Produktion: Näringsdepartementet
Svenska FAO-kommittén
April 2016
Föreslagen citering: Lundqvist, J., Grönwall, J. och Jägerskog, A.
(2015). Vatten, tryggad livsmedelsförsörjning och
mänsklig värdighet – ett nutritionsperspektiv.
Näringsdepartementet, Svenska FAO-kommittén, Stockholm.
Artikelnummer: N2016.07
Ladda ner skriften från www.regeringen.se
Förord
Detta är den tionde utgåvan i Svenska FAO-kommitténs skriftserie. Syftet med skrifterna är att
sprida kunskap om och väcka intresse för frågor som berör globalt samarbete, i synnerhet
arbetet vid FAO, FN:s fackorgan för jordbruk, skogsbruk, fiske och livsmedel. FAO:s
huvuduppgift är att bidra till tryggad livsmedelsförsörjning, utrotande av världshungern och
verka för ett hållbart nyttjande av naturresurserna samt minskad fattigdom på landsbygden.
Debattskriften tar upp vattnets betydelse för att trygga livsmedels¬försörjningen. Regeringen
prioriterar arbetet med FAO eftersom FAO har en avgörande roll för global
livsmedelsförsörjningen och FAO:s verksamhet för naturresursförvaltning inom sitt mandat är
avgörande. När konkurrensen om naturresurserna ökar, ökar behovet av hållbar hushållning av
dessa. Detta gäller i hög grad vatten. Den beräknade befolkningstillväxten på 2 miljarder
människor innebär att livsmedelsproduktionen måste höjas om vårt konsumtionsmönster inte
ändras. Även den stigande efterfrågan på vattenintensiva matvaror ökar konkurrensen.
Eftersom jordbruket står för en majoritet av allt färskvattenuttag är en effektivare
vattenanvändning i jordbruksproduktionen en nödvändighet.
Ett allvarligt problem som behandlas i skriften är att grundvattnets betydelse som strategisk
resurs har ökat till följd av att ytvattenresurserna är mycket hårt utnyttjade. Ett annat är att
samtidigt som de undernärda i världen enligt FAO uppgår till drygt 800 miljoner är antalet
överviktiga nu närmare 2 miljarder. Genom att stimulera sunda matvanor blir det dock möjligt
att använda vatten och andra resurser på ett mer ändamålsenligt sätt. Debattskriften tar också
upp utmaningen att minska matsvinnet, som innebär att en stor del av det vatten som används
i livsmedelsproduktionen inte kommer till effektiv och ändamålsenlig användning. Även rätten
till mat och tillgången till vatten behandlas.Samtidigt framhålls den privata sektorns avgörande
roll för förvaltning av vatten och livsmedelssystem i form av bl.a. innovationer, teknik och
finansiering samt kopplingen till en offentlig vattenpolitik.
Men hur ska konkurrensen om vatten lösas för att vi ska klara den globala
livsmedelsförsörjningen? I skriften redovisas ett antal viktiga och lovande initiativ samt
konkreta insatser. Som exempel nämns att handeln med mat och därmed vatten är viktig för
att sprida vattentillgången till områden med underskott. Ett annat är framtagandet av
salttoleranta grödor, som kan göra det möjligt att producera mat i områden med
saltinträngning, och ett tredje arbetet med avsaltning av havsvatten för bevattning. I
Mellanöstern har import av mat, s.k. virtuellt vatten, mildrat konflikterna om vattnet. I
Australien prövar man att med solenergi utnyttja havsvatten för att kyla odlingar på dagen och
värma dem på natten.
Inom Kommittén för tryggad livsmedelsförsörjning (CFS), det huvudskaliga forumet för att på
global nivå diskutera den globala livsmedelsförsörjningen, har man utarbetat en rapport som
behandlar detta tema, som underlag för diskussionerna på CFS i oktober 2015. Debattskriften
3
ska därför också ses som ett bidrag från FAO-kommittén till regeringens ståndpunkter i dessa
diskussioner.
Skriften har, på uppdrag av FAO-kommittén, tagits fram av Jan Lundqvist (kapitel 1, 2, 3, 6 och
7) och Jenny Grönwall (kapitel 4 samt boxarna 1, 7 och 9) på Stockholm International Water
Institute och Anders Jägerskog (kapitel 5) på svenska ambassaden i Jordanien. Författarna
svarar för innehållet och kommittén har inte tagit ställning till de åsikter som framförs. De
synpunkter som läggs fram av Jägerskog reflekterar inte nödvändigtvis Styrelsens för
Internationellt utvecklingssamarbete synpunkter eller den svenska regeringens. Det är min
förhoppning att du finner skriften intressant och att den ger en värdefull bild av vägar framåt
för lösningar på hur den globala utmaningen att få världens knappa vatten¬resurser att räcka
och därmed möjligheterna till en tryggad livs-medelsförsörjning.
Elisabeth Backteman
Ordförande, Svenska FAO-kommittén
4
Innehåll
Tack till personer som bidragit .................................................................................. 7
Sammandrag ............................................................................................................ 8
Överutnyttjade vattenresurser och mänsklig värdighet på spel ............................................... 8
Viktiga utmaningar och möjligheter .......................................................................................... 9
Vägen framåt – mot en önskvärd framtid................................................................ 11
1. Mänskliga behov och önskemål, livsmedelssystem och vatten ............................. 15
Dynamiska faktorer på efterfrågesidan och en bekymmersam vattensituation .................... 15
Omvälvande omständigheter .................................................................................................. 16
2. Vattenresurser: mega trender och behovet av partnerskap.................................. 18
Blått och grönt vatten, grad av utnyttjande och användning ................................................. 18
Beroendet av grundvatten ökar kraftigt ................................................................................. 21
Naturlig och av människan orsakad vattenbrist...................................................................... 22
Brist på grund av befolkningsökning ................................................................................... 22
Säsongsbetingad brist och osäkerhet förstärks av klimatförändringarna .......................... 22
Markanvändningen påverkar vattenflödena....................................................................... 23
Det ekonomiska sammanhanget påverkar kvantiteten och kvaliteten .............................. 23
Subventionerad, efterfrågestyrd brist................................................................................. 24
Rollen för ett gott styre och behovet av konstruktiva partnerskap .................................... 24
3. Vatten för livsmedelsförsörjning – vatten för en hållbar kosthållning................... 28
Vår dagliga livsmedelstillgång – trender och vattenkonsekvenser ......................................... 28
Ett extra ton vatten om dagen och ytterligare ett halvt ton? ................................................. 28
En nutritionsutmaning jämförbar med klimatförändringarna i den globala utvecklingen? ... 30
Typologier för en tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition .............................................. 31
Tillförlitlighet, giltighet och terminologi.................................................................................. 33
4. Mänskliga rättigheter, vattenrättigheter och tillgång till vatten .......................... 35
Bakgrund: de mänskliga rättigheterna till mat och vatten ..................................................... 35
Vatten för livsmedelsproduktion ............................................................................................ 38
Praktiska aspekter av förverkligande ...................................................................................... 39
Privata aktörer och mänskliga rättigheter .............................................................................. 40
Rätten till tillräckligt med näringsrik mat ................................................................................ 41
Vatten- och markrättigheter och tryggad livsmedelsförsörjning ............................................ 44
5. Handel med livsmedel är även handel med vatten ............................................... 47
5
Begränsningarna för handeln med jordbruksprodukter – inbillade eller verkliga? ............... 48
Fler markförvärv – fler vattenförvärv...................................................................................... 49
Mellanöstern som typexempel – vattensamarbete möjligt trots alla utmaningar ................. 50
6. Tänkande kring färskvatten: möjligheter och nya kombinationer ........................ 56
Sambandet mellan vatten och energi ..................................................................................... 56
Synergier och kompromisser i samspelet ............................................................................... 57
Intensifierad produktion, motståndskraft och hållbar kosthållning ....................................... 61
Nya möjligheter och potential förkombinationer ................................................................... 63
Hellre fisk än pommes frites.................................................................................................... 64
7. Besparing och bästa möjliga användning av vatten och livsmedel ....................... 67
Konsumenternas roll i allianser för tryggad vatten- och livsmedelsförsörjning ..................... 67
Alternativa scenarier för tryggad livsmedelsförsörjning för att underbygga politiken........... 68
Minskade förluster och ökad variation till ömsesidig nytta .................................................... 70
Hållbar vattenanvändning, bättre nutrition och mindre svinn – mot en framtid som inte är
vad den brukade vara .............................................................................................................. 71
Referenser .............................................................................................................. 73
6
Tack till personer som bidragit
Ett stort antal kolleger har lämnat synpunkter på och kommentarer till utkast av rapporten. För
det första vill vi tacka de kolleger som har förberett texterna till rapportens textrutor och
avsnitt: Donald Wilhite, Roberto Lenton, Thomas L. Friedman, Jenny Fredby, Moa Cortobius,
Olcay Unver, Jean-Marc Faures, Olivier Dubois, Lucie Pluschke, Andrew Noble, Kyungmee Kim,
Junguo Liu, Nicolas Brozovic och David Lymer. Vi står i tacksamhetsskuld till Ralf Klingbeil, Piero
Conforti, Jippe Hogeveen, Alexandra Clark, Anna-Karin Modin-Edman, Amy VanderZanden,
Claes Halvorsson och Anders Berntell för hjälpen med uppgifter och information samt Britt
Louise Andersson för förberedandet av figurerna. Kommentarer till utkast av rapporten har
lämnats av Victoria Engstrand-Neacsu, Håkan Tropp, Sofia Widforss, Phillia Restiani, David
Molden, Mats Åberg och Ola Möller. Slutligen är vi tacksamma för det fortlöpande stödet och
intresset för de frågor som avhandlas i rapporten från Svenska FAO-kommitténs
redaktionskommitté; Christina Furustam, Jakob Lundberg och Arvid Uggla liksom FAOkommitténs sekreterare Helena Sivard-Askvik.
7
Sammandrag
Överutnyttjade vattenresurser och mänsklig värdighet på spel
Vatten är en grundförutsättning för mänskligt välmående och för miljömässig
stabilitet/säkerhet. Utan vatten och tillgång till det, finns det ingen tryggad
livsmedelsförsörjning och ingen mänsklig värdighet. Samma mängd vatten är tillgänglig på
planeten idag som tidigare , men klimatförändringarna gör tillgången till vatten mer osäker och
vattenrelaterade risker står högst upp på beslutsfattarnas dagordning (se World Economic
Forum 2015). Trots detta ökar efterfrågan och förväntningarna kraftigt på mer vatten, mer
mat och ’mer av allt”.
Tillgången på vatten varierar enormt mellan länder, lokalt och över tid, som en konsekvens av
hydrologiska och naturliga förhållanden. Möjligheten för olika människor att få tillgång till och
kunna utnyttja det vatten som finns är en socio-ekonomisk och politisk utmaning.
Demografiska och ekonomiska trender, som påverkar preferenser när det gäller mat och
konsumentvanor, är starka drivkrafter bakom jordbrukets expansion och inriktning och en
orsak till den nuvarande bekymmersamma vattensituationen. Livsmedelssystem, från
produktionen till konsumenternas roll, bidrar starkt till klimatförändringarna, som förändrar
nederbördsmönster och takten i avdunstningen. Jordbrukare upplever mer drastiskt än andra
grupper den obekväma sanningen i form av torka, översvämningar och andra
osäkerhetsfaktorer – det nya normala (box 2) – som hotar livsmedelsförsörjningen nu och i
framtiden liksom deras möjligheter att försörja sig.
Snabb urbanisering, expansion av industri- och tjänstesektorerna och förändrade kostvanor
främjar efterfrågan på vatten och mat. Uppenbarligen , " det finns inte något sådant som ett
post-jordbrukssamhälle " (Wiesel, 1988), och inte heller bör det finnas ett post-fiskesamhälle.
Jordbruket står för ca 70 procent av det totala globala uttaget av färskvatten från floder, sjöar
och grundvatten. En stor del av det vatten som används i jordbruket, i det öppna landskapet,
inkorporeras i grödorna eller går tillbaka till atmosfären som avdunstning och transpiration – s
k konsumtiv användning. 1 Denna användning av vatten i jordbruket har resulterat i en situation
där en stor del av världens flodområden nu betraktas som ”stängda”. Ca 1,4 miljarder
människor beräknas leva i flodområden där det inte längre finns utrymme för ytterligare
exploatering för konstbevattning eller för att tillgodose ökande behov av vatten för annan
verksamhet i samhället, om miljömässiga aspekter också skall respekteras. En gradvis
uttorkning av floder och en sänkning av grundvattennivåerna är en realitet i stora delar av
världen.
1
I det öppna landskapet i heta klimatområden är det faktum att vatten ’konsumeras’ betydelsefullt.
Som jämförelse är vattenanvändningen i industrin generellt icke-konsumtiv: I princip kan vattnet där
återanvändas inom lokalerna/verksamheten gång på gång, vilket inte är möjligt i jordbruket.
8
Viktiga utmaningar och möjligheter
•
Tillgång till vatten och livsmedel för de fattiga och sårbara är en förutsättning för mänsklig
värdighet och socioekonomiska framsteg. Globalt produceras mer än tillräckligt med mat
för att föda jordens befolkning. Men brister i distributionssystem och socioekonomiska
samt kulturella omständigheter innebär att ”den sämst lottade miljarden” (Collier, 2007)
människor saknar tillgång till tillräckligt med livsmedel och grundläggande
servicefunktioner – rent vatten för hushållsanvändning, sanitet och energi. I ett tal vid
världens första konferens om global livsmedelsförsörjning som hölls vid FAO i Rom 1974 sa
Henry Kissinger, USA:s dåvarande utrikesminister vid öppningsanförandet: ”Inom ett
årtionde kommer inget barn att gå till sängs hungrigt”. 2 Miljoner barn går fortfarande till
sängs hungriga och felnäring påverkar allvarligt deras liv och framtid, och möjlighet att
bidra till och ta del av utvecklingen. 3
•
Mänskliga rättigheter till vatten för hushållsbruk, sanitet och livsmedel. De mänskliga
rättigheterna är allmänt accepterade men ytterligare ansträngningar måste till för att de
skall genomföras i konkreta åtgärder. Alarmerande information om ”den dubbla bördan av
felnäring” har nyligen publicerats. Ca 800 miljoner människor är undernärda mot ca 2,000
miljoner – över 20 år och därutöver – som är överviktiga och feta (IFPRI, 2014). En annan
viktig kunskap är att brister i tillgång till hushållsvatten, sanitet och hygien leder till en rad
sjukdomar, bl a diarréer. Detta leder till att även om människor har tillgång till mat kan
kroppen inte tillgodogöra sig näringsinnehållet. Livsmedelstrygghet är således beroende
av många olika omständigheter (box 3).
•
Förnyat partnerskap mellan offentlig och privat sektor samt civila samhället. Den privata
sektorn, som inkluderar industrin men även producenter inom jordbruk och fiske, spelar
en avgörande roll i vattenförvaltning och livsmedelssystem. Innovationer, tekniskt knowhow och finansiering initieras till stor del inom denna sektor. Betydelsen av och
potentialen för att kombinera insatser och styrning från den offentliga sektorn för bästa
möjliga förvaltning av vattenresurser och livsmedelsystem manifesteras genom initiativ
och överenskommelser som involverar FN-systemet, nationella och lokala regeringar samt
privata aktörer i vattenförvaltning och i produktion, bearbetning och marknadsföringen av
livsmedel.
•
Handel måste vara en central del i en strategi för att förvalta globala vattenresurser och
skapa en tryggad livsmedelsförsörjning. Med den ojämna tillgången på vatten är handel
med livsmedel – som indirekt också är handel med vatten – avgörande. Det är emellertid
inte bara handel i livsmedel som är viktig. Jordbrukare behöver få tillgång till bästa möjliga
insatsvaror till rimliga priser, bl a för att bättre kunna producera i områden med osäkra
2
3
http://www.fordlibrarymuseum.gov/library/document/dosb/1851.pdf#page=3, page 829
www.who.int.nutrition/challenges/en/;Ng et.al.(2014); IFPRI(2014)
9
förhållanden vad gäller vatten och/eller andra resurser. Strategier för livsmedelssäkerhet
även i områden med vattenbrist måste bygga på initiativ och stärkandet av institutioner
för ökat politiskt förtroende och kontakter över gränser. Undanröjandet av hinder för
handel och annat utbyte mellan länder och regioner är särskilt viktigt i sammanhang där
det råder vattenbrist (Box 5).
•
Vatten och livsmedelssystem. Ekonomisk utveckling och ökad köpkraft är förknippat med
en ökad efterfrågan på bl.a. kött, mjölkprodukter och andra högkvalitativa livsmedel som
generellt också är vatten- och energiintensiva. En annan aktuell utmaning är den höga
graden av förluster och svinn av den mat som producerats (kapitel 7). Omkring en
tredjedel slängs eller går förlorat på vägen från produktion till konsumenten. Om man
dessutom tar hänsyn till den galopperande övervikten och fetman, som till del är relaterat
till ett överintag av mat, innebär det att i storleksordningen hälften av all mat som
produceras globalt, och det vatten, energi och andra resurser som har använts för att
producera våra livsmedel, har använts på ett diskutabelt sätt; med få vinnare och till
mycket höga kostnader.
•
Vattenresurser, miljö och nutrition. Produktion, efterfrågan och intag av livsmedel måste
relateras till tillgången på vattenresurser och till miljömässig hållbarhet. Planetens gränser,
osäkerheter kopplade till klimatförändringar samt konsumenternas behov och efterfrågan
bidrar till en förändrad spelplan: idag men framförallt för framtiden är villkoren för enkel
och billig livsmedelsproduktion annorlunda. Bättre nutrition, en kombination av jordbruk
och fiske, hållbar intensifiering, nya grödor, möjligheter att utnyttja olika delar av
vattenresurserna, stöd till kvinnor i livsmedelsproduktionen och handel, en minskning av
förluster och svinn utgör mål och möjligheter som fordrar ytterligare uppmärksamhet
(kapitel 3, 6 och 7).
•
Länkar mellan vatten och energi. Medan ungefär 80 till 90 procent av den s k konsumtiva
vattenanvändningen uppstår vid livsmedelsproduktion är ungefär 20 procent av den totala
energianvändningen i livsmedelssystemen förknippad med produktion. Hushållens,
matlagning och kylning konsumerar de återstående 80 procenten av energin (FAO; 211c.,
Box 6 och 7).
10
Vägen framåt – mot en önskvärd framtid
Allianser för handling
Det behövs en vision och utformning av en process för genomförande och övervakning av
politik för vatten, tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition (textruta 6). Partnerskap är
nödvändiga. ”Starka allianser för handling är mycket effektivare än mirakelkurer” (IFPRI, 2014,
s. 2). Förvaltningen av vattenresurser och livsmedelssystem måste innefatta offentlig politik
och den privata sektorn i samverkan med det civila samhället och konsumenterna. I allmänhet
hör jordbrukares och fiskares livsmedelsproduktion, liksom distribution, bearbetning och
marknadsföring, till den privata sektorns sfär. Verksamheter i denna sfär måste vägledas av
och samordnas med den offentliga politiken, inklusive de aspekter som står i samband med
mänsklig värdighet, t.ex. arrangemang som garanterar tillgång till vatten och livsmedel för
grundläggande mänskliga behov.
Effektiva partnerskap bör inbegripa tillämpning av vetenskaplig kunskap, insamling och
användning av bästa möjliga uppgifter och information för utformning av politik samt
genomförande och övervakning av program.
Sammanjämka en effektiv vattenförvaltning för livsmedelsförsörjning ...
På utbudssidan bygger en hållbar vattenanvändning (eng: "water stewardship") 4 på teknisk
kompetens, moderna insatsvaror och samordnade verksamheter i konstbevattnade och
regnbevattnade system samt fisket. Oöverträffade perioder av torka gör det nödvändigt med
överenskomna anpassningsmetoder där jordbrukare, regeringar och andra berörda aktörer
samarbetar (textruta 2). I batteriet av viktiga förvaltningsåtgärder belyser kapitel 6 vikten av
att förvalta mark, vatten och ekosystem så att motståndskraften ökar, att utnyttja synergierna
i samspelet mellan vatten-, energi- och markfrågor samt att utforska nya grödors potential och
hur jordbruk och fiske kan kombineras. En effektiv vattenförvaltning i jordbruket måste inriktas
på vatten- och energieffektivitet samt produktivitetsökning för förbättrade inkomster och
bättre försörjningsmöjligheter på landsbygden för att definiera de affärsmässiga argumenten
för beteendeförändringar på jordbrukarnivå.
… med en strategi för sunda matvanor bland nio miljarder konsumenter ...
Det finns en dynamisk efterfrågan på mer och bättre livsmedel och ett behov av att ta itu med
matsvinnet och granska konsumenternas roll. En resolution antagen av Europaparlamentet
(januari 2012) om att halvera matsvinnet inom Europeiska unionen till 2025 bör följas upp med
riktade åtaganden av nationella och lokala regeringar och av enskilda aktörer, t.ex.
utbildningssektorn. Tillgång till bättre nutrition snarare än till fler kalorier måste vara en av de
vägledande principerna i livsmedelspolitiken och konsumentutbildningsprogram. Stöd måste
ges till forskningsprogram som skulle kunna analysera hur sunda matvanor bäst kan främjas.
4
The Alliance for Water Stewardship främjar en ansvarsull användning av färskvatten som är socialt och
ekonomiskt nyttobringande samt miljömässigt hållbar http://www.allianceforwaterstewardship.org/
11
Likaså behöver följderna av en övergång till förbättrad nutrition analyseras vad gäller
vattenresurser och miljökonsekvenser.
... genom partnerskap mellan företagssektorn och den offentliga sektorn samt det civila
samhället
Stora livsmedelsbolag har tagit initiativ inom hållbar vattenanvändning och åtagit sig att
genomföra vattenbesparingsprogram med mål och tidsramar i förening med sociala och
miljörelaterade åtaganden. 5 Mer behöver göras i fråga om två aspekter. För det första bör
företag, som går i täten för en hållbar vattenanvändning, och som följer principerna om
företagens sociala ansvar och skapande av gemensamt värde, i samverkan med statliga organ
och finansinstitut fungera som hävstång för en konstruktiv förändring bland småföretag. Det
finns miljontals småföretag och även om företagarkompetensen kan vara hög har många av
dem begränsade resurser och begränsad kapacitet för innovationer och för en hållbar
vattenanvändning. Likaså erbjuder offentlig-privata partnerskap för integrerad
jordbruksutveckling möjligheter att samfinansiera effektiviseringsåtgärder . 6 För det andra bör
livsmedelsföretag, tillsammans med den offentliga sektorn, ge konsumenterna vägledning om
behovet av att minska förluster och svinn, till exempel genom utbildning, och samtidigt
tillgodose nutritionsbehovet (kapitlen 3 och 7).
Investera i transporter, lagringskapacitet, marknadstillträde och handel
Ett antal administrativa och fysiska hinder behöver undanröjas för att främja handel med
livsmedel, men även handel med insatsvarorna för livsmedelsproduktion. Jordbrukare i fattiga
regioner, t.ex. i Afrika, har problem att få tillgång till förbättrade utsäden och andra insatsvaror
för en vatteneffektiv produktion tillsammans med svårigheter att modernisera och diversifiera
sitt jordbruk (t.ex. Världsbanken, 2012). Likaså gör bristen på lagrings-, transport- och
marknadslogistik det svårt att nå bortom lokala marknader för att sälja produkterna. Som en
följd är en effektiv och ändamålsenlig användning av vatten och andra resurser samt åtföljande
förbättring av försörjningsmöjligheterna inte möjlig, och både jordbrukarna och
konsumenterna förlorar. Samordnade insatser av den offentliga och den privata sektorn,
inklusive finansinstitut, behöver genomföras för att ge jordbrukare och lokalsamhällen
möjlighet att vara aktiva parter i utvecklingenpå olika geografiska nivåer och för innovationer i
livsmedelsproduktion och vattenförvaltning.
5
The CEO Water Mandate, http://ceowatermandate.org/files/Ceo water mandate.pdf är ett bidrag till
FN:s initiativ Global Compact: https://www.unglobalcompact.org/. För ett exempel på hur
vattenåtaganden kopplas ihop med andra åtaganden, t.ex. i fråga om nutrition, landsbygdsutveckling,
miljömässig hållbarhet och mänskliga rättigheter, se: http://www.nestle.com/assetlibrary/documents/library/documents/corporate social responsibility/nestle-in-society-summaryreport-2014-en.pdf. I Sverige har Sida tagit initiativ till ett nätverk som samordnas av myndigheten och
som innefattar företag och tankesmedjor: ”Swedish Leadership for Sustainable Development”, som
iakttar principerna om företagens sociala ansvar:
http://www.sida.se/Svenska/Samarbetsparter/Naringsliv/Samverkan-med-naringslivet/SwedishLeadership-for-Sustainable-Development/Declaration
6
Se t.ex. http://www.waterscarcitysolutions.org/assets/WRG-Managing-Water-Scarcity-Catalogue.pdf.
12
Infria utfästelserna om den mänskliga rätten till mat
Den mänskliga rätten till ”tillräckligt” med mat kan förverkligas på många sätt och det är upp
till staternas regeringar att avgöra hur. Det föreligger ingen skyldighet att ombesörja vatten för
användning i jordbruket genom att möjliggöra tillgång till konstbevattning eller försörjning
med färskvatten. Insatserna måste dock innefatta att noga undersöka näringskvaliteten på
lättillgängliga och billiga livsmedel och dess samband med icke-överförbara sjukdomar samt att
ifrågasätta sådan jordbrukspolitik som gör vissa typer av livsmedel mer tillgängliga än andra.
Till exempel utgör jordbrukssubventioner inriktade på produktion av vissa typer av socker en
del av ett ohållbart globalt livsmedelssystem som bidrar till dålig kosthållning och snedfördelar
vattenresurser. Affärsföretag förväntas i allt högre grad tillämpa ett förhållningssätt baserat på
mänskliga rättigheteroch respektera nuvarande och framtida generationer – samt minska sitt
vattenfotavtryck.
Sammanjämka politiken för hållbar intensifiering av jordbruket respektive sund kosthållning
I textruta 8 redovisas ett nytt paradigm för jordbruk och vattenanvändning: hur man kan
stärka motståndskraften på åker-, avrinningsområdes- och regionnivå. Stöd till
nationella och internationella forsknings- och utvecklingskonsortier för att utforma och
pröva det nya paradigmet, inklusive utforskning av möjligheterna att introducera eller
utöka produktionen i områden där de konventionella angreppssätten ger låg avkastning,
är nödvändigt. Mål och tidsramar för införandet och det gradvisa genomförandet av
konkreta detaljer i dessa principer behöver formuleras av regeringar samt berörda
nationella och internationella organ.
Några vägledande principer för det nya paradigmet är
• mycket liten eller ingen expansion av jordbruket in i naturliga ekosystem,
• ingen förlust av biologisk mångfald,
• att drastiskt minska överdriven användning av kväve- och fosforrika
näringsämnen samt återanvända flöden av näringsämnen,
• att förbättra vattenproduktiviteten inom jordbruk och fiske.
Dessa principer måste sammanjämkas med politik för en näringsrik och sund
kosthållning.
En effektiv vattenanvändning kräver samordning med energiplaneringen
Det behövs samordningsmekanismer för att dra fördel av potentiella synergier i användningen
av vatten, energi och mark och för att minska negativa externa effekter och kompromisser.
Urbanisering samt industri- och tjänstesektorernas expansion medför en ny sammansättning
av efterfrågan på och konkurrensen om vatten och energi. Likväl fortsätter växtproduktion,
djurhållning, fiske och skogsbruk att behöva stora arealer bördiga jordar samt betydande
mängder vatten och energi. I samverkan med berörda organisationer och institutioner,
inklusive berörda användargrupper, bör nationella och lokala regeringar samordna
användningen av vatten, energi och mark genom lämpliga institutionella arrangemang. En
effektiv samförvaltning av dessa resurser förutsätter integrering av miljöhänsyn och
13
socioekonomiska mål, t.ex. skapande av arbetstillfällen och inkomst. Förvaltningen av sådana
komplexa system kräver en kombination av flexibilitet, visioner och starka allianser och måste
grunda sig på fakta och prövas mot realistiska och önskvärda scenarier (textruta 6).
En faktabaserad strategi – tillförlitlighet, giltighet och terminologi
Data och information är väsentligt i politik och vattenförvaltning för en tryggad
livsmedelsförsörjning och nutrition, liksom i andra sammanhang, till exempel vid utformning av
de globala hållbarhetsmålen, dess delmål och indikatorer. Övervakning och prognoser om
framsteg eller upptäckt av brister är inte möjligt utan jämförelsetal och kontinuerliga
uppdateringar samt förbättringar av metoden för insamling, sammanställning och spridning av
data och information. Likaså kräver en faktabaserad utvecklingsstrategi data och information
som är sammanhangsspecifika.
Forskningsorganisationer och tvärvetenskapliga arbetsgrupper bör ges stöd för att utarbeta
scenarier för vattenrelaterade och andra konsekvenser av en hållbar kosthållning (FAO,
2010b). För att resultaten ska vara giltiga och användbara i politik och förvaltning, måste
statistisk information tolkas i ett sammanhang, t.ex. den dubbla bördan av felnäring och en
alltmer bekymmersam vattensituation. Likaså behövs det forskning om olika sätt att minska
ineffektiviteter i livsmedelssystemen samt hurman kan spara vatten och andra resurser genom
att minska förluster och svinn, allt för att ge vägledning för livsmedelspolitiska åtgärder. Ny
kunskap måste presenteras i en form som är begriplig för regeringar och andra huvudaktörer i
livsmedelssystemet, inklusive konsumenterna.
Slutligen är det avgörande att främja en korrekt terminologi när det gäller olika komponenter
och dynamiska faktorer i livsmedelssystemen. Till exempel måste skillnaden mellan
livsmedelskonsumtion och livsmedelsintag klargöras (kapitel 3).
14
1. Mänskliga behov och önskemål, livsmedelssystem och
vatten
Dynamiska faktorer på efterfrågesidan och en bekymmersam
vattensituation
Demografiska och socioekonomiska förändringar har lett till ökad efterfrågan på en rad varor
och tjänster, inklusive vatten och livsmedel. Samtidigt som flertalet människor har upplevt
förbättrade försörjningsmöjligheter, fortsätter fattigdom att vara en realitet för den sämst
lottade miljarden (Collier, 2007).
Ett skifte till en mer vattenintensiv kosthållning (t.ex. mer animaliska produkter) är märkbar
bland de mer välbeställda. Kosthållningen med högkvalitativa livsmedel, vilken är vanlig bland
de rika, medför en konsumtiv vattenanvändning på 4–5 m3/person/dag. En mager kost som
innehåller få animaliska produkter kräver omkring 1–1,5 m3 vatten att producera. I genomsnitt
går det åt en liter vatten för att producera en kalori livsmedel, med förhållandevis mycket mer
vatten för animaliska livsmedel jämfört med spannmål och andra vegetabiliska livsmedel
(Lundqvist et al., 2007, s. 73; jfr tabell 1). Variationen i konsekvenserna på vatten mellan
livsmedel och skillnaderna i sammanhang är dock betydande. Vissa kött- och mejeriprodukter
produceras från djur som betar i områden där växtodling inte är ett alternativ och där
konstbevattning inte används – i t.ex. Mongoliet, södra Afrika och delar av Europa. Andra
animaliska livsmedel kommer dock från djur som föds upp på foder som produceras med hjälp
av konstbevattning.
Den pågående omställningen av livsmedelssystemen hänger samman med urbanisering och
förändringar i tänkesätt och livsstilar. Urgamla allmängiltiga attityder till livsmedel eroderar,
vilket illustreras av de stora förlusterna, slöseriet och svinnet när det gäller de livsmedel som
produceras. Såsom diskuteras i kapitel 7 finns det skäl att återuppliva dessa attityder som ett
led i insatserna för en hållbar vattenanvändning.
Trots glädjande förbättringar är uppskattningsvis 805 miljoner människor undernärda (FAO
et al., 2014). I stor utsträckning sammanfaller denna grupp med den omkring 1 miljard
människor som tvingas klara sig på 1,25 US-dollar per person/dag. När det gäller Afrika söder
om Sahara tillhör nära hälften av befolkningen den kategorin. 7
En tryggad livsmedelsförsörjning för en snabbväxande världsbefolkning förutsätter en stark
utveckling av resursanvändningen samt låg miljöpåverkan. Uppskattningsvis ytterligare
2 miljarder människor behöver förses med livsmedel om ungefär en generation. De flesta av
dem kommer att leva i områden med begränsade vattenresurser och andra resurser samt
skriande fattigdom. Det är svårt att se hur utfästelser om tryggad livsmedelsförsörjningoch
7
http://data.worldbank.org/topic/poverty#boxes-box-topic cust sec
15
nutrition ska kunna infrias utan ytterligare resursutnyttjande på plats och globalt. Men det
kommer att behövas nya perspektiv och nytänkande, såsom diskuteras i kapitlen 3, 6 och 7.
Samtidigt som omkring 11 procent av den globala befolkningen klassas som undernärd, utgör
ungefär 38 procent av världens befolkning (i åldern 20 år och äldre) den andra delen av den
dubbla bördan av felnäring (Schrimpton and Rokx, 2012). Mer än 2 miljarder människor i
åldern 20 år och äldre är nu överviktiga eller feta (IFPRI, 2014; Ng et al., 2014).
Uppskattningsvis 45–50 procent av världens befolkning är således drabbad av olika former av
felnäring och förekomsten av felnäring är högst bland barn. Förändringar av livsmedels- och
jordbrukspolitiken för att motverka dessa trender brådskar (Hawkesworth et al., 2010; ODI,
2014). Livsmedels- och jordbrukspolitiken måste i sin tur sättas i samband med
konsekvenserna på vattnet och miljön, såsom diskuteras i de följande kapitlen.
För hundratals miljoner människor är fisk en mycket viktig del av kosten och ett integrerat
inslag i försörjningen ochvattenhushållningen, även långt in i inlandet (se kapitel 6).
Överintag av mat, användning av livsmedel (spannmål) till djurfoder, förluster och svinn av de
livsmedel som produceras samt dåligt upptag i kroppen av den mat som äts (textruta 3)
innebär att omkring hälften av de livsmedel som produceras inte används som avsett. Siffrorna
vittnar om verkligt hisnande utmaningar, men även möjligheter till en bättre användning av
begränsade vattenresurser.
Omvälvande omständigheter
Som Paul Valéry (1937) så vältaligt formulerade det: ”Le problème avec notre époque est que
le futur n'est plus ce qu'il était.” (”Problemet med vår tid är att framtiden inte längre är vad
den brukade vara.") Tre generationer senare äger denna utsaga fortfarande giltighet.
Förändringar i samhället och naturen, liksom deras följder, har alltid varit svåra att förutsäga.
Men med dagens dynamiska turbulens blandas oöverträffade möjligheter med betydande
utmaningar. I den antropocena tidsåldern kan människans förmåga att påverka jordens
geobiofysiska och atmosfäriska system jämföras med geologiska krafter, med betydande
konsekvenser när det gäller planetens gränser och samhället (Rockström et al., 2009). Denna
rapport belyser en annan drivkraft i omställningen av vår planet och vår försörjning: de snabba
socioekonomiska förändringarna och därmed förknippade attitydförändringar, som har direkta
och indirekta återverkningar på vattnet, resursutnyttjandet och miljön.
Positiva och negativa exempel på detta kan ses i många kombinationer från global nivå till
samhälls- och till och med hushållsnivå. Med andra ord: världen blir rikare och fetare medan
fattigdomen dröjer sig kvar och vattensituationen blir alltmer osäker, med extrema
torrperioder och förödande översvämningar. Likväl tas ett antal initiativ till positiv förändring.
Andra möjligheter behöver en ytterligare knuff framåt.
Farorna till följd av klimatförändringarna, som signalerar ett nytt slags osäkerhet, som mycket
tydligt kommer till uttryck i vattenförändringar, har analyserats grundligt. FN:s klimatpanel
(IPCC, 2014) har sammanfattat de slutsatser om hoten till följd av den globala uppvärmningen
som presenterats i över 30 000 artiklar och rapporter av ungefär 850 forskare. Vattenrisker är
klassade som det främsta hotet (WEF, 2015).
Allt större risker och växande konkurrens om vatten och andra resurser tyder bland annat på
att eran av enkel och billig livsmedelsproduktion är över. Ett antal frågor av typen hur, vad, vad
16
händer om och vem är centrala i utformningen av en effektiv förvaltning för tryggad vattenoch livsmedelsförsörjning samt nutrition: hur mycket mer och vilket slags livsmedel behövs,
och hur och av vem kan livsmedlen produceras och bäst distribueras , göras tillgängliga och
intas på ett rättvist och sunt sätt.
Tunisien. Avrinningsområden i Mejerds-dammen visar stor jorderosion på alla sidor. /©
FAO/Florita Botts
17
2. Vattenresurser: mega trender och behovet av partnerskap
Blått och grönt vatten, grad av utnyttjande och användning
Världshaven täcker omkring 70 procent av jorden. För jordbruksproduktion är det
huvudsakligen färskvatten som är av intresse, även om en liten andel av det kommer från
avsaltning (textruta 1). Enligt uppskattningar av Falkenmark and Rockström (2004) är det
årligen förnybara vattnet i floder och sjöar omkring en procent av den genomsnittliga
årsnederbörden över kontinenterna. Som jämförelse är grundvattenresurserna omkring
tvåhundrafemtio gånger större. En långsam påfyllnad betyder dock att grundvatten är en
lagerresurs, medan kontinuerliga förändringar och variationer i flödet kännetecknar
ytvattenresurser. Ungefär två tredjedelar av planetens färskvatten är fruset i is- och snötäcken.
Volymmässigt finns det omkring dubbelt så mycket markfuktighet som vatten i floder (ibid.).
Markfuktigheten är nödvändig för grödor och annan biomassa liksom för ekologiska tjänster.
Den består av den andel regnvatten (och/eller bevattningsvatten) som infiltrerar genom ytan.
Den bildar den omättade zonen, medan grundvattnet är den mättade zonen. Markfuktigheten
kallas ofta för grönt vatten, vilket anspelar på det faktum att den gör landskapet grönt. I
analogi med detta kallas vattnet i floder och sjöar för blått vatten – den färg som används på
kartor. Blått vatten inbegriper grundvatten.
Textruta 1. Saltvatten görs sött
Avsaltning av havsvatten och bräckt grundvatten för konstbevattning inom trädgårdsodling och
jordbruk blir allt vanligare i och med att högeffektiva anordningar för energiåtervinning och
förbättrad membranteknik minskar energiförbrukningen. Stränga kvalitetsnormer gäller för boroch kloridhalten i avsaltat vatten för användning i jordbruket. Den därav följande energiintensiva
efterbehandlingen gör bevattningsvatten dyrare att producera än dricksvatten. Utvecklingen av en
integrerad framåt- och omvänd osmosprocess ser för närvarande mest lovande ut för optimering;
det är också en mer hållbar tillämpning som kräver mindre reningskemikalier (Shaffer et al., 2012).
Utvecklingen av membranteknik är också betydelsefull när det gäller rening av spill- och
avloppsvatten för återanvändning i jordbruket. Eftersom avloppsvatten har lägre salthalt än
havsvatten är en sådan strategi mer bärkraftig (K.M. Persson, personlig kommentar).
Det (semi-)arida Spanien och Israel har längst erfarenhet av att använda avsaltat vatten för
konstbevattning av frukt, grönsaker och spannmål. I Spanien, där produkterna huvudsakligen går
på export, är viljan större att betala för vattnet. Den senaste statistiken (2008) visar att mer än
22 procent av avsaltningskapaciteten i Spanien (inklusive Kanarieöarna) används för
konstbevattning i jordbruket. För att ersätta små, privata avsaltningsanläggningar har regeringen
nyligen byggt anläggningar med hög kapacitet i Almeria och Murcia på den sydöstra kusten. Israel
har inte bara blivit i allt väsentligt självförsörjande med livsmedel, utan producerar även för
exportmarknaden. Båda länder använder en mängd energi- och vattenbesparande metoder,
inklusive växthus, droppbevattning och solceller.
Den lokala miljöpåverkan från avsaltning av havsvatten – indragna och skadade havsorganismer
samt förhöjd salthalt till följd av utsläpp av den salta restprodukten – fortsätter att vara föremål för
offentlig kritik. I en översiktsartikel för Science konstaterade dock forskare att det finns flera
möjliga tekniska lösningar för att lindra problemen. Dessutom framhöll de bristen på användbara
18
uppgifter för att bedöma den möjliga negativa påverkan av utsläpp från avsaltningsanläggningar på
marina ekologiska system (Elimelech and Philip, 2011).
Morgondagens lösning på samspelet kan beskådas i den sydaustraliska öknen, i de storskaliga
kommersiella ”Sundrop”-anläggningarna, som utvecklades ur den ursprungliga”Seawater
Greenhouse”- metoden. En soldriven avsaltningsprocess kopplas genom ett system som först
använder havsvattnet för att fukta och kyla växthuset under dagen genom avdunstningskylning och
som alstrar värme nattetid. Grönsaker odlas utan jord i en högteknologisk, datoriserad vattenmiljö
(hydrokultur). Tekniken kommer nu att byggas ut ytterligare i Australien och börja användas av
länder i Mellanöstern i syfte att ta itu med den regionala livsmedelstryggheten, med subventioner
och investeringar säkrade delvis från lokala myndigheter. Endast i Australien produceras årligen
15 miljoner kilo grönsaker.
19
.Vietnam. En arbetare i en saltanläggning nära kusten i centrala Vietnam.©FAO/P.
Johnson
20
Beroendet av grundvatten ökar kraftigt
Grundvattnets betydelse som strategisk resurs har växt. Ett viktigt skäl är att ytvattnet är hårt
utnyttjat. Omkring 1,4 miljarder människor lever i ”stängda" flodområden (Smakhtin, 2008),
där ytterligare vattentilldelningar inte bör förväntas. Dessutom gör perioder av torka och
förändrade nederbördsmönster tillgången på ytvatten mer osäker (textruta 2). Omvänt är
tillgång till billig pumpteknik, avsaknad av bindande regler och, på vissa platser,
subventionerad energi (jfr textruta 7) viktiga drivkrafter i dagens utnyttjande av grundvattnet. I
genomsnitt är grundvatten källan till en tredjedel av världens bevattningsvatten, varav
70 procent tas ut i Asien (Shah, 2014).
I utvecklingsländerna är skillnaden slående mellan dagens kraftigt ökande vattenutnyttjande
och den tidigare exploateringen av vattenresurser. Tidigare anläggningar drevs av statliga
företagare. De finansierades till stor del genom offentliga budgetar och var i allmänhet
storskaliga, med praktfulla landmärken som fortsätter att tilldra sig uppmärksamhet. Samtidigt
som antalet installerade pumpar i dag kan räknas i miljoner, är de i regel småskaliga och kan
lätt flyttas från en brunn och en plats till en annan. Även om de inte utgör fysiska landmärken,
är de betydelsefulla i sin vattenpåverkan.
Arrangemang för att ta upp och avleda vatten återfinns i alla delar av världen. Enbart i Indien
har antalet privata brunnar uppskattats till närmare 20 miljoner (Mukherji et al., 2013). Färska
undersökningar bekräftar att situationen ser ganska olika ut i olika delar av landet:
grundvattennivån sjunker i vissa delstater och tycks stiga i andra. 8 I Afrika har
konstbevattningens utveckling gått mycket långsammare. Knappt 5 procent av den uppodlade
arealen konstbevattnas (Namara et al., 2014). Än så länge tas det mesta vattnet ut med hjälp
av enkla tekniker och ofta för hand (de Fraiture and Giordano, 2013). En snabbt ökande
användning av små privata bevattningssystem främjas genom tillgång till billiga Kinatillverkade
motordrivna pumpar (de Fraiture och Giordano, 2013). Den åkerareal som uppodlas genom
olika slags informella arrangemang är redan större än den areal som omfattas av officiella
bevattningssystem (ibid.). När det gäller Afrika söder om Sahara har det uppskattats att den
mängd vatten som är tillgänglig som grundvatten kan vara 20 gånger större än vattenmängden
i sjöarna och floderna (MacDonald et al., 2012).
Sökandet efter vatten går djupare och djupare. I Indien uppskattar man att vatten lyfts från
vattenförande lager – akviferer – omkring 300 meter under markytan. Den huvudsakliga
begränsningsfaktorn är energiförsörjningen (textruta 7), jämte värdet på de grödor som
bevattnas. I delar av Kalifornien, där det finns vidsträckta vingårdar, kan vatten i vissa fall
pumpas från djup på mer än 600 meter, vilket uttömmer de vattenförande lagren på lång sikt
(Konikow, 2013). Här är avkastningen från att odla vindruvor och andra fleråriga grödor med
högt värde mycket hög. I själva verket kan avkastningen från jordbruk vara så hög att
jordbruksproduktion kan konkurrera med efterfrågan på mark för ny bostadsbebyggelse
(Lohse et al., 2008).
8
http://www.indiawaterportal.org/articles/groundwater-status-should-we-be-worried
21
Beslutsfattare stöter naturligt på svårigheter när det gäller att kontrollera ett mycket stort
antal utspridda brunnsägare, varav många har få bärkraftiga försörjningsalternativ (Doczi et al.,
2014; Shen, 2014). Spridningen av små privatskötta system genererar ekonomisk tillväxt och
mänskligt välbefinnande samt förbättrad lokal och global livsmedelstrygghet. De positiva
effekterna dominerar när antalet vattenanvändare är begränsat. Påverkan på naturliga
processer och miljökonsekvenserna när ett mycket stort antal användare tar upp vatten är
oroande i såväl fattiga som rika samhällen. I Kalifornien och på andra håll minskar sjunkande
grundvattennivåer utflödena till vattendrag, med negativa följder för verksamheter som är
beroende av vattenföring (Newburn et al., 2011; Kuwayama and Brozovic, 2013). Samtidigt
som flera komplicerande faktor till följd av ett ökande beroende av grundvatten är kända, finns
det även ”okända okända faktorer” som forskning och övervakning behöver sprida ljus över. 9
Naturlig och av människan orsakad vattenbrist
Brist på grund av befolkningsökning
Ett vanligt sätt att beskriva vattenbrist avser förhållandet mellan tillgången på förnybart vatten
i ett land och dess befolkningsstorlek. 10 När den årliga tillgängliga mängden förnybart vatten
per person är under 1 700 m3, beskrivs landet som ”vattenstressat”. En ”röd linje” för
vattenbrist är 1 000 m3, som innebär svåra utmaningar för den inhemska produktionen av
livsmedel och för den socioekonomiska utvecklingen i allmänhet. Länderna i Mellanöstern och
Nordafrika (MENA-regionen) måste klara en vattensituation med långt under
1 000 m3/person/år (se kapitel 5). Det globala genomsnittet är omkring 6 000 m3, och för
Sverige är siffran omkring 18 000 m3, vilket visar att vi är långt ifrån att ha problem med
vattenbrist. Andra länder med betydande volymer färskvatten nationellt ställs dock inför svåra
vattenproblem. I Brasilien, till exempel, är den genomsnittliga vattentillgången per person
omkring 27 000 m3/år. Det finns dock ökenområden i nordöst, och São Paulo- och Rio-området
– med en befolkning på omkring 30 miljoner – är för närvarande hårt drabbat av torka.
Dessutom minskar föroreningar användbarheten för det vatten som är tillgängligt (Kelman,
2015).
I dessa slags beräkningar av vattentillgången dras uppskattningar av den totala avdunstningen
(evapotranspirationen) bort från nederbörden. Följaktligen visar allmänt använda
tillgångssiffror inte den sammanlagda vattenresursen i ett samhälle. Livsmedelsproduktionen i
regnbevattnade system, skogsbruket och andra funktioner i landskapet har dragit direkt nytta
av nederbörden, medan tillgång avser ”det extra vattnet”, dvs. efter att den totala
avdunstningen har dragits bort från nederbörden. Det behövs således ytterligare information
om vattenresurser.
Säsongsbetingad brist och osäkerhet förstärks av klimatförändringarna
Vattenresurser härrör från vattnets kontinuerliga cirkulation i den hydrologiska cykeln:
9
Storbritannien anslår för närvarande stora summor till forskning om grundvattnets potential för de
fattiga i Afrika söder om Sahara, liksom till undersökningar om framtida klimatförändringar i regionen.
Se vidare http://upgro.org/ och http://www.nerc.ac.uk/research/funded/programmes/fcfa/.
10
Se Världsbanken: http://data.worldbank.org/indicator//ER.H2O.INTR.PC; AQUASTAT:
http://www.fao.org/nr/water/aquastat/main/index.stm
22
från regnet och vattnet i vattendrag, sjöar och vattenförande lager, från markfuktighet i
rotzonen och återflödet av ånga tillbaka till atmosfären. I och med den globala
uppvärmningen blir vattenflödet tillbaka till atmosfären snabbare. Likaså ökar mängden
ånga i atmosfären med högre temperatur, liksom sannolikheten för kraftiga skyfall.
I Himalayaregionen har den sammanlagda årliga nederbördsmängden varierat föga under de
senaste 40 åren, men regnfallen har blivit intensivare (Eriksson et al., 2009). Oväntade skyfall
under monsunperioden orsakar en mängd olika problem och är svåra att hantera. I allmänhet
har odlingssäsongernas början och längd blivit svårare att förutsäga, med mer regn och
avrinning utanför växtsäsongen och mindre vatten när det behövs som mest.
Temperaturförändringar påverkar även förutsättningarna för olika slags grödor. Eftersom det
rör sig om en tätbefolkad region, är utmaningarna stora i motsvarande grad (ibid.).
Den globala uppvärmningen medför även ny efterfrågan, t.ex. på kylning. Under de senaste
varma och torra somrarna har ett antal termoelektriska kraftverk i Europa och sydöstra USA
tvingats sänka produktionen på grund av vattenbrist (van Vliet et al., 2012).
Markanvändningen påverkar vattenflödena
Typen av växtlighet, jordbearbetningsmetoderna och halten av organiskt material i jordmånen
påverkar infiltrationskapaciteten och den vattenhållande förmågan samt vattenflödena.
Förändringar i markanvändningen över stora områden kan ha betydende effekter på
vattenflödena, vilket man har erfarit i många delar av världen, särskilt i områden med ett
utpräglat säsongsbetonat nederbördsmönster. Cherrapunji i nordöstra Indien är berömt för att
vara världens nederbördsrikaste plats – upp till 9 000 mm under en enskild månad och med ett
årsgenomsnitt på ungefär 11 000 mm. Jordens blötaste plats är nu tidvis uttorkad mark med
brunnar som sinar. Regnfallen är koncentrerade till monsunperioden från juni till september.
På grund av förstörelse av växtligheten har de ”bromsar” som naturen erbjöd mot strida
vattenflöden försvunnit. Vattnet från de kraftiga skyfallen sköljer nu nedför sluttningarna.
Människorna i området drabbas av bristperioder under en del av året, medan ett överflöd av
vatten är ett hot under andra delar av året och för områden nedströms.
Det ekonomiska sammanhanget påverkar kvantiteten och kvaliteten
En åtskillnad bör göras mellan tillgängligheten och tillgången på vatten respektive vattnets
kvalitet och användbarhet. När det gäller fattiga länder är investeringarna i infrastruktur för
lagring, reglering och överföring och för rena tekniker i produktionen och reningen
avfallsvatten begränsade. Detta slags bekymmersamma situationer kallas ofta för ekonomisk
vattenbrist (t.ex. CAWMA, 2007) och har förknippats med kvantitet. Det är även av betydelse
att erkänna bristen på ekonomisk och teknisk kapacitet att motverka kvalitetsförsämring, som
hindrar en säker användning. Även om dessa utmaningar är vanligast i och omkring större
städer, betyder vattenförsämringen i dessa delar av ett land ofta att vatten som tidigare gick
till jordbruket nu kanske avleds till snabbväxande stadsområden. Detta är fallet i exempelvis
São Paulo- och Rio-området. Extrem och fortgående torka bidrar till konkurrensen om
vattenresurserna i ett vidare geografiskt område (Kelman, 2015).
23
Subventionerad, efterfrågestyrd brist
Stora investeringar – ofta underlättade och stimulerade genom generösa subventioner – har
gjorts i lagringskapacitet, kanaler och annan fysisk infrastruktur för jordbruk. Subventioner till
exploatering av vattenresurser och anslag till konstbevattning har utan tvekan haft en positiv
effekt på försörjningsmöjligheterna på landsbygden och bidragit till en glädjande ökning av
livsmedelstillgången, såsom diskuteras i kapitel 3.
Samtidigt som subventioner för exploatering av vattenresurser och vattenförsörjning har haft
positiva socioekonomiska effekter, har de även minskat incitamenten till omdömesgill
användning. Dagens politik går ofta tillbaka på situationer som uppkom för årtionden sedan,
när vattensituationen var annorlunda. Till exempel undertecknades lagen om Coloradofloden
(the Law of the Colorado River), som reglerar tilldelningarna till sju delstater i flodområdet, år
1922, som råkade vara ett blött år (The Economist, 2014a). Vissa jordbrukare i Kalifornien
betalar omkring 15 procent av det federala systemets kapitalkostnader, medan andra
jordbrukare betalar stora belopp. Vatten hämtas från Coloradofloden via ett sofistikerat
överföringssystem för att bevattna vattenkrävande grödor med lågt ekonomiskt värde.
När det gäller grundvatten ger subventioner och perversa priser på energi för att ta upp vatten
upphov till betydande utmaningar (se textruta 7).
Rollen för ett gott styre och behovet av konstruktiva partnerskap
Frågor som rör tryggad vatten- och livsmedelsförsörjning innefattar i regel intressen och
aktörer från den offentliga och den privata sektorn, inklusive jordbrukare, samt det civila
samhället. Det nya normala, såsom det beskrivs i textruta 2, illustrerar att fristående åtgärder
och planering i stuprör fungerar allt sämre. Till exempel har jordbrukarna lärt sig att hantera
normala nederbördsvariationer, men ställs nu inför utmaningar som går utöver ”normalläget”.
Det kommer att behövas statliga ingripanden även fortsättningsvis, men med begränsade
offentliga budgetar måste en stor del av investeringarna komma från privata aktörer. Privata
aktörer, inklusive jordbrukare, besitter relevant teknisk kompetens och har ett direkt intresse
av samt tillvägagångssätt att främja och genomföra kostnadseffektiva innovationer.
Budgetarna för forskning och utveckling är betydande inom storbolag.
Det har börjat diskuteras vilken roll företagen bör spela i vattenpolitiken och
vattenförvaltningen. Det är viktigt att framhålla att företagsinitiativ ofta går utöver specifika
sektorsåtaganden. Till exempel eftersträvar Nestlé och PepsiCo heltäckande program som
inbegriper jordbrukets vattenanvändning samt hushållens vattenförsörjning och sanitet.
Konkreta initiativ i detta hänseende tas av 2030 Water Resources Group. Insatser för att
förändra den ”politiska ekonomin” för vattenreformer i ett antal länder görs genom att man
sammankallar en mängd olika aktörer och ger vägledning som är begriplig för politiker och
företagsledare. Av en förteckning över ungefär fyrtio fall från jordbruks- och industrisektorerna
samt kommuner (2030 WRG, 2015) framgår att den privata sektorns deltagande underlättar
bland annat kapacitetsuppbyggnad och teknikfrämjande och att betydande vattenbesparingar
är möjliga. Med rätt reformer och övervakning kan dessa program fortsätta att fungera.
En omställning till mindre vatten är nödvändig, även om det ofta är en smärtsam process.
Under en tioårsperiod, som slutade 2009, var tillflödet i Murray- och Darlingflodernas
avrinningsområde omkring hälften av det historiska genomsnittet (Kirby et al., 2014). Akuta
24
nedgångar i vattenflödet i floder ledde till naturliga minskningar av det vatten som var
tillgängligt för konstbevattning. Kärva förhandlingar mellan företrädare för de jordbrukare som
använde konstbevattning och människor som var oroliga över flodområdets ekosystem och
flodmynning ledde till att tilldelningarna av bevattningsvatten minskades permanent med
20 procent. Användarna av konstbevattning har ställt om till den nya situationen genom ”…
förändringar av sammansättningen av grödor, handel med vatten, att ersätta köpfoder med
konstbevattnad betesmark i mejeriproduktionen, förbättringar av effektiviteten i bevattning
och förbättrad avkastning på konstbevattnade grödor.” (Ibid). När det gäller den långvariga
torkan i Murray- och Darlingflodernas avrinningsområde framhöll Pittock and Connell (2010)
att svår vattenbrist utgör ett effektivt incitament till institutionella reformer men att det är en
”utomordentligt svår utmaning” att få bukt med gamla invanda mönster (s. 573–574).
Etiopien. På grund av torka tar nötkreaturen sin tillflykt till kaktus som föda..©FAO/M. Bleich
Textruta 2. Katastroftorka: det nya normala
Donald Wilhite, School of Natural Resources, Nebraskas universitet (Lincoln), och Roberto Lenton,
Robert B. Daugherty, Water for Food Institute vid Nebraskas universitet
De extrema perioder av torka som blivit förstasidesstoff i Kalifornien, São Paolo och på andra håll har
gett denna naturkatastrof den uppmärksamhet den förtjänar. Perioder av torka inträffar överallt och
väntas i framtiden bli vanligare och svårare på många platser till följd av klimatförändringarna (Cook
et al., 2015). Jordbrukarna i såväl USA, Afrika, Australien, Indien och Kina som stora delar av Ryssland
och Östeuropa kämpar för närvarande med nederbördsbrist i kombination med sjunkande nivåer i
vattenreservoarerna. Svåra och långvariga perioder av torka framhäver hur otillräcklig den
nuvarande politiken är för att ta itu med dagens kärva verklighet.
Länderna måste tänka strategisk kring torka. Vi behöver omgående ett nytt angreppssätt för att
25
hantera detta hot -– ett som i stället för att behandla torka som en isolerad krishändelse betonar
beredskap, riskminskning och bevarande av vattenresurserna året om.
De flesta länder behandlar perioder av torka som sällsynta och underskattar tragiskt nog deras
sociala och ekonomiska följder. I själva verket kostar dessa ordinära ”alldagliga” naturkatastrofer
världen mer i pengar och människoliv än orkaner, jordbävningar och översvämningar
tillsammans.
Enbart perioderna av torka i USA 2011 och 2012 kostade staten och skattebetalarna
uppskattningsvis 60–100 miljarder US-dollar (Weiss et al., 2013). På Afrikas horn dog mellan
50 000 och 100 000 människor under torkan i regionen 2011 och hundratusentals människor
riskerar fortfarande undernäring. Mer än 13 miljoner människor lider fortfarande av förlorade
försörjningsmöjligheter och andra följder.
Medan de flesta nationer upplever perioder av torka, är det som blir förstsasidesstoff nuförtiden
deras frekvens, intensitet och varaktighet. På samma gång tyder klimatförändringsprognoserna
på att många regioner kommer att bli ännu torrare och varmare.
När grödorna förtorkar och husdjuren får svårare att klara sig störs de lokala och globala
livsmedelsmarknaderna. Livsmedelspriserna går upp och utsatta befolkningar drabbas ännu
hårdare av undernäring och svält. Men torkan blir kännbar även utanför jordbruket: dricksvatten
blir en bristvara, floder och sjöar torkar ut – och fiskenäringar med dem – och konflikter bryter ut
till följd av tvister om begränsade vattenresurser.
Internationella hjälporganisationer och nationer reagerar i dag på torka först när den är ett
faktum och dess konsekvenser har blivit akuta. Pengar och resurser flödar då in som lån och
livsmedel för att hjälpa samhällen och jordbrukare. Samtidigt som katastrofhjälp är nödvändigt
för att hjälpa samhällen att överleva på kort sikt, misslyckas den med att minska de långsiktiga
riskerna.
Vår förmåga att förutsäga torka månader i förväg är begränsad. Om man skapar en politik för att
hantera torka, som fokuserar på riskreducering skulle det ge länderna möjlighet att utarbeta ett
ramverk för att bygga upp motståndskraft och använda resurserna effektivare. Ökad
motståndskraft är inte bara inom räckhåll utan även mindre kostnadskrävande än att reagera på
krissituationer med ett lappverk av åtgärder.
Australien reviderade nyligen ett nationellt handlingsprogram mot torka från 1992. Mexiko och
Brasilien utarbetar nya handlingsprogram och andra länder omvärderar sina reaktiva sätt att
gripa sig an torka.
Internationellt har bland andra FN:s Livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), FN:s
samordningsmekanism för vatten och sanitetsfrågor (UN-Water), nätverket Global Water
Partnership (GWP) och Meteorologiska världsorganisationen (WMO) bildat allianser för att
utarbeta riktlinjer för politik och förvaltning och de erbjuder utbildningsseminarier i syfte att
hjälpa nationer att utarbeta en riskbaserad politik för att hantera torka (Wilhite et al., 2014).
Torka i avlägsna länder väcker vanligtvis ingen reaktion hos allmänheten. Men det är dags att
utbilda allmänheten och de politiskt ansvariga om torkproblemets globala räckvidd och om vårt
individuella och kollektiva ansvar att skydda vattnet åt dagens och framtida generationer.
Perioder av torka erbjuder möjligheter att förändra vårt sätt att angripa mångåriga problem och
att införa klokare politik och metoder för vattenförvaltning. Det kan inte nog betonas hur viktigt
26
det är att nationerna snabbt ger sig i kast med denna utmaning.
27
3. Vatten för livsmedelsförsörjning – vatten för en hållbar
kosthållning
Vår dagliga livsmedelstillgång – trender och vattenkonsekvenser
Hur det ska gå att förse världen med hälsosamma livsmedel och göra det på ett resurseffektivt
och miljöriktigt sätt är en enorm utmaning i en tid av snabb demografisk förändring,
kvardröjande fattigdom samt ekonomiska och nutritionsrelaterade övergångar (Hawkesworth
et al., 2010; ODI, 2014). Ökningen av livsmedelstillgången under de senaste 50 åren har
vederlagt Malthus förutsägelser. År 1961 var den globala genomsnittliga tillgången
2 194 kcal/person/dag (338 animaliska respektive 1 856 vegetabiliska kcal); 50 år senare hade
den ökat till 2 868 kcal/person/dag (507 animaliska respektive 2 362 vegetabiliska kalorier). 11
Den globala ökningen av den genomsnittliga dagliga livsmedelstillgången per person var
således omkring 30 procent och andelen animaliska kalorier i förhållande till vegetabiliska
kalorier ökade från omkring 18 procent till 21 procent. Även tillgången på protein och fett
ökade betydligt. Tillgången på livsmedel förväntas nå 3 050 kcal/person/dag år 2050
(Alexandratos and Bruinsma, 2012). Fler och fler människor kan glädja sig åt mer än ett mål
mat om dagen.
Förbättringarna i livsmedelstillgången och förändringarna i dess sammansättning är
förknippade med en ökad konsumtiv vattenanvändning. En riktig förvaltning är avgörande för
bästa vattenanvändning, men ökande biomassa, inklusive ätliga och ej ätliga delar, förknippas i
allmänhet med ökande konsumtiv vattenanvändning. Variationerna mellan regioner med
tempererat respektive varmt klimat, liksom mellan växtsorter och klimatförhållanden, är
betydande. Med detta sagt har uppskattningar gjorts av den volym vatten som användes
konsumtivt för att producera de livsmedel som tillgängliggjordes 1961 respektive 2011, jämte
prognoser för 2050 (tabell 1).
Ett extra ton vatten om dagen och ytterligare ett halvt ton?
Siffrorna i tabell 1 avser livsmedeltillgång, dvs. efter förluster i de första leden i
försörjningskedjan och med spannmål som används till djurfoder (för närvarande omkring
36 procent av den sammanlagda spannmålsproduktionen) ej inräknade. Eftersom vatten
förbrukas även av de livsmedel som går förlorade, är den volym vatten som används på åkern
för produktion högre än vad som anges i tabell 1. Beräkningarna ger vid handen att den
genomsnittliga volym vatten som används konsumtivt för att producera de livsmedel som
tillgängliggörs för en person för en dag för närvarande är i storleksordningen 3,2 ton och att
volymen ökade med uppskattningsvis 1 ton mellan 1961 och 2011. Om prognoserna om
ökningar i livsmedelstillgången slår in, kan den konsumtiva vattenanvändningen för den daglig
livsmedelstillgången per person öka med ytterligare ett halvt ton mellan 2011 och 2050. För
att komma fram till den sammanlagda globala konsumtiva vattenanvändningen behöver
uppskattningarna i tabell 1 multipliceras med siffror om befolkningsstorlek 1961 respektive
2011 samt prognoser för 2050.
11
Källa: Sammanställningar över per capita-konsumtion (”Food Balance Sheets”), FAO:
http://faostat.fao.org/site/368/DesktopDefault.aspx?PageID=368).
28
Vilket är mervärdet för samhället av det extra tonnet vatten mellan 1961 och 2011? Hur
kommer en ökad livsmedelstillgång och uppskattningsvis ett extra halvt ton vatten för
livsmedel att vara till nytta för de nio miljarder människorna 2050, och vilka blir
konsekvenserna sett till andra vattenbehov?
Tabell 1. Genomsnittlig global livsmedelstillgång i kcal/person/dag och uppskattningar av den därmed
förknippade konsumtiva vattenanvändningen. Källor: livsmedelstillgång 1961 och 2011:
sammanställningar över per capita-konsumtion (se fotnot 11); för livsmedelstillgång 2050:
Alexsandratos and Bruinsma (2012). Uppskattningarna av den konsumtiva vattenanvändningen grundar
sig på Hoekstra (2012, 5): siffran för vattenfotavtrycket per vegetabilisk kcal (från spannmål) är
0,51 liter. För animaliska kilokalorier har ett genomsnitt på 4 liter/kcal använts. Detaljer
återfinns i Hoekstra (ibid.): för nötkött (10,19), får- och getkött (4,25), fläskkött (2,15),
kycklingkött (3,0), ägg (2,29) och mjölk (1,82). Två uppskattningar görs för 2015: a) utgår från
samma relativa fördelning mellan vegetabiliska och animaliska kalorier som 2011, b) utgår från en relativ
ökning på 3 procent av animaliska livsmedel 2011–2015, vilket motsvarar samma relativa ökning som
mellan 1961 och 2011 (se texten ovan).
Livsmedelstillgång:
kcal/person/dag
1961
2 194
Vegetabiliska
kcal
person/dag
1 856
Animaliska
kcal/person/dag
2011
2 868
2 362
507
2050a)
3 050
2 410
640
2050b)
3 050
2 318
732
338
Konsumtiv
vattenanvändning:
liter/person/dag
1 856 x 0,5 + 338 x 4 =
2 280
2 362 x 0,5 + 507 x 4 =
3 209
2 410 x 0,5 + 640 x 4 =
3 760
2 318 x 0,5 + 732 x 4 =
4 087
I sökande efter ett svar på frågan ovan bör det erkännas att den samlade livsmedelstillgången i
världen redan med bred marginal är tillräcklig för en tryggad global livsmedelsförsörjning. Ett
genomsnittligt dagligt intagsbehov per person är i storleksordningen 2 200 kcal (t.ex.
Hawkesworth et al., 2010). Det är intressant att notera att det faktiska livsmedelsintaget i vissa
fall tycks ligga under den rekommenderade nivån, även i rika länder (Ibid.; Smil, 2000). Det
behöver inte sägas att variationerna är betydande och att insamlingen av tillförlitlig
information om livsmedelsintag är ytterst svår, dvs. att inte ens seriösa undersökningar kanske
speglar den verkliga situationen och hur den varierar.
En gradvis minskning i den globala förekomsten av undernäring är ett glädjande resultat av
ökad livsmedelstillgång (figur 1). I vissa länder, som Ghana, lider i dag förhållandevis få
människor av undernäring. Även om ungefär 800 miljoner människor fortfarande är
undernärda, har en ökad livsmedelstillgång uppenbarligen bidragit till att minska
undernäringen
29
.
Figur 1. Trender för förekomsten av undernäring respektive övervikt och fetma globalt och i
Ghana, 1980–2013. Källor: För undernäring: FAO et al. (2013a); för övervikt och fetma: IHME
(2012; siffrorna senast ändrade den 6 augusti 2014).
En nutritionsutmaning jämförbar med klimatförändringarna i den
globala utvecklingen?
Figur 1 visar dock även att ett annat slags osäker livsmedelsförsörjning utvecklas snabbt. På
häpnadsväckande kort tid har nutritionssituationen eskalerat i negativ riktning. Enligt The
Global Nutrition Report (IFPRI, 2014) är mellan 2 och 3 miljarder människor felnärda i någon
form (undernärda, överviktiga eller feta, eller med någon sorts spårämnesbrist, ibid. s. 2). 12 I
12
För visualisering: http://www.healthdata.org/data-visualization/overweight-and-obesity-viz
30
rapporten hävdas att nutritionskrisen kan ”... jämföras med klimatförändringarna som en av de
mest angelägna utmaningarna i den globala utvecklingen”.
Mellan 1980 och 2013 ökade det antal personer som led av övervikt eller fetma från
857 miljoner till 2,1 miljard (Ng et al., 2014, s. 770), vilket betyder att det antal människor som
lider av dessa typer av felnäring är omkring 2,5 gånger större än det antal människor som lider
av undernäring. Denna kris utvecklas snabbare i utvecklingsländerna än i de rika länderna.
Kommer ytterligare ett halvt ton vatten för ökad livsmedelstillgång till 2050 att ge avtryck i de
trender som visas i figur 1? Det behövs snabbt scenarier och frågor av typen ”vad händer om”
till vägledning för livsmedels- och jordbrukspolitiken och för utformning av strategier som
skulle kunna förbättra livsmedelstryggheten och nutritionen i ett sammanhang med en
bekymmersam vattensituation (se vidare kapitlen 6 och 7).
Typologier för en tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition
Den vanligaste definitionen av tryggad livsmedelsförsörjning daterar sig till
Världslivsmedelstoppmötet 1996:
”Tryggad livsmedelsförsörjning, på individens, hushållets, nationell, regional
och global nivå, uppnås när alla människor vid alla tidpunkter har fysisk och
ekonomisk tillgång till tillräckligt med näringsriktig och säker föda som
uppfyller deras näringsbehov och matpreferenser och möjliggör ett aktivt och
hälsosamt liv.” (FAO, 1996.)
Denna definition har ändrats vid flera tillfällen, och en nyare tolkning av definitionen
sammanfattas i fyra dimensioner: tillgänglighet, tillgång, stabilitet och utnyttjande (FAO et al.,
2014, s. 13). (Jfr diskussionen om den mänskliga rätten till tillräckligt med mat i kapitel 4).
”Tillgänglighet”, ”tillgång” och ”stabilitet” har under lång tid varit vägledande för insatserna för
att förbättra livsmedelstryggheten, medan ”utnyttjande” behandlar nutritionsdimensionen i
två hänseenden:
•
•
Kostens sammansättning.
Kroppens upptag av energi och näringsämnen (textruta 3).
31
Kenya. Martin Owino förflyttar en ny bananplanta för plantering genom att använda
tekniker för bevarandejordbruk för att underlätta vätskeansamling . Detta nya sätt
att plantera, som blandas med terrassering, tillåter jordbrukare att spara överskott
av regnvatten som annars skulle skölja bort matjord och översvämma hela
området.© FAO/Christena Dowsett
Läkarkåren ger riktlinjer om beståndsdelarna i en hälsosam kost och intagsbehov (t.ex.
Hawkesworth et al., 2010). Mot bakgrund av de oroväckande nutritionstrenderna å ena sidan,
och vatten- och miljökonsekvenserna av expanderande livsmedelssystem å den andra,
brådskar det att sammanjämka politiken på dessa två områden. Incitament och regleringar
avseende mark- och vattenanvändning måste främja en inriktning inom produktion och
försörjning som är gynnsam för människor, vatten och miljö i enlighet med uppfattningen om
en hållbar kosthållning (FAO, 2010b).
Nutritionsstrategier måste inbegripa aspekter som står i samband med livsmedelsintag och
kroppens förmåga att ta upp näringsämnena i livsmedlen, såsom diskuteras i textruta 3.
Textruta 3. Tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition – inverkan av sanitet och
hygien
Jenny Fredby, Head of Policy and Programmes, WaterAid Sverige
Diskussionen om tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition har traditionellt och till övervägande
del inriktats på jordbruk/livsmedelsproduktion och, i princip, på tillgång. Med utgångspunkt i
gedigen forskning framförs nu argument för att utvidga tänkandet kring nutrition till att omfatta
inte bara tillgänglighet och tillgång utan även erkänna upptagets betydelse, dvs. vad som händer
inuti kroppen sedan maten har ätits och när mänskliga exkrementer i sig blir en nutritions- och
miljörisk då de inte hanteras på ett säkert sätt.
32
Kroppens förmåga att ta upp näringsämnen påverkas av diarré, infektioner orsakade av parasitiska
tarmmaskar som överförs via jord (helmintoser) samt tropisk sprue (eng: ”environmental
enteropathy”), som kännetecknas av ökad genomsläpplighet i tarmen och minskat upptag av
näringsämnen). Alla dessa sjukdomstillstånd orsakas av bristande sanitet och hygien samt orent
vatten (Checkley et al., 2008;f Lima et al., 2000). Världshälsoorganisationen uppskattar att
50 procent av all undernäring är förknippad med upprepad diarré eller tarmmaskinfektioner till
följd av dåligt vatten samt bristande sanitet och hygien (WHO, 2008).
Behovet av att ägna upptaget större uppmärksamhet i strategier för tryggad livsmedelsförsörjning
har framhållits av Swaminathan, som redogjort för en begreppsmässig modell för vad han
betraktar som stöttepelarna för en tryggad livsmedelsförsörjning, nämligen de tre storheterna
tillgänglighet, tillgång och upptag (inledningsanförande, Third South Asian Sanitation Conference,
2008). Tillgänglighet och tillgång handlar om att få livsmedel till kroppen – områden som man har
god kännedom om och som omfattar livsmedelssystem, distribution/leverans och människors
rättigheter. Upptag handlar i stället om hur kroppen tillgodogör sig energi och näringsämnen.
Tillgänglighet – Den mängd livsmedel som produceras och görs tillgänglig i samhället.
Tillgång – Möjligheterna för människor att köpa eller skaffa sig de livsmedel som är
tillgängliga på marknaden och genom andra kanaler.
Upptag – Mycket av den mat som äts tas inte upp ordentligt, till exempel på grund av
diarré eller skador på tarmväggen orsakade av bakterieinfektioner eller parasiter.
Tänkandet kring upptaget har vidareutvecklats av Chambers and Medeazza (2014), som
argumenterar för att sättet att se på undernäring behöver utvidgas ytterligare och sättas in i en ny
ram. De efterlyser större uppmärksamhet åt rollen för infektioner som överförs via avföring och
deras effekter samt föreslår en modell med fem storheter. Enligt deras tänkesätt följs
tillgänglighet, tillgång och upptag av ytterligare två begrepp: antikroppar och allopatogener (”andra
patogener”), som rör mångfalden av infektioner som överförs via avföring och deras effekter
(ibid.). För bästa möjliga användning av de livsmedel som produceras och för förbättrad
nutritionstrygghet, måste alla fem storheter och sambanden mellan dem erkännas.
Rollen för vatten, sanitet och hygien som avgörande nutritionsfaktorer och vikten av att inrikta sig
på nutrition i fler olika sektorer har vunnit större erkännande på senare tid (jfr IFPRI, 2014), och en
växande faktabas håller på att utarbetas på området (Dangour et al., 2013; Fischer Walker et al.,
2013).
Tillförlitlighet, giltighet och terminologi
Att jämföra undernäring och andra följder av osäker livsmedelsförsörjning mellan olika år är
svårt. I de årliga rapporterna om hungern i världen (State of Food Insecurity Reports, Sofi; t.ex.
FAO et al., 2014) tycks det till exempel finnas inkonsekvenser i uppgifterna jämfört med
motsvarande uppgifter i Sofi-rapporter som har publicerats andra år. Dessa skillnader är
följden av en revidering av metoden för uppgiftssammanställning och hur grundläggande
uppgifter samlas in inom medlemsländerna. Det är viktigt att vara medveten om dessa
förändringar och att inse att detta slags svårigheter ligger utom den sammanställande
myndighetens kontroll.
33
I analyser av otrygg livsmedelsförsörjning riktas uppmärksamheten i första hand på
livsmedelstillgången och livsmedlens energiinnehåll. Livsmedelsintag och nutritionsindikatorer,
liksom förekomsten av övervikt och fetma, uppmärksammas mer sällan. I FAO et al. (2014)
hävdas att millennieutvecklingsmålet om hunger är inom räckhåll – utmärkt. Om förekomsten
av undernäring kombineras med andra trender i den dubbla bördan av felnäring, framträder
dock en mer komplicerad bild av en tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition, såsom
illustreras i figur 1. Båda trender har konsekvenser för livsmedels- och jordbrukspolitiken.
Slutligen är det av betydelse att framhålla att nyckelbegrepp inte används på ett
sammanhängande sätt: ”Livsmedelskonsumtion” är en av de oftast använda termerna i dagligt
tal och för att beskriva vad som händer med livsmedlen på efterfrågesidan:
”Termerna 'efterfrågan' och 'konsumtion' används utan åtskillnad. Såvida inte
annat anges omfattar båda termer samtliga former av användning, dvs. livsmedel,
foder, utsäde och industrins användning samt förluster och svinn.” (Alexandratos
och Bruinsma, 2012, s. 3).
Det rör sig här om två tämligen skilda aspekter. Livsmedelskonsumtion är ett ekonomiskt
begrepp och avser slutanvändning av livsmedel (och andra jordbruksvaror), såsom illustreras i
citatet ovan. Från nutritions- och medicinsk synpunkt är livsmedelsintag, eller ”ingestion”, den
korrekta termen. Från resurssynpunkt är det viktigt att inse att alla livsmedel som produceras
har förbrukat vatten, tagit mark i anspråk och bidragit till miljöproblem, medan det endast är
den andel av de producerade livsmedlen som äts som är av betydelse i ett hälsoperspektiv.
Eftersom en stor andel av de livsmedel som produceras går förlorad eller slängs, är det rimligt
att skilja mellan uppgifter om livsmedelskonsumtion och uppgifter om livsmedelsintag. Det är
viktigt att använda de två begreppen mer omsorgsfullt vid utformning av livsmedelspolitik och
för att förstå svinnets betydelse (jfr. kapitel 6).
34
4. Mänskliga rättigheter, vattenrättigheter och tillgång till
vatten
Enligt internationell rätt förutsätter de mänskliga rättigheterna handling på många nivåer av
stater, företag och andra aktörer. En samhällsutveckling som utgår från ett rättighetsbaserat
angreppssätt inbegriper en stat som vägleds av kärnvärden, handlar på samtliga medborgares
vägnar, investerar i välfärd och ger var och en förutsättningar att uppnå sin fulla potential. En
sådan samhällsutveckling bygger vidare på internationellt samarbete, ett aktivt civilsamhälle
och icke-statliga organisationer och i vilken en sektor för jordbruksbaserade livsmedel som
respekterar andras rättigheter ingår som en del.
Brister på mikronäringsämnen och orättvis tillgång till livsmedel är problem som har varit
kända en tid och som måste angripas på flera nivåer. De mänskliga rättigheterna anger ramen
för samhällenas strävanden efter värdighet och fungerar som moraliska imperativ.
Rättigheterna till vatten och livsmedel är utformade så att de inte ger varje person rätt till
vatten för hans/hennes egen livsmedelsproduktion. Inte heller ålägger regelverket för
mänskliga rättigheter staten att garantera nationell självförsörjning med livsmedel, under
förutsättning att det finns ett tillräckligt utbud på marknaden, även för utsatta grupper.
Det föreligger ingen skyldighet att ombesörja vatten för användning i jordbruket genom att
möjliggöra tillgång till konstbevattning eller försörjning med färskvatten. Rätten till mat kan
förverkligas på andra sätt, och staternas regeringar får avgöra hur. Staternas regeringar bör
icke desto mindre alltid ta hänsyn till urbefolkningar och andra utsatta grupper samt prioritera
livsmedelsproduktion framför industrins vattenbehov.
Såväl produktion som beredning av livsmedel kräver tillgång till vatten. Det behövs ytterligare
vägledning om hur det inbördes förhållande mellan de mänskliga rättigheterna till mat och
vatten bör tolkas och hur vattenfördelningen mellan olika sektorer bör prioriteras. Den
jordbruksbaserade livsmedelsbranschen och näringslivet förväntas respektera, och i vissa fall
stödja eller hjälpa till att uppfylla, de mänskliga rättigheterna. Detta blir allt viktigare i dag när
det gäller näringskvaliteten på de livsmedel som produceras och marknadsförs, liksom
fördelningen av knappa vattenresurser som möjliggör dessa verksamheter.
Bakgrund: de mänskliga rättigheterna till mat och vatten
Rätten till tillräckligt med mat erkändes först i 1948 års FN-förklaring om de mänskliga
rättigheterna. I FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter från 1966 fastslogs att var och en har rätt till en ”... tillfredsställande
levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig
bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor” (artikel 11). Detta underbyggs av en
grundläggande rätt att vara tryggad mot hunger och undernäring.
År 2010 erkände två FN-resolutioner rätten till säkert och rent dricksvatten och sanitet som
väsentligt för ett fullt åtnjutande av livet och alla andra mänskliga rättigheter (erkänd av
Sverige i mars 2011). Innebörden av rätten till mat förklaras i allmän kommentar nr 12 (1999)
respektive till vatten i allmän kommentar nr 15 (2002). Allmänna kommentarer är icke-
35
bindande, men auktoritativa och allmänt erkända tolkningar från Kommittén för ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter som syftar till att klargöra innehåll och skyldigheter.
Enligt allmän kommentar nr 12 är varje stat skyldig att garantera tillgång till ett minimum av
essentiella livsmedel som är tillräckliga, fullgoda från näringssynpunkt samt säkra. Dessutom
bör tillgången på och tillgången till livsmedel säkerställas. Detta betyder bland annat följande:
•
•
•
”Tillgång” på livsmedel som kvantitets- och kvalitetsmässigt är tillräckliga för att
tillfredsställa enskilda personers kostbehov. Här avses antingen möjligheten att
försörja sig själv med livsmedel direkt från produktiv mark eller andra naturresurser
eller att ha medel att skaffa sig (köpa) livsmedel genom välfungerande distributions-,
bearbetnings- och marknadsföringssystem som kan flytta livsmedlen från
produktionsstället till där de behövs med utgångspunkt i efterfrågan.
”Ekonomisk tillgänglighet” innebär att den ekonomiska kostnaden för att skaffa
livsmedel till en fullgod och godtagbar kost inte får hota eller göra det svårare att
uppnå och tillfredsställa andra grundläggande behov; socialt utsatta grupper, såsom
jordlösa och andra särskilt fattiga delar av befolkningen, kan därför behöva särskild
uppmärksamhet.
”Tillräcklighet” hänger nära samman med hållbarhet och tryggad livsmedelsförsörjning
och innebär att tillgången på och till livsmedel måste garanteras för både nuvarande
och framtida generationer.
Två saker förtjänar att framhållas. För det första sägs i kommentaren ingenting om vatten,
utan staterna uppmanas endast att på ett framsynt sätt stärka människornas tillgång till
”... resurser och medel för att garantera deras försörjning, inklusive en tryggad
livmedelsförsörjning” (allmän kommentar nr 12, punkt 15) och att vidta åtgärder för att
garantera ”... hållbarast möjliga förvaltning och användning av naturresurser och andra
resurser” (allmän förklaring nr 12, punkt 25).
För det andra lanserade FAO 1974 sitt nyckelbegrepp tryggad livsmedelsförsörjning, då
definierat uttryckt i utbud, tillgång och prisstabilitet. Definitionen har reviderats och utvidgats
många gånger för att återspegla förändringar i det officiella tänkandet. Den lydelse som
fastställdes vid Världslivsmedelstoppmötet 1996 (se kapitel 3) accepterades i vida kretsar.
Under senare tid har de etiska och mänskliga rättighetsdimensionerna av tryggad
livsmedelsförsörjning hamnat i blickfånget (FAO, 2006b).
36
Tanzania. Kvinnor och unga flickor skördar vatten från en uttorkad strömfåra ©FAO/Simon
Maina
37
I dag går FAO:s definition av tryggad livsmedelsförsörjning längre än Allmän kommentar nr 12
när det gäller att ge uttryck för vattnets allmänna betydelse. Detta framgår av de frivilliga
riktlinjer som 2004 antogs av FN:s Kommitté för globalt tryggad livsmedelsförsörjning (CFS) för
att stödja förverkligandet av den mänskliga rätten till mat. Enligt dessa är vattenresurser
”grundläggande för liv och hälsa” (FAO, 2004, riktlinje 8C). I likhet med allmän kommentar
nr 12 fastställs i riktlinjerna dock inget konkret samband mellan vatten och livsmedel och inte
heller behandlas frågan om kompromisser, konkurrens och prioriteringar mellan olika sektorer.
I den mån ingenting sägs om hur behov av och efterfrågan på vattenresurser som står i står i
ett inbördes förhållande ska balanseras mellan olika användningsområden, användare och
sektorer, bör detta göras tydligt.
Vatten för livsmedelsproduktion
Den mänskliga rätten till säkert dricksvatten omfattar personligt bruk och hushållsbruk för
matlagning och tvätt samt personlig hygien och hushållshygien. I allmän förklaring nr 15
förklaras att prioritet ”måste” ges åt dessa ändamål i fördelningen av vatten (punkt 6). Av den
givna definitionen följer att vatten för jordbruk faller utanför räckvidden för rätten till vatten
och följaktligen utanför vad staterna har en skyldighet att respektera, skydda och uppfylla.
Allmän kommentar nr 15 fäster uppmärksamheten på hur vattnet är oersättligt inom många
områden och sektorer och att det krävs vatten för att förverkliga andra rättigheter än rätten
till vatten för hushållsbruk och personligt bruk. Som exempel kan nämnas rätten till hälsa och
rätten att försörja sig genom arbete. När det gäller rätten till mat sägs i kommentaren att
”... [kommittén] framhåller vikten av att garantera en hållbar tillgång till vattenresurser för
jordbruk” (punkt 7).
I kommentaren fastslås även att de vattenresurser som krävs för att förhindra svält bör
prioriteras i vattentilldelningen (punkt 6). Vidare får ett folk inte berövas sina möjligheter till
försörjning, varför staterna bör sörja för en tillräcklig tillgång till vatten för
självhushållsjordbruk. Urbefolkningars försörjningsmöjligheter och hävdvunna mark- och
vattenrättigheter bör respekteras (punkterna 6 och 7). Det senare innebär en negativ
skyldighet att avstå från att i onödan inkräkta på traditionella sedvänjor och rätten till
självbestämmande.
Formuleringarna i punkterna 6 och 7 påminner staternas regeringar och andra användare om
att en rad olika intressen berörs vid planering och förvaltning i vattenfrågor, särskilt när
konkurrerande behov och begränsade resurser måste balanseras. Allmän kommentar nr 15 ger
i sig inte upphov till bindande skyldigheter för staterna.
De åtgärder som måste vidtas för att förverkliga rätten till mat och dricksvatten är förenade
med ett antal vägval och kompromisser. Först och främst är det de statliga aktörernas ansvar
att genomföra reformer och, vid behov, omfördelningar mellan olika slutanvändare. Beslut om
prioriteringar är centrala i vattenvården och vattenförvaltningen.
Ett antal nationer har erkänt mat som en mänsklig rättighet i sin grundlag, sina lagar eller
andra författningar; många har utfärdat (icke-bindande) riktlinjer för vattenfördelningen. De
senare ger normalt företräde åt hushållsändamål för att förverkliga rätten till dricksvatten.
38
Därefter följer jordbrukets och sedan industrins behov, inklusive kraftproduktion. I praktiken
tillgodoses dock ofta städernas förbrukning före landsbygdens behov, eftersom den politiska
makten och de ekonomiska intressena vanligtvis är koncentrerade till de förra.
Endast ett fåtal nationer, såsom Sydafrika, prioriterar vatten för ekosystemens behov i sina
riktlinjer. De flesta andra tar inte uttryckligen hänsyn till hållbarhet i vattenfördelningen.
Såsom diskuteras i kapitel 2 står jordbrukssektorn för närvarande för nästan 70 procent av de
sammanlagda uttagen av tillgängliga färskvattenresurser (globalt genomsnitt). Industrins
användning uppgår till knappt 20 procent och återstoden går till så kallade kommunala
användare (FAO, 2012b). En stor del av det vatten som tas ut för jordbruk går onekligen till
ändamål som i själva verket inte alls avser födoämnen, såsom snittblommor, bomull och
biobränslen.
Praktiska aspekter av förverkligande
Staterna har stor frihet att själva bestämma det lämpligaste tillvägagångssättet för att
förverkliga rätten till mat. Vilket sätt de väljer beror till stor del på hur människorna får tillgång
till livsmedel, liksom på tillgången på livsmedel. Det kan ske på två sätt. Antingen har enskilda
personer möjlighet att försörja sig själva med livsmedel direkt från produktiv mark, vatten eller
andra naturresurser, som staten måste respektera och skydda. Eller så har enskilda personer
de nödvändiga medlen för att skaffa sig livsmedel via distributions- och marknadskanaler, som
staten kan behöva främja.
Frågor om markrättigheter och tillgång till vatten är ofta nära förbundna med varandra. För att
skydda självhushållsjordbrukares, missgynnades och marginaliserade jordbrukares – inklusive
kvinnliga jordbrukares – samt urbefolkningars intressen, påminner allmän kommentar nr 15
om att markreformer (nyttjanderättsreformer) kan vara nödvändiga. Dessutom måste hänsyn
tas till sådana gruppers mark- och vattenrättigheter innan myndigheterna beviljar privata
aktörer licenser till verksamheter som riskerar att inkräkta på urbefolkningars traditionella
levnadssätt. De nämnda grupperna – särskilt kvinnliga jordbrukare – har sällan formell tillgång
till bevattningstekniker (se textruta 4). Bättre (och könsanpassad) rådgivning om småskaliga
och regnbevattnade metoder, övervakning av markfuktighet samt torkhärdiga grödor är en väg
framåt med tanke på den ökande klimatosäkerheten.
Det finns en vanlig missuppfattning om att rätten till mat ger människorna rätt att bli försedda
med livsmedel. I fråga om överkomlighet och ”ekonomisk tillgänglighet” har den tidigare
Särskilde rapportören för rätten till mat klargjort att det betyder att var och en har en inkomst
eller andra medel för att förverkliga sin tillgång till de livsmedel som är tillgängliga på
marknaden. Inkomsten kan komma från egen användning av produktiva resurser, lönearbete
eller handel/affärer eller från transfereringsprogram. Staterna ska verka för en gynnsam miljö i
vilken människor kan utnyttja sin egen, fulla potential för att producera eller skaffa tillräckligt
med mat åt sig själva och sina familjer, men enskilda personer förväntas i första hand
tillgodose sina egna behov. Endast i undantagsfall – exempelvis på grund av väpnad konflikt
eller naturkatastrof – åligger det staterna en skyldighet att direkt tillhandahålla livsmedel.
Staternas regeringar, liksom organ som handlar på deras vägnar, behöver på ett framsynt sätt
genomföra insatser som syftar till att stärka människors tillgång till och användning av resurser
39
och medel för att trygga sin försörjning. Detta ansvar inbegriper att se till att det finns
tillgängliga, åtkomliga och funktionella marknader.
Privata aktörer och mänskliga rättigheter
Alternativkostnaden för att producera livsmedel i ett land med vattenbrist motiverar handel
med livsmedel (se kapitel 5). Det förutsätter att möjligheter till livsmedelsimport säkras från
platser där det finns vatten som kan göras tillgängligt på ett hållbart sätt.
Staterna har en skyldighet att se till att kommersiella förtag och andra tredje parter inte
kränker de mänskliga rättigheterna. Affärsföretag förväntas följa de tre kärnprinciper som
antagits av FN:s Råd för mänskliga rättigheter:
•
•
•
Statens skyldighet att skydda mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna av tredje
part.
Företagens ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna.
Behovet av tillgång till effektiv gottgörelse på både stats- och företagsnivå.
Fler detaljer återfinns i FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter
(”Guiding Principles on Business and Human RIghts"; OHCHR, 2011). Dessa syftar till att främja
affärsverksamheter som grundar sig på skälig försiktighet (eng: due diligence) för att undvika
skada och företagen uppmanas att fundera över hur de påverkar ”berörda intressenter”. Till
exempel utfäste sig det schweiziska företaget Nestlé 2015 att testa en ny rapporteringsram
utifrån de vägledande principerna, som ett led i sitt arbete för mänskliga rättigheter med
skapande av gemensamt värde (”Creating Shared Value”).
De vägledande principerna är av betydelse för multinationella livsmedelsbolag och nationella
regeringar som har upparbetat förbindelser med marknader utanför sina egna gränser. De
flesta av de därav följande överenskommelserna, vilka tenderar att omfatta såväl
vattenrättigheter som markförvärv, har ingåtts i Afrika söder om Sahara av Gulfstaterna samt
kinesiska och indiska intressen. Gedigna regler och gott styre är avgörande för att garantera att
hållbarhet och mänskliga rättigheter är inslag i en tryggad global livsmedelsförsörjning och
hållbara livsmedelssystem. Annars kan det uppstå allvarliga konsekvenser i fråga om lokal
vattentillgång och möjligheterna att producera livsmedel.
Enligt de vägledande principerna behöver bolagen vidare ett mänskliga rättighetsperspektiv i
sitt tänkande kring vattenresurser; de bör inrikta sig på vattenrelaterade risker för
människorna snarare än på vattenrelaterade risker för företaget. Till exempel kan ett stort
jordbruksföretag eller gruvbolag pumpa stora mängder vatten från ett vattenförande lager och
därigenom påverka enskilda personers och samhällets vattentillgång från grunda källor – och
följaktligen den lokala livsmedelstryggheten. Likaså kan industriprocesser och
jordbruksmetoder få betydande konsekvenser för vattenkvaliteten.
Den Särskilde rapportören för rätten till mat framhöll 2003 att multinationella bolag i allt
större utsträckning kontrollerar livsmedelsproduktion och vattenresurser och hävdade att
sådana privata aktörer är tvungna att ta ansvar och ikläda sig skyldigheter för att främja och
trygga de mänskliga rättigheterna. Ytterligare vägledning om företagens arbete för en hålllbar
40
vattenanvändning och mänskliga rättigheter gavs 2015 (FN Global Compact CEO Water
Mandate et al., 2015).
Rätten till tillräckligt med näringsrik mat
Det ömsesidiga beroendet mellan livsmedelsproduktion och vattenresurs kan inte ifrågasättas.
År 2003 förklarade den särskilde rapportören för rätten till mat att hans uppdrag omfattade
vatten som en grundläggande näringsmässig beståndsdel. 1966 års internationella Konvention
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ålägger staterna att utveckla eller förändra
metoderna i jordbruket och sprida kunskap om näringsfysiologi för att uppnå att
naturresurserna används och tillvaratas på bästa sätt. Tolkningen i allmän kommentar nr 12 av
”tillgång” på livsmedel och deras ”tillräcklighet” avser kvantitet, kvalitet och hållbarhet.
Ytterligare klargöranden av konsekvenserna för jordbrukspolitiken och livsmedelssystemens
reglering och omdaning har också gjorts (Special Rapporteur on the Right to Food, 2011). En
fullgod kost innehåller alla de näringsämnen som en individ behöver. Staterna har en
skyldighet att skydda detta genom att se till att förändringar i tillgängligheten och tillgången till
livsmedel inte påverkar kostens sammansättning eller kostintaget negativt samt genom att
understödja en diversifierad kost och hälsosamma matvanor. Även livsmedelsföretag måste
respektera nuvarande och framtida generationers rätt till tillräckligt med mat.
Experterna är eniga om att livsmedelssystemen måste garantera att var och en har tillgång till
”en hållbar kosthållning”, vilket definieras som ”... en kosthållning med låg miljöpåverkan som
bidrar till livsmedels- och nutritionstrygghet samt till ett hälsosamt liv för nuvarande och
framtida generationer” (FAO, 2010b).
Insatserna för att förverkliga rätten till tillräckligt med mat bör innefatta en noggrann
undersökning av näringskvaliteten i lättillgängliga och billiga livsmedel och dess samband med
icke-överförbara sjukdomar. Man bör ifrågasätta jordbrukspolitik som gör vissa typer av
livsmedel mer tillgängliga än andra, politik som uppmuntrar produktion av spannmål – rika på
kolhydrater men förhållandevis fattiga påmikronäringsämnen – på bekostnad av produktionen
av och tillgången till frukt och grönsaker (Special Rapporteur, 2011). Följaktligen utgör
jordbrukssubventioner – till exempel de som inriktas på produktion av sockerbetor och
sockerrör i bland annat EU, USA och Indien – delar av ett ohållbart globalt livsmedelssystem
som bidrar till dålig kosthållning och snedfördelar vattenresurser.
Det vore klok politik att prioritera självhushållsjordbruk framför produktion av avsalugrödor,
varav många odlas i monokulturer. Likaså bör subventioner och politik som gynnar de fattiga
utvärderas kritiskt. Winkler (2015) resonerar att behov av vattentilldelning för jordbruk bör
bedömas på tre nivåer:
•
•
•
Vad som behövs för ren överlevnad.
För att uppfylla centrala skyldigheter och miniminormen för en varierad kost som
garanterar hälsa.
För fullt förverkligande av rätten till mat.
41
”Fullt förverkligande” skulle inbegripa individuella kostpreferenser, t.ex. i fråga om
mejeriprodukter och kött. Det är värt att notera att Livsmedelsverket i riktlinjer som avgavs
2014 förespråkade en minskning av köttintaget, såväl för förbättrad hälsa som av miljöskäl.
42
Kenya. Ett flygfoto av nomadiserande boskapsskötare och boskapsbesättningar som samlats
vid en vattenbrunn i en torr del av Magadisjön. ©FAO/Giulio Napolitano
43
Vatten- och markrättigheter och tryggad livsmedelsförsörjning
Rättigheterna till vatten och mat innefattar extraterritoriella skyldigheter som kräver
internationellt samarbete (allmän kommentar nr 15, punkterna 30–36). I utövande av sin
vattenfördelningspolitik måste staterna avhålla sig från åtgärder som inkräktar på åtnjutandet
av rätten till dricksvatten eller rätten till tillräckligt med mat i andra länder samt ”respektera
åtnjutandet av rätten till mat i andra länder” (punkt 31). Skyldigheten omfattar att vidta
korrigerande åtgärder när problem rapporteras och gäller varje verksamhet som företas inom
ländernas jurisdiktion, inklusive tredje parts verksamhet.
Det står varje land fritt att reglera användningen av vattenresurser inom sitt territorium, med
de begräsningar som uppställts av det internationella samfundet. Till exempel bygger 1997 års
FN-konvention om icke-sjöfartsanvändning av internationella vattenvägar på den
grundläggande skyldigheten att inte orsaka andra betydande skada, exempelvis genom
vattenförorening. Dessutom innehåller International Freshwater Treaties Database mer än 400
gränsöverskridande vattenöverenskommelser som har utarbetats för olika syften avseende
flodområden som sträcker sig över politiska gränser, vilket lämnar utrymme för förhandlingar
och diplomati beträffande vattenanvändning från fall till fall.
För att förverkliga rätten till mat universellt för kommande generationer, måste samhällena
dock planera för sina egna och delade vattenresurser på ett effektivt, hållbart och rättvist sätt.
Windfuhr (2013) resonerar att principerna för integrerad förvaltning av vattenresurser bör
utvecklas och genomföras för att undvika och mildra konflikter som kan förutsägas samt
sammanjämkas med beslut om mark- och vattenanvändning. För detta ändamål skulle det
globala och fristående initiativet Land Matrix (www.landmatrix.org) vara ett användbart
övervakningsredskap för att främja öppenhet och ansvarighet i beslut om markförvärv och
markinvesteringar.
Integrerad förvaltning av vattenresurser och andra icke-bindande principer kommer dock att
vara otillräckliga så länge vattenfördelningen förblir okänslig för regelrealiteter. Fysisk
planering bygger med nödvändighet på rättsligt bindande vattenrättigheter (såsom tillstånd,
licenser och koncessioner och/eller hävdvunna rättigheter till mark och vatten), vilka behöver
reformeras i många länder. I stora delar av USA erkänns till exempel antingen
markägarens/strandägarens vattenrättigheter eller så fördelas vattnet på grundval av
”förstahandsrätt” (eng: prior appropriation – den som först gör ett anspråk avseende en
vattenförekomst får företräde till densamma).
Förstahandsrätten diskuteras för närvarande livligt i Kalifornien, där en 100 år gammal lag ger
de äldsta vattenrättigheterna företräde framför de yngre. Båda behöver inskränkas för att
förhindra att vatten avleds från floder och vattendrag under svår torka , vid vattenbrist eller av
konkurrensskäl. Inte alla bevattnare ägnar sig åt att producera näringsrika livsmedel. Från
samhällets synpunkt och till förmån för en bredare grupp intressenter, bör detta slags
vattenrättsordningar reformeras i syfte att främja en rättvisare och mer hållbar tillgång till
vatten för livsmedel.
En licensansökan och beviljningsprocessen innefattar idealiskt sett att den berörda
allmännheten, konkurrerande intressen när det gäller klimatvariationer och ekosystements
44
hälsotillstånd i stort tas i betraktande. I praktiken ter sig dock rättslig efterlevnad och gott
styre ofta utom räckhåll. Inte minst när det gäller avtal om markförvärv kännetecknas besluten
sällan av principer om öppenhet, ansvarighet, deltagande och integritet, och de brukar heller
inte vederbörligen grunda sig på strategiska miljökonsekvensbedömningar.
De flesta rättssystem bygger på institutioner som inbegriper en offentlig myndighet eller
motsvarande, som beviljar licenser till enskilda eller grupper på begäran. Lagarna och den
individuella licensen definierar vem som kan använda en viss kvantitet vatten och på vilka
villkor, eller ändra (inverka på) kvaliteten på eller egenskaperna hos ett vattendrag eller
angränsande mark i avrinningsområdet. Licensen är i allmänhet begränsad i tiden och rummet
och kan återkallas under vissa omständigheter. Vissa platser tillåter handel med licenser på en
marknad. År 2004 inledde Australien en stor reform i syfte att frikoppla vattentillgångsrätter
och fördelningsrätter från markägande. Regeringen använde motsvarande omkring 2 miljarder
US-dollar till att köpa privata vattenrätter i syfte att öka flodernas vattenflöden . Lagstiftarna
på andra håll bör studera detta exempel på en beprövad väg framåt.
Textruta 4. Att erkänna kvinnornas roll i en tryggad vatten- och
livsmedelsförsörjning
Moa Cortobius, Stockholms internationella vatteninstitut (SIWI)
Traditionellt är det kvinnorna som ansvarar för vattenhanteringen i hushållet. Kvinnorna
deltar dock även i hanteringen av vatten för jordbruk. Likväl ställs kvinnor ofta inför många
slags olika hinder för lika deltagande och inflytande i projekt och förvaltning som rör
vattenfrågor, liksom när det gäller att få tillgång till vatten för konstbevattnat jordbruk. Det
är allmänt erkänt att en stärkt ställning för kvinnorna är viktigt som ett sätt att minska
fattigdom och otrygg livsmedelsförsörjning, särskilt i fattiga landsbygdsområden.
Kvinnornas roll behandlades i en av de fyra principerna i Dublinförklaringen om integrerad
förvaltning av vattenresurser (1992). Trygg tillgång till vatten och mark för kvinnor
uppfattas också allmänt som centralt i insatserna för att nå millennieutvecklingsmålen, i
synnerhet mål 1 (IFAD, 2007). Likväl har det visat sig vara svårt att på ett konsekvent,
sammanhängande och bestående sätt förändra politik och metoder som är manligt präglade.
Att öka kvinnornas bidrag till livsmedelsproduktionen och livsmedelstryggheten försvåras
av deras brist på tillgång till centrala jordbruksresurser – mark, vatten, arbetskraft,
ekonomiska resurser (såsom lån) och infrastruktur. Trots att kvinnor på landsbygden i dag
producerar merparten av världens livsmedel, särskilt i form av inhemsk produktion, äger de
endast mellan 10 och 20 procent av marken. Detta är huvudsakligen en följd av
diskriminerande lagar och/eller sedvanerätt som hindrar kvinnor från att ärva eller äga
mark. Eftersom vattenrättigheter till stor del är beroende av markägande, har kvinnor
mycket sämre tillgång till vatten för konstbevattning. De hänvisas därför till regnbevattnat
jordbruk. Följaktligen drabbas kvinnor hårdare än män av klimatförändringarna: när
nederbörden blir mer oregelbunden har det en starkt negativ effekt på deras möjligheter att
upprätthålla en kontinuerlig livsmedelsproduktion (CEDAW, 2013).
Stads- och landsbygdskvinnors behov, kontroll och tillgång i fråga om resurser och tjänster
varierar stort. Kvinnor på landsbygden är på det hela taget missgynnade jämfört med män på
landsbygden samt män och kvinnor i städerna. Kvinnor på landsbygden har även gynnats
mindre av framstegen i riktning mot millennieutvecklingsmålen (UN Inter-Agency Task
Force on Rural Women, 2012; CEDAW, 2013). Ålder, etnicitet, kast/religion, klass och
45
förmågor är exempel på andra egenskaper som påverkar kvinnors behov, kontroll och
tillgång i fråga om resurser och tjänster (Kabeer, 2010). Globalt kränks urbefolkningars
mänskliga rättigheter – inklusive rätten till tillgång till säkert vatten för konsumtion och för
att upprätthålla försörjningen – i mycket större utsträckning än andra gruppers
(de Albuquerque, 2011; IWGIA and Tebtebba, 2014). Urbefolkningar är överrepresenterade
bland världens fattiga – de utgör ungefär 5 procent av den globala befolkningen men
15 procent av världens fattiga (IFAD, 2009). De tenderar även att i större utsträckning
drabbas av flera olika dimensioner av fattigdom, såsom undernäring, högre barnadödlighet,
sammantaget sämre hälsa samt kortare förväntad livslängd (Eversole, 2005).
I synnerhet kvinnor som tillhör urbefolkningar ställs inför många slags strukturella hinder
när det gäller att leva ett hälsosamt och värdigt liv. Icke desto mindre besitter kvinnor i
urbefolkningar ofta traditionell kunskap om jordbruksmetoder samt användning och lagring
av traditionella utsäden och grödor. Eftersom deras produktion i allmänhet inriktas på den
inhemska marknaden, tenderar de att bevara lokala sorter, vilka ofta är härdigare mot
angrepp, säsongsvariationer och klimatförändringar än avsalugrödor. Kvinnor tenderar även
att inrikta sin produktion på grödor för flera ändamål och förbättrar därigenom hushållets
samlade tillgång till livsmedel och andra resurser för egen konsumtion och de lokala
marknaderna (WWF et al., 2005).
Även om kvinnors bidrag inom livsmedelsproduktion och livsmedelsförsörjning är
betydande, glöms det ofta bort i program som riktas mot jordbrukssektorn.
Kapacitetsuppbyggnad och direktinvesteringar inriktas ofta på familjeöverhuvudena, som i
allmänhet är mannen. Men som Världsbanken visade i en studie i Kenya är det inte alltid
familjeöverhuvudet som främst brukar jorden. Många gånger sköter kvinnorna gården
medan männen ger sig av för att hitta avlönat arbete någon annanstans. När investeringar
riktas till familjeöverhuvudena är risken därför stor att de inte kommer till nytta för den
person som ansvarar för livsmedelsproduktionen och därför inte får avsedd verkan
(Torkelsson, 2012).
Bristen på tillförlitliga könsuppdelade uppgifter är en av de utmaningar som har legat i
vägen för ett erkännande av kvinnornas roll i livsmedelsförsörjningen. Utan uppdelade
uppgifter förblir kvinnorna, sett till deras ställning, situation och bidrag inom informell
sysselsättning och jordbruk, osynliga och undervärderade (ILO, 2014; CEDAW, 2013).
46
5. Handel med livsmedel är även handel med vatten
Även om merparten av de livsmedel som produceras i världen efterfrågas i de länder där de
produceras, ökar exporten och importen snabbt. Länderna är beroende av ett fungerande
globalt system för livsmedelshandel. Samtidigt som detta ökande ömsesidiga beroende har
fört länder och regioner närmare varandra, har det även gett upphov till en grad av osäkerhet.
Genom handel kan länder som är ”vattenstressade” uppnå en viss grad av livsmedelstrygghet.
Detta är även något som har tagits upp som en strategisk prioritering i ett geopolitiskt
perspektiv. Stabiliteten i MENA-regionen hänger samman med en pålitlig import av
födoämnen. Det faktum att det har bedrivits handel med vatten i form av livsmedel – virtuellt
vatten – sedan 1970-talet har minskat spänningarna kring vattenfrågor (Allan, 1998).
När Egypten importerar 1 kg vete betyder det att Egypten har importerat 1 000 l vatten
(www.waterfootprint.org). När Jordanien importerar 1 kg ris från Sydasien har landet lagt
mellan 2 500 och 4 000 l vatten till sin vattenbalans. Handel innebär en massiv
resursöverföring, inte bara av vatten, utan även av energi och andra insatsvaror i
livsmedelsproduktionen. För länder som saknar både energi och vatten är möjligheten att få
tillgång till dessa resurser genom import av livsmedel mycket viktig. För länder med vattenbrist
som är fattiga även ekonomiskt och strategiskt, är situationen fortsatt bekymmersam (jfr Gaza
i figur 2).
Som Hausman and Patrick (2013) framhåller kommer det alltid – och i ökande grad – att finnas
ett behov av handel med livsmedel eftersom vattnet är ojämnt fördelat på planeten. Till råga
på allt är det ofta i områdena med vattenbrist som befolkningstillväxten är som kraftigast.
Omkring 90 procent av befolkningstillväxten under de kommande 40 åren väntas ske i Asien
och Afrika, där vattentillgången per person är en bråkdel av vad den är i många andra regioner
(ibid.).
Handel med livsmedel är dock inget universalmedel för alla regioner. Fysiska inskränkningar
och administrativa/politiska hinder orsakar ansenliga problem. Med ”hinder” avses handeln
med livsmedel och andra varor som produceras, liksom handel med och tillgång till insatsvaror
för en effektiv produktion. Till exempel har jordbrukare i Afrika svårigheter att få tillgång till de
bästa utsädena och priset på gödningsmedel är ofta ganska högt (World Bank, 2012)
Omoderna regler och brist på samordning mellan små länder kring import, liksom transportoch lagringsrelaterade brister, är välkända handelshinder. Utöver dessa hinder bidrar sociala
och kulturella normer till den dåliga utvecklingen för livsmedelssystemen och, indirekt,
vattenanvändningen. I Afrika är de flesta som handlar med livsmedel kvinnor, medan
gränstjänstemännen är män som rutinmässigt begär mutor och trakasserar på andra sätt. Till
följd av kombinationen av fysiska, administrativa och sociala hinder kommer endast omkring
5 procent av Afrikas spannmålsimport från andra afrikanska länder, trots att potentialen till
regional handel är mycket större (ibid.).
Växande marknader för livsmedel erbjuder export- och importmöjligheter. Den sociala ”väven”
i många av de livsmedelsimporterande länderna lämpar sig dock inte särskilt väl för
livsmedelsimport samtidigt som möjligheten att öka den lokala och regionala produktionen är
begränsad.
47
Många av de länder som saknar vatten – och ibland mark- och energiresurser – för en tillräcklig
inhemsk livsmedelsproduktion har också en stor andel av arbetskraften i jordbruket. Den
sociala stabiliteten i denna kategori av länder är således beroende av att dessa människor kan
fortsätta att arbeta i jordbrukssektorn.
Även om en del av arbetskraften kan flyttas till andra sektorer inom den nationella ekonomin,
saknar många länder med livsmedels- och vattenbrist helt enkelt diversifierade ekonomier
(Allan, 2013). En sådan brist på diversifiering avser utbildning, de institutionella
arrangemangen, öppenheten för innovation, den privata sektorns utveckling samt social
rörlighet. Dessa aspekter är kulturellt inbäddade i ett samhälle och tar lång tid att förändra. I
industriländerna tog övergången från huvudsakligen agrar till ekonomisk diversifiering
årtionden.
Oförmågan att öka den regionala och lokala produktionen av livsmedel är något som
politikerna inte utan vidare medger offentligt. I såväl MENA-regionen som delar av Asien och
Afrika lyfts självförsörjning med livsmedel ofta fram som en ambition i politikernas retorik,
samtidigt som deras länder i verkligheten redan är kraftigt beroende av livsmedelsimport
(Jägerskog, 2003). Såsom visas av Larsson (2013) är kostnaden för en ökad självförsörjning med
livsmedel mycket hög, och efterfrågan på vatten i MENA-regionen skulle utan vidare
fördubblas, något som är ytterst orealistiskt. Icke desto mindre visar detta hur politiska
livsmedels- och vattenfrågorna är i vissa delar av världen.
Figur 2. Andel importerat vatten av totalt vatten för nationell användning (procent), 1996–2005.
(Figuren grundar sig på Mekonnen and Hoekstra, 2011.)
Begränsningarna för handeln med jordbruksprodukter – inbillade
eller verkliga?
Trots de till övervägande del positiva effekterna av en ökad globalisering av
livsmedelsmarknaden och insatserna för att integrera regionala livsmedelsmarknader finns det
utmaningar. Förtroende och förutsägbarhet behöver ingjutas i marknaderna. Om staterna inte
hyser förtroende för de regionala och internationella marknaderna leder det sannolikt till en
ökad inriktning på självförsörjning. I det nuvarande läget med ökade inslag av instabilitet,
konfliker och osäkerhet globalt och regionalt ifrågasätts således beroendet alltmer. Länderna
48
vill helt enkelt ha större kontroll och inte riskera att drabbas av plötsliga exportrestriktioner i
andra länder, ökade handelshinder eller plötsliga fluktuationer i livsmedelspriserna.
Fler markförvärv – fler vattenförvärv
Investeringar i utländsk mark har gjorts av privata investerare i jakt på avkastning, statligt ägda
bolag samt nationella placeringsfonder. Motivet för Kina, Indien och Gulfländerna har varit att
öka sin egen livsmedelstrygghet. I Gulfregionen har staterna i hög grad varit beroende av
livsmedelsimport (jfr figur 2). Livsmedelskrisen 2008–2009 och exportrestriktionerna i
livsmedelsproducerande länder blottlade hur sårbar strategin för tryggad livsmedelsförsörjning
var i många länder (Evans, 2009). I efterdyningarna av denna livsmedelskris kunde en ökning
av markinvesteringarna utomlands konstateras (Jägerskog et al., 2012; Jägerskog and Kim,
2015). Detta slags markförvärv (”markrofferi”) har till stor del skett i Afrika, men har även
förkommit i delar av Asien och Latinamerika. Samtidigt som de inte alls utgör en ny företeelse,
är motivet bakom dem och den takt i vilken överenskommelserna ingås, liksom deras
omfattning, något nytt. De globala marknaderna för livsmedelshandel betraktas inte som
tillförlitliga och konflikter och instabilitet hotar att störa den normala handeln.
När det gäller Kina, som måste förse en växande befolkning med livsmedel på en begränsad
areal odlingsbar mark, åtföljs kvantitets- och kvalitetsrelaterade utmaningar i
vattenförvaltningen av en ökad efterfrågan på mer vattenintensiva födoämnen. Detta erbjuder
en rad nya utmaningar (Liu et al., 2013). Samtidigt som Kina under de senaste årtiondena har
lyckats reformera sitt jordbruk och öka produktionen avsevärt, blev landet nettoimportör av
livsmedel 2004. Såväl brist på odlingsbar mark och vatten som förändrad kosthållning (mer
kött och mejerivaror) är faktorer som får Kina att i allt större utsträckning blicka utåt för sin
livsmedelsförsörjning.
Det är tydligt att de länder som investerar i mark utomlands för produktion av livsmedel
betraktar detta som en riskbegränsande strategi. En högre grad av kontroll kan härigenom
uppnås över din egen livsmedelstrygghet i stället för ett större beroende av den globala
livsmedelsmarknaden. På samma gång betraktar företagen samma situation som en
affärsmöjlighet (Jägerskog and Kim, 2014).
49
Jordanien. Konstruktion med en torr vägg för att skydda odlad mark från vattenerosion ©
FAO/RobertoFaidutti
Mellanöstern som typexempel – vattensamarbete möjligt trots alla
utmaningar
Det har allmänt ansetts att brist på vatten för livsmedelsproduktion – framför allt i MENAregionen – skulle bli en vanlig källa till konflikter och till och med orsaka krig mellan länder
(Starr, 1991; Bulloch and Darwish, 1993). 13 Detta antagande utgick från att ett land som inte
hade tillräckligt med vatten för att producera de livmedel som det behövde skulle överväga
andra alternativ – inklusive krig – för att öka sin vattentillgång. Denna tes underbyggs av
krigiska uttalande av ledare i Mellanösternregionen (Jägerskog, 2003).
Trots att självförsörjning med livsmedel är orealistiskt i många delar av världen diskuteras
frågan fortfarande i MENA-regionen. Allan (2011) pekade på det faktum att samtidigt som
Egypten hade ”fått slut på vatten för självförsörjning med livsmedel” kunde ingen större
konflikt kopplas samman med vattenbrist. När Egyptens och hela MENA-regionens handel
analyserades var det uppenbart att importen av livsmedelsspannmål, vete och andra
nyckelgrödor hade stigit betydligt sedan 1970-talet (figur 4), med potentiella geopolitiska och
strategiska konsekvenser. Den egyptiska importen hade i första hand kommit från USA, men
även Ryssland är en viktig livsmedelskälla för Egypten och regionen, vilket blev smärtsamt
tydligt under livsmedelskrisen 2008, då Ryssland beslutade om exporthinder.
13
För en översikt över denna diskussion, se Jägerskog et al., 2014.
50
Sedan 1994 har Israel och Jordanien haft ett fredsavtal i vilket vatten är ett centralt inslag, och
mellan Israel och Palestina behandlas vattenfrågan i principförklaringen från Oslo (Jägerskog,
2003). Samarbetet mellan Israel och Palestina kännetecknas dock inte av jämlikhet och en
rättvis fördelning av vattenresurserna, utan domineras snarare av Israel (Selby, 2013). Mot
bakgrund av att handeln med ”virtuellt vatten” har minskat spänningarna kring
vattenresurserna, påverkar den ”maktasymmetri” som föreligger självklart kvaliteten på
samarbetetet. Zeitoun and Warner (2006) framhåller att de starkare parterna i ett flodområde
försöker reservera så mycket av vattnet som möjligt för sig själva, vilket leder till orättvisor. I
de flesta flodområden är frågan snarare hur konflikt och samarbete kan pågå sida vid sida
(Zeitoun and Mirumachi, 2008). På nivån under den nationella nivån kan vattenkonflikter bli
våldsammare, till exempel med nomadfolk som drabbar samman om begränsade mängder
vatten.
Figur 3. Spannmålshandel (miljoner ton) globalt och i regionen Västasien ( ESCWA), 1980–
2011. Källa: Klingbeil and Byiringiro (2013).
Det är tydligt att importen av livsmedel/virtuellt vatten till MENA-regionen har haft en
dämpande inverkan och hjälpt regionen att undvika konflikter om vatten. Det finns fortfarande
politiska vattenkonflikter, men de blir sällan våldsamma.
51
Figur 4. Nettohandel med spannmål (miljoner ton) per land, 2010. Källa: Klingbeil and
Byiringiro (2013).
Även med importen av livsmedel till regionen fortsätter många länder att använda och hantera
sina vattenresurser på ett ohållbart sätt. I Palestina –särskilt på Gazaremsan – pumpas
alldeleds för mycket vatten upp från det grundvattenförande lagret i förhållande till
nybildningstakten. Detta leder till en allvarlig kvalitetsförsämring till följd av
saltvatteninträngning i det vattenförande lagret. I Libyen, Saudiarabien och delvis i Jordanien
pumpas så kallat relikt vatten upp för användning i jordbruket och andra sektorer (jfr
kapitel 2).
Samtidigt som vattensamarbete är möjligt, konstaterar erfarna experter på MENA-regionen
även att miljön gör betydande inbrytningar i det strategiska tänkandet i regionen. Friedman
(2013) framhåller att samtidigt som många konflikter i MENA-regionen fortfarande följer
sekteristiska linjer, är de geopolitiska konsekvenserna av den dåliga förvaltning av
naturresurser mer djupgående. Som det formuleras i textruta 5 nedan: ”De har inget val:
alltför många människor, alltför lite olja, alltför lite jord..”
Textruta 5. Moder natur och medelklassen
Thomas L. Friedman, New York Times 14
14
Om du somnade för 30 år sedan, vaknade i förra veckan och snabbt ögnade igenom
tidningsrubrikerna i Iran och Egypten, vore det begripligt om du sade: ”Jag har inte missat
någonting.” Militären och Muslimska brödraskapet pucklar fortfarande på varandra längs
Nilen, och iranska pragmatiker och ideologer är fortfarande inbegripna i en duell om
Omtryckt med tillstånd av New York Times.
http://www.nytimes.com/2013/09/22/opinion/sunday/mother-nature-and-the-middle-class.html
52
kontrollen över deras islamiska revolution.
Så är det lika bra att du går och lägger dig igen? Sakta i backarna. Jag kan garantera att de
kommande 30 åren inte blir mer av samma gamla uppkok. Två nya väldiga krafter har trängt
sig fram till medelpunkten i både den egyptiska och den iranska politiken och kommer att
bryta upp deras gamla trötta duopol.
Den första nykomlingen är Moder Natur. Bråka inte med Moder Natur. Irans befolkning
1979, när den islamiska revolutionen ägde rum, var 37 miljoner; i dag är den 75 miljoner.
Egyptens var 40 miljoner; i dag är den 85 miljoner. Det går inte längre att ignorera eller
friköpa sig från påfrestningarna till följd av fler människor, klimatförändringar och årtionden
av miljöförsummelser i båda länder.
Den 9 juli talade Irans tidigare jordbruksminister Issa Kalantari, rådgivare till Irans nye
president Hassan Rohani, om denna verklighet i dagstidningen Ghanoon. ”Det huvudproblem
som hotar oss, som är farligare än Israel, Amerika och politiska stridigheter, är frågan om att
leva i Iran, sade Kalantari. ”Det är att den iranska högplatån är på väg att bli obeboelig ...
Grundvattnet har minskat och vattenbalansen är allmänt negativ, men ingen tänker på
detta.”
Han fortsatte: ”Jag är djupt orolig för framtida generationer ... Om situationen inte förändras
kommer Iran att vara en spökstad om 30 år. Även om det faller nederbörd i öknen blir det
ingen skörd, eftersom grundvattenområdet är uttorkat, varför vattnet blir kvar på marknivå
och avdunstar.” Kalantari tillade: ”Alla naturliga vattenförekomster i Iran håller på att torka
ut: Urmiasjön, Bakhtegan, Tashk, Parishan med flera.” Kalantari avslutade med att säga att
”öknarna i Iran breder ut sig, och, tro mig, södra Elburz och östra Zagros kommer att bli
obeboeliga och människorna kommer att tvingas flytta. Men vart? Jag vågar utan vidare
påstå att 45 miljoner av de 75 miljoner människorna i Iran kommer att leva under osäkra
omständigheter. Om vi omgående börjar ta itu med situationen, kommer det att ta 12 till
15 år innan vi ser resultat.”
I Egypten har jordpackning och stigande havsnivå redan lett till saltvatteninträngning i
Nildeltat. Överfiske och överexploatering hotar Röda havets ekosystem och oreglerade och
ohållbara jordbruksmetoder i fattigare områden, jämte extremare temperaturer, bidrar till
erosion och ökenspridning. Världsbanken uppskattar att miljöförstöring kostar Egypten
5 procent av bruttonationalprodukten årligen.
Men precis som Moder Natur kräver bättre styre ovanifrån i båda länder gör en framväxande
och alltmer inflytelserik medelklass, som först gav sig till känna i samband med den gröna
revolution 2009 i Iran och Tahrir-revolutionen 2011 i Egypten, detsamma underifrån. En
regering som enbart sörjer för ”ordning” i endera landet, kommer helt enkelt inte längre att
vara populär.Ordning, overksamhet och förfall var uthärdligt när befolkningarna var mindre,
miljön inte så förstörd, klimatet mindre oförutsägbart och medborgarna mindre tekniskt
kunniga och uppkopplade.
Båda länder behöver i dag ”ordning-plus” – en ordning som möjliggör dynamism och
motståndskraft och som endast kan byggas på rättssäkerhet, innovation, politisk och religiös
pluralism samt utökade friheter. Det krävs politiska och ekonomiska institutioner som är
inkluderande och ”hållbara”, i ordets båda bemärkelser. Ingetdera landet kan kosta på sig
den gamla linje som Hosni Mubarak använde under så många år när han talade till
amerikanska ledare: ”Efter mig kommer syndafloden. Så det är nog bäst att ni försöker stå ut
med mitt förlegade, tungfotade men stabila ledarskap. Annars får ni Muslimska brödraskapet
53
i stället.”
Det är så 1970-tal. Som Karim Sadjadpour, en Iranexpert vid tankesmedjan Carnegie
Endowment, formulerar saken: I Mellanöstern i dag ”är det inte längre ’Efter mig,
syndafloden’ — Après moi, le déluge — utan ’Efter mig, torkan’. ” Revolutionen i Syrien kom i
kölvattnet efter den värsta torkan i landets moderna historia, vilken regeringen inte
reagerade på.
Irans islamiska ledarskap tycks inse att det inte kan fortsätta att be sitt folk att stå ut med de
förlamande ekonomiska sanktionerna för att bevara ett kärnvapenalternativ. Moder Natur
och Irans framväxande medelklass kräver mycket bättre styre, integrerat med omvärlden.
Det är därför Iran nu söker ett kärnavtal med Washington.
Och det är därför två av de intressantaste ledarna att följa i dag är president Rohani i Iran
och Egyptens nye militäre starke man, general Adb al-Fattah al-Sisi. Båda män steg uppåt i
den gamla ordningen, men båda män fördes till det översta ledarskiktet tack vare att deras
framväxande medelklass och medborgarna, som nyligen vunnit egenmakt, ville det och ingen
av dem kommer att kunna upprätthålla ordningen utan att reformera de system som
producerade dem — göra dem mer hållbara och inkluderande. De har inget val: alltför
många människor, alltför lite olja, alltför lite jord.
Och märk väl: Vad Moder Natur och dessa medborgare, med sin nyvunna egenmakt, har
gemensamt är att de båda kan utlösa en våg – en tsunami — som kan krossa deras system
när som helst, utan att man ser den komma.
54
Etiopien. Lokalbefolkning renoverar en handgrävd brunn . FAO-EUI projekt –Snabbt
stöd till jordbrukssamhällen för att lindra effekterna av torka.© FAO/Giulio Napolitano
55
6. Tänkande kring färskvatten: möjligheter och nya
kombinationer
Sambandet mellan vatten och energi
De flesta livsmedel produceras i det öppna landskapet där väldiga volymer vatten återgår till
atmosfären genom transpiration och avdunstning. Jämfört med produktionen är de mängder
vatten som används i samband med transporter, lagring och bearbetning, liksom de mängder
vatten som används för konsumenternas tillagning och beredning av livsmedel, obetydliga.
Figur 5 visar hur användningen av vatten och energi i livsmedelssystemen skiljer sig åt.
Omkring 20 procent av den sammanlagda energi som förbrukas i livsmedelssystemen kan
hänföras till växtproduktion, djurhållning och fiske (FAO, 2011c). Till skillnad från vad som
gäller för vatten sker merparten av energiförbrukningen efter det att livsmedlen har lämnat
produktionsanläggningen, och en förhållandevis stor del används av konsumenterna. Det är
intressant och av betydelse att notera att de varor som produceras i jordbruket kan innehålla
flera gånger mer energi jämfört med insatsen av energi i produktionen. 15 I FAO:s studie (ibid.)
uppskattas energiförbrukningen ”från jord till bord” till omkring 32 procent av den
sammanlagda globala slutanvändningen av energi. Mönstret i energianvändningen är ungefär
detsamma för länder med hög som med låg bruttonationalprodukt.
Figur 5. En schematisk presentation av insatserna av vatten och energi i de viktigaste leden i
livsmedelskedjan. De staplar som illustrerar energiförbrukning grundar sig på FAO (2011c),
medan siffrorna om konsumtiv vattenanvändning – de blå staplarna – lätt kan hittas i
litteraturen.
Dessa uppskattningar innebär att den energi som används för livsmedelsproduktion utgör
omkring 6–7 procent av den sammanlagda globala energianvändningen, medan den
konsumtiva användningen av vatten i livsmedelsproduktionen är avsevärt mycket högre.
Insatser för att förbättra effektiviteten i energianvändningen i livsmedelsproduktionen kan
således ha begränsade effekter på den sammanlagda energianvändningen i
15
När det gäller Sverige uppskattas exempelvis att de livsmedel som produceras innehåller omkring nio
gånger mer energi jämfört med insatsen av energi i produktionen (personlig kommunikation, Serina
Ahlgren och Annika Åhnberg).
56
livsmedelssystemen, medan insatser för att förbättra vattenanvändningen i produktionen
skulle kunna göra stor skillnad (Lundqvist et al., 2015; 2030 WRG, 2015).
Synergier och kompromisser i samspelet
Diskussionen ovan illustrerar kopplingarna mellan vatten och energi. Såsom utvecklas närmare
i textruta 5 innefattar exploatering och användning av vatten och energi i
livsmedelsproduktionen och i andra sektorer både synergier och kompromisser.
Textruta 6. Att försöka förstå komplexiteten: samspelet mellan vatten-, energioch livsmedelsfrågor hos FAO
Olcay Unver, Jea-nMarc Faures, Olivier Dubois och Lucie Pluschke, FAO
I jordbruket är samspelet mellan vatten-, energi- och livsmedelsfrågor särskilt viktigt. Mark
och vatten behövs för växtproduktion, för djurhållning och fiske, för skogsbruk och, i fråga om
vatten, längs hela livsmedelskedjan, för livsmedelsberedning samt för produktion och
överföring av energi (FAO, 2011b). Dessutom krävs det energi för att producera, transportera,
distribuera, lagra och bereda livsmedel, liksom för att utvinna, pumpa, lyfta, samla upp,
transportera och rena vatten (FAO, 2011c). Städer, industrier och andra användare tar hela
tiden mer vatten-, energi- och markresurser i anspråk.
Jordbruket är endast en sektor av många som använder naturresurser och även här finns det
olika – ibland konkurrerande – anspråk. Detta kan leda till kompromisser och ökad
konkurrens om resurser, men kan även erbjuda möjligheter att ompröva nuvarande metoder,
politik och förvaltningsarrangemang och att identifiera användningsområden som ger
synergieffekter mellan olika sektorer.
Denna fråga behandlades under den 24:e sessionen i Jordbrukskommittén , FAO:s
huvudsakliga tekniska rådgivande kommitté, när FAO:s program om vattenförvaltning för
jordbruk och tryggad livsmedelsförsörjning (”Water Governance for Agriculture and Food
Security”) godkändes, i vilket samspelet mellan vatten, energi och livsmedel uttryckligen
nämns. Uppbackad av medlemsstaterna har FAO sedan dess utarbetat sin egen
begreppsmässiga syn på samspelet mellan vatten, energi och livsmedel (figur 1). Synsättet
skiljer mellan resursbasen och de olika mål och intressen som ska nås och tillgodoses med
samma – men begränsade – resurser. Det handlar om att förstå och hantera
resursanvändarnas olika mål och intressen utan att rubba ekosystemens integritet. FAO har
därför identifierat tre arbetsområden genom vilka organisationen kan bidra, nämligen genom
att tillhandahålla fakta, utarbeta scenarier samt utforma och bedöma alternativ.
57
Figur 6. Ett begreppsmässigt diagram över FAO:s syn på samspelet mellan vatten, energi och
livsmedel.
Fakta behövs för att underbygga och konkretisera diskussionerna om framtida scenarier och
insatser. Scenarier erbjuder sätt att utforska de potentiella effekterna av olika insatser. Inget
av detta kan göras isolerat, utan endast i dialog med intressenterna.
1) Fakta. Det behövs tillförlitliga, relevanta och aktuella uppgifter samt analys av
nyckelfrågor. FAO arbetar för att tillhandahålla uppgifter, redskap och metoder för att
analysera naturresursernas nuvarande tillstånd och användning, trender och variationer. Som
ett led i detta har FAO utarbetat en metod för samspelsbedömning, som medger
• bedömning av sammanhanget,
• bedömning av resultatet av samspelet mellan olika insatser ,
• jämförelse av insatser sett till deras resultat.
FAO försöker även bättre förstå konsekvenserna av drivkrafterna för efterfrågestrukturerna
och resursanvändningen. Vilken inverkan har urbaniseringsprocesserna på
markanvändningen och markägandet och hur påverkas vatten-, energi- och
livsmedelstryggheten?
2) Utarbetande av scenarier. Scenarier kan vara användbara för att utforska strategiska
frågor, se över handlingsprogram och investeringsbeslut samt skapa en gemensam plattform
och förbättrad förståelse för det inbördes förhållandet mellan vatten-, energi- och
livsmedelsfrågor.
I Centralasien arbetar FAO med länderna längs Syr-Darja-floden för att utarbeta en gemensam
vision för dess utnyttjande (FAO, 2012a). Under sovjettiden samlade dammar uppströms upp
vatten på vintern, vilket släpptes på för konstbevattning under sommarmånaderna. I utbyte
sålde nedströmsländerna energi uppströms. Efter Sovjetunionens sönderfall började länderna
följa sina egna nationella strategier för användningen av flodens vattenresurser,
58
huvudsakligen för vattenkraftsproduktion och konstbevattning. De energirika länderna
började sälja sin olja och gas på internationella marknader till priser som de energifattiga
länderna inte hade råd med. De energifattiga uppströmsländerna, som inte längre kunde köpa
energi regionalt, började släppa på vatten på vintern för att producera vattenkraft när
energibehovet var som störst. Detta ledde till översvämningar nedströms på vintern och till
vattenbrist på sommaren. Under scenarioövningen satte sig ländernas deltagare ned
tillsammans för att diskutera hur deras olika mål och intressen skulle kunna nås och
tillgodoses, med hänsyn tagen till resursbegränsningarna i flodområdet. Det scenariobaserade
angreppssättet hjälpte dem att i stället för att ägna sig åt snäv problemdefiniering föra en
öppen och högst deltagarinriktad diskussion om samspelet mellan vatten-, energi- och
jordbruksfrågor och dess komplexa struktur i Centralasien.
3) Insatsalternativ. FAO kan spela en viktig roll genom att planera, genomföra och utvärdera
insatsalternativ. Dessa alternativ inbegriper handlingsprogram, investeringsbeslut,
regleringar och incitament, kapacitetsutveckling och utbildning samt tekniska ingripanden.
• Vilka blir konsekvenserna av handlingsprogram och planering mellan olika sektorer? Om
ett beslut fattas på nationell nivå om att öka andelen bioenergi i Ghana, vilka vatten-, markoch energikonsekvenser får det? Hur bidrar elsubventioner för soldriven bevattning i
Karnataka i Indien till uttömningen av grundvattenresurser och vad kan göras åt det?
• Vilka slags investeringar behövs för att stödja en resursanvändning som ger
synergieffekter mellan olika sektorer? Ett bra exempel på detta är investeringar i
vattenförsörjningssystem med flera användningsområden som stöder olika användarbehov
och förbättrar människors tillgång till och faktiska användning av vattenresurser.
• Hur kan vi styra efterfrågan effektivt så att resursslöseriet minskar? Det finns många
övertygande sektorsvisa angreppssätt för utveckling av hållbara livsmedel och hållbart
jordbruk, och det finns ett stort behov av att hitta lösningar inom sektorer genom att förbättra
effektiviteten i vattenanvändningen. På samma gång behöver vi en gemensam vision och
effektiva mekanismer för att ta itu med sektorsöverskridande frågor.
Många exempel visar att konkurrensen om begränsade mängder energi och vatten ökar till
följd av demografiska och socioekonomiska trender. Ett fall avser de utmaningar som är
förknippade med att använda delar av en begränsad energitillgång till att ta upp grundvatten i
Indien (textruta 7).
Textruta 7. Energi och grundvatten i Indien 16
I Indien är det vatten-, energi- och livsmedelspolitiska ramverket en härva av dåligt
integrerade beståndsdelar. Sedan kolonialtiden har markägare inte behövt något tillstånd för
att pumpa upp grundvatten och somliga tar vatten från djup som överstiger 300 m i
lågavkastande urbergsområden. Grundvatten för konstbevattning, högavkastande
utsädessorter och kemiska gödningsmedel var nycklarna till landets gröna revolution och
den därav följande självförsörjningen med livsmedelsspannmål. Sedan dess har miljontals
människor lyfts ur fattigdom tack vare bevattning med grundvatten. Ständigt billigare och
kraftfullare nedsänkbara pumpar har gjort det möjligt för småskaliga jordbrukare att odla
avsalugrödor och intensifiera sin produktion oberoende av säsong och nyckfulla
monsunregn.
Grundvattnet, energin och livsmedlen knöts samman på 1960-talet, då elektricitet till
jordbrukssektorn subventionerades som ett led i ett program för elektrifiering av
landsbygden. Att pumpa upp bevattningsvatten är ofta gratis eller så tas en låg fast
16
Denna textruta bygger på Grönwall (2014).
59
. Indien.En jordbrukare i Andhra Pradesh sköter ett projekt för grundvattensystem. ©
FAO/Noa Seelam
enhetstaxa ut. I dag är minst hälften av Indiens bevattningspumpar – omkring 20 miljoner –
eldrivna. Den billiga tillgången till grundvatten har varit av avgörande betydelse särskilt för
små och marginella jordbrukare, eftersom stora jordägare oftare är anslutna till system för
bevattning med ytvatten. Dieselsubventionerna fasades ut under en tvåårsperiod och
upphörde helt i oktober 2014.
Elsubventionerna bidrar dock i betydande grad till en ohållbart ökande kraftförbrukning. Det
gör det nödvändigt med belastningsfrånkopplingar, som stör hushållen och produktionen
och kräver kostsamt underhåll. Det finns även ett tydligt samband mellan gratis eller billig
energi och en drastiskt sänkt grundvattennivå i många delar av landet. Vidare bidrar de
omfattande subventionerna till Indiens budgetunderskott. Under årtionden har trycket ökat
att avskaffa/reformera systemet och samtidigt se till att fattiga och marginaliserade
jordbrukare kan fortsätta att dra nytta av ett bättre riktat stöd.
Den indiska planeringskommissionen har nyligen betonat behovet av att inskränka
eltillgången för konkurrerande pumpning mellan borrbrunnsägare, samtidigt som andra
användare på landsbygden behöver försörjas i allt snabbare takt. Incitament och
avskräckande medel måste tillämpas på ett sammanhängande sätt, okonventionella
lösningar prövas och obekväma beslut fattas. Ändringar av det förmånliga
(tillstånds)systemet för vattenrätter och/eller eltariffspolitiken är genuint impopulära bland
folkvalda och aspirerande politiker som är i behov av röster från den väldiga
jordbruksbefolkningen. Dessutom betraktas handläggningskostnaderna för att kontrollera
efterlevnaden bland tiotals miljoner utspridda och föga samarbetsvilliga jordbrukare – och
potentiellt korrupta mätaravläsare – vara hindrande.
Ransonering av eltillgången på landsbygden, för att effektivt inskränka uppumpningen av
60
bevattningsvatten, har utan framgång provats på flera platser. Det sporrar bevattnarna att
kringgå bestämmelserna till varje pris och inverkar samtidigt negativt på landsbygdslivet i
alla andra avseenden. I syfte att vända de negativa trenderna har flera indiska delstater
försökt utforma program med en uppdelad elförsörjning på landsbygden, där separata
matarledningar försörjer konsumenter i respektive utanför jordbruket med elkraft.
Det intressantaste exemplet är Jyotigram-programmet i Gujarat i västra Indien. Förutom att
inriktas på belastningsstyrning av elen, syftade Jyotigram till att minska utvinningen av
grundvatten. Under en tioårsperiod finjusterades programmets åtgärder. De omfattade
grundlig utbildning av eldistributionsbolagens personal, i syfte att ingjuta en känsla av
ansvar samt montering av avancerade tekniska komponenter för att förhindra manipulering
av kablarna. Det blev nödvändigt att stationera ut 500 pensionerade militärer för att hejda
jordbrukare som inte var benägna att rätta sig efter de nya reglerna.
Tack vare Jyotigram-programmet lyckades delstaten Gujarat få bukt med överförings- och
distributionsförlusterna samt kapa belastningstopparna i elförsörjningen. Det är dock svårt
att dra slutsatser av resultaten, eftersom den konstbevattnade arealen tycktes minska av två
helt olika skäl. Vissa jordbrukare valde att övergå till alternativa inkomstgenererande
verksamheter utanför jordbruket när en radikalt förbättrad tillgång till elektricitet i byarna
så medgav. Andra påverkades negativt när ransoneringen av elkraft betydde minskad
tillgång till grundvatten med hjälp av eldrivna rörbrunnspumpar. Många ställde om från
spannmålsgrödor till grödor med högt värde, som insektsresistent Bt-bomull, tobak, frukt
och kommersiella grödor samt mejeriprodukter, för att maximera det ekonomiska värdet
per vattendroppe. Dessutom har jordbrukarna hittat nya sätt att komma förbi
ransoneringen. De tekniska och ekonomiska framstegen har gjort det möjligt att installera
kraftfullare pumpar i allt djupare brunnar.
Under lång tid hade lagstiftningen om grundvattenskydd betraktats som omöjlig att
genomföra med ett så stort antal utspridda brunnsägare och lagstiftarna i Gujarat valde i
stället att stärka energilagstiftningen och förena den med kraftfulla tvångsmedel. Med de
avancerade tekniker som utarbetats av genomförandeorganen och många jordbrukares sätt
att överlista dem, kan slutresultatet bli ett nollsummespel. Om man försöker ta efter Gujarats
modell för intelligent ransonering på andra håll, kan utfallet dock bli att fler jordbrukare
väljer eller känner sig tvingade att välja andra inkomstbringande verksamheter. Om fler
jordbrukare samtidigt övergår till andra grödor än spannmål, som tobak och bomull, kan
slutresultatet bli ett oavsiktligt slag moten tryggad livsmedelsförsörjning.
Jyotigram är den bästa utgångspunkten för att skaffa sig kunskaper om samspelsfrågor i
Indien. Men programmet behöver förbättras och kompletterande åtgärder kan vara
tillämpliga på andra håll i landet. Erfarenheten i Gujarat rymmer en viktig påminnelse om att
politisk vilja att åstadkomma förändring är otillräckligt när detta inte kombineras med
kompetens att bedöma och balansera utfallen av politiska beslut i en komplex verklighet som
präglas av resursbrist, oförutsägbarhet och maktkamper. Staten har bevittnat projekt som
uppmuntrar droppbevattning, regleringsdammar, perkolationstankar och
infiltrationsbrunnar för att hejda den negativa grundvattenutvecklingen.
Intensifierad produktion, motståndskraft och hållbar kosthållning
Att föda en växande världsbefolkning och där fler människor kan glädja sig åt högre disponibel
inkomst, samtidigt som omkring en miljard människor fortfarande är fattiga, kräver en
kombination av angreppssätt. En intensifiering av produktionen är nödvändig, liksom en ny
inriktning för jordbruket, såsom utvecklas närmare i textruta 8.
61
Textruta 8. Hållbar intensifiering av jordbruket
Andrew Noble, CGIAR:s Program on Water, Land and Ecosystems, International Water
Management Institute (IWMI)
I Comprehensive Assessment of Water Use in Agriculture (CAWMA, 2007)
argumenteras övertygande för att det inte längre är försvarbart att låta
vattenanvändningen i jordbruket fortsätta som om ingenting hade hänt. Inte om vi ska
kunna föda en världsbefolkning på 9 miljarder år 2050, som sannolikt kommer att nå
11 miljarder till 2100 (Gerland et al., 2014). Andra har uttryckt oro över förlusten av
odlingsbar mark till följd av markförstöring, inklusive försaltning, försämrad
jordstruktur och erosion, utarmad biologisk mångfald samt urbanisering (Nellman
et al., 2009). Det råder enighet om att en global livsmedelsrevolution som grundar sig
på ett nytt paradigm för jordbrukets utveckling brådskar. Utan ett sådant skifte är det
osannolikt att vi kommer att kunna förse mänskligheten med livsmedel och leva inom
de gränser som definierar det säkra handlingsutrymmet för mänskligheten med
avseende på planetens biofysiska processer (Rockström and Karlberg, 2010).
Jordbruket är själva medelpunkten i denna utmaning, både som världens enskilt största
drivkraft till globala miljöförändringar (Tilman et al., 2001; Foley et al., 2005; Godfray
and Garnett, 2014) och som dess första offer (IPCC 2014).
Det finns en växande samsyn om att det inte längre är tillräckligt att enbart öka
jordbrukets produktivitet, utan dessutom måste jordbrukets miljöpåverkan minskas
eller tas itu med (Conway, 1997; Godfray and Garnett, 2014). Det finns ett växande
faktaunderlag som antyder att inte ens detta är tillräckligt. I stället är det nu nödvändigt
att lägga ytterligare två dimensioner till jordbrukets utveckling:
•
Att förvalta mark, vatten och ekosystem på sätt som stärker motståndskraften
på åker-, avrinningsområdes- och regionnivå för att klara många slags oftare
förekommande chocker.
• Att säkerställa dess långsiktiga bärkraft genom att se till att jordbrukets
påverkan på jordsystemets processer minimeras för att undvika att
jordsystemet störs.
Det har hävdats att ett skifte till en hållbar intensifiering av jordbruket delvis kommer
att utgöra svar på de utmaningar som är förknippade med en tryggad
livsmedelsförsörjning, men det finns ingen samsyn om vad en hållbar intensifiering av
jordbruket innebär (Conway and Waage, 2010; Godfray et al., 2010, Rockström and
Karlberg, 2010; Tilman et al., 2011; Pretty et al., 2012; Garnett et al., 2013; Godfray and
Garnett, 2014). Den framväxande uppfattningen är att en hållbar intensifiering av
jordbruket bygger kring principen att ”skördarna ökar utan negativ miljöpåverkan och
utan uppodling av ytterligare mark” (Royal Society, 2009). Detta är dock kanske inte
tillräckligt när det gäller utmaningen att bygga ett motståndskraftigt jordbrukssystem
som kan bidra till global utveckling inom ett säkert handlingsutrymme med ett stabilt
och motståndskraftigt jordsystem. Det hävdas att en uttömmande definition av hållbar
intensifiering bör grunda sig på de processer i jordsystemet som reglerar jordsystemets
motståndskraft samt röra sig inom de ”planetära gränser” som vetenskapligt sett med
hög sannolikhet garanterar stabila miljöförhållanden. En utförlig uppsättning kriterier
som utgör det säkra handlingsutrymmet har kvantifierats av Rockström et al. (2009).
Även om de kan komma att bli föremål för justeringar (Rockström and Karlberg, 2010),
utgör de utgångspunkten för en ram i vilken en hållbar intensifiering av jordbruket
skulle kunna placeras och bidra.
62
Om dessa utförliga kriterier för hållbart jordbruk infördes skulle det utgöra en
utgångspunkt för att definiera de centrala särdragen för en hållbar intensifiering av
jordbruket och uppfylla de dubbla målen i fråga om människan och planeten. Det
”mänskliga” mål som nu föreslås i FN:s generalsekreterares sammanfattande rapport
om målen för hållbar utveckling är att utrota hunger och fattigdom till 2030 (vilket
kommer att kräva en mer än 50-procentig ökning av livsmedelsproduktionen). Det
globala hållbarhetsmål som krävs blir att uppnå detta inom ett säkert
handlingsutrymme med ett stabilt och motståndskraftigt jordsystem. Tillsammans
omsätts dessa integrerade mål i ett behov av en ny dubbel grön revolution inom mycket
ambitiösa mål för hållbarhet som i princip kräver:
•
•
•
•
mycket liten eller ingen expansion av jordbruket in i naturliga ekosystem,
ingen förlust av biologisk mångfald,
en drastisk minskning av överdriven användning av kväve och fosfor,
stora förbättringar i fråga om vattenproduktivitet och vattenkvalitet samt
skydd av minimiflöden som garanterar biologiska funktioner.
Ur dessa socialekologiska kriterier framträder en tydlig definition av hållbar
intensifiering – att införa metoder, längs hela värdekedjan i ett globalt
livsmedelssystem, som tillgodoser växande behov av en näringsrik och hälsosam
kost genom hållbara metoder, som bygger upp motståndskraft och rör sig inom det
säkra handlingsutrymme som definieras av planetens gränser.
Nya möjligheter och potential förkombinationer
Med begränsade möjligheter att producera mer med begränsade vattenresurser är det viktigt
att utforska potentialen hos ”nya grödor och nytt vatten” (textruta 9). En kombination av
jordbruk och inlandsfiske är ett annat alternativ av ansenlig betydelse för hundratals miljoner
människor (se ”Hellre fisk än pommes frites”).
Textruta 9: Nya grödor, nytt vatten: en enorm utmaning
FN uppskattar att minst 1 miljard ha mark för närvarande har förhöjd saltkoncentration och
att världen förlorar minst 3 ha odlingsbar mark varje minut till följd av försaltning. På
jordbruksmarker med hög saltkoncentration får småbrukare mindre än genomsnittliga
skördar och lägre inkomster. I dessa regioner är det oerhört angeläget att förbättra
livsmedelsproduktionen och skapa nya möjligheter att försörja sig. I Pakistan har
4,2 miljoner ha mark förhöjd saltkoncentration. Jordbrukarna tvingas ofta använda bräckt
grundvatten för att vattna sina grödor, vilket minskar totalskördarna liksom grödornas
kvalitet. Trycket på färskvattenresurserna kan minskas och nya försörjningsmöjligheter
skapas genom att göra det möjligt att använda mark och vatten med förhöjd
saltkoncentration som orsakats av människan.
Det blir svårt att förse världen med livsmedel år 2050 såvida världssamfundet inte hittar
bättre sätt att odla livsmedel med mindre vatten och gör mer vatten tillgängligt för
livsmedelsvärdekedjan. I syfte att stimulera innovationer som gör mer vatten tillgängligt för
livsmedelsproduktion har Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida), den
amerikanska myndigheten för internationell utveckling (USAID) och Nederländernas
utrikesministerium nyligen finansierat 17 omvälvande lösningar inom programmet Securing
63
Water for Food: Securing Water for Food: A Grand Challenge for Development 17
Två icke genetiskt modifierade, salttoleranta grödor återfanns bland de initiativ som valdes
ut för sin höga potential för omvälvande inverkan: en quinoasort och en potatissort.
Quinoasorten – som inte bara växer, utan till och med trivs i salthaltiga jordar – kommer att
introduceras i Chile, Kina, Vietnam och Egypten. Potatissorten, som är fyra gånger mer
salttolerant än vanliga potatissorter, kommer att testas i Pakistan.
Genom att göra dessa två grödor med högt värde tillgängliga för jordbrukare i områden med
förhöjd saltkoncentration finns det potential att minska förbrukningen av färskvatten,
minska livsmedelsbristen, odla upp oanvänd eller underutnyttjad jordbruksmark och skapa
nya försörjningsmöjligheter för småbrukare vars marker har förhöjd saltkoncentration.
En andra ansökningsomgång inom ramen för programmet Securing Water for Food avser
”Desal-priset”. Priset stimulerar skapande av småskaliga system för avsaltning av bräckt
vatten som kan producera dricksvatten åt människor och vatten som lämpar sig för grödor i
utvecklingsänderna. Enligt de tekniska specifikationerna ska innovationerna vara
miljömässigt hållbara, drivas uteslutande av förnybar energi samt vara kostnadseffektiva,
hållbara och enkla att underhålla på en odlingsnivå för husbehov. Det finns ett särskilt
intresse för lösningar som möjliggör användning av bräckt grundvatten på landsbygden eller
avlägset belägna platser.
Åtta semifinalister valdes ut för att konstruera, bygga och optimera prototyper med den
senaste tekniken, såsom en hybrid framåtosmos (eng: ”hybrid forward osmosis”) och
restproduktsavdunstning (eng: ”brine evaporation”), för provning våren 2015 i New Mexico.
Av länderna i forskningsgrupperna – Brasilien, Jordanien, Indien, Israel, Nepal, Sydafrika och
USA –framgår bredden på det växande intresset för frågan. Andra länder med stark forskning
och utveckling inom avsaltning är Australien, Kina, MENA-regionen, Singapore och Spanien
(se kapitel 7 Saltvatten görs sött).
Hellre fisk än pommes frites 18
Näringsrikt livsmedel kommer inte endast från jordbrukssektorn. I synnerhet för
människorna i Asien och Stilla havet är fisk ett betydelsefull och centralt inslag i kosten,
kulturen och försörjningen. Risodling och konstbevattnat jordbruk har ofta positiva
synergier med fiskodling. Dessa synergier uppstår när vatten i bevattningskanaler och
reservoarer används för fiskodling under vissa tider på året – när vattnet och arealen inte
används för växtodling (Needham and Funge-Smith, 2014). Människans beroende av odlad
fisk har växt, och kombinationer av jordbruk och fiskodling återfinns i områden långt från
kusten (ibid.). Kombinationer av fiskdammar och användning av vatten för konstbevattning
utgör en bättre användning av vatten och arbetskraft samt ökar livsmedels- och
nutritionstryggheten. Dessutom är småskaligt konventionellt fiske vanligt i många regioner.
Det bidrar väsentligt till en tryggad livsmedelsförsörjning, liksom med viktiga spårämnen.
Till skillnad från vad som gäller för odling är det konventionella fisket inte beroende av
17
18
http://www.securingwaterforfood.org
Detta avsnitt grundar sig på synpunkter från dr David Lymer, FAO
64
vattenuttag och det förbises ofta i forum som behandlar vattenförvaltning. Inlandsfiske
kräver dock vatten i tillräcklig kvantitet och kvalitet, vid rätt tidpunkt och med rätt
flödesvariationer, i floder, sjöar, våtmarker och flodmynningar (Welcomme and Petr, 2004).
Detta kan nödvändiggöra kompromisser med andra vattenanvändare. Exploateringen av
vattenresurser för jordbruk har direkta och mestadels negativa följder för fisket (Se Dugan
et al., 2007).
Sötvattensfisk är en central proteinkälla, särskilt för de fattigaste och mest utsatta
människorna, eftersom sådan fisk kräver mycket lägre investeringar jämfört med
animalieproduktion. I början av århundradet uppskattades att omkring 1 miljard människor
över hela världen var beroende av konventionellt fiske och vattenbruk som sin främsta källa
till animaliskt protein (FAO, 2000). Medan konventionellt sötvattensfiske lämnar ett
försumbart mark- och vattenfotavtryck, är djurhållning resurskrävande i detta hänseende.
Det skulle vara förenat med miljökostnader att ersätta protein från sötvattensfisk med
protein från husdjur. Om den potentiella förlusten för det konventionella fisket till följd av
föreslagna dammprojekt i länderna i nedre Mekongflodens avrinningsområde ersattes med
protein från husdjur, skulle det leda till väsentliga ökningar av vatten- och
markanvändningen på andra håll, särskilt för Kambodja (Orr et al., 2014; Lymer et al., 2015).
Förändrade mönster i livsmedelsproduktionen får viktiga konsekvenser för utsläppen av
växthusgaser samt kol-, kväve- och fosforcyklerna. Djurhållning ger ett betydande bidrag till
växthusgasutsläppen, medan fungerande akvatiska ekosystem till och med kan mildra dessa
effekter. Följaktligen ökar växthusgasutsläppen om proteinproduktion från konventionellt
fiske ersätts med animalisk proteinproduktion.
Globalt uppskattas avkastningen från konventionellt inlandsfiske till 11,6 miljoner ton (FAO,
2014b). Denna siffra är dock en underskattning av den faktiska fångsten. Produktionen från
småskaligt fiske, som sysselsätter 90 procent av de människor som ägnar sig åt
konventionellt inlandsfiske, registreras ofta inte i officiella fångstdeklarationer. Det har
uppskattats att den faktiska fångsten är minst dubbelt så stor (Mills et. al., 2011). Bidraget
till en tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition är följaktligen mycket högre än vad de
officiella siffrorna ger vid handen. Dessutom registreras sällan fritidsfisket i officiella
fångstdeklarationer (Cooke and Cowx, 2004). Sveriges officiella fångst i inlandsvatten
(rapporterad till FAO) var 1 644 ton år 2006, medan den uppskattade fångsten från
fritidsfiske i inlandsvatten under samma tidsperiod var 9 369 ton.
Enligt beräkningar utifrån de officiella – underskattade – siffrorna förser konventionellt
sötvattensfiske hundratals miljoner människor över hela världen med inkomst och nutrition
(FAO, 2014b). Beroendet av fungerande sötvattensekosystem och energiöverföringen från
huvudsakligen primärproduktion till högre trofiska nivåer är avgörande. De största
existentiella yttre hoten mot sötvattensfisket är miljöförändringar, förstöring och förlust av
sötvattensekosystem (FAO, 2011d) samt förlorad tillgång till dessa. Inlandsfisket är särskilt
viktigt i kustlösa utvecklingsländer, där det kan utgöra en viktig proteinkälla. Även länder
med betydande kustlinje, såsom Bangladesh, Kambodja, Kenya, Nigeria och Tanzania, är i
hög grad beroende av stora inlandssystem för sin fiskförsörjning (UNEP, 2010). Afrika
65
(23,3 procent) och Asien (68,4 procent) svarade för över 91,6 procent av världens
rapporterade fiskfångst i inlandsvatten 2012 (FAO, 2014b).
Samtidigt som inlandsfisket är en central livsmedelsresurs, särskilt i många
utvecklingsländer, gör styrningen av jordbruks-, vatten- och investeringspolitiken det ofta
svårt att upprätthålla dess långsiktiga hållbarhet. (Se textruta 10 om Mekongflodens
avrinningsområde) Det är viktigt att se till att beslut i förvaltningsfrågor tar hänsyn till det
bidrag som inlandsfisket ger till en tryggad livsmedelsförsörjning, mänskligt välbefinnande
och ekosystemens produktivitet genom att främja sektors- och jurisdiktionsöverskridande
angreppssätt i förvaltningen.
Textruta 10. Möjligheter att minska riskerna för livsmedelsförsörjningen i
Mekongflodens avrinningsområde
Kyungmee Kim, Uppsala universitet och Stockholms internationella vatteninstitut (SIWI)
Mekongflodens avrinningsområde har det intensivaste och mest produktiva sötvattnet i
världen. Enligt Mekongflodskommissionens (The Mekong River Commission, MRC)
sekretariat uppgick den sammanlagda fångsten och produktionen från Mekongfisket
(inklusive vattenbruk) till omkring 3,9 miljoner ton 2008, varav omkring 2 miljoner ton kom
från konventionellt fiske. I länderna längs nedre Mekongfloden är sötvattensfisk ett vanligt
och ibland framträdande inslag i matkulturen. Fisk är en viktig proteinkälla som svarar för
50 procent av den sammanlagda proteinförsörjningen i Kambodja, 38 procent i Laos,
16 procent i Thailand och 12 procent i Vietnam – siffror som alla är långt högre än
världsgenomsnittet på 5 procent (FAOSTAT, 2003).
Laos. Fiskare bedriver sin verksamhet vid solnedgången i södra Laos på en av de många
bifloderna till den mäktiga Mekongfloden ©FAO/ P. Johnson
66
Mekongflodens avrinningsområde erbjuder betydande möjligheter att bygga ut
vattenkraftspotentialen i flodens huvudfåra och bifloder. Vattenkraftsprojektet i
Mekongflodens avrinningsområde betraktas som en av de främsta motorerna för ekonomisk
tillväxt i länderna i nedre Mekongflodens avrinningsområde (Öjendal et al., 2002).
Vattenkraftspotentialen i Mekongflodens huvudfåra är 31 200 MW per år (Bakker, 1999,
s. 214). Enligt den strategiska miljöbedömningen av de planerade vattenkraftsdammarna i
huvudfåran medför de planerade dammarna höga risker för fiskets och jordbrukets
produktivitet genom att påverka fiskarnas vandring negativt, ge upphov till störningar i
fiskars livsmiljöer samt minska mängden sediment och näringsämnen (ICEM, 2010).
Forskare, icke-statliga organisationer och aktörer i det civila samhället har aktivt tagit upp
oron över riskerna för de lokala samhällenas livsmedelstrygghet och försörjningsmöjligheter
till följd av den första vattenkraftsdammen i nedre Mekongflodens huvudfåra (Vrieze, 2011).
Vetenskapliga belägg och forskningsresultat har bidragit till förstärkta dialoger och ökad
medvetenhet om kompromissen mellan vattenkraftsutbyggnad (energi) och fiske
(livsmedel). MRC:s sekretariat har bidragit till att stärka kunskapen och dialogen kring
beslutsprocessen i vattenkraftsfrågor, men den mellanstatliga processen om planerade
åtgärder, inklusive dammar i huvudfåran, har begränsats till frivilligt samråd som inte har
någon bindande verkan för det nationella beslutsfattandet.
Trots utmaningarna på den gränsöverskridande beslutsnivån har ett antal aktörer arbetat
med att begränsa riskerna för livsmedelstryggheten på nationell och lokal nivå. Viktiga
aspekter för att förbättra livsmedeltryggheten i nedre Mekongflodens avrinningsområde
inbegriper att bygga upp lokal kapacitet att producera, lagra och handla med livsmedel,
liksom att förbättra det lokala samhällets förvaltning av naturresurserna. Risfältsfiske i
säsongsmässigt översvämmade risfält samt angränsande kanaler och dammar utgör en
värdefull livsmedelskälla. Främjande av hållbar intensifiering kan gynna produktionen av
fisk och andra vattendjur genom den minskade användningen av bekämpningsmedel (Silva
et al., 2013). Att inrätta lokala ”fisklogier” (eng: ”Community Fish Refuges”) 19 på lämpliga
platser kan vara en effektiv åtgärd för att stärka fiskbestånden under den torra årstiden
(Joffre et al., 2012). I anslutning till de lokala fiskrelogierna kan restaurering av lokala
reservoarer för flera användningsområden öka livsmedelsproduktionen för de lokala
samhällena.
7. Besparing och bästa möjliga användning av vatten och
livsmedel
Konsumenternas roll i allianser för tryggad vatten- och
livsmedelsförsörjning
Såsom diskuteras i kapitel 2 tas på olika platser i världen ett antal lovande initiativ till
vattenbesparing och förbättrad produktivitet vilka innefattar livsmedelsproducenter, näringsliv
och regeringar. Insatserna bör även innefatta konsumenterna, eftersom de – indirekt – är stora
användare av vatten, energi och andra resurser. Likaså har konsumenternas beteende
betydande miljökonsekvenser. Matsvinnets nivå och trender bland konsumenterna betyder att
väldiga kvantiteter vatten och energi används förgäves (FAO, 2011a; Lundqvist et al., 2015;
CFS-HLPE, 2013). Ett antal insatser görs nu av till exempel Europaparlamentet, nationella
19
Lokala fisklogier är avsedda att stärka bestånden eller fiskskyddet i syfte att förbättra risfältsfiskets
produktivitet (Joffre et al., 2012).
67
regeringar och enheter under den nationella nivån samt den privata sektorn för att göra
konsumenterna delaktiga i insatserna för att minska förluster och svinn. 20
Alternativa scenarier för tryggad livsmedelsförsörjning för att
underbygga politiken
Det har uppskattats att livsmedelsproduktionen måste öka med 60 procent mellan 2005/2007
och 2050 (Alexandratos and Bruinsma, 2012, s. 3) för att möta en växande efterfrågan. Under
samma tidsperiod uppskattas den förväntade ökningen av världsbefolkningen till 25–
30 procent.
Det är viktigt att framhålla att siffran 60 procent avser en ökning av efterfrågan. Ett alternativ
är att öka produktionen. Ett annat alternativ är att förbättra effektiviteten i försörjningskedjan
– minska förluster och svinn. Det två alternativen kan naturligtvis kombineras, vilket förefaller
vara en realistisk strategi. Även om produktivitetsförbättringar är tänkbara, innebär en
fokusering på enbart produktionen ett ökande tryck på vattnet samt miljöutmaningar. Lika
viktigt är att vinsterna från förbättringar av vattenhanteringen i livsmedelsproduktionen
minskar om matsvinnet får fortsätta i oförminskad skala.
Det är givetvis förenat med kostnader och utmaningar att minska förluster och svinn. Men om
samhällena är delaktiga i initiativ och processer för utveckling, vore det skäligt att även
inbegripa dem, i deras roll som konsumenter, i en strategi för att förbättra resursanvändningen
och effektiviteten i livsmedelskedjan.
Allt annat lika betyder mindre förluster och svinn besparing av vatten och andra insatsvaror för
produktion samt ekonomisk nytta. I Lundqvist et al. (2015) diskuteras de potentiella årliga
vinsterna från en minskning med 50 procent av förlusterna och svinnet av de livsmedel som
produceras:
-
Potential att spara 650 miljoner ton producerade livsmedel, som kan användas på ett
nyttobringande sätt i stället för att slängas.
Potential att minska försörjningen med bevattningsvatten med 450 km3 (minskningen
av den konsumtiva vattenanvändningen blir lägre eftersom en del bevattningsvatten
återgår till en lokal recipient).
20
Se t.ex ”Milanoprotokollet” av Barilla http://www.milanprotocol.com/ och en diskussion om
begreppet ”Creating Shared Value”, som ett antal bolag puffar för: Nestlé, Unilever, Wal-Mart
m.fl.: http://adamantconsult.com/wp-content/uploads/2014/05/11-porter-creating-sharedvalue-ss-highlights.pdf. För resolutionen i EU-parlamentet:
http://www.europarl.europa.eu/news/en/newsroom/content/20120118IPR35648/html/Parliament-calls-for-urgent-measures-to-halve-foodwastage-in-the-EU. På grundval av initiativ från världsutställningen Expo 2015 i Milano – ”Att
föda jorden. Energi för livet” – kommer en resolution av översändas till kommissionen, rådet
och medlemsstaterna. Resolutionen uppmanar kommissionen att angripa slöseriet med
livsmedel och att utse 2016 till Europaåret mot livsmedelsslöseri samt efterlyser en bättre
förvaltning av vattentillgångar.
68
-
Potential att minska energianvändningen med 16 exajoule (den sammanlagda globala
användningen av primärenergi är omkring 500 exajoule, FAO, 2011c).
Potential för bruttobesparingar på 375 miljarder US-dollar (nettobesparingarna blir
lägre, eftersom det krävs investeringar i t.ex. transporter och lagringskapacitet för att
minska förluster och svinn).
En viktig praktisk och politisk utmaning avser det faktum att förluster och svinn inträffar i flera
led i livsmedelskedjan (CFS-HLPE, 2014b). Några av problemen kräver tekniska lösningar och
förändringar av logistiska arrangemang, dvs. investeringar, medan andra utmaningar har att
göra med attityder och människors beteende. Det är dock nödvändigt att framhålla att
livsmedelsproduktion och livsmedelstillgång över en viss nivå nästan per definition leder till en
högre förekomst av överintag av mat och/eller högre svinntal. Hall et al. (2009) visade att
”matsvinnet per person i USA har ökat gradvis med ungefär 50 procent sedan 1974 och uppgår
till mer än 1 400 kcal/person/dag, eller 150 biljoner kcal/år. Matsvinnet svarar nu för mer än
en fjärdedel av den sammanlagda färskvattenförbrukningen och omkring 300 miljoner fat olja
per år.”
Vid utformningen av en strategi och en effektiv politik för framtida tryggad vatten- och
livsmedelsförsörjning samt nutrition är några saker av betydelse:
•
Det finns ingen enkel lösning för att skaffa fram de ytterligare volymer vatten som
kommer att behövas för att öka produktionen med 60 procent. Efterfrågan på vatten
från städernas sektorer beräknas växa snabbare än jordbrukets efterfrågan (GTTWFH,
2014; OECD, 2012). Det finns planer på att använda vatten för städernas sektorer och
vattenkraft i många länder, t.ex. Mekongfloden (textruta 10).
•
Fokuseringen på produktionen har inneburit att möjligheterna att spara vatten och
andra knappa resurser genom att bättre använda vad som produceras förbises (jfr
textruta 11). Om effektiviteten i försörjningskedjan förbättras kan det även leda till en
minskning av de negativa externa miljöeffekterna. Det låter skäligt att utarbeta en
strategi som ger jordbrukarna och samhället möjlighet att använda och dra större
nytta av vad som faktiskt produceras. Det är rimligt att anta att nyttokostnadseffekterna är lovande vid minskningar av förluster och svinn, åtminstone
inledningsvis. Med högre ambitioner kommer kostnaderna och svårigheterna för att
minska förluster att öka.
•
Ur en resurs- och miljösynpunkt är tiden med enkel och billig livsmedelsproduktion
över. De omvälvande omständigheter som diskuteras i denna rapport– t.ex.
oöverträffade perioder av torkaoch andra bekymmersamma vattensituationer,
miljöproblem, hård konkurrens om naturresurser och ekonomiska resurser inom
sektorer, jämte starka drivkrafter på efterfrågesidan – kräver nya angreppssätt. Brister
i livsmedelssystemen och outnyttjade möjligheter måste tas i betraktande för en mer
hållbar användning av vattenresurser samt mänskligt framåtskridande.
69
Minskade förluster och ökad variation till ömsesidig nytta
För en bättre förståelse av outnyttjade möjligheter att använda begränsade volymer vatten
och andra resurser för att uppnå en tryggad livsmedelsförsörjning och nutrition, krävs ett
perspektiv som utgår från livsmedelskedjan. För jordbrukare och andra livsmedelsproducenter
är det nödvändigt att dra fördel av de möjligheter som står i samband med en växande
efterfrågan i stadsområdena. För det ändamålet behöver de ordna med transporter, lagring
och marknadsföring. Urbanisering och ökande rikedom betyder växande efterfrågan på ett
diversifierat urval livsmedel, inklusive frukt, grönsaker, kött och mejeriprodukter – livsmedel
som lätt förstörs.
I september uppmanade H. K. Badal, minister i Indiens federala regering, företagare att
investera i bearbetning av livsmedel i ett försök att bekämpa svinnet. Ministern hävdade att
frukt och grönsaker till ett värde av omkring 7,2 miljarder US-dollar går till spillo varje år
(Whitehead, 2014). Dessa produkter kräver bättre lagring, inklusive kyllagring. Tyvärr är
bristerna omfattande i detta hänseende. Till exempel lämpar sig de tillgängliga
lagringsresurserna i Indien inte för att transportera känsliga livsmedel till områden där
efterfrågan ökar. Omkring 92 procent av den sammanlagda lagringskapaciteten lämpar sig för
potatis, jämfört med omkring 1 procent för andra livsmedel med stor efterfrågan – frukt och
grönsaker (1,07 procent), fisk (0,73 procent), mejeriprodukter och mjölk (0,68 procent)
(Schreiber, 2014). Detta förklarar att endast omkring 2–3 procent av färskvarorna bearbetas i
Indien (Whitehead, 2014).
Figur 7. En schematisk illustration av de viktigaste leden i livsmedelskedjan.
Textruta 11. Livsmedelsförluster och matsvinn i Kina samt deras vatten- och
markkonsekvenser
Junguo Liu¸ Beijings skogsbruksuniversitet, Beijing, Kina
I en omfattande genomgång av den tillgängliga informationen om livsmedelsförluster och
matsvinn i Kina, konstaterade Liu et al. (2013a) att spannmålsförlusterna i
försörjningskedjan som helhet var 19,0 ± 5,8 procent. Den enskilt största mängden matsvinn
– 7,3 ± 4,8 procent – skedde i konsumentledet. Inga animaliska livsmedel ingår. Det
sammanlagda vattenfotavtrycket med samband till livsmedelsförluster och matsvinn i Kina
2010 uppskattades till 135 ± 60 miljarder m3 –lika mycket som Kanadas vattenfotavtryck.
Sådana förluster innebär vidare att 26 ± 11 miljarder ha mark användes förgäves – lika
70
mycket som den sammanlagda odlingsbara marken i Mexiko.
Den volym bevattningsvatten som användes förgäves uppskattas till 43 miljarder m3 – en
mängd jämförbar med den volym vatten som enligt planerna ska ledas från söder till norr i
Kina. Detta innebär att det finns ett betydande utrymme att förbättra livsmedelkedjans
system och lindra vattenbristen.
Aktörerna i försörjningskedjan måste brådskande inleda en dialog om strategier för att
minska livsmedelsförlusternas och matsvinnets stora omfattning och för att använda knappa
naturresurser bättre .
Figur 8. Konsekvenser av livsmedelsförluster och matsvinn för vattnet och marken i Kina
Källa: Liu et al., 2013a
De skillnader mellan länder vad beträffar förlusternas och svinnets relativa storlek som
beskrivs i FAO (2011a) och CSE-HLPE (2014b) innebär att det behövs ett batteri av
angreppssätt. För att få bukt med förlusterna är investeringar i fysisk infrastruktur nödvändiga.
För att minska svinnet behövs det handlingsprogram inriktade på konsumenternas attityder
och beteende. De goda nyheterna är att det kanske inte krävs särskilt stora investeringar för
att minska svinnet i konsumentledet, som är betydande, och att en sådan förändring skulle
spara pengar åt konsumenterna, varav många klagar över att maten är dyr.
Hållbar vattenanvändning, bättre nutrition och mindre svinn – mot en
framtid som inte är vad den brukade vara
Såsom diskuteras i kapitel 1 antyder omvälvande omständigheter att framtiden kan komma att
se ganska annorlunda ut jämfört med vad vi har vant oss vid att tänka. Dokumentation av
ökande osäkerhetsfaktorer och vattenrelaterade risker belyser utmaningarna. Såsom denna
rapport också har visat är dock förmågan och åtagandena när det gäller att ta itu med dessa
utmaningar betydande. Positiva resultat uppvisas. I en situation som beskrivs som det nya
normala blir vattenbesparingar och bättre användning av det tillgängliga vattnet avgörande.
Innovationer och kombinationer av t.ex. jordbruk och fiske och andra produktionssystem, med
potential att ge större skördar och mer näringsrika livsmedel per vattendroppe, är nödvändiga.
Att föda en växande världsbefolkning bestående av både rika och fattiga människor i en tid
med en alltmer bekymmersam vattensituation, är icke desto mindre förenat med många slags
utmaningar. Samtidigt som behovet av och efterfrågan på mer mat måste erkännas, är det av
71
betydelse att framhålla att ökad livsmedelsproduktion och livsmedelstillgång – över en viss
nivå - inte är liktydigt med ökad livsmedelstrygghet, såsom illustreras i figur 1. Det finns allt
starkare belägg för att förbättrad nutrition måste ingå i livsmedels- och jordbrukspolitiken.
Scenarier för hur nutritionen kan förbättras i en tid av vattenbrist brådskar.
Produktionen är naturligtvis en stöttepelare i livsmedelssystemen. Med urbanisering och en
växande betydelse för konsumenternas preferenser och beteende, blir dock strategier för
effektiv distribution av, tillgång till och fördelaktig användning av anpassad och näringsrik mat
avgörande. Insatser för att producera mer måste kombineras med insatser för att anpassa
produktionens sammansättning för en hållbar kosthållning. Likaså är det hög tid att revidera
det traditionella tänkesättet, att efterfrågeökningar endast kan bemötas med en motsvarande
produktionsökning.
Ökad effektivitet i livsmedelskedjan, dvs. minskning av förluster och svinn, ökar möjligheten att
tillgodose en växande efterfrågan utan en motsvarande ökning av produktionen. Det håller på
att byggas upp en drivkraft med lovande och nya partnerskap på utbudssidan kring jordbruks-,
vatten- och effektivitetsrelaterade innovationer och åtgärder samt hållbar vattenanvändning.
Det behövs ett i motsvarande grad modigt tänkesätt och konkreta initiativ för att återuppliva
en sund matkultur bland konsumenterna. Om insatser på utbuds- och efterfrågesidorna
kombineras kommer det att hjälpa till att bygga en framtid som är önskvärd.
72
Referenser
Alla webbplatser besöktes april 2015.
de Albuquerque, C. Special Rapporteur on the human right to safe drinking water and sanitation. (2011).
Statement to the Permanent Forum on Indigenous Issues.
http://www.un.org/esa/socdev/unpfii/documents/session 10 statement SR water.pdf
Alexandratos, N. and Bruinsma, J. (2012). World agriculture towards 2030/2050: the 2012 revision. ESA
Working paper No. 12-03. FAO. Rome.
Allan, J.A. (1998). Virtual water: a strategic resource. Global solutions to regional deficits. Groundwater.
36(4), 545-546.
Allan, J.A. (2011). Virtual water: tackling the threat to our planet's most precious resource. London: I.B. Tauris.
Allan, J.D., Abell, R., Hogan, Z., et al. (2005). Overfishing of inland waters. BioScience, 55(12), 1041.
doi:10.1641/0006-3568(2005)055[1041:OOIW]2.0.CO;2
Bakker, K. (1999). The politics of hydropower: Developing the Mekong. Political Geography. 18:209-232.
Bullock, J. and Darwish, A. (1993). Water Wars: Coming Conflicts in the Middle East. London: St
Dedmundsbury Press.
CAWMA (Comprehensive Assessment of Water Management in Agriculture). (2007). Water for food,
water for life: a comprehensive assessment of water management in agriculture. London: Earthscan and
Colombo, Sri Lanka: International Water Management Institute.
CEDAW (Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination Against Women) (2013). Concept
note for the general recommendation on Article 14 of CEDAW. New York.
CESCR (Committee on Economic, Social and Cultural Rights) (1999). General Comment No. 12: The right
to adequate food (Art. 11 of the Covenant). http://www.refworld.org/docid/4538838c11.html.
CESCR (2002). General Comment No. 15: The right to water.
http://www unhchr ch/tbs/doc nsf/0/a5458d1d1bbd713fc1256cc400389e94/$FILE/G0340229 pdf.
CFS-HLPE (Committee on World Food Security-High Level Panel of Experts on Food Security and
Nutrition) (2014a). Note on critical and emerging issues for food security and nutrition. 6 August.
www.fao.org/cfs/cfs-hlpe.
CFS-HLPE (Committee on World Food Security-High Level Panel of Experts on Food Security and
Nutrition) (2014b). Food losses and waste in the context of sustainable food systems. Report 8. June.
www.fao.org/cfs/cfs-hlpe.
Chambers, R. and Medeazza, G. (2014). Reframing undernutrition: faecally-transmitted infections and the 5 As.
IDS Working Paper 450. London: Institute of Development Studies.
Checkley, W, Buckley,G., Gilman, R.H. et al. (2008). Multi-country analysis of the effects of diarrhoea on
childhood stunting. International Journal of Epidemiology 37, 816-830.
Collier, P. (2007). The bottom billion: why the poorest countries are failing and what can be done about it. New
York, NY, USA: Oxford University Press.
Cooke, S.J. and Cowx, I.G. (2004). The role of recreational fishing in global fish crises. BioScience 54, 857859.
Cook, B.I., Ault, T.R. and Smerdon, J.E. (2015). Unprecedented 21st century drought risk in the American
Southwest and Central Plains. Science Advances 1(1), e1400082, 12 February.
Conway, G. (1997). The Doubly Green Revolution: Food for All in the Twenty-First Century. Ithaca, New York:
Comstock Publishing Associates.
73
Conway, G. and Waage, J., with Delaney, S. (2010). Science and innovation for development. London: UK
Collaborative on Development Sciences.
Dangour, A.D., Watson, L., Cumming, O., et al. (2013). Interventions to improve water quality and supply,
sanitation and hygiene practices, and their effects on the nutritional status of children. Cochrane
Database of Systematic Reviews DOI: 10.1002/14651858.CD009382.pub2.
Doczi, J., Calow, R. and d’Alançon, V. (2014). Growing more with less: China’s progress in agricultural water
management and reallocation. London: Overseas Development Institute.
Dugan, P., Sugunan, V.V., Welcomme, R.L., et al. (2007). Inland fisheries and aquaculture. pp. 459-483. In D.
Molden (Ed), Water for Food, Water for Life: A Comprehensive Assessment of Water Management in
Agriculture (pp. 459-483). London: Earthscan and Colombo, Sri Lanka: International Water
Management Institute.
Elimelech, M. and Phillip, W.A. (2011). The future of seawater desalination: energy, technology, and the
environment. Science 333, 712-717.
Eriksson, M., Xu, J., Shrestha, A.B., et al. (2009). The changing Himalayas – impact of climate change on water
resources and livelihoods in the greater Himalayas. Kathmandu: International Centre for Integrated
Mountain Development (ICIMOD).
Evans, A. (2009). The feeding of the nine billion: global food security for the 21st century. Chatham House
Report. London: Royal Institute of International Affairs.
Eversole, R. (2005). Overview – patterns of indigenous disadvantage worldwide. In: R. McNeish, A.
Eversoleand D. Cimadore (eds.) Indigenous Peoples and Poverty: An International Perspective. London:
CROP International Studies in Poverty Research, Zed Books.
FAO (1996). Rome Declaration on world food security and world food summit plan of action. World Food
Summit 96/3. Rome: FAO.
FAO (2000). The state of world fisheries and aquaculture 2000. Rome: Fisheries Department, FAO.
FAO (2004). Voluntary guidelines to support the progressive realization of the right to adequate food in the
context of national food security. Rome: FAO.
FAO (2006a). Livestock’s long shadow. FAO, Rome.
FAO (2006b). Policy brief on food security. www.fao.org/forestry/131280e6f36f27e0091055bec28ebe830f46b3.pdf.
FAO (2010a). The state of food insecurity in the world. Addressing food insecurity in protracted crisis. Rome:
FAO.
FAO (2010b). International scientific symposium on biodiversity and sustainable diets. 3-5 November 2010,
Rome. www.fao.org/ag/humannutrition/29186-021e012ff2db1b0eb6f6228e1d98c806a.pdf.
FAO (2011a). Global food losses and food waste. Extent, causes and prevention
http://www fao org/docrep/014/mb060e/mb060e pdf
FAO (2011b). The state of the world’s land and water resources for food and agriculture (SOLAW) – Managing
systems at risk. Rome: FAO and London: Earthscan.
FAO (2011c). Energy-smart food for people and climate. Issue Paper. Rome: FAO.
FAO (2011d). Review of the state of the world fishery resources: inland fisheries. Fisheries and Aquaculture
Circular No. 942, Rev. 2. Rome: FAO.
FAO (2012a). Mutually acceptable mechanism on integrated use of water resources in Central Asia. Application
of the scenario approach. Ankara: FAO.
74
FAO (2012b). Water withdrawal by sector, around 2006.
www.fao.org/nr/water/aquastat/globalmaps/AquastatWorldDataEng 20121214 Withdrawal.pdf.
FAO (2013a). State of food insecurity in the world. Strengthening the enabling environment for food security and
nutrition. Rome: FAO.
FAO (2013b). Food wastage footprint. Impacts on natural resources. Summary report.
www.fao.org/docrep/018/i3347e/i3347e.pdf.
FAO (2014a). The right to food: past commitment, current obligation, further action for the future: a ten-year
retrospective on the right to food guidelines. www.fao.org/3/a-i4145e.pdf.
FAO (2014b). The state of world fisheries and aquaculture (SOFIA). Rome: FAO.
FAO (2014c) FishStat plus, http://www.fao.org/fishery/topic/16073/en.
FAO, IFAD and WFP (Food and Agriculture Organization of the United Nations, International Fund for
Agricultural Development and World Food Programme) (2014). State of food insecurity in the world:
strengthening the enabling environment for food security and nutrition. Rome: FAO.
FAO and WHO (Food and Agriculture Organization of the United Nations and World Health
Organization) (2014) ICN2 Second international conference on nutrition. 19-21 November, Rome.
http://www.fao.org/about/meetings/icn2/documents/en/.
FAOSTAT (2003). Average consumption of animal protein by source of protein in average between 2000
and 2003. FAO food balance sheets. http://faostat.fao.org/site/368/default.aspx.
Falkenmark, M. and Rockström, J. (2004). Balancing Water for Humans and Nature. The New Approach in
Ecohydrology. Earthscan. London
Fischer Walker, C., Rudan, I., Liu, L., et al. (2013) Global burden of childhood pneumonia and diarrhoea.
The Lancet 381(9875), 1405-1416.
Foley, J.A., DeFries, R., Asner, G.P., et al. (2005). Global consequences of land use. Science 309(5734), 570574.
de Fraiture, C. and Giordano, M. (2013). Small private irrigation: a thriving but overlooked sector.
Agricultural Water Management 131, 167-174.
Friedman, T. (2013). Mother Nature and the middle class. New York Times, September 21.
www.nytimes.com/2013/09/22/opinion/sunday/mother-nature-and-the-middle-class.html.
Garnett, T., Appleby, M.C., Balmford, A., et al. (2013). Sustainable Intensification in Agriculture: Premises
and Policies. Science 341: 33-34.
Gerland, P., Raftery, A.E., Ševčiková et al. (2014). World population stabilization unlikely this century.
Science 346, 234-237.
Godfray, X. et al. (2010). Food Security: The challenge of feeding 9 billion people. Science, 327(5967), 812818.
Godfray, H.C.J. and Garnett, T. (2014). Food security and sustainable intensification. Philosophical
Transactions of the Royal Society B 369, 20120273.
Grönwall, J. (2014). Power to segregate: improving electricity access and reducing demand in rural India (2014).
SIWI Paper No. 23. Stockholm: SIWI.
GTTWFH (Gulbenkian Think Tank on Water and the Future of Humanity) (2014). Water and the future of
humanity, New York. Springer.
Hall, K.D., Guo, J., Dore, M. and Chow, C. (2009).The progressive increase of food waste in America and
its environmental impact. PLoS ONE 4(11), e7940.
75
Hausmann, C. and Patrick, S. (2013). Contingency planning: trade’s role in sustainable world food security.
Aquatic Procedia 1, 20-29.
Hawkesworth, S., Dangour, A.D., Johnston, D. et al. (2010). Feeding the world healthily: the challenge of
measuring the effects of agriculture on health. Philosophical Transactions of the Royal Society B.
365(1554), 3083-3097.
Hoekstra, A. Y. (2012). The hidden water resource use behind meat and dairy. Animal Frontiers. Vol 2, No 2,
April. http://dxdoi.org/10.2527/af.2012-0038.
ICEM (International Centre for Environmental Management) (2010). MRC strategic environmental
assessment (SEA) of hydropower on the Mekong Mainstream. Hanoi: ICEM.
IFAD (International Fund for Agricultural Development) (2007). Gender and water: securing water for
improved rural livelihoods: The multiple-uses system approach. Rome: IFAD.
http://www ifad org/gender/thematic/water/gender water pdf.
IFAD (International Fund for Agricultural Development) (2009). Engagement with Indigenous Peoples,
Policy. Rome, IFAD. http://www.ifad.org/english/indigenous/documents/ip policy e.pdf.
IFPRI (International Food Policy Research Institute). (2014). The global nutrition report. Actions and
accountability to accelerate the world’s progress on nutrition. Washington, DC: IFPRI.
IHME (Institute of Health Metrics and Evaluation) (2012). Global Burden of Disease Study 2010. Global
Burden of Disease Study 2010 (GBD 2010) Results by Risk Factor 1990-2010. Seattle, United States.
(Entry last modified: Aug 6, 2014)
ILO (2014). Better Data to Better Monitor the Status of Women in Informal Employment, Unpaid Work
and Work in Rural Areas and Agriculture.. http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---dgreports/--stat/documents/newsitem/wcms 317515.pdf
IPCC (2014) Climate Change 2014: Impacts, Adaptation, and Vulnerability. Part A: Global and Sectoral
Aspects. Contribution of Working Group II to the Fifth Assessment Report of the Intergovernmental
Panel on Climate Change [Field, C.B., Barros, V.R., Dokken, D.J Mach, K.J. Mastrandrea, M.D. et al.
(eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA.
IWGIA and Tebtebba (International Work Group for Indigenous Affairs and Indigenous Peoples'
International Centre for Policy Research and Education) (2014). Briefing note - post 2015 development
process: water. Copenhagen: IWGIA.
Joffre, O., Kosal, M., Kura, Y. et al. (2012). Lessons learned brief 2012-03. Phom Penh: WorldFish.
Jägerskog, A. (2003) Why states cooperate over shared water: The water negotiations in the Jordan River Basin,
Linköping University, PhD Dissertation, Linköping Studies in Arts and Science.
Jägerskog, A. and Kim, K. (2015). Land acquisition as a means to mitigate water scarcity and reduce
conflict? Hydrological Sciences Journal. Accepted.
Jägerskog, A., Cascao, A., Hårsmar, M. and Kim, K. (2012). Land acquisitions: how will they impact
transboundary waters? Report Nr. 30. Stockholm: SIWI.
Jägerskog, A., Swain, A. and Öjendal, J. (2014). Water Security – International conflict and cooperation.
Volume II. In A. Jägerskog, A. Swain and J. Öjendal (Eds). Water Security. London: SAGE Publications.
Kabeer, N. (2010). Can the MDGs provide a pathway to social justice? The challenge of intersecting
inequalities. New York: United Nations Development Programme (UNDP).
Kathleen A. Lohse, David A. Newburn, Jeff J. Opperman and Adina M. Merenlender, 2008, Ecological
Applications, Vol. 18, No. 2, p. 467-482.
Kelman, J. (2015). Water Supply to the Two Largest Brazilian Metropolitan Regions. Aquatic Procedia.
Elsevier
76
Kirby, M., Bark, R., Connor, F., et al. (2014). Sustainable irrigation: how did irrigated agriculture in
Australia’s Murray–Darling Basin adapt in the millennium drought? Agricultural Water Management
145, 154–162
Klingbeil, R. and Byiringiro, F. (2013). Food Security, Water Security, Improved Food Value Chains for a more
Sustainable Socio-economic Development. mimeo. UNESCWA
Konikow, L.F., 2013, Groundwater depletion in the United States (1900−2008): U.S. Geological Survey
Scientific Investigations Report 2013−5079, 63 p., http://pubs.usgs.gov/sir/2013/5079.
Kuwayama, Y. and Brozović, N., 2013, The regulation of a spatially heterogeneous externality: tradable
groundwater permits to protect instream flows, Journal of Environmental Economics and
Management, DOI: 10.1016/j.jeem.2013.02.004.
Larson, D.F. (2013). Introducing water to an analysis of alternative good security policies in the Middle
East and North Africa. Aquatic Procedia 1, 30-43
Lima, A.A., Moore, S.R., Barboza, M-S. et al. (2000). Persistent diarrhea signals a critical period of increased
diarrhea burdens and nutritional shortfalls: a prospective cohort study among children in northeastern
Brazil. Journal of Infectious Diseases 181, 1643-51.
Liu, J., Lundqvist, J., Weinberg, J. and Gustafsson. J. (2013a). Food losses and waste in China and their
implication for water and land. Environmental Science and Technology 47(18), 10137-10144.
Liu J., Zang C., Tian S., et al. (2013b). Water conservancy projects in China: achievements, challenges and
way forward. Global Environmental Change 23(3), 633-643.
Lohse, K.A., Newburn, D.A., Opperman, J.J. and Merenlender, A.M. (2008), Ecological Applications, Vol. 18,
No. 2, p. 467-482.
Lundqvist, J., Barron, J., Berndes, G., et al. (2007). Water pressure and increases in food and bioenergy
demand. Implications of economic growth and options for decoupling. In: Scenarios on economic growth
and research development: Background report to the Swedish Environmental Advisory Council Memorandum
2007:1. pp. 55-152. http://www.sou.gov.se/mvb/pdf/WEBB- per cent20PDF.pdf.
Lundqvist, J., Liu, J. and Lundberg, J. (2015). Consumers, food supply chain and the nexus. In K. Hussey, J.
Pittock and S. Dovers (Eds.). Climate, Energy and Water: Managing the Holy Trinity. Cambridge:
Cambridge University Press.
Lymer, D., Teillard, F., Opio, C. and Bartley, D.M. (2015) Freshwater fisheries yield replacement estimates
(land and water) for protein and the micronutrients contribution in the lower Mekong River Basin and
related countries. Freshwater fish and the future. FAO/MSU Global conference on inland fisheries,
Rome, Italy.
MacDonald, A., Bonsor, H., Dochartaig, B. and Taylor, R. (2012). Quantitative maps of groundwater
resources in Africa. Environmental Res. Letters 7(2), 024009.
McGuire, V.L., 2014, Water-level changes and change in water in storage in the High Plains aquifer,
predevelopment to 2013 and 2011–13: U.S. Geological Survey Scientific Investigations Report 2014–5218,
14 p., http://dx.doi.org/10.3133/sir20145218.
Mekonnen, M.M. and Hoekstra, A.Y. (2011) National Water Footprints Accounts: green, blue and grey
water footprint of production and consumption. Value of Water Research Paper Series no 50.
UNESCO-IHE, Delft. The Netherlands.
Mills, D. J. L. W., Gertjan De Graaf, Yumiko Kura, Rolf, and A. K. K. Willman. 2011. Under-reported and
Undervalued: Small-scale Fisheries in the Developing World. In: A. N. Pomeroy R [ed.], Managing
Small Scale Fisheries: Frameworks and Approaches. CABI.
Mukherji, A., Rawat, S. and Shah, T. (2013) Major Insights from India's Minor Irrigation Censuses: 1986-87
to 2006-07. Economic and Political Weekly. Vol - XLVIII No. 26-27, June 29.
77
Namara, R.E., Hope, L., Owusu Sarpong, E. et al. (2014). Adoption patterns and constraints pertaining to
small-scale water lifting technologies in Ghana. Agricultural Water management 131, 194-203.
Needham, S. and Funge-Smith, S.J. (2014). The consumption of fish and fish products in the Asia-Pacific region
based on household surveys. FAO Regional Office for Asia and the Pacific. Bangkok, Thailand: RAP
Publication.
Nellemann, C., MacDevette, M., Manders, T., et al. (eds). (2009). The environmental food crisis – The
environment’s role in averting future food crises. A UNEP rapid response assessment. United Nations
Environment Programme, GRID-Arendal. www.grida.no.
Newburn, D.A., Brozović, N., and Mezzatesta, M., 2011, Agricultural water security and instream flows for
endangered salmonids, American Journal of Agricultural Economics, v. 93(4), p. 1212-1228.
Ng, M., Fleming, T., Robinson, M. et al. (2014). Global, regional, and national prevalence of overweight and
obesity in children and adults during 1980–2013: a systematic analysis for the Global Burden of Disease
Study 2013. The Lancet. 384: 766–81.
ODI (Overseas Development Institute) (2014). Future diets. Implications for agriculture and food prices.
www.odi.org/futurediets.
OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development). (2012). Environment Outlook to 2050:
Freshwater Chapter. Paris: OECD.
OHCHR 2011: Guiding Principles on Business and Human Rights: Implementing the United Nations
‘Protect, Respect and Remedy’ Framework. HR/PUB/11/04.
http://www.ohchr.org/Documents/Publications/GuidingPrinciplesBusinessHR EN.pdf.
Orr, S., Pittock, J., Chapagain, A. and Dumaresq, D. (2012). Dams on the Mekong River: Lost fish protein
and the implications for land and water resources. Global Environmental Change, 22(4), 925-932.
Öjendal, J., Mathur, V. and Sithirith, M. (2002). Environmental Governance in the Mekong: Hydropower Site
Selection Processes in the Se San and Sre Pok Basins. SEI/REPSI Report Series No. 4. Stockholm:
Stockholm Environment Institute.
Pittock, J. and Connell, D. (2010). Australia Demonstrates the Planet’s Future. In: International Journal of
Water Resources Development 26 (4): 561 - 578.
Pretty, J., Toulmin, C., and Williams, S. (2012). Sustainable intensification in African agriculture.
International Journal of Agricultural Sustainability, 9:1: 5-24.
Rockström, J., and Karlberg, L. (2010). The Quadruple Squeeze: Defining the safe operating space for
freshwater use to achieve a triply green revolution in the Anthropocene. Ambio 39:257-265.
Rockström, J., Steffen, W., Noone, K., et al. (2009). A safe operating space for humanity. Nature 461: 472475.
Royal Society. (2009). Reaping the Benefits: Science and the Sustainable Intensification of Global Agriculture.
Royal Society, London.
Schreiber, A. (2014). India’s cold chain only fit to store potatoes. http://www foodnavigatorasia com/content/view/print/913537.
Selby, J. (2013). ‘Cooperation, domination and colonisation: The Israeli-Palestinian Joint Water
Committee’, Water Alternatives, 6(1), 1-24.
Shaffer, D., Yip, N.Y., Gilro, J., et al. (2012). Seawater Desalination for Agriculture by Integrated Forward
and Reverse Osmosis: Improved Product Water Quality for Potentially Less Energy. J Membrane Science
415-416: 1-8.
78
Shah, T. (2014). Groundwater Governance and Irrigated Agriculture. TEC Background Paper No 19.
Stockholm: GWP. www.gwp.org/Global/ToolBox/Publications/Backgroundper
cent20papers/GWP TEC 19 web.pdf.
Shen, D. (2014). The Agricultural Water Management in Northern China. London: Overseas Development
Institute.
Shrimpton, R. and Rokx, C. (2012). The double burden of malnutrition: a review of global evidence. Health,
Nutrition and Population (HNP) discussion paper. Washington DC; World Bank.
http://documents.worldbank.org/curated/en/2012/11/18004669/double-burden-malnutrition-reviewglobal-evidence.
Siebert, S. and P. Döll (2010). Quantifying blue and green virtual water contents in global crop production
as well as potential production losses without irrigation. J Hydrology 284: 198-217.
www.saiplatform.org/uploads/Library/SiebertandDoell2010 quantifyingblueandgreenvirtualwatercont
entofcrops.pdf.
Silva, S., Johnston R. and Try. T. (2013). Rice and Fish: Impacts of Intensification of Rice Cultivation. Issue
brief #4, June 2013. IWMI: Colombo.
Smakhtin, V. (2008). Basin closure and environmental flow requirements. International Journal of Water
Resources Development. 24(2): 227–233
Smil, V. (2000). Feeding the World: A Challenge for the Twenty-First Century. Cambridge, MA, USA: MIT
Press
Special Rapporteur on the Human Right to Food (2011). Report submitted by the Special Rapporteur on the
right to food, Olivier De Schutter. A/HRC/19/59.
www.ohchr.org/Documents/HRBodies/HRCouncil/RegularSession/Session19/A-HRC-19-59 en.pdf.
Starr, J.R. (1991). Water wars. Foreign Policy 82: 17-36.
Tilman, D., Fargione, J., Wolff, B. et al. (2001). Forecasting agricultural driven global environmental
change. Science 292(5515), 281-284.
The Economist (2014a). The drying of the West. February 22, pp. 33-34.
http://www.economist.com/news/united-states/21596955-drought-forcing-westerners-considerwasting-less-water-drying-west.
Torkelsson, Å. (2012). Sex Disaggregated Data on Agriculture, Water and Food Security: Lessons from the
Kenya. World Water Week Seminar on Global Practice in Promoting Gender Equality in the Water
Sector. August 30, 2012, Stockholm.
http://www.worldwaterweek.org/documents/WWW PDF/2012/Thur/Gender-equality/TorkelssonGender-Disaggregated-Data-Results.pdf
UN Global Compact CEO Water Mandate, Pacific Institute, and Shift Project 2015: Guidance for
Companies on Respecting the Human Rights to Water and Sanitation: Bringing a Human Rights Lens
to Corporate Water Stewardship. Oakland and New York: Pacific Institute and Shift Project.
United Nations Inter-agency Task Force on Rural Women (2012). Rural Women and the Millennium
Development Goals. New York: United Nations.
UNEP (United Nations Environmental Programme) (2010). Blue Harvest: Inland Fisheries as an Ecosystem
Service. Penang: WorldFish Center.
Valery, P. (1937). Notre Destin et Les Lettres. Journal de l'université des Annales 19, 341–354.
van Vliet M.T.H., Yearsley, J.R., Ludwig, F. et al. (2012). Vulnerability of US and European electricity
supply to climate change. Nature Climate Change, 2(9): 676-681.
Vrieze, P. (2011). Development, or Destruction? Stakes are high as decision on first Mekong Dam draws
closer. Cambodia Daily, February 12-13.
79
2030 WRG (2030 Water Resource Group) (2013). Managing Water Use in Scarce Environments. A Catalogue
of Case Studies www.waterscarcitysolutions.com
Weiskal, T. (1988). The Anthropology of Environmental Decline. Summary Statement for hearings of the
Committee on Environment and Public Works. U.S. Senate, Washington DC, 14 September.
Welcomme, R. L. and Petr, T. (2004). Proceedings of the Second International Symposium on the
Management of Large Rivers for Fisheries Volume I. In Welcomme and Petr, [eds.], Second International
Symposium on the Management of Large Rivers for Fisheries RAP Publication 2004/16/17. Bangkok: FAO
Regional Office for Asia and the Pacific.
Weiss, D.J., Weidman, J. and Pinkalla, S. (2013). States of Denial: States with the Most Federal Disaster Aid
Sent Climate-Science Deniers to Congress.
https://www.americanprogress.org/issues/green/report/2013/09/12/73895/states-of-denial-states-withthe-most-federal-disaster-aid-sent-climate-science-deniers-to-congress-2/.
Whitehead, R.J. (2014). Wanted: Investment by food processing entrepreneurs to combat wastage.
Foodproductiondaily. 17 September 2014. http://www.foodproductiondaily.com/Processing/WantedInvestment-by-food-processing-entrepreneurs-to-combat-wastage
Wilhite, D.A., Sivakumar, M.V.K. and Pulwarty, R. (2014). Managing Drought Risk in a Changing Climate:
The Role of National Drought Policy. Weather and Climate Extremes 3: 4-13. Elsevier Publishers.
Windfuhr, M. (2013). Water for Food: A Human Rights Obligation. Study for the German Institute for
Human Rights. 33 Berlin: German Institute for Human Rights.
Winkler, I. (2015). Water for producing food for basic consumption: guaranteed by the right to water or
food? In: The Right to Water: Theory, Practice and Prospects, M. Langford and A. Russell (eds.),
Cambridge University Press, Cambridge (Forthcoming).
http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract id=2575234.
WHO (World Health Organization) (2008). Safer Water, better health; Costs, benefits and sustainability of
interventions to protect and promote health.
http://whqlibdoc.who.int/publications/2008/9789241596435 eng.pdf.
World Bank (2012). Africa can help feed Africa. Removing barriers to regional trade in food staples.
http://siteresources.worldbank.org/INTAFRICA/Resources/Africa-Can-Feed-Africa-Report.pdf
WEF (World Economic Forum) (2015). Gobal Risks 2015. http://reports.weforum.org/global-risks-2015/.
2030 WRG (2030 Water Resources Group) (2015). http://www.waterscarcitysolutions.org/assets/WRGManaging-Water-Scarcity-Catalogue.pdf
WWF, IWGIA, KULU, Nepenthes and DIIS (World Wildlife Fund, International Work Group for
Indigenous Affairs, Kvindernes U-landudvalg, Nepenthes and Dansk Institut for Internationale
Studier) (2005). Integrating Indigenous and Gender Aspects in Natural Resource Management –
Guidelines for Practitioners.
http://www iwgia org/iwgia files publications files/0579 Guidelines for Practitioners pdf.
Zeitoun, M. and Warner, J. (2006). Hydro-hegemony a framework for analysis of transboundary water
conflicts. Water Policy 8, 435-60.
Zeitoun, M. and Mirumachi, N. (2008). Transboundary water interaction I: reconsidering conflict and
cooperation. International Environmental Agreements 8(4), 297-316.
Zhao X., Liu J., Liu Q., et al. (2015). Physical and virtual water transfers for regional water stress alleviation
in China. Proceedings of the National Academy of the Sciences of the United States of America 112(4), 10311035.
80
Personal communication:
Serina Ahlgren, Ph.D., Department of Energy and Technology, Uppsala, Sweden
Annika Åhnberg, doctor honoris causa, Swedish University of Agricultural Sciences, former Minister of
Agriculture, Food and Fisheries, Sweden
Kenneth M. Persson, Professor, Water Resources Engineering.
Lund University, Sweden.
81
I denna debattskrift av FAO-kommittén belyses den nyckelroll som vattnet har
för tryggad livsmedelsförsörjning, både globalt och för olika grupper. Prognoser
för klimatförändringarna tyder på att många områden kommer att bli torrare och
varmare och perioder av torka förväntas bli vanligare och allvarligare. Befolkningstillväxten kommer sannolikt till stor del ske i de fattiga delarna av världen där
jordbruket är den viktigaste källan till försörjning men där avkastningen är låg,
delvis på grund av osäkerhet i vattenförsörjningen. Ökad risk och andra
utmaningar gäller både för den del av jordbruket som har tillgång till bevattning,
och ännu mer för jordbrukare som är beroende av en alltmer osäker nederbörd.
Skriften analyserar ”samhällets nya normala” som en obekväm sanning när det
gäller globala vattenresurser och den snabba ökningen av utvinning av grundvatten.
Skriften betonar att kraven för innovation och reformer som leder till vattenbesparingar är stora. Politiska beslut måste också beakta ny kunskap om snedvridningarna i tryggad livsmedelsförsörjning och särskild hänsyn tas till utsatta grupper.
Även om utmaningarna är betydande finns det stora möjligheter att använda
begränsade vattenresurser bättre. Lösningar från olika delar av världen läggs
fram, inklusive åtaganden för vattenbesparande program av stora livsmedelsproducerande företag, som en del av företagens sociala ansvar, och introduktion av
nya grödor samt förvaltningsprinciper. Flera vägar framåt presenteras: eftersom
handel i livsmedel också är handel med vatten möjliggör det att länder som är
under stress när det gäller vattentillgången kan uppnå en viss grad av tryggad
livsmedelsförsörjning; ett förnyat partnerskap mellan den offentliga och den
privata sektorn samt det civila samhället för förvaltning av vatten, minskningar av
matsvinnet, innovationer och finansiering är nödvändigt. Dessutom förutsätter en
effektiv vattenanvändning samordning med energiplaneringen.
FAO, FN:s Livsmedels- och jordbruksorganisation, är FN:s fackorgan för jordbruk, skogsbruk och fiske. Organisationen grundades 1945 och dess mandat
är att bidra till tryggad livsmedelsförsörjning globalt samt utrotning av hunger
och undernäring. Svenska FAO-kommittén bildades 1950, samma år som Sverige blev medlem av FAO. Kommitténs uppgift är att bistå regeringen i dess
arbete för en tryggad livsmedelsförsörjning för alla samtidigt som hänsyn tas
till global utveckling och bevarande av biologisk mångfald inom områdena
jordbruk, skogsbruk och fiske. Det är också att sprida kunskap om och öka
intresset för FAO:s arbete. Kommittén består av tolv medlemmar och dess
ordförande, Elisabeth Backteman, statssekreterare hos landsbygdsministern
vid Näringsdepartementet.
Svenska FAO-kommittén
Näringsdepartementet
103 33 Stockholm, Sweden
www.regeringen.se/fao
