Muslimerna befriar bäst sig själva
Publicerad i Expressen 15/1 -10
Islam beskrivs ofta som en enhetlig och frihetsinskränkande religion. Men i verkligheten finns
det minst lika många olika religiösa tolkningar och förhållningssätt bland muslimer som bland
kristna. ”De flesta muslimer är lika sekulära som alla andra svenskar,” skrev
Expressenskribenten Dilsa Demirbag-Sten på DN-Debatt häromdagen (10/1). Jag instämmer.
Men inte nog med att de flesta muslimer i Sverige är sekulariserade, allt fler är det också i de
muslimska länderna.
Ett färskt exempel är den snart nittioårige egyptiske islamologen Gamal al-Bana, vars
arabiskspråkiga bok ”Islam och tankefriheten” (Islam wa hurriyat al-fikr, Dar al-Shuruq,
Kairo) har skapat häftig debatt. Redan i förordet konstaterar al-Bana att det varken i koranen
eller i profetens traditioner finns något påbud om världsligt straff för den som avfaller från
islam, alltså ingen obligatoriskt dödsstraff som många tror. Enligt al-Bana är i själva verket
tanke-, tros- och yttrandefrihet ett absolut grundvärde i islam. Att denna korantolkning
framförs av just Gamal al-Bana har sin särskilda poäng när man betänker att han är yngre bror
till den 1949 mördade grundaren av Muslimska Brödraskapet, vars drygt femtio ledamöter i
Egyptens parlament, enligt en ny bok (John R Bradley: Inside Egypt, Mc Millan), sedan valet
2005 har ägnat stor energi åt att försöka inskränka just tanke- och kulturfriheten.
I en intervju med på Arabworld Books hemsida (www.arabworldbooks.com) konstaterar
Gamal al-Bana att människors handlingsfrihet begränsas av lagstiftning. Men tanke- och
yttrandefriheten måste vara absolut. I själva verket är förlusten av tankefriheten i Egypten och
andra muslimska länder en av huvudorsakerna till underutvecklingen, anser han.
Som troende muslim och islamisk filosof är al-Bana anhängare till den religiösa lagen, sharia.
Men, understryker han, sharia skall inte tillämpas av staten, utan av fria människor. Han tar
avstånd från tanken på en ”islamisk stat”. Islam uppmanar inte till statsbygge, utan till att
underordna sig Guds vägledning. Al-Banas motstånd mot en ”islamisk stat” beror bland annat
på att han är övertygad om att ”när man skapar en religiös stat korrumperas alltid religionen
av makthavarna”.
När man googlar på al-Bana blir man hänvisad till en farsi-språkig hemsida som under
rubriken ”Ny sekularism” fastlår att ”tro är ett allmänt, pluralistiskt, tolerant och personligt
fenomen, medan religion är specifik, monolitisk, intolerant och samhällelig.” Den nya
sekularismen kämpar alltså inte mot personlig religiös tro, utan mot en politisk tolkning av
religionen.
I höstas återvände författarinnan Nawal al-Saadawy till Egypten efter tre års frivillig
landsflykt. Det första hon gjorde efter hemkomsten var att bilda en egyptisk avdelning av The
Global Solidarity for Secular Society och, i en intervju i oppositionstidningen Misr al-Yom,
kräva att konstitutionens stadga om islam som Egyptens statsreligion skall strykas.
Allting tyder på att människorna i de muslimska länder efterhand själva kommer att placera
religionen på dess rätta plats, i privatlivet, precis som många västländer har gjort. Samtidigt
kanske vi bör komma ihåg att vi hade en lutheransk statskyrka i Sverige så sent som 2000 och
att staten på 1950-talet försökte styra våra tankar med obligatorisk kristendomsundervisning
och religiöst motiverade lagar om trosfrid, abort förbud, homosexförbud och förbud mot
nöjen på långfredagen.
Det största hindret för tankefrihet och åtskillnad mellan religion och politik i de muslimska
länderna är inte fundamentalister och talibaner, utan västerlänningar som med fördomar,
diskriminering och angreppskrig försöker påtvinga muslimska länder västliga livsformer.
Tänk om en muslimsk interventionsarmé plötsligt landade i Sverige i syfte att befria oss från
Knutbymördarens och Livets Ords kristna förtryck! Då skulle nog till och med jag bli modern
korsriddare och försvara mig i Jesu namn.
Per Gahrton
