Föreställningar om kvinnor och män
som gärningsmän
Samband mellan kriminalitet och femininitet respektive
maskulinitet
Susanna Eriksson
Ht 2009
Examensarbete, 30 hp
Handledare: Åsa Gunnarsson
Juristprogrammet, 270 hp
Umeå Universitet
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning ................................................................................................................................ 1
1. Inledning.............................................................................................................................................. 3
1.1 Introduktion/problemformulering.................................................................................................. 3
1.2 Syfte och frågeställningar .............................................................................................................. 4
1.3 Teori och metod............................................................................................................................. 4
1.4 Centrala begrepp och uppsatsens disposition ................................................................................ 5
2. Genusteori, socialkonstruktionism och diskursanalys ......................................................................... 6
2.1 Allmänt .......................................................................................................................................... 6
2.2 Genusteori ..................................................................................................................................... 8
2.3 Socialkonstruktionism och diskursanalys.................................................................................... 10
2.4 Femininiteter ............................................................................................................................... 12
2.5 Maskuliniteter .............................................................................................................................. 13
2.6 Genus och språk .......................................................................................................................... 14
2.7 Genus och rätt .............................................................................................................................. 16
3. Några straffrättsliga utgångspunkter ................................................................................................. 19
3.1 Vad är ett brott? Objektiva och subjektiva rekvisit ..................................................................... 19
3.2 Ansvarsfrihet: nödvärn ................................................................................................................ 20
3.3 Medgärningsmannaskap .............................................................................................................. 21
3.4 Påföljdsbestämning ..................................................................................................................... 23
3.4.1 Straffvärde och straffmätning ............................................................................................... 23
3.4.2 Påföljdsval ............................................................................................................................ 25
4. Rättsfallsstudien ................................................................................................................................ 27
4.1 Inledning...................................................................................................................................... 27
4.2 Kvinnors brottslighet ................................................................................................................... 31
4.2.1 Den passiva kvinnan. Madonnan.......................................................................................... 35
4.2.2 Hejaklacksledaren ................................................................................................................ 35
4.2.3 Kvinnan som svag och emotionell ....................................................................................... 36
4.2.4 Mamman ............................................................................................................................... 36
4.2.5 Kvinna åtrår man .................................................................................................................. 37
4.2.6 Kvinnor begår inte brott ....................................................................................................... 38
4.2.7 Den dåliga kvinnan ............................................................................................................... 38
4.2.8 Påföljder ............................................................................................................................... 39
4.3 Mäns brottslighet ......................................................................................................................... 40
4.3.1 Den aktive mannen ............................................................................................................... 42
4.3.2 Barbaren ............................................................................................................................... 42
1
4.3.3 Gentlemannen ....................................................................................................................... 44
4.3.4 Försvara sin eller sin kvinnas heder genom våld .................................................................. 45
4.3.5 Försvara sig eller sin kvinna genom våld ............................................................................. 45
4.3.6 Den välordnade mannen ....................................................................................................... 46
4.3.7 Påföljder ............................................................................................................................... 47
5. Analys av resultatet - likheter och skillnader .................................................................................... 48
5.1 Gärningsmannen .......................................................................................................................... 48
5.2 Passiv kvinna, aktiv man ............................................................................................................. 49
5.3 En kvinna åtrår en man ................................................................................................................ 50
5.4 Kvinnor begår inte brott .............................................................................................................. 50
5.5 Mamman...................................................................................................................................... 52
5.6 Kvinnan som känslosam och svag ............................................................................................... 53
5.7 Barbaren och gentlemannen – våld och maskulinitet .................................................................. 54
5.8 Att försvara sig eller annan genom våld. Att försvara sin eller annans heder genom våld. ........ 56
5.9 Den välordnade mannen .............................................................................................................. 58
5.10 Påföljder .................................................................................................................................... 59
5.11 Stöld från arbetsgivare – en jämförelse mellan två olika brottslingar ....................................... 61
6. Femininiteter, maskuliniteter, kriminalitet – en diskussion .............................................................. 62
6.1 Kvinnlig och manlig brottslighet? ............................................................................................... 62
6.2 Kvinnor begår inte brott .............................................................................................................. 63
6.3 Två mansbilder ............................................................................................................................ 65
6.4 Välordnade män som döms och dömer ....................................................................................... 66
6.5 Våldet, samhället och domstolen ................................................................................................. 67
6.6 Kriminologi och genus ................................................................................................................ 68
6.7 Kvinna åtrår man och man åtrår kvinna - heteronormativitet...................................................... 69
6.8 Diskurser i domstolen ger konsekvenser för gärningsmännen .................................................... 70
7. Avslutning ......................................................................................................................................... 72
8. Käll- och litteraturförteckning ........................................................................................................... 75
2
1. Inledning
1.1 Introduktion/problemformulering
Alla är vi lika inför lagen, är vi misstänkta för brott bedöms vår skuld av en objektiv och
opartisk domstol. Eller? Är vi verkligen lika inför lagen? Hur objektiva och opartiska är
domarna i domstolen egentligen? Innebär den formella likhet som grundlagen 1 ger att vi
verkligen är jämlika? Fördomar och förutfattade meningar är något vi alla bär på, även
domare och nämndemän i brottmålsrättegångar. Fördomar om människor med viss etnicitet,
religion eller trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder kan påverka hur den
enskilde domaren uppfattar tilltalad, målsägande eller vittne. Det gäller även fördomar och
föreställningar om kön. Lyckas domaren bortse från sina personliga värderingar, går det
överhuvudtaget? Vilken roll spelar dessa föreställningar?
Om föreställningar om kön påverkar hur den tilltalade blir bedömd är det ett
rättssäkerhetsproblem. Kön är något som ska vara helt ovidkommande när domstolen
bedömer om den tilltalade är skyldig eller inte samt vid fällande dom bestämmer påföljd men
ändå pekar forskning på att kvinnor och män bedöms olika i våra domstolar. 2 Oftast fokuseras
på skillnader i hur kvinnliga och manliga målsäganden respektive vittnen bemöts (där det
klassiska exemplet är förhör i sexualbrottsrättegångar) men inte lika ofta på hur den tilltalade
bemöts, beskrivs och bedöms. Det kan bero på att det är mer populärt att värna brottsoffrets
och vittnets rättigheter, ur allmänhetens synvinkel ses det som mer behjärtansvärt att
våldtäktsoffret blir rättvist behandlat än att den tilltalade blir det. Eftersom det är mer populärt
hos allmänheten så hamnar det i fokus hos riksdag och regering; en regering som kan visa på
att många rättegångar leder till fällande dom blir mer populär inför nästa val. Det är dock inte
endast inom politiken som brottsoffer och vittnen är i centrum, även inom forskningen ligger
tyngdpunkten på dessa grupper. Brottsofferkunskap som vetenskap har utvecklats och vuxit
betydligt de senaste åren. 3 Från att inte alls ha varit av intresse inom rättsvetenskapen växer
nu brottsofferkunskapen i popularitet och är ett perspektiv som används mycket under
straffrättsundervisningen på juristutbildningen på Umeå Universitet. Det forskas väldigt
mycket om mäns våld mot kvinnor samt om de olika brottsrubriceringarna grov
kvinnofridskränkning och våldtäkt utifrån offrets perspektiv.
1
1:9 RF.
Diesen, i Diesen, mfl. (2005), s. 214-215.
3
Granström och Mannelquist (2007), s. 30.
2
3
Detta fokus på brottsoffret snarare än gärningsmannen, på rättstryggheten snarare än
rättssäkerheten har gjort att jag valt att i detta examensarbete närmare studera den person utan
vilken det inte skulle finnas något brottsoffer: gärningsmannen. Är det någon skillnad på en
manlig respektive kvinnlig gärningsman och, kanske ännu viktigare, är det någon skillnad i
hur en manlig respektive kvinnlig gärningsman uppfattas av domarna? Vilka föreställningar
om kön finns mer eller mindre dolda i domarna från brottmålsrättegångarna? Det är detta som
denna uppsats ska handla om.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med detta examensarbete är att analysera och diskutera samband mellan kriminalitet
och femininitet respektive maskulinitet vilket bland annat görs genom att analysera och
diskutera de diskurser som finns i de studerade domarna från Umeå tingsrätt. Uppsatsens
undersökning, analys och diskussion har en genusteoretisk utgångspunkt.
Syftet specificeras med hjälp av följande frågeställningar:
1. Vilka föreställningar om män och kvinnor finns i de diskurser som hittats i domarna,
vad innebär de och vilka konsekvenser medför de för de individuella gärningsmännen?
2. Hur relateras kriminalitet till femininitet och maskulinitet inom juridisk och
kriminologisk forskning?
1.3 Teori och metod
Här kommer nu i korthet presenteras vilka teoretiska utgångspunkter uppsatsen har samt
vilken metod som använts för att uppfylla syftet. Kapitel två går sedan in på djupet vad gäller
teorin och metoden.
Uppsatsen utgår från genusteori samt socialkonstruktionistisk teori. Socialkonstruktionism har
använts eftersom den som teori ligger till grund för diskursanalytisk metod, en metod som
använts i den rättsfallsstudie som gjorts. Hur diskursanalys går till presenteras närmre i kapitel
två. Kriminologiska teorier om till exempel varför brott begås har även använts i uppsatsen.
För att uppfylla syftet med uppsatsen har jag också använt mig av en genusrättsvetenskaplig
metod där jag dels studerat litteratur från olika ämnesområden såsom genusrättsvetenskap,
andra rättsvetenskapliga arbeten med genusanknytning, straffrätt, kriminologi och psykologi
och dels utfört en studie av misshandels- och stölddomar från tingsrätten i Umeå från åren
2008 till 2009. Studien har gjorts för att närmare studera vilka föreställningar om kvinnor och
män som gärningsmän som det ges uttryck för i domarna för att sedan kunna jämföra det med
4
vad annan forskning kommit fram till kring föreställningar om kvinnliga och manliga
brottslingar.
I arbetet finns också en straffrättslig del där viktiga straffprocessrättsliga grunder presenteras,
anledningen till att detta gjorts är främst för att läsaren ska få en uppfattning om vad för
straffrättslig kunskap som tagits med till och påverkat diskursanalysen. Den som läser samma
domar med samma utgångspunkt i straffrätt, kriminologi och genusteori bör därför finna
samma diskurser som kommer att presenteras.
1.4 Centrala begrepp och uppsatsens disposition
Nedan följer definitioner av för arbetet centrala begrepp angivna i tematisk ordning.
Genus – Genus är den svenska versionen av engelskans gender, som är det sociala könet, till
skillnad från sex som är det biologiska könet. Med socialt kön menas att det har konstruerats
utifrån
rådande
samhällsstrukturer
och
värderingar.
Begreppet
genus
har
dock
vidareutvecklats till att också innefatta det biologiska könet samt relationen en människa har
dels till andra människor och dels till föreställningar om genus. Det är i dessa relationer som
begreppet genus utvecklas och förändras. 4 Genus är alltså något mycket komplext som är i
ständig förändring.
Femininitet – Ett annat ord för femininitet är kvinnlighet. Det finns olika sorters femininitet,
med en inbördes hierarki. Den femininitet som finns högst upp i hierarkin är den rådande
normen för hur kvinnor ska vara; den härskande kvinnorollen. Hierarkin är inte statisk utan
kan hela tiden förändras genom att samhällsideal och värderingar förändras. Begreppet utreds
och diskuteras närmre i kapitel 2.4.
Maskulinitet – Ett annat ord för maskulinitet är manlighet. Det finns olika sorters
maskulinitet, med en inbördes hierarki. Den maskulinitet som finns högst upp i hierarkin är
den rådande normen för hur män ska vara; den härskande mansrollen. Hierarkin är inte statisk
utan kan hela tiden förändras genom att samhällsideal och värderingar förändras. Begreppet
utreds och diskuteras närmre i kapitel 2.5.
Gärningsman – Begreppet används i denna uppsats för en person som står åtalad för brott
oavsett om personen i fråga fälls till ansvar för brottet eller inte. Egentligen är en tilltalad som
4
Svensson (1997), s. 12.
5
frias från ansvar ingen gärningsman, men av enkelhetsskäl väljs alltså att ändå använda detta
begrepp.
Misshandel – Med misshandel menas i denna uppsats brottsrubriceringen som finns i 3:5
brottsbalken (1962:700), (BrB).
Stöld – Med stöld menas i denna uppsats brottsrubriceringen som finns i 8:1 BrB.
Uppsatsens disposition ser ut som följer. Kapitel två utgör den teoretiska grunden för
uppsatsen och behandlar genusteori, socialkonstruktionism och diskursanalys samt även
femininiteter och maskuliniteter. Kapitlet behandlar också förhållandet mellan genus och
språk samt genus och rätt. Kapitel tre tar upp grundläggande straffrätt såsom brottets
konstruktion, uppsåt, straffmätning och påföljdsval. I kapitel fyra presenteras först
rättsfallsstudiens omfång och vilket tillvägagångssätt som används. Därefter ges en
kriminologisk bakgrund till kvinnors brottslighet samt så presenteras även hur den kvinnliga
brottsligheten ser ut. Därefter presenteras de diskurser som hittats i undersökningen som berör
kvinnliga brottslingar. Den andra halvan av det fjärde kapitlet behandlar manlig brottslighet
och de diskurser som hittats i undersökningen som berör manliga brottslingar presenteras. I
kapitel fem analyseras de resultat som presenterats i kapitel fyra. Kapitel sex innehåller en
vidare diskussion kring förhållandet mellan kriminalitet och femininitet respektive
maskulinitet. Eventuella konsekvenser som förekomsten av diskurser har för gärningsmännen
diskuteras även. Uppsatsen avslutas med en sammanfattande diskussion i kapitel sju.
2. Genusteori, socialkonstruktionism och diskursanalys
2.1 Allmänt
Vad innebär det att vara kvinna? Vad innebär det att vara man? Det är inte det lättaste att
svara på och anledningen till det är att det inte finns några raka svar på dessa frågor. Att vara
kvinna respektive man kan innebära så många olika saker för olika individer. Den som uttalar
sig om vad som är typiskt kvinnligt eller manligt avslöjar snarare sin egen uppfattning, baserat
på sina egna erfarenheter av hur det är att vara kvinna eller man, än något allmängiltigt. De
erfarenheter en kvinna har av hur det är att vara kvinna behöver inte alls vara samma
erfarenheter som en annan kvinna har, likaså när det gäller män. Detta kan leda till att när
någon uttalar sig om hur det är att vara kvinna, eller kvinnors villkor, kan det vara flera som
inte alls känner igen sig. Det finns alltså många olika sätt att vara kvinna eller man på eller
6
snarare det finns många olika femininiteter och maskuliniteter. Genom tiderna har diverse
roller och egenskaper tilldelats kvinnor och män, dessa roller och egenskaper har sett olika ut
genom tiderna och på olika platser i världen. 5 Kvinnors liv och vardag har i stor utsträckning
varit förknippad med hem och familj medan män har i större utsträckning varit en del av det
offentliga livet, om än som familjeförsörjare. Kvinnorna fick därmed röra sig inom en privat
sfär där samhället sällan grep in medan männen återfanns i det offentliga livet där samhället
definitivt grep in och styrde. 6 Kvinnorna fick därmed inte samma rättsliga skydd som männen
hade, utan behandlades olika. I dag har, åtminstone i vår del av världen, dessa åtskillnader i
mångt och mycket luckrats upp. Kvinnorna är nu också en del av det offentliga livet och
förvärvsarbetar utanför hemmet. Trots att kvinnor precis som män nu är ute och
förvärvsarbetar utför de fortfarande dubbelt så mycket hushållsarbete som män i familjen. 7
Det steg som kvinnorna tagit ut i det offentliga livet verkar inte ha fått sin motsvarighet i att
männen tagit ett steg in i den privata sfär som hemmet utgör. Så även om gränserna mellan
vad som anses kvinnligt och manligt inte längre är lika distinkta finns ändå traditionella
föreställningar kvar. Det visar på hur komplext och mångfacetterat genus är och att
femininitet och maskulinitet utvecklas och förändras hela tiden.
Vem är Kvinnan och vem är Mannen? Finns Kvinnan och finns Mannen? Svaret på den
frågan är nej, det finns ingen urtyp och ingen mall för hur kvinnor och män ska vara. Det
finns kvinnor och det finns män, alla individer med olika erfarenheter, med unika egenskaper,
personlighetsdrag och intressen som fyller den kropp de besitter. De är i grund och botten
människor men i som så många andra fall, oavsett om det gäller kön, ålder, etnicitet, religion,
klass, funktionshinder eller sexuell läggning, verkar människan vilja klassificera, dela upp och
rangordna. För människan blir det viktigt att det finns just kvinnor och män, inte bara
biologiskt utan även socialt. De två grupperna ställs så i relation till varandra, där den ena
gruppen (historiskt sett oftast män) överordnas den andra gruppen (det vill säga kvinnorna),
dessutom så finns det som sagt en inbördes hierarki inom de respektive grupperna. Det finns
alltså olika femininiteter och maskuliniteter som är med och skapar de relationer i vilka genus
existerar.
5
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 133f.
Riving, i Österberg och Lindstedt Cronberg (red.) (2005), s. 96.
7
Statistiska Centralbyrån (2003), s. 89.
6
7
En förutsättning för ett genusrättsvetenskapligt arbete som använder sig av diskursanalys är
att teori och metod utgör en enhet. 8 De teorier som används påverkar vilken metod som
används och den metod som används påverkar teorierna. 9 Många av dagens jurister använder
sig sällan av teori utan använder sig av rättsdogmatisk metod för att fastställa gällande rätt
eller håller i vart fall teori och metod åtskilda. 10 Genusrättsvetare å andra sidan väljer ofta att
inte endast fokusera på vad rätten är utan hur den och föreställningar om den uppfattas och
utvecklas. 11 I stället för att studera rätten separat så väljer man alltså att studera rätten i den
samhälleliga kontext den befinner sig i. 12 Eftersom detta är en genusrättsvetenskaplig uppsats
hänger alltså teori och metod ihop varför de behandlas tillsammans i detta avsnitt.
2.2 Genusteori
Med genusteori förstås bland annat teori om hur män överordnas kvinnor (den postmoderna
grenen av genusvetenskapen brukar använda sig av begreppen maskulinitet och femininitet i
stället för begreppen män och kvinnor eftersom man ifrågasätter att man kan tala om kvinnor
och män som enhetliga begrepp) 13. Genusteori kan, när det handlar om hur män överordnas
kvinnor, också kallas för feministisk teori. Det finns flera olika feministiska teorier. Förutom
den postmoderna teorin finns också bland andra liberalfeminism och radikalfeminism där
liberalfeminismen menar att jämställdhet mellan kvinnor och män uppnås genom att se till att
lagar gäller lika för män och kvinnor, formell jämställdhet leder till ett jämställt samhälle.
Liberalfeminismens kritiker menar att dess förespråkare inte ifrågasätter samhällsordningen
som sådan och därför inte kan göra något åt den. 14 Radikalfeminism å sin sida utgår från att
rätten i grunden är manlig. Precis som Karl Marx satte klass mot klass sätter
radikalfeminismen kön mot kön. Kritiken som riktats mot radikalfeminismen är att den ser
kvinnor och män som två enhetliga grupper; att den utger sig för att tala för alla kvinnor. 15
Detta arbete utgår i huvudsak från postmodern genusteori. Inom den postmoderna
genusvetenskapen finns också teorier om hur det utöver den hierarki som existerar mellan
manligt och kvinnligt förekommer det också en inbördes hierarki inom könen; viss
maskulinitet överordnas annan maskulinitet och viss femininitet överordnas annan
8
Burman (2007), s. 31.
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 129.
10
Svensson (1997), s. 270.
11
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 117.
12
Burman (2007), s. 29.
13
Walklate (2004), s. 46f.
14
Cotterrell (2003), s. 215-217.
15
Cotterrell (20003), s. 221 – 225.
9
8
femininitet. 16 Det är här det framkommer hur den postmoderna grenen inom
genusvetenskapen kritiserar hur annan feministisk teori fokuserar på kvinnor och män som två
enhetliga grupper. En kvinna från arbetarklassen underordnas en kvinna från medelklassen, en
man med irakiskt ursprung underordnas en etniskt svensk man. Faktorer som klass, etniskt
ursprung, sexuell läggning och religion måste inkluderas för att ge en bättre förståelse av hur
människor över- och underordnas varandra. Det sätt att studera skillnader inom och mellan
könen som nu beskrivits kallas intersektionalitet. 17
I stället för att tala om kön talar postmoderna feminister hellre om genus. Som beskrivits i
kapitel 1.3 skapas, utvecklas och förändras genus i relationer, dels till individens egen
uppfattning om genus och dels i förhållande till andra individer. Eftersom genus återfinns i
relationer blir begrepp som språk och rätt centrala. Språk och rätt är bara två exempel på
sammanhang där genus återskapas och förändras och därigenom påverkar normer och
värderingar kring femininitet och maskulinitet. Genom att tala om genus i stället för kön
öppnas det upp för en vidare diskussion eftersom begreppet kön oftast handlar om det
biologiska könet även om det inom svenskan även kan innefatta det sociala könet (men då
brukar man också använda sig av uttrycket socialt kön), genus omfattar både och samt
relationen dem emellan. 18 Väljer man att använda begreppet genus innefattas också alla de
olika sociala aspekter som finns vad gäller kvinnligt och manligt det vill säga att olika sätt att
vara kvinna och man på uppmärksammas. Dessutom ger det bättre förutsättningar för att
diskutera könsöverskridande identiteter. Olika sorters femininitet och maskulinitet kan
därmed undersökas, analyseras och jämföras för att därigenom få en bättre förståelse för olika
sorters kvinnors och mäns levnadsvillkor och uppfattningar om sig själva och andra. 19 Att ha
en bredare syn på kvinnligt och manligt än de två biologiska könen kvinnor och män gör
också att man kan undvika att sådana femininiteter och maskuliniteter som inte är högst upp i
respektive hierarki inte kommer till tals.
Genusrättsvetenskapen har över tid utvecklats i tre faser och samtliga tre existerar fortfarande
parallellt. 20 Den första fasen är kvinnorätt som startade när kvinnorörelsens krav på lika
rättigheter för män och kvinnor hade gått igenom men det framgick tidigt att likabehandling
inte räckte. Därför fokuserar kvinnorätten på rättsregler som särskilt berör kvinnor och
16
Pettersson, i Lander, Pettersson och Tiby (red.) (2003), s.142.
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 120.
18
Svensson (1997), s. 12.
19
Lander, i Lander, Pettersson och Tiby (red.) (2003), s. 27-28.
20
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 30.
17
9
studerar den ställning de har rättsligt i jämförelse både med andra kvinnor men främst i
jämförelse med männen. 21 Den andra fasen innebar att forskningsfältet utvidgades och kan
kallas feministiska perspektiv på rätten, som namnet antyder innebär det att forskaren studerar
olika rättsområden och även rätten som helhet från ett feministiskt perspektiv. 22 Den tredje
fasen kallas genus och rätt där förhållandet mellan genus och juridik studeras. Juridiken som
sådan blir föremål för forskningen och det traditionella synsättet på rätten som ett objektivt
och enhetligt system ifrågasätts. 23
2.3 Socialkonstruktionism och diskursanalys
Med socialkonstruktionism avses läran om att samhället omkring oss är konstruerat och så
också de subjekt och objekt som finns i samhället. 24 Socialkonstruktionism är i grund och
botten en kunskapssyn och denna kunskapssyn har genusrättsvetenskapen anammat. Att det
skulle finnas någon objektiv kunskap är något som socialkonstruktionismen ifrågasätter,
kunskap är i stället något subjektivt som bottnar i sociala och historiska kontexter. 25 Kunskap
som presenteras som objektiv och sann är något som ifrågasätts och kritiseras. 26
Socialkonstruktionismen menar utöver det att kunskapen i sig skapas i sociala processer, det
vill
säga
i
mötet
och
i
relationen
mellan
människor. 27
Till
sist
handlar
socialkonstruktionismen också om att det finns en relation mellan kunskap och handling, den
kunskap som skapas påverkar vilka handlingar som är tänkbara och acceptabla. 28 Dessa fyra
ståndpunkter vad gäller synen på kunskap innebär att allting kan ses från olika synvinklar och
hur någonting är beror helt enkelt på vems perspektiv som används. Hur kunskap eller
”sanningar” förmedlas beror på i vems intresse de förmedlas. 29 Det är på så vis som
maktstrukturer har kunnat upprätthållas och upprätthålls där vissa grupper överordnas andra
grupper. 30 Om det är en i samhället accepterad sanning att män är överordnade kvinnor så
”är” det så fram till dess att någon ifrågasätter den sanningen.
En socialkonstruktionistisk syn på rätten är som sagt något som genusrättsvetarna har och så
även de rättsvetare som intar ett i allmänhet kritiskt förhållningssätt till rätten men vad ger då
21
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 25.
Svensson (2001), s. 18-19.
23
Svensson (2001), s. 24.
24
Burman (2007), s. 31.
25
Berglund (2007), s. 107.
26
Burman (2007), s. 32.
27
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 174.
28
Burman (2007), s. 32.
29
Cotterrell (2003), s. 238.
30
Svensson (1997), s. 15.
22
10
det för konsekvenser för synen på rätten? Innebörden blir att rätten är något socialt
konstruerat i sig som inte grundas på objektiv kunskap. Dessutom är rätten en del av den
ständigt pågående konstruktionen av samhället. 31 Att studera rätten separat från samhället gör
att det inte går att fullt ut förstå det samspel som finns mellan rätten och samhället och vilken
effekt de har på varandra. Den rättspositivistiska och rättsdogmatiska synen på rätten blir
därför ofullständig, menar kritikerna. 32
En diskurs representerar en social konstruktion eller föreställning som råder i samhället
samtidigt som den genom sin existens också återskapar densamma. 33 När det handlar om
diskurser står språket i centrum. Genom språket förmedlas de föreställningar vi har om
världen omkring oss och genom språket återskapar vi dessa föreställningar. Att något
kommuniceras, hur något kommuniceras och i vilket sammanhang något kommuniceras blir
det som den som använder sig av diskursbegreppet fokuserar på. 34 Lagar är med och skapar
sociala diskurser när de praktiseras vilket i förlängningen innebär att de praktiseras på den
verklighet de själva varit med och skapat. 35
Diskursanalys är fortfarande en rätt ny metod inom den genusrättsvetenskapliga forskningen
men den blir vanligare och vanligare. 36 Diskursanalys används oftast inom forskning som
kopplar samman straffrättsvetenskap och genusrättsvetenskap, främst när det gäller våld mot
kvinnor. 37 Det går inte att kalla diskursanalys för en enhetlig metod utan snarare rör det sig
om ett ramverk inom vilket forskning kan bedrivas. De gemensamma principer som anger på
vilka olika sätt forskningen kan bedrivas (för att fortfarande vara diskursanalys) grundar sig
på den socialkonstruktionistiska kunskapssynen förenat med teorier om språkets betydelse.
Dessa principer är för det första att utöver diskurser finns det andra sociala praktiker som
också är med och skapar samhället och för det andra att diskurser är både skapade och
skapande (av samhället). Den tredje punkten är att det språk som används i texten ska tolkas
utifrån dess samhälleliga kontext och för det fjärde att diskurser även skapar och återskapar
ojämlika maktförhållanden, både mellan individer och mellan grupper. Forskningen ska
därför bidra till att förändra samhället så att det blir mer jämställt. Till sist så måste
31
Burman (2007), s. 32.
Svensson (1997), s. 270.
33
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 174.
34
Burman (2007), s. 33.
35
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 175.
36
Burman (2007), s. 30.
37
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 176.
32
11
forskningen vara kritisk, diskursanalysen ska alltså visa på hur diskursen bidrar till att låta
ojämlika maktförhållanden fortgå. 38
För juridiken innebär diskursanalysen att det på ett vetenskapligt sätt går att kritisera olika
rättsdogmatiska och rättspositivistiska föreställningar om rätten samt att kunna försöka reda ut
hur fakta och begrepp skapas som är föremål för juridisk tolkning. 39
2.4 Femininiteter
Att beskriva alla olika femininiteter som finns är inte möjligt eftersom det då skulle behövas
beskrivningar av lika många femininiteter som ungefär hälften av alla människor i världen,
för som tidigare sagts är alla kvinnor unika och har unika erfarenheter av hur det är att vara
kvinna. Vad som i stället går att göra är att beskriva några av de egenskaper som relaterar till
femininitet. För många forskare anses det som lättast att beskriva femininitet genom att
särskilja det från vad som anses maskulint, att definiera femininitet görs alltså genom att
skapa motsatspar med det som anses tillhöra maskulinitet. 40 Pettersson väljer att som exempel
på begrepp tillhörande femininitet ta med begreppen underordnad, passiv, svag, irrationell,
sexuellt begär riktat mot män samt åtrådd av män, vilka hon funnit i olika forskares
resonemang kring föreställningar om femininitet. Dessa begrepp som tillsammans skapar
någon sorts idealisk femininitet är begrepp som alla kvinnor på något sätt måste förhålla sig
till. En kvinna som inte underordnar sig och som är ”stark” ses snarare som en manlig kvinna
än som just kvinna. En kvinna understryker sin femininitet genom att vara passiv och låta sig
ledas av en man, en kvinna som tar initiativ blir genast mer manlig. Den heteronormativitet
som finns i samhället speglas också i hur kvinnor förutses åtrå och åtrås av män.
Homosexuella kvinnor framställs ofta som manliga på samma sätt som homosexuella män
ofta framställs som kvinnliga. Andra egenskaper som vanligen associeras till femininitet är att
vara känslosam eller intuitiv (vilket kan sägas höra samman med egenskapen irrationell).
Även när det gäller dessa egenskaper höjs frågande ögonbryn om en kvinna inte uppvisar
dem. En välkänd dikotomi som har med femininitet att göra är horan och madonnan, där det
är kvinnans sexualitet som är i fokus.
En annan viktig egenskap kopplad till femininitet är moderskapet då det ses som något
naturligt att kvinnor vill få barn samt att kvinnor av naturen skulle vara bättre lämpade att ta
hand om barn. Detta leder till, enligt min mening, att kvinnor som inte vill ha barn blir
38
Dessa fem principer är hämtade från Burman (2007), s. 39.
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 175.
40
Pettersson, i Lander, Pettersson och Tiby (red.) (2003), s. 141-142.
39
12
ifrågasatta på ett annat sätt än vad män som inte vill ha barn blir, trots att det kan röra sig om
ett medvetet beslut för att i stället prioritera karriären eller en sådan sak som att hon inte
tycker om barn. Faktum är att så många som en femtedel av barnlösa kvinnor mellan 34 och
40 år inte vill ha barn, så det är alltså inte alldeles ovanligt att kvinnor inte vill ha barn. Bland
barnlösa kvinnor mellan 20 och 34 år är det endast 5 % som inte vill ha barn. Vad gäller de
barnlösa männen så är det en fjärdedel av den äldre gruppen som inte vill ha barn och 5 % av
den yngre gruppen som inte vill ha barn. 41 Att vissa kvinnor väljer att inte skaffa barn på
grund av att de hellre vill ha en karriär bör ses i ljuset av att historiskt sett har män generellt
inte behövt göra det valet då det funnits en kvinna hemma som tagit hand om barn och
hushållsarbete, något som dagens yrkesarbetande kvinnor ofta inte har en motsvarighet till.
Till mammarollen associeras också egenskaper som i sin tur därmed anses kvinnliga;
omtänksam, omhändertagande, uppmuntrande och stöttande.
2.5 Maskuliniteter
Mansforskningen härrör från den feministiska forskningen och växte fram under 1960- och
70-talen. Den handlar om maskuliniteter, om mäns relation till den makt de har genom
maskulinitetens överordning men också att visa på att många män inte alls lever upp till den
rådande normen för hur män ska vara. Därigenom handlar mansforskningen även om
maskuliniteters inbördes relationer. 42 Den tidiga mansforskningen handlade till stor del om att
utforska, beskriva och debattera mansrollen eftersom könsroll var ett ofta använt begrepp när
skillnader mellan könen skulle diskuteras. Många kritiserade mansrollen och menade att den
var förtryckande, men steget som togs var inte att arbeta för att ta bort mansrollen utan i
stället att skapa och erbjuda en ny och modern mansroll. Kritik växte fram mot
könsrollsteorin, man menade att den hade en alltför snäv syn på kvinnlighet och manlighet
samt att den har en polariserande verkan. 43 I dag fokuserar mansforskningen, precis som
genusvetenskapen i allmänhet, mer på de processer och relationer i vilka maskulinitet
skapas. 44
När det gäller kriminologi och maskulinitet håller Collier med om att den kriminologiska
forskningen fokuserat på mäns brottslighet (en presentation av feministisk kritik av
kriminologin finns i kapitel 4.2), men påpekar att vad som saknas är ett problematiserande av
relationen mellan maskulinitet och kriminalitet, femininitet och kriminalitet kan däremot
41
Statistiska Centralbyrån (2009), s. 18.
Johansson och Kuosmanen (red.) (2003), s. 7-8, 12-13.
43
Connell (1996),s. 40-45.
44
A.a. s. 55.
42
13
problematiseras tack vare det kliv feministisk forskning tagit in i kriminologin. 45
Kriminologin ger därmed de kvinnliga brottslingarna ett genus medan de manliga
brottslingarna blir utan genus, de blir inget annat än män som begår brott. 46 Att förhållandet
mellan maskulinitet och kriminalitet måste utforskas och problematiseras stämmer, att förstå
varför män begår brott och hur maskulinitet och kriminalitet relaterar är viktigt, precis som att
det är viktigt att utforska och problematisera relationen mellan femininitet och kriminalitet är
det. Att nöja sig med ett konstaterande om att det i huvudsak är män som begår brott är inte
önskvärt då det inte är tillräckligt kritiskt och dessutom ser män som en enhetlig,
oproblematisk grupp. Det ger heller inte tillräcklig kunskap och insikt om orsaker till och
drivkrafter bakom mäns brottslighet. Dock kan det med fog hävdas att det som Collier ser
som en könsneutral beskrivning av brottslighet (när det gäller män) egentligen är en till synes
könsneutral beskrivning bakom vilken det gömmer sig ett manligt genus. Det är eftersom det
är det manliga som är normen som beskrivningen av brottslighet framstår som könsneutral
och oproblematisk. När brottslingar beskrivs talar man egentligen om män. Vad som nu fattas
är alltså att precis så som relationen mellan femininitet och kriminalitet börjat problematiseras
även problematisera relationen mellan maskulinitet och kriminalitet. Att forska om en påstått
köns- eller genuslös brottsling duger inte eftersom det i verkligheten inte finns några könseller genuslösa brottslingar.
De egenskaper som Pettersson sammanställt som är de egenskaper som står i motsats till de
”feminina egenskaperna” och därmed associeras till manlighet är överordnad, aktiv, stark,
rationell, sexuellt begär riktat mot kvinnor och åtrådd av kvinnor. Det rör sig om motsatspar,
alltså blir den bild som målas upp av maskulinitet den totalt motsatta till bilden av femininitet.
De kommentarer kring de kvinnliga egenskaperna som framställts ovan gäller alltså även här,
fast vice versa.
2.6 Genus och språk
Relationer mellan individer är en förutsättning för kommunikations eller språks existens och
det är i vår kommunikation med andra som vårt jag bekräftas och utvecklas och med det vår
föreställning om vårt genus. Dessutom bekräftar vi den andras jag i mötet med denna och
utvecklar vår föreställning om personens jag och genus. 47 Språket är också en förmedlare av
45
Collier (1998), s. 56-57.
Collier (1998), s. 55.
47
För en vidare diskussion om identitetsskapande se Douzinas (2007), kapitel 2.
46
14
makt, 48 den som behärskar att väl utnyttja sitt språk och vill utnyttja det för sina egna syften
kan på så sätt få stor makt. Det är en insikt som också Karin Milles presenterar i Språkrådets
skrift Jämställt språk, som producerades för att hjälpa myndigheter att skriva mer jämställt. 49
Skriften kom som en följd av att riksdagen den 7 december 2005 antog regeringens förslag till
en samlad svensk språkpolitik. 50 I propositionen framhäver regeringen vikten av att motverka
att det språk myndigheter, arbetsplatser, skolor och media använder sig konserverar könsroller
och osynliggör kvinnor. 51 De tre frågor Milles föreslår bör ställas för att undersöka om en text
har ett jämställt språk är ”1. Synliggör texten både kvinnor och män? 2. Framställs kvinnorna
och männen på ett nyanserat sätt i texten? 3. Tar texten upp relevanta könsaspekter?”. 52 Dessa
tre frågor har varit till stor hjälp under utförandet av den rättsfallsstudie som ligger bakom
denna uppsats.
Det som uttalas och kommuniceras är med och skapar och förändrar den uppfattning vi har
om världen och samhället omkring oss och även den sociala världen i sig. 53 Ord har makt och
ord förändrar, om de används på rätt sätt. Kring ord som representerar symboler och idéer har
människor samlats och revolutioner startats, som till exempel Franska revolutionens ledord;
frihet, jämlikhet och broderskap. Att det sedan inte gällde alla är en annan sak, orden och
idéerna som sådana var med och förändrade, de blev symboliska. När det gäller symboler är
det just så att det inte är huruvida det är sant eller inte som är det viktiga utan i stället den
makt och det inflytande symboler har över människor och grupper av människor. ”En bild
säger mer än tusen ord”. Ytterligare ett exempel på hur ord kan bidra till förändring är hur
själva det engelska ordet för förändring (”change”) hade en stor betydelse i Barack Obamas
lyckade valkampanj och många menar att hans tillträde till presidentposten var en verklig
milstolpe i den amerikanska historien. Språk är ingenting bestämt och entydigt utan det är
beroende av sammanhang och förståelsen påverkas av olika faktorer hos den som tolkar det
som kommuniceras. I dagens värld kan samma person beskrivas som martyr eller terrorist
beroende på om det är en företrädare för al-Qaida eller Vita huset som uttalar sig. Det som
uttalas är inte heller alltid det som menas, det kan ligga andra meningar och syften bakom.
Svensson menar att språket är att ses som det formella uttrycket och syftet med vad som sägs
48
Burman (2007), s. 37, språk är en social praktik, Burman (2007) s. 34.
Milles (2008), s. 13.
50
Prop. 2005/06:02.
51
Prop. 2005/06:02, s. 22.
52
Milles (2008), s. 63.
53
Svensson (1997), s. 38 samt Gunnarsson och Svensson (2009), s. 173.
49
15
är en materiell aspekt, om kunskapen endast innefattar den formella sidan blir inte förståelsen
fullständig eller tillräcklig. 54
Genom språket kan andra människor eller grupper av människor uteslutas, nedvärderas, såras
och kränkas. 55 Språket är på så vis med och upprätthåller skillnad och ojämlikhet mellan
kvinnor och män och mellan olika grupper av kvinnor och män. Språket är med och
upprätthåller det manligas överordning över det kvinnliga genom att det styr vår uppfattning
om kvinnligt och manligt. 56 Förlegade föreställningar leder till att män beskrivs utifrån
yrkesroll medan kvinnor beskrivs utifrån privata förhållanden. Hur vi använder språket styrs
också av uppfattningar om kvinnor och män där det ofta kan vara så att männen tar mer plats
på möten medan kvinnor ofta begränsar sig till att mest visa sitt stöd till det som sägs. 57
Genom vad som sägs, hur något sägs, och vad som ligger bakom det som sägs avslöjas
föreställningar om kvinnor och män och dessa föreställningar återskapas också därigenom.
2.7 Genus och rätt
Vad är rätten? Är rätten ett enhetligt, slutet system, separerat från samhället i övrigt? Påverkar
samhället rätten och påverkar rätten samhället? Att rätten påverkar samhället råder det
knappast någon tvekan om, det är rättsreglernas uppgift. Däremot råder det olika meningar om
till vilken grad rätten påverkas av samhället och vilken hänsyn som bör tas till sådan
påverkan. Rättspositivisterna menar att rätten är ett enhetligt och slutet system. 58 Från rätten
externa faktorer ska inte tas med och ska inte påverka rättstillämpningen om det inte tillåts av
en rättsregel. 59 De rättsvetare som har ett mer kritiskt förhållningssätt till rätten menar att
samhället påverkar rätten i allra högsta grad och att det är ofrånkomligt, det finns en
växelverkan. Andra aktörer än rättsväsendet påverkar rätten, såsom politiker, företag, media
och så vidare. Dessutom kommer faktorer såsom kön, etnicitet, klass, religiös tillhörighet och
sexuell läggning och så vidare, hos både rättstillämparen och den som rätten tillämpas på,
påverka hur resultatet av rättstillämpningen blir. 60 Rätten är en del av samhället och samhället
är en del av rätten. Att studera rätten utan att ta hänsyn till samhället omkring gör att
förståelsen blir missvisande och otillräcklig. För att förståelsen av rätten ska bli mer komplett
behöver alltså relationen mellan genus och rätt beaktas.
54
Svensson (1997), s. 50 – 51.
Milles (2008), s. 13.
56
Svensson (1997), s. 47.
57
Milles (2008), s. 13.
58
Cotterrell (2003), s. 18.
59
A.a. s. 115.
60
Cotterrell (2003), s. 237.
55
16
Inom genusrättsvetenskapen har funnits och finns tre olika synsätt på förhållandet mellan
genus och rätt. Carol Smart beskriver och diskuterar dessa tre synsätt i sin bok Law, Crime
and Sexuality. Det första är att rätten är sexistisk. Med det menas att genom att göra skillnad
på kvinnor och män på ett sätt som gynnar det ena könet blir rätten sexistisk. Historiskt sett
har rätten missgynnat kvinnorna, till exempel genom sådant som att kvinnor inte hade rösträtt
(förrän 1921 i Sverige) eller att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades först 1962. Denna
syn på relationen mellan genus och rätt kan vara bra för att utmana sexistiska normer och
värderingar i samhället och visa på att de är fel och inte bidrar med något bra. Problemet med
denna syn på förhållandet mellan genus och rätt är att den inte är ett särskilt bra verktyg för
analys av rätten även om det är bra på att utmana rätten, menar Smart. Anledningen till det är
att genom att förklara rätten som sexistisk uttrycks det implicit att det skulle kunna gå att
korrigera detta så att alla behandlas lika, men vad som då förbises är alla de andra faktorer
som gör att människor behandlas olika, som till exempel etnicitet eller religiös tillhörighet.
Dessutom leder det till, precis som när det gäller radikalfeministerna, att kvinnor och män
betraktas som två enhetliga grupper, när det i stället blir så att en grupp av kvinnor eller män
tillåts tala för alla kvinnor och män. 61 Kön ses som något oproblematiskt.
Det andra synsättet är att rätten är manlig. Påståendet bottnar i att de flesta av både lagstiftare
och lagtillämpare fortfarande är män vilket leder till att en formellt sett könsneutral
lagstiftning och tillämpning i själva verket är manlig. 62 Denna inställning till förhållandet
mellan genus och rätt för med sig liknande problem som synsättet att rätten är sexistisk för
med sig. Till att börja med utgås det från att rätten är ett enhetligt system och det blundas
därmed för att rätten i sig själv är något problematiskt och invecklat. Dessutom ses återigen
män och kvinnor som två homogena grupper där män som en grupp gynnas av rådande
ordning.
Till sist finns synsättet att rätten är genusinfluerad (eng. ”gendered”). Med detta synsätt kan
man se på rätten som full av olika processer och relationer, till exempel genus. Män och
kvinnor behöver därmed inte ses som två homogena grupper. Detta synsätt passar väldigt bra
för att analysera rätten då frågor såsom ”hur påverkar genus rätten?” och ”hur påverkar rätten
genus?” kan ställas. 63
61
Smart (1995), s. 187-189.
Smart (1995), s. 189.
63
Smart (1995), s. 190-192.
62
17
Rätten grundar sig på relationer; relationer mellan individer, relationer mellan stater och
relationer mellan stat och individ. Det är för att dessa relationer ska fungera som spelregler
behöver ställas upp och det är dessa spelregler, kombinerat med auktoritet att utöva sanktioner
mot den som inte följer reglerna som utgör rätten. 64 Genom rätten utövas makt och makt ges
till dem som enligt rådande normer överordnas. På så sätt hjälpte rätten till att överordna
männen över kvinnorna, genom att ge männen makten över kvinnorna och på samma sätt
överordnades vissa grupper av män andra grupper av män (och vice versa för kvinnor);
genom den rätt de själva varit med och upprätthållit. Svensson tar upp två sätt på vilket rätten
utövar makt i samhället; det icke-intentionella och det strukturella sättet. Med det ickeintentionella sättet avses att kvinnor och män reagerar olika på vad lagen säger där ett
exempel är föräldraförsäkringar, även om kvinnor och män har lika stor rätt att ta ut
föräldraledighet, tar kvinnorna fortfarande ut mycket mer än vad männen gör. På så sätt
utövar rätten makt i samhället även om den inte avser att göra det, den är med och återskapar
rådande normer och värderingar i samhället. Det strukturella sättet som rätten utövar makt på
innebär att rätten är med och bevarar och uttrycker strukturer i samhället till exempel genom
att dela upp i en privat och en offentlig sfär, där rätten traditionellt sätt mest brytt sig om den
offentliga sfären som dominerats av männen. 65 Att ha en sådan uppdelning är inget självklart
utan något som är konstruerat genom historien.
Rätten har en normerande verkan, den talar om för oss vad som anses rätt och vad som anses
fel och om vi tar till oss och accepterar den så styr den vårt beteende och vår uppfattning om
samhället. 66 En förutsättning för att allmänheten ska ta till sig och acceptera rätten är att
allmänheten uppfattar det som att rätten verkar och tillämpas på ett sätt som allmänheten
accepterar. 67 Rätten är med och formar vår uppfattning om kvinnligt och manligt och bidrar
till att styra kvinnors och mäns beteende. Hur de straffrättsliga bestämmelserna i brottmål
tillämpas på kvinnliga respektive manliga gärningsmän styr vilken bild vi har av manliga
respektive kvinnliga gärningsmän. Nedan följer nu en beskrivning av olika straffrättsliga
bestämmelser och begrepp som varit centrala i den studie som presenteras därefter.
64
Svensson (1997), s. 207.
A.a. s. 231- 234.
66
A.a. s. 235.
67
Svensson (1997), s. 225.
65
18
3. Några straffrättsliga utgångspunkter
Här ska nu några straffrättsliga grundläggande begrepp beskrivas, som till exempel uppsåt,
straffmätning och påföljdsval då det ofta är i fråga om dem som diskurserna avslöjas. Vidare
ska också medgärningsmannaskapet och nödvärnsreglerna beskrivas. Redogörelsen är väldigt
överskådlig och ämnar inte till någon djupare framställning.
3.1 Vad är ett brott? Objektiva och subjektiva rekvisit
Enligt 1:1 BrB är ett brott en i lag straffbelagd handling. Sådana straffbestämmelser finns dels
i BrB (man talar då om allmän straffrätt) och även i speciallagar (då heter det i stället
specialstraffrätt). 68 För att ett brott ska vara begånget måste vissa objektiva och subjektiva
rekvisit vara uppfyllda vilka anges i bestämmelsen. Objektiva rekvisit är sådana som
handling, underlåtenhet, effekt och fara. Handlingsbrott tillhör de vanligaste brotten och
rekvisitet är uppfyllt om någon faktiskt gör någonting, till exempel anlägger en brand.
Dessutom kan det faktum att en person inte gör någonting utgöra ett brott, då handlar det om
de så kallade underlåtenhetsbrotten. Det finns även sådana brott där det är effekten av
handlingen som avgör om det rör sig om ett brott eller inte, som förstås är därför inte alltid
gränsdragningen mellan handlingsbrotten och effektbrotten särskilt tydlig. Ett exempel på ett
effektbrott är stöld då själva tillgreppet måste innebära skada för någon för att handlingen ska
anses som stöld (det kan fortfarande röra sig om andra tillgreppsbrott, som saknar krav på
effekt). Till sist finns också det objektiva rekvisitet fara, vilket helt enkelt innebär att fara för
någonting måste ha förelegat. Det spelar ingen roll om det sedan inträffade eller inte, ett
exempel på ett sådant brott är mordbrand, där fara för människoliv eller egendom måste
föreligga för att det ska röra sig om det brottet. Ingen människa måste alltså dö eller egendom
förstöras för att det ska handla om mordbrand (namnet till trots). 69
Även om brottets objektiva rekvisit är uppfyllt är det inte tillräckligt för att ett brott ska anses
begånget, även dess subjektiva rekvisit måste vara uppfyllt. Med subjektiva rekvisit avses
uppsåt och oaktsamhet. Om inget annat föreskrivs i brottsrubriceringen så är det subjektiva
rekvisitet uppsåt, vilket framkommer av 1:2 BrB. När uppsåtet ska bedömas i relation till det
objektiva rekvisitet talar man om insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt. 70 Insiktsuppsåt
innebär att ”[g]ärningsmannen vet om omständigheten i fråga eller uppfattat den som praktiskt
68
Leijonhufvud och Wennberg (2009), s. 12.
Leijonhufvud och Wennberg (2009), s. 33-35.
70
Leijonhufvud och Wennberg (2009), s. 60.
69
19
taget säker.” 71 (författarnas kursiveringar). Den person som vet om att föremålet tillhör någon
annan och att en förlust av föremålet skulle innebära skada för denna och tar föremålet har ett
insiktsuppsåt när den gör sig skyldig till stöld. Likgiltighetsuppsåt betyder att gärningsmannen
inser risken för att en omständighet ska förverkligas och är likgiltig till själva förverkligandet
av omständigheten. 72 Gärningsmannen är medveten om risken för att den andra personen
tillfogas smärta av slaget gärningsmannen utdelar men är likgiltig till om den andra får
uppleva smärtan.
Det andra subjektiva rekvisitet är oaktsamhet. Beträffande den studie som gjorts inför denna
uppsats aktualiseras aldrig detta rekvisit eftersom både misshandel och stöld är brott som
kräver uppsåt. Det enklaste sättet att definiera oaktsamhet är att gärningsmannen inte har
handlat på ett önskvärt sätt, har inte levt upp till en viss standard av förväntat beteende. 73 För
att avgöra om gärningsmannen varit oaktsam måste domstolen ta ställning till två saker. Till
att börja med hur pass stor aktsamhet som kan krävas i allmänhet i situationen i fråga och
därefter om man kan begära av den enskilda gärningsmannen att visa sådan aktsamhet i den
aktuella situationen. 74
Många av de brott som prövats i de studerade domarna har begåtts under inflytande av
alkohol eller narkotika. Enligt 1:2 2 st. BrB leder inte ett ”självförvållat rus” till att handlingen
inte ska betraktas som ett brott. Den närmare innebörden i detta påstående har diskuterats och
flera olika tolkningar finns. 75 Vad som dock framstår som klart är att om en berusad person
uppfyller uppsåtskravet för ett brott genom en vanlig uppsåtsbedömning ska inte detta lagrum
åberopas eller tillämpas för en fällande dom. 76
3.2 Ansvarsfrihet: nödvärn
I brottsbalkens kapitel 24 anges de allmänna ansvarsfrihetsgrunderna, det vill säga sådana
omständigheter som gör att en person som begår en annars brottslig handling inte ska fällas
till ansvar för den. En sådan situation är när personen befinner sig i en nödvärnssituation.
Nödvärn regleras i 24:1 BrB i vilken fyra nödvärnssituationer uppräknas, i dessa situationer
utgör alltså handlingen inget brott om den inte ”med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det
angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig”. De fyra
71
A. st.
Leijonhufvud och Wennberg (2009), s. 60.
73
A.a. s. 61.
74
A.a. s. 61f.
75
A.a. s. 75f.
76
A.a. s. 74.
72
20
nödvärnssituationerna anges i 24:1 2 st. 1- 4 p. I första punkten anges den situationen att ”ett
påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom” föreligger.
Nödvärnsrätt föreligger alltså inte mot avslutade brottsliga angrepp, det handlar inte om
hämndaktioner. 77 Eftersom det i lagrummet inte står egen person kan en annan person alltså
träda in i annans ställe och ta över dennes nödvärnsrätt. I andra punkten ges rätten att försvara
sig mot någon som tagits på bar gärning när denna tagit egendom som tillhör annan och nu
med våld eller hot om våld hindrar att denna egendom återtas. Tredje punkten handlar om
rätten att försvara sig mot den som utan tillstånd försöker ta sig in i rum, hus, gård eller fartyg
och fjärde punkten ger till sist rätt till nödvärn mot den som, efter tillsägelse, vägrar att lämna
en bostad.
Det självförsvar som utövas får alltså inte vara uppenbart oförsvarligt, det får inte gå över
gränsen. Huvudregeln är att när hotet mot person eller egendom är undanröjt så upphör också
rätten till nödvärn. Det finns dock ett undantag till detta som kallas nödvärnsexcess och 24:6
BrB reglerar detta undantag. Har gärningsmannen gått utanför nödvärnets ramar kan hon eller
han ändå gå fri från ansvar om omständigheterna var sådana att hon eller han ”svårligen
kunde besinna sig”. Även om det inte blir bedömt som nödvärnsexcess och gärningsmannen
blir fälld för brott, kan hon eller han få ett lindrigare straff tack vare 29:3 5 p. BrB.
Om ett brottsligt angrepp inte föreligger eller är överhängande men gärningsmannen tror att så
är fallet (och handlar i enlighet med de rättigheter nödvärnsrätten ger) kan personen i fråga
ändå gå fri från ansvar, detta kallas putativt nödvärn. 78 Det måste alltså vara om själva
situationen som personen missuppfattat, rör det sig om en missuppfattning kring den rättsliga
regleringen handlar det om en straffrättsvillfarelse vilket inte ger ansvarsfrihet enligt 24:9
BrB. Det har i de domar i studien då gärningsmannen har använt sig av nödvärnsrätten som
försvar varit mycket vanligt att han eller hon yrkat på att det rört sig om nödvärn alternativt
putativt nödvärn.
3.3 Medgärningsmannaskap
När två eller fler personer tillsammans begår ett brott kallas det, under vissa förutsättningar,
för medgärningsmannaskap. I 23:4 BrB regleras medverkan till brott där alla som ”främjat
gärningen med råd eller dåd” kan fällas till ansvar för brottet. Har man inte varit med i själva
utförandet av brottet kan man dömas antingen för medhjälp, eller om man förmått någon att
77
78
Leijonhufvud och Wennberg (2009), s. 84.
A. st.
21
begå brottet, för anstiftan. När flera personer döms som gärningsmän, alltså när det rör sig om
ett medgärningsmannaskap, handlar det oftast om att var och ens agerande ensamt inte lever
upp till de rekvisit som finns för brottet men att de tillsammans gör det, detta kallas för det
ordinära medgärningsmannaskapet. Förutsättningen är dock att de handlat tillsammans och i
samförstånd, att två eller fler var för sig utnyttjar en situation och begår brott utgör inte
medgärningsmannaskap.
Det
finns
också
något
som
kallas
för
utvidgat
medgärningsmannaskap och med det avses att någon visserligen inte kan anses ha begått
själva brottet men däremot främja det brott som en annan gärningsman eller andra
gärningsmän begått. 79 En anstiftare å andra sidan är ingen gärningsman, utan någon som
försöker få någon annan att begå ett brott (23:1 BrB). Det handlar, enligt Leijonhufvud och
Wennberg, om en psykisk påverkan. 80 En medhjälpare är någon som medverkat genom att
främja eller sökt främja gärningen med råd eller dåd, men inte till den utsträckningen att
personen bör ses som en gärningsman. 81 Skillnaden ligger i personens uppsåt bakom sitt
handlande, ville hon eller han endast främja de andras brottsutövning eller själv vara med och
begå brottet?
Det objektiva rekvisitet vad gäller medhjälp och det utvidgade medgärningsmannaskapet är
alltså att någon främjat eller sökt främja gärningen med råd eller dåd. Med främjande menas i
första hand underlättande. I och med att även den som sökt främja brottet kan ses som
medgärningsman eller medhjälpare behöver det alltså inte vara så att vad denne gjort faktiskt
underlättat för dem som begick brottet. Därför kan det vara så att även fast vad
medgärningsmannen eller medhjälparen gjorde försvårade för brottets fullbordan kan
personen ändå fällas till ansvar eftersom syftet med vad hon eller han gjorde var att främja
brottet. Med råd eller dåd menas att medhjälparen eller medgärningsmannen ska antingen rent
fysiskt hjälpa till, till exempel genom att låna ut utrustning eller att till exempel genom
uppmuntran underlätta för annan att begå brottet. Även underlåtenhet att göra någonting kan
innebära att man fälls till ansvar som medgärningsman eller för medhjälp. Leijonhufvud och
Wennberg tar som exempel upp portvakten som underlåter att låsa porten så att inbrottstjuvar
kan ta sig in. Anledningen till att portvakten kan fällas till ansvar är att hon eller han befinner
sig i en så kallad garantställning som innebär att ett visst beteende kan förväntas av henne
eller honom, vem som helst kan inte fällas till ansvar på grund av underlåtenhet. 82 Vad gäller
79
Leijonhufvud och Wennberg (2009), s. 129-130.
Leijonhufvud och Wennberg (2009), s. 133.
81
A. st.
82
Leijonhufvud och Wennberg (2009), s. 133-136.
80
22
den subjektiva sidan av medverkansansvaret så följer det av 23:4 3 st. BrB att var och en av
de medverkande ska bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet hon eller han gjort sig
skyldig till, det rör sig alltså om en individuell bedömning. Om huvudbrottet är ett
uppsåtsbrott döms bara de som har begått det uppsåtligen, den som gjort sig skyldig till
oaktsamhet fälls inte för brottet. Finns det en uppsåts- och en oaktsamhetsvariant av den
aktuella gärningen kan däremot var och en göra sig skyldig till medverkan till antingen
uppsåtsbrottet eller oaktsamhetsbrottet. 83
3.4 Påföljdsbestämning
Om gärningsmannen befinns skyldig till brott ska en påföljd bestämmas, om det inte är så att
påföljdseftergift kan beviljas i enlighet med 29:6 BrB vilket dock sker väldigt sällan. 84 En
påföljd kan antingen vara ett straff, som enligt 1:3 BrB är böter eller fängelse, eller annan
påföljd som kan vara villkorlig dom (27 kap. BrB), skyddstillsyn (28 kap. BrB) och
överlämnande till särskild vård (31 kap. BrB). Fängelse är att betrakta som en hårdare påföljd
än böter enligt 1:5 BrB och villkorlig dom samt skyddstillsyn är alternativ till fängelse men
inte alternativ till böter (27:1 och 28:1 BrB).
3.4.1 Straffvärde och straffmätning
För varje brott finns det angivet straffskalor som domaren har att förhålla sig till. 85 Ibland har
dessa straffskalor endast ett maximistraff och ibland har de ett minimi- och ett maximistraff.
Om inget minimistraff anges så gäller regeln i 26:4 BrB om att den kortaste tiden ett
fängelsestraff kan vara är 14 dagar.
Definitionen på vad som avses med straffvärde finns i 29:1 2 st. BrB och Jareborg och Zila
beskriver det som ”en funktion av gärningens skadlighet eller farlighet och den brottsliges
skuld såsom den kommit till uttryck i gärningen.”
86
(författarnas kursiveringar). Eftersom
straffvärde är något relativt som kan bedömas olika i olika sammanhang är det viktigt att
skilja på abstrakt och konkret straffvärde. 87 Med abstrakt straffvärde avses det straffvärde som
framkommer när man jämför straffskalan för brottstypen med straffskalorna för andra brott
medan det konkreta straffvärdet speglar hur pass allvarlig den begångna brottsliga gärningen
är. 88 Det konkreta straffvärdet bestäms alltså i varje enskilt fall av till exempel domstolen
83
Leijonhufvud och Wennberg (2009), s. 137.
Jareborg och Zila (2007), s. 130.
85
A.a. s. 15.
86
Jareborg och Zila (2007), s. 100.
87
Jareborg och Zila (2007), s. 100.
88
A.a. s. 100.
84
23
medan det abstrakta straffvärdet har en mer allmän karaktär och bestäms av lagstiftaren. Det
abstrakta straffvärdet visar alltså på hur allvarligt ett visst brott anses vara i relation till andra
brott. 89 Mord har till exempel ett mycket högt abstrakt straffvärde och bedöms säkerligen
oftast också ha ett mycket högt konkret straffvärde.
När straffvärdet ska bedömas tas utgångspunkt i 29:1 2 st. BrB som preciseras ytterligare i
29:2 och 29:3 BrB. I de två sistnämnda paragraferna anges vilka försvårande respektive
förmildrande omständigheter som ska tas med i bedömningen av straffvärdet (förutom de
omständigheter som eventuellt anges i det för brottet aktuella straffbudet). Vissa av dessa
omständigheter är så kallade interna omständigheter och andra är externa omständigheter.
Med interna omständigheter avses omständigheter som har med själva brottet att göra och är
avgörande för brottsrubricering och brottets svårhetsgrad. Externa omständigheter är sådana
omständigheter som nämns i andra och tredje paragrafen i kapitel 29 och har att göra med
gärningsmannen.
Med straffmätning avses att fastställa ett visst bötesstraff eller fängelsestraff, dock bestäms
fängelsestraffets längd först när påföljdsval enligt 30 kap. BrB har gjorts. Jareborg och Zila
anger följande sju led för hur en straffmätning går till. För det första ska straffskalan
konstrueras och sedan ska straffvärdet fastställas. Det tredje ledet är att straffskärpande
omständigheter som inte påverkar själva straffvärdet ska beaktas. Led fyra motsvarar det
tredje ledet men då handlar det i stället om straffmildrande omständigheter som inte påverkar
själva straffvärdet. För det femte ska redan avtjänad påföljd beaktas för att sedan göra en
slutlig straffmätning, där det ska avgöras om en påföljdseftergift kan komma i fråga. Till sist
ska eventuell tid i häkte (eller annat processuellt frihetsberövande) avräknas. När straffskalan
ska konstrueras för ett enskilt brott utgår man från den straffskala som anges i straffbudet,
beaktandes de maximi- och minimiregler för bötes- och fängelsestraff som finns i 25:2-4 och
26:1 BrB. 90 Rör det sig om flera brott för vilka en straffmätning ska göras är huvudregeln att
en påföljd ska utdömas för de brotten tillsammans (30:3 BrB). Då måste en gemensam
straffskala för den samlade brottsligheten konstrueras och det finns tre principer för detta.
Kumulationsprincipen går ut på att maximistraffen för de aktuella brottstyperna läggs ihop
medan absorptionsprincipen går ut på att man använder sig av maximistraffet för det svåraste
av brotten. Svensk rätt tillämpar den tredje principen, asperationsprincipen, som utgör en
kombination av begränsad kumulation och absorption. Minimistraffet för den samlade
89
90
A. st.
Jareborg och Zila (2007), s. 118 – 119.
24
brottsligheten är identiskt med minimistraffet för den brottstyp som har högst minimistraff.
Vad gäller maximistraffet så höjs det i enlighet med reglerna som återfinns i 25:5-6 BrB
beträffande böter och för fängelsestraffet finns regler i 26:2 BrB. 91
När straffvärdet har fastställts ska eventuella omständigheter som leder till att straffet bör
skärpas eller lindras beaktas. I 29:4 BrB anges att återfall är en sådan omständighet som gör
att straffet kan komma att skärpas. Där anges också vad som ska beaktas för att avgöra om
straffet ska skärpas. I 29:5 BrB anges i stället de så kallade billighetsskälen som medför att
straffet kan bli lindrigare.
3.4.2 Påföljdsval
Att välja påföljd för brottet är en mer omständlig process än själva straffmätningen. Om det
handlar om mer än ett brott måste det som sagt väljas om en eller flera påföljder ska utdömas,
där huvudregeln som redan nämnts är en gemensam påföljd. Därefter kan det vara lämpligt att
avgöra om det kan vara aktuellt med överlämnande till särskild vård (till exempel vård av
missbrukare), vilket regleras i 31 kap. BrB. Vidare ska det konstateras att om brottet utförts
under påverkan av en allvarlig psykisk störning (APS) kan gärningsmannen inte dömas till
fängelse, 30:6 BrB. Nästa steg blir att besluta om påföljden kan stanna vid böter vilket innebär
en preliminär straffmätning såsom straffmätningar regleras i 29 kap. BrB ska genomföras. Om
denna preliminära straffmätning resulterar i att böter väljs som påföljd ska en slutlig
straffmätning göras. 92 Om den i stället kommer fram till att påföljden inte kan stanna vid
böter är det nu läge att avgöra, i sådant fall då brottet utförts under påverkan av en APS, om
överlämnande till rättspsykiatrisk vård är en lämplig påföljd.
Först i detta skede ska ställning tas till om fängelsestraff ska dömas ut och då finns det en
presumtion mot fängelsestraff vilket visas i 30:4 BrB. Föga förvånande är fängelse att
betrakta som en hårdare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn (30:1 BrB), vilket dock
inte har något med straffskalan att göra (det finns ingenting mellan böter och fängelse) utan
snarare lägger grunden för presumtionen som senare presenteras i kapitlets fjärde paragraf. 93
Denna presumtion medför att en avvägning måste göras för att visserligen är fängelse att se
som en (med Jareborg och Zilas ord) ”dålig påföljd”, den har flera olika negativa
konsekvenser för många olika berörda personer och är dessutom en dyr påföljd, men
villkorlig dom eller skyddstillsyn kan heller knappast ses som tillräckligt bestraffande vid
91
Jareborg och Zila (2007), s. 120.
Jareborg och Zila (2007), s. 131.
93
Jareborg och Zila (2007), s. 134.
92
25
allvarlig brottslighet. 94 Presumtionen mot fängelse kan brytas, enligt 30:4 2 st. BrB, på grund
av brottslighetens straffvärde, art och att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Är
brottsligheten av så pass allvarligt slag att straffvärdet bedöms som högt talar det alltså för
fängelse, likaså om det handlar om en återfallsförbrytare, då återfall i brottslighet ses som
särskilt allvarligt. De så kallade artbrotten är brott där främst allmänprevention anges som
skäl till varför fängelse ska föredras som påföljd trots att straffvärdet på själva brottet kan vara
begränsat. 95 Uppräkningen av nu nämnda skäl i 30:4 2 st. BrB är uttömmande, så domstolen
står inte fri att använda sig av andra skäl för att bryta presumtionen mot fängelse. 96 Även om
det efter att 30:4 BrB tillämpats och skäl för att döma den tilltalade till fängelse föreligger kan
det ändå vara så att presumtionen mot fängelse håller. Detta beror på de redan nämnda
billighetsskälen i 29:5 BrB som 30:4 BrB hänvisar till.
Om resultatet blir att presumtionen mot fängelse håller måste domstolen välja mellan
villkorlig dom och skyddstillsyn. Domstolen bör välja villkorlig dom om återfallsrisken inte
bedöms vara särskilt hög (30:7 BrB). Vidare ska en villkorlig dom i normalfallet förenas med
dagsböter (30:8 BrB). Skyddstillsyn ska väljas som påföljd i de fall då domstolen kan anta att
en sådan påföljd skulle kunna bidra till att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet vilket
framgår av 30:9 1 st. BrB. Även om domstolen i detta steg kommer fram till att ett
fängelsestraff är den lämpliga påföljden finns det en sista chans för presumtionen mot
fängelse. I 30:7 2 st. BrB resp. 30:9 2 st. 1-4 p. BrB finns särskilda skäl som domstolen ska
beakta som kan leda till att det ändå ska väljas antingen villkorlig dom eller skyddstillsyn.
Beträffande villkorlig dom är det särskilda skälet att den tilltalade samtycker till att förena den
villkorliga domen med samhällstjänst och att det bedöms vara lämpligt efter att hänsyn tagits
till den tilltalades personliga omständigheter samt omständigheterna i övrigt. Vad gäller
skyddstillsyn finns fyra särskilda skäl angivna i ovannämnda lagrum. Enligt första punkten
kan skyddstillsyn väljas som påföljd då den tilltalades personliga eller sociala förhållanden
förbättrats på ett påtagligt vis i något hänseende som hörde ihop med hennes eller hans
brottslighet. Punkterna två och tre handlar om missbruk; dels att den tilltalade behandlas för
sitt missbruk och att detta missbruk kan sättas i samband med brottsligheten (p. 2) och dels att
det är just på grund av missbruket som brottet begåtts och att den tilltalade förklarar sig villig
att genomgå behandling för det missbruket (p. 3). Den sista punkten handlar om att förena
94
Jareborg och Zila (2007), s. 135.
Prop. 1987/88:120, s. 100.
96
Jareborg och Zila (2007), s. 139.
95
26
skyddstillsynen med samhällstjänst om den tilltalade samtycker till det och det bedöms
lämpligt.
Om presumtionen mot fängelse till sist inte håller ska en slutlig straffmätning göras och ett
fängelsestraff dömas ut. 97
4. Rättsfallsstudien
4.1 Inledning
Syftet med studien var att finna olika diskurser i dessa domar som kan avslöja vilken roll
föreställningar om kön hade i dessa fall för att på så sätt visa på mönster som kan urskiljas
och analysera dessa. Det är alltså en kvalitativ och inte en kvantitativ studie som har gjorts.
Den omfattar 47 domar beträffande stöld, varav i 19 av fallen var den tilltalade en kvinna
(varav ett fall var gemensamt med ett fall av kvinna som åtalas för misshandel och ett fall var
gemensamt med man som åtalas för stöld) och i 28 av fallen var den tilltalade en man (varav
ett fall var gemensamt med ett fall av kvinna som åtalas för stöld samt ett fall var gemensamt
med kvinna som åtalas för misshandel). Studien omfattade vidare 30 misshandelsdomar,
varav i 12 av fallen var den tilltalade en kvinna (av vilka ett gemensamt fall fanns med
samtliga övriga kategorier) och i 18 av fallen var den tilltalade en man (av dessa fall var ett
gemensamt med ett fall av kvinna som åtalas för misshandel). Totalt omfattar studien således
77 domar. Dessa domar delas in i de fyra kategorierna ”misshandel kvinnor”, ”misshandel
män”, ”stöld kvinnor” och ”stöld män”. Att 77 domar studerats betyder inte att diskurser
hittats i samtliga utan snarare behövdes så många domar för att med goda grunder kunna påstå
att mönster kan urskiljas. För varje fall där en diskurs kunnat hittas finns flera fall där ingen
diskurs hittats överhuvudtaget. Detta är särskilt tydligt i stöldfall, varför betydligt fler av dessa
studerats i relation till misshandelsfallen. En anledning till att färre diskurser finns i
stöldfallen är troligen att gärningsmännen oftare erkänner brott och att erkännandet stöds av
utredningen i övrigt alternativt att bevisningen mot den tilltalade är mer än tillräcklig för en
fällande dom varför domskälen blir väldigt korta, närmast konstateranden om att
gärningsmannen ska fällas till ansvar för brottet. Det är förstås väldigt svårt att ur sådana
domskäl utläsa några diskurser.
De domar som har valts var de nyaste domarna när studien genomfördes vilket skänker
studien och uppsatsen aktualitet. De diskurser som avslöjas blir alltså diskurser som råder i
97
Jareborg och Zila (2007), s. 132.
27
dag vilka anses vara de relevantaste för att uppfylla uppsatsens syfte. För den som vill göra en
jämförelse över tid hade såklart även äldre domar varit viktiga att ha med. Domarna samlades
in genom tre besök på Umeå TR, där tillräckligt många domar tillhörande kategorin
”misshandel män” erhölls redan efter första besöket. Denna kategori spänner alltså inte över
lika lång tid som övriga tre, men skillnaden är inte så stor att den ska vara av betydelse.
Denna skillnad i tidsramar förklarar också hur så pass många domar av kategorin ”misshandel
kvinnor” kunnat fås i förhållande till kategorin ”misshandel män” när förhållandet egentligen
är så att cirka 90 % av våldsbrott begås av män och endast cirka 10 % begås av kvinnor. 98
Det är alltså underrättspraxis som valts som föremål för studien, inte den praxis Högsta
domstolen (HD) skapar som utgör prejudikat och är en del av den svenska rättskälleläran.
HD:s prejudikat är en viktig bit att ta hänsyn till när man söker fastställa gällande rätt. Syftet
med denna uppsats är dock inte att fastställa gällande rätt och den metod som används är inte
heller den rättsdogmatiska. Vidare behandlar de avgöranden som kommer från HD oftare
processuella frågor än att diskutera gärningsmannens skuld och person. Med hänsyn till nu
angivna skäl ses det inte som ett problem att underlaget för rättsfallsstudien endast består av
underrättspraxis.
Studien har genomförts genom att läsa de domar som valts ut och att analysera både vad som
sägs och vad som inte sägs. Det som inte sägs finns mellan raderna och det är först när man
läser det som man kan förstå vad som verkligen sägs. Därför måste även det som inte sägs, det
som står mellan raderna, tas med i en diskursanalys. 99 Ord och ordval har analyserats liksom
självfallet de resonemang som förs kring skuld och påföljd. Vad sägs egentligen och kan det
kopplas till någon diskurs om femininitet och maskulinitet? Vidare har de påföljder som
dömts ut analyserats för att se om det även där förekommer några diskurser, det vill säga om
skillnader mellan kvinnliga och manliga gärningsmän vad gäller påföljdsvalet kan grundas på
föreställningar om kvinnor och män som brottslingar. Varje dom har kommenterats och
eventuella diskurser antecknats. När sedan alla domar lästs sammanställdes de resultat som
undersökningen kommit fram till om vilka diskurser som kunnat hittas. Dessa resultat
presenteras senare i detta kapitel, för att sedan analyseras och diskuteras i kapitel fem och sex.
Anledningen till att just misshandels- och stöldbrotten valdes var för att dels kunna jämföra
om det är några skillnader i vilken roll föreställningar om kön spelar i bedömningen beroende
98
99
Kordon och Wetterqvist (2006), s. 26.
Gunnarsson och Svensson (2009), s. 177.
28
på vilket brott det rör sig om och dels för att ha en annan brottsrubricering som motvikt till det
mansdominerade misshandelsbrottet. För båda könen visade det sig att många av de diskurser
som kunde hittas i till exempel misshandelsfallen också kunde hittas i stöldfallen. Att det rör
sig om relativt olika brott verkar alltså inte haft ett särskilt stort inflytande på vilka diskurser
som var möjliga att hitta.
Misshandel är ett brott som regleras i 3:5 BrB. De objektiva rekvisiten är att gärningsmannen
”/…/tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller
henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, /…/”. Det subjektiva rekvisitet är uppsåt.
Påföljden för den som befinns skyldig till misshandel är fängelse i högst två år.
Rättsfallsstudien omfattar inte brotten ringa misshandel (3:5 BrB) eller grov misshandel (3:6
BrB), däremot finns det domar där en gärningsman dömts för misshandel och grov
misshandel eller att en annan gärningsman i samma dom döms för grov misshandel.
Misshandel omfattar alltså en stor mängd olika gärningar som leder till en eller flera av de
angivna konsekvenserna. De bakgrunder till brottet som finns återberättade i domarna är
därmed väldigt varierande. Stöldbrottet å sin sida regleras i 8:1 BrB. De objektiva rekvisiten
är här att gärningsmannen tagit något som tillhör någon annan och att det inneburit att den
andre lidit skada. Det subjektiva rekvisitet är att gärningsmannen haft ett tillägnelseuppsåt.
Liksom vid misshandel är påföljden för den skyldige fängelse i högst två år. HD har nyligen
(30 september 2009) höjt gränsen för vad som utgör den värdemässiga skillnaden mellan stöld
och snatteri från 800 till 1 000 kronor. 100 Rättsfallsstudien omfattar inte den ringa varianten av
stöld (snatteri, 8:2 BrB) eller grov stöld (8:4 BrB), även här gäller dock undantaget att det i
vissa fall förekommer både brotten stöld och snatteri eller grov stöld i samma dom.
Naturligtvis finns det även vad gäller stöld många olika anledningar till att en person begår
brottet och därför är omständigheterna kring brotten även här omväxlande.
I en stor del av de studerade domarna är gärningsmannen eller gärningsmännen unga. När det
gäller misshandel så finns det oftast en konflikt i bakgrunden och till sist löser ungdomarna
den med våld. Tonåringar har som bekant svårare att kontrollera sina impulser och de har
också en tendens att överdramatisera det som händer omkring dem. I fall av stöld handlar det,
främst hos pojkarna, även här mest om impulshandlingar eller ”busstreck”. När flickorna stjäl
är det oftare planerat och mer systematiskt utfört och det är i en stor del av fallen smink och
kläder som blir stulet. Att många av gärningsmännen alltså är unga påverkar självklart vilken
100
HD, B 5097 – 08.
29
påföljd som väljs i händelse av fällande dom men kan troligtvis också ha en inverkan på hur
domarna bedömer dem och därmed vilka diskurser som uppstår.
Förutom att många av gärningsmännen var unga så var också flera alkohol- eller
narkotikamissbrukare (eller både och) och att gärningsmannen var både ung och missbrukare
var inte heller helt ovanligt. Precis som tonåringar har missbrukare när de är påverkade svårt
att kontrollera sina impulser och deras verklighetsuppfattning kan ibland vara lite skev vilket
också påverkar deras handlande. Detta leder till att de lätt handlar i bråk och att en misshandel
begås. Att stjäla kan också vara ett sätt för en missbrukare att finansiera sitt missbruk. Det
faktum att en gärningsman är missbrukare kan påverka påföljdsvalet i de fall då brotten anses
begångna på grund av missbruket eller att missbruksproblematiken gör att återfall i brott
verkar troligt. Hur de diskurser som eventuellt går att hitta i domen ser ut kan säkert också
påverkas av att gärningsmannen är missbrukare.
Även då det inte rör sig om missbruk är det vanligt att misshandel begås i miljöer där alkohol
förekommer som till exempel på en fest eller i krogmiljö därför att berusade människor har
svårare att kontrollera sitt beteende. Flera av misshandelsfallen utspelar sig på grund därav i
dessa miljöer. En person som i nyktert tillstånd aldrig skulle kunna tänka sig att misshandla en
annan människa kan på grund av sin berusning vakna upp nästa dag och ha gjort just det. Så
var fallet för gärningsmannen i en av de studerade domarna. 101 Gärningsmannen befann sig
tillsammans med arbetskamrater på en avskedsfest på Teatercaféet i Umeå och han blev under
kvällen väldigt berusad. Målsäganden, en entrévärd, såg hur gärningsmannen dansade med
bar överkropp på dansgolvet och valde därför att föreslå gärningsmannen att det var dags att
gå hem. Först gick gärningsmannen med på detta och följde målsäganden mot utgången men
ändrade sig så i trappan och ville gå tillbaka, när målsäganden försökte hindra honom slog
gärningsmannen målsäganden med ett knytnävsslag över ögat. Gärningsmannen var tidigare
ostraffad men dömdes nu för misshandel. Det måste ha känts väldigt bittert för personen i
fråga.
Kapitel 4.2 handlar om kvinnors brottslighet och det är där resultat av studien beträffande de
fall där gärningsmannen är en kvinna presenteras efter en inledning som behandlar kvinnors
brottslighet i allmänhet. Kapitel 4.3 har ett likadant upplägg men här handlar det om männen.
Resultatet från studien analyseras i kapitel 5.
101
B 1498 – 09.
30
4.2 Kvinnors brottslighet
Varför begår kvinnor brott? Vilka omständigheter ligger bakom? Finns det andra förklaringar
till varför kvinnor begår brott än till varför män begår brott och kanske framförallt; hur
kommer det sig att kvinnor begår mycket färre brott än vad män gör? Hur bemöts kvinnliga
gärningsmän i domstolar och vilka påföljder får de i jämförelse med deras manliga
motsvarigheter? Det är frågor som dessa som de forskare som sysslar med kvinnors
brottslighet brottas med.
Vad gäller kriminologi så har en kritisk rörelse av forskare inom kriminologin vuxit fram som
menar att den är mansdominerad; både när det kommer till vem som forskar men också vem
det forskas om. 102 Att det forskas mest om män inom kriminologin är i och för sig inte så
underligt eftersom män begår brott i betydligt större utsträckning än kvinnor. 103 Problemet är
dock att denna fokusering på män gör att kvinnliga brottslingar riskerar att osynliggöras och
att förståelsen för varför kvinnor begår brott begränsas. Vissa menar också att en ökad
kunskap om varför kvinnor begår färre brott än män skulle kunna bidra till att kunna minska
brottsligheten. 104 Även om kriminologin alltså fokuserar på mäns brottslighet betyder inte det
att forskning om kvinnors brottslighet inte existerar och det är inte heller någon nymodighet.
År 1895 publicerade den italienske kriminologen Lombroso det första stora verket om
kvinnors kriminalitet. Hans förklaringar till varför kvinnor begår (eller snarare inte begår)
brott är biologistiska och därmed rätt typiska för den tiden. I sina studier av manliga
brottslingar hade Lombroso fastställt att det fanns en sann brottslig typ som kunde kännas
igen på olika utseendemässiga särdrag. Den sanna brottslingen hade ett litet kranium, mörk
hy, var hårig och hade också många mörka hudfläckar och tatueringar. 105 Enligt honom så
påminde de kvinnliga brottslingarna mer om män än vad de ”normala” kvinnorna gjorde men
att dessa kvinnor var väldigt få. 106 Anledningen till detta var för Lombroso självklar,
kvinnorna har inte utvecklats lika mycket som männen utan står närmare sitt ursprung. Den
ursprungliga kvinnan var betydligt lugnare och passivare än vad den ursprunglige mannen var
och därför är kvinnor mer lugna och passiva. 107 Lombrosos teorier kring kvinnliga
brottslingar skulle komma att påverka forskningen för en lång tid framöver och en rad
forskare byggde sina teorier på Lombrosos.
102
Persson, i Wiklund (red.) (1990), s. 59.
Lundgren, Pettersson och Tiby, i Lander, Pettersson och Tiby (red.) (2003), s. 79.
104
Wiklund och Lindgren, i Wiklund (red.) (1990), s. 5.
105
Smart (1995), s. 19.
106
Knutsson, i Wiklund (red.) (1990), s. 12.
107
Smart (1995), s. 20.
103
31
En annan kriminolog, Pollak, använder sig precis som Lombroso till viss del av biologistiska
förklaringar till kvinnors brottslighet men delar inte Lombrosos beskrivning av kvinnor som
passiva. Pollak, i sitt verk från 1950, menar i stället att kvinnlig brottslighet inte upptäcks
eftersom den begås i hemmet och därmed är dold. Vidare menar han att kvinnor av naturen är
mer lömska och listiga än män och att det bidrar till att de inte upptäcks. Förklaringen till
varför kvinnor är bättre på att ljuga ligger i, menar Pollak, att kvinnorna kan simulera
orgasmer under sexakten och därmed är lögn och bedrägeri naturligt för dem. Både Lombroso
och Pollak är däremot överens om att när kvinnor blir brottslingar är de mer grymma och
hänsynslösa än vad män är. 108 I dag är det inte många som håller med om de biologistiska
förklaringar till kvinnors brottslighet som presenterats ovan. I stället söks psykologiska och
sociologiska förklaringar till brottslighet. Men det är ändå anmärkningsvärt hur pass länge de
teorier forskare som Lombroso och Pollak stod för ansågs giltiga. Att mer forskning om
kvinnlig brottslighet behövs verkar vara den slutsats som dagens forskare är överens om.
Det kan konstateras att kvinnor begår väldigt få brott, enligt Israelsson i en rapport från BRÅ
är det endast 16 % av de som misstänks för brott som är kvinnor och av de som blir lagförda
är det 14 % som är kvinnor och 3 % av kvinnorna får en frihetsberövande påföljd. 109 Vilka
sorters brott begår då kvinnor? Det överlägset vanligaste brottet är, menar Walldén i en
rapport från Stockholms universitet, stöld (dryga 40 %) och därefter följer trafikbrott samt
bedrägeri. 110 När det gäller våldsbrott så står kvinnor endast för ca 10 % av de begångna
brotten, en andel som varit rätt konstant under lång tid vid dödlig utgång men där
utvecklingen har gått fort när utgången inte är dödlig, då har andelen nästan fördubblats på
drygt 25 år, konstaterar Kordon och Wetterqvist i en bok om kvinnlig brottslighet. 111 Bland
annat enligt Walldéns forskning så riktar sig det våld som kvinnor utövar i hög grad mot nära
anhöriga; partners eller barn. 112 Riktar sig våldet mot en partner är det vanligt att det beror på
att kvinnan själv blivit misshandlad av partnern, enligt Diesen. 113 Faran som ligger i att
kvinnors våld ofta riktar sig mot barn är att de då blir demoniserade och förklarade som onda
eftersom det, enligt traditionell syn på moderskap, är särskilt förskräckligt när en mor
misshandlar sitt barn, skriver Motz i en bok om psykologin bakom kvinnors våld. 114 Vid
108
Smart (1995), s. 21-24.
Israelsson, i Wiklund (red.) (1990), s. 22 och 26. Observera att dessa siffror är rätt gamla och kan därför i dag
se något annorlunda ut.
110
Walldén (2000), s. 4.
111
Kordon och Wetterqvist (2006), s. 26.
112
Walldén (2000), s. 36.
113
Diesen (2005), s. 213.
114
Motz (2001), s. 259.
109
32
vilken ålder begår kvinnor brott? Enligt Israelsson begår kvinnor flest brott i 15-årsåldern. 115
Därefter sjunker antalet brott kraftigt för att sedan stiga igen när kvinnorna kommer in i 40årsåldern, visar Walldén på. 116 Kvinnor begår också brott högre upp i åldrarna jämfört med
män vilket kan förklaras med att kvinnor generellt sätt lever längre, konstaterar Israelsson. 117
En kvinnas kriminella karriär ser vanligen annorlunda ut jämfört med en mans. Hon återfaller
sällan i brott efter sitt första brott och gör hon det är det oftast efter lång tid. Efter andra
brottet fördubblas återfallsrisken för att sedan stadigt öka fram till ungefär femte brottet då
ökningstakten planar ut, menar Marklund som forskat om kriminella karriärer. 118 Kvinnors
kriminella debut sker i regel senare än männens (i Marklunds material var median för
kvinnors debut 22 år medan för männen var den 20 år) men ju tidigare debuten sker desto
större är sannolikheten att individens kriminella belastning kommer att bli hög. Det finns
också ett samband mellan den tid som går till den andra lagföringen (det vill säga det första
lagförda återfallet) och hur många lagföringar individen kommer att få totalt; ju kortare tid det
är mellan det första och det andra lagförda brottet desto fler lagföringar kommer det att bli.
Kvinnor som är mer kriminellt belastade har en intensivare och längre kriminell karriär än de
kvinnor som inte begått särskilt många brott. 119
Vilka påföljder får kvinnliga brottslingar? Som tidigare sagts så är det väldigt ovanligt att
kvinnor döms till ett fängelsestraff. Israelsson uppger att för kvinnor är de vanligaste
påföljderna böter, villkorlig dom och skyddstillsyn, och åtalsunderlåtelse är vanligare för
kvinnor än vad det är för män. 120 Forskningen visar på att kvinnor behandlas lindrigare än
män i påföljdshänseende. Åklagarmyndigheten konstaterar till exempel i sin undersökning av
domstolarnas påföljdspraxis att det finns mycket som tyder på att det förekommer en
”kvinnorabatt” i domstolarna i dag. 121 När det gäller flickor ser det dock lite annorlunda ut,
domstolarna griper tidigare in med vårdande och frihetsberövande påföljder gentemot flickor
jämfört med pojkar, det är först när flickorna blir äldre som de blir lindrigare behandlade. 122
Till sammanhanget hör också att kvinnor som begår grova våldsbrott i mycket högre grad än
män bedöms lida av en APS och därmed inte kan dömas till fängelse utan i stället får
115
Israelsson (1990), s. 24.
Walldén (2000), s. 7.
117
Israelsson (1990), s. 23f.
118
Marklund, i Lander, Pettersson och Tiby (red.) (2003), s. 277.
119
A.a. s. 275-280.
120
Israelsson (1990), s. 26f.
121
Åklagarmyndigheten (2007), s. 372.
122
Diesen (2005), s. 215.
116
33
rättspsykiatrisk vård. 123 Yourstone kan också visa på hur det förekommer en könsbunden
partiskhet bland domarna där kvinnliga domare är mer benägna att döma att en kvinna har en
APS då det ses som en lindrigare påföljd än vad fängelse är (och vice versa för manliga
domare). 124 Hennes studie visar också att den undersökta gruppen (rättspsykiatriker, domare
och psykologistudenter) som helhet är mer benägna att bedöma kvinnor som allvarligt
psykiskt störda än vad de är att bedöma män som det, dock når de beslutet på olika sätt.
Medan domarna som sagt styrs av en könsbunden partiskhet verkar rättspsykiatrikerna och
studenterna styras mer av fördomar och föreställningar om kvinnor och män. 125
De bakomliggande orsakerna till varför kvinnor begår brott är rätt lika de orsaker till varför
män begår brott där den viktigaste orsaken är social utsatthet, menar Diesen. 126 Alla
människor som är fattiga eller har det svårt på andra sätt begår självklart inte brott men det är
ändå en väldigt viktig bidragande orsak till varför människor begår brott. För kvinnor verkar
dock denna orsak spela en alldeles särskild roll; de har oftare en mycket större
försörjningsbörda än vad de manliga brottslingarna har, främst för barn men inte sällan också
för en partner (en missbrukande och inte sällan även arbetslös man). 127 Detta kan också vara
en del i förklaringen till varför stöldbrott är så vanligt bland kvinnor; en stor del av de kvinnor
som stjäl gör det för att bokstavligen kunna försörja sin familj. 128 Det visas också i att många
av dessa kvinnor kort innan de begått brott har sökt hjälp från sociala myndigheter av olika
anledningar, allt från hjälp med försörjning till psykologisk hjälp. 129 När de inte fått hjälp har
de tagit saken i egna händer, brottet blir en sista utväg. Amerikanska studier visar hur fattiga
afro-amerikanska ensamstående mammor utgör en stor del av de kvinnliga brottslingarna. 130
Eftersom det rör sig om familjerelationer spelar också de känslomässiga banden kvinnorna
har till sina anhöriga en stor roll. Det är detta som kallas den dubbla utslagningsfällan;
kvinnorna är socialt utsatta och identifierar sig själva ofta med de relationer de har (flickvän,
hustru, mamma och så vidare), de får ingen hjälp, de ser ingen annan utväg än att begå brott,
de döms för brottet och får en påföljd för det, och de är fortfarande socialt utsatta – problemet
är inte löst och de återfaller i brott. 131 Även om detta är en viktig anledning till att många
123
Yourstone (2008), s. 24.
Yourstone (2008), s. 29.
125
A.a. s. 29.
126
Diesen (2005), s. 213.
127
Pösö, i Wiklund (red.) (1990), s. 44.
128
Walklate (2004), s. 7.
129
Pösö (1990), s. 44f.
130
Kordon och Wetterqvist (2006), s. 19.
131
Pösö (1990), s. 45.
124
34
kvinnor begår brott är det inte den enda anledningen, alla kvinnor som begår brott är inte att
betrakta som offer.
4.2.1 Den passiva kvinnan. Madonnan.
Flera av de diskurser som återfinns i de studerade domarna förekommer flera gånger genom
materialet och de knyter ofta an till varandra. En sådan diskurs är diskursen om den passiva
kvinnan. Den uppstår främst i de fall där en eller flera män och kvinnor tillsammans står
åtalade för brott. Föreställningen går ut på att kvinnor är passiva till sin natur och inte tar
initiativ. Diskursen gör att domarna inte vill eller kan se kvinnans del och ansvar i vad som
begåtts. Ett exempel på när denna diskurs förekommer är dom B 904-08 där en kvinna och en
man dömdes för stöld då de hade slangat diesel från lastbilar tillhörande ett åkeri. Hon var
tidigare ostraffad medan han var tidigare straffad för bland annat tillgreppsbrott dock levde
han nu under ordnade förhållanden. Hon dömdes till villkorlig dom och dagsböter medan han
dömdes till skyddstillsyn och dagsböter. Anledningen till att han även dömdes till dagsböter
var, förutom återfallet i förmögenhetsbrott, att han enligt domstolens uppfattning förmått
henne att begå brottet. 132 En annan diskurs med anknytning till diskursen om den passiva
kvinnan är diskursen om madonnan eller den oskuldsfulla kvinnan och konstrueras även den i
den nyligen refererade domen. Hon, den tidigare ostraffade och av allt att döma goda kvinnan
har, enligt tingsrättens uppfattning, förletts av honom till att begå brott. Diskursen om
madonnan har en nära anknytning till föreställningen om att kvinnor inte begår brott som
kommer att beskrivas senare i detta kapitel.
4.2.2 Hejaklacksledaren
Ytterligare en diskurs med anknytning till diskursen om den passiva kvinnan är en diskurs jag
valt att kalla hejaklacksledaren. I denna diskurs framställs fortfarande kvinnans del i hur
brottet begåtts som passiv med det tillägget att vad hon gjort är att stå vid sidan av och heja på
medan männen begår brottet. En dom där denna diskurs existerar är B 1512 – 09 (deldom). En
kvinna och en man var både tilltalade. Kvinnan fälldes för medhjälp till misshandel, medhjälp
till människorov och utpressning. Mannen fälldes för misshandel, grov misshandel,
människorov och utpressning. Ytterligare en man var inblandad i händelsen som gärningsman
men på grund av en RPU – undersökning (rättspsykiatrisk undersökning) avgjordes hans
skuld i en annan deldom i målet. Målsäganden hade spenderat nio timmar i kvinnans lägenhet
för att sedan gå till de två övriga gärningsmännens lägenhet där han lade sig och sov på en
132
B 904 – 08, s. 6.
35
soffa. De här aktuella gärningsmännen upptäckte att målsäganden hade glömt sin ryggsäck
och i den fann de saker som tillhörde dem, bl.a. "röka". De blev arga och gick hem till
gärningspersonen där de fann målsäganden liggande på soffan, sovandes. Misshandeln
började (där den tredje personen var med, dock var inte kvinnan med i själva misshandeln,
men närvarande hela tiden). Bland annat rakade de skallen på målsäganden och tvingade
honom att duscha (kvinnan var med målsäganden i duschen utan någon rimlig förklaring till
varför). Målsäganden misshandlades även med kanyl och knivsliknande föremål varpå han
tvingades att ringa sin pappa och säga att han var kidnappad. Mannen pratade med pappan
och förklarade hur mycket pengar de krävde samt gjorde upp att utväxlingen skulle ske vid
Mariehems centrum i Umeå. Lösensumman var på 15 000 kronor. Målsäganden bands innan
han sattes på moped och kördes till platsen för utväxlingen. Pengarna delades senare upp
mellan gärningsmännen. Genom hela domen framställs kvinnan som mycket passiv och inte
som att hon kunde vara en styrande kraft bakom utförandet av brotten. Hon beskrivs i stället
som vore hon en hejaklacksledare som hejar på och uppmuntrar männen när de misshandlar
målsäganden. Domstolen resonerar för en kort stund i domskälen kring i fall att kvinnan
stannade kvar i lägenheten av omsorg om målsäganden men den kommer snart fram till att så
inte var fallet och konstaterar kort att hon kunde ha varit den som inledningsvis planerat det
hela. Detta konstaterande bekymrar man sig sedan inte mer om och märks inte heller av i
resten av domskälen. Påföljden för mannen blev fängelse i tre år medan kvinnan fick
skyddstillsyn med särskild behandlingsplan.
4.2.3 Kvinnan som svag och emotionell
Två andra diskurser som återfinns i de domar som studerats är kvinnan som det svagare könet
samt kvinnan som en känslovarelse (mer emotionell). Föreställningen går alltså ut på att
kvinnor generellt skulle vara svagare än män (inte bara fysiskt utan även psykiskt och så
vidare) och att kvinnor styrs av sina känslor på ett annat sätt än män. Ett fall från studien som
där dessa diskurser konstrueras är B 885 – 08 där en kvinna fälls för stöld vid två tillfällen
från Coop Forum i Umeå. Trots att Frivården ansåg att hon hade allt det stöd hon behövde för
att fortsätta sin positiva utveckling dömde tingsrätten henne till skyddstillsyn. Till saken hör
nämligen också att kvinnans syster nyligen gått bort men kvinnan hade fått hjälp hos psykolog
vilket Frivården bedömde som tillräckligt.
4.2.4 Mamman
Ett exempel på en annan diskurs som konstruerats i materialet är diskursen mamman.
Moderskapet är, som tidigare nämnts, en egenskap som är intimt förknippad med femininitet
36
och föreställningar om femininitet. När en kvinna agerar i sin roll som mor blir hennes
beteende mer ursäktligt och accepterat (även om hon fälls för brott). Ett fall där denna diskurs
skapats är B 801 – 08 där en kvinna fälls för att ha misshandlat sin dotter. Bakgrunden till
misshandeln är att dottern kommit hem berusad en natt, vilket mamman inte alls tyckte om
utan örfilade i stället sin dotter flera gånger. Kvinnan döms endast till penningböter (3000
kronor) eftersom tingsrätten finner att straffvärdet är begränsat på grund av ”dotterns
föregående beteende under natten” 133. Eftersom detta var kvinnans sätt att agera mamma på
blir det mer accepterat hos domstolen. Ytterligare ett fall där mamma-diskursen förekommer
är B 734-08 där gärningsmannen var tillsammans med sin lilla dotter på KICKS – butiken på
Strömpilen i Umeå. Enligt egen utsago köpte hon lite make up - produkter, när hon betalat för
dem intresserade hon sig så för mascara och läppglans och kollade på det. Då upptäckte hon
att hennes dotter var borta och när hon såg sig om såg hon att dottern sprungit ut på
Strömpilen. Utan att tänka sig för sprang hon ut ur butiken med varorna på sig och larmet
gick. Då gick hon in och lämnade tillbaka varorna för att sedan springa efter dottern igen.
Tingsrätten valde att helt gå på hennes berättelse och bortsåg från att en civilklädd butiksvakt
såg att hon stoppade på sig varor. Åtalet ogillades. Tingsrätten beaktade inte möjligheten
kvinnan hade att lägga ifrån sig mascaran och läppglansen innan hon sprang efter sin dotter
och inte heller att det skulle kunna vara så att hon faktiskt hade uppsåtet att tillägna sig dem.
Även om det nu är så att kvinnan, såsom tingsrätten fann, inte hade ett tillägnelseuppsåt så
kunde tingsrätten åtminstone ha beaktat möjligheten i sina domskäl, särskilt som det i detta
fall fanns bevisning som stödde åklagarens talan.
4.2.5 Kvinna åtrår man
En diskurs som skapats i det studerade materialet som också är med i de egenskaper kopplade
till femininitet som räknats upp är den att en kvinna åtrår en man. En dom som exemplifierar
denna diskurs är B 446 – 09. Åtalet ogillades. Gärningsmannen hade tidigare varit förlovad
med målsägandens pojkvän. Denne stod numera åtalad för brott begångna mot
gärningsmannen och hade ett besöksförbud utfärdat mot sig. Enligt målsäganden och
pojkvännen kom gärningsmannen in i pojkvännens lägenhet en kväll när de var där med några
kompisar och frågade efter målsäganden (som hon aldrig träffat förut) för att sedan gå in i ett
rum med densamma där bråk uppstod (om ifall målsäganden och pojkvännen var på "G") och
gärningsmannen misshandlade sedan målsäganden. Eftersom ord stod mot ord i
bevishänseende och pojkvännens utsaga inte kunde accepteras utan vidare ansågs det inte vara
133
B 801 – 08, s. 3.
37
bevisat bortom rimligt tvivel att gärningsmannen begått denna misshandel. Under hela tiden
hade gärningsmannens nye pojkvän väntat i en bil utanför huset. Att svartsjuka skulle ha
förmått gärningsmannen att begå misshandeln (såsom målsäganden och hennes pojkvän
menade) avfärdar tingsrätten med hänsyn till omständigheterna, där de omständigheter som
nämnts i anslutning till påståendet är att hennes nye pojkvän väntar utanför. 134 Det framstår då
närmast som att tingsrätten menar att eftersom hon nu har en ny man att åtrå behöver hon inte
längre ha några känslor kvar för sin före detta pojkvän.
4.2.6 Kvinnor begår inte brott
Den diskurs som de flesta andra diskurser knyter an till är föreställningen om att kvinnor inte
begår brott. Det går att påstå att den är den mest grundläggande diskursen när det gäller
kvinnor och brott. Kvinnor begår helt enkelt inte brott. En sådan föreställning gör det såklart
svårt för domarna att relatera till de fall där en kvinna faktiskt har begått ett brott och kan leda
till att man vill förneka eller förringa vad kvinnan gjort. Dom B 1657 - 09 är ett exempel på
hur denna diskurs verkar. Gärningsmannen erkände brottet men bestred förverkanden av
stöldgodset (som utgjordes av kläder). Hon hade på Intersport i Umeå gått runt och med hjälp
av en nagelsax klippt bort prislappar på kläder som hon sedan tog med sig ut, värdet på de
stulna klädesplaggen var 2950 kronor. Hon togs på bar gärning när hon gick ut ur butiken.
Tanken var att hon skulle behålla några av kläderna själv och ge några till sin bror.
Gärningsmannen hade sedan tidigare en åtalsunderlåtelse för ett tillgreppsbrott som begåtts
bara en dryg månad innan det nu aktuella brottet. Kombinerat med att hon också fälldes för
narkotikabrott blev påföljden villkorlig dom förenat med dagsböter, eftersom tingsrätten inte
bedömde återfallsrisken som särskilt hög. En närmare motivering till varför tingsrätten inte
ansåg att risken för återfall var särskilt hög saknas i domskälen. Diskursen verkar i denna dom
på sätt att trots att statistiken talar för att efter det andra brottet så ökar återfallsrisken
kraftigt, 135 väljer tingsrätten att bortse från det. Det rörde sig till och med om likartad
brottslighet som den som hon fått en åtalsunderlåtelse för och hon hade återfallit inom väldigt
kort tid från det första tillfället. Om föreställningen är att kvinnor inte begår brott blir det
naturligtvis så att återfallsrisken inte bedöms som särskilt hög.
4.2.7 Den dåliga kvinnan
I kontrast till kvinnor begår inte brott - diskursen står diskursen om den dåliga kvinnan. En
dålig kvinna är en kvinna som inte håller sig inom accepterade ramar för kvinnligt beteende.
134
135
B 446 – 09, s. 5.
Marklund (2003), s. 278.
38
Ett exempel på en dom där denna diskurs återskapas är B 607 – 09 där en kvinna har stulit
dagskassan från sin arbetsgivare. Dagskassan innehöll 579 kronor. Gärningsmannen erkände
brottet och blev avskedad. I domskälen tar tingsrätten upp att det måste ses som ett missbruk
av förtroendet att stjäla från sin arbetsgivare. Nog är det så men det intressanta är, och det är
här diskursen blir tydlig, att i en annan av de studerade domarna har en man stulit från sin
arbetsgivare och där nämner tingsrätten överhuvudtaget ingenting om missbruk av förtroende,
trots att de handlingar mannen utförde var av betydligt allvarligare slag. Dessa två fall
kommer att analyseras och jämföras utförligare i kapitel 5. Relaterad till denna diskurs är
också företeelsen att förebrå kvinnliga gärningsmän i domskälen. Företeelsen förekommer i
fall där tingsrätten inte är beredd att rubricera brottet som grovt men vill ändå påpeka att de
ser allvarligt på det som gjorts. Detta händer i dom B 1545 – 08 där den kvinnliga
gärningsmannen döms för rätt likartad brottslighet som den manliga med undantag för att
mannen fälls för grov misshandel och kvinnan endast för misshandel gällande en misshandel
de båda var med om att utföra. De får samma påföljd (skyddstillsyn och 200 timmars
samhällstjänst) trots att hon inte fälls för grov misshandel. Tingsrätten anser att det finns goda
grunder för att bedöma kvinnans gärning som grov men, efter en kort motivering, beslutar
man ändå för att fälla henne för misshandel i stället. Det påpekas dock att den misshandel hon
gjort sig skyldig till är allvarlig och har ett högt straffvärde. 136 I samma fall beskrivs den stöld
en annan kvinna står åtalad för som att den har karaktären av rån, vilket gör den allvarligare,
men hon fälls endast för stöld. 137 Företeelsen framstår klart när man sätter den i relation till
hur tingsrätten resonerar kring manliga gärningspersoner. Uttryck som ”har karaktär av” eller
resonemang kring att något skulle ha kunnat vara ett visst brott men inte är det förekommer
inte alls på samma sätt i de domar som studerats där gärningsmannen varit en man.
4.2.8 Påföljder
Här presenteras så vilka påföljder som kvinnorna i studien dömts till. Först kan det
konstateras att ingen kvinna i studien fått ett fängelsestraff. De vanligaste påföljderna i
kategorin ”stöld kvinnor” är villkorlig dom och dagsböter samt skyddstillsyn. Eftersom båda
ligger på 36,8 % utgör de tillsammans över hälften av de utdömda påföljderna. Därefter
kommer påföljderna villkorlig dom samt ungdomstjänst på 10,5 % var. Till skyddstillsyn med
samhällstjänst dömdes 5,3 % av kvinnorna. För hela gruppen (både ”stöld kvinnor” och ”stöld
män”) visade det sig att 26,4 % av gärningsmännen dömts till skyddstillsyn som därmed är
136
137
B 1545 – 08, s. 20.
B 1545 – 08, s. 25.
39
den vanligaste påföljden bland de studerade fallen. Kvinnorna ligger alltså 10 procentenheter
över genomsnittet. Även när det gäller villkorlig dom och dagsböter ligger kvinnorna över
genomsnittet som är 22,6 %. När det handlar om ungdomstjänst däremot så ligger kvinnorna
under genomsnittet (15,1 %). Trots att det rör sig om lika många gånger som villkorlig dom
blivit påföljd för kvinnorna och männen ligger kvinnorna ändå över snittet (7,5 %) eftersom
de inte är lika många som männen i studien. På samma sätt ligger kvinnorna över
genomsnittet (1,9 %) när det gäller skyddstillsyn med samhällstjänst eftersom ingen man fått
det som påföljd. I kategorin ”misshandel kvinnor” är den vanligaste påföljden skyddstillsyn
som 33,3 % dömdes till. Därefter kommer påföljderna dagsböter samt ungdomsvård (16,7 %).
Påföljderna villkorlig dom och dagsböter, ungdomstjänst, penningböter och skyddstillsyn med
samhällstjänst är alla lika vanliga, 8,3 %. Vid jämförelse med hela gruppen visar det sig även
här att kvinnorna ligger över genomsnittet när det kommer till skyddstillsyn, genomsnittet är
26,9 %. De ligger även över genomsnittet när det gäller dagsböter (11,5 %) samt
ungdomsvård (7,7 %), men ingen man dömdes till ungdomsvård. Kvinnorna ligger knappt
över snittet (7,7 %) när det gäller villkorlig dom och dagsböter samt skyddstillsyn med
samhällstjänst. De ligger under genomsnittet (11,5 %) när det gäller ungdomstjänst.
Beträffande påföljden penningböter ligger kvinnorna över snittet (3, 8 %), men ingen man
dömdes till den påföljden.
4.3 Mäns brottslighet
I litteratur, serietidningar och film porträtteras brottslingen oftast som en man. Jönssonligan,
Björnligan, Dunder-Karlsson och Blom, Vesslan och Professor Moriarty. Brottslingen är en
han. Men vem är då verklighetens björnbuse? De källor som används här är så gott som
identiska med de källor som gett uppgifter kring den kvinnliga brottsligheten. I materialet
jämförs skillnader mellan kvinnlig och manlig brottslighet så därför går det bra att hämta
uppgifter om manlig brottslighet därifrån. Män begår överlag fler och grövre brott än vad
kvinnor gör. När det gäller våldsbrott är män betydligt oftare både utövare av och offer för
våldet, enligt den brittiska forskaren Sandra Walklate som bland annat forskar kring genus,
brott och straffprocess. 138 Precis som för kvinnor tillhör stöld och trafikbrott de vanligaste
brotten för män men däremot så är trafikbrotten vanligare än stöld när det gäller dem. 139 En
annan skillnad mellan kvinnliga och manliga brottslingar är att männen begår flera olika typer
138
139
Walklate (2004), s. 9.
Israelsson (1990), s. 25.
40
av brott jämfört med kvinnorna. 140 Kvinnor lagförs vanligen också för brott tillhörande den
allmänna straffrätten (brottsbalksbrott) medan männen lagförs oftare för brott tillhörande
specialstraffrätten (såsom trafik- och narkotikabrott). Även om våldsbrotten oftast begås av
män så är ändå inte de särskilt vanliga bland de brott som män begår. 141 Det finns olika
förklaringar till varför män är mer våldsamma än kvinnor. En förklaring är att det manliga
könshormonet
testosteron
gör
männen
mer
aggressiva
och
våldsamma,
men
forskningsresultaten är så tvetydiga att många nu menar att det ensamt inte kan förklara mäns
våldsamhet. 142 Vad som också talar för att testosteronets betydelse inte ska överdrivas är att i
studier om våld i nära relationer har det visats att de mest aggressiva kvinnorna var också de
mest feminina kvinnorna. 143 Det finns också psykologiska och sociologiska förklaringar till
mäns våld. En vanligt förekommande förklaring till våldsamhet i allmänhet är att den som
blivit utsatt för eller upplevt våld under sin uppväxt är mer troliga att bli våldsamma senare i
livet. 144 Det förklarar dock inte varför män som inte utsatts eller upplevt våld under sin
uppväxt ändå blir våldsamma. Sociologiska förklaringar till mäns våld handlar mycket om hur
samhällskulturen i sig uppmuntrar bilden av mannen som våldsam, där bland annat TV och
film bidrar till att skapa en bild av mannen som våldsbenägen. 145 Vidare har ”våldsamma
yrken” såsom militär och polis traditionellt sett varit (och i stor utsträckning är fortfarande)
mansdominerade. Att kriga och slåss har varit männens ”privilegium” vilket har bidragit till
att skapa en uppfattning om att män är mer våldsamma. Resultatet blir att män på många sätt
uppmuntras till våld. Ingen av dessa förklaringsmodeller kan ensam förklara hur det kommer
sig att män är mer våldsamma än kvinnor men tillsammans kan de vara en god bit på väg.
Mäns kriminella debut sker som sagts i kapitel 4.2 i 20-årsåldern (medianvärdet). Medan
kvinnor relativt sett begår flest brott i 15-årsåldern begår män flest brott i 19-årsåldern. 146
Fram tills 20-årsåldern är antalet män som misstänks för brott rätt konstant för att sedan
gradvis sjunka, det är alltså inte som för kvinnor att de i 40-årsåldern börjar begå brott igen. 147
Av de män som begår ett första brott är det drygt hälften som återfaller i brott det vill säga
dubbelt så många som kvinnliga återfallsförbrytare och återfallsrisken fortsätter att vara högre
för män än för kvinnor fram till den femte lagföringen då sannolikheten att återfalla i brott är
140
Walldén (2000), s. 10.
Israelsson (1990), s. 25.
142
Hatty (2000), s.54.
143
Kordon och Wetterqvist (2006), s. 15.
144
Eliasson (2001), s. 23.
145
Hatty (2000), s. 176.
146
Israelsson (1990), s. 24.
147
Walldén (2000), s. 7.
141
41
lika stor för kvinnor och män. 148 När det gäller längden på den kriminella karriären är det
nästan ingen skillnad mellan kvinnor och män, medianen av längden på männens karriär är ett
år högre än kvinnornas. 149 Precis som för kvinnorna finns det ett samband mellan tiden till det
första återfallet och karriärens längd och intensitet.
Vilka påföljder får männen för de brott de begår? Böter är den vanligaste påföljden för män
precis som för kvinnor medan frihetsberövande påföljder är mycket vanligare för män, 10 %
av männen får en frihetsberövande påföljd jämfört med 3 % av kvinnorna. 150
4.3.1 Den aktive mannen
Till att börja med har vi diskursen om den aktive mannen (som står i kontrast till diskursen
om den passiva kvinnan). Denna diskurs innebär en föreställning om att en man är aktiv, tar
initiativ och är handlingskraftig. Ett exempel på hur den verkar är dom B 1524 – 08.
Gärningsmannen var på banken och såg där att bankvalvet var öppet, han gick då in och på en
ren impulshandling tog han 20 000 kronor. Enligt egen utsago gjorde han det för att visa
banken på den dåliga säkerheten, men när han såg en tjänsteman titta ut genom fönstret tyckte
han det kändes genant och gick hem med pengarna i stället. När han nästa dag gick till banken
för att lämna igen pengarna var poliser där och då kändes det också genant. Till sist blev det
så att en kompis lämnade igen pengarna, men till fel bank. Tingsrätten trodde inte på
gärningsmannens historia utan fällde honom för stöld. Påföljden blev villkorlig dom och
dagsböter vilket är anmärkningsvärt med tanke på att han återfallit i brott under prövotid och
att risken för återfall nu är väldigt hög. Det borde tala för en frihetsberövande påföljd.
Diskursen om den aktive mannen skapas i rättsfallet genom att domstolen påpekar i
domskälen att ”han vidtog åtgärder för att ställa allt till rätta igen”. 151 Denna diskurs hade
troligtvis inte ensam räckt för att hålla gärningsmannen från en frihetsberövande påföljd men
den verkar här tillsammans med diskursen om den välordnade mannen som kommer att
behandlas senare i detta kapitel.
4.3.2 Barbaren
Denna diskurs uppstår i fall där gärningsmannen i någon form av raseri utövat oprovocerat
och okontrollerat våld och domstolen menar att han just inte kunde kontrollera sig och ser det
148
Marklund (2003), s. 277-278.
Marklund (2003), s. 280.
150
Israelsson (1990), s. 26.
151
B 1524 – 08, s. 4.
149
42
som något naturligt och ibland även som något ursäktande. Diskursen kan verka både till
gärningsmannens fördel och till hans nackdel.
Bakgrunden till dom B 714 – 09 är att fyra vänner firade nyårsafton tillsammans men att det
efter ett tag spårade ur när gärningsmannen började bråka och slåss. Han misshandlar de
övriga som försöker att hjälpas åt att lugna ned honom. Gärningsmannen hävdade att han
handlat i nödvärn eller putativt nödvärn men det avfärdade domstolen. Enligt tingsrätten
verkade det snarare varit så att det var gärningsmannen som ”var den person som var mest
aktiv och drivande i bråket och att övriga personer försökte lugna ned honom.”. 152 Förutom
misshandel fälldes han också för grovt rattfylleri (han körde bil efter det att målsägandena fått
ut honom ur lägenheten där de firat nyårsafton) och påföljden blev ett två månader långt
fängelsestraff. Tingsrätten finner det alltså inte alls troligt att han upplevde det som att han var
utsatt för fara (putativt nödvärn) utan att han snarare gått bärsärkagång i lägenheten och
attackerat de övriga. I den här domen verkar alltså diskursen till gärningsmannens nackdel.
Dom B 1825 – 09 fick däremot en annorlunda utgång. Målsägandena var inne på en affär där
de köpt korv som de åt samtidigt som de pratade och skämtade om kvällen. Gärningsmannen
tyckte att de kollade på honom så han gick fram till dem för att fråga vad som var problemet.
De sa "inget", han ville då att de skulle följa med ut och göra upp, samtidigt som han kallade
dem för diverse könsord. Till sist började han misshandla dem, innan han blev avbruten av en
annan person som jobbat som ordningsvakt tidigare under kvällen. Detta var vad
målsägandena angav. Gärningsmannen menade att det snarare var de som hade börjat med att
vara hotfulla och slå mot honom så att vad han hade gjort var endast att försvara sig.
Tingsrätten valde att gå på hans linje, de tyckte att utredningen inte kunnat motbevisa hans
berättelse. Det hade inte visats att hans våld varit uppenbart oförsvarligt eller att han borde ha
kunnat besinna sig. Gärningsmannen frikändes därför för misshandeln. Varken det vittne som
arbetat som ordningsvakt tidigare under kvällen eller vittnet som stod i kassan hade sett att
målsägandena hade hotat eller slagit gärningsmannen först, däremot hade de sett
gärningsmannen slå målsägandena, ändå väljer tingsrätten att tro på gärningsmannens
berättelse. Både gärningsmannen i dom B 714 – 09 och i den här domen hävdar att de
upplever sig hotade och var utsatta för våld och att det var därför de började slå så
besinningslöst, i det ena fallet var det accepterat och i det andra inte. Sammanfattningsvis kan
152
B 714 – 09, s. 7.
43
det sägas att diskursen går ut på att en man kan bli så arg eller upprörd (av någon anledning)
att han inte längre kan kontrollera sig och då av naturen tar till våld.
4.3.3 Gentlemannen
I kontrast till diskursen barbaren står diskursen gentlemannen. Gentlemannen ställer sig inte
främmande till att använda våld men förlorar aldrig kontrollen över sitt våldsverkande och
använder det snarast för att försvara sig själv eller någon annan. En dom där denna diskurs
exemplifieras är dom B 771 – 09 där bakgrunden till domen utspelar sig på en nyårsfest i
Vännäs. Målsäganden kommer dit sent på natten, gärningsmannen ser honom där och blir arg
eftersom han anser att det är målsägandens fel att två vänner till honom (som tidigare
misshandlat målsäganden) blivit fällda för just den misshandeln. Gärningsmannen puttar ner
målsäganden på en säng, sätter sig grensle över honom och slår honom med 10 – 15
knytnävsslag i ansiktet. Detta var första gången målsäganden kom tillbaka till Vännäs efter
den förra misshandeln. Gärningsmannen fälldes för misshandeln och påföljden blev villkorlig
dom och 50 timmars samhällstjänst, tingsrätten fann inte att misshandeln hade varit tillräckligt
allvarlig för att utesluta någon annan påföljd än fängelse, även om den ”visserligen varit
oprovocerad och ful” 153. Det är just ordet ”ful” som gör att diskursen uppstår. Ordet ”ful”
innebär en värdering och om en misshandel kan vara ful betyder det också att en misshandel
kan vara ”fin” (alternativt ”bra” eller ”rätt”). Det skulle alltså finnas ett korrekt sätt att
misshandla på. Här avslöjas en föreställning om att män använder sig av våld och att det är
mer acceptabelt om man ”slåss som en man”. Uppenbarligen slåss inte gärningsmannen,
enligt tingsrättens mening, som en man. Han hade kunnat misshandla målsäganden på ett
bättre sätt. Gärningsmannen lever inte upp till den andra gruppens standard, han är ingen
gentleman. I domen existerar också diskursen barbaren, som inte verkar till gärningsmannens
fördel. Diskursen gentlemannen finns även med i dom B 205 – 09 där tre kamrater ville skaffa
pengar. Först stal en av dem en väska från en cykel men som denne sedan slängde på vägen.
Senare samma dag sprang en av dem förbi målsäganden, en 78-årig kvinna och ryckte åt sig
hennes handväska varpå de tre sprang hem till en av dem och delade på bytet. De fälldes alla
för den första stölden. Det andra brottet bedömdes som grov stöld och två av dem fälldes för
det, den tredje dömdes i det fallet för häleri då han inte varit särskilt aktiv i utförandet av
brottet. Här har de tre gärningsmännen inte levt upp till de förväntningar som finns på hur en
man ska vara, i huvudsak inte för att de begått ett brott utan på grund av vem brottsoffret är;
153
B 771 – 09, s. 6.
44
en äldre kvinna, vilket tingsrätten betonar i domskälen. Den äldre damen utgör ett så kallat
idealt brottsoffer och därför ses brottet som allvarligare.
4.3.4 Försvara sin eller sin kvinnas heder genom våld
En diskurs som ofta är en del av diskursen gentlemannen är att en man försvarar sin eller
”sin” kvinnas heder genom våld. Om det används för att försvara heder blir våldet mer
ursäktligt. I dom B 364 – 09 finns diskursen med även om den inte har någon större inverkan
på utgången i målet. Åtalet om misshandel som var väckt mot gärningsmannen ogillades i
brist på bevis. Gärningsmannens förklaring till varför det uppstått bråk var att han var arg för
att målsäganden hade anklagat honom för något han, enligt honom själv, inte gjort (han
påstods ha slagit en av målsägandens vänner). Att uppleva sig falskeligen anklagad för något
kan kännas som ett angrepp mot ens heder. Ett exempel på när diskursen handlar om att
försvara sin kvinnas heder är dom B 1328 – 09 där gärningsmannens lillasyster kom hem och
var ledsen för att målsäganden kallat henne ”hora” på fritidsgården. Gärningsmannen och en
kompis till honom gick till fritidsgården och misshandlade målsäganden. Han fälldes för
misshandel och dömdes till 20 timmars ungdomstjänst. När tingsrätten diskuterar
skadeståndsfrågan konstaterar de (gärningsmannens namn har ersatts med NN och
målsägandens namn med YY) att ”[o]avsett vad YY må ha sagt till NN:s syster har NN kränkt
YY genom att på Oasen tilldela honom ett knytnävsslag i ansiktet.” 154. Genom att de tar upp
den omständighet att gärningsmannens syster blivit kränkt på detta sätt framstår det som att
misshandeln blir mer förklarlig eller ursäktlig (även fast han fälls för brottet). Att bli
misshandlad av någon borde väl ändå vara kränkande oavsett vad? Diskursen förmedlar här
att en man tar till våld för att försvara sin kvinnas heder.
4.3.5 Försvara sig eller sin kvinna genom våld
Förutom diskursen som handlar om att försvara sin eller sin kvinnas heder finns en liknande
diskurs som handlar om att försvara sig (eller sin kvinna) mot våld eller hot om våld.
Innehållet i diskursen är i stort sett det samma, föreställningen att en man försvarar sig med
våld om han på något sätt blir angripen och detsamma gäller om hans kvinna angrips.
Diskursen förekommer i de redan behandlade domarna B 1498 – 09 (misshandeln av en
entrévakt på Teatercaféet) och B 1825 – 09 (misshandeln av två vänner som åt korv i en
butik). Ett annat exempel är dom B 428 – 09 där åtalet om misshandel ogillades.
Gärningsmannen hade blivit slagen av en kvinna utanför nattklubben Club X3M i Umeå och
154
B 1328 – 09, s. 5.
45
kvinnan började lämna platsen. När gärningsmannen försökte följa efter henne blev han
hindrad av de två målsägandena. En hetsig diskussion uppstod och gärningsmannen tilldelar
den ene målsäganden ett knytnävsslag och den andre en örfil. Gärningsmannens försvar under
rättegången består i att han visserligen slog dem men att det berodde på att han befann sig i en
nödvärnssituation eller att det åtminstone var putativt nödvärn. Tingsrätten accepterar detta
och frikänner gärningsmannen. Ett exempel på när en man försvarar sin kvinna är dom B 537
– 09 där relationen mellan gärningsmannen och målsäganden sedan länge varit ansträngd
eftersom målsäganden anklagade gärningsmannen för att ha stulit bildelar från målsägandens
bil. Innan den i domen aktuella händelsen hade mycket bråk och diverse hotelser förekommit
mellan dem. På väg hem från en fest natten innan brottet begicks berättade gärningsmannens
flickvän för honom hur hon kände sig hotad av målsäganden. Nästa morgon ringer de hem till
målsäganden och hotar honom, sedan åker de till hans bostad (som målsäganden hade lämnat
tillfälligt på grund av hoten), de bryter sig in i huset men när de upptäcker att målsäganden
inte är där går de ut igen. Just då kommer målsäganden tillbaka och gärningspersonen börjar
misshandla honom men blir tagen på bar gärning när polisen (som målsäganden tidigare ringt)
anländer till platsen. Han fälls för misshandel, olaga hot och hemfridsbrott, påföljden blir
villkorlig dom och 75 timmars samhällstjänst. Hon fälls för hemfridsbrott och får påföljden
villkorlig dom och dagsböter.
4.3.6 Den välordnade mannen
Den diskurs som dock har den avgjort största betydelsen för en manlig gärningsman är
diskursen om den välordnade mannen. Både det att vara en välordnad man och att inte vara en
välordnad man gör stor skillnad för honom. Föreställningen om en välordnad man går i grund
och botten ut på att en sådan person inte begår brott. Det leder till att återfallsrisken ses som
väldigt låg samt att även påföljden för dessa män blir lindrigare än vad tingsrätten sagt att den
egentligen borde vara. Vem är den välordnade mannen? Den välordnade mannen är en gift
familjefar som har ett jobb, han har ingen missbruksproblematik och om han har begått brott
tidigare så var det mycket länge sedan. Som sagt så verkar denna diskurs i den dom (B 1524 08) som behandlats i samband med diskursen om den aktive mannen. Eftersom han lever
under ordnade sociala förhållanden finner domstolen att villkorlig dom och ett måttligt
bötesstraff räcker. Att han var sjuk påverkar självfallet påföljdsvalet. Diskursen konstrueras
också i dom B 1427 – 09 där gärningsmannen stal varor till ett värde av 30 000 kr från en
bensinstation i Ersmark. Han erkände brottet och erkännandet vann stöd av utredningen i
övrigt. Påföljden blev skyddstillsyn när han nu, efter ett trassligt förflutet, tyckte att han var
46
på rätt köl i livet men upplevde att en övervakare kunde vara bra för att förebygga framtida
brottslighet. Det tyckte tingsrätten också. Tidigare hade han dömts för misshandel,
narkotikabrott och även annan brottslighet men nu levde han i ett stabilt förhållande och hade
dessutom en praktiktjänst som skulle kunna leda till ett såkallat lönebidragsjobb. Vidare har vi
dom B 1407 – 09 där en man stal kopparskrot och sålde det vidare till ett marknadsvärde av
cirka 86 000 kronor från sin arbetsgivare (Volvo Lastvagnar i Umeå). Eftersom tingsrätten
fann att han levde under ordnade social förhållanden, och att det därför inte förelåg särskilt
stor risk att han skulle återfalla i brott blev påföljden villkorlig dom. Den förenades inte med
något bötesstraff eftersom gärningsmannen hade förlorat jobbet på grund av de brottsliga
gärningarna. Det intressanta här, och det är i detta som diskursen verkar, är att tingsrätten
menar att eftersom han lever under ordnade sociala förhållanden (det vill säga är en välordnad
man) kommer han troligtvis inte att återfalla i brott trots att det är under välordnade
förhållanden som han har begått brott.
Som nämndes ovan för det också med sig konsekvenser att inte vara en välordnad man för de
män som begår brott vilket tydligt framgår när man jämför domar som har en sådan
gärningsman med domar där gärningsmannen är en välordnad man. Ett exempel på detta är
dom B 2397 – 08 i vilken gärningsmannen krossade en ruta på krogen Harrys i Umeå, han tog
sig in och stal fyra flaskor alkohol. Gärningsmannen erkände stölden av alkoholen men inte
att han krossade rutan. Bevisningen var emot honom och han fälldes för stöld. Eftersom han
återfallit i likartad brottslighet efter att nyligen suttit i fängelse dömdes han till två månaders
fängelse. Den här gärningsmannen var uppenbarligen ingen välordnad man, han hade nyss
suttit i fängelse. Jämför man hans fall, där han får fängelsestraff för fyra flaskor alkohol och
en krossad ruta med till exempel B 1407 – 09 där gärningsmannen som var en välordnad man
stal till ett värde av 86 000 kronor och får villkorlig dom eller med den gärningsmannen som
stal varor till ett värde av 30 000 kronor (B 1427 – 09) förstår man den gigantiska vikten av
att vara en välordnad man.
4.3.7 Påföljder
När det kommer till studien av vilka påföljder männen fått blev resultatet som följer. Vid stöld
var den vanligaste påföljden skyddstillsyn som 20,6 % dömdes till. Därefter kommer fängelse
och ungdomstjänst som båda utgör 17,6 % var av det totala antalet utdömda påföljder.
Ungdomsvård och villkorlig dom med dagsböter svarar för 14,7 % var och därefter kommer
påföljderna villkorlig dom samt dagsböter på 5,9 % var. Den minst vanliga av de utdömda
påföljderna är villkorlig dom med samhällstjänst som 2,9 % dömdes till. Männen ligger alltså
47
under genomsnittet (26,4 %) för påföljden skyddstillsyn men över genomsnittet (10,6 %) när
det gäller fängelse. Ungdomstjänst är också vanligare för män som grupp än vad det är för
brottslingar i allmänhet, genomsnittet är 15,1 %. Det är bara män som dömts till ungdomsvård
bland de som fällts för stöld och därför ligger män som grupp över genomsnittet (9,4 %).
Beträffande villkorlig dom med dagsböter ligger männen under genomsnittet (22,6 %) och de
ligger också under genomsnittet när det gäller villkorlig dom (7,5 %). Ingen kvinna dömdes
enbart till dagsböter och därför ligger männen över den genomsnittsliga procentsatsen 3,8 %.
Eftersom inte heller någon kvinna dömdes till villkorlig dom med samhällstjänst ligger
männen över genomsnittet (1,9 %).
Till sist misshandelsdomarna. De vanligaste påföljderna i studien är här skyddstillsyn och
villkorlig dom med samhällstjänst som båda står för 21,4 % var. Därefter kommer fängelse
och ungdomstjänst som blev påföljd för 14,3 % var av de som dömdes. Övriga påföljder som
dömdes ut var villkorlig dom med dagsböter, rättspsykiatrisk vård, skyddstillsyn med
samhällstjänst och till sist dagsböter där samtliga hamnade på 7,1 % var. Männen ligger alltså
även här under genomsnittet när det gäller skyddstillsyn (26,9 %) och även när det gäller
villkorlig dom med samhällstjänst (11,5 %) som ingen kvinna dömdes till. Ingen kvinna
dömdes heller till fängelse så därför ligger männen över genomsnittet (7,7 %) där också. De
ligger också över genomsnittet (11,5 %) när det gäller ungdomstjänst. De ligger obetydligt
under genomsnittet (7,7 %) för villkorlig dom med dagsböter samt skyddstillsyn med
samhällstjänst. Ingen kvinna dömdes till rättspsykiatrisk vård men en man blev däremot dömd
till det och därför ligger de över genomsnittet som är 3,8 %. Slutligen ligger männen under
genomsnittet (11,5 %) för dagsböter.
5. Analys av resultatet - likheter och skillnader
5.1 Gärningsmannen
Till att börja med kan konstateras att själva ordet straffrätten använder för att beskriva en
person som begått ett brott – gärningsman – är knutet till ett kön, det manliga könet. På så vis
är ordet gärningsman med och formar vår uppfattning om vem brottslingen är; en man och
därför inte en kvinna. På samma sätt bidrar en yrkestitel som sjuksköterska till att se det yrket
som ett kvinnoyrke, det är en kvinna som beskrivs i ordet. I denna uppsats har ordet
gärningsman använts eftersom det är det begrepp som används inom straffrätten. En
utveckling som vore välkommen för att inte längre på det sättet bidra till att en kriminell
48
person så nära förknippas med det manliga könet är att i stället använda ordet gärningsperson
som därmed skulle omfatta både kvinnor och män.
5.2 Passiv kvinna, aktiv man
En av de första kontrasterna som framkommer bland de diskurser om kvinnliga respektive
manliga brottslingar som återfinns i studien handlar om den passiva kvinnan och den aktive
mannen. Dessa två diskurser är i allmänhet vanliga när det gäller synen på kvinnor och män
och har genom historien varit med och format det som anses kvinnligt och manligt. Manlighet
associeras till att vara aktiv; att visa handlingskraft, att ta för sig och vara en ledare medan
kvinnlighet associeras till passivitet; att ta emot, att inte ta initiativ, att vara underdånig och att
lyda och följa. Hur påverkar denna diskurs synen på kvinnor och män som brottslingar?
Diskursen relaterar till föreställningen om att det är män som begår brott – inte kvinnor. En
man som begår brott döms inte hårdare för att han är aktiv och tar initiativ eftersom det ingår i
de förväntningar som finns på hur män ska vara. Som det visades i dom B 1524 – 08 blev
gärningsmannen till och med sedd på med lindrigare ögon eftersom han hade tagit initiativ till
att rätta till det som gjorts fel. Däremot får en kvinna som anses vara särskilt aktiv eller
initiativrik när hon begår ett brott utstå en hårdare bedömning, hon har inte bara brutit mot
lagen utan även mot de förväntningar som finns på hur hon ska vara som kvinna. 155
Bestraffningen blir därmed dubbel, hon får dels den påföljd som domstolen dömer henne till
men också att en abstrakt allmänhet fördömer henne vilket kan medföra konsekvenser i
hennes liv. Föreställningen om att en kvinna är passiv gör det svårare för domstol och
allmänhet att se att en kvinna begått ett brott eller ett så pass allvarligt brott som påstås. När
en kvinna håller sig inom ramarna för förväntat kvinnligt beteende (i det här fallet att vara
passiv) bemöts och behandlas hon därför lindrigare än en man vilket framkommer extra
tydligt i de fall där en kvinna och en man begår brott tillsammans. Kvinnan är eller placeras
av domstolen i bakgrunden medan mannen är i händelsernas centrum. Därigenom förringas
det ansvar som kvinnan har i situationen – den passiva kvinnan blir inte lika ansvarig som den
aktive mannen för det som händer. Hennes delaktighet tas inte på lika stort allvar, för en
kvinna begår ju inte brott, anses det. Det är när en kvinna och en man begår ett brott
tillsammans som diskursen ”hejaklacksledaren” framträder i materialet. Hon står i bakgrunden
och uppmuntrar och hejar på, hennes roll blir närmast att beundra och se upp till mannen.
155
Kordon och Wetterqvist (2006), s. 8.
49
En annan föreställning som också hör till diskurserna om den passiva kvinnan och den aktive
mannen är diskursen om den oskuldsfulla kvinnan (”madonnan”). I det rättsfall som
presenteras i kapitel 3.2.1 (B 904 – 08) anser domstolen att mannen ska få en strängare
påföljd än kvinnan därför att han enligt dem förmått henne att begå brottet (”slangat” diesel
från lastbilar). Ingen annanstans i domen står det något som skulle tyda på det och dessutom
menar åklagaren i sin stämningsansökan att mannen och kvinnan begick brottet tillsammans
och i samråd. Vad domstolen i stället gör är att måla upp bilden av att hon inte hade någon
egen vilja eller tanke bakom det som gjordes utan att hon genom att låta sig ledas av mannen
begått brottet. Visserligen var mannen tidigare straffad vilket kvinnan inte var men det
behöver inte betyda att hon var helt oförmögen att bestämma sig för att begå det här brottet
utan något inflytande från mannen. Alla, även män, som har begått och blivit dömda för brott
har en gång i tiden varit ostraffade men begick ändå brott. Varför gäller inte det för den här
kvinnan? För att diskursen är att kvinnor är passiva och inte begår brott. Till sist kan också
sägas att i och med att föreställningen om att en kvinna är passiv gör att hennes del i brottet
underskattas i de fall då hon begår ett brott tillsammans med en man blir hans del i brottet
överdriven, de konsekvenser han får ta står därmed inte i proportion till hans ansvar och
delaktighet. Det är ett resultat av den växelverkan som finns mellan diskurserna om den
passiva kvinnan och den aktive mannen.
5.3 En kvinna åtrår en man
Ytterligare en diskurs som finns med i uppsatsen är de som kallas kvinna åtrår man.
Diskursen verkar i dom B 446 – 09 där domstolen på grund av att den inte ville gå med på
målsägandens och målsägandens pojkväns förklaring till varför gärningsmannen skulle ha
misshandlat målsäganden ogillade åtalet. En anledning till att domstolen inte trodde på
målsäganden var att man inte tyckte att hon hade anledning att vara svartsjuk (såsom
målsäganden påstod) då hon nu hade en ny pojkvän (gärningsmannen hade tidigare haft ett
förhållande med målsägandens pojkvän). Att gärningsmannens känsloliv skulle kunna vara
mer komplicerat än så verkar inte domstolen anse. När en kvinna har en ny man att åtrå
behöver tydligen alltså inga känslor för en tidigare man finnas kvar. Tillsammans med
diskursen kvinnor begår inte brott är denna diskurs med och bidrar till att gärningsmannen
frikänns.
5.4 Kvinnor begår inte brott
En vad gäller kvinnliga brottslingar oerhört central diskurs är just den att kvinnor inte begår
brott. När en brottsling beskrivs, avses eller diskuteras är det allt som oftast en man det
50
handlar om. Visserligen begår män fler brott än kvinnor, sannolikheten är större att
brottslingen är en man. Men det gör inte föreställningen att kvinnor inte begår brott mindre
problematisk. Föreställningen försvårar för domstolen att över huvud taget se att en kvinna
kan ha begått brottet eller kan också leda till att domstolen förringar vad den tilltalade kvinnan
har gjort. Vidare påverkar diskursen bedömningen av risken för återfall vilket kan ses i dom B
1657 – 09 som behandlades i kapitel 3.2. Risken för återfall bedömdes alltså där inte som
särskilt hög trots att det var det andra tillgreppsbrottet på relativt kort tid, men eftersom
diskursen kvinnor begår inte brott verkar här så måste domstolen ha sett detta som en
engångsföreteelse som inte kommer att hända igen. Därtill kan diskursen utgöra ett problem
redan innan rättegången börjar. Om polisen under förundersökningen medvetet eller
omedvetet arbetar efter föreställningen att gärningsmannen är en man kan det leda till att
polisen inte ser möjliga kvinnliga förövare och till och med kanske därför missar den som är
skyldig till brottet. 156
För de kvinnor som faktiskt begår brott medför diskursen konsekvenser. En teori om detta är
den så kallade ”mad or bad”-teorin som går ut på att när en kvinna begår brott anses hon vara
antingen galen eller en ond och dålig kvinna. 157 Det blir extra tydligt vid våldsbrott eftersom
en annan föreställning är att kvinnor inte är våldsamma. Att stämpla en kriminell kvinna som
antingen galen eller ond gör att hon blir ett undantag, den världsbild och kvinnosyn som finns
kan fortfarande upprätthållas – ”kvinnor begår egentligen inte brott”. Visserligen är en kvinna
som begår brott ett undantag eftersom de flesta kvinnor inte begår brott, men det gör inte de
flesta männen heller. Trots det ifrågasätts inte en mans maskulinitet om han begår ett brott.
Kriminalitet är inget som är oförenligt med manlighet men för kvinnorna är det alltså tvärtom:
kriminalitet och femininitet går inte ihop.
En av de slutsatser som dras om en kvinna som begår brott är alltså att hon är galen vilket
stämmer väl överens med vad Jenny Yourstone kommer fram till i sin avhandling; kvinnliga
brottslingar bedöms oftare lida av en APS, på slarvigt lekmannaspråk är de helt enkelt
”galna”. Kvinnan fråntas på ett vis ansvaret för det hon gjort – hon är ju galen och vet inte vad
hon gör, nu måste hon vårdas och behandlas och göras till kvinna igen. Ett exempel, som
visserligen inte handlar om behandling av kvinnor med APS, på hur kvinnor görs till ”riktiga”
kvinnor är hur de kurser som hölls vid diverse institutioner inom kriminalvården och
behandlingshem för missbrukande kvinnor handlar om matlagning, sömnad samt personlig
156
157
Diesen (2005), s. 214.
Kordon och Wetterqvist (2006), s. 8.
51
hygien och hälsa. 158 Det speglar den uppfattning som finns om vad de behöver kunna för att
vara fungerande kvinnor i samhället igen. Att ta ifrån en kriminell kvinna ansvaret för sina
handlingar är att på ett sätt göra henne ”mindre vuxen” än en man vilket kan ses som ett
uttryck för hur femininitet underordnas maskulinitet. 159 Det andra sättet på vilket en kriminell
kvinna stämplas är att hon är rent utsagt ond. Går hennes beteende inte att förklara med att
hon är galen måste hon vara ond, hur kan vi annars förklara hennes brott mot rådande normer?
Den onda kvinnan måste därför straffas, och det hårt. Hon har helt medvetet och avsiktligen
brutit mot lagen och därmed mot de förväntningar som finns på hur hon ska vara, något som
ses som väldigt allvarligt. Kvinnor belönas om de agerar inom ramarna för hur de ”får” bete
sig, men straffas hårdare så fort de agerar utanför ramarna. Särskilt tydligt märks idén ”mad or
bad” när det är en mamma som har begått brott mot sina barn. Genom att göra det har hon
(förutom att bryta mot lagen) inte bara brutit mot föreställningar om femininitet utan också
mot föreställningar om hur en mamma är. Den romantiserade bilden av mamman är den alltid
vänliga, omtänksamma, beskyddande och tröstande kvinnan som aldrig någonsin skulle kunna
tänka sig att skada sitt barn. En mamma som vill och gör sitt barn illa är i det allmänna
medvetandet något otänkbart. En pappa som skadar sitt barn väcker också avsky men är inte
på samma sätt lika uppseendeväckande och otänkbart som när en mamma gör det eftersom
bilden av pappan ser annorlunda ut. För att återkomma till ”mad or bad”-teorin måste en
mamma som begår ett brott mot sitt barn vara antingen väldigt galen eller väldigt ond.
Diskursen om att kvinnor inte begår brott kan också medföra negativa konsekvenser för män,
för om föreställningen är att kvinnor inte begår brott betyder det att de som anses begå brott är
män. Detta kan leda till att män granskas hårdare, eftersom upptäcktsrisken är lägre för
kvinnor. 160
5.5 Mamman
Om det finns någon motsvarighet till diskursen välordnad man (se nedan) för kvinnor så
skulle det vara diskursen mamman. För när en kvinna begår en brottslig handling i sin roll
som mamma blundar domstolen för det eller ser på hennes beteende med mildare ögon. I dom
B 734 – 08 (som refererats tidigare i uppsatsen) blundar domstolen helt för den möjlighet
kvinnan hade att lämna ifrån sig varorna innan hon sprang ut från butiken för att hämta sin
dotter som sprungit i väg. Detta utifrån något sorts antagande att när en mamma ser sitt barn i
158
Lander (2003), s. 34.
Yourstone, mfl.( 2008), s. 14.
160
Diesen (2005), s. 214.
159
52
(potentiell) fara slutar hon tänka på annat än att rädda barnet. Nog kan det vara så för många
mammor men det behöver absolut inte vara någon absolut sanning och i detta fall fanns det
dessutom bevis som tydde på att det kunde vara ett mycket medvetet val av kvinnan att stoppa
produkterna i fickan innan hon sprang efter dottern. Om inte annat kan det knappast ha tagit
mycket längre tid att lägga ifrån sig produkterna än att stoppa dem i fickan för att sedan
springa efter barnet. Det kan mycket väl vara så att gärningsmannen inte alls tänkte på vad
hon gjorde när hon såg att sitt barn var på väg ut ur Strömpilen och att hon därmed saknade
tillägnelseuppsåt och i sådant fall är domstolens domslut helt korrekt, tillräckliga tvivel kan
hysas för att kvinnan inte ska dömas för brottet. Trots det är det ändå uppseendeväckande att
domstolen i domskälen inte ens beaktar butiksvaktens vittnesmål. Det har mycket att göra
med mammarollens del i diskursen kvinnor begår inte brott som behandlats ovan. Att en
mamma begår brott går inte ihop, särskilt inte om hon begår brott mot sina barn. En dom i det
undersökta materialet där en mamma begår ett brott mot sin dotter är dom B 801 – 08 där
mamman örfilar flickan som kommit hem berusad. Rättsfallet refereras ovan. Domstolen
anser att straffvärdet begränsas av dotterns beteende under kvällen. Det framstår därmed som
att domstolen anser att mamman slagit dottern med ett uppfostrande syfte och att det därför
skulle vara mer acceptabelt. Att slå barn i uppfostrande syfte kallas barnaga och är förbjudet i
Sverige. Enligt min mening skulle det snarare ses som en förvärrande omständighet att det är
en förälder som slagit sitt barn eftersom relationen och förtroendet mellan de båda därmed
skadats. Domstolen ser i stället på gärningsmannen med mildare ögon för hon är ju mamma,
och en mamma kan väl aldrig vilja sin dotter illa?
5.6 Kvinnan som känslosam och svag
Andra diskurser som berör kvinnor och brott är dels diskursen om kvinnan som det svagare
könet och den nära besläktade diskursen om att kvinnor styrs mer av sina känslor. Dessa
diskurser hör (som så många andra av de funna diskurserna) samman med diskursen att
kvinnor inte begår brott. Ett exempel på ett fall där dessa diskurser förekommer är den
tidigare behandlade dom B 885 – 08 där gärningsmannen stulit varor vid två tillfällen från
Coop Forum i Umeå. Frivården tycker inte att frivårdande insatser behövs, då kvinnan har all
det stöd hon behöver för att fortsätta sin positiva utveckling, hon har även fått hjälp för att
hantera systerns bortgång, men tingsrätten går ändå emot vad Frivården säger och dömer
henne till skyddstillsyn. Tingsrätten anser helt enkelt inte att hon är stark nog att klara av alla
de känslor som måste uppstå av att ha förlorat en syster samtidigt som hon behövde fortsätta
på rätt spår med sitt eget liv, oavsett vad Frivården säger. Att kvinnor skulle vara svagare och
53
mer styrda av sina känslor är traditionella föreställningar som har förekommit och
förekommer i kultur och samhälle och därmed är med och bildar uppfattningar om vad
kvinnor kan och inte kan göra. I TV och film framställs ofta kvinnor som mycket
känslosamma och de kvinnor som inte framställs som det är menade att betraktas som
konstiga. Denna påstådda svaghet hos kvinnor leder också till att de inte anses kunna vara
kapabla till, i synnerhet, grova våldsbrott. När hon inte kan styra över sina känslor ligger det
därmed nära till hands att betrakta som galen och då behöver hon vård.
Att urskilja vad som kan vara eventuella biologiska och psykologiska skillnader mellan män
och kvinnor och vad som är socialt konstruerat är inte alldeles enkelt. Många av dessa sociala
konstruktioner och diskurser är så gamla att det är svårt att upptäcka dem i vår tillvaro. Enligt
min uppfattning är det nog ändå så att skillnader i psykisk och känslomässig styrka finns
mellan olika individer och inte mellan de två könen. Det finns män som inte visar särskilt
mycket känslor och det finns väldigt känslosamma män och detsamma gäller för kvinnor. Det
finns män som klarar stora psykiska påfrestningar bra och det finns de som klarar det sämre
och detsamma gäller för kvinnor. Att förlegade uppfattningar om hur kvinnor (eller män) ”är”
påverkar påföljdsvalet till antingen hårdare eller lindrigare påföljd är fel.
5.7 Barbaren och gentlemannen – våld och maskulinitet
En diskurs som finns när det gäller kriminella män är diskursen jag valt att kalla barbaren.
Föreställningen går ut på att när en man blir tillräckligt pressad, arg eller upprörd av vilken
anledning som helst tar han till våld som han inte kan kontrollera, han kan inte hejda sig. Som
tidigare sagts kan den här diskursen beroende på omständigheterna verka både till
gärningsmannens fördel och till hans nackdel. Antingen gör hans blinda raseri och
okontrollerade våld att domstolen finner brottet extra allvarligt eller så accepterar domstolen
att raseriet var just blint och våldet okontrollerat och då blir det något som ursäktas och
förstås (se dom B 714 – 09 respektive B 1825 -09 som behandlas i kapitel 4.3). Vilken
mansbild ger detta? En människa utan någon som helst självkontroll där våldet blir en naturlig
utväg. Våld blir en självklar del av maskulinitet vilket inte ifrågasätts. En man slår, en man
använder sig av våld. Denna koppling mellan våld och maskulinitet finns också i den diskurs
som i uppsatsen döpts till gentlemannen men där utövas våldet på ett annat sätt. När
gentlemannen utövar våld är det berättigat, kontrollerat och följer någon sorts underförstådda
spelregler. Regler som gärningsmannen i dom B 771 – 09 uppenbarligen inte höll sig till när
han begick den enligt tingsrätten fula misshandeln. Att våld kan vara mer eller mindre grovt
eller att gärningsmannen uppvisar mer eller mindre råhet i sitt utövande av våldet råder det
54
ingen tvekan om men som tidigare sagts kan det verkligen ifrågasättas om misshandel kan
vara mer eller mindre estetiskt tilltalande.
Det finns flera olika skäl till varför våld kan anses berättigat. Ett av de mest accepterade
skälen är självförsvar där lagen ger oss rätt att använda oss av våld i nödvärn (24:1 BrB) och
folkrätten ger stater rätt att försvara sig mot angrepp (artikel 51 i Förenta nationernas stadga).
Bortom lagens bokstav och domstolarnas salar upphöjs och glorifieras våld och maskulinitet i
sådana sammanhang som film, television och sport. 161 Genom film och television matas vi
med bilder och porträtt av män (som ofta framställs som väldigt maskulina) som av olika
anledningar utövar våld; antingen för våldets egen skull (våld anses i dessa fall ha något sorts
underhållningsvärde) eller för att det finns något rättfärdigande skäl bakom våldet (krig,
hämnd, försvara de svaga och så vidare). Vi ser Batman försvara Gotham genom att slå de
onda sönder och samman, Mel Gibsons William Wallace vill få hämnd för sin döda fru och
även försvara Skottland mot engelsmännen och Brad Pitt slåss i Fight Club. Alla tre är idoler
och ikoner för maskulinitet. Även inom olika sporter ges det uttryck för sambandet mellan
våld och maskulinitet där de tydligaste exemplen hittas i boxning och brottning samt många
andra kampsporter. Historiskt sett har dessa sporter ofta använts för att fostra och träna män
inför krig medan de idag är till för att underhålla precis som annan sport. I boxning står två
män och tillfogar varandra smärta och det är inte heller ovanligt med allvarliga skador, hade
det gjorts någon annanstans hade det varit misshandel – nu är det i stället underhållning och
något som stärker deras maskulinitet. Självklart finns det kvinnor som utövar olika
kampsporter och även utövar våld på film och television men det stärker inte deras
femininitet, de framställs snarare som mer maskulina och mindre feminina.
Det har i huvudsak varit män som deltagit i krig och det har i huvudsak varit män som har
utsatt andra människor för våld. Historiskt sett har det också varit inom det militära som det
har ansetts att pojkar görs till män. 162 Den man som inte är beredd att ta till våld ses inte som
en riktig man. Det är utifrån både oskrivna och skrivna, underförstådda och uttalade regler om
maskulinitet och våld som vi lär oss att beroende av omständigheterna beundra eller frukta
mäns våld. Vi beundrar William Wallace och Mohammed Ali. Vi fruktar al-Qaidamedlemmen och den unge gängmedlemmen. Dessa fyra män utövade eller utövar alla våld.
Vilket aldrig gör dem mindre manliga. Denna inställning till maskulinitet och våld som finns i
samhället påverkar också våra domstolar eftersom de aktörer som finns i domstolen också är
161
162
Hatty (2000), s. 159.
Hatty (2000), s. 127.
55
en del av samhället. Våld som en del av manligheten ifrågasätts inte, att en man tar till våld
ses som något självklart. Frågan som domstolen ställer sig är i stället om våldet var berättigat.
Våld som sådant blir på så vis till viss del accepterat och ursäktat. Så länge som den allmänna
inställningen till våld är att det kan vara godtagbart i vissa fall så kan domstolen heller inte
göra något annat och det påverkar även de situationer där våldet är kriminaliserat. Därigenom
är domstolen med och återskapar det samhälle där våld är accepterat och kriminaliserat på
samma gång.
Diskursen gentlemannen påverkar också utgången i dom B 205 – 09 som inte har med våld att
göra men med grov stöld. Den märks genom att tingsrätten i domskälen betonar att det var en
äldre kvinna som gärningsmännen stal ifrån, syftet med att betona det var att motivera varför
två av gärningsmännen skulle dömas för grov stöld. Denna värdeladdade motivering är helt
onödig eftersom endast det faktum att det rör sig om en väskryckning gör att handlingen är att
betrakta som grov stöld, oavsett vem offret är. Trots det väljer domstolen att lägga fokus på
vem brottsoffret är och på så vis visas det att gärningsmännen här inte lever upp till de ideal
som diskursen gentlemannen innebär. Vad som också spelar roll i sammanhanget och
säkerligen påverkar domstolens agerande är att det inte är vilket brottsoffer som helst
gärningsmännen stal ifrån utan ett så kallat idealt brottsoffer, en äldre kvinna som är ute och
går. När det rör sig om ett idealt brottsoffer leder det ofta till en mycket hårdare bedömning av
gärningsmannen.
5.8 Att försvara sig eller annan genom våld. Att försvara sin eller annans heder
genom våld.
I ett antal av de studerade rättsfallen dyker några andra diskurser upp som också de relaterar
till våld. Dessa diskurser handlar om att antingen försvara sig själv eller sin heder genom våld
eller att försvara ”sin” kvinna eller hennes heder genom våld. Kvinnan i de fall som finns med
i studien är antingen en flickvän eller en syster. Som angavs ovan ger lagen rätt till att i
nödvärn använda sig av våld för att försvara sig själv eller någon annan så länge våldet inte är
”uppenbart oförsvarligt”. Rätten föreligger när angrepp mot person eller egendom har
påbörjats eller är överhängande (24:1 2 st. 1 p. BrB). Det blir alltså upp till domstolen att
avgöra om angreppet var överhängande vilket medför en risk för godtycke. Hur överhängande
behöver det vara för att vara överhängande eller rättare sagt var går gränsen mellan att det är
fysiskt möjligt för den angripne att gå i väg utan att bruka våld och det inte är möjligt att gå i
väg utan att såra sin maskulinitet? I propositionen till nödvärnsparagrafen förklaras inte
56
närmre vad det innebär att ett angrepp är överhängande. 163 Om uppfattningen i samhället (och
mannen i fråga delar den uppfattningen) är att en man tar till våld för att försvara sig eller
någon annan måste det påverka både mannens och domstolens bedömning av om angreppet
var överhängande eller inte eftersom han inte längre rimligen skulle kunna gå därifrån. För att
gå därifrån skulle strida mot den uppfattning han hyser om hur han ska vara som man, så att
avvika (både från normen och från platsen) skulle därför leda till att han kände sig misslyckad
som man. En man står upp och försvarar sig och de sina. Om han inte skulle försvara sig eller
försöka gå därifrån skulle han riskera att bli ett offer, vilket inte går ihop med maskulinitet, en
man kan inte vara ett offer. Det kan däremot en kvinna vara, det är oftast så hon framställs. 164
Vad det passiva, värnlösa offret (kvinnan) behöver är därför en riddare i skinande rustning –
en aktiv person som tar till våld för att försvara henne; en man.
Vad gäller att försvara sin eller sin kvinnas heder genom våld blir det svårare att acceptera
nödvärn som förklaring till våldet. Här handlar det mer om att ta lagen i egna händer. I de fall
i undersökningen där någons heder ansetts behövas försvaras genom våld har det handlat om
påstådda falska beskyllningar (att gärningsmannen skulle ha ljugit, dom B 364 – 09) samt
kränkande tillmälen (gärningsmannens syster hade kallats för hora, dom B 1328 – 09). Att
någon känner sig kränkt över att ha blivit kallad för lögnare eller blir upprörd för att systern
blivit kallad för hora är inte konstigt men det innebär naturligtvis inte att man kan ta lagen i
egna händer och själv straffa den som kränkt för att på så sätt ställa allt till rätta. Eftersom vår
heder påverkar hur vi ses och accepteras av vår omgivning är det viktigt för oss att skydda vår
heder och därför är också sådana handlingar som kränker vår heder eller ära kriminaliserade
(5 kap. BrB). Inom vissa kulturer i världen är denna hederskultur ännu tydligare och
påtagligare än vad den är i vår. Vi vet visserligen inte om systern först själv sa ifrån till
målsäganden som kallat henne för hora eller vände sig till fritidsgårdens personal men det är
intressant att se hur hon vänder sig till sin storebror som sedan tar på sig att hämnas på den
pojke som kränkt hennes heder. Hon är offret och det är han som ska försvara henne. Många
är väl de barn som på skolgårdar stått och hotat varandra med deras storebröder i fall den ena
skulle våga göra något dumt mot den andra.
Kvinnor ses ofta som någon sorts bärare av samhällsmoralen. 165 Det ställs därmed särskilda
outtalade krav på en kvinnas beteende, vad hon kan anses göra och inte göra (till exempel
163
Prop. 1993/94:130, s. 28-32.
Kordon och Wetterqvist (2006), s. 8.
165
Kordon och Wetterqvist (2006), s. 20.
164
57
anses hon inte kunna begå brott, för hur skulle hon kunna göra det när hon är en bärare av
samhällsmoralen?). Därför blir ett angrepp på en kvinnas heder särskilt allvarligt eftersom det
knyter an till samhället i stort. En kvinnas heder måste därför försvaras.
5.9 Den välordnade mannen
Den diskurs som har absolut störst betydelse för män är diskursen välordnad man. En
välordnad man är en man som lever i ett stadigt förhållande, har barn och arbete, på så vis
uppfyller han viktiga delar i traditionella uppfattningar om en mans uppgifter; han är make,
far och arbetare. Om det förflutit lång tid från tidigare fängelsestraff till nuvarande brott och
han nu lever i ordnade förhållanden är han trots fängelsestraff en välordnad man. Precis som
när det gäller diskursen kvinnor begår inte brott rymmer denna diskurs en föreställning om att
välordnade män inte begår brott. Anledningen till varför de inte skulle begå brott är dock
annorlunda jämfört med varför inte kvinnor skulle begå brott. Att kvinnor inte anses kunna
begå brott beror på deras kön men vad gäller de välordnade männen beror det snarare på deras
sociala situation – de har ingen anledning att begå brott eftersom de lever under stabila
förhållanden. Här spelar föreställningar om vilka det är som begår brott in. Visst är det så att
en av de vanligaste orsakerna till att människor begår brott är social utsatthet, och välordnade
män är inte socialt utsatta, men det betyder inte att de med stabila levnadsförhållanden inte
begår brott. När en välordnad man begår, och befinns skyldig till, brott påverkar det i hög
grad påföljdsvalet. För den välordnade mannen kan dömas till lindrigare påföljder eftersom
han lever under ordnade förhållanden och risken för återfall därmed bedöms som liten. Det
som är fascinerande i ett sådant ställningstagande är att mannen under välordnade
levnadsförhållanden faktiskt har begått ett brott och hans livssituation blir knappast mer
välordnad av att ha blivit fälld för ett brott, men ändå bedöms risken för återfall som låg. Ett
fall där diskursen är med och påverkar är dom B 1524 – 08 som även har analyserats i
samband med diskursen om den aktive mannen. Gärningsmannen har återfallit i brott en kort
tid efter det förra brottet (och återfallsrisken blir därmed mycket hög) men bland annat på
grund av att han är en välordnad man blir påföljden endast villkorlig dom och böter. Den
välordnade mannen har här gjort sig skyldig till att stjäla 20 000 kronor, även fast han senare
ångrade sig.
Ett annat fall där vikten av att vara en välordnad man visar sig är dom B 1427 – 09, vilket är
det i kapitel 3.3.2 refererade fallet där gärningsmannen stulit varor till ett värde av 30 000
kronor från en bensinstation. Han hade tidigare dömts flera olika brott men levde nu i ett
stabilt förhållande och hade en praktiktjänst som verkade kunna leda till ett lönebidragsjobb. I
58
och med att han uppfyller två av de egenskaper (sambo och arbetar) som kännetecknar den
välordnade mannen och därför är på god väg att leva upp till den rådande
maskulinitetsnormen döms han till skyddstillsyn. Den välordnade mannen hade här alltså
brutit sig in på en bensinstation och stulit varor till ett värde av 30 000 kronor.
Även gärningsmannen i dom B 1407 – 09 (också det sammanfattat i kapitel 4.3) hade stor
nytta av att vara en välordnad man. Denne gärningsman hade systematiskt och över en
tidsperiod stulit dels vissa olika varor men framför allt stulit och transporterat kopparskrot
från Volvo Lastvagnars fabrik i Umeå (där han arbetade) till Örnsköldsvik. Eftersom han var
en välordnad man fann domstolen att villkorlig dom räckte, vilket inte förenades med något
bötesstraff då han förlorat sin anställning på grund av det han gjort. Marknadsvärdet på det
den välordnade mannen stulit bedömdes vara cirka 86 000 kronor.
Som synes kan alltså värdet på det som den välordnade mannen stjäl vara relativt högt och
tillvägagångssättet vara rätt utstuderat, brottet kan till och med ha begåtts under prövotid eller
så har den välordnade mannen tidigare gjort sig skyldig till rätt allvarlig brottslighet, men han
kommer ändå undan med en mild påföljd. Vikten av att vara en välordnad man är alltså
mycket stor men det innebär också att konsekvenserna om gärningsmannen inte är en
välordnad man är allvarliga. Detta visar sig i dom 2397 – 08 där gärningsmannen som nyligen
avtjänat ett fängelsestraff brutit sig in på Harrys i Umeå och stulit fyra flaskor alkohol.
Eftersom han nyligen suttit i fängelse (och inte var en välordnad man) fick han återigen ett
fängelsestraff som var två månader långt. Denne icke-välordnade man bröt sig in i en
restaurang och stal fyra flaskor alkohol vilket gav honom fängelse. Den välordnade mannen i
dom B 1427 – 09 gör också ett inbrott och stjäl. Det han stjäl är värt 30 000 kronor, han får
skyddstillsyn. Gärningsmännen är i mångt och mycket lika, med undantag för att den ickevälordnade mannen nyss suttit i fängelse, tillvägagångssättet är också likt, skillnaden på
värdet på det stulna godset är väldigt stor, men det är inte den som stulit mest som får hårdast
påföljd. Den välordnade mannen klarar sig lindrigt undan, han är en välordnad man och
därmed tillhör han den rådande maskulinitetsnormen; den som är överordnad andra
maskuliniteter och överordnad alla sorters femininiteter.
5.10 Påföljder
När det gäller de påföljder som gärningsmännen i de studerade domarna fått kan följande
sägas. Ingen kvinnlig gärningsman har dömts till fängelse vilket inte är särskilt
anmärkningsvärt eftersom det generellt sett är ovanligt att kvinnor döms till fängelse och den
59
brottslighet de kvinnliga gärningsmännen i studien gjort sig skyldiga till är i det stora hela inte
heller av särskilt allvarligt slag. Däremot är skyddstillsyn vanligare för kvinnor än vad det är
för män (även om denna påföljd även tillhör de vanligaste bland männen) vilket hör samman
med föreställningen om att kvinnor inte begår brott, när de väl gör det ska de behandlas,
vårdas och övervakas (det är något som är fel på dem eftersom de inte beter sig såsom kvinnor
ska), inte straffas. Vad gäller ungdomsvård så döms misshandlande kvinnor i undersökningen
till det men inte misshandlande män, vid stöld är läget det omvända. Men där är skyddstillsyn
och villkorlig dom med dagsböter betydligt vanligare för kvinnor än vad det är vid
misshandel. Skyddstillsynen kan därmed tänkas väga upp den skillnaden som finns vad gäller
påföljden ungdomsvård mellan kategorierna misshandel kvinnor och stöld kvinnor. I de fall
en kvinna anses kunna straffas blir straffet då böter, oftast i förening med en villkorlig dom.
En viss andel av männen i studien har däremot fått ett fängelsestraff, om de båda brotten
jämförs har fler av kategorin stöld män dömts till fängelse än vad som gäller för män av
kategorin misshandel män. Skillnaden uttryckt i procentenheter är inte så stor men ser man till
hur många fall det rör sig om är det tre gånger så många av de män som befunnits skyldiga till
stöld som dömts till fängelse jämfört med de män som är skyldiga till misshandel, men det
beror på att antalet stöldfall är mycket högre än antalet misshandelsfall. Även andra
straffliknande påföljder (som närmast påminner om straffarbete, vilket det egentligen inte är)
såsom skyddstillsyn och ungdomstjänst är vanligare påföljder för männen i undersökningen
än vad det är för kvinnorna. Det går tydligen bra att straffa män, men inte kvinnor, vilket kan
tyda på att kvinnor inte ses som lika ansvariga för sina handlingar.
Det går alltså att säga att män generellt sett straffas hårdare än vad kvinnor gör men till det
bör tilläggas att män generellt sett också gör sig skyldiga till grövre brottslighet, vilket
naturligtvis ska ha hårdare straff. Om det till viss del beror på att det inte anses finnas samma
vårdbehov för män som begår brott är det fel men eftersom det ändå är så att påföljden
skyddstillsyn också är den vanligaste bland männen verkar mycket tyda på att män får
behandling när de ska ha den. Det är därför kanske snarare så att påståendet ska omformuleras
till att kvinnor straffas lindrigare än vad män gör. Vilket är fel om det beror på en överdriven
uppfattning om kvinnliga brottslingars behov av behandling och vård. Att det kan förekomma
en ”kvinnorabatt” är något som Åklagarmyndigheten fastslår i en rapport. 166 När kvinnor
handlar inom ramen för förväntat beteende får de lindrigare påföljder än vad männen får. Ser
166
Se fotnot 121.
60
man däremot på enskilda fall i undersökningen kan man se att kvinnor, när tillvägagångssättet
inte stämmer överens med förväntningar på kvinnors beteende, får hårdare påföljder än vad
kvinnor får annars eller lika hårda som männen får i fall där kvinnor och män begått brott
tillsammans (även om mannen fällts för grovt brott och kvinnan för brott av normalgraden).
Det resultatet stämmer också överens med vad annan forskning kommit fram till. 167 En
kvinna som bryter både mot lagen och även mot normen blir hårdare straffad.
5.11 Stöld från arbetsgivare – en jämförelse mellan två olika brottslingar
Till sist en jämförelse mellan två fall av stöld där båda fallen handlar om att en anställd stulit
från sin arbetsgivare, i övrigt är de ganska olika. I ena fallet är det en kvinna och i det andra
fallet är det en man, båda fallen (dom B 607 – 09 samt dom B 1407 – 09) har presenterats i
sina respektive avsnitt (kapitel 4.2 samt 4.3). Mannen stjäl tre ton kopparskrot till ett
marknadsvärde av ca 86 000 kr, något han gör genom att systematiskt under en tidsperiod där
han fraktar ut detta skrot från fabriken. Kvinnan stjäl gårdagens dagskassa (579 kr), något
som (enligt henne själv) var ett plötsligt infall. Båda fälls för stöld och båda får villkorlig dom
(inga böter eftersom de förlorat sina jobb). Skillnaden är att det i hans fall inte nämns något
om att det skulle vara ett missbruk av förtroende att stjäla från sin arbetsgivare, men det får
däremot hon höra. Och det är också därför hon döms för stöld (trots att värdet ligger långt
under gränsen mellan stöld och snatteri). Det är en mycket stor skillnad på värdet av det som
kvinnan respektive mannen stulit och omständigheterna kring brotten är också väldigt olika.
Ändå döms de båda för stöld och de får samma påföljd. Domstolen bemödar sig dessutom när
det gäller kvinnan att i domen påpeka det missbruk av förtroende det utgör att stjäla från en
arbetsgivare, vilket man alltså inte gör när det gäller mannen. Det går att påstå att det är ett
missbruk av förtroende att utstuderat stjäla så pass värdefullt gods från sin arbetsgivare, även
om det i detta fall rör sig om en betydligt större arbetsgivare än kvinnans. Att poängtera i
domen att det rör sig om ett missbruk av förtroende är inte fel men då bör det även göras det i
mannens fall. Det förekommer inte sällan i det undersökta materialet att domstolen ägnar sig
åt någon sorts uppfostran i domen när gärningsmannen är en kvinna men inte alls lika ofta när
det är en man.
När en man begår brott bryter han inte mot de förväntningar som finns på maskulinitet, men
att inte följa reglerna och göra som man ska är inte något som förväntas av en kvinna. När hon
nu bryter mot det mönstret blir hon straffad hårdare. Detta är kopplat till föreställningen om
167
Diesen (2005), s. 214.
61
att kvinnor inte begår brott och även till diskursen om att kvinnor är passiva. I de två nu
jämförda fallen är mannen aktiv, vilket inte ses som underligt, det är en av de egenskaper som
associeras till maskulinitet. Att kvinnan är aktiv, och inte passiv, det är däremot konstigt. Så
ska hon inte vara, hon har brutit mot de oskrivna regler som också styr domstolens agerande.
6. Femininiteter, maskuliniteter, kriminalitet – en diskussion
Till sist ska här nu resultatet av studien diskuteras liksom det som presenterats kring
förhållandet mellan kriminalitet och femininitet respektive maskulinitet. Frågor som om man
kan tala om kvinnlig respektive manlig brottslighet, samhällets syn på våld och om relationen
mellan kriminologi och genus diskuteras. Dessutom kommer diskurserna kvinnor begår inte
brott, välordnad man och kvinna åtrår man diskuteras, där fokus vad gäller den sistnämnda
diskursen ligger på heteronormativitet. Kapitlet avslutas med att de konsekvenser förekomsten
av diskurser får för den enskilda gärningsmannen och hennes eller hans rätt till en rättvis
prövning. Vad som behöver göras för att en så rättvis prövning som möjligt ska fås, med
minimalt inflytande av obsoleta föreställningar om kön, behandlas även. Diskussionen ämnar
förutom att besvara de frågeställningar som specificerat syftet också väcka nya
frågeställningar som lämnas till läsaren att fundera över.
6.1 Kvinnlig och manlig brottslighet?
Vad är ”kvinnlig brottslighet” och vad är ”manlig brottslighet” och går det ens att tala om just
”kvinnlig” och ”manlig” brottslighet? När vi ser till vilken sorts brottslighet män respektive
kvinnor begår är likheterna stora. Det handlar mycket om stöldbrott och trafikbrott även om
män har en större spridning på vilka sorters brott de begår, medan så mycket som 40 % av
kvinnornas brottslighet är stöldbrotten och trafikbrotten är vanligare bland män än bland
kvinnor. Annars är alltså likheterna stora mellan kvinnor och män som begår brott. Även när
det gäller återfallsrisk och utseendet på den kriminella karriären så är likheterna stora mellan
kvinnor och män, de följer samma utvecklingskurva även om männen ligger högre. Det går
därför måhända inte att tala om en manlig respektive en kvinnlig brottslighet; skillnaden
ligger snarare i att fler män begår brott och att brotten de begår i regel är grövre. Det handlar
snarare om en skillnad i kvantitet än en artskillnad. Däremot framställs ofta brottslighet som
sådan som manlig, kriminalitet är männens territorium, för kvinnor begår inte brott, anses det.
Därigenom osynliggörs de kriminella kvinnorna.
62
En skillnad mellan mäns och kvinnors brottslighet som ändå skulle kunna tala för att det finns
en manlig och en kvinnlig brottslighet är att den stora olikheten när det gäller vilka brott som
begås utgörs av våldsbrotten. Även om våldsbrott också är ovanligt bland de brott som män
begår är det betydligt vanligare att en man begår ett våldsbrott än att en kvinna gör det och
män begår också den största delen av antalet våldsbrott varje år. Våld är alltså vad som skiljer
mäns och kvinnors brottslighet åt. Visserligen har, som nämndes i kapitel 4.2, kvinnors våld
(när det handlar om våld utan dödlig utgång) ökat kraftigt de senaste åren, medan det dödliga
våldet håller sig på en konstant låg nivå, men fortfarande är det männen som dominerar i
våldsbrottsstatistiken. Varför män begår så många fler våldsbrott finns det många olika teorier
omkring som har behandlats i analysen och som sagts finns det nog flera olika orsaker som
samverkar till att män begår så många fler våldsbrott. Trots denna skillnad vad gäller de brott
som män och kvinnor begår är det nog mer riktigt att tala om mäns och kvinnors brottslighet
eller de brott som är vanligast att män begår respektive att kvinnor begår än manlig eller
kvinnlig brottslighet. Även om diskursen är att det är män som begår brott, så begår både
kvinnor och män brott av rätt lika orsaker. Det är inte genus eller kön som styr om du begår
brott eller inte, däremot har ditt genus betydelse för hur du uppfattas och bedöms om du blir
upptäckt. Att bryta mot lagen är inte något specifikt manligt eller kvinnligt utan något
mänskligt.
6.2 Kvinnor begår inte brott
Som tidigare förklarats råder det en föreställning i samhället om att kvinnor inte begår brott
vilket också är en diskurs som verkar i de domar som studerats inför denna uppsats. Diskursen
hindrar domstolen att se att en kvinna har begått ett brott, hur allvarligt det brott hon begått är
eller hennes roll i ett brott som begåtts med en eller flera män. Den kan också leda till att
återfallsrisken inte bedöms som särskilt hög. Dessutom kan diskursen leda till att en kvinna
som begått ett särskilt allvarligt brott eller även på andra sätt brutit mot föreställningar om
kvinnlighet (till exempel genom att vara särskilt aktiv) straffas hårdare än om en man skulle
ha begått samma brott. Diskursen är alltså central för kvinnliga brottslingar och också den
diskurs som många andra diskurser om kvinnors brottslighet hör samman med. Om
inställningen till en person vars skuld till ett brott ska avgöras är att en sådan person inte begår
brott överhuvudtaget medför det självklart konsekvenser. Konsekvenser som inte borde få
finnas eftersom deras orsak (förlegade föreställningar om femininitet och maskulinitet) ska
vara helt ovidkommande när domstolen dömer.
63
Det är inte bara i domstolen som diskursen för med sig konsekvenser, det händer också i
samhället. Diskursen kan styra kvinnors handlingar så att de inte begår brott, de är ju kvinnor
och det förutsätts att de inte begår brott, och därmed bidrar den till det faktum att kvinnor
begår färre brott än män. Den påverkar också folks inställning till kvinnor som begår brott och
även kvinnliga brottslingars självbild. De vet att de inte gjort som de ska (i dubbel
bemärkelse), de vet att de har varit en ”dålig kvinna”. Just hotet om den dåliga kvinnan håller
kvinnor i schack och påverkar deras beteende; både vad de gör för att undvika att vara en
dålig kvinna och vad de gör när de väl blivit en sådan. 168 Vad som är en dålig kvinna är något
som alla, både kvinnor och män, är oerhört väl medvetna om; en kvinna som på många sätt
och vis inte alls lever upp till de ideal som finns för femininitet, en kvinna som inte följer
lagar och regler och en kvinna som inte drar sig för att ha sex när hon vill, med vem hon vill,
hur hon vill och med hur många olika partners hon vill. Den dåliga kvinnan är alltid
kontroversiell och den föreställningen har också stor betydelse för kvinnliga brottslingar (och
kvinnor i allmänhet). Det samhälle vi växer upp i påverkar oss och formar oss till att alltid
behöva relatera till de egenskaper som associeras till femininitet och maskulinitet oavsett om
vi accepterar dem eller inte. Även om en kvinna helt förkastar föreställningen om att kvinnor
inte begår brott och dessutom ignorerar om hon stämplas som en dålig kvinna kommer dessa
diskurser att medföra konsekvenser för henne eftersom de finns runt omkring.
Diskursen om den välordnade mannen finns som sagt men finns den välordnade kvinnan?
Svaret på den frågan är nej, den välordnade kvinnan finns inte när det gäller kvinnliga
brottslingar. En välordnad kvinna kan inte begå brott eftersom diskursen är att kvinnor inte
begår brott. Den kvinna som begår ett brott är per definition inte en välordnad kvinna, det är
inte möjligt. Den diskurs som dock ger ungefär samma konsekvenser för kvinnliga
brottslingar som diskursen om den välordnade mannen ger för manliga brottslingar är
diskursen mamman. För om det anses otänkbart att en kvinna bryter mot lagen anses det än
mer otänkbart att en mamma skulle göra det. Skulle hon som av en händelse göra så finns det
säkerligen någon förmildrande omständighet, anses det.
När det forskas om kvinnor och brott är det ofta med fokus på kvinnan som offer för brottet
men sällan som förövare. Hon blir utsatt för brott av en man som därmed är förövaren, den
brottslige. Kvinnan blir ett offer. Även när kvinnan begår ett brott framställs hon inte sällan
som ett offer för någon omständighet som kan förklara varför hon har begått ett brott. Hon är
168
Lander (2003), s. 41.
64
ett offer för en mans våld eller ett offer för social utsatthet. Om inte det så lider hon av en
APS. Hon är en kvinna och därför ska hon vara passiv, svag och inte begå brott, hon kan inte
vara fullt ansvarig för det hon gjort, det måste finnas något som förklarar eller ursäktar varför
hon har begått brottet. De konsekvenser som fås av att på detta vis göra kvinnan till ett offer
är att hon inte blir fullt ut ansvarig för sina handlingar, vilket är en bidragande orsak till att
kvinnor straffas lindrigare än män. En annan konsekvens av offerföreställningen kan vara att
den är med och bidrar till att kvinnor oftare än män bedöms lida av en APS och på så vis blir
sannolikheten högre att dömas till rättspsykiatrisk vård och det kan diskuteras om det är att
ses som en lindrigare påföljd än fängelse. Visserligen behöver den som vårdas nödvändigtvis
vara inlåst på samma sätt som den som sitter i fängelse, men de som sitter i fängelse kommer i
allmänhet ut snabbare än vad de som vårdas gör. Därigenom kan det ses som att
rättspsykiatrisk vård blir en mer ingripande påföljd.
Något som också är allvarligt är den kvinnosyn som offerföreställningen förmedlar. Ingen vill
vara ett offer, men det är ändå så som dessa kvinnor utmålas. Även när en kvinna som begått
ett brott tar på sig ansvaret och säger att det var fullt medvetet det hon gjorde, att hon inte är
ett offer, så stämplas hon ändå som ett sådant. 169 Offerföreställningen blir ett sätt att hålla nere
kvinnor, genom att stämplas som offer uppmuntras inte kvinnor till att vara aktiva och ta
initiativ och ta för sig i samhället, för de är ändå offer så vad skulle det ligga för mening i det?
De får heller inte ta det fulla ansvaret för sina handlingar. Det kan knappast ses som önskvärt
att kvinnor inser att om de begår brott blir de inte lika hårt straffade som deras manliga
motsvarigheter, så länge de håller sig inom vissa ramar. För de kvinnor som inte har något
emot att begå brott kan det snarare fungera sporrande.
6.3 Två mansbilder
Ur de diskurser som presenterats framträder två olika mansbilder, vissa av diskurserna går att
associera till båda mansbilderna men de fungerar på olika sätt beroende på i vilket
sammanhang de är. Den ene mannen befinner sig i samhällets centrum, har kontroll på sig
själv och sin omgivning och kan behärska sitt våldsanvändande. När det gäller den
mansbilden handlar det i mångt och mycket om den välordnade mannen men det behöver
däremot inte vara det. Den andra mansbilden representerar mannen som i stället befinner sig i
utkanten av samhället, inte har någon självkontroll och inte heller kan kontrollera sitt
våldsanvändande. Här rör det sig om en icke-välordnad man som dessutom är våldsam och
169
Kordon och Wetterqvist (2006), s. 9.
65
aggressiv. Båda dessa sorters män begår brott men de konsekvenser de får möta för sitt
kriminella beteende är väldigt olika. För den första mansbilden har som sagt kontroll, har en
bra uppfattning om hur samhället är uppbyggt och blir dömd av dem som är lika honom. Han
begår brott på ”rätt” sätt. Den andre mannen har inte kontroll på det han gör, vet inte vad och
hur han ska göra då han har liten uppfattning om hur samhället omkring honom är uppbyggt
och blir inte dömd av dem som är lika honom. Även om han fortfarande är en man så är han
ändå en ”annan” sorts man, en som kan tänkas begå brott och han straffas därför hårdare. Den
första gruppen av män antas inte begå brott och det beror som tidigare sagts på deras sociala
ställning; de anses inte behöva begå brott och gör de det handlar det snarast om en
engångsföreteelse. För den andra gruppen, den som står utanför, anses det inte alls konstigt
att de begår brott, även om det fortfarande ur lagens mening är fel. Det är alltså det som
skiljer dessa två grupper åt när det gäller brottslighet. Det de har gemensamt är just det att de
är män och att det därmed inte innebär att deras maskulinitet ifrågasätts för att de begår brott.
6.4 Välordnade män som döms och dömer
Eftersom de välordnade männen hör till den sorts maskulinitet som utgör normen för manligt
beteende och därmed överordnas både andra sorters maskuliniteter och alla sorters
femininiteter har de i mångt och mycket ett övertag i samhället, de gynnas av att vara just
välordnade män. Som detta arbete visat gynnas de också av att vara välordnade män i
brottmålsrättegångar i våra domstolar. Detta beror till stor del på att de har den ställning i
samhället som de har och samhället är med och påverkar de som agerar i domstolen, eftersom
de är en del av samhället. Vad som därtill kan ha betydelse för att de välordnade männen
gynnas i domstolarna är att det precis som att det enligt Yourstone förekommer så kallat
”ingroup bias” bland domarna när de ska bedöma om gärningsmannen lider av en APS så kan
det också vara så att det förekommer ”ingroup bias” bland de manliga domarna till förmån för
vissa manliga gärningsmän, de välordnade männen. Könsfördelningen bland de ordinarie
domarna i Sverige är sådan att det fortfarande är flest män som sitter på dessa poster, 170 och
de kan säkerligen betraktas som välordnade män. Därför kan de vara benägna att bedöma de
välordnade gärningsmännen lindrigare, till exempel genom att inte bedöma återfallsrisken
som särskilt hög. Eftersom de tillhör samma grupp som de som de är satta att bedöma känner
de igen sig själva i den tilltalade och behandlar honom därför såsom de själva skulle vilja bli
behandlade i samma situation. Tanken att personen i fråga skulle kunna bli eller vara en
återfallsförbrytare eller kriminell person ses som alltför främmande eftersom ”han är ju som
170
SOU 2007:108, s. 108.
66
vi”, det är ”de andra” som är kriminella och begår brott. När det gäller könsfördelningen
bland juriststudenterna är det snarare fler kvinnor än män, varför det kan leda till att den
könsbundna partiskheten mot välordnade män inom domarkåren kan minska. 171 Å andra sidan
är det inget som kan sägas med säkerhet då även dessa kvinnor är del i det samhälle där
välordnade män premieras och därigenom kan samma diskurser och föreställningar styra även
dem, eller så visar de mer könsbunden partiskhet mot kvinnorna.
6.5 Våldet, samhället och domstolen
Såsom behandlats i analysen kan våld, tack vare samhällets komplexa inställning till våld,
vara kriminaliserat och accepterat eller ursäktat på samma gång. Det finns uppfattningar i
samhället om när det är acceptabelt att använda våld som går utöver de ramar som rätten till
nödvärn ställer upp samt hur våldet ska utföras för att vara ”godkänt”. Att våld är en del av
samhället accepteras, det måste bara regleras. Spelregler måste ställas upp för när, var och hur
det går bra att använda sig av våld. Den som håller sig till spelreglerna klarar sig och den som
bryter mot dem straffas. Det går väl egentligen inte att säga så mycket emot det, om vi
accepterar våld som en del av vårt samhälle behöver det kontrolleras, men problemet dyker
upp när inställningen till det accepterade våldet får inflytande på hur det kriminaliserade
våldet bedöms. Exempel på detta har visat sig i det studerade materialet genom den så kallade
”fula” misshandeln eller att det på något vis skulle kunna vara en ursäkt att gärningsmannen
misshandlade målsäganden eftersom målsäganden kränkt hans lillasyster. Visserligen hade
inte dessa föreställningar särskilt stort inflytande på utgången i de respektive fallen men de
visar ändå på att de finns där och kan därmed ha ett mycket större inflytande i andra fall.
Domstolen är en del av samhället och påverkas därför av samhället precis som den också
påverkar samhället. Samhällets inställning till våld; när det anses rätt och när det anses fel
påverkar därför domstolens inställning. Den som brukar våld på ”rätt” sätt och i ”rätt”
situationer kommer därför lindrigare undan än den som inte gör det (även i fall där det inte
handlar om nödvärn). Så länge som samhällets inställning till våld är så som det är nu, där det
är mer accepterat i vissa fall än i andra, så kan inte domstolen göra så mycket annat heller.
Vad den enskilde domaren (eller åklagaren och advokaten) kan göra är att vara medveten om
den inverkan sociala föreställningar och diskurser har på dem för att på så vis kunna göra mer
medvetna beslut. Fattar jag det här beslutet på objektiva grunder eller låter jag mig påverkas
av mina egna föreställningar och fördomar om våld (eller kriminalitet i största allmänhet) och
maskulinitet eller femininitet? Är det på grund av att min föreställning är att kvinnor inte
171
A.st.
67
brukar våld som jag nu ser extra allvarligt på den kvinna som nu står åtalad för misshandel
eller är det för att misshandeln i sig är allvarlig? Även om vi människor aldrig kan bli helt
objektiva eftersom vi är subjektiva varelser så kan ett medvetandegörande om hur vi påverkas
när vi fattar beslut och bedömer andra göra att de beslut vi fattar och bedömningar vi gör blir
mer objektiva. Det kan kanske i sin tur på lång sikt påverka inställningen till våld i samhället.
6.6 Kriminologi och genus
Kriminologi – att få kunskap om brott och de som begår brott är viktigt för att kunna bekämpa
brott och också för att på bästa sätt kunna återföra brottslingen till ett laglydigt liv ute i
samhället. Kriminologin betyder därför mycket för de som praktiserar straffrätt eller forskar
inom det rättsområdet. Det är därför också väldigt viktigt att den kriminologiska forskningen
är allsidig och inte bara forskar om brottslingar av viss etnicitet, med viss social bakgrund
eller för den delen av visst kön. Människor av alla sorters etnicitet eller social bakgrund eller
kön begår brott. Att det på senare tid börjat forskas mer om kvinnliga brottslingar är därför
välkommet och det behövs än mer. De kvinnliga brottslingarna måste få en större plats i de
kriminologiska standardverken och inte bara behandlas i för ämnet avsedda böcker (som
dessutom ofta och gärna påpekar just hur dåligt och lite kvinnliga brottslingar lyfts fram i
kriminologins huvudfåra och grundläggande böcker). Kvinnor begår brott, även riktigt grova
sådana, vilket är något som inte ska förnekas eller osynliggöras. Om de endast behandlas i
speciallitteratur eller på fördjupningskurser osynliggörs det och diskursen om att kvinnor inte
begår brott får därigenom leva vidare. Män som begår brott måste också lyftas fram på ett
annat sätt än tidigare. Förhållandet mellan maskulinitet och kriminalitet måste undersökas och
problematiseras och inte bara låta männen vara skenbart osynliggjorda i kriminologiska
standardverk och lagtext, gömda bakom ”neutrala” ord som brottsling och gärningsman. Att
män som begår brott också har ett genus och inte är någon sorts genuslös brottsling måste
betonas.
Att det är relationen mellan femininitet och kriminalitet som främst problematiseras i dag och
inte relationen mellan maskulinitet och kriminalitet kan tänkas bero på att det är det manliga
som är normen, både i allmänhet och när det gäller kriminalitet (eftersom femininitet och
kriminalitet inte anses höra ihop enligt diskursen så är det alltså maskuliniteten som är norm).
Maskuliniteten blir därför huvudregeln och femininiteten undantaget. Huvudregeln ses därför
som självklar, den behöver inte ifrågasättas eller undersökas. Det är undantaget som måste
undersökas, det är ju avvikande och annorlunda. Hur maskulinitet relaterar till kriminalitet ses
därför inte som intressant, det är så självklart att maskulinitet och kriminalitet hör ihop att det
68
inte behöver ifrågasättas. Vad som måste undersökas och problematiseras är i stället de som
bryter mot normen, det vill säga de kvinnor som begår brott. Varför är de inte som kvinnor
”ska” vara? Det blir alltså undantaget som blir det intressanta att utreda och analysera utifrån
ett genusperspektiv. Det är en trend som måste brytas, dels det att kvinnliga brottslingar
betraktas som undantag och dels det att manliga brottslingar ses som en självklar huvudregel.
Kunskap om kvinnor som brottslingar och män som brottslingar som erhållits genom att
förhållandet mellan kriminalitet och femininitet respektive maskulinitet undersökts,
problematiserats och analyserats gör att vi bättre kan se och förstå likheter och skillnader
mellan kvinnliga och manliga kriminella individer. Det ger också en ökad förståelse för och
bild av hur, var, när och framföra allt varför människor begår brott, inte bara varför män (som
skenbart ses som könlösa brottslingar) begår brott och kvinnor ”inte” begår brott. Därigenom
kan vi förstå vad som verkligen behöver göras för att bekämpa brottsligheten. Det skulle
också leda till att de föreställningar om manliga och kvinnliga brottslingar som finns i våra
domstolar (och i samhället) kan bemötas på ett bättre sätt eftersom vi då har bättre kunskap
om dem. Något som i sin tur kan leda till en rättvisare prövning av de gärningsmän som står
åtalade för brott, där den dom de får beror på vad de har gjort och inte vilket kön de har.
6.7 Kvinna åtrår man och man åtrår kvinna - heteronormativitet
Att några av de egenskaper som associeras till femininitet respektive maskulinitet är att åtrå
och åtrås av det motsatta könet ger uttryck för den heteronormativitet som råder i samhället.
Heterosexualitet ses som det normala och homo-, bi och transsexualitet ses som undantaget
från huvudregeln. HBT - personer (homo-, bi- och transsexuella) ses därför inte som ”riktiga”
män och kvinnor, något som framgår av att homosexuella män ofta anses vara och framställs
som mer stereotypt feminina och vice versa för de homosexuella kvinnorna. Diskursen leder
här till ett osynliggörande av HBT - personer och därmed påverkas förståelsen av deras
situation negativt. Vid brottmålsrättegångar kan det leda till att de fördelar respektive
nackdelar som diskurser om femininitet och maskulinitet leder till för gärningsmännen kan ha
en annorlunda verkan för HBT - gärningsmän då de inte lever upp till de normer som finns för
kvinnor och män. Anta att det i dom B 446 – 09 inte varit gärningsmannens pojkvän utan
hennes flickvän (hon hade kommit ut med sin homosexualitet efter det att det tagit slut mellan
henne och hennes tidigare pojkvän, som var målsägandens nye pojkvän) som väntat i en bil
utanför lägenheten medan hon misshandlade målsäganden. Hade målet då fått samma utgång?
En starkt bidragande orsak till att åtalet ogillades var att domstolen inte godtog målsägandens
förklaring om att gärningsmannen misshandlade henne på grund av svartsjuka eftersom
69
gärningsmannen nu hade en ny pojkvän. Hon hade en ny man att åtrå. Om så inte var fallet
kunde kanske utfallet bli annorlunda, eftersom hon som kvinna antas åtrå män. Det är ett
exempel på hur homosexuella kan drabbas av de föreställningar som finns om kvinnligt och
manligt i våra domstolar. De kan alltså bedömas olika inte endast på grund av de fördomar
och föreställningar som finns om deras kön utan även på grund av de fördomar och
föreställningar som finns om deras sexualitet.
6.8 Diskurser i domstolen ger konsekvenser för gärningsmännen
Att diskurser finns med och styr domstolens agerande ger konsekvenser för gärningsmännen,
vilket har visats genom detta arbete, dels genom den studie som gjorts av domar från Umeå
tingsrätt och även genom att uppsatsen grundas på annan forskning som visar på hur
föreställningar om kvinnligt och manligt påverkar utgångar i brottmål. Dessa konsekvenser
kan sammanfattas i följande fyra punkter.
1. Män straffas generellt sett hårdare än kvinnor och inte endast på grund av
grövre brottslighet utan även för att kvinnor ofta på grund av sitt kön straffas
lindrigare, vilket betyder att män därför straffas hårdare.
2. Kvinnor straffas på grund av föreställningar om att kvinnor inte begår brott
lindrigare än män. Förutom i de fall då en kvinna bryter mot föreställningar
om femininitet – då straffas hon hårdare just för att hon förutom att ha brutit
mot lagen också brutit mot dessa föreställningar. Hon har agerat utanför
både de rättsliga och de genusrelaterade ramarna.
3. Kvinnliga gärningsmän bedöms oftare lida av en APS. Lindrigare påföljd än
fängelse eller är det egentligen än mer ingripande åtgärd?
4. De välordnade männen gynnas på grund av de diskurser som finns angående
dem medan de ickevälordnade männen därmed missgynnas.
Att män och kvinnor straffas olika hårt för samma sorts brott på grund av att de är just män
och kvinnor är fel, både män och kvinnor är kapabla till att begå brott och de ska straffas efter
de brott de begått inte vilket kön de har. Vad som är slående med dessa diskurser är hur olika
de verkar, samma diskurs kan leda till både fördelar och nackdelar för den enskilda
gärningsmannen. Män straffas som sagt generellt sett hårdare än kvinnor men gynnas, om de
ses som välordnade män, på flera olika sätt. Kvinnor straffas därmed generellt sett lindrigare
än män, förutom då de går för långt över gränsen för accepterat kvinnligt beteende, då straffas
de i stället hårdare. När det gäller ungdomsbrottslingarna ser det dock annorlunda ut, där
70
griper domstolen in tidigare och hårdare mot flickorna än mot pojkarna. Eftersom ”riktiga”
kvinnor inte begår brott måste alltså flickorna korrigeras så att de växer upp till att bli
”riktiga” kvinnor. När det gäller pojkarna är däremot acceptansen större, ”boys will be boys”,
att de begår brott som unga utgör inte ett lika stort hot mot att de växer upp till ”riktiga” män
som brottsligheten utgör ett hot mot att flickorna ska kunna växa upp till de kvinnor som
samhället vill se. Kriminalitet och maskulinitet är inte oförenliga. Denna inställning, att
flickor måste korrigeras när de begått brott, finns kvar även när flickorna blivit kvinnor vilket
kan ses genom att vårdande och behandlande påföljder är vanligare för kvinnliga brottslingar
än vad de är för manliga brottslingar. Till detta hör också det faktum att kvinnliga brottslingar
oftare bedöms lida av en APS och därmed får rättspsykiatrisk vård. En kvinna som begår brott
är lättare att bedöma som ”galen” än vad en man är.
Den sista konsekvensen är som sagt att välordnade män gynnas då de får en lindrigare dom
och vad de gjort inte ses som lika allvarligt. Konsekvensen av att inte vara en välordnad man
blir därför att man för liknande (eller, som det visats i studien, till och med inte lika allvarlig
brottslighet) straffas hårdare än de välordnade männen. Det är de icke-välordnade männen
som alltså generellt sett straffas allra hårdast av brottslingarna, de straffas hårdare än
kvinnorna och hårdare än välordnade män. Visserligen får inte heller dessa icke-välordnade
män göras till offer, de har också ett ansvar för sina handlingar och är ofta tungt kriminellt
belastade, men de ska inte straffas hårdare för att de inte lever upp till ett mansideal. Bättre är
kanske att säga att de välordnade männen inte ska straffas lindrigare på grund av deras
position i samhället och de föreställningar som finns om dem.
Dessa konsekvenser medför att trots vi formellt sett är lika inför lagen behandlas vi materiellt
sett olika. Den likhet lagen ger oss leder inte till att vi blir lika behandlade och dömda på lika
grunder i våra domstolar utan lika eller liknande handlingar straffas på olika sätt på grund av
förlegade föreställningar om femininitet och maskulinitet. Föreställningar som finns såväl hos
domstolens aktörer som ute i samhället. Föreställningar som hotar rätten till en rättvis
prövning. Går det verkligen att säga att man fått en rättvis prövning när föreställningar och
fördomar om ens kön har fått spela så stor roll? Visserligen är det här något som drabbar alla,
oavsett vem du är, och diskurserna kan verka både till din fördel och till din nackdel, men
bara för att alla behandlas fel betyder inte det att det är rätt. Det är inte heller så att det bara är
i domstolen som vi behandlas och bedöms olika på grund av föreställningar och fördomar om
vårt kön, det sker varje dag, över allt. Vi behandlar och bedömer de vi möter olika efter vilket
kön de har, omedvetet eller medvetet. Men bara för att det sker och händer betyder det inte att
71
det är rätt. Att bli mer medveten om vad man gör och varför man gör så kan hjälpa alla dem
som vill bemöta sina medmänniskor på ett bättre sätt, bemöta dem utifrån vilka de är och inte
utifrån hur det förutsätts vara på grund av sitt kön, att göra det. Det kan också hjälpa till att
avslöja de som medvetet eller omedvetet bedömer och behandlar människor olika utifrån
föreställningar om genus, både i domstolarnas förhandlingssalar och ute i samhället.
7. Avslutning
Till sist ska denna uppsats avslutas. Den har dels handlat om de diskurser som existerar i de
domar från Umeå tingsrätt som studerats, diskurser som har analyserats och diskuterats, dels
har uppsatsen handlat om förhållandet mellan kriminalitet och femininitet respektive
maskulinitet. De diskurser som återfunnits i materialet stämmer väl överens med vad annan
forskning kommit fram till om diskurser och föreställningar kring kriminalitet och kvinnlighet
samt manlighet. Att en man begår brott står inte i konflikt med hans maskulinitet, mannen är
aktiv, han lever i ett stadigt förhållande, försörjer sin familj och arbetar, han är heterosexuell
och åtrås av kvinnor, han är en ledare. När en kvinna begår brott bryter hon också mot
föreställningar om femininitet eftersom diskursen är att kvinnor inte begår brott. Kvinnan är
därtill passiv, låter sig ledas, tar inte initiativ, hon är en mamma, heterosexuell och åtrås av
män. Så ser föreställningarna kring ideal femininitet och maskulinitet ut, men det är långt
ifrån alla som lever upp till de förväntningarna vilket ger konsekvenser för gärningsmännen,
som visas i de diskurser som finns i de domar från tingsrätten som studerats.
Forskning kring kvinnliga och manliga brottslingar visar att likheterna beträffande typ av
brottslighet, påföljder och den kriminella karriärens utseende är stora. Generellt går det dock
att säga att männen har en större spridning på vilka brott de begår, samt att de begår fler och
grövre brott. Kvinnorna får i allmänhet lindrigare påföljder än män, där den största skillnaden
ligger i fängelsestraffet som är mycket ovanligare för kvinnor än för män. Det är vanligare att
kvinnor får en vårdande eller behandlande påföljd än att män får det. Den största skillnaden
vad gäller brottslighetens art är att det är mycket vanligare att män begår våldsbrott, även om
kvinnornas andel av våldet som saknar dödlig utgång har ökat kraftigt de senaste åren. När det
handlar om våld med dödlig utgång så har proportionerna varit väldigt lika under lång tid,
männen står för 90 % av den typen av våld.
Vidare har samhällets syn på våld analyserats för att gå närmare in på dess konsekvenser när
domstolen dömer i våldsbrottsmål (i uppsatsens fall misshandel). Slutsatsen blev att så länge
72
våld till viss utsträckning accepteras, och kanske rentav uppmuntras, i samhället kommer det
att påverka domstolen. Vad den enskilde domaren (eller åklagaren och advokaten) kan göra är
att bli mer medveten om just sådan påverkan för att på så sätt kunna ifrågasätta varför hon
eller han fattar ett visst beslut i skuld- eller påföljdsfrågor. En annan faktor som påverkar
domstolen, förutom föreställningarna om kön och genus, som tagits upp i uppsatsen är
samhällets heteronormativitet. Eftersom samhället utgår från att människor lever i
heterosexuella förhållanden och det är en del av föreställningarna kring femininitet och
maskulinitet påverkar det synen på HBT-personer de ses inte som ”riktiga” kvinnor och män.
Det gör att de kan komma att behandlas annorlunda jämfört med heterosexuella gärningsmän,
de bryter inte endast mot föreställningar om lagen och kön utan även mot föreställningar om
sexualitet.
Förhållandet mellan genus och kriminologi behandlas också i uppsatsen. Vikten av att ha ett
genusperspektiv på både kvinnlig och manlig brottslighet betonas. Idag fokuserar huvudfåran
inom kriminologin på den genuslöse brottslingen, där det bakom den genuslösa fasaden döljer
sig ett manligt genus, vilket leder till att kvinnliga brottslingar osynliggörs och att mäns
brottslighet inte problematiseras. Feministiska kriminologer har börjat med att forska om
kvinnors brottslighet men det rör sig alltså då om en egen del av kriminologin, det är inte
något som integreras i kriminologin i allmänhet. Män som brottslingar forskas det som sagt
mycket lite om. Önskvärt vore alltså att ge kvinnliga brottslingar större plats i den allmänna
kriminologiska forskningen och att även börja problematisera förhållandet mellan
maskulinitet och kriminalitet för att på så vis få större kunskap om alla typer av brottslingar,
både kvinnliga och manliga och därmed få en mer fullkomlig bild av kriminaliteten och de
kriminella.
Förekomsten av diskurser i de domar som studerats vittnar om hur domstolen i viss
utsträckning påverkas och agerar i enlighet med föreställningar om femininitet och
maskulinitet. Kvinnor antas inte begå brott och när de gör det, kan de komma att, om de varit
särskilt aktiva eller råa, straffas hårdare än män för samma brott, eftersom de brutit mot
föreställningar om femininitet. Annars straffas kvinnliga brottslingar, just på grund av
föreställningar om femininitet, lindrigare än manliga brottslingar. Moderskapets betydelse när
det gäller synen på femininitet har också behandlats i uppsatsen, kvinnor som agerar i sin roll
som mödrar ses ofta på med lindrigare ögon. Om en kvinna inte begår brott så gör en mamma
det definitivt inte! Risken att mammor som faktiskt begår brott (särskilt våldsbrott) mot sina
barn demoniseras är stor, då en sådan handling i allra högsta grad bryter mot samhällets syn
73
på femininitet och moderskap. I allmänhet straffas alltså manliga brottslingar hårdare än
kvinnliga brottslingar, men det finns även skillnader inom gruppen. De välordnade männen
straffas lindrigare och de icke-välordnade männen straffas hårdare. Välordnade män anses
heller inte begå brott, men detta beror inte på deras kön utan på deras sociala ställning. Dessa
skillnader i hur kvinnliga och manliga brottslingar bedöms i domstolen leder till att det går att
ifrågasätta hur rättvis prövning gärningsmannen egentligen får. Att alla behandlas lika olika,
kan knappast rättfärdiga att gammalmodiga föreställningar om kön påverkar vilken dom den
enskilda gärningsmannen får, det är fortfarande fel. Eftersom det är något som händer överallt
i samhället, vi dömer varandra efter våra fördomar och föreställningar är det något som
domstolen inte kan göra så mycket åt. Vad som kan göras är att de enskilda aktörerna i
domstolen (domare, åklagare och advokater) blir mer medvetna om hur de bedömer
människorna som står framför dem och hur de påverkas av föreställningar om femininitet och
maskulinitet. Därmed kan en mer objektiv och rättvis prövning genomföras. En prövning i en
rättegång där gärningsmannen prövas utifrån vad hon eller han har gjort och inte utifrån vilket
kön som hon eller han har. Där det inte fokuseras på om det är en kvinnas eller en mans skuld
som ska avgöras, utan att det handlar om en människa. En människa vars genus utvecklas och
förändras genom den personens egna erfarenheter och möten; en unik individ.
74
8. Käll- och litteraturförteckning
Offentligt tryck
Proposition 1987/88:120, om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval
m.m.)
Proposition 1993/94:130, Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)
Proposition 2005/06:02, En samlad svensk språkpolitik
SOU 2007:108, Kön, makt och statistik
Litteratur
Berglund, Kerstin, Straffrätt och kön, Iustus förlag, Uppsala, 2007
Burman, Monica, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor: om straffrättens förmåga att
producera jämställdhet, Iustus förlag, Uppsala, 2007
Collier, Richard, Masculinities, Crime and Criminology, SAGE Publications, London, 1998
Connell, R.W., Maskuliniteter, Daidalos, Göteborg, 1996
Cotterrell, Roger, The Politics of Jurisprudence, 2:a uppl., Oxford University Press, Oxford,
2003
Diesen, Christian, m.fl., Likhet inför lagen, Natur och Kultur, Stockholm, 2005
-
Diesen, Christian, Om positiv och negativ särbehandling i straffprocessen
Douzinas, Costas, Human Rights and Empire. Identity, Desire, Rights, Routledge-Cavendish,
Abingdon, 2007
Eliasson, Per Elis, Men, women and violence – Understanding and changing violent behavior,
Rapport från Manscentrum, Carlssons förlag, Stockholm, 2001
Granström, Görel och Mannelquist, Ruth, Rättsvetenskap och viktimologi, Juridisk Tidskrift,
2007/08:1
Gunnarsson, Åsa och Svensson Eva-Maria, Genusrättsvetenskap, Studentlitteratur, Lund,
2009
75
Hatty, Suzanne E., Masculinities, Violence and Culture, SAGE Series on Violence Against
Women, SAGE Publications, London, 2000
Jareborg, Nils och Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 2:a uppl., Norstedts Juridik,
Stockholm, 2007
Johansson, Thomas och Kuosmanen, Jari (red.), Manlighetens många ansikten, Liber, Malmö,
2003
Kordon, Suzanne och Wetterqvist, Anna, Gärningsmannen är en kvinna – En bok om kvinnlig
brottslighet, Bokförlaget DN., Stockholm, 2006
Lander, Ingrid, Pettersson, Tove och Tiby, Eva (red.), Femininiteter, maskuliniteter och
kriminalitet, Studentlitteratur, Lund, 2003
-
Lander, Ingrid, Genus, normalitet och avvikelse
-
Marklund, Fredrik, Kvinnors och mäns kriminella karriärer
-
Pettersson, Tove, Våld som iscensättning av femininitet
Leijonhufvud, Madeleine och Wennberg Suzanne, Straffansvar, 8:e upplagan, Norstedts
Juridik, Stockholm, 2009
Milles, Karin, Jämställt språk, Norstedts akademiska förlag, Språkrådet, Stockholm, 2008
Motz, Anna, The Psychology of Female Violence – Crimes Against the Body, BrunnerRoutledge, Hove, 2001
Smart, Carol, Law, Crime and Sexuality, Sage Publications, London, 1995
Svensson, Eva-Maria, Genus och rätt, Iustus förlag, Uppsala, 1997
Svensson, Eva-Maria, Genusforskning inom juridiken, Högskoleverket, Stockholm, 2001
Statistiska Centralbyrån, Rapport 2003:99, Tid för vardagsliv, 2003
Statistiska Centralbyrån, Demografiska rapporter 2009:2, Barn eller inte? Resultat från en
enkätundersökning om kvinnors och mäns inställning till barnafödande, 2009
Walklate, Sandra, Gender, Crime and Criminal Justice, 2:a uppl., Willan Publishing, Devon,
2004
76
Walldén, Marja, Kvinnor och brott – en sammanfattning av tre rapporter om kvinnlig
brottslighet, Sociologiska institutionen, Stockholms universitet, 2000
Wiklund, Gunilla, Kvinnor och brott, BRÅ – rapport 1990:1, Stockholm, 1990
-
Israelsson, Torbjörn, Vad säger statistiken om kvinnor och brott?
-
Knutsson, Johannes, Kvinnor och brott i ett historiskt perspektiv
-
Persson, Leif GW, Är kriminologin en vetenskap för män med hår på
bröstet?
-
Pösö, Tarja, Kvinnor i fängelse
Yourstone, Jenny, Violent female offenders: Facts and preconceptions, Department of
Psychology, Stockholm University, Stockholm, 2008
-
Yourstone, Jenny, Lindholm, Torun, Grann, Martin och Svenson, Ola,
Evidence of Gender Bias in Legal Insanity Evaluations: A Case Vignette
Study of Clinicans, Judges and Students (Delarbete)
Åklagarmyndigheten, Domstolarnas påföljdspraxis vid vissa våldsbrott: en rapport från
Åklagarmyndigheten 2007, Åklagarmyndigheten, Stockholm, 2007
Österberg, Eva och Lindstedt Cronberg, Marie (red.), Kvinnor och våld: en mångtydig
kulturhistoria, Nordic Academic Press, Lund, 2005
-
Riving Cecilia, Ideal och avvikelse: Kvinnlighet, våldsamhet och
sinnessjukdom vid 1800-talets mitt
Rättsfall från Högsta domstolen (opublicerade)
B 5097 - 08
Domar
Misshandel Kvinnor
Misshandel Män
B 688 – 08 (tillsammans med kategorin stöld B 40 – 09
män)
B 364 – 09
B 688 – 08 (deldom)
B 428 – 09
B 801 – 08
B 537 – 09
B 1332 – 08
B 588 – 09
77
B 2455 – 08
B 658 – 09
B 446 – 09
B 714 – 09
B 783 – 09
B 771 – 09
B 821 – 09
B 898 – 09
B 1423 – 09
B 928 – 09
B 1512 – 09 (deldom 1, tillsammans med B 940 – 09
kategorin misshandel män)
B 1085 – 09
B 1151 – 09
B 1158 – 09
B 1328 – 09
B 1498 – 09
B 1512 – 09 (deldom 2)
B 1825 – 09
Stöld Kvinnor
Stöld Män
B 734 – 08
B 688 – 08
B 885 – 08
B 1524 – 08
B 904 – 08 (tillsammans med kategorin stöld B 1716 – 08
män)
B 1885 – 08
B 1545 – 08 (tillsammans med kategorin B 2104 – 08
misshandel kvinnor och misshandel män)
B 2107 – 08
B 1642 – 08
B 2397 – 08
B 1745 – 08
B 136 – 09
B 1984 – 08
B 205 – 09
B 2107 – 08 (tillsammans med kategorin B 236 – 09
Misshandel kvinnor)
B 263 – 09
B 2465 – 08
B 330 – 09
B 2500 – 08
B 579 – 09
B 539 – 09
B 585 – 09
B 607 – 09
B 643 – 09
B 713 – 09
B 653 – 09
B 764 – 09
B 716 – 09
B 851 – 09
B 815 – 09
78
B 1104 – 09
B 968 – 09
B 1411 – 09
B 1030 – 09
B 1657 – 09
B 1049 – 09
B 1986 – 09
B 1143 – 09
B 1161 – 09
B 1407 – 09
B 1427 – 09
B 1521 – 09
B 1562 – 09
B 1572 – 09
79
