Den gamle och evigheten

Den gamle och evigheten
Av: Babak Djampour
I
Vi färdas tillbaka till en tid då människor ännu inte byggt hus av stål och betong. Vi färdas i
ordens hastighet till en tid då människor ännu lever under himlen, vid födelsens vattendrag.
Orden tar oss till en dal mellan två enorma berg. Dalen omsluts av bergen likt en moders armar
håller om sitt barn. På ett av dessa berg finner vi en gammal man, en vis gammal man.
Högt uppe på bergets nordliga sluttning sitter den vise gamle mannen och ser ner på sin hemby.
Med vattenpipans munstycke vilandes mot ena knäet söker han med blicken bland stjärnorna.
Hans nackmuskler har vant sig vid ansträngningen för inte har det passerat honom en enda kväll
de senaste sju åren utan att den gamle mannen vänt ansiktet mot natthimlen.
Denna kväll, likt alla andra kvällar, infinner han sig på grubbleriets oändliga linjer som binder
samman de ljusa prickarna ovanför bergen. Till skillnad från andra kvällar har den gamle mannen
en gång fallit ner från det oändliga nät av linjer ovanför honom och nu försöker han åter klättra
upp på det som ska föra honom över och bortom himlen.
Efter en stunds sökande finner han himlens längsta linje och påbörjar sin färd genom och mellan
ljuset.
Han lägger märke till en skillnad mellan nattens himmel och alla de som han beskådat de senaste
sju åren. I natt verkar himlen för honom aningen ljusare. Han tänker inte mer på saken utan
stiger raskt ombord på en tankens hästvagn som tar honom på hans resa.
Hjärtat talar till den gamle vise mannen likt en moders röst som slukas av ett barns öron. Hans
mun står vidöppen medan nacken är vriden upp mot natthimlen. Under ett ögonblick förstoras
pupillerna tills de rymmer hela natthimlen. I ett enda ögonblick, i en enda punkt.
Punkten förstoras och förminskas samtidigt som den gamle mannens andning faller allt djupare
och djupare tills den slutligen reduceras till små ryckningar i bröstkorgen. Avstånden mellan
punkterna finns inte längre. Tiden är inte längre övergripande för den gamle vise mannen, den är
ingripande.
Den gamle mannens hud splittras och med vinden sköljs den bort från kroppen. Bitarna svävar
med nattens lätta smekningar och faller mjukt ner till marken. På marken blir huden ett med
gräset som är lika fuktigt som mannens ögon. Från marken hör den gamle mannen hur bergen
talar till honom och hur de berättar om flodens återfärd till havet.
Andningen återkommer till den gamle mannen och ögonen slås upp, de rymmer varsin måne.
Huvudet är fortfarande riktat mot natthimlen men hans drömmars ögon ser längre än den punkt
varpå han vilat sina tankar.
Han ser in i mörkrets djup och ljuset från fjärran stjärnor passerar hans inre. Längre och längre in
i universum dras hans blick och desto längre han störtar in i rymden desto mjukare blir hans
andning. Den mjuka andningen för honom tillbaka till jorden där hans hud ligger splittrat. Allt
sker överallt, inom och utom. I den och U den.
Den gamle vise mannen är fast i marken och ur detta tillstånd uppfattar han varat som ett träd.
Känslorna drar igenom honom med blodet och slår rot i hans minne.
Hans minne är på marken, i jorden och i bergen.
Trädet växer, och bergen talar till det. Mörkret är det enda som når den gamle mannens ögon.
Ljuset från fjärran stjärnor speglas nu på trädets gröna blad och i reflektionen kan man tyda en
evighet av minnen som återberättas i mörkret.
Allt har hänt förut, allt är en återupprepning av tidigare minnen, i samma ljus. Trots det är inte
natthimlen sig lik. Ljuset har tagit ny skepnad medan den gamle vise mannen sitter fastrotad i
nuet. Hans vara är för ett ögonblick alltet och för evigt kärleken.
Gamla mönster återupprepar sig i det eviga ljuset på det nya trädet.
Mörkret har hunnit bli en vana när ljuset efter en evighets frånvaro åter anländer till sinnet.
Nyheten sprider sig till mannens ögon och drömmarna tar ny form, likaså trädet. Den gamle vise
mannen är inte längre ett träd. Trädets rötter har rivit ner honom från tillvarons krok och planterat
honom i det reflekterande ljuset. Där blir han tillfångatagen av ånger.
Den gamle vise mannen fängslas i teorins sannaste värld. I en ljuspartikels imaginära kapsel
hamnar ögonen då en obehaglig känsla strömmar igenom jorden. För första gången sedan
barndomen ångrar den gamle vise mannen något. Han inser ingenting men ser allting. Allt verkar
så välbekant. Han minns sin barndom, han minns sina föräldrar.
Bergen talar fortfarande till honom.
Värmen strömmar igenom kroppen och natthimlen återtar sin vanliga form. Trädet fäller sina löv
till huden och jorden blir åter mannens kropp. Något har förändrats.
Frukten faller ner ifrån trädet. Nuet faller ifrån mannen och en ny stjärna har hunnit födas på
natthimlen. Bergen talar till stjärnorna.
Ljuset fortsätter att fylla honom underifrån och han återfår långsamt kontrollen över sin kropp.
Värmen blir allt starkare och starkare tills han inte längre uppfattar nattens kyla. En enorm tyngd
har placerats på hans bröst, som om den nyfunna stjärnan slungats ned och frenetiskt börjat
pumpa hans hjärta. Hjärtat slår allt starkare och fortare.
Kroppen vaknar till liv och den gamle vise mannen känner marken under sig. Jorden är planterad
under hans kropp. Kroppen är brinnande het.
För varje hjärtslag väcks ett nytt minne. Han minns känslorna men ser inte ansikten. Han minns
röster men ser inte ögon. Han minns dofter men ser inte sig själv.
En fråga ekar i den gamle mannens medvetande:
”Vad är det jag hör?”
Denna tanke väcker hans Jag, hans intellekt och frågan börjar rusa igenom medvetandet, de forsar
tillsammans med blodet igenom kroppen.
”Vad är det jag hör?”
Nu finns bara denna tanke. Den gamle vise mannen kan inte höra sig själv längre, inte heller kan
han tänka på sig själv.
Trots det ekar frågan i hans medvetande.
”Vad är det jag hör?”
Tårar forsar ner för den gamle vise mannens kinder. Jorden håller honom inte längre i rötterna.
Dropparna bildar bekanta kanaler i ansiktet och känslorna återfår sin ursprungliga nyans. I
drömmarnas värld är mannen fullt vaken och bara ett enda ord återstår. Ordet erövrar alla andra
tankar och ekar i medvetandets oändliga korridorer.
”Äntligen!”
II
Åren hade gett den vise gamle mannen många barn och stor respekt av byinvånarna . Han var
byns främste medicinman, läkare, lärare och ledare. Hans ord var alltid välvalda och hans
budskap ständigt tankeväckande. Trots sin ålder och sitt vita skägg var den vise mannen stark och
rakryggad. Han hade turen att ärva sin faders enorma förmögenhet vid relativt ung ålder. Genom
livet hade han inte behövt arbeta med samma intensitet som resten av byborna. Trots det var han
inte främmande för arbetet. En stor del av hans ungdom hade gått åt att följa med fadern på hans
handelsresor, vilket för den gamle vise mannen , som då var en ung man, var som ett arbete.
Fadern var, för byarna i området, en respekterad och betydelsefull man. Utan faderns
ekonomiska bedrifter, tekniska verktyg och stenhårda disciplin hade den egna lilla byn aldrig
varit den oas som den kom att bli. För detta uppskattades han högt av byns alla familjer.
Fadern hade alltid föreställning om att sonen skulle följa i hans fotspår och det gjorde sonen så
länge fadern var vid livet. Sonens främsta önskan var att tillfredsställa sin far som han älskade
över allt annat. Han visade sin kärlek till fadern genom att bli den bästa av bästa handelsmän.
Den unge mannen var känd i alla byar, städer i riket. Att vara den bästa var svårt för sonen då han
ständigt konkurrerade med sin egen far. Far och son tillbringade dagar och nätter på resor över
landet tills fadern en dag såg sanningen i vitögat. Samma kväll lämnade fadern sin stora familj för
att inleda en ännu större resa. Innan han reste fick han sonen att lova honom en sak.
Fader: Lova mig en sak min son, bara en sak. Att du fortsätter precis så som du alltid har gjort, låt
inget förändras. Du är den bästa av de alla bästa köpmän. Jag är inte och kanske har jag aldrig
heller varit behövd. Jag måste vidare, till min ungdom, till mina drömmars land. Jag vet inte hur
länge jag blir borta, det vet jag ingen som vet.
Sonen lyssnade på sin fars ord medan ansiktet dränktes av tårar. Den unge mannen kunde inte
göra något annat än att lyda sin far, som han älskade mer än sig själv.
I flera år tillbringade fadern livet utanför byn, på upptäcktsresor, och återvände emellanåt för att
hälsa på sin familj som med tiden kom att bestå av allt fler barnbarn.
Sonen hade inte enbart ärvt faderns förmögenhet och skicklighet utan även hans charm värme
och rättvisa. Alla i landet kände till honom och respekterade honom för hans ärlighet och
stränghet.
Men åren drog snabbt förbi och faderns tid på jorden tog en dag sitt slut. Faderns död resulterade
i att sonen tappade all lust för handel och affärer. Han lade ner verksamheten och delade ut
hälften av sin jord och förmögenhet till sina barn och skänkte resten till landet. Det blev en stor
migration till byn då flera fattiga familjer och släkten invandrade till de enorma hus och
arbetsplatser som öppnades i och med sonens fördelning av egendomen. Sonen hade vid det här
laget blivit den kunnigaste bland byarna i de flesta discipliner som matematik, geografi, historia
och språk.
Folket hyllade honom som en välgörare men själv såg han sig som en bristfällig människa.
Därför kom han att med tiden kallas för den vise mannen. Själv såg han sig inte som vis och det
ledde bara till större övertygelse från byborna om att han var den visaste av de alla visa. Istället
upplevde den vise mannen alltid en tomhet som aldrig kunde täckas av den enorma rikedomen,
allt resande eller av hans stora familj.
Man hade även börjat kalla honom för ”den gode” men själv visste han inte vad god innebar. Han
visste att han inte visste mycket och det gav honom en viss smärta genom åren. Han var dock
ensam om den åsikten samtidigt som insikten födde ett mörker inom honom.
Han tyckte inte att byborna eller familjen förstod honom eller att de överhuvudtaget förstod sina
egna livs. Ofta fann han det konstigt att de trots sin okunnighet kunde fortsätta sina liv utan några
som helst bekymmer. Själv var han helt uppslukad av tankar om tiden och rummet. Ingen hade
han att dela sina tankar med trots att alla var redo att lyssna. Ingen hade han som lyssnade, ingen
hade han som spelade efter hans hjärtas slag.
Som tröst lärde den vise mannen ut matematik, geografi, historia och det skriftliga språket till
byborna.
För att frigöra sig ifrån sig själv och frågorna begav sig den gamle vise mannen varje kväll till det
nordliga bergets sluttning och rökte där sin vattenpipa i lugn och ro. I början var det en
tillflyktsort för honom men med tiden etablerade han ett personligt band med bergen. Det blev en
plats för mentala utflykter och spännande insikter. För varje kväll han begav sig till platsen
ovanför hembyn kände han hur sanningen blev allt mer tydlig men att avståndet alltid förblev
detsamma.
Han var fortfarande ensam om att känna ensamheten.
III
Den gamle mannen tar ett djupt andetag innan han långsamt reser upp och packar ihop sin
vattenpipa och kudde. Han tittar ner på sin hemby och hittar sitt hus bland de många andra. Med
blicken fäst på sitt hem börjar han vandringen nerför kullen. Mannen rör sig söderut mot byn.
Hjärtat slår långsamt och den gamle mannen känner ingen brådska. Hans andning följer fotstegen
som i sin tur följer hjärtslagen.
”Äntligen!”
Framme vid dörren tar den gamle mannen av sig sina sandaler och placerar dem varsamt utanför
huset. Han stiger in i sitt hem. Blicken är fäst vid mörkret djupt inne i det innersta rummet.
Medan han långsamt rör sig igenom huset passerar han sin äldsta sons döttrar som sover ljuvt
bland de stora kuddarna i salongen. Den gamle mannen känner av deras lekfulla anda medan han
går förbi dem. Han fortsätter längre in i huset och hälsar kort på sina döttrar som fortfarande
ligger vakna och pratar gamla minnen. De hälsar glatt på sin far men den gamle vise mannen hör
inget. Han hör inget förutom slagen.
Han går längre in i huset. Mörkret blir allt djupare och den gamle mannen vägleds av sina
minnen. Den gamle mannen släpper inte blicken ifrån mörkret, den är fast i mörkret likt
stjärnorna på den kolsvarta natthimlen.
Mannens andning återspeglar inte längre hans hjärtas slag, den följer ett nytt instrument. Ett
instrument som låter välbekant, ett instrument som väglett den gamle mannen från natthimlens
oändlighet och ner till detta rum. Den gamle mannens andning följer nu ett annat hjärta.
Mannen står blixtstilla och lyssnar på detta hjärta. Han hör det han letat efter. Han hör
barndomens rytmer. Han hör ny musik men trumslagen är äldre än bergen. Han minns inte
trummorna men de finns där. Hjärtat talar till honom.
- Du är tillbaka.
Den gamle mannens hjärta hinner slå ett slag innan han svarar.
- Ja, nu är jag tillbaka.
Den gamle mannen står kvar ett ögonblick och fortsätter att lyssna till hjärtat innan han avbryts.
- Är du trött?
- Nej, svarar den gamle mannen.
Hjärtat slutar att slå ett ögonblick och med det upphör musiken men mannen fortsätter att lyssna,
för trummorna är fortfarande kvar. Hjärtat slår åter efter trummorna. Den gamle mannen står
kvar.
- Jag förstår nu.
- Vad är det du förstår?
Den gamle mannen tar ett kliv in i rummet och faller mjukt ner på golvet och lägger sig på
madrassen.
- Äntligen har jag funnit det jag så länge har letat efter.
- Jasså? Berätta.
- Det ska jag göra gamle vän.
Länge har jag sökt efter tillvarons mening och sökandet tycktes inte föra mig någonvart.
Trots mina otaliga försök har någonting alltid lett mig tillbaka till den stig som idag
liksom alla andra dagar fört mig tillbaka hit, till dig.
Jag återkommer alltid till dig som dagen återkommer till natten. Jag återfinns vid din sida
för endast i din värme inser jag alla världars sanningar. Inatt upplevde jag bergens
sanningar då de talade till mig.
De talade till mig!
Men varken det nordliga eller det sydliga berget sade mig något om mitt sökandes syfte.
Ingen av dem kunde berätta för mig om tidens stoff.
- Tidens stoff?
En tystnad föds samtidigt som mannen borrar sin blick i det svarta.
- Ja, ännu har ingen talat om tidens stoff.
Jag har många nätter talat till hjärtat och blivit ett med jorden, men ur varken den ena eller
den andra kunde jag urskilja den tredje. Jag har många nätter vänt blicken upp mot himlen
i sökandet efter svaren men inte förrän nu inser jag att frågan för längesedan varit
besvarad.
Jag älskar dig min vän.
Jag älskar dig lika mycket som min mor älskade mig och som min far älskade min mor.
Jag älskar min far lika mycket som jag älskar vår son och dig ser jag i dem båda. Jag
älskar mina systrar så som jag älskar mina bröder men inte mindre än jag älskar våra
barnbarn. Jag älskar våra döttrar lika mycket som jag älskar mig själv och oss älskar jag
lika mycket som jag älskar bergen.
För jag har sett in i tidens ögon min kära, jag har återfunnit den punkt ur vilken jag en
gång föddes.
Nu ser jag dig min kära. Det är endast i nuet som jag kan älska dig.
Alla minnen är som sagor, men nuet är evigt.
Du är min början, du är mitt slut. Men i nuet är du mitt helgon.
Den gamle mannen omfamnar sin vän i tårar.
Det blir tyst en stund
- Det tog sin tid käre make. Nu ser du äntligen det jag har sett varje dag av vårt liv. Jag har väntat
på dig min kära, hör du musiken?
- Ja! Äntligen.
IV
Fullmånen sprider sitt ljus över byn mellan de två bergen. Den gamle mannen sitter på
sluttningen till det södra berget. Han sitter med benen i kors på sin mjuka kudde och munstycket
till vattenpipan vilandes mot ena knäet. Mot det andra knäet lutar en trumma.
Länge har mannen väntat på fullmånen. Aldrig har ljuset av månen varit så starkt och tydligt som
denna natt. Ovanför det norra berget visar sig månen som en fulländad, perfekt, cirkel. Den
gamle mannen spelar efter sitt hjärta.
Musiken ljuder mellan bergen, ner till hembyn. Trumslagen studsar mot bergsväggarna och
bergen sjunger sin sång till månen. Mannen lyssnar på sången samtidigt som han lutar ögonen
mot ljuset. Månskenet reflekteras på mannens ansikte och i de många rynkorna kan en livstid av
minnen tydas. En evighet av rötter som återgår till jorden, i takt med trumslagen.
En ung man från hembyn är på sin nattliga promenad i sökandet efter en plats varpå han kan vila
sina ben och tankar. Den unge mannen hör trummor från det sydliga berget och följer trumslagen
tills han kommer upp på sluttningen. Där finner han den gamle vise mannen sittandes på sin
kudde i månskenet. I den gamles blick ser den unge något som påminner honom om forna dagar.
Han ser även något nytt, något han aldrig sett förr. Den unge mannen tänker för sig själv:
”Vad är det jag ser?
Är det kanske en förälskelse?
Eller är det en nyhet?”
Han står kvar en lång stund och betraktar den gamle mannen medan han spelar på sin trumma.
Där står han och lyssnar tills han slutligen inte känner benen under kroppen. Trummorna väcker
gamla minnen och nya bilder presenterar sig för den unge mannens inre. Efter tre timmar
återvänder den unge tillbaka till hembyn.
På vägen ner infinner sig den unge mannen på grubbleriets oändliga linjer.
”Vad var det jag såg?
Var det kanske en förälskelse?
Eller var det en nyhet?”
V
Följande natt återvänder den unge mannen till det sydliga bergets sluttning.
Inatt behöver den unge mannen bara blunda och följa ljudet av trumslagen för att hitta till den
gamle. Slutligen står han i månljuset framför den gamle mannen. Den unge mannen ser den
gamle i ljuset och tänker för sig själv.
”Aldrig någonsin har jag sett en sådan belåtenhet och fridfullhet hos en människa.”
Tankarna ekar i medvetandets korridor ända tills de slutligen når en vägg. Tankarna studsar mot
väggen och ekar tillbaka med en fridfull och bekant röst.
”Du ser en lycklig man.
Du ser en fulländad man.
Du ser det du vill bli och dit du är på väg.
Du ser en förälskelse.”
Aldrig någonsin har rösten talat så tydligt. En värme sprids i den unge mannens kropp av den
återfunna bekantskapen.
Den gamle mannen vänder sina ögon mot den unge mannens ögon. Han borrar in blicken i de
svarta cirklarna samtidigt som den unge står fastrotad i marken framför honom. Kroppen står
stilla men nerifrån, ur den gamles perspektiv slår den unge mannens tankar kraftiga vingslag i
takt med trumman. Den unge mannens tankar reser sig upp mot skyarna tills de slutligen befinner
sig ovanför bergen.
Ovanifrån betraktar den unge mannen sin hemby och riktar sin blick framåt, mot horisonten.
Den gamle mannen slutar att spela på sin trumma och riktar sina tankar mot de svarta cirklarna
som står framför honom. I den unge mannens ögon ser han ännu inte bortom horisonten. En
horisont i vilken frågorna ännu finns kvar.
Den unge mannen avbryter den gamle mannens tankar:
”Vad är det du ser gamle vise man?
Vad är det du hör?”
Den gamle vise mannen tittar upp mot himlen och ser på månen. Han betraktar det runda
månljuset ovanför den unge mannen och kan inte motstå ett leende innan han svarar:
”Det ska jag tala om för dig unge man.
Men först ska du visa för mig,
vad du känner.”
Och så inleder den gamle vise mannen en ny takt som försätter den unge mannen i en våg av
rörelser. Den unge mannen dansar resten av kvällen till den gamle mannens trumslag på det
sydliga berget, i månljuset, ovanför hembyn, under natthimlen.