte längre är vad den har varit. När
landet blir rikare genom ökad turism förändras det snabbt i ”anti-religiös” riktning
säger de. Antalet män som blir munkar har exempelvis minskat kraftigt de senaste
åren. De mest besvikna säger att människorna håller på att bli lika ”shopping-tokiga”
som i Europa och USA.
