Högre seminariet i Nordiska språk
Onsdagen den 20 april kl 15.00-16.30 i D389
Håkan Åbrink
Docent i svenska språket
Stockholms universitet
Kropp, röst och kön. Scenspråk som konstruktion av identitet och ideologi.
På seminariet presenterar jag några teman i anslutning till mitt pågående bokprojekt
Scenspråk som diskurs. Språkliga ideal på teatern och i samhället under 250 år. Boken
handlar om hur ett visst sätt att tala kom att bli ett signum för teatern, och i vissa avseenden
också kom att fungera som förebild för muntlig kommunikation inom andra samhällsarenor
som t.ex. skolan, media och politiska församlingar. När jag beskriver de språkdrag som
utmärker det här språkbruket betecknar jag det som teatersvenska och behandlar det som en
varietet. Till teatersvenskan hör också anvisningar och riktlinjer som lärts ut inom ramen för
utbildningen av skådespelare. När jag däremot beskriver hur idealen realiseras inom ramen för
den sociala praktiken använder jag istället begreppet scenspråk. Scenspråket är situerat i en
föreställning och blir meningsbärande genom att förmedla värderingar, synsätt och ideologier
som kan kopplas till olika diskurser.
En diskurs säger något om vad som kan sägas, vem som får säga det och varifrån, dvs. från
vilka positioner något sägs och hur det sägs (jfr Foucault). Subjektspositionering innebär att
individer och institutioner (som t.ex. teatern) ses inom ramar som skapas diskursivt.
Diskurserna är meningssystem genom vilka subjekten värderas, bedöms och tolkas. Ur det här
perspektivet ses samhället som en arena för kampen mellan olika värderingar. Strider om
hegemonin i det offentliga rummet utkämpas genom politiska organ, media, böcker,
undervisning och i samhällsdebatten. En annan arena där kampen mellan olika ideologier förs
är alltså teatern.
På seminariet diskuterar jag scenspråket utifrån diskurser som handlar om nationalitet,
representativitet (demokrati), offentlighet, genus, bildning och disciplinering (purism). Jag ger
bl.a. exempel som visar hur en kollektiv identitet skapas som en form av extoritet
(skillnadsskapande, jfr Derrida, Mouffe), hur ett visst sätt att tala konstruerar en nationell
identitet (t.ex. det finlandssvenska teaterspråket), hur skådespelaren går från att betraktas som
en andra rangens konstnär till att uppfattas som kreativ, och hur vissa verbala, vokala och
somatiska konstruktioner av feminitet och maskulinitet uppfattas som hotande.
Jag kommer också att ta upp hur en diskursteoretisk utgångspunkt kan bidra till forskningen
om talspråkets kultur- och socialhistoria. Jag vill peka på några av de metodologiska
möjligheter och utmaningar som finns för språkforskning som befinner sig i skärningspunkten
mellan olika vetenskaper som t.ex. historia, sociologi och språkvetenskap.
