Högsta Domstolen
NJA 1996 s. 377 (NJA 1996:60)
Målnummer:
T4634-95
Avdelning:
Domsnummer:
DT119-96
Avgörandedatum:
1996-06-13
Rubrik:
När ett dödsfall orsakats av vårdslöshet, har i visst fall ersättning
för personskada tillerkänts personer som stått den avlidne särskilt
nära.
Lagrum:
5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall:
NJA 1971 s. 78
NJA 1979 s. 620
NJA 1993 s. 41
REFERAT
Den 19 april 1992 vid 12-tiden på dagen inträffade en trafikolycka på Gamla
Särövägen i Göteborg. Vid olyckan blev elvaårige K.H. påkörd bakifrån av en
personbil medan han befann sig på trottoaren. Bilen fördes av B-M.H. som vid
tillfället var påverkad av bl a alkohol. Efter olyckan avvek hon från platsen. K.H.
fick vid påkörningen allvarliga skador som medförde att han senare avled.
HovR:n för Västra Sverige dömde B-M.H. för grovt vållande till annans död,
grov vårdslöshet i trafik, grovt rattfylleri och grovt obehörigt avvikande från
olycksplats till fängelse ett år.
K.H:s föräldrar, makarna H.H. och A-C.Z-H, samt hans syster E.H. född 1983,
väckte vid Göteborgs TR talan mot B-M.H. och yrkade att hon skulle åläggas att
utge skadestånd, till H.H. med 151 900 kr, till A-C.Z-H. med 123 002 kr samt
till E.H. med 100 000 kr.
B-M.H. bestred bifall till kärandenas talan.
TR:n (rådmännen Eriksson och Lundgren samt hovrättsassessorn Alenbratt)
anförde i dom d 2 juni 1993: Till stöd för talan har kärandena anfört: H.H. var
vid tillfället för olyckan ute på en promenad. När han var nästan hemma fick
han se en ambulans stå utanför familjen H:s hus. Han sprang fram till platsen
och fick då se K. ligga livlös på gatan. Han följde med sonen i ambulansen till
sjukhuset. Tillsammans med sin hustru vakade han över sonen i över 30
timmar innan denne slutligen avled. H.H. åsamkades psykiska besvär vid
åsynen av sonens olycka. På grund härav var han sjukskriven till utgången av
mars 1993. Han går fortfarande regelbundet och får psykiatrisk vård. Han har
härigenom åsamkats inkomstbortfall med 51 900 kr. Då olyckan inträffade
endast två meter utanför familjen H:s hem var A-C.Z-H. vid olycksplatsen
mindre än en minut efter det att olyckan hade hänt. Hon fick då se sin son ligga
livlös på gatan, kraftigt blödande. Hon greps därvid av panik. Hon tog sonen i
famnen och höll honom tryckt intill sig till dess att ambulanspersonal kom till
platsen. A-C.Z-H. åsamkades grava psykiska besvär vid åsynen av sonens
olycka. På grund härav är hon fortfarande sjukskriven och hon går regelbundet
hos en psykiatriker. Hon har härigenom åsamkats inkomstbortfall med 23 002
kr. E.H. befann sig mindre än fem meter från K. när olyckan inträffade. Efter
att ha sett olyckan hända sprang hon skrikande för att hämta sin moder.
Tillsammans med modern sprang hon ner till vägen där K. låg livlös på gatan.
E.H. stod sedan intill vägen till dess ambulansen kom och hämtade brodern.
E.H. åsamkades grava psykiska besvär vid åsynen av sin broders olycka. På
grund härav går hon regelbundet hos en psykiatriker. Hennes skada synes tillta
successivt. Samtliga tre kärande har orsakats skada i form av psykisk chock på
grund av vad de bevittnat. Deras skador står i nära samband med och är
adekvata i förhållande till B-M.H:s brott. De är därför berättigade till
skadestånd enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen. Förutom ersättning till K:s
föräldrar för inkomstbortfall bör ersättning för sveda och värk i form av psykiskt
lidande utgå till var och en av kärandena med 100 000 kr.
B-M.H. har vitsordat de av kärandena anförda uppgifterna rörande olyckan och
omständigheterna i samband med denna. Hon har vidare vitsordat att
kärandena till följd av olyckan drabbats av psykiska besvär som är att anse
som personskada i den bemärkelse som åsyftas i 5 kap 1 § skadeståndslagen
och att makarna H. härigenom drabbats av inkomstbortfall motsvarande yrkade
belopp. Som grund för sitt bestridande av kärandenas talan har hon anfört
följande. Det saknas stöd i gällande rätt för ett utdömande av skadestånd till
den som tillfogats personskada i form av psykiska besvär i samband med att
någon dödats, för såvitt talan inte riktas mot den som gjort sig skyldig till
uppsåtligt dödande. I detta fall förelåg inte något uppsåt.
B-M.H. har förklarat att hon inte kan vitsorda något belopp som skäligt vad
gäller ersättning för sveda och värk.
Domskäl. Det är ostridigt i målet att kärandena till följd av K.H:s död tillfogats
sådana psykiska besvär som är att hänföra till personskada. Deras talan
innefattar yrkande om ersättning enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen för denna
personskada.
Frågan om skadestånd till den som tillfogats personskada i form av psykiska
besvär i samband med att en närstående dödats har prövats av HD senast i två
pleniavgöranden d 24 febr 1993. Domarna innebär en utvidgning i förhållande
till tidigare rättspraxis beträffande möjligheterna för närstående att få
ersättning för sina psykiska besvär. Utvidgningen tar sikte på fall där en person
har dödats genom en uppsåtlig handling.
Tvistefrågan i målet är uteslutande om skadestånd kan utgå även när den
skadegörande handlingen inte varit uppsåtlig. Någon sådan möjlighet torde,
såsom TR:n uppfattat rättsläget, inte ha funnits före HD:s avgöranden av d 24
febr 1993.
I de nämnda rättsfallen anför HD att det kan diskuteras hur långt man bör gå
när det gäller att vidga skadeståndsmöjligheterna och att fråga uppstår bl a om
skadestånd till närstående bör kunna dömas ut inte bara vid uppsåtligt dödande
utan också när dödsfallet har orsakats av vårdslöshet eller annat handlande
som kan grunda skadeståndsskyldighet I anslutning härtill berör domstolen
även frågan om skadestånd vid personskada som inte har lett till döden. HD
konstaterar att en långtgående utvidgning av de diskuterade
skadeståndsmöjligheterna förutsätter så ingående överväganden av både
principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren.
Spörsmålet om skadestånd skall kunna utgå även när den skadegörande
handlingen inte är uppsåtlig förutsätter enligt TR:ns mening överväganden av
sådan art och omfattning att de i enlighet med HD:s uttalande bör ankomma på
lagstiftaren.
På grund av det anförda kan kärandenas talan inte bifallas.
Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.
H.H, A-C.Z-H. och E.H. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade
bifall till sin vid TR:n förda talan.
B-M.H. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsrådet Zelano, referent, och tf
hovrättsassessorn Hallen) anförde i dom d 28 sept 1995: Domskäl. Fråga är i
målet huruvida den, som tillfogats personskada i form av psykiska besvär till
följd av att en närstående dödats genom brottslig gärning, kan erhålla
ersättning enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen även för det fall att skadegöraren
varit vårdslös. Som framgår av TR:ns dom har denna fråga berörts av HD i det
av TR:n citerade rättsfallet NJA 1993 s 41. I detta rättsfall uttalade HD in pleno
att skadestånd visserligen borde kunna utgå åtminstone i de fall, där en person
drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen
dödad, men också att en långtgående utvidgning av de diskuterade
skadeståndsmöjligheterna förutsatte så ingående överväganden av både
principiell och praktisk natur att de lämpligen borde ankomma på lagstiftaren,
varvid domstolen erinrade om att kommitten om ideell skada enligt sina
direktiv (Dir 1988:76) hade att utreda hithörande spörsmål.
Sedan TR:n meddelat sin dom i förevarande mål, har den åsyftade kommitten
lagt fram sitt slutbetänkande Ersättning för ideell skada vid personskada (SOV
1995:33). Kommitten föreslår i betänkandet, vilket f n remissgranskas, att till
den nu gällande bestämmelsen i 5 kap 2 § 1 st skadeståndslagen angående vad
som är ersättningsgillt när personskada lett till döden skall läggas även
personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne
särskilt nära. Att märka är att ett lagfästande av den förordade
ersättningsmöjligheten kommer att ge anhöriga en ersättningsrätt som inträder
närhelst skadeståndsskyldighet föreligger; den skadebringande handlingen
behöver inte vara ett brott och än mindre ett uppsåtligt brott. En sådan
ersättningsmöjlighet skulle sålunda utan vidare också täcka ett fall som det
förevarande, där det är ostridigt att klagandenas psykiska besvär är att hänföra
till personskada och orsakats av K.H:s bråda och av B-M.H. vållade död.
Emellertid torde av allmänna principer följa att nya skadeståndsregler tillämpas
endast på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet (jfr bet s 436). Oavsett
om den föreslagna lagändringen kommer till stånd, torde den därför sakna
tillämplighet på det nu aktuella fallet. Av intresse är därför närmast följande
bedömning av det rådande rättsläget som sammanfattningsvis kan hämtas från
kommittens betänkande. Ersättningsfrågan är tveksam när någon tillfogats
psykiska besvär av att bevittna att en nära anhörig dödats till följd av någon
annans skadeståndsgrundande beteende. I den juridiska litteraturen har
rättsfallet NJA 1971 s 78 ibland tagits till intäkt för att närstående som
bevittnat en sådan skadehändelse har rätt till skadestånd, oavsett om
dödsfallet vållats uppsåtligen eller ej. Det har dock från andra håll ifrågasatts
om rättsfallet ger stöd för denna slutsats. I underdomstolarnas och
Brottskadenämndens praxis finns flera exempel på att skadestånd har utgetts
till den som tillfogats psykiska besvär vid åsynen av en nära anhörig som
dödats eller skadats allvarligt genom ett våldsbrott. Däremot finns det inte
några fall där skadestånd i motsvarande situation har utgått vid andra
skadegörande handlingar än våldsbrott. I rättspraxis har den som åsamkats
psykiska besvär genom underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom
en skadeståndsgrundande handling tillerkänts ersättning i fall där den anhörige
blivit uppsåtligen dödad. I underdomstolarnas praxis har skadestånd också
utdömts i fall då den dödande handlingen varit så grovt vårdslös att denna varit
att likställa med uppsåtligt handlande.
Innebörden av gällande rätt får med hänsyn till det anförda anses vara att det
för skadeståndsskyldighet av det slag, varom är fråga i målet, inte vid
oaktsamhetsbrott är tillräckligt med att en skadegörande handling föreligger
utan att det krävs att starkt försvårande moment präglar skadevållarens
handlande. I föreliggande fall har själva den skadegörande handlingen
visserligen inte varit uppsåtlig utan straff-rättsligt befunnits innefatta vållande
till annans död och vårdslöshet i trafik. Båda dessa brott har emellertid
bedömts som grova. B-M.H:s ansvar måste också ses mot bakgrund av att hon
vid samma tillfälle gjort sig skyldig till uppsåtliga brott, nämligen dels grovt
rattfylleri, där alkoholkoncentrationen i hennes blod efter färden uppgick till
1,62 promille, dels grovt obehörigt avvikande från trafikolycksplats, bestående i
att hon lämnade skadeplatsen utan att vidta de åtgärder vartill påkörningen av
barnet skäligen bort föranleda. Enligt HovR:ns bedömning är brottsligheten
därmed så svår och av sådan beskaffenhet att skadestånd bör utgå för
inkomstbortfall och psykiska besvär som drabbat närstående.
Yrkad ersättning för inkomstbortfall har vitsordats i och för sig och skall därför
utdömas.
Utredningen om de psykiska besvären ger stöd för att - med utgångspunkt i
allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag - uppskatta
skadeståndet för var och en av klagandena till 30 000 kr.
Domslut. HovR:n förpliktar B-M.H. att utge skadestånd till H.H. med 81 900 kr,
till A-C.Z-H. med 53 002 kr och till E.H. med 30 000 kr.
Hovrättsrådet Nyström var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.
B-M.H. (ombud advokaten L.W.) överklagade och yrkade ogillande av
kärandenas talan.
H.H. A-C.Z-H. och E.H. (ombud för samtliga advokaten L.F.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Karlbom, föreslog i betänkande följande dom: HD
fastställer HovR:ns dom.
HD (JustR:n Knutsson, Lambe och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Av
TR:ns dom framgår att E.H. varit åsyna vittne till olyckan, att A-C.Z-H. varit på
olycksplatsen mindre än en minut efter olyckan och att H.H. kommit dit i sådan
tid att han fått se K.H. ligga livlös på gatan innan denne fördes in i den
ambulans som tillkallats. De har således alla kommit att direkt på platsen
beröras av olyckan, och de har ostridigt drabbats av psykiska besvär till följd av
denna. Rättspraxis ger inte något klart stöd för att anse att de har rätt till
ersättning med hänsyn till att de själva inte skadats vid olyckan (jfr NJA 1971 s
78) och att den skadeståndsgrundande handlingen företagits av oaktsamhet
och inte uppsåtligen (jfr NJA 1993 s 41).
HD har i pleniavgörandet NJA 1993 s 41 uttalat att det finns anledning att i
rättspraxis inta en mindre restriktiv hållning än tidigare beträffande
möjligheterna för närstående att få ersättning för sina psykiska besvär. En
långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna förutsatte emellertid
enligt domstolen så ingående överväganden av både principiell och praktisk
natur att de lämpligen borde ankomma på lagstiftaren, och domstolen
hänvisade i sammanhanget till det utredningsarbete som bedrevs av
Kommitten om ideell skada. Domstolen stannade i målet för en lösning som
innebar att ersättning utgår till personer som drabbats av psykiska besvär till
följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad men uteslöt inte att
ytterligare utvidgning av skadeståndsmöjligheterna kunde ske utan ny
lagstiftning.
I sitt slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning för ideell skada vid
personskada har Kommitten om ideell skada analyserat de principiella och
praktiska konsekvenserna av en utvidgning av skadeståndsmöjligheterna vid
psykisk chock (s 377ff). Kommitten föreslår att, om någon dödats genom
skadeståndsgrundande handling, de som stod den avlidne särskilt nära skall ha
rätt till skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som åsamkats
dem till följd av dödsfallet. Förslaget innebär att skadestånd till närstående
skall kunna dömas ut inte bara vid uppsåtligt dödande utan också när dödsfallet
har orsakats av vårdslöshet eller annat handlande som grundar
skadeståndsskyldighet och ger alltså rätt till skadestånd vid omständigheter av
det slag som är aktuella i förevarande mål. De samhällsekonomiska
konsekvenserna av en rätt till ersättning åt närstående när dödsfallet orsakats
av vårdslöshet är enligt kommitten förhållandevis begränsade (s 390).
Frågan om lagstiftning på grundval av betänkandet är ännu inte slutligt avgjord
och det finns alltjämt goda skäl att vara restriktiv med att ytterligare utvidga
skadeståndsmöjligheterna genom rättspraxis. Det dödsfall som det nu är fråga
om har emellertid orsakats genom en grov vårdslöshet från skadevållarens sida
som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande. Särskilt med hänsyn härtill
bör - trots vad nyss sagts - de skador som drabbat de anhöriga anses
ersättningsgilla. HovR:ns domslut bör därför fastställas.
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
JustR:n Lind och Svensson, referent, var skiljaktiga beträffande motiveringen
och anförde: Den 11-årige K.H. skadades till döds när han nära sin bostad blev
påkörd av en bil. Bilföraren B-M.H. har genom lagakraftvunnen dom fällts till
ansvar för grovt rattfylleri, grovt vållande till annans död, grov vårdslöshet i
trafik samt grovt obehörigt avvikande från olycksplats. Målet i HD rör frågan
om skadestånd till den dödade pojkens föräldrar och hans yngre syster. Talan
gäller ersättning för personskada som ostridigt uppkommit på grund av psykisk
chock. Parterna tvistar om det finns rättslig grund för bifall till talan.
Av utredningen framgår att systern var åsyna vittne till olyckan och att hon
ropade på sin mor som rusade ut från sitt hus och fann sin son ligga döende på
marken. Fadern, som varit ute, kom tillbaka till sin bostad innan ambulans
hunnit köra i väg med pojken, som avled senare på sjukhus.
De nu anförda omständigheterna väcker frågan om talan skulle kunna bifallas
med en vidareutveckling av det resonemang som fördes i rättsfallet NJA 1971 s
78. Det rättsfallet gällde ersättning för inkomstförlust m m till följd av en
depression hos en bilförare som skadats vid en trafikolycka där hans föräldrar
dödades. Rättsfallet är dock något oklart. Som HD framhöll i pleniavgörandena
NJA 1993 s 411 och II är det sålunda osäkert om ersättning skulle ha utgått
även om depressionen hade utlösts enbart av föräldrarnas död. Trots denna
oklarhet skulle det dock i och för sig kunna tänkas att i likartade fall låta
närståendes rätt till ersättning för psykisk chock på ett eller annat sätt vara
beroende av om den närstående själv bevittnat olyckan eller varit nära
olycksplatsen.
Prövar man en sådan tankegång i det aktuella fallet torde man utan större
svårigheter kunna komma till att systern bör få skadestånd trots att hon själv
inte fick några andra skador vid olyckan. Det skulle i så fall eventuellt vara en
viss utvidgning av det skadeståndsansvar som etablerades i 1971 års fall. Men
hur skall i så fall moderns talan bedömas? Enligt vår mening skulle det vara
orimligt att dra gränsen så att systern men inte modern får skadestånd.
Detsamma synes vara fallet när man härefter skulle ta ställnig till faderns talan.
Men antag att fadern hade varit någon annanstans och kallats till sjukhuset
innan sonen avled eller att han varit så långt borta att han inte kunde hinna
fram till sonens dödsbädd. Att försöka dra någon gräns mellan olika tänkbara
situationer med följd att systern och modern men inte fadern får skadestånd
synes oss vara mycket svårt och leda till oskäliga effekter. Lösningen på det
skadeståndsrättsliga problemet i detta fall bör därför enligt vår mening inte
sökas efter nu antydda linjer. Likaväl som vid uppsåtligt dödande bör det sakna
betydelse om de närstående inte har bevittnat dödsfallet eller i övrigt vistats på
eller i närheten av brottsplatsen. Det bör inte heller ha någon betydelse om det
har förflutit en viss tid innan en närstående har fått underrättelse om det
inträffade. (NJA 1993 s41.)
Nyssnämnda pleniavgöranden innebär att ett tidigare rättsfall, NJA 1979 s 620,
inte längre är vägledande. Avgörandena medför vidare att det numera är
möjligt att tillerkänna närstående ersättning för personskada bestående i
psykisk chock därför att en närstående bragts om livet genom uppsåtligt brott.
I pleniavgörandena förutsattes att en viss vidareutveckling av rättsläget skulle
kunna ske genom praxis men att en långtgående utvidgning av
skadeståndsmöjligheterna borde ankomma på lagstiftaren. Frågan blir då vad
som kan anses vara lämpligt och möjligt att i dagens läge åstadkomma i
rättstillämpningen.
Grovt oaktsamt brottsligt handlande ligger ofta nära det uppsåtliga brottet. Ett
exempel är att B. utsätter D. för en omfattande och grov misshandel som leder
till att D. avlider. Det efterföljande rättsliga förfarandet kan då mynna ut i att
B. döms för grov misshandel och grovt vållande till annans död. Starka
billighetsskäl synes oss tala för att D:s närstående då skall kunna få ersättning
för personskada bestående i psykisk chock. Härtill kommer att det i andra
sammanhang inom skadeståndsrätten förekommer att med uppsåt likställs grov
oaktsamhet. En sådan utvidgning av rättsläget bör kunna ske redan nu genom
praxis.
Mera tveksamt kan var om man nu i praxis bör ta ett steg till och låta
närstående till en avliden person få skadestånd av aktuellt slag när dödsfallet
orsakats genom oaktsamhet. Vid den bedömningen bör man väga in att
domstolar inte sällan är tämligen restriktiva när det gäller att avgöra om en
oaktsamhet är grov (jfr NJA 1992 s 130 spec s 137). Mot den bakgrunden kan
det verka oskäligt om en skadeståndstalan skall stupa på att oaktsamheten inte
nått den nivå där den blir grov. En rimligare gräns erhålls enligt vår mening om
skadeståndet till efterlevande närstående kan utdömas ifall dödsfallet orsakats
genom oaktsamhet, dvs i praktiken genom brottet vållande till annans död. En
sådan utvidgning av skadeståndsansvaret genom praxis torde inte medföra
sådana samhällsekonomiska effekter att man av det skälet bör avstå från
utvidgningen (se SOU 1995:33 s 390). Huruvida skadestånd skall dömas ut
även i fall när en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande
handling, som inte är vårdslös, bör emellertid ankomma på lagstiftaren att
avgöra liksom även frågan om ersättning skall kunna ges för psykisk chock när
en närstående tillfogats personskada som inte lett till döden. Måhända kan det
också vid lagstiftning bli aktuellt att införa regler om ersättning för ideell skada
i form av sorg och saknad, något som inte torde vara möjligt att åstadkomma
genom rättspraxis.
HD:s dom meddelades d 13 juni 1996 (nr DT 119).
Sökord:
Litteratur:
Skadestånd; Vållande till annans död; Personskada; Vårdslöshet i trafik
