Nivå 2: Kontextuell ånålys
Följande citat är hämtade ur Lindgrens bok Populärkultur, 2009.
När förklädesklädda kvinnor tittar upp mot oss
bakom sina symaskiner i tv:s gör-det-själv-program
är vi oftast behagligt oberörda. De pysslar med
sina julgardiner och grytlappar – det hela känns
ganska mysigt. På samma sätt upplevs det helt
okej när de verktygsbältesbehängda männen i
samma tv-program trakterar sina skruvdragare och
bultsaxar. De smäller upp sina utedass och
vindskupor – det hela är rätt så underhållande och
informativt. Men när den populäre tv-inredaren
Ernst Kirchsteiger både kaklar och borrar samtidigt
som han tassar omkring barfota, sätter upp
pelargonhyllor, tillverkar papperslampor och kokar grönsakssoppa börjar vissa att skruva lite på sig:
”Ja, nog är han väl bra ... men han är ju lite ...” Samtalen går i fikarummen. Man ska på något sätt
vara för eller emot. Man måste klargöra och problematisera. Vilka aspekter av ”Ernst” gillar man, och
vilka gillar man inte? På något sätt har ”Ernst”, som text och tecken betraktad, aktiverat ett
spänningsfält som inte blir synligt i relation till vare sig symaskinskvinnorna eller
verktygsbältesmännen. Men vardagsspråkets trubbiga verktyg benämner vi det som allt från att han
är en ”mjukis” till att han ”är lite speciell” eller att han ”bryter mot förväntningarna”. Som
kulturteoretiskt informerade forskare kan vi beskriva detta fenomen i termer av diskurs – rådande och
styrande betydelsemönster. Diskursbegreppet kan hjälpa oss att förstå varför vissa saker på något vis
känns lättare att tänka, säga och ta till sig än andra (109-110).
Diskursbegreppet
En diskurs kan sägas vara en språklig ordning: de regler och praktiker som gör meningsfulla yttranden
möjliga. I diskursbegreppet betonas särskilt maktaspekterna av de regler och konventioner som styr
vad som kan sägas, hur och av vem (111). Dessa betydelser tjänar i sin tur bestämda intressen genom
att naturalisera dessa och göra dem till ”common sense” (131). Man kan alltså säga att en
kommunikativ diskriminering sker: Vissa röster och perspektiv hörs – andra inte. Vissa synsätt och
tolkningar ignoreras till förmån för andra (113).
För att kunna göra ett bra arbete när det gäller kontextanalysen – och även analysen för den
delen – bör man ha en tillfredsställande grad av det som av antropologer benämns som kulturell
kompetens. Med andra ord krävs det att man har en viss allmän kunskap om det område som man
avser att studera. Om man exempelvis ska studera ett avsnitt i en bestämd tv-serie måste man inte
bara ha grundläggande kännedom om dess ramvillkor (Vilken genre ingår den i? Vilka är de centrala
karaktärerna? Etc.). För att kunna göra en bra analys av den måste man också ha så god kännedom
som möjligt om det samhälle i vilken den sänds och betraktas (123). När vi ska göra en textanalys
försöker vi alltså att hitta kopplingar mellan texten och andra texter. Här ser vi då behovet av
kulturell kompetens, ju fler texter jag sett och reflekterat över, desto enklare blir det för mig att göra
sådana här kopplingar.
Som jag ser det bör diskursanalysens effekter leda till aha-upplevelser genom blottläggandet av
underliggande kulturella mönster som reglerar texters utformning (128). Låt säga att jag ser en
reklamfilm för tvättmedel i vilken en kvinna står i centrum. När jag sätter detta faktum, att kvinnan
står i centrum för den här reklamfilmen – i relation till faktumet att kvinnor så gott som alltid står i
centrum för tvättmedelsreklam, samt till den samhälleiga föreställning som säger att hemmet är
kvinnans domän och i förlängningen till en könsmakt, då har jag genomfört en diskursanalys: Jag har
gått bakom ytbetydelsen, sett de vidare orsakerna och verkningarna av reklamfilmens struktur samt
kopplat detta till en könsmaktsordning (129).
Att diskurser är ordnade mönster som överskrider den enskilda texten och genomsyrar en rad
andra texter och praktiker, illustreras av detta exempel. Det ordnade mönstret – diskursen om
kvinnan som huvudansvarig för hemarbete som t.ex. tvätt – återfinns inte bara i den här texten
(tvättmedelsreklamen), utan genomsyrar en rad andra texter (diskmedelsreklamen,
skurmedelsreklamen, stormarknadsreklamen, såpoperan, den romantiska komedin, musikvideon,
romanen, samhällsdebatten etc.). Dessa mönster som anger reglerna för hur representationer sätts
samman är alltså, precis som sades tidigare, socialt, historiskt, kulturellt och politiskt bestämda (129).
Man kan således inte bara byta ut kvinnan i tvättmedelsreklamen mot en man. Detta betyder dock
inte att det är omöjligt att låta en man inta huvudrollen i en tvättmedelsreklam. Vad det betyder är
att man, om man gör detta, måste följa bestämda regler. Försök att dra dig till minnes någon reklam
för en ”typisk kvinnlig” och ”hemmafruaktig” hushållsprodukt i vilken en man stått i centrum, och du
kommer med största sannolikhet snart inse att denna anspelade på vissa särpräglade aspekter (129130).
Kanske framhölls med glimten i ögat att rengöringsmedlet var så effektivt att ”till och med en
man” kunde ställa upp på att städa, kanske sades doseringen vara så enkel att ”till och med en man”
kunde ”klara av det” eller kanske lyfte man fram skurmoppens ”högteknologiska” aspekter i en
reklamfilm där mannen iklädd full Formel1-förarmundering rusade runt i hemmet med den. Troligen
använde sig reklamfilmen också av humor för att avdramatisera det – diskursivt sett – kontroversiella
valet av huvudkaraktär. Oaktat vilket så står en sak säker: För att reklamfilmen ska vara ”i det sanna”
– för att vi ska begripa den, tro på den, och acceptera den – måste den, precis som Focault sade, följa
bestämda regler. Om vi bara, rakt av, byter ut kvinnor mot män i populärkulturens texter utan att
svara mot den här typen av diskursiva regler blir texten i det närmaste omöjlig att ta till sig (130).
Andra exempel på diskurser vi kan se i texter skulle exempelvis kunna vara;
- Självhjälpsdiskurser, där ”bli maximalt lycklig” och ”boosta ditt liv” är exempel på uttryck
som visar att det är vårt eget ansvar att omforma vårt liv och vår personlighet
- Kvinnlig skönhetsdiskurs, där känningar och makeup-trick visar hur kvinnor förväntas se ut
- Filmdiskurs, som visar hur en film förväntas vara uppbyggd för att ses som bra och begriplig
- Klassdiskurser, där vi tänker oss att vissa typer av yrken hör samman med vissa typer av
smak och bildning/kunnanden
- Sexualitetsdiskurs, där vissa typer av sexualitet och sexuell praktik/aktivitet är den
sanna/rätta.
En diskurs behöver inte vara den enda för att kallas diskurs. Tvärt om är det rimligt att tänka
sig att vi i dagens samhälle har flera diskurser, som samtidigt tävlar mot varandra om att
definiera vad som är ”sant”. Det som skiljer en diskurs från andra begrepp är i huvudsak
tanken om makt, där diskursen i någon mån är tvingande för hur vi lever/är/handlar genom
att den blir en synlig/osynlig norm.
Diskurser behöver heller inte vara konstruerade för alla. De kan istället få betydelse utifrån
vissa positioner – vi behöver alltså identifiera oss med exempelvis klassen, könet eller
etniciteten för att förstå diskursen. För att ”förstå” exempelvis Bollywoodfilm behöver vi i
någon mån ta utgångspunkt i indisk kultur och filmkultur, utgår vi från ett västerländskt
perspektiv blir den istället ”obegriplig”.
När du tittar på diskurser
-
-
Diskurser är ofta svåra att upptäcka under studiet av en text (eftersom vår kulturella
kompetens gör oss blinda för normen). Om möjligt, bestäm därför på förhand vilken typ av
diskurs du tittar efter i din text
Jämför texten med andra liknande texter, hur ser vi diskursen i texten i fråga?
Vilka större strukturer i samhället kan vi koppla till texten? Här kan exempelvis klass, rasism
och könsmaktordning komma in
Bilden är hämtade från:
http://eves-rib.deviantart.com/art/Division-of-labour-by-gender-173053268
