1. Hur uppfattar Du det som Sverigedemokraterna sprider om islam?
SVAR: Partiet har inte någon på erfarenhet grundad uppfattning om islam som en
företeelse hos konkreta människor, sådana som man faktiskt möter och umgås med,
utan upprepar teman som vi känner igen från andra populistiska partiers propaganda,
som debatten inför den Schweiziska minaretförbudsomröstning, Wilders fraser i
Holland, och även från Bal Thackereys antiislamiska propaganda i Bombay och den
propaganda som hindutva-nationalisterna sprider i Indien. Det rör sig om stående
teman utan samband med varandra. Där spelar ”ögonblickskommunikation” en stor
roll. Genom nya media sprids påståenden och faktoider väldigt snabbt. Vi möter alltså
samma påståenden i opinionsbildningen i Indiens hindutva-populism, i
motsättningarna på Balkan, i debatten i Danmark, och i USAs ”bibelbälte” (med
påverkan på sektkretsar också i Sverige).
Teman i SDs och i de liknande partiernas propaganda är följande:
a. Karakteristiskt för den islamofoba propagandan (i likhet med den nazistiska
antisemitiska under 1930- och 40-talen) är att den gärna pekar på ”vad som står i
texterna”, och tar fram citat från respektive religions skrifter. Men man frågar då inte
efter hur texterna faktiskt fungerar, hur de troende själva uppfattar dem, eller vilket
vikt de lägger vid dem, eller om de alls spelar någon roll för den troende.
b. ”Shariarädslan”: Man spelar på de nyheter som kommer från extremgruppers
tillämpning av det som de kallar ”sharia”. Påståendena om att islamisk ”sharia” utgår
då från att det alltid är just de extrema formerna som är representativa, sådana som vi
sett hos talibanregimen i Afghanistan eller hos ash-Shabâb i Somalia. Man bortser
från den faktiska shariadebatt som finns i den muslimska världen och de starkt olika
ståndpunkter som finns i den. Och man bortser från den starka kritiken från både
sekulära och troende muslimer mot extremgruppernas och de extrema regimernas
tillämpning av det de kallar sharia.
c. Temat ”den förtryckta muslimska kvinnan”. Någon analys av förhållandet mellan
patriarkala samhällen och hur den religiösa traditionen används finns inte med. I den
antiislamiska propagandan utgår man från att tribala och patriarkala normer är
orsakade av religionen. Man skiljer alltså inte mellan faktiska normsystem i den miljö
det gäller och den religiösa normen. Vidare blundar man för den islamiska
feministteologi som utvecklats under senare år, och den intensiva debatten om
könsrollsfrågor i den muslimska världen som också finns. Den är man inte intresserad
av eftersom den stör propagandabilden.
d. Ett tema som är lika vanligt i den svenska debatten är ”hämndtemat” (även om man
möter det ibland): Eftersom kristna grupper är förföljda eller diskriminerade i vissa
muslimska länder så ska ”vi” ge igen genom att diskriminera muslimer. (Ett
egendomligt resonemang: Skulle kristna i Pakistan få det bättre då? Stämmer detta
med ”våra värderingar”?)
e. Temat den förtryckta kvinnan kombineras gärna med temat att muslimer är farliga.
I den schweiziska debatten spreds en affisch som föreställde ett stort antal minareter
tecknade så att de såg ut som missiler. Ingen av Schweiz’ fyra (!) minareter ser ut på
det viset. Intill dessa minaret-missiler står en lång kvinna i heltäckande svart klädsel.
1
Hon ser hotfull ut – och inte alls förtryckt. Inkonsekvensen i den här propagandan
tycks inte störa effekten av den.
f. Ett tema som upprepas väldigt ofta är det om den ”demografiska aggressionen”:
Resonemanget är detta: Muslimer får så många barn att det och det årtalet blir de i
majoritet och ”tar över makten”. Detta tema var vanligt i den serbiska propagandan
1990 inför den etniska rensningen i Balkankrigen. Mycket spritt också i Sverige, i
Holland, i Belgien. Tankefelet är antagandet att alla barn som föds av muslimska
föräldrar blir extremister och/eller hårda islamister. Verkligheten ser helt annorlunda
ut: De flesta barn till muslimska föräldrar blir lika sekulära som andra
barn. ”Avislamiseringen” i samhället är lika tydlig som ”avkristningen”. Och den
minoritet som blir troende och praktiserande blir det allra oftast i någon helt fredlig
och opolitisk form. Vi kan redan nu se att det finns muslimer i alla riksdagspartierna
(och med olika politisk ideologi således) utom i SD, och att det inte finns något
islamistiskt parti i Sverige. Det finns helt enkelt inget underlag för ett sådant parti.
g. Temat “den farliga muslimen” har ofta formulerats så: ”Alla muslimer är inte
terrorister men alla terrorister är muslimer”. Det har hörts ganska ofta i den svenska
debatten. Det är ett egendomligt påstående med tanke på den europeiska statistiken.
Vi har sedan våren 2010 EU:s polisstatistik över terrordåd i EU-länderna under året
2008. Inget enda av de 515 bombattentaten och liknande i EU-länder under det året
utfördes av en muslim. De som gjorde flest attentat var baskiska separatister. Därnäst
kom korsikaner. Ett annat faktum är att de utan jämförelse allra flesta offren för
terrorattentat utförda av muslimska jihadister i den muslimska världen är just
muslimer.
h. Dessa partier har en allmänt negativ inställning till invandring och invandrare. Alla
invandrare ses då som ”muslimer” och så kopplas det till temat om kostnader och
arbetslöshetssiffror. Konkreta (och verkliga) problem kopplas alltså till en felaktig
förklaring.
i. Ett tema som är framträdande i SD ät det etniskt-nationalistiska. ”Svensk” är bara
den som har svenska som modersmål och svensk härstamning och bär sig ”svenskt”
åt. Då framställs islam som något ”osvenskt”, medan kristendom och judendom
rubriceras som ”svenska” (vilket är lite kuriöst eftersom båda religionerna också är
från Mellanöstern). I de övriga västeuropeiska populistpartiernas propaganda
framställs då också islam som ”främmande för Europa”. Detta är ett mycket
egendomligt påstående med tanke på den gamla östeuropeiska islam, de olika
muslimska folkgrupper som funnits och finns i Bosnien, Makedonien, Albanien,
Kosovo, Montenegro, Grekland och Turkiet, förutom de som finns i Ryssland och i
Kaukasus. I Östeuropa är islam inte en invandrarreligion utan en europeisk företeelse
i många varianter. Det har funnits muslimer i Europa längre än det har funnits kristna
i Danmark och i Sverige. Och glöm inte ett annat faktum: Den sunnitiska islams kalif
var under cirka fyrahundra år europé (1540-tal till 1924) och residerade i det som idag
är Europas största stad, Istanbul. Det är alltså viktigt att ta med i bilden de europeiska
formerna av islam och muslimsk fromhet.
2. Hur kan man motverka den här typen av falska generaliseringar, hur avslöjas
faktoiderna?
2
SVAR: Man bör se i första hand på hur religion och religiös tradition faktiskt
fungerar, alltså ha ett antropologiskt och inte ett teologiskt perspektiv. Det gäller att
observera detta faktum att religionstillhörighet inte är determinerande, att det inte är
den som i första hand bestämmer hur konkreta människor tänker och handlar. Den
första felaktiga premissen i debatten är ju att man tänker sig att den formella
religionstillhörigheten skulle vara det som avgör hur människor tänker, tror, tycker
och handlar. I verkligheten är detta väldigt sällan fallet. För de allra flesta människor
är det annat som är viktigare, familjen, barnens trygghet, utbildning och framtid,
arbetslivet, pengar, kärlekslivet, fotboll. Drivkrafterna bakom individens handlande är
sällan religiösa ens när de uppfattas och kläs i religiösa termer.
Den andra felaktiga premissen i propagandan är att en religion skulle vara en ens
någotsånär enhetlig företeelse, och att den skulle vara oföränderlig. Både historia och
nutid visar att religioner förändras, omtolkas, får andra funktioner, inte minst i
samband med migration. Mångfalden och motsägelserna inom det som kallas en
religion är oräkneliga. Det gäller att betona att religioner inte existerar i sig. Det som
finns, det som existerar är människor av kött och blod, och det finns inte två individer
som är lika, och ingen människa finns som inte ändrar synsätt under livets gång.
Kollektiva karakteristiker är missvisande.
Det tredje misstaget som bör motverkas är föreställningen att människor i
gemen skulle göra som religiösa ledare eller aktivister säger. Eller som det ”står i
texterna”. Det är lätt att konstatera att så inte är fallet. Olika ledare har sina flockar av
anhängare, men de är inte representativa för flertalet. Människor plockar ur den
religiösa traditionen det de trivs med, det de finner användbart eller tilltalande –
resten lämnar man därhän. Föreställningen om att människor skulle vilja ha teokrati
med diktatoriska religiösa ledare i spetsen är fel. Empiriska undersökningar visar att
minst 80 procent av människor i den muslimska världen vill ha demokrati och
mänskliga rättigheter. Vi kan här hänvisa till det stora forskningsprojektet World
Values Survey, och till dess rapport Islam, Gender, Culture, and Democracy (ed.
Ronald Inglehart; de Sitter Publications 2003), och till projektets senare publikationer,
i tryck och på Nätet.
Varför migrerar människor från ett land till ett annat? Är motivet att sprida en
viss religion? Knappast. Människor migrerar för att man har det svårt, för att
undkomma våld, för att man hoppas få det bättre, för att få arbete, för att känna
trygghet, för att slippa förföljelse, för att finna arbete, för att försörja sig. Det händer
till och med att man emigrerar för att kunna utöva sin religion fritt utan tvång. Men
religiösa skäl för migration är det ytterst få som har.
3. Ofta påstås att islam år motsatt till ett demokratiskt samhälle med jämställdhet,
likaberättigande och individuell frihet. Hur ser det ut i verkligheten?
SVAR: Jämför ovan vad som har sagts om World Values Survey och resultaten av
dess undersökningar: Människor i den muslimska världen vill ha demokrati och
mänskliga rättigheter, det oberoende av om man är religiös eller inte, oberoende av
om den längtan är uttryckt i sekulärt språk eller i religiöst. Undersökningarna har visat
att inställningen till demokrati har samma siffror när det gäller religiöst aktiva som
sekulära i den muslimska världen. Inställningen – positiv eller negativ – till demokrati
och mänskliga rättigheter är oberoende av om man är religiös eller inte.
Jan Hjärpe
3
