Satansverserna och de
fördömda teckningarna
om rushdie och rose
Den 30:e september 2005 publicerade tidningen JyllandsPosten en teckning av profeten Muhammed som en själv­
mordsbombare med en sprängladdning placerad i turbanen.
Denna och elva andra karikatyrer, som tidningens redaktion
hade beställt och förklarat skälen till, väckte efter ett par
månader uppseende i hela världen – större uppseende än
någon enskild handling från någon annan dansk på många
år. Muslimer i ett stort antal länder var arga, bojkottade
danska varor, demonstrerade, satte eld på danska flaggor och
ambassader. I februari 2006, när krisen kulminerade, visade
en sammanställning att 53 människor dittills hade mist livet
under oroligheterna som följde på karikatyrkrisen. Innan
den var över hade antalet fördubblats.
På hemmaplan i Danmark uppstod en omfattande debatt.
Den präglades inte av samma ilska som händelserna ute i
världen, men i gengäld pågick den längre och avslöjade över­
raskande nya motsättningar i den allmänna opinionen. Det
visade sig att två olika arv från upplysningen, yttrandefri­
heten och toleransen, hade frontalkrockat. Och människor
som trodde att de tillhörde samma ideologiska gruppering
befann sig plötsligt på var sin sida om en stridslinje.
232
Satansverserna och de fördömda teckningarna
Ingen bestred så vitt vi vet tidningens rätt att trycka bilden,
som likställer Muhammed med terrorism, och de övriga elva
karikatyrerna. Däremot anklagade tilltagets motståndare
tidningen för att ha begått en dumhet som inte tjänade till
att minska religionens betydelse i samhället, utan bara ökade
intoleransen. Anhängarna av initiativet försvarade tidningen
med att publicering var en modig handling, som medverkade
till att understryka att yttrandefriheten är okränkbar och att
den hotas av både islamiska fundamentalister, och kanske i
synnerhet, av den farliga följdverkningen självcensur.
Här finns alltså en konflikt där den ena parten, tidningens
motståndare, ivrar för toleransen medan den andra parten,
tidningens meningsfränder, hävdar yttrandefriheten. Enligt
de senare avslöjade karikatyrkrisen att toleransens talesmän
är naiva, och likgiltiga. Vad gäller de förstnämnda, avslöjade
samma kris att dess upphovsmän först och främst är ute efter
konfrontation.
Samtal blir svårt när deltagarna anser att det handlar om
två olika saker. Karikatyrkrisen handlar om yttrandefrihet,
obegränsad yttrandefrihet, och inget annat än yttrandefri­
het, säger den ena parten. Det handlar överhuvudtaget inte
om yttrandefrihet, säger den andra parten; det handlar om
tolerans och ömsesidig respekt, och hur man håller ihop ett
samhälle med olika kulturer och religioner.
Karikatyrkrisen innebär således en prövning av toleran­
sens roll, möjligheter och begränsningar i vår nutid. Den har
föregåtts av andra, liknande fall.
Den 14:e januari 1989 hölls en muslimsk demonstration
i Bradford i England mot Salman Rushdies roman Satans­
verserna. Demonstrationen avslutades med att ett exemplar
av boken brändes framför stadens polishögkvarter.178
Sedan Hitlers dagar har brännandet av böcker blivit den
ultimativa symbolen för undertryckandet av yttrandefrihet
233
och vad som följer av ett sådant förtryck visade demonstra­
tionen. Oro uppstod i en lång rad muslimska länder, något
som kulminerade med att Ayatollah Khomeini, det mus­
limska Irans andliga (och egentliga) ledare, den 14:e februari
1989 utfärdade en så kallad fatwa mot bokens författare och
alla som hjälper till att sprida hans fördömliga verk. Detta
var detsamma som en dödsdom eftersom fatwan innebar ett
löfte om skuldfrihet för de som dräper de dömda. Därmed
var krisen världsomspännande.
Under dessa kriser användes argument av samma slag.
Muslimer som inte hade sett teckningarna deltog i demon­
strationerna och flaggbränningen, och för att fördöma
Satansverserna behövde man inte ha läst boken. Som den
indiska parlamentsledamoten Syed Shahabuddin uttryckte
saken i ett öppet brev till Salman Rushdie, tryckt i The Times
of India redan 13:e oktober 1988, knappt tre veckor efter
bokens utgivning:
Ni beklagar er över att några av oss kräver att er bok
förbjuds utan att ha läst den. Jag har inte läst den
och har inte tänkt göra det. Jag behöver inte vada
genom en smutsig rännsten för att veta vad ränn­
stenenssmuts är.179
Men det finns även avgörande skillnader mellan de två kri­
serna. En av dem är att medan karikatyrkrisen under 2006
ut­­mynnade i en mängd demonstrationer i ett rad länder utan
officiell statlig inblandning, så utmynnade Rushdie­
krisen
1989 i ett officiellt dekret från en statsmakt. Re­­gerings­
ledarna i den icke-muslimska världen fick till en början inte
frågan om de kunde tänka sig att ha överseende med en even­
tuell förolämpning av islam; det de ombads ta ställning till
var endast om de ställde upp på att skydda en konstnärs och
234
Satansverserna och de fördömda teckningarna
hans översättares och hans förläggares liv. Svaret blev ett mer
eller mindre helhjärtat ja, och kunde inte gärna ha varit annat.
Salman Rushdie blev tvungen att gå under jorden och
stanna där i många år, under beskydd av först Storbritan­
niens och sedan även andra staters säkerhetstjänster. Att
hotet mot de förläggare och översättare som befattade sig
med hans roman var verkligt, fick man en bekräftelse på när
hans norska förläggare sköts.
I det här fallet rådde det åtminstone i västvärlden, inget
tvivel om vad det rörde sig om. Det handlade om yttrandefri­
het, punkt slut. Många av dem som då stod på Rushdies sida
och försvarade inte bara hans rätt att ge ut sin islamkritiska
roman, utan också det kloka i att göra det, befann sig sjutton
år senare på den motsatta sidan, alltså skuldra vid skuldra
med människor som bestred, om inte tidningens rätt att
publicera de islamkritiska teckningarna, så åtminstone det
kloka i beslutet.
Hur kunde det komma sig? Hade de människor, som
var för Rushdie, men mot Jyllands-Posten, förvandlat sig
från upplysningens stolta arvtagare till inställsamma halalhippies? Eller var det snarare situationen – med den växande
muslimska invandringen, islamisternas terrorattacker mot
Väst och de främlingsfientliga undertonerna i den offentliga
debatten – som hade förändrats så mycket att den medförde
nya ställningstaganden? Eller var det, som en tredje möjlig­
het, så stor skillnad mellan de båda orsakerna till uppstån­
delsen – Satansverserna och Muhammedkarikatyrerna – att
förklaringen låg i skillnaden mellan verken?
Låt oss se närmare på Rushdies verk och dess titel. Vad är
det för verser som är så sataniska?
235
kvinnornas roll
Rushdies roman har två huvudpersoner, som i inlednings­
scenen är passagerare på en jumbojet från Air India som
sprängs i luften av fundamentalistiska terrorister över
Engelska kanalen. Båda överlever katastrofen och når fram
till sitt mål: England. Båda är indiska skådespelare. Den ene,
Gibreel, som är bosatt i Indien, är en riktigt usel aktör och
specialiserad på teologisk film. Den andre, Saladin, som är
invandrare i England, är anställd i reklambranschen där han
lever på att göra röstpåläggningar till reklam för att sälja
chips, läsk och andra konsumtionsvaror. Gibreel har rest
inkognito till den gamla kolonihuvudstaden för att besöka
en judisk bergsbestigerska. Saladin, mannen med rösten som
alla känner till – och ett anonymt ansikte – är däremot på väg
hem till sin brittiskfödda hustru.
Båda har alltså en kvinna som resmål. Det har egentligen
även bokens författare, för bakom alla dess färgrika utflykter,
dess postmodernistiska krumsprång och hopblandningar,
gömmer sig en klassisk befrielseberättelse som handlar om
jämställdhet mellan män och kvinnor. Det är inte bokens
enda tema, långt därifrån. Denna rika roman har mycket
mer än så att säga – om förhållandet mellan yta och djup, exil
och hemkomst, om antagen identitet, om fäder och söner
och om det medvetande som uppkommer när en kolonise­
ring har upphört. Men för diskussionens skull reducerar vi
den här till det tema som framför andra kom att orsaka dess
författares vånda och nästan kostade honom livet.
Romanens historia om profeten Muhammed är väl
undangömd, i form av en dröm som gudafilmskådespelaren
Gibreel drömmer om en film som aldrig blir av. En fiktion
om en fiktion inuti en fiktion, således. Men den blir inte
mindre handgriplig för det, en fråga som vi återvänder till
i nästa avsnitt. Muhammed uppträder under täcknamnet
236
Satansverserna och de fördömda teckningarna
Mahound, men det räckte inte för att Rushdie skulle klara sig
ur knipan. Det finns så pass många likheter mellan Mahound
i romanen och Muhammed i ”verkligheten”, det vill säga i
den religiösa traditionen, att de uppfattades som identiska.
Bland likheterna är att Mahound uppträder i en kultur med
360 gudar där han gör sig till talesman för uppfattningen att
det endast finns en Gud vars talesman han säger sig vara. Det
är här som romanens religionskritik träder in.
Regler, regler, regler, ständigt dessa regler. Vilken hand
man ska använda för att torka sig i ändan och vilka samlags­
ställningar man får inta. Ju längre profeten Mahound är
verksam, desto fler föreskrifter uppställer han. Och alltid är
det ängeln Gabriel – en variant av namnet Gibreel – som
har förestavat reglerna för profeten. Och praktiskt nog alltid
just när han behöver dem. En vacker dag utgår ett påbud
från ängeln om att det nu plötsligt behövs tre kvinnliga
gudar som kan agera medlare. Mahound är nu nämligen hårt
trängd av en konkurrerande profet som gör propaganda för
en kvinnlig gud.
Senare, när Mahound har fått bukt med konkurrenten
och åter har övertaget, stryker han verserna om de gudom­
liga kvinnliga medlarna. Nu när han inte behöver dem
längre bestämmer han ytterst lägligt att det är den Onde
som har dikterat dessa verser, som av detta skäl benämns
som sataniska.
Kodordet för alla Mahounds påhitt är underkastelse.
Allt handlar om makt. Hans hustrur, tolv stycken allt som
allt, blir inlåsta i haremet. Det är inte så – som det hette
under krisen – att de görs till prostituerade. Det förhåller
sig tvärtom (men den sortens detaljer har ingen betydelse
när den religiösa vreden släppts lös). En bordellmamma
har upptäckt att detta osynliggörande av profetens kvinnor
väcker mäns fantasier. Det har hon förstånd att slå mynt av.
237
Omsättningen i hennes verksamhet ökar kraftigt när hon
låter sina flickor få profethustrurnas namn. Det är alltså
inte profetens hustrur som skymfas utan hans inspärrning
av dem.
När de båda skådespelarna störtar i havet i romanens
inledningsscen klamrar de sig fast vid varandra, huvud mot
ben, som yin och yang. På den ene växer det ut hovar och
horn, kring den andre huvud en gloria. De är varandras
bättre, eller sämre, liksom Gud och djävulen i bokens grund­
struktur. De båda huvudpersonerna tävlar om att vara den
onde och den gode och är lika hemska varje gång de håller på
att bli den ene eller den andre. Budskapet är den humanis­
tiska uppfattningen att vi alla har lite av båda delarna i oss.
Och världen hamnar ur led om någon utropar sig själv till
gudomlig och de andra som sataniska.
Romanens feminism bygger alltså på en mer omfattande
humanism som fruktar de trosvissa, hatar fanatikerna och är
nästan lika skeptisk mot västlig cynism som mot östlig fun­
damentalism. London, den ”synliga och osedda staden”, det
vill säga invandrarnas underjord, är nästan lika otäck som
den heliga stad i öknen där Mahound uppfann och införde
alla sina regler och förbud.
På grund av detta förklarades Salman Rushdie fredlös.
ordets frihet och ordets allvar
De första reaktionerna i väst strax efter det att Khomeini
hade utfärdat fatwan mot författaren till Satansverserna var
inte alltigenom hedersamma. En enväldig statsmakt var på
krigsstigen och hade utlovat en belöning på 1,5 miljoner pund
till den som bragte författaren om livet. Men somliga hukade sig.
Men det fanns trots allt undantag. De flesta förlag i väst,
bland dessa danska Samleren, stod fast vid utgivningsbeslu­
238
Satansverserna och de fördömda teckningarna
tet och lät sig inte hotas och kuvas. Den engelska tidningen
The Observer kommenterade förläggarnas vacklan på följande
sätt: Varken Rushdie eller hans förläggare har något att
be om ursäkt för. ”Rätten att skriva och ge ut en bok har
vunnits till ett så högt pris att den inte utan vidare kan
åsidosättas därför att man vill leva i lugn och ro. De som gör
det glömmer sin egen historia från Sokrates till Stalin.”180
Jyllands-Posten hade förmodligen önskat sig att bli försva­
rad med samma patos. Tidningen försvarades visserligen, av
somliga – men inte på långt när alla de röster som när det
begav sig tog strid för Rushdie i detta tonläge.
Det är viktigt att man har klart för sig att konflikten 1989
kan förstås på flera sätt.
Man kan, vilket många i Väst hade en benägenhet att göra,
hävda konstens frihet, att en roman eller en dikt är en estetisk
framställning som inte kan fås att tjäna någon ideologi. Det
är skillnad på konst och krönikor. Konstnärens motto är,
som Ibsen uttryckte det: ”Jag frågar blott, mitt kall är ej att
svara.” Att bedöma ett konstverk – och ingen förnekar att
Satansverserna är ett sådant – utifrån dess politiska eller reli­
giösa innehåll är ett missförstånd. I synnerhet ett postmoder­
nistiskt konstverk. Att ha överseende med ett konstverk man
inte gillar är inte ens tolerans, det är bara allmänbildning.
Mot detta försvar står en helt annan uppfattning: att ord
äger tyngd och betyder något i det verkliga livet. Oavsett hur
många fiktiva knep som använts för att linda in berättelsen
om Mahmoud och de först äkta, senare oäkta koranverserna,
så står berättelsen där svart på vitt. Och den är en skymf
mot islam därför att den säger något ofördelaktigt om
Muhammed som till råga på allt inte stämmer. Som en av
bokens akademiska angripare, professor Syed Ali Ashraf
vid Cambridge University, har sagt: Vad gäller den myt om
de så kallade satansverserna som Rushdie för till torgs i sin
239
”anti-islamiska teori förklädd som roman” förhåller det sig
på följande sätt:
ingen kvalificerad Hadithforskare har verifierat myten
om satansverserna, men däremot har många framstå­
ende islamiska teologer avfärdat den som något som
ursprungligen spreds av de vantrogna i Mecka i syfte
att så tvivel bland de nyligen omvända angående de
uppenbarelser som den Välsignade Profeten hävdade
att han hade fått via ärkeängeln Gabriel.181
Här talar sannerligen en auktoritet om det auktoriserade.
Det har diskuterats huruvida episoder som Rushdiekrisen
och karikatyrkrisen är en ”civilisationskrock” eller inte. Ett
citat som detta vittnar om att det åtminstone rör sig om en
kulturkrock. En västlig litterär tradition där en roman är ett
konstverk och en östlig där ett ord är ett ord oavsett var det
uppträder, där det är skillnad på sanning och lögn och den
som ljuger är en tjuv som ska straffas.
Krocken mellan de båda litterära kulturerna framträder
tydligt i följande uttalande av en av de muslimska ledarna i
Bradford, där alltsammans började:
Att kristna under påverkan av den europeiska upp­
lysningen tolererar blasfemi är inget att skryta med.
De borde snarare skämmas. Problemet är inte Gud,
han klarar sig nog. Problemet är den troende, som
måste försvara Guds och hans tjänares ära mot
Satans förtal om hans tro ska vara värd något. För
tron känns igen på sina gärningar.182
Det är sällan man träffar på ett så klockrent försvar av fun­
damentalismen. Det skulle i så fall vara i Grundtvigs tidiga
240
Satansverserna och de fördömda teckningarna
angrepp på toleransen, då han tillgrep liknande argument.
Även för honom var den avgörande motsättningen den mel­
lan ordets frihet och ordets allvar.183
Men man kan också se krocken på ett annat sätt: som
en fråga om rätten till religionskritik. Rushdie har själv
ofta – efter fatwan, av högst förståeliga skäl – använt sin rätt
som konstnär att frånsäga sig allt ansvar för de åsikter som
eventuellt kan utläsas ur hans bok. Det hindrar naturligtvis
inte läsaren från att utan vidare läsa in ett försvar för jäm­
likheten och ett angrepp på auktoritärt regeltyranni i boken
på samma sätt som vi här har gjort. Och ta den i försvar just
på grund av detta budskap och dess berättigande. Det finns
knappast någon läsare som skulle känna sig intolerant genom
att försvara Rushdies bok från den utgångspunkten. Den
enda intolerans som det talades om under Rushdiekrisen var
den intolerans som utgick från Teheran.
Men hur var det då med karikatyren av Muhammed
med en bomb i turbanen och de elva övriga teckningarna?
Hur kunde det komma sig att en del av dem som försvarade
Rushdie angrep Jyllands-Posten? Varför befann sig i dessa
människors ögon romanförfattaren inom toleransens grän­
ser men tidningen utanför?
För att kunna jämföra de båda måste vi se lite närmare på
teckningarna och motiven bakom dem.
karikatyrerna
Teckningarnas egentlige upphovsman är inte den enskilde
tecknaren utan Flemming Rose, kulturredaktör på JyllandsPosten, som kom på idén, beställde teckningarna som sina
verktyg och med egna ord fastställde den roll de skulle spela.
I följetexten184 beskriver han en situation där konstnärer
i det sekulära samhället utövar självcensur av rädsla för
241
repressalier från vissa muslimer som förkastar det profana
samhället. Dessa människor ”kräver ett särskilt hänsyns­
tagande till sina egna religiösa känslor”. Men detta är,
skriver Flemming Rose, ”oförenligt med sekulär demokrati
och yttrandefrihet, som kräver att man måste stå ut med att
bli hånad, smädad och förlöjligad”. Därför vände han sig å
sin tidnings vägnar till medlemmarna i Danske bladtegneres
Forening och bad dem ”teckna Muhammed som de ser
honom”. Tolv tecknare svarade på uppmaningen, en del
med tämligen obegripliga teckningar, en enstaka med en
teckning som hånade Jyllands-Posten, flera med en mer eller
mindre tydlig udd riktad mot profeten och så var det alltså
den beryktade teckningen, där Muhammed i stället för en
apelsin hade en bomb i turbanen.
Tecknarna hade av redaktören fått i uppgift att teckna
muslimernas profet i ett sammanhang där syftet var att lära
dem att stå ut med att bli hånade, smädade och förlöjligade.
Rose försvarade sig vid upprepade tillfällen med att det inte
bara var muslimerna som han ansåg måste finna sig i detta,
utan alla. Det förändrade emellertid inte det faktum att bud­
skapet var utformat på ett sådant sätt att det angick framför
allt muslimerna i Danmark
Om religionskritiken i den centrala teckningen, den
med bomberna i turbanen, har dess upphovsman sagt:
”Teckningen angriper inte islam som helhet, utan den delen
som uppenbarligen kan inspirera till våld, terrorism, död
och förintelse.”185 Kritiken i teckningen är i så fall mycket
oprecist formulerad. När däremot Rushdie i sin roman
kritiserar islam för kvinnoförtryck och regelterror så rör det
sig om en detaljerad och välgrundad kritik, som gäller islam
och inte begränsar sig till en ospecificerad del av religionen.
Satansverserna var från första början, eftersom det var en
engelskspråkig roman av en berömd författare, en internatio­
242
Satansverserna och de fördömda teckningarna
nell affär, medan karikatyrerna blev det först så småningom,
och inte minst på grund av den danska regeringens klum­
piga hantering av saken. Reaktionen på Rushdies hån kom
mycket snabbt från en mycket stark makt, nämligen den
iranska statens andliga och därför även världsliga ledning.
Detta medan Roses hån till att börja med endast var riktat
mot en dansk minoritet utan maktmedel och publicerades
i en tidning som i åratal tränat denna minoritet på att bli
hånade, smädade och förlöjligade.
En annan skillnad mellan karikatyrkrisen och omständig­
heterna kring publiceringen av den engelska romanen for­
muleras bäst av den amerikanske tecknaren Art Spiegelmann
i en utförlig och yrkesmässig genomgång och analys av
samtliga tolv teckningar. Mot denna bakgrund sammanfat­
tade han affären på följande sätt:
Det tragiska med det danska ’teckningskriget’, som
på allvar bröt ut i februari, är att det inte alls hand­
lade om teckningar. Teckningar, till och med hatiska
teckningar, är symtom på men inte orsak till en
sjukdom. De danska teckningarna var det som Alfred
Hitchcock kallade en McGuffin – ett i sig betydelse­
löst inslag som används för att driva handlingen
framåt. Den kränkning som teckningarna medförde
användes som ursäkt för att åsamka en redan allvarligt
sårad värld nya lidanden. Det var en kränkning som
fick väst att uppfatta muslimerna som en motpol som
inte kan assimileras, och för de rättrogna var den ett
oavvisligt bevis på att diskrimineringen av muslimer
och rena värvningsplakaten till det heliga kriget.186
När det gäller tolerans finns det inget facit. Inte ens efter en
hel bok om toleransens roll och betydelse genom tiderna kan
243
vi komma fram till någon objektiv slutsats om var gränsen
går: om varken Rushdies eller Roses handlingar bör tolere­
ras, om båda är på sin plats eller om gränsen går någonstans
mitt emellan.
Vi ansluter oss till den senare uppfattningen – alltså att
Rushdies verk hör hemma i ett tolerant samhälle, medan
Roses handling gynnar intoleransens sak – men vi kan inte
finna vårt argument för detta i toleransens långa historia,
utan är precis som alla andra hänvisade till att peka på de skill­
nader som vi lyft fram och sedan värdera dem på eget ansvar.
Om, som det gamla talesättet lyder, ändamålen helgar
medlen är det lika sant att ändamålet även vanhelgar med­
len. Om toleransen vet vi att man kan strunta i en viss grupp
andra människor – men då är man inte tolerant utan bara
likgiltig. När gruppen vid en viss tidpunkt blivit så stor att
man inte längre kan strunta i den infinner sig en situation
där man måste välja mellan konfrontation och äkta tolerans.
Det senare innebär avståndstagande utan förkastelse, men
med inlevelse och en insikt om att man kan ha fel.
Rose valde motsatsen: konfrontation. Hans tecknings­
projekt är upplagt på ett så urskillningslöst sätt att det skär
alla i den utpekade gruppen över en kam. För det enda som
går att utläsa ur teckningen av Muhammed med bombturba­
nen är att alla som följer honom är bombmän.
Inget samhälle kan bygga på ett sådant påstående. Bara
hat och oförsonlighet. När den kris som Satansverserna
utlöste var som värst sammanfattade kanadensaren Michael
Ignatieff, som är författare, historiker och liberal politiker,
krisens logik på ett sätt som egentligen är giltigt för båda
kriserna:
Om muslimer och oroliga liberaler i väst vill veta vad
det är våra gudlösa, materialistiska samhällen står för
244
Satansverserna och de fördömda teckningarna
borde de kasta en blick på Europas religionshistoria.
Striderna om tron har gett oss ett värde – toleransen
– som förtjänar att dammas av och lösas ut från det
förflutnas pantbank. Ordet har med tiden blivit en
beteckning på slö relativism och ömsesidig likgiltig­
het. En gång i tiden innebar det ordet något hand­
fast, nämligen plikten att alltid använda övertalning
och aldrig våld när det gäller att få andra människor
att ändra uppfattning, och att aldrig tro att Gud eller
förnuftet ger oss monopol på sanningen.
Det finns inget heligt med toleransen – vi är inte
tvungna att tolerera någon som hotar oss på grund
av våra åsikter. Men toleransen förpliktar oss att tän­
ka och leva på ett visst sätt: att lyssna när vi inte har
någon lust att lyssna, att finna oss i förolämpningar
i stället för att hämnas dem, att kämpa för att förstå
när vi hellre bara skulle vilja kämpa och att som sista
utväg kämpa när intoleransen vägrar att lyssna till
förnuftet.
Jämför man de sista meningarna i de två styckena är det lätt
att se självmotsägelsen: att inte tro att man har monopol på
förnuft och sanning och så ändå i ett visst ögonblick handla
som om man hade det. Inte ens den mest sofistikerade analys
av toleransen kan upphäva den motsägelsen.
Men det betyder inte att påståendet är tomt. Det som
här har sagts om toleransens väsen – ett visst sätt att leva
och tänka – kan fungera som konklusion i fråga om båda de
kriser som Rushdie respektive Rose utlöste. De som förhöll
sig på ett sätt till den ena handlingen och på ett annat till
den andra gjorde det därför att de bedömde verken, situa­
tionerna eller effekterna – eller alla tre sakerna på en gång
– som i avgörande avseenden olika.
245
År 1984 begicks en handling som på viktiga punkter var
som det som skedde i Jyllands-Posten 2005. Det året berikades
det danska offentliga rummet med en bild på Jesus med
stånd, gjord av Jens Jørgen Thorsen. Offentliggörandet ägde
inte rum i någon tidning, utan på en betongvägg på statio­
nen i Birkerød. Detta var ett exempel på yttrandefriheten i
den profana demokratin och skulle kunna lära kristna män­
niskor att finna sig i att bli hånade, smädade och förlöjligade.
Muhammed som bombman och Jesus som kåtbock är ju
religionskritik på ungefär samma nivå.
Emellertid ingrep trafikminister Arne Melchior. Och
Jyllands-Posten kommenterade att ministern ”uppvisade både
förnuft och mod när han krävde att kluddet skulle tas bort,
trots att han kan räkna med att det kommer att höjas rop om
censur och vad grundlagen säger.187 Det var inte många andra
än den förorättade konstnären som den gången sa något om
den okränkbara yttrandefriheten, och som synes allra minst
Jyllands-Posten.
I en demokrati måste man ofta stå ut med att bli hånad,
smädad och förlöjligad. Men man har ingen demokratisk
plikt att ge sitt samtycke till allt hån mot andra människor.
Så enkelt kan fallet med Muhammed som bombman och de
andra karikatyrerna uppställas. Det måste i en demokrati
finnas plats för skarp och välunderbyggd kritik av alla reli­
gioner, även om detta innebär hån; men man behöver inte
hylla alla former av hån bara för att de utgör kritik. Detta är
den stora skillnaden mellan Rushdies och Roses projekt. Det
ena rymmer i form av konst en insiktsfull, nyanserad kritik
med goda argument, det andra i stort sett bara hån. JyllandsPostens karikatyrer av Muhammed har mer gemensamt med
Jens Jørgen Thorsens Jesuskarikatyr på väggen i Birkerød än
med Salman Rushdies roman om satansverserna i Koranen.
246
