UPPSALA UNIVERSITET
Nationalekonomiska institutionen
Examensarbete C
Ht 2005
”Personer som skulle kunna få jobb”
En studie av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för invandrare
Författare: Marika Lindgren Åsbrink
Handledare: Anders Forslund
Sammanfattning
Det råder sedan 1980-talet stora skillnader i sysselsättningstal mellan inrikes och utrikes födda i
Sverige. Det finns ett uttalat politiskt mål att minska dessa skillnader genom att öka
sysselsättningen bland invandrare. För att åstadkomma en sådan förändring har en rad åtgärder
prövats hos olika myndigheter och bland Sveriges kommuner. Resultaten är varierande. Denna
uppsats undersöker en av de nyare arbetsmarknadspolitiska åtgärderna riktade mot invandrare,
nämligen det så kallade SIN-stödet, Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare. Det rör sig om en
förstärkt arbetsförmedlingsverksamhet med inslag av uppföljning och aktivt deltagande på
arbetsplatsen av arbetsförmedlaren. Uppsatsens syfte är att undersöka vad, om något, som är nytt
med denna åtgärd. Handlar det om helt och hållet nya idéer, eller rör det sig enbart om en
resursförstärkning av den ordinarie arbetsförmedlingsverksamheten?
Uppsatsen är upplagd som en kvalitativ intervjustudie där arbetsförmedlare, arbetssökande och
arbetsgivare, som samtliga har erfarenhet av SIN-stödet, intervjuas. Uppsatsens slutsats är att SINverksamheten inte innehåller några nya inslag i någon större utsträckning. Det avgörande är istället
de ökade resurser som gjorts tillgängliga för åtgärden. Dessa resurser har gjort att de idéer som styr
Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet har kunnat utvecklas och fördjupas, något som upplevs
som mycket positivt av samtliga intervjupersoner.
Nyckelord:
arbetsmarknad, invandrare, arbetsmarknadspolitisk åtgärd, arbetsförmedling,
arbetsplatsintroduktion
1
INNEHÅLL
1. INLEDNING OCH BAKGRUND…………………………………………………….………..4
1.1 Inledning……………………………………………………………………………..…..4
1.2 Syfte och frågeställning……………………………………………………………..…...5
1.3 Disposition……………………………………………………………………………....5
1.4 Begrepp och formalia…………………………………………………………..………..5
1.5 Invandrares situation på den svenska arbetsmarknaden……………………….………...5
1.6 Möjliga förklaringar till invandrares sämre ställning på arbetsmarknaden……..……….6
1.7 Forskning kring förstärkt arbetsförmedlingsverksamhet………………………………..7
1.8 Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare……………………………………………8
1.9 Regeringens proposition…………………………………………………………………8
1.10 Supported employment……………………………………………………………...…9
1.11 Arbetsmarknadsstyrelsens återrapportering…………………………………………..10
2. METOD…………………………………………………………………………………..……..10
2.1 En motivering…………………………………………………………………………..10
2.2 Urval och praktiskt tillvägagångssätt…………………………………………………..11
3. RESULTAT – ARBETSFÖRMEDLARE……………………………………………………12
3.1 De intervjuade………………………………………………………………………….12
3.2 Sökandeanalysen……………………………………………………………………….12
3.3 Arbetsanskaffningen…………………………………………………………….……..13
3.4 Arbetsanalysen…………………………………………………………………………15
3.5 Arbetsplatsintroduktionen – supported employment………………………...….……..16
3.6 Arbetsplatsens stöd…………………………………………………………………….18
3.7 Anställningen…………………………………………………………………………..18
3.8 Uppföljningen………………………………………………………………………….19
3.9 Invandrarskapet och etnisk diskriminering…………………………………………….20
3.10 Flexibilitet kring riktlinjerna och invändningar mot metoden………………….…….23
3.11 Tiden………………………………………………………………………………….25
4. RESULTAT – ARBETSSÖKANDE………………………..………………………….……...26
4.1 De intervjuade………………………………………………………………………….26
4.2 Tidigare erfarenheter av Arbetsförmedlingen…………………………………………27
4.3 Upplevelser av SIN-stödet…………………………………………………………….28
4.4 Invandrarskap och etnisk diskriminering………………………………………..…….29
4.5 Job ready………………………………………………………………………….……30
5. RESULTAT – ARBETSGIVARE………….…………………………………………………31
5.1 De intervjuade………………………………………………………………………….31
5.2 Tidigare erfarenheter av Arbetsförmedlingen………………………………………….31
5.3 Anställningsformer……………………………………………………………………..32
5.4 Upplevelser av SIN-stödet...…………………………………………………….……..33
5.5 Invandrarskap och etnisk diskriminering………………………………………………35
6. SAMMANFATTANDE ANALYS OCH SLUTSATSER………………….………………...36
6.1 Effektivitet i matchningen……………………………………………………….……..36
6.2 Arbetsanskaffning och nätverk………………………………………………….……..37
6.3 Handläggaren som konfliktlösare……………………………………………….……..39
6.4 Handläggaren som coach och säljare…………………………………………………..39
6.5 Vilka tar del av SIN-stödet?……………………………………………………………40
2
6.6 Den överflödiga arbetsplatsintroduktionen?…………………………………….…….41
6.7 Anställningsformer…………………………………………………………………....43
6.8 Etnisk diskriminering………………………………………………………………….44
6.9 SIN – resursförstärkning eller något nytt?…………………………………………….45
REFERENSER…………………………………………………………………………………...46
3
1 INLEDNING OCH BAKGRUND
1.1 Inledning
I syfte att komma till rätta med den höga arbetslösheten hos invandrargrupperna har en rad åtgärder
skapats under flera decennier, både av Arbetsmarknadsverket och av landets kommuner.1 Det är
uppenbart att behovet är stort. Det råder däremot oenighet kring vilka metoder som verkligen
hjälper, precis som att det råder oenighet kring vad som kan förklara den sämre position på
arbetsmarknaden personer med utländsk bakgrund har. Något förenklat kan man säga att det går en
skiljelinje mellan modeller som riktar in sig på att hitta förklaringen hos invandrarna själva
(bristande kunskaper etc) och modeller som istället lägger fokus på det omgivande samhället
(diskriminering, felaktigheter i integrationspolitiken etc).
Denna skiljelinje i synsättet på integrationsfrågor återkommer ständigt i samhällsdebatten.
Eftersom det måste anses vara av yttersta vikt att skillnaden i sysselsättningstal mellan utrikes
födda och inrikes födda utplånas, kan det vara intressant att titta närmare på hur
arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade mot invandrare utformas idag. Arbetsplatsintroduktion för
vissa invandrare, även kallat SIN-stödet, är ett exempel på en relativt ny sådan
arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Den kom i bruk den 1 september 2003 med avsikten att fungera
som en försöksverksamhet i tjugo kommuner till och med den 31 december 2005. SINverksamheten har fått en del positiv uppmärksamhet i media2 och Arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör uttryckte tydligt önskemål om att åtgärden skulle få en fortsättning.3 I och med
budgetuppgörelsen hösten 2005 har försöket också förlängts ytterligare ett år.
Tanken bakom SIN-stödet är att erbjuda vissa invandrare en förstärkt arbetsförmedlingsverksamhet
samt stödinsatser från Arbetsförmedlingen även efter att en anställning kommit till stånd. Stödet
ska vända sig både till arbetstagaren och arbetsgivaren. Att man valt att kalla åtgärden
”arbetsplatsintroduktion” innebär att fokus ligger på att hjälpa till att introducera invandrare på
svenska arbetsplatser. Förutom att stor vikt läggs vid att den specialutbildade arbetsförmedlaren,
SIN-handläggaren, kartlägger den sökandes önskemål och erfarenheter samt vid att
arbetsförmedlaren använder sina nätverk för att hitta ett lämpligt arbete åt den sökande, innebär
SIN-åtgärden också att SIN-handläggaren kan vara med arbetstagaren på arbetsplatsen i början av
anställningen samt bistå med uppföljning på olika sätt. Inom ramen för SIN kan det vara aktuellt
för SIN-handläggaren att undersöka möjligheterna till att anpassa arbetsuppgifterna om
nödvändigt. Handläggaren anses också kunna fylla en funktion vad gäller att överbrygga den brist
på ”Sverige-specifik kunskap” man tänker sig kunna finna hos arbetstagare med
invandrarbakgrund.
Som framgår av denna beskrivning av SIN-metoden förekommer både inslag som är inriktade på
att avhjälpa förmodade brister hos invandrare som gör att de har svårare att hitta jobb, och inslag
som är inriktade på att på olika sätt påverka arbetsgivare att anställa invandrare, genom att stöd
erbjuds även till arbetsplatsen och genom att stor vikt läggs vid arbetsgivarkontakter och
platsackvireringsarbete från Arbetsförmedlingens sida.
1
Hallsten, Isaksson och Andersson, 2002, s. 3
Se exempelvis Göteborgsposten, www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=874&a=153693 och Sveriges radio,
www.sr.se/Orebro/nyheter/artikel.asp?artikel=414379
3
Tidningen Arbetsliv, www.prevent.se/arbetsliv/notiser.asp?year=2005&month=08&id=776#id776
2
4
1.2 Syfte och frågeställning
Eftersom det måste anses vara av stor vikt att de höga arbetslöshetstalen för invandrare åtgärdas är
det viktigt att undersöka de ansträngningar som görs från samhällets sida för att minska
invandrares arbetslöshet. I den här uppsatsen har jag valt att ägna uppmärksamheten åt den
arbetsmarknadspolitiska åtgärden Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare. Som vi sett tycks
många ställa sig positiva till åtgärden och försöksverksamheten har nyligen förlängts med ett år.
Det kan därför vara intressant att undersöka vad, om något, som är speciellt med just denna åtgärd.
Detta är också frågeställningen för denna uppsats. Innebär SIN-stödet något nytt och unikt, eller
handlar det ”bara” om en förstärkning av de vanliga arbetsförmedlingsinsatserna?
1.3 Disposition
Uppsatsens första del utgör en genomgång av situationen för invandrare på svensk arbetsmarknad,
forskning om förstärkt arbetsförmedlingsverksamhet samt en närmare beskrivning av SIN-åtgärden
och bakgrunden till den. Efter detta följer ett kortare metodavsnitt. Uppsatsens huvuddel utgörs av
analyser av de intervjuer jag gjort med arbetsförmedlare, arbetstagare och arbetsgivare som alla
deltagit i SIN-stödet. Uppsatsen avslutas med en sammanfattande analys och de slutsatser som dras
i den.
1.4 Begrepp och formalia
SIN-åtgärden riktar sig mot invandrare, det vill säga personer som bor i Sverige men som inte är
födda här. När jag använder ordet invandrare i denna uppsats är det följaktligen denna definition
jag syftar på. I uppsatsen förekommer ibland också begreppet ”personer med utländsk bakgrund”.
Det är ett begrepp som vanligtvis innefattar personer som är födda utomlands eller vars båda
föräldrar är födda utomlands. Begreppet kan dock när det används, bland annat av mina
informanter, ha en än vidare innebörd. Det kan handla om att någon har utländska rötter ännu
längre bakåt i släkten eller bara att personen ifråga har ett ”utländskt” utseende. Att definitionen av
detta begrepp är något vag spelar dock ingen roll för innehållet i denna uppsats, där nyckelordet
istället är ”invandrare”.
Citat ur skrift är infogade i texten med citationstecken. Excerpter ur mina intervjuer är markerade
med indrag och mindre textstorlek, utom när det rör sig om kortare citat, som då istället kan
förekomma i den löpande texten, med citationstecken.
1.5 Invandrares situation på den svenska arbetsmarknaden
Det är väl belagt att invandrare generellt har en sämre ställning på arbetsmarkanden än infödda
svenskar. År 2004 var andelen arbetslösa i arbetskraften 9,7 procent bland utrikes födda kvinnor,
mot 4,2 procent bland inrikes födda kvinnor. Bland utrikes födda män var arbetslösheten 11,4
procent, mot 4,5 procent bland inrikes födda män.4 Än mer relevant kan vara att titta på
sysselsättningstalen för invandrare, eftersom en större andel invandrare befinner sig utanför
arbetskraften än infödda svenskar. År 2004 var andelen sysselsatta bland utrikes födda kvinnor
55,8 procent, medan den var 73,5 procent för inrikes födda kvinnor. Samma år var andelen
sysselsatta bland invandrade män 62,3 procent och 76,4 procent för svenskfödda män.5
4
5
Integrationsverket 2005, s. 21
ibid s. 14
5
Fram till början av 1970-talet hade invandrare i genomsnitt högre sysselsättningstal än infödda
svenskar. Det var också fram till ungefär denna tidpunkt som invandringen till Sverige i första
hand var arbetskraftsrelaterad. På 1970-talet förändrades invandringen till att mer och mer handla
om flyktingar.6 Från och med mitten på 1970-talet började invandrarnas sysselsättningstal att
minska.7
Den ekonomiska krisen under 1990-talets början drabbade de redan utsatta invandrargrupperna
hårt,8 men situationen förbättrades avsevärt mot slutet av decenniet.9 Denna positiva utveckling
avbröts dock redan i början av 2000-talet.10 Det råder också stora skillnader mellan olika
invandrargrupper, där invandrare från Afrika och Asien, särskilt de som invandrat nyligen, har den
allra mest utsatta positionen på den svenska arbetsmarknaden.11 Rensar man bort effekterna av att
grupperna skiljer sig åt vad gäller ålder, utbildningsnivå och civilstånd ökar dessutom gapet
väsentligt mellan inrikes och utrikes födda. Utbildning och ålder lönar sig sämre på
arbetsmarknaden för utrikes födda än för inrikes födda.12 Studier visar dessutom att även barn till
invandrare har en svagare ställning på arbetsmarknaden än infödda, även om skillnaden i inkomster
är något mindre bland invandrarbarnen gentemot infödda svenskar än bland dem som själva
invandrat.13
1.6 Möjliga förklaringar till invandrares sämre ställning på arbetsmarknaden
För att förklara invandrares sämre ställning på den svenska arbetsmarknaden har en rad olika
förklaringsmodeller lagts fram och i olika grad prövats. En typ av förklaringar riktar in sig på
invandrares egenskaper och kunskaper. Eftersom nyanlända invandrare allmänt sett inte har lägre
utbildningsnivå än den infödda befolkningen, kan detta inte räcka som tillfredsställande
förklaring.14 En annan förklaring kan vara att invandrare saknar viss ”Sverige-specifik” kunskap
och att det skulle förklara den svårare situationen på arbetsmarknaden. Detta motsägs något av att
det finns studier som tyder på att även invandrare som genomgått en svensk universitetsutbildning
har en svårare arbetsmarknadssituation än infödda.15 Ytterligare en förklaringsmodell som
föreslagits är att den svenska modellen med starka fackföreningar, små löneskillnader och generösa
förmåner för dem som står utanför arbetsmarknaden skulle missgynna invandrare bland annat
genom att det finns få låglönejobb att tillgå.16
Förklaringar som istället är inriktade på arbetsgivaren och det omgivande samhället syftar till olika
sorters diskriminering. Undersökningar tyder på att anställningsdiskriminering är ett mer vanligt
förekommande problem än lönediskriminering bland redan anställda.17 Vad gäller
anställningsdiskriminering kan man skilja på statistisk diskriminering och preferensbaserad
diskriminering. Statistisk diskriminering härleds till informationsproblem och till att arbetsgivarens
6
Edin och Åslund, 2001, s. 101f
Gustafsson, Hammarstedt och Zheng, 2004, s. 19
8
Edin och Åslund, 2001, s. 136
9
Hallsten, Isaksson och Andersson, 2002, s. 4
10
Integrationsverket 2005, s. 13
11
Edin och Åslund, 2001, s. 137
12
Integrationsverket 2005, s. 16
13
Hammarstedt och Palme, 2004, s. 180ff
14
Gustafsson, Hammarstedt och Zheng, 2004, s. 46
15
ibid s. 47
16
ibid s. 48
17
ibid s. 47
7
6
beteende påverkas av föreställningar om gruppegenskaper snarare än av individens egenskaper.18
En föreställning om att fler invandrare än infödda svenskar har bristande svenskakunskaper, och
därmed är mindre produktiva, kan göra att även invandrare som har fullgoda språkkunskaper har
svårare att bli anställda, eftersom det är kostsamt för arbetsgivaren att ta reda på en arbetssökandes
alla egenskaper och alla invandrare därför istället blir dragna över en kam. Preferensbaserad
diskriminering går istället ut på att det inte råder någon produktivitetsskillnad mellan olika grupper
av arbetskraft, men att arbetsgivaren eller arbetsgivarens kunder av andra, irrationella skäl ändå
ogillar en viss sorts arbetstagare och att dessa därför får svårare att hitta ett jobb.19
Andra studier föreslår att det finns felaktigheter i den svenska integrationspolitiken, vilket
försvårar den arbetsmarknadsmässiga situationen för invandrare. Ett sådant fel skulle kunna vara
den så kallade ”Hela Sverige”-strategin, som styrde nyanlända flyktingars första bostadsort snarare
efter var det fanns lediga bostäder än var det fanns lediga jobb. Denna strategi rådde från mitten av
1980-talet till mitten på 1990-talet. Studier tyder på att detta har bidragit till både lägre
arbetsinkomst och sysselsättningsgrad bland flyktingar.20
Även i diskussionen kring vilka åtgärder som används för att motverka invandrares höga
arbetslöshet återkommer skillnaden mellan var man lägger fokus – på invandraren eller
omgivningen. Kritiker av den förda arbetsmarknadspolitiken menar att fokus för mycket legat på
invandrarna och för lite på resten av samhället. ”Ofta har utgångspunkten varit att ’invandrare’ har
bristande språkkunskaper, utbildning, social kompetens och lägre sökaktivitet, samt är bärare av ett
’kulturellt avstånd’ som förhindrar arbete på den svenska arbetsmarknaden”,21 skriver exempelvis
regeringens utredare Paul Lappalainen och Marcus Lundgren, och menar att fokus istället bör ligga
på ”makthavare som hinder för integration.”22
1.7 Forskning kring förstärkt arbetsförmedlingsverksamhet
”Most labour economics agree that job matching services are generally useful and cost effective”,
skriver Lars Behrenz, och mer specifikt att ”extra resources for special groups, such as young
people, women and immigrants, usually have rendered positive effects”.23 Behrenz egen studie av
en generell ökning av resurserna till Arbetsförmedlingen, i form av en personalförstärkning som
skedde 1987, visar dock att denna resursökning inte hade någon effekt på arbetslöshetens
varaktighet när det gällde jobb på den öppna marknaden.24
Tidigare undersökningar visar däremot att en intensifierad arbetsförmedlingsinsats riktad till vissa
grupper förbättrar deras situation på arbetsmarknaden.25 En undersökning från 2004 studerade ett
projekt som pågick från år 2000 till år 2002. I denna undersökning jämfördes en satsning på
arbetslösa invandrare i Södertälje, som skedde genom ett samarbete mellan Af och ett
bemanningsföretag, med en förstärkning av den reguljära förmedlingsverksamheten för arbetslösa
med invandrarbakgrund i Malmö. Resultatet visar att samarbetet med bemanningsföretaget i
Södertälje inte gett ett bättre resultat för arbetslösa invandrare än förstärkningen av de ordinarie
18
Björklund, Edin, Holmlund och Wadensjö, 1996, s. 141
ibid s. 139
20
Åslund, 2000
21
Lappalainen och Lundgren, 2004, s. 40
22
ibid s. 2
23
Behrenz, 1998, s. 78
24
ibid s. 21ff
25
Calmfors, Forslund och Hemström, 2002, s. 30ff
19
7
förmedlingsinsatserna i Malmö. Tvärtom tyder resultaten på att det är just förstärkningen av den
reguljära arbetsförmedlingen som gett påtagligt positiva effekter på arbetslösa invandrares
möjligheter att få arbete.26 Sammanfattningsvis tyder alltså forskningen på att riktade
resursförstärkningar av arbetsförmedlingsverksamheten till personer med invandrarbakgrund har
en positiv effekt på gruppens möjligheter att få arbete.
1.8 Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare
Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare, även kallat SIN-stödet, är en åtgärd som bedrivs på
försök i 20 olika kommuner sedan 1 september 2003. Åtgärden avsågs ursprungligen pågå till och
med 31 decempber 2005, men har i och med budgetpropositionen för 2006 blivit förlängd med
ytterligare ett år. SIN-stödet riktas till ”arbetssökande flyktingar och invandrare som deltar eller har
deltagit i av kommunen anordnat introduktionsprogram eller är eller riskerar att bli
långtidsinskriven och som bedöms ha förutsättningar för att ta ett arbete direkt.”27 Åtgärden
innebär att en specialutbildad arbetsförmedlare ska hjälpa den sökande att komma i kontakt med
lämpliga arbetsgivare, bistå den sökande och arbetsgivaren under den sökandes första tid på
arbetsplatsen, samt ansvara för uppföljning.
SIN-stödet läggs upp efter sex olika steg:28
1. Sökandeanalys – att kartlägga den sökandes önskemål och erfarenheter
2. Arbetsanskaffning – att ackvirera arbete åt den sökande
3. Arbetsanalys – att undersöka om det aktuella arbetet behöver anpassas på något vis
4. Arbetsplatsintroduktion – att introducera den sökande på den nya arbetsplatsen, eventuellt
vara med och lära upp personen på arbetsplatsen
5. Anställning
6. Uppföljning – att behålla kontakt med både arbetstagare och arbetsgivare för att på olika
sätt underlätta en fortsatt anställning
Analysdelen av intervjuerna med arbetsförmedlarna är upplagd efter bland annat dessa sex steg,
och deras innebörd förklaras därför närmare i denna del av uppsatsen.
1.9 Regeringens proposition
I regeringens proposition 2002/03:44 där införandet av SIN-stödet föreslås, motiveras det som
ytterligare en metod att komma till rätta med skillnaderna i sysselsättning mellan infödda och
utrikes födda. Förutom de redan existerande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna menar man att
”vissa grupper av invandrare” har behov av ytterligare insatser. ”För att dessa individer skall kunna
få en anställning behöver arbetsförmedlingen ofta ha mycket omfattande kontakter med olika
arbetsgivare. Det kan även finnas behov av insatser efter det att en anställning kommit till stånd.”29
Vidare skriver man i propositionen att det är viktigt att verksamheten utformas så att det inte
uppfattas som stigmatiserande, och att själva invandrarskapet i sig därför inte är någon lämplig
utgångspunkt för vilka personer som ska erbjudas stödet. Insatsen ska heller inte riktas mot
personer som har grundläggande brister i sin svenskspråkighet. ”Den aktuella verksamheten bör
26
Behrenz, Delander, Månsson och Nyberg, 2004, s. 263ff
Ams 2004a
28
Ams 2004b
29
Regeringens proposition 2002/03:44, s. 46
27
8
istället i första hand ta sikte på den problematik som är förknippad med avsaknad av
arbetslivsrelaterade nätverk och referensramar samt bristande kunskaper i mer yrkesinriktad
svenska.”30
I propositionen skriver man också att ”[d]et kan befaras att risken för att utsättas för etnisk
diskriminering ökar för individer med svag social, kulturell och ekonomisk förankring i det
svenska samhället, vilket inte sällan blir konsekvensen av arbetslöshet för den som invandrat. Mot
den bakgrunden bör arbetsplatsintroduktionen också kunna utgöra ett instrument för att motverka
en förhöjd risk att utsättas för etnisk diskriminering.”31
Det är intressant att notera att man i propositionen alltså talar om SIN-stödet som ett sätt att
motverka etnisk diskriminering (eller åtminstone en ”förhöjd risk” för detta). Det är dock något
oklart på vilket sätt man menar att åtgärden förhindrar diskriminering. Det tycks handla om att man
menar att det är själva arbetslösheten som för invandrare innebär en ökad risk att utsättas för etnisk
diskriminering, och att man därför genom att motverka arbetslösheten också minskar risken att
utsättas för diskriminering. Man kan då fråga sig på vilket sätt själva etniciteten kommer in i
sammanhanget, det vill säga vad skillnaden är mot att vilja motverka stigmatiseringen av
långtidsarbetslöshet för en infödd svensk. Eller kan det vara så att man menar att SIN-stödet också
kan påverka arbetsgivare att se bakom eventuella fördomar om invandrare? I linje med uppsatsens
frågeställning skulle detta kunna utgöra ett exempel på något ”nytt” i den aktuella åtgärden, om det
är så att syftet med åtgärden bland annat är att motverka etnisk diskriminering och inte bara att ge
de sökande större möjlighet att få och behålla ett arbete.
1.10 Supported employment
Supported employment är en metod som utvecklats framför allt i USA och Kanada sedan början av
1980-talet. Metodiken är inriktad på integrering av funktionshindrade i arbetslivet, och har
inspirerat införandet av SIN,32 vilket motiverar en kortare genomgång av metoden. ”Bärande
tankar är fullt deltagande i samhällslivet och att alla är arbetsdugliga”, skriver Sivert Antonsson om
supported employment.33 Sedan 1990-talet används arbetssättet även i Sverige som en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd för funktionshindrade.34 Arbetssättet kan se olika ut, men kärnan är
enligt Antonsson att arbeta efter följande tre steg: ”(i) före arbetstillträdet, (ii) under arbete med
inslag av träning och (iii) efter en arbetsplacering, där uppföljningen blir betydelsefull.”35 Det
första steget kan röra sig om kartläggning av den sökandes förutsättningar, genom bland annat
kontakter med vården och andra myndigheter. Det rör sig också om att hitta ett lämpligt arbete.36
Det andra steget handlar om att en stödperson introducerar den anställde på arbetsplatsen, är med
och tränar upp personen och eventuellt ser till att arbetsuppgifterna anpassas efter den anställdes
förmåga. Det tredje steget är en uppföljning, ofta långvarig, för att se till att arbetet fortlöper som
det ska.
30
Regeringens proposition 2002/03:44, s. 46
ibid s. 47
32
Ams 2003, s. 2f
33
Antonsson, 2003, s. 42
34
ibid s. 41
35
ibid s. 43
36
ibid s. 38
31
9
1.11 Arbetsmarknadsstyrelsens återrapportering
I juni 2005 överlämnade Ams en redovisning av dittills gjorda erfarenheter av SIN-åtgärden till
regeringen. Återrapporteringen är överlag positiv. I rapporten konstateras bland annat att andelen
som lämnat SIN och som var i arbete den 20 april 2005 var 52%. Vid en jämförelse med andra
arbetsmarknadspolitiska program menar Ams att SIN står sig väl vad gäller effektivitet. ”Resultatet
av försöket visar att metoden […] fungerar väl och att den arbetssökande får ett adekvat stöd för
sitt arbetssökande”37, skriver man bland annat, och förklarar detta bland annat med ”god precision i
matchnings- och platsakvireringsarbetet [sic].”38 I rapporten konstateras vidare att efterfrågan på
arbetskraft var låg under 2004 och att omsättningen till arbete minskade proportionellt sett mer för
invandrare än för andra grupper under detta år. ”En jämförelse mellan kontor med och utan särskilt
utbildade SIN-förmedlare visar emellertid att den relativa minskningen var lägre på kontoren med
SIN-förmedlare än på övriga kontor.”39 Rapporten drar vidare slutsatsen att ”[n]ågra avsteg från
metodiken har inte gjorts men under hand har konstaterats att målgruppens stödbehov får
tyngdpunkten i andra steg än när supported employment metodiken [sic] används för målgruppen
funktionshindrade.”40
Jag återkommer till Ams rapport i uppsatsens avslutande analys.
2 METOD
2.1 En motivering
Uppsatsen bygger på kvalitativa intervjuer med fyra SIN-handläggare, tre arbetsgivare och tre
arbetstagare som alla har deltagit i åtgärden. Eftersom upplägget är kvalitativt och antalet
informanter litet är uppsatsens generaliserbarhet låg. Dock säger förhoppningsvis analysen något
om hur SIN-åtgärden upplevs av några av dem som kommit i kontakt med den.
Med tanke på uppsatsens frågeställning verkade intervjuer vara den lämpligaste metoden för att ta
reda på det jag var intresserad av. Exempelvis en enkätundersökning hade haft fördelen att den
kunnat omfatta fler uppgiftslämnare, men frågeställningen är sådan att det skulle bli svårt att fånga
upp alla synpunkter genom en enkät. Kvalitativa intervjuer säger helt enkelt mer. Urvalsproblem
och tidsbegränsningar skulle i slutändan ändå inte gjort resultatet av en enkätundersökning mer
tillförlitligt än genom att använda intervjuer.
Att intervjua arbetsförmedlare som arbetar enligt SIN-metoden faller sig naturligt för denna
undersökning. Även att intervjua mottagare av SIN-stödet, de arbetssökande, är förstås relevant,
eftersom man kan tänka sig att de har delvis andra sätt att se på åtgärden än arbetsförmedlarna.
Något som ofta glöms bort då arbetsmarknadspolitiska åtgärder diskuteras är arbetsgivarnas roll. I
SIN-åtgärden är de i lika hög grad delaktiga som de arbetssökande. Mot denna bakgrund har jag
alltså valt att intervjua både arbetsförmedlare, arbetssökande/arbetstagare och arbetsgivare som har
erfarenhet av SIN-metoden. Jag anser att alla delar är lika viktiga för denna uppsats. Dock ligger
tyngdpunkten på intervjuerna med SIN-handläggarna. Skälet till det är att de har överblick över
alla delar av SIN-metoden, medan arbetstagarna och arbetsgivarna oftast bara kommer i kontakt
37
Ams 2005, s. 1
ibid s. 1
39
ibid s. 2
40
ibid s. 17
38
10
med vissa steg av metoden. Intervjuerna med SIN-handläggarna har därför innehållit mer
information än de andra intervjuerna, vilket speglas i att den analysdel som behandlar
handläggarnas erfarenheter är längre än de andra.
2.2 Urval och praktiskt tillvägagångssätt
Initialt kontaktades arbetsförmedlingar i Botkyrka, Stockholm och Södertälje, eftersom jag ville ha
representanter från tre olika kommuner. Att det blev just tre kommuner beror på att det tycktes mig
vara ett lagom antal i förhållande till uppsatsens storlek. Av praktisk-logistiska skäl valde jag
kommuner som ligger nära varandra och Stockholm där jag arbetar. Arbetsförmedlingen i
Botkyrka kunde inte ge besked om huruvida de hade möjlighet att ställa upp på intervjuer. Därför
kontaktade jag så småningom Arbetsförmedlingen i Eskilstuna istället. Jag har pratat med den
person som jag blivit kopplad till i växeln då jag uppgett att jag vill tala med en SIN-handläggare
på den aktuella arbetsförmedlingen. I några fall har denna person sedan hänvisat mig vidare.
Ursprungligen var tanken att intervjua två handläggare på varje förmedling, men av skäl jag inte
kunde påverka blev det bara så på förmedlingen i Södertälje, och en var på förmedlingarna i
Stockholm och Eskilstuna. Handläggarna har sedan hjälpt mig att komma i kontakt med
arbetsgivare och arbetstagare som deltar i SIN. Av tidsskäl blev det tyvärr aldrig aktuellt att
kontakta någon arbetsgivare eller arbetstagare i Eskilstuna. Det gör att jag bara intervjuat tre
arbetstagare och tre arbetsgivare, men fyra arbetsförmedlare. Jag har inte haft några särskilda
önskemål om vilka som ska väljas ut, och jag vet inte mycket om hur handläggarna har resonerat i
denna fråga. Några av de intervjuade valdes ut eftersom de var baserade i Stockholm, vilket gjorde
det lättare för mig att träffa dem. Handläggarna i Södertälje, som hjälpte mig att komma i kontakt
med två av tre intervjuade arbetsgivare respektive arbetstagare, frågade mig spontant om jag ville
intervjua både personer som hade goda erfarenheter av SIN och personer som åtgärden inte
fungerat lika bra för. Jag ställde mig positiv till det, men av praktiska skäl blev det inte så att jag
intervjuade exakt de personer som först föreslagits utan delvis några andra. Eftersom samtliga
intervjuade arbetsgivare och arbetstagare säger sig ha mycket goda erfarenheter av SIN ligger det
nära till hands att tänka sig att intervjuurvalet med avseende på arbetsgivare och arbetstagare har en
viss slagsida åt personer som är positiva till SIN.
Intervjuerna har genomförts med hjälp av en så kallad intervjuguide. En intervjuguide innehåller
övergripande frågor men lämnar stort utrymme åt improvisation under själva intervjutillfället. Det
innebär att alla intervjuade inte har fått exakt samma frågor, men alla intervjuer har rört sig kring
samma ämnesområden. Fördelen med detta är att det helt enkelt är ett sätt att få reda på mer än om
jag som intervjuare slaviskt följer ett formulär med på förhand formulerade frågor.
Intervjuerna har genomförts under perioden 051202 – 051215. Alla intervjuer är genomförda med
bandspelare, utom den med Michael och den med Marco eftersom bandspelaren dessvärre var
trasig då. Vid dessa tillfällen har jag istället tagit noggranna anteckningar. Transkriberingen av de
inspelade intervjuerna är noggrann, men jag har valt att utesluta vissa icke betydelsebärande
småord och upprepningar samt valt att sällan markera pauser i talet. Intervjuerna har i genomsnitt
varat en knapp halvtimme; intervjuerna med arbetsförmedlarna något längre och intervjuerna med
arbetstagarna något kortare. Samtliga namn på informanterna, liksom andra namn som förekommer
i intervjuerna, är fingerade. Även vissa andra uppgifter om informanterna är anonymiserade.
11
3 RESULTAT - ARBETSFÖRMEDLARE
3.1 De intervjuade
Michael, innerstan Stockholm. Har tidigare arbetat som arbetsförmedlare.
Åsa, Södertälje. Har inte arbetat som arbetsförmedlare innan hon blev SIN-handläggare. Innan dess
arbetade hon bland annat som säljare.
Helene, Södertälje. Har tidigare arbetat som arbetsförmedlare.
Eva, Eskilstuna. Har tidigare arbetat som arbetsförmedlare.
3.2 Sökandeanalysen
Det första steget inom SIN-åtgärden är att välja ut vilka som ska erbjudas att delta. Detta kallas
sökandeanlysen. SIN-stödet vänder sig enligt uppdraget till arbetssökande flyktingar och
invandrare som deltagit/deltar i kommunens introduktionsprogram, eller som är eller riskerar att bli
långtidsarbetslös, och som bedöms ha förutsättningar att påbörja ett arbete direkt.41 Det är
Arbetsförmedlingen som avgör vilka som kan få ta del av stödet. Det finns interna kriterier för
vilken profil en arbetssökande som kan vara aktuell för SIN-stödet ska ha, och de skiljer sig något
mellan olika förmedlingar, men är i allt väsentligt desamma. Exempelvis har arbetsförmedlingen i
Stockholm kriteriet att den sökande ska ha utomnordisk bakgrund, medan arbetsförmedlingen i
Södertälje har kravet att den sökande ska vara född utom EU/EES. Handläggarna jag intervjuat
beskriver förloppet på ett likartat sätt: de ordinarie handläggarna på Arbetsförmedlingen träffar alla
nyinskrivna först, och avgör sedan om någon kan anses vara i behov av och passa in i ramarna för
SIN-stödet. Om den arbetssökande accepterar erbjudandet om SIN-stöd övertas kontakten med den
arbetssökande av en SIN-handläggare. En handläggare jag intervjuat säger att hon och hennes
kolleger ibland söker själva i Arbetsförmedlingens register. Vid de tillfällena handlar det om att
”man vet att nån har ett behov nånstans och så söker man just efter det yrkesområdet”, enligt Åsa.
Så vad är det då som avgör om någon erbjuds att delta i SIN-åtgärden?
De ska stå nära arbetsmarknaden. […] Vi tar inte alla, det måste kännas att vi kan ge ett
bidrag. Vi jobbar bara med dem vi tror vi kan hitta ett jobb till. […] Sen säger vi att de
ska vara ”job ready”. Vi ska inte göra nån utredning om ifall de inte kan ta vissa jobb. Vi
ska inte ha folk som behöver utbildning först, utan vi ska jobba med dem som har
kompetens men som blir diskriminerade på grund av till exempel att de har ett utländskt
namn. (Michael)
Begreppet ”job ready” dyker upp även i andra handläggares beskrivning av vem som väljs ut för
SIN-stödet. Helene beskriver begreppet på följande sätt:
Det kan vara om en person till exempel kommer hit och det visar sig att man inte har
barnomsorgen ordnad, eller att när de väl kommer till det läget att de ska gå ut, nä då
kommer de på att nä men jag måste hjälpa nån släkting eller nåt annat så jag kan inte ta
jobb just nu, men jag kan ta det om två veckor.
Flera handläggare beskriver det dock i mer abstrakta termer. ”Man måste tro att det ska fungera”,
säger Åsa, ”de måste vilja, vara motiverade”, säger Michael, och ”man får gå lite efter
fingertoppskänsla […] man får faktiskt vara lite subjektiv”. Mer konkreta riktlinjer som
handläggarna nämner är att de arbetssökande ska ha sina ansökningar i ordning, att de sökt arbete
41
Ams 2004a
12
aktivt men inte fått något, att de inte är deltidsarbetslösa och att de har relevant utbildning och/eller
erfarenhet av det yrkesområde de söker jobb inom. Det är tydligt av handläggarnas beskrivningar
att det handlar om arbetssökande som inte behöver något ytterligare stöd eller utbildning innan de
kan förväntas gå ut på arbetsmarknaden. På frågan vad som är gemensamt för de arbetssökande
som erbjuds delta i SIN-stödet svarar Michael: ”Det gemensamma är att de är personer som skulle
kunna få jobb”. Eva säger:
De har ju svårt att komma med på nån intervju. Och många tror eller säger att de upplever
att det beror kanske på namnet, långt svårt namn… jaa, jag vet inte. Men det är deras
upplevelse i varje fall.
3.3 Arbetsanskaffningen
Det andra steget i metoden är arbetsanskaffningen. Enligt metod- och handläggningsstödet handlar
det framför allt om att SIN-handläggaren aktivt söker kontakt med olika arbetsgivare, men att även
den sökandes egna kontakter ska tas tillvara, om sådana finns.42 Det är också ungefär på detta sätt
de intervjuade handläggarna beskriver hur de arbetar med just denna del av metoden. De berättar
att de använder sig av de arbetsgivarkontakter de tidigare byggt upp i sitt arbete, men också att man
letar i den sökandes bakgrund för att hitta eventuella möjligheter där, som exempelvis tidigare
praktikplatser.
Som nu när jag försöker ragga plats till en, jag kan ju ringa, jag kan hålla på och maila,
skriva brev och skicka kopior på CV:n och saker till en massa olika arbetsgivare, som en
vanlig arbetsförmedlare inte kan hjälpa till med […] Och vi är mycket ute på
arbetsplatser och söker. (Eva)
Man ringer runt mycket. Skickar ut säljbrev, om man skickar femtio stycken får man
napp på två – tre stycken. Ibland presenterar man en speciell person i breven. Jag har
byggt upp ett eget nätverk av företag och då går djungeltrumman, företagen ringer
varandra. Jag har varit ute och pratat på olika företag och informerar om
arbetsförmedlingens tjänster. (Michael)
Michael menar också att spontanbesök på olika företag inte brukar ge så mycket. Helene tycker
tvärtom:
Det kan vara så att man stoppar in huvudet på olika företag, att vi helt enkelt åker ut, går
in och presenterar sig och det har gett väldigt bra resultat.
Även om de andra SIN-handläggarna nämner att även SIN-deltagaren ska söka jobb aktivt under
arbetsanskaffningen, är Åsa den enda som uppehåller sig kring detta tema lite längre. Hon
återkommer flera gånger till att det är viktigt att de arbetssökande inte är passiva. ”Sen försöker jag
även med mina sökande att de söker själva också så att vi inte tar över den rollen”, säger hon bland
annat. Hon är också den enda som pratar om på vilket sätt den arbetssökande söker jobb, och
betonar exempelvis vikten av att den arbetssökande inte bara letar jobb på arbetsförmedlingen utan
även till exempel hos olika bemanningsföretag. Vidare säger hon om sin roll som SINhandläggare:
42
Ams 2004b
13
Att se till att betyg och ansökningspapper är i ordning, det är så viktigt idag att ansökan är
personlig och inte bara tagen från en mall. Man peppar att de söker aktivt. För även om akassan säger att man måste söka jobb på heltid 40 timmar i veckan så gör ingen det, man
behöver bli lite peppad. Det är inte så lätt att vara ute själv och knacka dörr, men då kan
jag ta med dem först och göra det tillsammans och visa hur det går till. Då är det lättare
sen att göra det själv i fortsättningen.
Citatet visar att Åsa anser att det ingår i hennes roll som SIN-handläggare att visa de arbetssökande
på nya, mer effektiva sätt att själva söka arbete.
Flera av de intervjuade handläggarna talar om sin roll i arbetsanskaffningen ungefär som Michael
gör i följande citat:
Sen kan jag ringa arbetsgivare [som den sökande varit i kontakt med] och prata om
praktik till exempel. Jag kan framföra det bättre än de sökande, för jag kan reglerna om
anställningsstöd och praktikformer och sådär.
I detta fall handlar det alltså om att ge praktiska upplysningar till potentiella arbetsgivare om vilka
möjligheter det finns att använda sig av olika arbetsmarknadspolitiska stöd som minskar
lönekostnaderna för arbetsgivarna. Särskilt Michael talar om att det här är information som många
arbetsgivare saknar, och efterlyser en sådan mer informations- och upplysningsbetonad verksamhet
även hos den ordinarie Arbetsförmedlingen.
Än mer vanligt än detta är dock att handläggarna betonar vikten av att de kan förmedla sin
personliga kännedom om den arbetssökande till en potentiell arbetsgivare, eftersom handläggarna
har lärt känna de sökande. Helene menar att det är just detta inslag som gör att de sökande genom
SIN kan få jobb trots att de inte lyckats med det tidigare:
Mycket är ju att vi har lärt känna personen och har referens på personen. Jag tror mycket
ligger i att vi presenterar dem på ett bra sätt. Att man med en personlig kommentar, en
personlig presentation från oss lämnar över deras egna ansökan. För att då vet de lite mer
än att de bara får en ansökan bland alla andra.
Flera talar om den här företeelsen som att ”sälja in” den arbetssökande. Eva uttrycker det tydligast:
Här lär vi känna personen ganska väl, för att vi ska ju lära känna personen så pass väl att
vi kan marknadsföra den personen mot en arbetsgivare. Så om arbetsgivaren ställer några
frågor, vad tror du om dens attityd, eller… tidspassning eller vad det nu är, så måste vi ha
en någorlunda relevant åsikt om det.
Flera av handläggarna talar också om att de ”marknadsför kompetensen” hos de sökande inför
arbetsgivarna. ”Vi presenterar kompetensen i första läget”, säger exempelvis Helene. Jag tolkar det
som att handläggarna menar att deras uppgift är att så att säga få arbetsgivaren att se kapaciteten
framför invandrarskapet hos de sökande. För att bli SIN-handläggare går man en utbildning som,
enligt åtminstone en av handläggarna, bland annat innehåller säljteknik. Jag ställer bara frågan om
detta är något nytt, jämfört med Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet, till en av
handläggarna. Hon anser dock inte att det är så, utan menar att alla handläggare månar om sin
”egen” grupp och att det ingår i jobbet att tillvarata just sina klienters intressen. I sammanhanget
kan det vara intressant att notera att Michael menar att ett inslag i SIN-metoden, nämligen att det
14
finns möjlighet att undersöka om det går att anpassa arbetsplatsen efter den arbetssökande,
motverkar sitt syfte:
För oss skulle det nästan vara kontraproduktivt att jobba så. Vi vill ju sälja in de här
personerna till arbetsgivaren.
Att tala om på vilka sätt en arbetssökande behöver få arbetsplatsen anpassad vore alltså att betona
den arbetssökandes brister, vilket skulle minska sannolikheten för dem att få jobb.
En av handläggarna menar att arbetsanskaffningen är den del av SIN-metoden det läggs störst tid
och vikt vid från Arbetsförmedlingens sida. På frågan om hur just denna del av metoden skiljer sig
från den ordinarie verksamheten vid Arbetsförmedlingen svarar de flesta intervjuade ungefär som
Michael:
Den vanliga arbetsförmedlingen har inte tid att kontakta arbetsgivare. Det de sysslar med,
det är hjälp till självhjälp, administration. Det gör inte vi så mycket. Vi riktar in oss på att
vi handläggare ska hitta jobbet.
Här kan det vara värt att notera att Åsa inte verkar anse att det är just handläggaren som ska vara
den mest aktiva i arbetssökandet (se ovan). Eva säger vidare om skillnaden mellan SIN och
ordinarie Arbetsförmedling:
I vanliga fall [dvs i Arbetsförmedlingens vanliga verksamhet] får ju då personerna själva
söka sina jobb och vi kanske bara visar att här kan du leta efter lediga jobb och så.
Handläggarna är också överens om att inslaget av arbetsgivarkontakter är något som skiljer SINstödet från Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet. Handläggarna verkar själva tycka att det är
en bra metod som ger resultat. De menar också att de ordinarie arbetsförmedlarna idag inte hinner
med att själva söka upp arbetsgivare i någon större utsträckning.
3.4 Arbetsanalysen
Det tredje steget i SIN-metoden är arbetsanalysen. Arbetsanalys ska enligt metod- och
handläggningsstödet ske då SIN-handläggaren besöker en potentiell arbetsgivare för att undersöka
om arbetsuppgifterna och arbetsplatsen är de rätta för den sökande, och huruvida det går att
anpassa dem på något sätt för att underlätta för den sökande. Av intervjuerna med SINhandläggarna att döma är inte det här ett steg som handläggarna lägger någon större vikt vid. Ofta
tycks steget inte genomföras överhuvudtaget. Om det sker tycks det snarast vara i samband med
själva arbetsanskaffningen, och då mer i form av en bedömning av vilka arbeten som kan vara
lämpliga för den enskilda sökanden. Michael menar, som vi sett tidigare, att det vore
”kontraproduktivt” att försöka få arbetsgivaren att anpassa arbetsuppgifterna efter en
arbetssökande. Eva säger att hon nästan aldrig gjort någon arbetsanalys, eftersom de flesta sökande
har tidigare erfarenhet av det aktuella yrket, ”så då vet de ungefär vad det handlar om”. Åsa menar
att det har hänt, om än inte ofta, att hon bett arbetsgivaren omfördela arbetsuppgifterna så att de
bättre ska passa SIN-deltagaren. Den enda konkreta faktor som kan behöva anpassas som nämns i
intervjuerna, dock av flera av handläggarna, är språket. Handläggarna tillägger dock att det inte är
så vanligt. Någon påpekar också att arbetsgivaren själv brukar förstå vad som behöver anpassas
och inte.
15
3.5 Arbetsplatsintroduktionen – supported employment
I SIN-åtgärden finns det, åtminstone vid första anblick, ett inslag som tycks relativt originellt. Det
är just tanken om själva arbetsplatsintroduktionen, det fjärde steget i SIN-metoden. Det innebär att
arbetstagaren och arbetsgivaren ska få stöd av arbetsförmedlaren under arbetstagarens första tid på
arbetet, för att underlätta dennes väg in på arbetsplatsen. På frågan om hur
arbetsplatsintroduktionen går till svarar de flesta arbetsförmedlare ungefär som Helene:
Ja, om personen behöver extra stöd ute på arbetsplatsen, om personen själv tycker att det
känns bra, och om arbetsgivaren tycker att det är bra att man finns med ute, då kan ju vi
vara ute och till och med lära upp den här personen, men de flesta arbetsgivarna väljer ju
att göra det här själva. Där det är vanligt att vi kommer in, det är ju om man känner att det
är nånting som kanske inte riktigt fungerar, då kan man ju vara den här länken och ta sig
tid och ta reda på, kan det bero på att personen går hem på rasterna eller på luncherna och
därmed inte lär känna personalen eller försöka överbrygga de här problemen som kan bli
kanske helt i onödan.
Arbetsförmedlarna säger att det kan hända att de är med ute på arbetsplatsen tillsammans med
arbetstagaren för att på olika sätt vara ett stöd i början, men inte alltid. De flesta nämner också att
det kan finnas kulturella koder som arbetstagaren behöver hjälp med att tolka. Samtidigt betonar
arbetsförmedlarna att det inte måste vara så, att det kanske inte ens är det vanligaste. Istället
nämner flera arbetsförmedlare att ett viktigt inslag i arbetsplatsintroduktionen för SINhandläggaren kan vara att lösa eventuella konflikter som uppstår på arbetsplatsen, särskilt om det
är konflikter som ”kan bli kanske helt i onödan”, som Helene uttrycker det i citatet ovan. Jag
förstår det som att arbetsförmedlarna främst syftar på missförstånd som har att göra med att
arbetstagaren är invandrare.
Vissa grejer kanske är speciellt för att de har invandrarbakgrund. Det kan finnas vissa
kulturskillnader […] Såna saker dyker upp även om det inte är de dominerande frågorna.
Detta citat från Michael känns typiskt, eftersom de flesta arbetsförmedlare berör detta, samtidigt
som de inte vill få det att framstå som att någon brist i så kallad kulturell kompetens från
arbetstagarnas sida skulle vara ett stort problem. Exempel på sådana kulturella missförstånd som
nämns är klädsel på jobbet, att man förväntas sitta med och prata med sina kolleger på rasterna
även om man inte dricker kaffe, och att arbetstagaren inte vågar fråga om det är något han/hon inte
förstår. Eva säger att hon förväntat sig att det skulle uppstå fler svårigheter kopplade till själva
invandrarskapet, exempelvis kring religionsutövande, men att det i själva verket knappt blivit några
problem alls:
Det här är ju människor då som har en utbildning eller har erfarenheter från nåt yrke som
vi hjälper. Så de har ju kompetens. Och de vet ju hur man liksom ska bete sig på en
arbetsplats och det är ingenting konstigt egentligen.
I övrigt är språket ett av de mer konkreta problem SIN-handläggarna nämner som något de kan
hjälpa till med vid arbetsplatsintroduktionen. Det kan då exempelvis röra sig om att vara med och
ta emot all inledande information och se till att den har nått fram till arbetstagaren. En SINhandläggare talar om sin roll som informationsförmedlare, både till arbetstagare och arbetsgivare.
Det rör sig då om praktisk information om rättigheter och skyldigheter vid anställningsförfarandet.
16
Det finns delvis olika uppfattningar kring företeelsen att vara med på arbetsplatsen som
arbetsförmedlare tillsammans med arbetstagaren bland de olika SIN-handläggarna. Michael säger
exempelvis:
Man är ju inte med på själva arbetsplatsen. Man skulle ju undervärdera arbetstagaren om
man var med.
Detta är något Michael återkommer till flera gånger under intervjun. Han hävdar till och med att
den delen av metoden skulle kunna slopas helt. Helene berör inte frågan mer än att hon säger att
det händer att hon som handläggare är med på arbetsplatsen, men att det kanske kan vara att
föredra att en kontaktperson på själva arbetsplatsen sköter den biten. När Eva berättar om
arbetsplatsintroduktionen beskriver hon det som att hon är med den första dagen och hjälper till
med att visa runt den anställde, prata med facket och se till att ”lönen är rimlig”. Åsa, slutligen,
berättar att hon flera gånger varit med och jobbat sida vid sida med arbetstagaren, ”det var
jättebra”, säger hon, men gör sedan skillnad mellan arbetstagare med olika utbildningsbakgrund:
En högskoleutbildad till exempel, det skulle ju se jättekonstigt ut om jag var med. En del
kan ju mer än jag, då kan ju inte jag vara med! Arbetskamraterna kanske skulle tycka det
var konstigt, det är lite utpekande, som att säga att de är sämre. Den här supported
employment-metoden passar inte in på akademiker.
Det kan här vara värt att notera att Michael enligt egen utsago knappt har några arbetssökande med
högre utbildning, eftersom det i hans kommun finns en särskild arbetsförmedling för
internationella akademiker. Det innebär att Michael inte anser att metoden att som
arbetsförmedlare vara med arbetstagaren på arbetsplatsen är användbar, ens för personer med lägre
utbildning, till skillnad från vad Åsa ger uttryck för. Sammanfattningsvis är det intressant att se att
ett av de inslag som tydligt gör SIN-stödet originellt alltså inte anses vara funktionellt av flera av
SIN-handläggarna, och att det till och med av en person anses direkt motverka sitt syfte. Även de
handläggare som är något mer positiva till denna del av metoden säger att det bara är ibland de
verkligen använder sig av detta steg, och det verkar inte som att någon av dem anser att detta är
den viktigaste delen av SIN-metoden. Åsa säger exempelvis att ”det viktiga är inte supported
employment utan att vara en dörröppnare”. Flera av handläggarna påtalar att denna del av SINstödet kommer just från supported employment-metoden, och att den inte passar eftersom den
”används för arbetshandikappade. Det är till för att handikappanpassa arbetsplatsen”, som Michael
säger. Eva berättar hur metoden används när Arbetsförmedlingen arbetar med funktionshindrade
inom det så kallade SIUS-stödet (min kursivering):
det har ju inneburit att man har vart med personen, från början till slut tills de klarar
jobbet fullständigt, ibland är det SIUS-konsulenten som är med, kanske flera veckor, en
månad, varje dag, och jobbar tillsammans med den personen. Men det är liksom helt
andra premisser de [som funktionshindrade] har.
Handläggarna menar alltså att denna metod inte är överförbar till arbetet med arbetssökande
invandrare. Detta innebär också att enligt SIN-handläggarna är inte momentet med
arbetsplatsintroduktion det viktiga, och följaktligen inte heller det unika, med SIN-åtgärden.
17
3.6 Arbetsplatsens stöd
I metod- och handläggningsstödet för SIN-åtgärden står det specifikt att även arbetsplatsens behov
av stöd ska beaktas i arbetsplatsintroduktionen. På frågan hur det görs har ingen av SINhandläggarna något uttömmande svar. Flera säger att de inte är säkra på hur denna riktlinje ska
tolkas. Någon nämner att arbetsförmedlaren kan bistå med praktisk information kring
anställningsformer. En annan handläggare nämner att arbetsförmedlaren kan ta över delar av
introduktionen på arbetsplatsen från arbetsgivaren om denne har ont om tid. Eva är den enda som
självmant och vid två tillfällen betonar att SIN-stödet också är ett stöd riktat till arbetsgivaren:
Även arbetsgivaren har nytta utav oss att vi finns där, de kan ringa upp oss när som helst
och fråga… vi kan med kort varsel åka ut om det är nåt problem på arbetsplatsen.
Det är något oklart vilken sorts problem Eva syftar på, men det tycks handla om hantering av
mindre konflikter, vilket är något som även flera andra handläggare i andra sammanhang i
intervjun nämner att de kan hjälpa till med.
3.7 Anställningen
Det femte steget är själva anställningen, även om SIN-deltagaren helst ska vara anställd innan
arbetsplatsintroduktionen börjar. Arbetsplatsintroduktionen ska pågå så länge den sökande och
arbetsgivaren anser att det behövs, dock längst i sex månader från och med att den sökande först
kommit i kontakt med SIN. Enligt handläggarna är det en tidsgräns om upprätthålls. Det vanliga
tycks vara att arbetsplatsintroduktionen sker under kortare tid än sex månader.
Anligt Ams ska SIN-deltagaren alltså vara anställd under arbetsplatsintroduktionen, och lön ska
utgå från arbetsgivaren. Dock kan aktivitetsstöd utgå om en anställning inleds med en kortare
praktikperiod.43 I riktlinjerna betonas att en inledande praktik bara kan komma till stånd under
förutsättning att det finns en tydlig överenskommelse om fortsatt anställning efter praktiken.44
Sjuttiofem, åttio procent får jag ut med nån sorts stöd, antingen praktik och eller
anställningsstöd. Men alla är inte berättigade till det. Jag går aldrig in med praktik om det
inte kommer leda till jobb. Men det finns ju inga kontrakt på det så alla blir inte anställda
i slutändan ändå. Ungefär 50% lyckas kanske. (Michael)
Även av vad de andra SIN-handläggarnas berättar framkommer att det är mycket vanligt att SINdeltagarna påbörjar sina anställningar med någon form av praktik. Det verkar oftast röra sig om
praktik på en månad eller två. Detta speglas även i intervjuerna med både arbetsgivare och SINdeltagare. Flera handläggare nämner att de även använder sig av friårsplatser. Möjligheten att
kunna börja anställningen med praktik tycks ses som något positivt av handläggarna. På frågan vad
det är med SIN-stödet som gör att personer som tidigare haft svårt att få jobb nu får en anställning
svarar exempelvis Helene bland annat:
Och vi ger ju ibland arbetsgivaren möjlighet att kunna prova personen i en period. Vi
försöker ju att ta den perioden så kort som möjligt.
43
44
Ams 2004a
Ams 2003
18
Eva berättar att hon även inom SIN-stödet använt sig av en åtgärd som kallas prova på-platser, som
vänder sig till personer, inte bara med utländsk bakgrund, som aldrig tidigare varit ute på
arbetsmarknaden. Det handlar då om en tre månaders praktik som betalas med aktivitetsstöd. Eva
säger att hon haft fem – sex personer ute på prova på-platser, och att alla fått anställning efteråt:
Då har vi förstått även tidigare liksom, vid andra tillfällen, att ju längre praktik desto
större chans är det att de fastnar… de gör sig liksom behövda på en arbetsplats. Och
arbetsgivaren hinner ju få en bild av den personen och behöver de anställa så vet de ju att
det har funkat bra, så fortsätt du.
Det är bara någon av handläggarna som direkt nämner att det kan finnas en risk att den sökande
inte blir anställd efter det att praktiken är avslutad (se Michaels citat ovan).
Förutom att en viss inledande praktik med aktivitetsstöd är möjlig, finns det inte något särskilt
anställningsstöd inom ramen för SIN. Det förekommer ändå att SIN-deltagarna kommer ut i arbete
med hjälp av anställningsstöd, men då har de blivit berättigade till det på annat sätt, genom att
exempelvis ha varit långtidsarbetslösa. Under mina intervjuer har jag inte frågat specifikt om
anställningsstöd och två av handläggarna nämner det inte alls. De andra två tycks se det som ett
självklart inslag i sitt arbete med SIN.
3.8 Uppföljningen
Det sista steget inom SIN är uppföljningen. Totalt ska SIN-stödet ges i högst sex månader efter det
att den sökande påbörjat sin kontakt med SIN-handläggaren. Det bör innebära att uppföljningen
sker i högst några månader. Så tycks även vara fallet, av de intervjuade handläggarnas utsagor att
döma.
I metod- och handläggningsstödet för SIN sägs att uppföljningen kan vara avgörande för att de
tidigare insatserna ska bli varaktiga. ”Även efter en lyckad introduktion kan oväntade händelser
inträffa som med SIN-förmedlarens insatser kan läggas till rätta och anställningen kan fortsätta”,
står det bland annat att läsa.
Det vanligaste sättet att göra uppföljning på tycks vara att ringa både arbetsgivare och arbetstagare
och höra efter hur det går. De flesta handläggare beskriver det som att uppföljningen kan se ganska
olika ut från person till person, beroende på behov och önskemål från både arbetsgivare och SINdeltagare. Ibland kanske den inte behövs alls. Eva beskriver arbetssättet på följande sätt:
Ja det är liksom att vi bara håller kontakten helt enkelt. Frågar om det har hänt nåt, om de
behöver nåt stöd, om de vill att vi ska komma ut och prata om nånting. Och det kan ju
vara småsaker som händer som vi vill ha lite pejl på […] det kan vara bagatellartat
egentligen, men reder man ut såna saker från början så blir det inte mer stora problem.
Även av vad de andra handläggarna berättar framstår det som att de problem som kan uppstå under
uppföljningsperioden framför allt handlar om att hjälpa till att lösa konflikter eller missförstånd,
genom att sitta ner och prata med de berörda personerna. När handläggarna beskriver detta moment
går det även in i det som i metodiken definieras som arbetsplatsintroduktionen. De två momenten
går i denna aspekt inte att helt skilja från varandra. Samtliga handläggare ser mycket positivt på
uppföljningen. Det tycks också handla om att de tycker att den är viktig för dem själva och att den
19
ger dem feedback på deras eget arbete. Helene jämför med situationen på den ordinarie
Arbetsförmedlingen:
Att som handläggare [i den ordinarie verksamheten] vill man nog gärna det. Att få den
återkopplingen, hur går det, och vissa gör det säkert också men jag tror till största delen
hinner man inte. För telefonen ringer i ett och det är besök inbokade hela tiden. Jag tror
inte att tiden finns för det idag.
Här framkommer också att det finns en stor skillnad mot den vanliga arbetsförmedlingen, något
som samtliga SIN-handläggare skriver under på. Eva beskriver det på följande sätt:
Ja, om man är vanlig arbetssökande då som får en anställning – ja det är jättebra,
varsågod, nu har vi fixat det här då, lycka till! Sen bara kanske en viss kontroll nån gång,
möjligen att man ringer, för det mesta kanske man inte ens gör det, om det inte händer
nåt. Så då blir det i princip ingen uppföljning.
3.9 Invandrarskapet och etnisk diskriminering
Den här uppsatsen handlar inte om etnisk diskriminering eller andra förklaringsmodeller till varför
personer med utländsk bakgrund har en sämre ställning på den svenska arbetsmarknaden. Därför
har jag inte heller ägnat mina intervjufrågor särskilt mycket åt det ämnet. Samtidigt är det nästan
omöjligt att inte komma in på det när man talar om invandrare och arbetsmarknad. Eftersom det
också finns med en skrivelse om möjligheten att SIN-åtgärden kan minska etnisk diskriminering i
regeringens proposition om åtgärden, är det relevant att även i denna uppsats uppehålla sig något
kring denna fråga. Särskilt som det skulle kunna vara så att inslaget av att vara ett medel för att
motverka diskriminering, om det finns där, skulle kunna vara något som gör SIN-åtgärden speciell.
Samtliga handläggare tycks, i någon grad, mena att det förekommer en etnisk diskriminering av
personer med utländsk bakgrund på den svenska arbetsmarknaden. Jag har inte ställt frågan om de
tycker att det existerar en etnisk diskriminering, men de flesta tar upp det någon gång under
intervjun ändå, framför allt när jag frågar varför SIN-åtgärden behövs. Samtidigt är det intressant
att notera att de flesta handläggare förhåller sig mer eller mindre ambivalenta till ämnet. Michael
är den som mest talar om etnisk diskriminering. Bland annat säger han att hans arbete som SINhandläggare har fått honom att förstå hur mycket fördomar det finns mot invandrare på
arbetsmarknaden. Han återkommer till detta flera gånger under intervjun, något som ingen annan
av de intervjuade gör. Michael menar att det till och med är något han märker av i sitt eget jobb
och som försvårar hans arbete:
[När jag] informerar om arbetsförmedlingens tjänster [ute på olika företag]. Då säger jag
också att jag jobbar med folk med invandrarbakgrund men det är mer i förbifarten. Säljer
man in sig bara som invandrarcoach är det kört – det finns så mycket fördomar ute i
arbetslivet, mer än man tror.
Det tycks alltså som att Michael, i sitt jobb som SIN-handläggare, gärna tonar ner vad åtgärden
verkligen går ut på inför potentiella arbetsgivare, eftersom han menar att chansen att få en fruktbar
kontakt med dem i så fall skulle minska. När han pratar om vilka som erbjuds att delta i SIN säger
han:
Vi ska jobba med dem som har kompetens men som blir diskriminerade på grund av till
exempel att de har ett utländskt namn.
20
I detta citat framställer Michael det som att diskrimineringen är själva utgångspunkten för SINåtgärden. Bara några minuter senare säger han dock:
Det gemensamma [för deltagarna] är att de är personer som skulle kunna få jobb. Det går
egentligen inte att säga att de inte fått jobb på grund av sin bakgrund, för
arbetsmarknaden är svår överhuvudtaget, den är svår för svenskar också.
När jag frågar Helene om varför hon tycker att SIN-stödet behövs svarar hon såhär:
Det är helt enkelt för att forskningen visar ju att har man nån form av, man kan ha ett
udda namn eller utländsk bakgrund, att man har konstaterat att det är svårare för dem att
komma ut i jobb.
Det är ett tydligt påstående, men det är ändå värt att notera att Helene inte säger något om vad
svårigheten att få jobb kan bero på. Genom att hänvisa till ”forskning” tar hon inte heller själv
ställning i frågan. Eva talar om att de arbetssökande hon jobbar med själva upplever sig vara
diskriminerade på arbetsmarknaden. Själv säger hon att hon inte vet hur det förhåller sig med den
saken. Hon presenterar en alternativ förklaring till varför de sökande har svårt att få jobb:
Jag har ju frågat några arbetsgivare också, om ni får en hög med tjugo ansökningar, hur
ser ni då på det om det finns nån som heter Mohammad Ali Baba nånting. […] Jaa, vi
tittar ju på alla [svarar de]. Men sen kommer det fram att det är lättare om man har att
göra med nån som kan språket helt och fullt. Man kanske tror ibland att de här inte kan
svenska, många kan ju svenska till och med bättre än många andra svenskar så jag
menar… men det är en liten osäkerhetsfaktor där, man kanske känner sig obekväm eller
osäker på hur man ska hantera en sån situation. Så det är nog mer den här mänskliga
faktorn, lite bekvämlighet kanske.
Vissa inslag i hennes förklaring förekommer också i de andra handläggarnas beskrivning av varför
personer med utländsk bakgrund har svårt att få jobb. Framför allt tycks de mena att det har att
göra med okunskap och osäkerhet inför det främmande hos arbetsgivarna. Åsa presenterar
ytterligare ett förslag på förklaring:
På större företag, jag har själv jobbat som säljare tidigare, där tror jag inte man sorterar
bort folk. De vill gärna framhålla att man anställer alla men om man tittar efter ser man
att de bara hamnar på vissa positioner. Det är få chefer och högre tjänstemän som har
invandrarbakgrund. Jag tror inte att det är så att man sitter och väljer bort dem, men man
plockar gärna in dem man känner till.
Jag tolkar det som att de intervjuade handläggarna värjer sig emot att tala om en eventuell
diskriminering som avsiktlig. Däremot verkar de flesta kunna skriva under på att det kan finnas vad
man skulle kunna kalla en strukturell diskriminering, det som Åsa kallar att ”man plockar gärna in
dem man känner till” och det Eva kallar för bekvämlighet. Det Eva (och kanske även Åsa)
beskriver skulle också kunna vara statistisk diskriminering, i det här fallet att arbetsgivarna avstår
från att anställa personer med utländsk bakgrund eftersom många av dem anses ha bristfälliga
språkkunskaper och att det då går ut även över dem som behärskar svenska fullt ut. Den enda som i
viss mån talar om fördomar och att det kan förekomma en irrationell ovilja att anställa personer
med utländsk bakgrund, vad man skulle kunna kalla en preferensbaserad diskriminering, är
Michael.
21
Under intervjun ställer jag också en fråga som rör propositionens formuleringar om att SINåtgärden skulle kunna minska etnisk diskriminering. I propositionen framställs det som att etnisk
diskriminering existerar. Min fråga formulerar jag ungefär som att ”det råder delade meningar
kring huruvida det existerar en etnisk diskriminering på arbetsmarknaden, men i propositionen som
ligger bakom SIN-åtgärden skriver man att åtgärden kan vara ett sätt att minska den etniska
diskrimineringen. Vad tror du om det?” Alla handläggare utom Michael svarar att de tror att
åtgärden kan minska den etniska diskrimineringen. I sina svar ifrågasätter de alltså inte att en sådan
skulle förekomma på den svenska arbetsmarknaden. Helene svarar på följande sätt:
Därför att vi presenterar kompetensen i första läget. En del företag som behöver utöka
den biten så att säga, att anställa utomnordiska medborgare, det är ju många gånger en
rädsla. En tro om att det är på ett visst sätt. Därför är det viktigt att verkligen
marknadsföra kompetensen och det gör ju vi. Och sen är det oväsentligt var personen
kommer ifrån. Det tror jag att många upptäcker att det här var ju kanon.
Evas svar är likartat. De riktar in sig på att SIN-åtgärden gör det möjligt för arbetsgivare att
upptäcka att deras föreställningar om att invandrare skulle vara mindre kapabla som arbetskraft är
felaktiga. De talar båda om det som en ”rädsla” hos arbetsgivaren, en rädsla som kan visa sig vara
obefogad om arbetsgivaren väl får möta en arbetstagare med utländsk bakgrund. Eva, och i viss
mån även Helene, talar dessutom om att arbetsgivarna kan upptäcka att de kan dra ekonomiska
fördelar av att ha en mångfald bland sina anställda, genom att till exempel dra nytta av kunskaper i
andra språk, kanske uppleva att nya marknader öppnar sig etc.
Mot denna bakgrund blir Evas avslutande ord i sin intervju extra intressanta:
En liten sån här aha-upplevelse blev det för mig i alla fall att… invandrare är verkligen en
heterogen grupp. Och man ser ju bara individen nu när man har jobbat med dem några
månader. Förut tänkte man invandrare, jaha, hur blir det här nu då. Man ser verkligen
individen, man ser inte från vilket land de kommer, eller vilken språkgrupp de tillhör,
utan det är individen med sin speciella kompetens som vi ska försöka få ut.
Här tycks det alltså som att själva jobbet som SIN-handläggare i viss mån fungerat för Eva så som
hon och Helene beskriver att åtgärden kan fungera (eller som de önskar att den ska fungera) på
arbetsgivare som ser grupptillhörigheten framför individen och därför är ovilliga att anställa
invandrare. Eva menar att hennes nya yrkesroll gjort det möjligt för henne att se bortom en
föreställd homogen invandraridentitet. Citatet väcker även frågor om arbetsförmedlares attityder
till personer med utländsk bakgrund, men det är ett ämne som ligger utanför ramarna för den här
uppsatsen.
Åsa är något mer skeptisk än Eva och Helene, men delvis inne på deras linje om att SIN kan
”minska missförstånden”:
I enskilda fall kan SIN nog minska etnisk diskriminering. […] Man kan hjälpa till att
minska missförstånden. Men det är ett så stort problem, vi jobbar så smått.
Åsa berör också frågan om attityder och menar att ”man skulle kunna göra mer” för att påverka
dem.
22
Michael, slutligen, svarar på frågan på följande sätt:
Jag tror att fler invandrare får jobb med den här åtgärden. Sen tror jag att det är ett
alldeles för dyrt sätt. […] Sen att påverka folks inställning. Att prata in en invandrare, det
är väldigt svårt. Om man märker att de har en negativ inställning då är det väldigt svårt.
Men det är säkert fler som får jobb med den här metoden. Vi får ut några som inte haft
jobb på väldigt länge. Men risken är att man får ut dem i typiska invandrarjobb.
Lokalvårdare och så. Det minskar inte direkt segregeringen. Men har man a-kassa är man
skyldig att söka alla jobb man kan. Vi kan inte säga ”du ska inte jobba som lokalvårdare”,
då bryter vi mot lagen. Tyvärr, vi minskar inte segregeringen även om fler får jobb.
Många jobbar inom restaurang, lokalvård, lager. Man funderar lite på det ibland, det är
synd. Man förändrar inga mönster om man inte får det uppdraget explicit ”de ska ut på
just dessa jobb”, inte bara ”de ska ut på vilket jobb som helst”. Det finns en uppenbar risk
att man bara segmenterar dessa roller.
Michael säger alltså inte att han tror att åtgärden kan minska den etniska diskrimineringen, men
däremot att fler invandrare får jobb. Det är intressant att han självmant tar upp frågan om vilken
sorts arbeten SIN-deltagarna får. Samtliga handläggare har tidigare i intervjun fått frågan om det
finns något gemensamt för de sökande i projektet, och alla svarar då att det handlar om många
olika sorters yrken och att det inte går att säga att det finns något gemensamt vad gäller vilken sorts
jobb de söker och/eller får. Även Michael säger detta, men är samtidigt den enda som också
nämner att det ofta handlar om ”tämligen enkla arbetsuppgifter”, något han förklarar med att det är
dessa jobb som står till buds för personer som inte behärskar svenska fullt ut. I sammanhanget är
det dock viktigt att komma ihåg att Michael förmodligen i mindre utsträckning än de andra SINhandläggarna jag intervjuat arbetar med sökande som har högre utbildning. Med detta i bakhuvudet
är det desto mer intressant att även Åsa är inne på något liknande som Michael:
Om vi skulle följa metoden helt och hållet […] så skulle vi sätta alla som lokalvårdare,
men det är ju som att säga att alla är lika bara för att de kommer utomlands ifrån och så är
det ju inte.
Åsa menar alltså att metoden i sig leder till att sannolikheten för en SIN-deltagare att få en viss
sorts jobb – hennes exempel är lokalvårdare, ett stereotypt ”invandraryrke” med låg status – ökar.
Det verkar också som att hon tycker att SIN-metoden i viss mån gör det svårare för handläggarna
att behandla deltagarna som individer istället för som medlemmar av ett homogent kollektiv.
3.10 Flexibilitet kring riktlinjerna och invändningar mot metoden
Alla SIN-handläggare som intervjuats ger uttryck för att de förhåller sig mer eller mindre flexibelt
till de riktlinjer som gäller för åtgärden.
Jag hoppas att vi får lite mera fria händer nu under 2006, för vi kan ju liksom skönja att
man skulle kunna göra si eller så… i början var ju projektet eller försöksverksamheten
väldigt väldigt snäv, vi fick inte göra nåt mera än det som var sagt från början. Sen har vi
tänjt på gränserna och sett att vi måste vidga perspektivet litegranna,
säger exempelvis Eva, och syftar framför allt på att det är inte säkert att någon är i behov av SINstödet enbart på grund av denna person är invandrare.
När det gäller urvalet av deltagare är det framför allt en handläggare som visar stor flexibilitet.
Exempelvis ska den sökande enligt kriterierna inte vara deltidsarbetslös, men Helene säger: ”men
23
det kan de vara för det kan ju vara så att de går från ett deltidsjobb till ett heltidsuppdrag istället”.
Ett annat kriterium är att den sökande ska ha ansökningshandlingar i ordning, men både Helene
och en annan handläggare säger att de kan hjälpa till med det vid behov.
Enligt de interna riktlinjerna ska en person endast erhålla SIN-stödet en gång. Målet är ju att de
sökande med hjälp av SIN ska få en fast anställning. Det tycks dock vara en allmän uppfattning
bland arbetsförmedlarna att många av de sökande kommer tillbaka till Arbetsförmedlingen efter ett
tag. Arbetsförmedlarna förklarar spontant det med att det är så dagens arbetsmarknad ser ut,
”arbetsmarknaden har ju förändrats, de här fasta jobben som fanns förut där man jobbade i 25 år på
samma ställe, de jobben finns ju inte idag”, som Åsa säger. Handläggarna menar att detta gäller
generellt för alla arbetstagare, det är inte något som drabbar arbetstagare med utländsk bakgrund
mer än andra. Åsa menar att detta innebär att det finns ett grundläggande fel i SIN-metodens syfte:
Som metoden är tänkt att man ordnar ett jobb till en person och sen är den ute för alltid
till den går i pension, det kanske inte lyckas.
Det innebär att det blir problem eftersom personer som en gång fått en anställning genom SINstödet gärna hör av sig om de blir arbetslösa igen. Flera av handläggarna säger att det är vanligt
förekommande. Så hur hanterar SIN-handläggarna det? Michael är tydlig med att varje person bara
ska få hjälp en gång, även om han säger att det känns tungt för honom som arbetsförmedlare att
säga nej. Både Helene och Åsa, däremot, menar att det händer att en person får genomgå SIN flera
gånger. Åsa berättar exempelvis om en person hon nu funderar på att hjälpa en tredje gång. Hon
befinner sig i ett dilemma, säger hon, eftersom den sökande bara kan finnas med i statistiken för
SIN en gång. På hennes förmedling är målet att varje SIN-handläggare får ut två sökanden i arbete
varje månad. Skulle hon ta sig an den aktuelle mannen ännu en gång skulle hon använda sin
arbetstid, utan att kunna räkna in honom i sin statistik om han skulle hitta ett jobb. Tydligen
överväger hon ändå att göra det. Åsa säger att hon tycker det är en brist att SIN-handläggarna bara
kan jobba med en sökande en enda gång. ”De behöver det här stödet”, säger hon. Helene tycks
dock delvis försvara upplägget med att en person bara ska få ta del av SIN-stödet en gång. Hon
säger om personer som blivit arbetslösa efter att ha deltagit i SIN:
De har fått färska referenser och de har kommit in på arbetsmarknaden. Men visst, det
händer säkert att en och annan kommer tillbaka […] Det är ju litegrann det här att har du
ett jobb så är det lättare att få ett nytt. Då har de nyligen varit ute i jobb. Det är väl lite
den bedömningen vi gör om vi ska ta in dem i SIN igen eller inte. Hur har deras tidigare
anställning stärkt deras ställning på arbetsmarknaden.
Ytterligare exempel på hur en handläggare anpassar metoden efter sina egna bedömningar av vad
som fungerar bäst, är den beskrivning jag gjort ovan av vad handläggarna anser om själva
arbetsplatsintroduktionen, där vi sett att den ibland inte alls genomförs. Åsa är missnöjd med en
annan del av metoden, som hon menar passiviserar den sökande, och syftar då på
arbetsanskaffningen:
Om vi skulle följa metoden helt och hållet skulle de [sökande] bara sitta och vänta på att
få jobb.
Åsa har slutligen också invändningar mot hur statistiken förs över SIN-deltagarna och menar att
SIN-handläggarnas arbete leder till att fler får jobb än vad som syns i statistiken:
24
Många får jobb när de börjat i SIN men utan att de går igenom alla stegen. De kommer
till oss och så hjälper vi dem med ansökningshandlingar och så och då hittar de jobb
själva. Då syns de inte i statistiken för SIN trots att de kanske varit arbetslösa i flera år.
3.11 Tiden
På den direkta frågan vad som är den stora skillnaden mellan SIN-åtgärden och den ordinarie
arbetsförmedlingsverksamheten svarar alla arbetsförmedlare på ett likartat sätt. Eftersom svaren är
så pass lika varandra kan det vara värt att citera dem allihop:
Ja, det skiljer jättemycket. Mest på grund av tiden. Det är verkligen nummer ett. Det
genererar så mycket att ha så mycket tid att lägga på varje sökande. Vi har tid att
misslyckas också. (Michael)
Idag finns det ju en väldigt stor skillnad och det är tiden. Att man får förmånen att jobba
med 25 personer och har mycket tid till varje person, istället för att man ska ha trehundra
personer på sig och det säger sig självt att det blir ingen bra kvalitet. I SIN-uppdraget så
hinner vi ju med varje person. (Helene)
Skillnaden mellan dem och oss är att vi är ute mycket hos arbetsgivare. Både ute och
ringer i telefon. Vi har högst 25 sökande åt gången och de har tre-fyrahundra, så man har
ju mer tid. (Åsa)
Det är väl att vi har mycket mera tid med dem framför allt. […] Tiden är kanske vårt
främsta hjälpmedel, kan jag tycka. (Eva)
Alla arbetsförmedlare lyfter alltså fram ”tiden” som den avgörande skillnaden. Det är talande att
ingen av de fyra olika handläggarna nämner något annat inslag i SIN-metodiken som svar på
frågan vad det är som gör denna metod unik. De olika SIN-handläggarna har 25-35 personer åt
gången att jobba med, medan några av dem säger att ordinarie arbetsförmedlare har 300-400
klienter i taget. När SIN-handläggarna berättar om hur de använder denna extra tid talar de framför
allt om arbetsgivarkonakter, vilket kan avläsas i både Michaels, Åsas och Evas citat ovan.
”Det finns inte en chans att den vanliga arbetsförmedlingen kan göra det [kontakta arbetsgivare].
Inte i Stockholm i alla fall”, säger Michael, men Helene, som jobbar i en mindre kommun, säger
följande:
Alltså egentligen är det ju såhär man tidigare har jobbat på förmedlingen och det är det
här som är, vad ska man säga, jag vet inte om man ska kalla det den riktiga
arbetsförmedlingen […] För att det här är inget nytt egentligen. Det är det inte utan, det är
ju vanlig arbetsförmedling egentligen. Jag har jobbat på ett litet kontor tidigare och där
har man färre arbetssökande och för ett år sen kunde jag jobba precis så här ute på
förmedlingen också. Men tyvärr inte längre.
Michael säger något som skulle kunna tolkas som en invändning mot detta:
Det som är speciellt är att man kan gå ut till arbetsgivare och prata med dem. Att man
följer den sökande även efter att den fått jobb. Även om arbetsförmedlingen skulle få mer
resurser skulle de nog inte gå ut till företag och hålla på med uppföljning på det här sättet,
men kanske skulle de ringa runt mer innan.
25
Det tycks alltså som att det finns vissa skillnader mellan olika kontor i arbetssättet. Kanske har det
bland annat att göra med storleken på kommunen där förmedlingen ligger.
Begreppet ”tid” i SIN-handläggarnas svar ovan kan egentligen lika gärna benämnas ”resurser”,
eftersom det är extra resurser som gör att handläggarna kan arbeta med så pass få arbetssökande
jämfört med den reguljära Arbetsförmedlingen, och därmed får mycket mer tid till varje person.
Skulle man enbart titta på handläggarnas svar på just denna fråga måste följaktligen svaret på
denna uppsats frågeställning otvetydigt bli att det inte finns något ”unikt” med SIN-åtgärden, utan
att det speciella istället handlar om en ren resursförstärkning av Arbetsförmedlingens ordinarie
verksamhet.
4 RESULTAT - ARBETSSÖKANDE
4.1 De intervjuade
Maria. Arbetar i Stockholm i en sportklädesbutik som också är grossistfirma. Hon är anställd av
Inger, se nedan, och hennes kontakt på Arbetsförmedlingen är Michael. I butiken arbetar bara
Maria och Inger. Maria har varit i Sverige sedan 1991 och är idag 35 år. Innan hon kom till Sverige
arbetade hon på restaurang. I Sverige har hon haft en rad olika anställningar, framför allt inom
hotell- och restaurangbranschen. Någon har varat i flera år, många har varit betydligt kortare. Hon
säger att hon aldrig varit arbetslös så länge som ett år i sträck. Hon har inte förut tagit särskilt
mycket hjälp av Arbetsförmedlingen utan skaffat sina tidigare arbeten på egen hand. Maria
påbörjade sin nuvarande anställning som praktik men är numera provanställd. Enligt arbetsgivaren
har hon anställningsstöd.
Marco. Arbetar i Stockholm som personalchef på ett städbolag med 120 anställda. Hans kontakt på
arbetsförmedlingen är en kollega Erik (ej intervjuad) till Åsa och Helene i Södertälje. Marco är i
medelåldern och kom till Sverige för 22 år sedan. Han var elektriker innan han kom till Sverige. I
Sverige har han haft ett antal jobb, bland annat jobbade han i fjorton år på ett annat städföretag
innan han blev arbetslös. Sedan försökte han driva eget företag men utan framgång. I Sverige har
han utbildat sig till personalvetare. Han har även jobbat fackligt på olika sätt. Marco har haft
mycket kontakt med arbetsförmedlingen även innan han kom i kontakt med SIN-stödet. Idag tar
han själv emot SIN-deltagare från sin tidigare SIN-handläggare.
Claudia. Anställd i kommunen som ekonomiansvarig för ett visst projekt. Hennes kontakt på
Arbetsförmedlingen är Åsa. Claudia är 31 år och kom till Sverige när hon var knappt sex år
gammal. Efter gymnasiet har hon varvat arbetslöshet med olika administrativa jobb och kurser i
Arbetsförmedlingens regi. Hon har även gått en samhällsvetenskaplig utbildning på högskolan,
som hon idag är så gott som klar med. Claudia har haft långvarig kontakt med Arbetsförmedlingen,
men säger att den inte gett henne speciellt mycket innan hon kom i kontakt med Åsa. Claudia har
ordnat både tidigare jobb och kurser på egen hand. Claudias tjänst är en friårsplats, men hon har
nyligen fått den förlängd med ytterligare tre månader.
De tre arbetssökande jag intervjuat har i olika grad varit införstådda med att de deltagit i en
specifik arbetsmarknadspolitisk åtgärd, till skillnad från att enbart ha deltagit i
Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet. Maria tycks inte ha varit medveten om det alls. Det
gemensamma för de tre är dock att de alla säger sig vara mycket nöjda med det stöd de fått inom
ramen för SIN-åtgärden. Mer än så är egentligen svårt att generalisera utifrån dessa tre intervjuer.
26
Till skillnad från intervjuerna med arbetsförmedlarna är arbetstagarnas berättelser inte alltid lika
varandra. Deras utgångspunkter skiljer sig också åt på sätt som gör att deras erfarenheter inte alltid
kan jämföras med varandra.
4.2 Tidigare erfarenheter av Arbetsförmedlingen
Maria hade varit inskriven på Arbetsförmedlingen i ett halvår med en annan handläggare innan hon
kom i kontakt med SIN och Michael. Hon säger att det inte är någon skillnad på den hjälp hon fått
av den tidigare handläggaren och den hon fått av Michael. Samtidigt säger hon att hon inte haft
speciellt mycket kontakt med Arbetsförmedlingen under tidigare arbetslöshetsperioder, och att hon
ordnat alla sina tidigare arbeten på egen hand. Marco och Claudia tycker inte att de egentligen fått
någon hjälp alls av Arbetsförmedlingen innan SIN. En viss kritik av den ordinarie verksamheten
kan skönjas, särskilt hos Marco:
Tyvärr gör arbetsförmedlingen en funktion som inte är riktigt bra. En del handläggare
däremot är mycket bra. Varför det är så vet jag inte, kanske har de för mycket att göra.
Jag upptäckte min [SIN-]handläggare, han hade inte tillräcklig kompetens för att
handleda arbetssökande. Det är inte bara Platsbanken som gäller. De flesta får inte
tillräcklig hjälp. Jag har fått hjälp, men det tog ett år.
Vid ett senare tillfälle säger han:
Det alla arbetssökande måste lära sig är att sälja sig själva. Om Arbetsförmedlingen
satsade på det skulle det ge väldigt mycket. Idag sitter de sökande framför datorn [på
Arbetsförmedlingen], de vet inte hur den funkar, de vet inte ens vad ett CV är.
Marco menar också att Arbetsförmedlingen
måste hitta nån balans mellan folk som verkligen vill jobba och de som verkligen vill
stanna hemma med socialbidrag. Det gäller både svenskar och invandrare.
Detta återkommer han till några gånger under intervjun. Vid ett tillfälle säger han att ”de som
försöker på alla sätt de får inte hjälp”. Marco nämner också att han själv tycker att han hos tidigare
handläggare på Arbetsförmedlingen mött attityden att ingen förväntar sig något av honom, och att
dessa handläggare inte tror att han egentligen vill ha ett arbete. Marco tycks alltså mena att
Arbetsförmedlingen borde lägga ner mer tid på de arbetssökande som är motiverade i sitt
arbetsletande.
Claudia säger följande om sin tidigare kontakt med Arbetsförmedlingen:
27
Det var inte mycket, förutom att, ja de skulle väl kontrollera, ja inte så mycket att man
sökte jobb, det var väl att man fick rätt ersättning och hade rätt till ersättning och sånt.
För mig har liksom arbetsförmedlingen bara varit en kontrollerande instans. De har inte,
innan, så att säga hjälpt mig för att få nånting. Alla jobb som jag har haft förutom det här
har jag fixat själv.
Claudia berättar även att de kurser hon gått i Arbetsförmedlingens regi har hon anmält sig till av
eget intresse, inte för att hon blivit anvisad till eller tipsad om dem.
4.3 Upplevelser av SIN-stödet
Maria menar som tidigare nämnts att det inte är någon skillnad på det stöd hon fått av
Arbetsförmedlingen och det stöd hon fått av SIN, men säger sig vara mycket nöjd med den hjälp
hon fått. De andra två intervjuade, Marco och Claudia, beskriver det däremot som att det skedde
något avgörande och annorlunda när de kom i kontakt med SIN-handläggaren, jämfört med hur det
varit under deras tidigare kontakter med Arbetsförmedlingen. På frågan om vilken hjälp Marco fick
av Arbetsförmedlingen innan han kom i kontakt med SIN svarar han såhär:
Ingen. Ingen. Jag hade tre, fyra olika handläggare, men jag fick ingen hjälp tills jag fick
Erik [Marcos SIN-handläggare]. Vi var i samma ålder, det fanns en personkemi. Vissa
tänker att långtidsarbetslösa inte anstränger sig, men vi skapade ett förtroende, jag visade
mina ansökningar, att jag gick upp tidigt på morgonen för att skriva. Ändå fick jag
ingenting. Men när jag träffade Erik det blev helt annorlunda, vi hade en väldigt god
kontakt. De trodde på mig, äntligen. Han sökte några företag som skulle passa mig. […]
Erik fixade en kurs som var i åtta veckor, och där fick jag lära mig ett nytt sätt att söka
arbete, och jag hade kontakt med honom hela tiden.
Det avgörande för Marcos del verkar vara dels den goda kontakt han fått med sin SIN-handläggare
och att han blev ”sedd” för första gången, ”de trodde på mig äntligen” som han säger i citatet ovan,
och dels den jobbsökarkurs han också nämner i citatet. Han återkommer till den vid flera tillfällen
under intervjun. Marco menar att han under denna kurs fick lära sig att söka jobb på ett nytt sätt
och att det har gett honom mycket. Det verkar på hans beskrivning som att kursen bland annat
uppmärksammade vikten av att leta jobb på fler ställen än Arbetsförmedlingen och att ”det alla
arbetssökande måste lära sig är att sälja sig själva”, som Marco säger vid ett tillfälle.
Även för Claudias del har det hon själv beskriver som avgörande varit att bli ”sedd”, men också att
bli peppad:
Vad som hände var att jag kände att jag, på nåt sätt någon tog notis om min situation så
att säga, och jag fick professionell hjälp av en förstående och mycket professionell
person måste jag säga. Hon [Åsa, Claudias SIN-handläggare] blev också den blåslampa
[skrattar] eller vad man ska kalla, även om jag hade sökt väldigt mycket jobb innan […]
blev hon ändå en slags drivande kraft för mig, som jag behövde.
Claudia beskriver även det mer praktiskt inriktade stöd hon fått:
Så tittade [Åsa] på mina ansökningar och pekade på vad jag kunde ändra och så vidare,
hur jag kunde utforma meritförteckningen. Hon var som ett bollplank för mig. Som jag
saknade faktiskt.
28
Marcos och Claudias upplevelser av SIN-stödet är likartade. Det är även samma två saker de själva
lyfter fram som de avgörande i metoden: Dels upplevelsen att bli sedd, att någon tar sig tid med en
och tror på ens förmåga, och dels en handfast vägledning i hur man söker arbete på bästa sätt, var
man kan leta någonstans, hur en meritförteckning bör se ut och så vidare. Både för Marco och
Claudia tycks tyngdpunkten i deras SIN-stöd legat på de tidigare faserna i SIN-metodiken, det vill
säga sökandeanalysen och arbetsanskaffningen. Deras handläggare har inte deltagit i någon
arbetsplatsintroduktion tillsammans med dem. Även uppföljningen tycks vara liten i omfattning.
Marco har kontakt med sin handläggare, men det tycks mest handla om att han dels själv numera
tar emot praktikanter från Arbetsförmedlingen från sin handläggare, och dels om en mer personlig
kontakt, ”vi faxar, bara för att säga hej, inget annat”, som han säger. Claudia har haft kontakt med
sin handläggare på eget initiativ och förklarar det med att hon räknar med att snart bli arbetslös
igen (hon är anställd på en friårsplats) och därför behöver förbereda sig på att söka nya arbeten.
Maria tycks vara den som haft mest stöd även efter anställningen. Hon berättar att Michael både
ringer henne och kommer på besök. Michael har även utfört någon form av arbetsanalys:
Det är Michael som hade pratat med arbetsgivaren först, i början. Sen säger han såhär
[till arbetsgivaren] om du kan lära henne att knappa in på datorn och… det är han som
önskade vad jag ska göra i början. Jag bara hänger med! [skrattar]
4.4 Invandrarskap och etnisk diskriminering
Precis som hos de intervjuade SIN-handläggarna förhåller sig de arbetssökande något ambivalenta
till frågan om etnisk diskriminering och deras egen position på arbetsmarknaden. Claudia säger så
här när jag frågar henne vad hon tror att det är med SIN-åtgärden som gör att människor som
tidigare haft svårt att få jobb nu kan få det:
Ja det är faktiskt, det är nästan såhär paradoxalt tycker jag, för man har ju själv försökt…
jag vet inte om det är för att det är en svensk person, alltså en person med svenskt
ursprung som talar för ens sak, jag vet inte riktigt. […] jag har ju sökt massor med jobb
[…] men nånting är det som gör att i och med Åsa, med svenskt ursprung, har
marknadsfört mig, med den bakgrund som jag har, vad är det som har gjort då att det har
funkat bättre.
Claudia lyfter alltså fram SIN-handläggarens svenska bakgrund som en potentiell förklaring till att
Claudia nu kunnat få jobb. Hon tycks alltså mena att arbetsgivare helt enkelt litar mer på vad en
svensk arbetsförmedlare säger än vad den arbetssökande själv säger, om denne råkar vara
invandrare. I sammanhanget är det intressant att notera vad Marco tycker bör gälla för
Arbetsförmedlingen generellt:
Handläggarna måste vara svenskar, de har sina kontaktnät, det måste de använda.
Även Marco tycker alltså att det är viktigt att arbetsförmedlarna har svensk bakgrund, även om han
framför allt tycks syfta på att han tänker sig att de har ett större kontaktnät bland arbetsgivare.
Claudia är samtidigt kanske den som starkast vänder sig emot att det skulle finnas en etnisk
diskriminering på arbetsmarknaden, eller åtminstone att det skulle behövas särskilda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade just mot invandrare. Hon menar att SIN-stödet är en
metod som Arbetsförmedlingen borde använda sig av gentemot alla sina sökande:
29
Jag tycker inte om den här uppdelningen bland invandrare och svenskar, det finns ingen
anledning. För det, vi sitter så att säga i samma båt, vi behöver samma stöd […] alltså jag
vill bli bemött som någon annan bemöter en svensk eller en europé överhuvudtaget. Jag
tycker inte att det ska, jag förstår inte varför det ska finnas någon skillnad
överhuvudtaget.
Maria tar självmant upp frågan och säger:
Det är många invandrare som säger att de har svårt att få jobb. Men jag känner inte så,
för jag får alltid jobb.
När jag frågar henne mer ingående om detta säger hon:
Jag hörde många säga det, jag har gått sån här datakurs [tillsammans med andra
invandrare] och de säger de får ingen hjälp och sådär… Eh… Det är svårt att säga, för jag
kan… Jag tycker inte det själv. Att det är diskriminering. Såklart, om jag sökte jobb på
såna här stora företag, då får jag inte ens svar från dem.
Maria landar till slut i att det kanske ändå förekommer ”litegrann” diskriminering på
arbetsmarknaden. När jag frågar henne om varför hon tror att hon kunnat få jobb med hjälp av just
den här åtgärden svarar hon att det förmodligen beror på att arbetsförmedlarna och arbetsgivarna
ser att hon är en aktiv person som söker jobb kontinuerligt och dessutom har en hel del
arbetslivserfarenhet. I sitt svar berör hon alltså inte något som har med själva SIN-åtgärden att
göra (nämnas kan dock att hon vid andra tillfällen i intervjun ställer sig mycket positiv till den
hjälp hon fått av Arbetsförmedlingen).
Även Marco tar upp frågan om etnisk diskriminering självmant och säger såhär:
Jag tror inte på diskriminering och rasism och sådär, det finns många chanser för
invandrare i privat sektor. I den offentliga sektorn är det svårare för invandrare […] För
att cheferna och mellancheferna är svenskar. Det är väldigt svårt för invandrare att
komma in där, men det finns goda möjligheter i privat sektor.
Samtidigt ägnar han en stor del av intervjun åt att diskutera vad han menar är en misslyckad
integration av invandrare i det svenska samhället. Han säger att politikerna har misslyckats med
mångfalden och säger bland annat:
Jag har sett mina döttrar, de är födda här. En av dem kan sex, sju språk. Hon har iförsig
ett bra jobb men hon kunde ha ett bättre. Det är för att hon alltid kommer att vara
invandrare.
Detta citat är svårt att tolka på något annat sätt än att Marco menar att hans dotter är utsatt för
diskriminering. Att Marco själv lyckats få jobb med hjälp av SIN förklarar han med den goda
kontakt han fick med sin SIN-handläggare och det stöd Marco har fått av honom, samt med den
jobbsökarkurs SIN-handläggaren såg till att Marco fick gå.
4.5 Job ready
Ett av de kriterier som återkommer i SIN-handläggarnas beskrivning av vilka som erbjuds att få ta
del av SIN-stödet är att personen ifråga ska vara ”job ready”, vilket uttolkas dels som att inga
praktiska hinder föreligger, och dels som något mer subjektivt som handlar om att den sökande ska
30
vara motiverad samt ”stå nära arbetsmarknaden”. Det är också slående att samtliga intervjuade
betonar att de själva varit mycket aktiva i sitt jobbsökande och att de verkligen velat ha ett jobb.
Det kanske inte i sig är så förvånande, för vem skulle vilja framställa sig som motsatsen, men det
är ändå intressant att notera eftersom detta inte är något jag själv frågar om. Alla intervjuade tar
upp det ändå. Maria framhåller att hon fått alla tidigare jobb utan hjälp från Arbetsförmedlingen.
Marco säger att han innan han fick sitt nuvarande jobb ”skickade ut femtonhundra ansökningar
men fick bara fyra intervjuer”. Båda säger att de absolut inte velat vara arbetslösa. Även Claudia
har fått sina tidigare jobb utan hjälp från Arbetsförmedlingen och uttrycker själv undran över hur
det kommer sig att hon haft så svårt att få något nytt jobb eftersom hon sökt mycket aktivt.
Utan att ha någon närmare insikt i de intervjuades livshistorier ligger det ändå nära till hands att
tolka det som att alla har ”stått nära arbetsmarknaden” då de först kom i kontakt med SIN.
Samtliga har varit i Sverige länge (minst fjorton år), Claudia i praktiskt taget hela sitt liv. Två av
dem har svensk högskoleutbildning. Samtliga har relativt lång arbetslivserfarenhet inom ungefär en
och samma bransch. Marco har exempelvis jobbat i fjorton år på en och samma arbetsplats och
Maria i fyra år på ett ställe. Denna arbetslivserfarenhet har för alla tre intervjuade varit relevant för
deras nuvarande jobb. Det är lätt att förstå vad SIN-handläggaren Michael menade när han sa om
SIN-deltagarna: ”Det gemensamma är att de är personer som skulle kunna få jobb.” Därmed ligger
det också onekligen nära till hands att tänka att dessa personer förmodligen skulle ha fått jobb förr
eller senare, även utan SIN-stödet. Däremot verkar det rimligt att tänka sig att tiden i arbetslöshet
skulle ha varit längre utan SIN. Alla de intervjuade säger att de fick sina anställningar inom loppet
av några månader från det att de först kom i kontakt med sin SIN-handläggare. Samtliga hade varit
arbetslösa under längre tid än så innan dess.
5 RESULTAT - ARBETSGIVARE
5.1 De intervjuade
Mats. Är vd för ett företag som producerar och utvecklar styrsystem för en teknisk produkt.
Företaget har 35 anställda och ligger i Södertälje. Hans kontakt på Arbetsförmedlingen är Åsa.
Mats har haft långvarig, om än sporadisk kontakt med Arbetsförmedlingen även innan SINåtgärden.
Inger. Äger den sportklädesbutik/grossistfirma i Stockholm där Maria är anställd. I butiken arbetar
bara hon och Maria. Hennes kontakt på Arbetsförmedlingen är Michael. Hon har tidigare vid ett
tillfälle, under en kortare period, haft en kvinna anställd hos sig med anställningsstöd. I övrigt har
hon inte tidigare tagit hjälp av Arbetsförmedlingen.
Lasse. Är produktionschef på en tvätterifirma med 30-talet anställda. Företaget finns på flera andra
orter i Sverige och även i andra länder. Företaget ligger i Stockholm, men Lasses kontakt på
arbetsförmedlingen är en kollega (ej intervjuad) till Åsa och Helene i Södertälje. Han har tidigare
haft enstaka kontakter med Arbetsförmedlingen.
5.2 Tidigare erfarenheter av Arbetsförmedlingen
Alla intervjuade har haft någon kontakt med Arbetsförmedlingen innan de kom i kontakt med SINåtgärden, men för ingen av arbetsgivarna har det handlat om något djupare samarbete. Lasse och
Mats har sporadiskt använt sig av Arbetsförmedlingen för att söka ny arbetskraft, främst, tycks det,
genom att helt enkelt publicera en platsannons där, men ingen av dem har varit nöjd med resultatet.
31
Båda två säger att om man annonserar efter arbete, generellt sett, får man som arbetsgivare alldeles
för många svar för att kunna välja ut någon på ett effektivt sätt. Lasse säger att det också varit svårt
att via Arbetsförmedlingen få tag på just den sorts personal han ville ha. Även Mats verkar ha
liknande erfarenheter. Lasse har istället använt sig av bemanningsföretag för att hyra in personal,
men säger att det i längden blev en för stor kostnad. Mats är inte nöjd med det bemötande han
tidigare fått av Arbetsförmedlingens personal:
Ja, sen Åsa började för nåt år eller kanske två år sen nu så är det väsentlig förbättring.
[skrattar] Om jag ska uttrycka mig lite… försiktigt då va. Annars så är det ju väldigt svårt
att överhuvudtaget få nån kontakt med nån [arbetsförmedlare] som … ja som brydde sig
liksom. Men jag tror att det har skett en attitydförändring där. […] De [på
Arbetsförmedlingen] har väl haft lite uppmärksamhet på sig att de har varit lite
svårtillgängliga.
Varken Mats eller Lasse har någon tidigare erfarenhet av att som arbetsgivare delta i en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Inger säger sig inte ha haft speciellt mycket kontakt med
Arbetsförmedlingen tidigare. Hon har sökt arbetskraft på andra sätt. Vid ett tillfälle hade hon dock
en kvinna anställd hos sig under de sista månaderna innan kvinnan skulle gå i pension. Kvinnan
hade någon form av anställningsstöd och anställningen skedde via Arbetsförmedlingen.
5.3 Anställningsformer
Både Mats och Lasse har ett antal personer anställda hos sig som kommit in via SIN. Hos båda
börjar anställningen med en kortare praktik som varar maximalt under några månader. Praktikanten
får under tiden aktivitetsstöd. Lasse har idag fyra stycken SIN-deltagare anställda på längre
vikariat. Hos Mats tycks det framför allt röra sig om tillsvidareanställningar. Han säger att han inte
får anställningsstöd för någon av dem. Båda två nämner att det har hänt att de haft personer på
praktik, som jag förstår det genom SIN-åtgärden, som inte upplevts fungera på arbetsplatsen och
vars praktik därför avbrutits. Både Mats och Lasse menar dock att detta inträffade framför allt i
början av deras kontakt med SIN. ”Nu har de väl lärt sig då att plocka fram rätt personer”, säger
Lasse om detta.
Maria är Ingers anställda, och som vi sett tidigare började Maria sin anställning med praktik i två
månader. Nu är hon provanställd i ett halvår. Inger erhåller anställningsstöd för Marias anställning,
vilket innebär att hon får tillbaka 75 procent av Marias lönekostnad under två år. Under vår
intervju förstår jag Inger som att det hon uppfattar som speciellt med Marias anställning hos henne
inte så mycket är själva SIN-åtgärden, utan istället det anställningsstöd hon har. Hon lägger även
vikt vid det faktum att Maria är provanställd. När jag frågar henne om vad det är med SIN-åtgärden
som gör att personer som tidigare haft svårt att få jobb nu kan få det svarar hon så här:
Det är ju det, som företagare är man ju rädd för att anställa, det är man ju. Och… i det här
fallet, som nu är det ju provanställning så att man kan, man kan få säga upp utan egentlig
orsak. Men annars är man ju som bunden. Så på så vis är ju det här… bra. Mycket bra,
jaa, det är ju bra om man kan hjälpas åt om man nu ska kalla det så.
Senare under intervjun uttrycker Inger oro över att hon ändå ska känna sig tvungen att fortsätta
Marias anställning när de två åren med anställningsstöd är slut:
Men sen har jag hört negativa saker då också från goda vänner då som är egna företagare,
där de hade tyckt att Arbetsförmedlingen går ut… inte överensstämmer med det de säger
32
utan kan vara svårt om man nu inte vill ha anställning efter två år och så vidare. Har varit
jätteproblem och att småföretagare går på knäna, så att… den här mannen då som jag
känner, han skulle aldrig mer anställa med stöd, för det har varit så negativt då med
personer som inte är motiverade och så vidare och så har han inte blivit av med dem. Men
det lät inte så på Michael då när jag pratade med honom, så det får vi väl hoppas att det
stämmer…
5.4 Upplevelser av SIN-stödet
Mats kom i kontakt med SIN genom att han tidigare haft kontakt med Arbetsförmedlingen i
Södertälje, där Åsa, som nu är Mats kontaktperson, blev anställd i samband med att SIN-åtgärden
infördes. Åsa tycks då ha övertagit kontakten med Mats företag. Lasses företag ligger i Stockholms
kommun, men hans SIN-handläggare finns i Södertälje. Anledningen till det är att Lasse hade
dåliga erfarenheter av Arbetsförmedlingen där företaget ligger och att han istället hade blivit tipsad
om att kontakta Arbetsförmedlingen i Södertälje. Eftersom Mats och Lasse har anställt SINdeltagare vid flera tillfällen innebär det att de haft, och fortfarande har, en kontinuerlig kontakt med
”sin” SIN-handläggare. Jag förstår det som att detta är den enda kontakt de har med
Arbetsförmedlingen idag, vilket innebär att de enbart använder sig av SIN-deltagare när de söker
ny arbetskraft genom Arbetsförmedlingen. Både Mats och Lasse betonar den goda relation de har
med respektive SIN-handläggare och det förtroende de känner för dem. Båda beskriver kontakten
med handläggaren på likartat sätt. Mats säger:
Det börjar alltid med att vi får ett behov, och då mailar jag till Åsa och talar om att nu har
vi det och det behovet, och ungefär den och den profilen då va. För vi har ju alltid lite
grundkrav, på respektive arbetsuppgift man ska göra. Och med hjälp av det så söker hon i
deras omfattande register. Förhoppningsvis fortsätter att hitta lämpliga personer. Och så
träffar jag kanske… tre stycken då.
Arbetsgivarna gör sedan intervjuer med de sökande och så börjar någon av dem med praktik.
Inger beskriver det hela på ett annat sätt. Under våren 2005 hörde hon ett nyhetsinslag på tv om att
arbetsgivare nu hade möjlighet att anställa någon med omkring 75 procent av lönekostnaden i
anställningsstöd. Med anledning av detta kontaktade hon Arbetsförmedlingen och kom på så sätt i
kontakt med Michael och SIN. Genom Michael träffade Inger sedan Maria, som var den enda
sökande Inger intervjuade vid detta tillfälle.
Framför allt Mats betonar matchningsinslaget i SIN-metoden:
Förut, i det gamla, då skickade de [på Arbetsförmedlingen] liksom på en massor med
folk bara såhär utan nån urskiljning överhuvudtaget. Men Åsa gör en första gallring först.
Så man slipper träffa alldeles för många människor. […] jag tror att de tre sista som vi
har gjort såhär med har alla fått fast anställning. Det tyder på att hon är rätt duktig. Innan
dess så misslyckades vi med alla. […] Så just det här att hon gör en första, tydligen
ganska noga urvalsprocess inför oss, jättevärdefullt då.
Även Lasse är nöjd med matchningsfunktionen, eftersom han säger att han innan SIN haft svårt att
hitta rätt sorts arbetskraft genom Arbetsförmedlingen. Liksom Mats tycker han det är positivt att
inte behöva ta ställning till alltför många ansökningar själv, utan att det bara kommer ett fåtal
personer, utvalda av SIN-handläggaren, på intervju. Inger har inte samma erfarenhet i den här
frågan, men hon tycker sig uppenbarligen ha hittat rätt redan med den första sökande hon
intervjuade: ”då fanns ingen anledning att titta på några andra”, som hon säger. Det verkar rimligt
33
att hävda att matchningen är en av de viktigaste saker som förbättras genom en metod som SIN.
Det är heller inte särskilt förvånande att det anses vara en av de viktigaste aspekterna för
arbetsgivarna och att det är en av de saker som kanske framträder tydligast i SIN-åtgärden från
deras perspektiv. En förbättrad matchning innebär ju väsentligt minskade kostnader för
arbetsgivaren. Det är också uppenbart att Mats och Lasse tycker att det råder stor skillnad mellan
effektiviteten i matchningen mellan den reguljära Arbetsförmedlingen och SIN.
Alla tre intervjuade bekräftar att SIN-handläggaren på olika sätt följer upp anställningen. I
samtliga fall handlar det om att handläggaren både ringer och besöker arbetsplatsen. Det verkar
dock inte röra sig om någon renodlad arbetsplatsintroduktion i form av att handläggaren är
delaktig i själva arbetet. Flera av de intervjuade säger också att handläggaren verkar ha en separat
kontakt med den anställde. De intervjuade ställer sig alla positiva till detta inslag i metoden, men
det verkar samtidigt inte vara något de lägger stor vikt vid. Inger säger att eftersom det har
fungerat bra med hennes arbetstagare har det inte funnits något större behov av ytterligare
kontakter med Arbetsförmedlingen. Lasse ägnar lång tid åt att beskriva företagets eget
introduktionsprogram för nyanställda, vilket bland annat innebär att den nyanställde får en fadder
på arbetsplatsen. Det verkar alltså som att hans företag redan har en god beredskap för att
introducera nya personer Arbetsförmedlingens hjälp förutan. Mats är den ende som nämner den
potentiellt konfliktlösande roll SIN-handläggaren kan ha och som flera av SIN-handläggarna
själva har betonat:
Sen kommer de, alltså Åsa hit och träffar, dels den nyanställda. Och pratar enskilt med
den för att se om det är nånting som de tycker är tokigt eller de undrar över. Och sen så
har vi ett gemensamt möte också där vi liksom resonerar… vi hade ett sånt exempel här,
vi tog in en flicka [genom SIN] här tidigt i höstas. Hon… hon var lite annorlunda, så det
vart lite… ja, det vart inte så bra med hennes arbetskamrater från början. Så då tog vi ett
prat med henne och talade om precis som det var. Nu är det såhär att… så är det. Men om
du bara ändrar på de här små sakerna så är det helt okej. Och idag är hon fast anställd. Så
att de flesta går ju att resonera med.
Mats återkommer även senare under intervjun till att han tycker att det är ett positivt inslag att
SIN-handläggaren följer upp och ”ser att de verkligen fungerar socialt i arbetsgruppen”.
Ett annat inslag både Mats och Lasse anser vara viktigt är den stöttande funktion SINhandläggaren kan fylla för den arbetssökande. Lasse säger:
Jag tror att de behöver lite stöd, jag menar har man gått arbetslös i ett antal år så är det
svårt va, att komma till en arbetsgivare själv och presentera sig, lite svårt med språket
kanske va. Vad vill arbetsgivaren veta och så vidare, det är ju det hon [SINhandläggaren] kan hjälpa till med. Stötta dem så att de verkligen har en bra presentation.
Hon tar fram sånt som gör det intressant. Jag tror, bara personkontakten, att nån kommer
och hjälper till att presentera folk på arbetsplatsen kan göra väldigt mycket. […]
meningen med arbetsförmedlingen är att de ska stötta så mycket som möjligt, och jag tror
att många behöver den stöttningen. De är väldigt osäkra om man har fått nej på femtio
ställen redan va. Eller hundra. Då kanske man inte vågar en gång till. Det är nog en viktig
faktor. Att de får hjälpen.
Mats menar att bristande språkkunskaper hos invandrare kan göra att de blir ”lite blyga på nåt sätt
eller tillbakadragna” vid en anställningsintervju. Han säger:
34
Vad jag förstår så har Åsa haft ganska ingående intervjuer med de flesta av de här, så hon
har liksom byggt upp nåt sorts förtroende, hon kan ganska mycket om dem. Och det kan
ju hon då förmedla till mig till exempel. Och sen när man träffar de olika personerna, så
vet man ju redan att jamen hon kan ju det här, och hon kan det här, sen så att hon inte
lyckas få fram det i intervjun, det har ju inte så stor betydelse då egentligen.
Här talar alltså Lasse och Mats både om hur SIN-handläggaren kan hjälpa till med språket och med
att uppmuntra en arbetssökande som kanske varit arbetslös länge. De nämner också vikten av att
SIN-handläggaren kan marknadsföra den sökande inför arbetsgivaren. På andra ställen i intervjun
säger de också att det förtroende de känner för ”sina” SIN-handläggare gör att de litar på att de
väljer ut de bäst lämpade för jobbet inför intervjuerna med arbetsgivaren.
5.5 Invandrarskap och etnisk diskriminering
Av alla jag intervjuat är det arbetsgivarna som förhåller sig minst försiktiga till frågan om etnisk
diskriminering på arbetsmarknaden. De tycks allihop vara mer eller mindre överens om att en sådan
förekommer. Inger säger:
Men sen har det varit många [företagare jag känner] som har sagt negativt och att, det är
ingen idé, ta inte en ”sån” [visar citationstecken i luften] just för att de vill ingenting och
så vidare. Men jag har inte varit rädd för det [skrattar] Det är många som har den
erfarenheten också då.
Lasse är också tydlig på den här punkten och menar dessutom att diskrimineringen drabbar olika
invandrargrupper olika:
För många företag är så rädda för att anställa en invandrare, det är ju tyvärr så. Och vissa
grupper har ju specifika problem, det har man ju märkt. Vi har ju folk, irakier vet jag, det
är ju många som inte vågar [skrattar] anställa av nån anledning […] du ser ju själv vad
som hände när… eller kontakten, alla vi svenskar har ju liksom kontakt med olika länder
mer eller mindre va, ta Filippinerna, eller Thailand, jag menar… alla var ju villiga att
hjälpa va. Det som hände i Pakistan är ju ingen intresserad av. För att vi har ju ingen
kontakt i Pakistan. Jag tror mycket beror på såna saker helt enkelt. Att förstå andras
kulturer och sätt att leva. Och som oron i världen som är nu va. Det tror jag att det
påverkar. Undermedvetet.
I sitt förslag på förklaring till varför etnisk diskriminering förekommer är alltså Lasse framför allt
inne på den ”rädsla för det främmande” som även flera av SIN-handläggarna varit inne på som
förklaringsmodell. Han tycks dock inte själv efterfråga något stöd av Arbetsförmedlingen för att
överbrygga dessa kulturella skillnader:
Rent kulturellt så vet man inte riktigt hur alla invandrargrupper fungerar […] Men det där
lär man sig ganska fort. Jag har inga problem med den biten.
Mats däremot menar att just detta är något SIN-handläggaren kan hjälpa till med:
Så att det viktigaste som jag tror det är just det att… att det här främling, att man, det här
lite inbyggda… att man känner främmande för, liksom… att det suddas ut litegrann, man
tycker att… det blir lättare att umgås på en gång.
35
I frågan huruvida SIN-åtgärden kan leda till minskad etnisk diskriminering råder det delade
meningar. Inger är skeptisk, men syftar återigen framför allt på frågan om anställningsstöd snarare
än SIN-metoden:
Om jag är fientligt inställd då skulle jag inte kunna tänka mig att ha nån här bara för att
jag får betalt, förstår du? […] Det är ju dömt att misslyckas, kan man säga.
Lasse däremot är positiv:
Jo men det blir lite ringar på vattnet va. Om jag har positiva intryck av dem som jag får
hit och jag pratar med mina kollegor och så vidare, det går ju från mun till mun. Eftersom
jag hittar arbetskraft som är duktig och välutbildad och som vill jobba va. Och jag menar
det pratar ju jag om när jag träffar mina kollegor. Jag tror inte att det går så fort men
successivt tror jag att det blir en annan syn på… invandrarna.
Mats är inte lika säker.
Ja jag tror… som jag sa lite tidigare att jag tror alltså i och med att man får en mycket
bättre första kontakt med de här personerna […] men jag vet inte om jag kanske, jag
tänker liksom inte i de banorna. Jag har aldrig haft nåt emot, jag har bara haft goda
erfarenheter av utländsk arbetskraft va.
Det Mats tycks vara inne på är möjligheten att denna åtgärd bara når de arbetsgivare som ändå
skulle ha kunnat tänka sig att anställa personer med utländsk bakgrund. Även Inger är i citatet ovan
inne på samma sak.
Både Mats och Lasse nämner att en positiv effekt av SIN-stödet kan vara att invandrare ”får in en
fot på arbetsmarknaden”, även om de inte blir kvar på arbetsplatsen i mer än under en kortare
period. Lasse säger:
De kan visa då, om de inte var kvar här hela tiden, att de fungerar alltså, rent praktiskt,
socialt, på en arbetsplats.
Han menar att detta sänder en signal till andra arbetsgivare om att den aktuella arbetsgivaren är
kompetent, vilket ökar personens möjligheter att bli anställd någon annanstans. Detta är även något
som flera SIN-handläggare betonar. Mats och Lasse pratar båda om faran med att gå arbetslös för
länge och Inger menar att det finns ett motstånd hos arbetsgivare mot att anställa någon som varit
långtidsarbetslös. Lasse säger:
[Om] de har varit arbetslösa för länge så [är de] för passiva va. De har väldigt svårt att
anpassa sig till ett arbetsliv. Det tror jag nog är den största svårigheten, att gå för länge.
Det är väldigt svårt att komma igång va. Rent socialt.
6 SAMMANFATTANDE ANALYS OCH SLUTSATSER
6.1 Effektivitet i matchningen
Bland arbetsgivarna är matchningsinslaget i SIN-metoden det som betonas mest. Alla intervjuade
arbetsgivare är nöjda med hur väl matchningen fungerat, och de två som haft mest kontakt med
Arbetsförmedlingen innan SIN-åtgärden inrättades säger båda att SIN inneburit en avsevärd
36
förbättring av effektiviteten i matchningen jämfört med Arbetsförmedlingens reguljära
verksamhet. Eftersom dessa två arbetsgivare har ett antal SIN-deltagare anställda på sina
respektive företag innebär det också att deras erfarenhet gäller flera personer.
De andra intervjuade grupperna betonar inte inslaget lika mycket, vilket dock inte är så konstigt.
För exempelvis arbetssökande är det inte nödvändigtvis matchningseffektiviteten som upplevs vara
det stora problemet vid arbetslöshet. Arbetstagarna har dock upplevt att de med hjälp av SIN
snabbt har hittat ett arbete som, åtminstone vid den hastiga anblick som varit möjlig genom mina
intervjuer, tycks ligga i nivå med deras tidigare erfarenheter av jobb och/eller utbildning. Vad jag
förstått har samtliga intervjuade varit arbetslösa under en längre tidsperiod innan SIN än vad det
tog för dem att få jobb genom SIN efter det att de först kommit i kontakt med åtgärden. Det verkar
röra sig om två, tre månader. Å andra sidan har alla tre erfarenhet av att innan SIN söka och få
jobb på egen hand, utan Arbetsförmedlingens hjälp, utan att de alla gånger behövt gå arbetslösa
någon längre tid.
De flesta intervjuade SIN-handläggare betonar att sökandeanalysen och arbetsanskaffningen är de
två steg i SIN-metodiken det läggs störst vikt vid i handläggarnas arbete med SIN. Det är också
dessa två steg som är viktiga vad gäller matchningen: det första handlar om att kartlägga vem den
sökande är och vilken sorts arbete hon/han vill ha, och det andra handlar om vända sig mot
arbetsgivare för att hitta just detta arbete. Att det är just dessa två steg som SIN-handläggarna
generellt riktar in sig på stöds också av Ams återrapportering om SIN, där man skriver att det
”framförallt [är] steg 1-3 som visat sig vara av stor betydelse för att målgruppen för SIN ska få
arbete […] Metodiken tydliggör både sökandes och arbetsgivarens förutsättningar och behov vilket
bidrar till hög kvalitet i matchningen”.45 Steg 3, som också nämns i citatet, är den så kallade
arbetsanalysen. I mina intervjuer har dock inte detta steg framträtt som något viktigare inslag, så på
denna punkt skiljer sig alltså denna uppsats från Ams rapport.
Flera av handläggarna menar också att framför allt den betoning på arbetsgivarkontakter som görs
inom ramarna för SIN skiljer sig åt från Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet, liksom det
inslag i SIN som innebär att arbetsförmedlaren aktivt hjälper SIN-deltagaren med arbetssökandet.
Både handläggarna och arbetsgivarna menar att det faktum att handläggarna har tid att lära känna
de arbetssökande underlättar matchningen. Två av de intervjuade arbetsgivarna understryker att det
är deras goda relation med SIN-handläggarna och den urvalsprocess handläggarna gör bland de
sökande som gör att arbetsgivarna litar på deras omdöme och fortsätter att vända sig till dem när de
söker arbetskraft.
6.2 Arbetsanskaffning och nätverk
De intervjuade handläggarna lägger alla stor vikt vid det större utrymme till arbetsgivarkontakter
som möjliggörs genom SIN-metoden. Två av de intervjuade arbetstagarna nämner på något sätt
vikten av arbetsförmedlarnas nätverk av arbetsgivare. En handläggare och en arbetstagare nämner
att SIN-deltagarna saknar egna nätverk i Sverige, och att SIN-åtgärden därför fyller en viktig
funktion.
De intervjuade handläggarna är alla mycket positiva till inslaget av arbetsgivarkontakter. Några av
dem menar att den tid de har till att spontant besöka företag för att leta arbetstillfällen också ger
45
Ams 2005, s. 17
37
goda resultat, medan en handläggare menar att just spontanbesök inte brukar ge särskilt mycket.
De intervjuade arbetsgivarna däremot är tydliga med att de bara kontaktar Arbetsförmedlingen om
de har ett behov av arbetskraft, och det framgår att de snarast kan tycka att det är besvärligt att
själva bli kontaktade på Arbetsförmedlingens initiativ. Däremot lägger två av de tre arbetsgivarna
stor vikt vid att de har en god relation med SIN-handläggarna. Arbetsgivarna säger sig ha mycket
goda erfarenheter av dessa handläggarnas omdöme och förarbete (det vill säga sökandeanalysen)
och att de därför litar på att de arbetssökande som kommer på intervju genom SIN skulle fungera
bra på arbetsplatsen, vilket de också menar sig ha erfarenhet av från de personer som blivit
anställda via SIN. Eftersom dessa arbetsgivare inte har varit nöjda med den service
Arbetsförmedlingen erbjudit dem tidigare är det tydligt att inslaget av arbetsgivarkontakter anses
vara viktigt även av arbetsgivarna. För dessa arbetsgivare tycks det som att SIN-åtgärden har
bidragit till att öka förtroendet för Arbetsförmedlingen generellt. En intressant parentes i
sammanhanget, som dock inte har särskilt mycket med ämnet för denna uppsats att göra, är att
flera av de intervjuade arbetsgivarna säger att de tidigare nästan dragit sig för att använda sig av
Arbetsförmedlingen för att söka arbetskraft, bland annat eftersom de vill undvika att få alltför stora
mängder svar på en platsannons. Att förtroendet för Arbetsförmedlingen inte alltid är det högsta är
ingen nyhet, men en intressant reflektion som kan göras utefter vad dessa arbetsgivare säger är att
de krav på att vara aktivt arbetssökande som ställs, bland annat för att få arbetslöshetsersättning
men även försörjningsstöd i vissa fall, snarast kan vara kontraproduktiva. Dessa krav yttrar sig
genom att den arbetssökande ska redovisa ett visst antal sökta arbeten per månad. Man kan tänka
sig att det leder till att varje ledigt arbete som utlyses på Arbetsförmedlingen ger upphov till så
stora mängder ansökningar att det blir omöjligt för företaget att på ett effektivt sätt ta ställning till
dem. Något som i slutändan kan innebära att arbetsgivarna undviker att över huvud taget använda
sig av Arbetsförmedlingen då de söker ny personal. Detta är något som två av de intervjuade
arbetsgivarna i den här uppsatsen ger uttryck för. Tanken inställer sig också att en annan tänkbar
konsekvens av att en arbetsgivare får ett mycket stort antal ansökningar är att arbetsgivaren, för att
hålla nere informationskostnaderna, i högre grad än annars använder sig av förenklade
urvalskriterier för att avgöra vilka av de sökande som kallas på intervju. Om det av kostnadsskäl
inte finns möjlighet att noggrant gå igenom samtliga anställningar kanske förenklade, stereotypa
kriterier som ålder, kön, och etnisk bakgrund används istället. Kanske kan det vara så att ett system
som leder till att varje utannonserad tjänst får ett stort antal ansökningar faktiskt ökar risken för
statistisk diskriminering vid ett anställningsförfarande.
Något man kan fråga sig angående de ökade möjligheterna till arbetsgivarkontakter från
Arbetsförmedlingen inom SIN-stödet är om det också leder till att nya jobb skapas. Om så är fallet
rör det sig rimligtvis inte om några större antal. Några av de intervjuade handläggarna påpekar
dock att de genom sina arbetsgivarkontakter också kan förmedla information om olika typer av
anställningsstöd och liknande. Åtminstone en av handläggarna menar att det är vanligt att
arbetsgivare inte känner till de möjligheter till praktik och anställningsstöd som finns, och att han
därför kan fylla en funktion som informationsförmedlare och därmed öka sannolikheten att det blir
en anställning. Även en av arbetsgivarna menar att hon och andra företagare hon känner har för lite
information om Arbetsförmedlingens tjänster. Kanske kan det alltså vara så att SIN-åtgärden bidrar
till att några nya arbetstillfällen uppkommer, åtminstone arbetstillfällen med någon form av
anställningsstöd eller genom att de påbörjas med praktik, helt enkelt för att de ökade möjligheterna
till arbetsgivarkontakter gör det möjligt för Arbetsförmedlingen att marknadsföra sig och sina
tjänster. Det måste dock betonas att det i så fall bara kan tänkas ske i liten skala.
38
6.3 Handläggaren som konfliktlösare
En roll som framför allt de intervjuade handläggarna, men även en av de intervjuade arbetsgivarna,
betonar är SIN-handläggarens roll som konfliktlösare. Det rör sig om att handläggaren kan fungera
som en utomstående, medlande och förklarande part om någon sorts konflikt uppstår på
arbetsplatsen efter det att en anställning kommit till stånd. Handläggarna lyfter själva fram den
förklarande aspekten; de kan hjälpa till att förmedla vad som förväntas av arbetstagaren på den
aktuella arbetsplatsen. Exakt vad det är handläggarna tillför, som inte arbetsplatsen själv kan bidra
med i lösandet av en uppkommen konflikt, är något oklart. Som konstaterats är dock detta ett
inslag som flera av de intervjuade själva anser vara viktigt. Denna roll hänger samman med SINmetodens sista steg, uppföljningen. I de intervjuades berättelser framstår det också som att detta
anses vara det viktigaste inslaget i uppföljningen. Enligt Ams återrapportering läggs det generellt
stor vikt vid detta steg. ”Att erbjuda uppföljning i samband med ackvirering av ett jobb kan vara
avgörande för att det blir en anställning”, skriver man bland annat i rapporten, och understryker att
det handlar om ett stöd både till arbetstagaren och till arbetsgivaren. ”En viktig del i uppföljningen
är att SIN-förmedlaren oftast kan bidra till att reda ut eventuella oklarheter som annars kan leda till
att en anställning avbrytes.” 46 Ams betonar två konsekvenser av uppföljningen, där den ena är att
erbjudandet om uppföljning fungerar som en signal åt arbetsgivaren: det här rör sig om
arbetssökande som kan behöva extra stöd, men vi kommer att se till att detta extra stöd erbjuds,
utan kostnad för dig som arbetsgivare. Detta är inte en beskrivning som framkommer i mina
intervjuer, där man istället lägger vikten vid den andra konsekvensen Ams beskriver, nämligen att
SIN-handläggarna genom uppföljningen får möjlighet att hjälpa till att reda ut missförstånd som
annars skulle ha lett till att anställningen avbrutits.
Uppföljningen är ett inslag som skiljer sig kraftigt från Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet,
där uppföljning knappast förekommer överhuvudtaget, åtminstone inte i form av den aktiva
medverkan SIN-handläggarna kan ha på en arbetsplats även efter det att en anställning kommit till
stånd. Eftersom mina informanter tycks instämma i slutsatserna som dras i Ams rapport, nämligen
att detta är ett funktionellt inslag som de inblandade ställer sig mycket positiva till, kan jag dra
slutsatsen att uppföljningen/inslaget av konflikthantering är ett originellt inslag i SIN-metoden och
att det som sådant, av de intervjuade att döma, bedöms bidra till de positiva effekter SIN-åtgärden
har.
6.4 Handläggaren som coach och säljare
En del av SIN-handläggarnas uppdrag handlar om att fungera som coach för de arbetssökande. Det
innebär både att de ger praktisk vägledning och information, samt att de på olika sätt arbetar för att
höja motivationen i jobbsökandet för SIN-deltagarna. Detta är något som framför allt de
intervjuade arbetstagarna lyfter fram. Särskilt två av dem beskriver hur mycket det har betytt för
dem att komma i kontakt med arbetsförmedlare som engagerar sig för dem och som trott på deras
förmåga. Betydelsen av uppmuntran för någon som varit arbetslös länge och på vilket sätt det
påverkar dennes möjligheter att få jobb är företeelser som är svåra att mäta. Från strikt
nationalekonomisk synpunkt kan det till och med te sig oviktigt. Det är dock uppenbart att det för
de intervjuade arbetstagarna i denna uppsats inte har varit oviktigt att få denna sorts
uppmärksamhet. Det är tvärtom en av de saker de lyfter fram som allra viktigast i deras
erfarenheter av SIN-metoden. De menar därmed att den uppmuntran och uppmärksamhet som
46
Ams 2005, s. 17
39
möjliggörs genom att SIN-handläggaren har tid att skapa en relation med sina klienter varit
avgörande för deras förmåga att få jobb.
Den andra sidan av SIN-handläggarnas ”coach-uppdrag” är att de också fungerar som
marknadsförare gentemot arbetsgivarna. SIN-metoden möjliggör för handläggarna att lära känna
sina sökande och därmed också kunna presentera dem på ett relevant sätt för potentiella
arbetsgivare. Det verkar rimligt att dra slutsatsen att den resursförstärkning som SIN-åtgärden
innebär gör det möjligt för SIN-handläggarna att i betydligt större utsträckning än på den reguljära
Arbetsförmedlingen utveckla detta ”säljuppdrag”. Att SIN-handläggarna har mer tid till varje
klient innebär att de också kan ägna mycket mer tid åt att både lära känna sina sökande och att
kontakta arbetsgivare på olika sätt.
En annan aspekt av denna fråga är att en av de intervjuade SIN-deltagarna nämner det faktum att
hennes SIN-handläggare har svensk bakgrund som en möjlig förklaring till att hon haft lättare att
få jobb genom SIN än tidigare. Hon undrar om det kan vara så att arbetsgivare känner större tilltro
till vad en svensk handläggare säger om henne som arbetssökande än vad hon har att säga om sig
själv. I SIN-uppdraget ingår naturligtvis inte att SIN-handläggarna ska ha svensk bakgrund och det
verkar föga troligt att det inte finns SIN-handläggare som själva är invandrare. Lika konstigt vore
det dock om det inte vore så att majoriteten av SIN-handläggarna är födda i Sverige. I vilket fall
som helst handlar det om personer som är etablerade i samhället på så sätt att de har ett arbete och
den pondus det innebär att vara myndighetsrepresentant. Det verkar inte orimligt att tänka sig att
en arbetsgivare lägger större vikt vid deras synpunkter än de arbetssökandes egna.
6.5 Vilka tar del av SIN-stödet?
Enligt de generella riktlinjer som gäller för SIN-metoden kan stödet ges åt ”arbetssökande
flyktingar och invandrare som deltar eller har deltagit i av kommunen anordnat
introduktionsprogram eller är eller riskerar att bli långtidsinskriven och som bedöms ha
förutsättningar för att ta ett arbete direkt.”47 Även i de lokala riktlinjer jag sett på de olika
arbetsförmedlingar jag besökt under mina intervjuer återkommer beskrivningen av målgruppen
som att de sökande ska vara motiverade och aktiva. Slutsatser dragna i denna uppsats pekar alltså
på att nyckelorden här är ”förutsättningar för att ta ett arbete direkt.” Detta intryck förstärks av alla
mina intervjuer, framför allt av intervjuerna med handläggarna. Om man läser de olika dokument
som ligger bakom inrättandet av SIN-åtgärden i kronologisk ordning, från regeringens proposition
till Ams eget förslag till inrättade av SIN, vidare till det interna metod- och handläggningsstöd som
gäller för SIN-handläggarna idag liksom Arbetsförmedlingens faktablad om åtgärden,
framkommer att denna beskrivning av målgruppen har förändrats något. Av att läsa regeringens
proposition får man intrycket att SIN-försöket framför allt vänder sig till personer som står mycket
långt från arbetsmarknaden: ”personer som varit i Sverige under lång tid men som aldrig, trots att
de försökt, lyckats få ett reguljärt arbete och personer som befinner sig i, eller just har lämnat,
kommunal introduktionsverksamhet och som bedöms få svårt att etablera sig på den reguljära
arbetsmarknaden”48 – på detta sätt beskrivs målgruppen för SIN i propositionen. Som vi sett är det,
efter att Ams övertagit uppdraget från regeringen och utfört den konkreta utformningen av det, inte
primärt dessa grupper som fått ta del av SIN-stödet. Dock är ärendegången fortfarande den att en
arbetssökande enbart erbjuds att ta del av SIN-åtgärden efter att först ha haft en ordinarie
47
48
Ams 2004a
Regeringens proposition 2002/03:44, s. 46
40
handläggare på Arbetsförmedlingen, en handläggare som ska göra en bedömning om huruvida ”det
är fråga om en sökande som har ett stort behov av stöd för att kunna få och behålla ett arbete.”49
Detta är ett påstående som i viss mån står i motsättning till de riktlinjer som säger att den sökande
ska stå nära arbetsmarknaden. För en utomstående kan det alltså tyckas råda viss oklarhet kring
vilken målgruppen för SIN egentligen är. Av mina intervjuer att döma är det inte orimligt att tänka
sig att många av dem som erbjuds SIN-stödet skulle kunna ”få och behålla” ett arbete även SINstödet förutan, även om det möjligen skulle ta något längre tid. Att SIN-åtgärden fyller en funktion
även för dessa personer råder det ingen tvekan om. Däremot kan man fråga sig om SIN-stödet
verkligen hjälper dem som behöver det bäst. Något som möjligen skulle kunna stärka denna
undran är att det både för åtgärden i stort och för de individuella handläggarna finns uppsatta mål
att arbeta mot, i form av antal personer som ska komma ut i arbete under en viss tidsperiod.
Naturligtvis är det lättare att nå dessa mål om man som handläggare väljer att arbeta med sökande
som bedöms ha lätt att få ett jobb. Detta är dock inte något som någon av mina intervjuade nämner.
Däremot är två av SIN-handläggarna inne på att dessa mål leder till att de sökande tenderar att bara
komma ut i en viss sorts arbeten, ofta stereotypa invandraryrken, eftersom det anses vara enklast
att ackvirera den typen av jobb. I detta sammanhang är det dock på sin plats med en brasklapp i
form av en påminnelse om att det lilla urval av personer denna uppsats är baserad på inte på något
sätt är representativt, och jag har följaktligen svårt att dra några säkrare slutsatser kring vilka det är
som erbjuds att ta del av SIN-åtgärden. Jag vill också nämna att flera av de intervjuade
handläggarna ger exempel på att de även hjälpt till att ordna arbeten åt personer som ansetts vara
mer ”svårplacerade”. Dessa exempel handlar då oftast om personer som har haft mycket
bristfälliga kunskaper i svenska och/eller som varit borta från arbetsmarknaden under lång tid.
Om det ändå skulle vara så att SIN-åtgärden innehåller dessa inre motsättningar, skulle det kanske
också kunna förklara varför några inslag i den ursprungliga metodiken inte används i lika hög grad
som de andra – mer om detta i nästa avsnitt.
6.6 Den överflödiga arbetsplatsintroduktionen?
SIN-metodens fjärde steg, arbetsplatsintroduktionen, är det som vid första anblick skiljer denna
åtgärd från många andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Att detta steg också är tänkt att vara
centralt i metoden framgår bland annat av att SIN-åtgärden har fått sitt namn från det:
arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare. Arbetsplatsintroduktionen är tydligt inspirerad av
supported employment-metoden, som utvecklats för att integrera personer med olika sorters
funktionshinder på arbetsmarknaden.
Trots att själva arbetsplatsintroduktionen alltså varit en av de bärande tankarna med inrättande av
SIN-försöket framgår det av mina intervjuer att denna metod inte anses vara speciellt viktig. I vissa
fall anses den till och med vara kontraproduktiv. Ofta används den inte. När den används tycks det
enligt mina informanter ske i en mer förenklad form, genom att handläggaren är med på
arbetsplatsen den första dagen och hjälper till med att förmedla information och som ett allmänt
stöd för arbetstagaren, däremot sällan genom att handläggaren deltar i själva arbetet. Denna
beskrivning stöds fullt ut av Ams återrapportering: ”Det moment som mest avviker från den
ursprungliga metodiken är arbetsplatsintroduktion [sic]. I vissa fall där behov finns genomförs
arbetsplatsintroduktionen enligt metoden med SIN-förmedlare som arbetar sida vid sida med den
sökande under en kortare tid. För de flesta sökande reduceras detta moment till att SIN49
Ams 2004b
41
förmedlaren medverkar första dagen vid information om arbetsplatsens rutiner, arbetstider och
villkor. Introduktion i arbetsuppgifter ges vanligtvis av arbetsledare på arbetsplatsen.”50
De arbetstagare jag intervjuat har inte genomgått någon arbetsplatsintroduktion tillsammans med
sina handläggare och har följaktligen inga synpunkter på detta steg. Arbetsgivarna har i varierande
utsträckning varit med om det, men det tycks framför allt röra sig om den förenklade varianten.
Ingen ställer sig negativ till det, men det tycks inte heller vara något de som arbetsgivare lägger
stor vikt vid. Genom sina beskrivningar framkommer istället att de som arbetsgivare redan
genomför en hel del av exempelvis den upplärning och den sociala introduktion som det
ursprungligen tycks ha varit tänkt att arbetsplatsintroduktionen skulle ta hand om. Skillnaden är
bara att arbetsgivarens program är något som gäller för samtliga nyanställda. Det är heller inte
särskilt förvånande; arbetsgivaren har onekligen ett egenintresse av att en nyanställd lär sig sitt
arbete och fungerar socialt bland kollegorna. Dessutom måste det tveklöst vara så att det är
arbetsgivaren och andra anställda som, bättre än arbetsförmedlaren, vet hur en introduktion av en
nyanställd ska gå till.
Supported employment-metodiken är alltså en metod att få in funktionshindrade personer i
arbetslivet. Det kan handla om personer som aldrig varit ute på arbetsmarknaden förut, eller
åtminstone om personer som på grund av sitt funktionshinder enbart klarar av ett arbete om arbetet
anpassas efter deras förmåga och genom att de först får gå igenom en personligt utformad
arbetsträning. Så som SIN-stödet kommit att utvecklas efter att uppdraget överlämnades från
regeringen till Ams har det dock riktat sig till invandrare som står nära arbetsmarknaden. Det
innebär att det handlar om personer som har relevant utbildning och/eller arbetslivserfarenhet. De
arbetstagare jag intervjuat för denna uppsats har samtliga haft en rad olika anställningar innan de
blev aktuella för SIN-stödet. Det kan alltså vara något oklart vad det är tänkt att dessa personer
skulle behöva hjälp med vid en så kallad arbetsplatsintroduktion. Som beskrivits tidigare (under
rubriken Vilka tar del av SIN-stödet?) verkar beskrivningen av vilka som erbjuds ta del av SINstödet ha förändrats med tiden. Med den ursprungliga målgruppen i åtanke är det måhända lättare
att förstå bakgrunden till själva arbetsplatsintroduktionen. Det är inte orimligt att tänka sig att
personer som aldrig haft ett arbete, eller personer som har mycket liten arbetslivserfarenhet och
som nyligen anlänt till Sverige, kan behöva någon form av extra stöd vid en anställning. Det är
också rimligt att tänka sig att arbetsgivare kan tänkas vara extra ovilliga att anställa just dessa
personer, bland annat på grund av rädsla för att de ska kräva mer introduktion än vad som vore
lönsamt från arbetsgivarens sida. Att en sådan introduktion istället erbjuds från
Arbetsförmedlingens sida skulle därför kanske förbättra dessa personers möjlighet att få arbete.
Samtidigt är det svårt att bortse ifrån att detta inslag i SIN-åtgärden, oavsett vilken målgruppen är,
går att tolkas som ett undervärderande av SIN-deltagarnas egen kompetens. Det är också något
som flera av de intervjuade SIN-handläggarna är inne på. Åsa beskriver det exempelvis som att
arbetsplatsintroduktionen kan vara ”utpekande, som att säga att de är sämre”, vilket är intressant
särskilt med tanke på att det i regeringens proposition finns med en skrivelse om att det är viktigt
att SIN-stödet utformas på så sätt att det inte uppfattas som stigmatiserande.51 Man kan också
tänka sig att inslaget av arbetsplatsintroduktion förstärker intrycket av att SIN-åtgärden vänder sig
till arbetssökande som behöver mycket extra stöd och som därför, inför en arbetsgivare, signalerar
att de är mindre produktiva än andra arbetssökande. På det sättet skulle detta inslag till och med
50
51
Ams 2005, s. 17
Regeringens proposition 2002/03:44, s. 46
42
kunna tänkas vara kontraproduktivt – det skulle kunna skrämma bort fler arbetsgivare än det
lockar. Åtminstone en av de intervjuade handläggarna är inne på denna tankegång. Å andra sidan
är det som visats, både i mina intervjuer och i Ams utvärdering, tydligt att
arbetsplatsintroduktionen sällan tillämpas i sin ursprungliga form, helt enkelt för att den inte anses
vara en lämplig metod. Med andra ord verkar risken för den ovan utvecklade hypotesen om att
arbetsplatsintroduktionen skulle motverka sitt syfte vara mycket liten.
Att så pass lite vikt i praktiken läggs vid detta steg i SIN-åtgärden gör att hela metoden får en
annan inriktning än vad som förmodligen ursprungligen avsetts. Åtgärden är ju trots allt, icke att
förglömma, uppkallad efter just dessa steg – arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare. Det
ligger en viss ironi i att arbetsplatsintroduktionen i själva verket tycks ha blivit det minst viktiga
med - arbetsplatsintroduktionen. Det innebär också att åtgärden, som den kommit att utformas i
praktiken, har blivit betydligt mindre inriktad på att avhjälpa förmodade brister hos invandare
(gällande kulturell kompetens, Sverige-specifik kunskap, språk etc) än vad som framgår om man
enbart läser de bakomliggande dokumenten till åtgärdens införande samt Arbetsförmedlingens
riktlinjer. Anledningen till detta är att detta inslag inte har ansetts behövas av dem som deltagit i
åtgärden, oavsett om det handlar om handläggare, arbetstagare eller arbetsgivare. Detta kan
möjligen stärka den kritik som riktats mot både forskning kring och åtgärder för att motverka
invandrares arbetslöshet, den kritik som menar att för stor uppmärksamhet ägnas åt förmodade
brister hos invandrarna själva.
6.7 Anställningsformer
Av uppsatsen framkommer att många i SIN blir anställda med någon form av stöd. Det är också
vanligt att anställningen börjas med praktik som betalas med aktivitetsstöd. Provanställningar,
visstidsanställningar och friårsplatser förekommer också. Att det ligger till på detta sätt
framkommer också av Ams återrapportering. Där visar det sig att så mycket som 74 procent av alla
som deltagit i SIN samtidigt har deltagit i något arbetsmarknadspolitiskt program, där 30 procent
av samtliga deltagare har haft någon form av anställningsstöd och 37 procent har deltagit i
arbetspraktik. Det genomsnittliga antalet dagar en SIN-deltagare har varit i program är 60 dagar.52
Av Ams återrapportering framgår också att andelen personer i arbete 90 dagar efter avslutad SIN
är 54 procent, vilket av det som framgår av rapporten att döma tycks vara ett ganska genomsnittligt
värde jämfört med andra program för arbetslösa.53 Att flera arbetsmarknadspolitiska program
överlappar varandra på det här sättet gör det svårare att säga något om effektiviteten i de enskilda
programmen. Det är osäkert om SIN-metoden ökar sannolikheten att förbli i arbete jämfört med att
enbart ta del av ett arbetsmarknadspolitiskt program. Å andra sidan är det inte uppgiften för denna
uppsats att avgöra detta. I sammanhanget kan noteras att flera av de intervjuade handläggarna
säger att de uppfattar avsikten med SIN-stödet som att deltagarna ska komma ut i fasta arbeten och
inte behöva mer stöd från Arbetsförmedlingen. De säger samtidigt att det är en orealistisk
förhoppning, och några av dem har invändningar mot att SIN-stödet bara ska ges en gång åt varje
person.
En risk med alla typer av arbetsmarknadspolitiska program som innebär kostnadsminskningar för
arbetsgivare, exempelvis praktik och anställningsstöd, är att arbetsgivare enbart utnyttjar
arbetskraften så länge de får ta del av lönesubventionen och aldrig har avsikten att anställa
52
53
Ams 2005, s. 16
ibid s. 12
43
arbetstagaren då stödet tagit slut. Som visats i denna uppsats gäller detta för åtminstone en av de
intervjuade arbetsgivarna. Detta är dock en föga överraskande slutsats och knappast något som är
speciellt för just SIN-åtgärden. Det är inte heller något som torde vara vanligare för just denna
åtgärd än för andra. Att det klart och tydligt står i Arbetsförmedlingens riktlinjer att praktik kan
erbjudas inom ramen för SIN enbart om det finns ett klart löfte om fortsatt anställning har knappast
någon reell påverkan i denna fråga.
6.8 Etnisk diskriminering
Frågan om etnisk diskriminering på arbetsmarknaden är inte lätt. Det råder oenighet kring om den
över huvud taget existerar. I vilket fall som helst är den svår att mäta på ett otvetydigt sätt. Att
ämnet är laddat framkommer även i mina intervjuer, där de flesta yttrar sig mycket försiktigt när
ämnet kommer på tal och det är tydligt att många tycker att det är en svår fråga att förhålla sig till.
Samtidigt tycks de flesta intervjuade ändå vara överens om att det förekommer någon form av
etnisk diskriminering på arbetsmarknaden. De som verkar mest övertygade om detta är
arbetsgivarna, även om de, föga förvånande, menar att det är andra arbetsgivare som diskriminerar
och inte de själva.
I Ams interna riktlinjer för SIN står det inget att läsa om etnisk diskriminering, men i den
bakomliggande propositionen berörs ämnet genom att man skriver att åtgärden kan vara ett sätt att
”motverka en förhöjd risk att utsättas för etnisk diskriminering”.54 Denna något otydliga skrivelse
tycks syfta på att man i propositionen menar att arbetslöshet för invandrare innebär en ökning av
risken för att utsättas för etnisk diskriminering. Att åtgärda arbetslösheten, genom en åtgärd som
SIN, blir följaktligen ett sätt att minska risken för någon att drabbas av etnisk diskriminering.
Av mina intervjuer framkommer att de flesta tror att SIN kan minska den etniska diskriminering de
intervjuade menar förekommer på arbetsmarknaden, om än i blygsam skala. Åtminstone menar
man att fler invandrare får jobb med hjälp av åtgärden. Särskilt handläggare och arbetsgivare
lägger vikt vid att åtgärden kan vara ett sätt att göra det möjligt för tveksamma arbetsgivare att
”prova på” arbetstagare med invandrarbakgrund och därmed också upptäcka att de eventuella
fördomar som finns inte är rättvisande. På det sättet skulle alltså metoden kunna vara ett sätt att
påverka attityder till invandrare hos arbetsgivare. Något annat flera intervjuade lägger vikt vid är
metoden gör det möjligt för fler invandrare att komma in på arbetsmarknaden och därmed få färska
referenser att visa upp även om de så småningom skulle bli arbetslösa på nytt; de får ett kvitto på
att de är ”anställningsbara” att visa även för andra arbetsgivare.
6.9 SIN – resursförstärkning eller något nytt?
Innan jag går in på den de avslutande slutsatserna måste jag ställa mig frågan om det jag kommit
fram till i denna uppsats är relevant. Säger det verkligen någonting mer än bara om vilka privata
uppfattningar de tio personer jag intervjuat har? Jag vill hävda att det gör det. Anledningen är att
uppsatsen har visat att de flesta av de intervjuade är påtagligt överens när det gäller i stort sett alla
viktiga frågor denna uppsats berör. Det finns egentligen inga större åsiktsskiljaktigheter. De olika
grupperna – arbetsförmedlare, arbetstagare och arbetsgivare – lyfter fram delvis olika saker, men
berättelserna inom grupperna är ofta påfallande lika varandra. Ytterligare stöd för detta är att även
Ams återrapportering, som är en mer kvantitativt inriktad undersökning än denna, stöder flera av
de viktiga slutsatserna jag drar, något som jag har visat i den avslutande analysdelen.
54
Regeringens proposition 2002/03:44, s. 47
44
Så återstår då att besvara denna uppsats inledande frågeställning. Innebär SIN-åtgärden något nytt,
eller handlar det bara om förstärkt arbetsförmedlingsverksamhet? Av att läsa de dokument som
ligger bakom införandet av SIN samt de dokument där Ams beskriver åtgärden får man intrycket
att det finns originella inslag i metoden, även om de flesta är hämtade från erfarenheter av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade mot funktionshindrade. I den bemärkelsen finns det inget
helt och hållet nytt i SIN-åtgärden. Det som tycks vara allra mest originellt är själva
arbetsplatsintroduktionen. Denna uppsats, liksom Ams återrapportering, har tydligt visat att detta
inslag mycket sällan används som det var tänkt från början. Som åtgärden kommit att utformas i
praktiken har alltså mycket av den ursprungliga originaliteten försvunnit.
De erfarenheter som istället lyfts fram av de intervjuade i denna uppsats och som anses skilja SIN
från Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet är följande: Möjligheterna till omfattande
arbetsgivarkontakter från Arbetsförmedlingens sida. Möjligheten för handläggarna att lära känna
de sökande samt att bygga en relation med individuella arbetsgivare. Möjlighet för handläggarna
att motivera och stötta de arbetssökande. Möjlighet för handläggarna att aktivt medverka i de
sökandes jobbletande. Möjlighet till uppföljning och stöd vid lösandet av konflikter efter att en
anställning kommit till stånd från Arbetsförmedlingens sida. Kraftigt ökad effektivitet i
matchningen.
Sammanfattningsvis finns det egentligen inget nytt med något av dessa inslag, möjligen med ett
litet undantag för uppföljningsbiten, som nog inte kan sägas ha ansetts höra till
Arbetsförmedlingens uppgifter tidigare. Överlag måste dock slutsatsen bli att det som skiljer SIN
från Arbetsförmedlingens vanliga arbete är tiden, det vill säga de ökade resurser som gör de ovan
uppräknade företeelserna möjliga. Så gott som alla finns med även i den ordinarie verksamheten på
Arbetsförmedlingen. Skillnaden är bara att de begränsade resurserna där gör det omöjligt att
utveckla de flesta av dessa företeelser.
Jag skulle dock vilja hävda att det finns något speciellt i den ansats som görs att inom SINmetoden även rikta sig mot arbetsgivare, och inte bara de arbetssökande. Jag har inte tillräcklig
överblick över Arbetsförmedlingens verksamhet för att verkligen kunna påstå att detta är något
nytt, men det tycks mig ändå finnas en delvis originell ansats i att man tänker sig att även
arbetsgivaren kan behöva stöd eller åtminstone en fungerande relation med arbetsförmedlaren.
Återigen är dock detta något som möjliggörs genom att SIN-handläggarna har tid och resurser till
att odla sina arbetsgivarkontakter.
Det den här uppsatsen framför allt visar är hur närmast överväldigande positiva samtliga
intervjuade ställer sig till SIN-åtgärden. Bland arbetsgivarna och arbetstagarna kontrasteras dessa
positiva erfarenheter mot kraftigt negativa erfarenheter av Arbetsförmedlingens ordinarie
verksamhet. I stort sett alla intervjuade menar att den här metoden borde tillämpas på många fler
grupper arbetssökande. Det finns ingen som tycker att det är något speciellt med metoden som gör
att den bara kan användas på invandrare; tvärtom. Några säger till och med att det här arbetssättet
borde användas på alla arbetssökande. Av kostnadsskäl är detta naturligtvis en utopi. Samtidigt är
det svårt att bortse från att denna uppsats väcker ganska allvarliga, om än inte nya frågor kring
Arbetsförmedlingens effektivitet och om de prioriteringar som görs där i den ordinarie
verksamheten.
45
REFERENSER
Litteratur
Antonsson, Stödets betydelse – supported employment – i kampen för arbete och att bryta
utsatthet, Örebro, 2003
Behrenz, Essays on the employment service and employer’s recrutiment behaviour, Lund, 1998
Björklund, Edin, Holmlund och Wadensjö, Arbetsmarknaden, Stockholm, 1996
Calmfors, Forslund, och Hemström, Vad vet vi om den svenska arbetsmarknadens
sysselsättningseffekter? Rapport 2002:8 IFAU
Hallsten, Isaksson ochAndersson, Rinkeby Arbetscentrum – verksamhetsidéer, genomförande och
sysselsättningseffekter av ett projekt för långtidsarbetslösa invandrare, Rapport 2002:10 IFAU
Åslund, Health, immigration and settlement policies, Uppsala, 2000
Integrationsverket, 2005, Statistisk uppföljning av Rapport Integration 2003
Offentligt tryck
Behrenz, Delander, Månsson och Nyberg, Platsförmedling för arbetslösa invandrare – utvärdering
av ett försök med samverkan mellan bemanningsföretag och arbetsförmedling i ”Egenförsörjning
eller bidragsförsörjning?” SOU 2004:21
Edin och Åslund, Invandrare på 1990-talets arbetsmarknad i ”Ofärd i välfärden”, SOU 2001:54
Gustafsson, Hammarstedt, och Zheng, Invandrares arbetsmarknadssituation – översikt och nya
siffror i ”Egenförsörjning eller bidragsförsörjning?” SOU 2004:21
Hammarstedt och Palme, Ekonomisk position bland invandrares barn och intergenerationell
rörlighet bland olika invandrargrupper i ”Egenförsörjning eller bidragsförsörjning?” SOU
2004:21
Lappalainen och Lundgren, Makt, integration och diskriminering – det svenska dilemmat. Ju
2003:09, Stockholm, 2004
Regeringens proposition 2002/03:44, Arbetsmarknadspolitiken förstärks
Ams
Ams 2003, Förslag till inrättande av Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare
Ams 2004a, Faktablad. Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare
Ams 2004b, Metod- och handläggningsstöd, Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare
Ams 2005, Återrapportering. Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare (SIN)
46
Internetkällor
Arbetsliv, www.prevent.se/arbetsliv/notiser.asp?year=2005&month=08&id=776#id776,
Arbetsplatsintroduktion ger utlandsfödda jobb, hämtad från Internet 2005-11-23
Göteborgsposten, www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=874&a=153693 Äntligen ett fast arbete,
hämtad från Internet 2005-11-23
Sveriges radio, www.sr.se/Orebro/nyheter/artikel.asp?artikel=414379, Invandrare i Örebro får
jobb med hjälp av unikt projekt, hämtad från Internet 2005-11-23
47
