Artikel införd på Distansforums hemsida i november år 2000 under rubriken ”Möt månadens distansarbetare”
Det var här det började
Under mitt vuxna liv, jag är idag
53 år, har jag sökt efter former
som passar mitt sätt att vilja
leva, både vad det gäller studier,
utveckling i arbetet och familjebilden.
Från slutet av 1960-talet tillhörde jag den
grupp unga som nyfiket valde att arbeta med
ADB och utbildade mig i att utveckla företag
genom att skräddarsy och implementera datorsystem i arbetslivet. Samma stress och
problem som vi idag kan identifiera fanns då,
men sätten att diagnosticera och kommunicera problemen och risken att trilla av det
framrusande datatåget, bidrog säkert till att
problemen inte blev mer synliga. För min
egen del blev min sons födelse 1971 en
vändpunkt i livet. Att förena mitt arbete som
systemman med att vara förälder gick inte.
Dessutom hade föräldraskapet fått mig att
inse att det fanns ett liv och en historia utanför alla ettor och nollor som varit min verklighet och framtid under en tid.
Den nya tekniken och de möjligheter till förändring av samhället som den tekniska utvecklingen innebar fortsatte att intressera mig. Utifrån eget intresse fortsatte jag parallellt med arbete, humanistiska och samhällsvetenskapliga studier att privat investera i mig själv genom att köpa datorer och programvaror så fort de blev tillgängliga
för privatpersoner. Detta sätt att själv få styra min utveckling kan jag idag se som en
lyckosam investering även om omgivningen, min familj undantagen, blottat konventionella värderingar och många gånger ställt sig frågande inför mitt datorintresse och vad
mina studier ska leda till, d.v.s. ”vad ska du bli när du blir stor?”
Distansarbeta
På 1980- och 90-talet, parallellt med en tjänst inom offentlig verksamhet, studerade
jag statsvetenskap med inriktning på organisation och administration med fokus på
förändringsarbete i företag och organisationer. Det som framförallt fångade mitt
intresse var faktorer som skapar möjligheter respektive hinder för utveckling. Jag
skrev tillsammans med kurskamraten Anita Lundin en uppsats om distansarbete. Under arbetets gång såg vi möjligheterna med distansarbete som metod till förändringsarbete , varför vi bestämde oss för att vår uppsats inte skulle bli en hyllvärmare på uni-
versitetet. 1998 gav vi på Libers förlag ut boken Distansarbeta i framtidens IT-samhälle. Vi presenterar både en historiskt organisationsteoretisk översikt och en framtidsvision för att inspirera till olika former av förändringsarbete i företag och organisationer. Vi har även pekat på de fördelar och nackdelar som finns med metoden och
vilka krav som ställs på individen och organisationen.
• arbetet utförs på distans med hjälp av
data- och telekommunikation
• arbetet inte är platsberoende
• arbetet utförs självständigt med ett stort
mått av självbestämmande
• uppdragsgivaren och medarbetaren bestämmer tillsammans vilket resultat som ska
uppnås – målstyrt arbete.
Vår definition på distansarbete
är att
Telework99 i Århus
Vid EU:s Telework99 konferens i Århus föreläste jag om våra funderingar om hur vi
kan identifiera incitament som kan vara avgörande för att medarbetare och arbetsgivare ska börja tänka i termer av distansarbete som metod i förändringsarbetet. Ett sådant incitament inträffade i mars 1999 när Stockholm drabbades av en busstrejk som
gjorde att människor inte kunde ta sig till sina arbeten. En synlig effekt av det inträffade var att intervjuade medarbetare i media offentligt informerade om att de hade för
avsikt att diskutera förändrade arbetsformer med sin arbetsgivare för att kunna utföra
sina arbetsuppgifter. Arbetsgivare hade liknande tankar för att eliminera produktionsbortfall. Frågan är hur man tar tillvara sådana tillfällen i utvecklingsarbetet?
Distansarbete är ett ord som tolkas på många olika sätt. Att så är fallet blir jag varse
de få gånger som det skrivs om Distansarbete i våra svenska medier eller när jag använder ordet i syfte att beskriva hur jag arbetar. Ibland kan det vara ett hinder när
tolkningen hos mottagaren inte sker i en interaktivitet, men i det motsatta fallet blir
det en möjlighet till utveckling om en dialog skapas. Att våra olika företagskulturer,
med de värdegrunder de bygger på, ofta utgör ett hinder till förändrade arbetsformer är
viktigt att beakta. Att människor i undersökningar återvänder till att förlägga sin arbetstid vid den ordinarie arbetsplatsen på grund av att de känner att de missar information, inte får tekniken att fungera, känner sig isolerade osv säger mer om en företagskultur som inte är mogen ännu för att hantera flexibla arbetsformer än om medarbetaren som återgått till en tidigare arbetsform.
Mitt arbete idag
Jag arbetar sedan 1995 som utvecklingsansvarig på en stiftelse med ett nationellt
tidsbegränsat uppdrag om minst 10 år. Jag har varit med om att bygga upp organisationen. Vi är idag ett team på fyra personer som arbetar i en flexibel och lärande organisation. Vi arbetar tillsammans i olika nätverk och anlitar externa resurser för olika
arbetsuppgifter. Jag bor i Stockholm och arbetar i Uppsala. En resa med tunnelbana,
tåg och buss som tar cirka 1 tim 50 minuter i vardera riktningen. På tunnelbanan som
ofta är fullsatt kan jag på sin höjd läsa morgonens nyheter som jag tankat ner på min
PalmV från nätet på morgonen när jag tagit mig en första titt på e-posten.
På tåget får jag däremot 40 minuter för mig själv. Det är en tid som jag med åren lärt
mig att värdesätta då jag helt ostört kan läsa och reflektera över olika texter som mitt
arbete kräver att jag tar ställning till. Här planerar jag även dagen och förbereder möten. Vid återfärden på kvällen brukar jag summera dagens händelser och mera förstrött
bläddra i någon tidning och även sova en stund då resandet i längden är tröttsamt, 1112 timmar resa och arbete per dag de dagar jag är i Uppsala.
Eftersom mitt arbete innebär externa kontakter och resor, arbetar jag på många platser
med olika kommunikationsmöjligheter. En till två dagar i veckan distansarbetar jag
och kan då vara både hemma och på andra ställen i landet.
På hemmaplan har jag utökat
mitt privata boende med ett rum
i en fastighet 50 m från bostaden.
Jag hyr detta rum privat av ett
tekniskt företag verksamma i en
helt annan bransch än vad jag
verkar i. Här har jag själv skapat
en oas för reflektion, arbete,
andra aktiviteter för att få distans
till mitt privata boende. Detta
skapar möjligheter för mig att
förlägga möten på dagtid relaterade till mitt arbete när jag distansarbetar och på helger och
kvällstid till mitt privatliv när jag
är föreningsaktiv eller bedriver
vidare studier tillsammans med
studiekamrater, detta utan att inkräkta på den övriga familjens
fritid i bostaden. En lösning som för mig skapar det behov jag har av avskildhet och
samvaro. Fikarasterna med mina hyresvärdar får mig ofta att reflektera över vad jag
gör och skärpa tanken och försöka förklara mina förehavanden.
En annan positiv aspekt av mitt distansarbete är att jag blir delaktig i mitt eget lokalsamhälle. Jag har inrett mitt kontorsrum med en del möbler från den lokala möbelhandlaren med begagnade möbler. Jag handlar lunch hos den lokala salladsbaren. Jag
köper bröd till mina möten hos det nyöppnade bageriet och jag köper kontorsartiklar
hos tjejerna i pysselaffären. Jag möter mammor och barn på väg till och från lekparken
och skolan. Jag verkar till en utveckling av en levande stadsdel, en förutsättning för en
lokal demokrati.
Min utrustning
Tekniskt använder jag en bärbar dator från min arbetsgivare som jag kan koppla upp
mot företagets server. Den mesta kommunikationen sker via e-post. När jag reser använder jag min mobil och PalmV till att sända mail, fax och SMS vilket är ett utmärkt
sätt att kommunicera med omvärlden utan att behöva involvera alla andra resenärer i
olika, för dem ointressanta samtal. På spilltid mellan möten då jag reser uppsöker jag
gärna ett trevligt kafé i anslutning till en kulturinstitution där jag kan skriva och kommunicera ljudlöst tack vare telekommunikationen. Detta sätt att arbeta innebär att våra
kontakter då vi träffas på kontoret får ett mycket intressant innehåll då vi utbyter information och planerar strategier framåt. Till den dagliga rutinen hör gemensam postöppning som sker oberoende om någon i teamet inte är närvarande. Eftersom vi inte
har fasta dagar för distansarbete, utan situationsanpassar verksamheten efter de fasta
cykliska rutiner som vi har i kommunikationen med omvärlden genom ett bidragsförfarande, kräver det god gemensam planering. Akut information meddelas den som inte är
närvarande via e-post eller mobiltelefon.
Kvalitén på arbetsinsatsen ökar enligt min erfarenhet och verksamheten tillförs syre
från omvärlden. Men faran lurar alltid runt hörnet att man blir uppslukad av sina arbetsuppgifter varför ett viktigt samtal alltid pågår både på kontoret och med mig själv
och familjen för att hitta en bra balans mellan arbete och fritid.
I början på november åker jag till Bryssel på en egen utbildningsresa för att delta vid
the 4th European e-Work Awards ceremony. E-work, telework, telependling, distansarbete det finns många namn på ett flexibelt sätt att arbeta men vad det ändå till
sist är frågan om är att hitta former för medarbetare och företag att samarbeta för deras
utveckling och framtid och för samhällets bästa. Att lära av andra länders försök att
utveckla metoder är inspirerande och dessa mötesplatser som konferenserna skapar är
därför viktiga för erfarenhetsutbyte.
Birgitta Persson
November 2000
[email protected]
© 2000 BiVision. All rights reserved.
