Cassinis första bilder av Titan på nära håll Meddelanden från Första

Meddelanden från
rymden
uppfångade på redaktionen
foto: nasa / jpl / space science institute
Cassinis första bilder av Titan på nära håll
U
På den nedre vänstra bilden ser vi diset högt ovanför
den norra delen av gränsen mellan dag och natt på Titan.
Diset ligger hundratals kilometer över Titans yta. Det
som ligger allra högst blir belyst av solen även där marken ligger i skugga – till vänster i bilden.
Nere till höger visas den första radarbilden av Titans
yta, tagen från 1 600 km höjd. De ljusa områdena tros
vara oländig terräng och de mörka slätare. Ser ni den
svarta katten Si-Si?
♦
nasa / jpl / space science institute
radarbild: nasa / jpl
nder anflygningen mot Saturnusmånen Titan i
slutet av oktober tog rymdsonden Cassini bl.a.
bilden ovan, som visas dels i råskick, dels efter
successiv kontrastförstärkning med hjälp av flera exponeringar. Det stora ljusa området kallas Xanadu och
har även observerats från jorden. Nära sydpolen ligger
mycket ljusa moln. Vad de mörka områdena är vet man
inte än, men det förefaller säkert att inte bara meteoritnedslag format Titans yta.
Första solseglaren färdig
C
osmos 1, den första
rymdfarkost som ska
drivas av solljus, är
nu färdig att sändas upp i
rymden – från en rysk ubåt
i undervattensläge!
Det är The Planetary Society i Kalifornien som står
bakom projektet. Någon
gång mellan 1 mars och 7
april 2005 – precis när får
den ryska flottan bestämma
– är det meningen att en
24 populär astronomi ∙ december 2004
rysk Volnaraket ska lyfta upp den i omloppsbana, där sedan de åtta solseglen ska fällas ut. Efter kontroll av allt
fungerar hoppas de ansvariga att seglingen kan komma
igång någon vecka senare och kanske vara någon månad.
Cosmos 1 är byggd i Ryssland, medan en del av instrumenteringen kommer från USA. Ett internationellt nätverk av spårstationer ska hålla reda på hur det går. För
en iakttagare på marken blir den lika ljus som fullmånen,
men med allt ljus samlat i en liten prick.
Meddelandet om detta kom den dag då Carl Sagan skulle ha fyllt 70 år. Sagan var en av grundarna av The Planetary Society och dess president till sin död 1996. Hans änka
satte igång nedräkningsklockan till uppskjutningen.
♦
.foto: nasa / jpl
Nytt ljus över gamla supernovor
M
Det dröjde 432 år innan man hittade kompanjonen till den exploderade stjärnan.
ed hjälp av Hubbleteleskopet i rymden och ett
par jordiska teleskop har en forskargrupp vid
universitetet i Barcelona löst mysteriet med
vad som hände med Tycho Brahes ”Nya Stjärna” 1572.
Tychos noggranna observationer av stjärnan väckte sensation. De visade att förändringar var möjliga i stjärnornas avlägsna värld. Enligt den gamla läran skulle detta
inte vara möjligt. Detta var en av de observationer som
banade väg för den moderna världsmodellen som vidareutvecklades av Copernicus, Kepler, Galilei och Newton.
Ja, vad var det som hände? Tycho Brahe visste inte
att stjärnorna är av samma natur som vår sol, och att de
föds, utvecklas och dör. De tyngsta stjärnorna dör med
en explosion. När bränslet tar slut försvinner det inre
tryck som motverkar tyngdkraften. Då kollapsar stjärnan
i centrum, men de yttre delarna slungas ut i en enorm
explosion. Rymden lyses för några månader upp av ett
bländande sken – en supernova.
Supernovor kan bildas på olika sätt. Ett sätt är att
en ensam, mycket tung stjärna kör slut på bränslet och
exploderar. Detta kallas för supernova typ II. Ett annat
sätt är att två medeltunga stjärnor kretsar kring varandra.
När de åldras sväller de och spiller material över till varandra När en av dem sedan blivit en vit dvärg kan den
på så vis bli för tung och explodera som en gigantisk
atombomb. Den andra stjärnan kastas ut i en ensam resa
genom rymden. Supernovor från dubbelstjärnor kallas
för typ Ia.
Man har länge misstänkt att Tychos supernova 1572
var av typ Ia, alltså en normal stjärna och en vit dvärg
som exploderade. Men hur kan man bevisa detta, och
vart tog den normala stjärnan i så fall vägen? Nu har
Barcelonagruppen med hjälp av Hubbleteleskopet
hittat en stjärna som rör sig precis så att den var vid
explosionsplatsen 1572. Med hjälp av stora jordbundna
teleskop har spektrum undersökts, och man finner att
stjärnan är medeltung, liknande vår sol, men innehåller
mer tyngre grundämnen. Detta är precis vad man kan
vänta sig av en stjärna med denna massa som har tagit
emot material från en åldrande kompanjon. På bilden
markeras den med symbolen Tycho G.
Kepler observerade sin supernova 1604 i stjärnbilden
Ormbäraren. De tre rymdteleskopen Hubble (synligt
ljus), Spitzer (infrarött) och Chandra (röntgen) har
observerat resterna. Molnet är idag 14 ljusår i diameter
och expanderar med 2 000 km/s. När det slår i den
omgivande gasen uppstår en chockfront liknande en
ljudbang. Bilden är färgkodad så att gult motsvarar
chockfronten, rött motsvarar värmestrålning från kosmiskt damm som blivit chockupphettat, blått kommer
från gas och elektroner som upphettats till miljoner
grader, och grönt är strålning med lägre energi inifrån
molnet.
♦
foto: nasa / jpl
Den 11 november 1572 upptäckte Tycho
Brahe den nya stjärnan, ”Nova Stella”,
i stjärnbilden Cassiopeja.
Resterna av Keplers supernova 1604 sedd i strålning med olika våglängder.
populär astronomi ∙ december 2004 25