Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en
fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Venezuela 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Den venezuelanska befolkningen genomlever en komplex social och politisk
förändringsprocess. Hugo Chávez omvaldes till president i december 2006 och
åtnjuter hög popularitet, särskilt bland den fattiga befolkningen. Chávez politik
har ökat tillgången till den offentliga sektorns tjänster och uppges ha skapat
hopp, engagemang och tro på självförverkligande bland breda skikt av
befolkningen. President Chávez fortskrider om än i långsammare takt med
genomförandet av sin vagt definierade revolution, det ”21:e århundradets
socialism” trots bakslaget som kom i form av ett nej till de föreslagna
konstitutionella förändringarna i folkomröstningen den 2 december 2007.
Samtidigt präglas landet fortsatt av hög korruption, maktkoncentration,
intolerans gentemot oliktänkande, avsaknad av välfungerande politiska och
juridiska institutioner och oförmåga att kontrollera den omfattande
brottsligheten och våldet som främst drabbar de fattiga.
Trots ett gott formellt skydd för de mänskliga rättigheterna förekommer
allvarliga brister i praktiken. Straffriheten är hög och brott mot de mänskliga
rättigheterna bestraffas sällan. Grova brott såsom utomrättsliga avrättningar
och tortyr förekommer. Försvarare av mänskliga rättigheter har av statliga
representanter anklagats för konspiration och uppvigling då de hävdat att de
utsatts för våld eller hot om våld.
President Chávez institutionella makt ökar. Parlamentet består i huvudsak av
regimanhängare och domstolsväsendet kan inte anses oberoende. Likaså
hävdas ofta att ombudsmannamyndigheten och den nationella valmyndigheten
utsätts för politiska påtryckningar. Den politiska polariseringen gör tillgången
2
till objektiv information svåråtkomlig och det finns exempel på självcensur och
att oppositionella åsikter undertrycks i medierna.
Fängelsesystemet är i kris med hög våldsnivå och ohälsosamma förhållanden
som ibland leder till dödsfall. Chávez har påbörjat en reform och utbyggnad av
fängelserna samt genomförandet av en ”socialistisk vision” som ska skapa
humanare förhållanden i anstalterna.
Viktiga framsteg har gjorts för skyddet av kvinnors och barns rättigheter.
Kvinnor och barn utsätts dock för diskriminering, våld och sexuellt
utnyttjande. Urfolk, afrovenezuelaner och flyktingar är likaså utsatta grupper i
behov av ökat skydd.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Venezuela har ratificerat följande centrala konventioner:
-
-
-
-
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt tilläggsprotokollet om
enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR).
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt tilläggsprotokollet om enskild klagorätt.
Konventionen mot tortyr Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) men inte
tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr.
Konventionen om barnets rättigheterConvention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC).
Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter. Det
fakultativa protokollet om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter har endast undertecknats medan protokollet om
dödsstraffets avskaffande har ratificerats.
3
Venezuela har inte ratificerat
-
-
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, men man
har ratificerat tilläggsprotokollet från 1967.
Venezuela har inte undertecknat eller ratificerat konventionen om
rättigheter för personer med funktionshinder, Convention of the Rights of
Persons with Disabilities .
Venezuela har inte undertecknat eller ratificerat konventionen mot
påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of all Persons from
Enforced Disappearances.
Venezuela ligger efter med totalt sex rapporter till FN-systemets kommittéer;
en till tortyrkommittén, en till kommittén för mänskliga rättigheter, en till
kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och tre till
kommittén för barnets rättigheter.
Ingen av FN:s specialrapportörer har besökt Venezuela sedan 1996. FN:s
specialrapportör för yttrandefrihet (2003) och FN:s specialrapportör om
summariska avrättningar (2006) har anhållit om att få besöka landet. Ansökan
om besök av FN:s specialrapportör för människorättsförsvarares situation är
under behandling.
Relationen till Organisationen för Amerikas Stater (OAS) är spänd då Venezuela
inte erkänner OAS:s förebyggande åtgärder och rekommendationer och anser
att organisationen inte agerar i enlighet med suveränitetsprincipen. Senast den
Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IACHR) besökte Venezuela
var 2002. Trots upprepade ansträngningar för att organisera ett nytt besök
under 2006 kom enligt IACHR inget besök till stånd på grund av bristande
intresse från Venezuelas sida.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Flera fall av kränkningar av rätten till liv och kroppslig integritet har
förekommit, liksom fall av kränkningar av förbudet mot tortyr. IACHR samt
flera enskilda organisationer har rapporterat att polis och säkerhetsstyrkor utför
utomrättsliga avrättningar, använder grovt våld mot civila och brottsmisstänkta
och torterar anhållna med dödsfall som följd. Flera fall uppmärksammades i
medierna 2007 men endast ett fåtal har lett till åtal. Polisens övergrepp på
civilbefolkningen har under åren skapat starka protester.
4
Särskilt oroande är enligt IARCH det höga antalet rapporter om utomrättsliga
avrättningar som utförts av polis och säkerhetsstyrkor mot betalning.
Organisationen för mänskliga rättigheter Programa Venezolano de Educación-Acción
en Derechos Humanos (PROVEA) registrerade 97 fall av utomrättliga avrättningar
under perioden oktober 2006 – september 2007, vilket är en minskning med 44
fall från föregående tolvmånadersperiod. Det sammanlagda antalet dödsfall
orsakade av polis och säkerhetsstyrkor var dock 165, vilket innebär en
minskning med endast 2,94 procent mot föregående period. FN:s särskilde
rapportör om summariska avrättningar nekades besöka Venezuela 2006.
Tortyr samt isolering av fångar är förbjudet enligt lag och tortyroffer har rätt
till medicinsk rehabilitering. Dock skiljer sig den venezuelanska brottsbalkens
definition av tortyr från FN:s konvention mot tortyr. Flera
människorättsorganisationer menar att oberoende utredningar av
tortyranklagelser inte kan garanteras på grund av kopplingar mellan
riksåklagaren och regeringen samt det faktum att den rättsmedicinska
myndigheten är en del av kriminalpolisen Cuerpo de Investigaciones Científicos
Penales y Criminalísticas (CICPC), som oftast anklagas för tortyr. PROVEA
registrerade 42,1 procent färre fall av tortyr under perioden oktober 2006 september 2007 (11 fall) än oktober 2005 - september 2006 (19 fall). Den
enskilda organisationen Red de Apoyo som arbetar med tortyroffer och
förebyggande arbete mot tortyr tog under perioden januari-september 2007
emot 11 fall av tortyr.
Ett skäl till problem inom poliskåren sammanhänger med rekryteringspolitiken.
Övervåld förekommer.
Överbeläggning i fängelserna är ett stort problem. Många interner får inte sina
mest grundläggande behov tillgodosedda och flera har dött till följd av
undermåliga sanitära förhållanden eller brist på läkarvård. Förhållandena ledde
2006 till flertalet strejker. Enligt organisationen Observatorio Venezolano de
Prisioneros (OVP) dog mer än 400 fångar och 982 skadades i våldsamheter i
venezuelanska fängelser under 2006 vilket innebär en markant ökning i
jämförelse med 2005. Under de tre första månaderna 2007 dog 133 fångar och
308 skadades i våldsamheter i fängelser, vilket enligt OVP representerar en
ökning med 62 procent i relation till samma period 2006. Ett statligt
reformarbete – ”fängelsehumanisering” - har påbörjats.
4. Dödsstraff
Dödsstraff tillämpas inte i Venezuela.
5
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Sedan 2005 måste häktningsförhandlingar ske inom ett dygn och åtal väckas
inom 48 timmar. Överbelastade rätts- och fängelsesystem samt brister inom
polisväsendet leder dock till att lagen inte efterlevs och det finns stora brister i
respekten för rätten till frihet.
Människorättsorganisationen PROVEA dokumenterade 1 506 fall av
godtyckliga frihetsberövanden under perioden oktober 2006 till september
2007, vilket är 407 färre fall än föregående tolvmånadersperiod. Enligt
PROVEA utför säkerhetsstyrkorna godtyckliga frihetsberövanden systematiskt
för att bekämpa brottslighet.
Antalet kidnappningar har ökat sexfaldigt mellan 2000 och 2005 enligt den
enskilda organisationen Asociación Civil Venezuela Segura. International Crisis Group
(ICG) som hävdar att upp till 40 procent av kidnappningarna kan förbli
oregistrerade på grund av rädsla för hämndaktioner eller bristande tilltro till
polisen. Under 2006 registrerades 232 kidnappningsfall av PROVEA.
Fall av ofrivilliga försvinnanden förekommer i Venezuela. PROVEA uppger
att antalet kända fall har minskat från 15 till 7 under perioden oktober 2005 till
september 2006 och den efterföljande tolvmånadersperioden.
Venezuela är ett land med hög våldsnivå. Befolkningen i Caracas och vid
gränsen till Colombia är särskilt utsatt. Dödsfall till följd av våldsbrott har ökat
markant och har enligt EU tiodubblats på tio år. Under 2006 mördades enligt
Comisión Andina de Juristas (CAJ) omkring 12 000 personer i Venezuela, 45 per
100 000 invånare, vilket kan jämföras med 3 per 100 000 invånare i Sverige
samma år. Åtta av tio venezuelaner uppger i undersökningar att den personliga
säkerheten är landets främsta problem.
Respekten för rörelsefriheten är överlag god, även om uppgifter om enskilda
kränkningar förekommer.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Det finns stora brister i rättsäkerheten i Venezuela. Rättsystemet anses
dessutom vara utsatt för omfattande politiska påtryckningar. Det finns många
uppgifter som pekar på att regeringen använder sig av rättsystemet som ett
redskap mot oppositionen och systemet präglas även av ineffektivitet och
korruption.
Enligt lagen är en medborgare som anklagas för brott oskyldig till dess
motsatsen bevisats och har rätt till offentlig försvarare och möjligheten att
6
överklaga domar. Rättsystemet lider dock av kraftig överbelastning vilket leder
till fördröjningar i utredningsprocesser och att anhållna tvingas vänta långa
perioder på att få en rättslig prövning. De 88 222 rättsfall som krävde offentligt
försvar under 2006 kunde omöjligen behandlas inom rimlig tid av de 534
offentliga försvarare som fanns tillhands.
FN och flertalet enskilda organisationer har uttryckt oro för de ihållande
bristerna i respekten för allas likhet inför lagen då regeringsopponenter blir
trakasserade med det juridiska systemet som redskap. Högsta domstolens
ordförande har uttalat sig offentligt om att domarkåren borde stödja och
underlätta den bolivianska revolutionen.
OAS och EU kritiserar Venezuela för den höga omsättningen av domare i
domstolarna. Dessutom kritiseras tillsättningsprocessen av domare för att vara
politiskt styrd eftersom domarna i högsta domstolen tillsätts och avsätts med
enkel majoritet i parlamentet. Det ständiga bytet av domare och jurister
försvårar deras förmåga att effektivt utföra sina arbetsuppgifter.
Korruption är ett svårbekämpat och utbrett problem som Chávez
uppmärksammade och lovade att bekämpa under presidentvalet 2006. Enskilda
organisationer uppger att inga åtgärder har vidtagits och att det inte finns
någon handlingsplan om hur korruptionen ska bekämpas. Enligt rankningen i
Transparency Internationals korruptionsindex för 2007 ligger Venezuela på
plats 162, jämfört med plats 138 året innan. Venezuela rankas därmed som det
näst mest korrupta landet i Syd- och Nordamerika efter Haiti, och det
fjortonde mest korrupta landet i världen. Korruptionsnivån i Venezuela
beskrivs av Transparency International som våldsam. Enligt en officiell
representant är regeringens pågående omstrukturering av maktdelningen ett
sätt att söka eliminera korruptionen och främja öppenhet. Mycket tyder dock
på att omfördelningen av den politiska makten omfördelar möjligheterna att
gynna sig själv genom korruption, snarare än att bekämpa fenomenet.
Ombudsmannaämbetet (Defensor del pueblo) infördes i 1999 års konstitution.
Huruvida detta har en oberoende ställning gentemot regeringen har ifrågasatts
av enskilda organisationer, som uppger att den politiska polariseringen
påverkar relationen mellan ombudsmannen och människorättsförsvarare
negativt. Regeringen har inte utarbetat någon nationell handlingsplan för
mänskliga rättigheter enligt rekommendationerna från FN-konferensen om
mänskliga rättigheter i Wien 1993.
7
7. Straffrihet
Straffrihet är ett utbrett problem i Venezuela. De främsta anledningarna till
straffriheten är enligt officiella källor ineffektivitet och institutionella problem,
såsom korruption.
I april 2006 hade enligt riksåklagaren endast 113 poliser dömts i de cirka 5 700
fall av dödsfall orsakade av polis och säkerhetsstyrkor som undersökts sedan
2000. Utomrättsliga avrättningar bestraffas ytterst sällan. Möjligheten att fälla
polis och militär försvåras av att polisen rapporterar utomrättsliga avrättningar
som "konfrontationer", vilket ger dem rätt att använda dödligt våld. Av de 891
konfrontationer med dödlig utgång som rapporterades i delstaten Bolívar
under 2006 togs endast 4 fall upp i rätten enligt IACHR.
Straffriheten för andra grova brott mot de mänskliga rättigheterna såsom
tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och förnedrande behandling begångna av
polis och säkerhetsstyrkor är likaså mycket hög enligt IACHR, Amnesty, HRW
och andra människorättsorganisationer. Vittnen och familjemedlemmar till
offer för brott mot de mänskliga rättigheterna har blivit utsatta för hot och
våld för att hindra utredningsprocesser. Den allmänna kännedomen om den
höga straffriheten och risken för hot och våld vid angivandet av en statlig aktör
leder till försiktighet att anmäla brott.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Konstitutionen garanterar yttrande- och tryckfrihet. Omkring 75 procent av
media är enligt officiella uppgifter privatägda. Staten har fyra större nationella
TV-kanaler samt flera mindre kanaler och tidningar. Det finns omkring 200
radiokanaler i landet av vilka de flesta är privatägda. Kritik mot regeringen och
framför allt president Chávez förekommer ofta i medierna. Det finns således
utrymmen i medier för journalister och andra att fritt uttrycka sina åsikter.
Samtidigt innebär öppen kritik av regeringen ett risktagande och denna
kännedom leder ofta till självcensur.
Motsättningarna i samhället gör tillgången till objektiv information
svåråtkomlig. De icke-statliga medierna i Venezuela ägs och drivs nästan
uteslutande av oppositionen, som tenderar att ge en partisk bild av samhället,
liksom de statliga medierna som snarare kan liknas vid propagandakanaler för
regeringens politik. FN och EU anser att avsaknaden av trovärdig information
är ett stort problem. Enligt statliga representanter finns inga hinder för
yttrandefriheten i landet. Man medger dock att det kan vara svårt för
journalister att få tillträde till statliga organ.
8
Enligt nationella och internationella organisationer och bedömare har yttrandeoch tryckfriheten begränsats allt mer under senare år. Antalet journalister,
demonstranter och oppositionsaktörer som ställs inför rätta uppges ha ökat
markant under 2007 och det internationella samfundet har vid ett flertal
tillfällen uppmanat Venezuela att vidta åtgärder för att trygga yttrande- och
informationsfriheten.
Ett antal lagar och lagförslag under senare år, till exempel lagen om "medias
sociala ansvar" från 2004, anses hämma yttrande- och tryckfriheten och
uppmana till självcensur. Journalister upplever att lagen inneburit omfattande
restriktioner av fri rapportering. Under 2006 registrerade frivilligorganisationen
Espacio Público 106 fall som inkluderade 151 kränkningar av brott mot
yttrandefrihetsrätten. Den vanligaste formen var hot mot journalister, men
även våldsattacker och mord förekom. Minst en journalist rapporteras ha
dödats under 2007.
Chávez har kritiserats starkt för beslutet att inte förnya det regeringskritiska
TV-bolaget Radio Caracas Television (RCTV) sändningslicens, som löpte ut den
27 maj 2007. RCTV hade då sänt i 53 år och var därmed den äldsta privata TVkanalen i Venezuela. Beslutet har lett till åtskilliga demonstrationer och
protester, särskilt av studenter och enskilda organisationer och det
internationella samfundet har kritiserat beslutet. Den enskilda organisationen
PROVEA uppger att 92 personer anhölls i samband med demonstrationer mot
beslutet.
Tillstånd för att demonstrera krävs i Venezuela och beviljas som regel. Kravet
på tillstånd gäller dock endast för oppositionen. Enligt
ombudsmannamyndigheten genomförs dock de flesta demonstrationer utan
tillstånd och ombudsmannen har uttryckt oro över det våld som förekommer
under demonstrationerna och har varnat för den ”upprorsplan” som har satts i
verket av oppositionen. Medierna rapporterade under 2007 om flera
demonstrationer som slutade i våldsamheter och dödsfall.
Enligt Foro por la Vida, en sammanslutning av människorättsorganisationer, har
polisbrutalitet varit vanligt förekommande 2007 och lett till kränkningar av
demonstranternas rättigheter till liv, fysisk integritet, yttrande- och
demonstrationsfrihet. Enligt PROVEA ökade antalet anhållna i samband med
demonstrationer med 120 procent (från 277 till 611 anhållna) under perioden
oktober 2006 – september 2007 och föregående tolvmånadersperiod. Antalet
skadade under demonstrationer till följd av polisbrutalitet ökade enligt samma
organisation med 374 procent under perioden. Polisen uppges använda sig av
skjutvapen och batong mot demonstranter vilket strider mot venezuelansk lag.
9
Arbetslagen reformerades 2007 och då inkluderades en artikel (357) som gör
det straffbart att delta i strejker och demonstrationer i de fall där företag
riskerar att lamslås. Denna artikel begränsar enligt Internationella
Arbetsorganisationen (ILO) demonstrationsrätten.
Konstitutionen garanterar förenings- och mötesfrihet. Rätten att ansluta sig till
föreningar och fackförbund respekteras i allmänhet, med undantag för
medlemmar av säkerhetsstyrkorna som inte får ansluta sig fackligt.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Presidenten och ledamöterna i parlamentet väljs direkt i demokratiska och
periodiska val och konstitutionen etablerar ett system med maktdelning i fem
separata instanser. Utöver den verkställande, lagstiftande och dömande makten
etablerades i konstitutionen från 1999 den så kallade medborgerliga makten,
vilken består av riksåklagaren, riksrevisorn och ombudsmannen. Det civila
samhället har grundlagsstadgad rätt att delta i parlamentets utnämning av dessa
ämbeten. Den femte instansen är den nationella valmyndigheten som ansvarar
för att garantera transparens i valprocesser och folkomröstningar.
Oppositionen är splittrad och saknar allt mer handlingskraft. Dock har den
landsomfattande studentrörelse som växte fram inför folkomröstningen om
konstitutionsreformen i december 2007 - och nedröstningen av
reformförslaget - fungerat som en nytändning för oppositionen. Någon dialog
mellan oppositionen och regeringen förekommer inte.
Majoriteten av det venezuelanska enkammarparlamentets samtliga platser
innehas av Chávez och hans närstående sedan oppositionen bojkottade
parlamentsvalet 2005. I januari 2007 godkände parlamentet en fullmaktslag
som ger presidenten rätt att lagstifta via dekret på ett stort antal områden under
18 månader.
I december 2007 röstades ett förslag till ändring av konstitutionen ned med
knapp marginal i en folkomröstning. Förslaget gick ut på att reformera det
politiska systemet och bland annat tillåta obegränsade omval av presidenten.
President Chávez har efter omröstningen klargjort att han ämnar söka andra
vägar att genomföra reformerna som skulle utveckla det 21:a århundradets
socialism. Oppositionen hävdar att presidentens ambitioner ökar
maktkoncentrationen och begränsar demokratin. President Chávez parti
Movimiento Quinta República (MVR) och dess allierade kontrollerar redan
kommittén som nominerar kandidater till Högsta Domstolen, parlamentet,
riksåklagaren, valmyndigheten samt ombudsmannamyndigheten.
10
Sedan parlamentsvalet 2005 är 30 av 167 parlamentsledamöterna kvinnor. Av
de 27 ministrarna i regeringen är 5 kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Venezuela har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner om grundläggande
rättigheter i arbetslivet. Det råder motsättningar kring ILO-konventionerna då
dessa ibland står i konflikt med nationell arbetslagstiftning. Konstitutionen
erkänner arbetarnas rätt att organisera sig i fackföreningar, med undantag för
medlemmar av de väpnade styrkorna. Cirka 10-12 procent av 12 miljoner
arbetsföra är fackligt anslutna.
Enligt statlig statistik låg arbetslösheten på 8,3 procent i september 2007 vilket
innebär en minskning i jämförelse med samma tid 2006. Fler är idag anställda i
den formella än den informella sektorn. I slutet av 2006 tjänade 28 procent av
befolkningen mindre än minimilönen, enligt organisationen PROVEA.
Diskriminering i arbetslivet på grund av politiska åsikter förekommer enligt
flera rapporter. Internationella frivilligorganisationer såsom Andinska
juristkommissionen (CAJ) rapporterade under 2006 om flera fall där
regeringsopponenter har förlorat statliga jobb på grund av sina politiska åsikter.
I november 2006 stämde över 800 före detta statligt anställda den
venezuelanska staten för att ha förlorat sina arbeten efter att ha undertecknat
”Tascón-listan” för stödja en folkomröstning om Chávez avsättning 2004.
Det finns starka motsättningar mellan Chávez och landets största fackliga
centralorganisation, La Confederación de Trabajadores de Venezuela (CTV).
Organisationen har starka kopplingar till, och anses vara i det närmaste totalt
styrt av, oppositionspartiet Acción Democrática (AD) som har bedrivit en kraftig
opposition mot Chávez sedan 2001. Regeringen anklagar CTV för att tillhöra
det ”gamla korrupta systemet” och har främjat bildandet av parallella
fackföreningar, vilka i sin tur anklagas för att gå i regeringens ledband.
I april 2007 reformerades arbetslagen och en del av ILO:s förslag införlivades i
denna. ILO nekades besöka Venezuela under 2006. ILO ville besöka landet för
att följa upp den statliga inblandningen i fackföreningsval, vilket tillåts i den
venezuelanska konstitutionen, men som anses illegitimt av ILO. Enligt
författningen måste fackliga val ske i slutet av varje mandatperiod, fackliga
ledares mandat kan inte förlängas och valen måste ske under översyn av den
nationella valmyndigheten.
11
Försvar av arbetsrätt i Venezuela innebär ett hot mot rätten till liv. År 2007
genomförde organisationen Vicaría de Derechos Humanos de Caracas en
undersökning som granskar våld mot arbetsrättsförsvarare och
fackföreningsaktiva. Mellan åren 1997 och 2007 mördades 87 personer till följd
av våld mellan fackföreningar enligt undersökningen. Under perioden 19972007 var enligt samma undersökning venezuelanska statliga aktörer ansvariga
för 62 procent av attackerna mot arbetsrättsförsvarare. Endast vid ett tillfälle
har statliga representanter direkt hållits ansvariga för dessa brott. Enligt
PROVEA dödades 46 fackliga ledare under perioden september 2006 till
oktober 2007, vilket enligt organisationen betyder att Venezuela är världens
näst farligaste land för fackföreningsaktiva.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Enligt statliga källor utgjorde hälsoutgifterna 13,3 procent av de sociala
utgifterna och representerade 5,76 procent av statsbudgeten 2006. Mindre än 2
procent av BNP tilldelades hälsosektorn, men tillsammans med en
tilläggsbudget representerade hälsoutgifterna 7,71 procent av BNP 2006.
Det råder stor enighet, även bland Chávez-kritiker, om att tillgången till
hälsovård för den fattigaste delen av befolkningen har förbättrats i Venezuela
sedan 2003, främst genom det sociala hälsoprogrammet ”Misión Barrio
Adentro” (MBA). Hälsoprogrammet har tillfört tusentals kubanska läkare och
vårdcentraler till fattiga områden med kostnadsfri rådgivning. Enligt OCDS
nyttjas dessa vårdcentraler av cirka hälften av befolkningen från fattiga
områden.
Parallellt med MBA:s framgångar uppges den traditionella offentliga vården ha
försummats. Denna kritiseras för att vara illa organiserad och kan inte
garantera alla tillgång och service inom rimlig tid. Bristen på specialistvård är
särskilt påfallande. President Chávez har utlovat en omfattande reformering av
det statliga hälsosystemets infrastruktur.
Två typer av diskriminering har observerats inom hälsosektorn i OCDS:s
undersökning. Den första förekommer när personer blir nekade vård på grund
av brist på resurser hos vårdcentralen eller patienten. Den andra typen är
diskriminering utifrån klass, etnicitet, kön eller andra grunder.
Enligt hälsoministeriet lever närmare 55 000 personer med hiv/aids.
Behandling för personer med hiv/aids är kostnadsfri i Venezuela, men den är
inte tillgänglig för alla smittade. FN rapporterar om diskriminering av hiv- och
aidssjuka inom vården, liksom avsaknaden av lämplig behandling av gravida
kvinnor för att förhindra överföring av viruset från mor till barn.
12
12. Rätten till utbildning
Lagen stipulerar kostnadsfri och obligatorisk grundskola.
Utvecklingsministeriet uppger att statens utgifter på utbildningsområdet ökade
med 41,1 procent under 2006. Utgifterna utgjorde 5,1 procent av BNP och
37,5 procent av statsbudgeten. De statliga skolorna uppges hålla en relativt låg
standard medan universiteten håller hög kvalitet. Även om många av
problemen inom utbildningssystemet kvarstår anser många att Chávez har
uppnått framgångar inom utbildningssektorn.
Regeringen har under Chávez drivit flera sociala program och ”misiones” i vilka
utbildning och alfabetisering av befolkningen är en viktig del. I oktober 2005
deklarerades Venezuela ”territorium fritt från analfabetism” av UNESCO och
regeringen uppger att genom Misión Robinson har 1,5 miljoner venezuelaner lärt
sig att läsa. Enligt UNDP är 98 procent av befolkningen läskunnig.
FN har uppmärksammat regeringens prioritering av barns utbildning och
menar att framgångarna är uppenbara vad gäller antalet inskrivna barn i
skolsystemet. Inskrivningstalet är emellertid otillfredsställande och många barn
lämnar skolan i förtid. Antalet inskrivna bland barn från urfolk,
afrovenezuelaner och landsbygdsbefolkningen är särskilt lågt.
Det finns planer på att reformera utbildningssystemet så att det stämmer
överens med det ”nya revolutionära samhällets behov och intressen”.
Förslaget, som kan komma att antas under 2008, anses vara ett hot mot
demokratin och rätten till politiskt oberoende utbildning av oppositionen.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Nya former av deltagande bland den fattiga befolkningen som stimulerats av
regeringen har framhållits som positivt av bland andra FN. Stora delar av
befolkningen som historiskt sett har upplevt uteslutning och diskriminering har
fått ökade möjligheter till politiskt deltagande och förbättrade ekonomiska och
sociala förhållanden. De ökade resurserna till sociala program och misiones har
en stor betydelse för denna utveckling och regeringen uppger sig ha fördubblat
budgeten för sociala områden de senaste tio åren.
FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (ECLAC) uppger att
fattigdomsnivån sjönk från 37,1 till 30,2 procent och att den extrema
fattigdomen sjönk från 15,9 till 9,9 procent mellan 2005 och 2006. Enligt
statliga Instituto Nacional de Estadísticas (INE) låg fattigdomsnivån på 27,5
procent under första halvåret 2007. Det är dock svårt att urskilja hur stor del av
denna positiva utveckling som har skett tack vare den högkonjunktur
13
Venezuela befinner sig i, och hur stor andel som beror på regeringen Chávez
politik.
Samtidigt som de fattigas köpkraft bland annat till följd av statliga
priskontroller verkar ha ökat, finns allt färre produkter tillgängliga.
Underskottet på matvaror har växt under 2007 och befolkningen måste ofta
köa timvis för att kunna köpa basprodukter som många gånger är slutsålda. Ett
annat problem är bostadsbristen. Bostads- och befolkningsministeriet uppger
att 90 000 nya bostäder har byggts 2007, men fortfarande uppskattas omkring
1,8 miljoner personer sakna bostad.
Venezuela är ett land med ojämlik inkomstfördelning och stora sociala och
ekonomiska ojämlikheter. Enligt FN:s Human Development Index (HDI) står 10
procent av befolkningen för cirka 33 procent av landets inkomster och
konsumtion, medan andelen för de 10 procent fattigaste endast är 2 procent.
Gini-koefficienten (ett index på ekonomisk ojämlikhet där 0 representerar total
jämlikhet) är 0,48 för Venezuela, vilket kan jämföras med Sveriges som är 0,25.
Det 21:e århundradets socialism är dock ämnat att minska dessa
inkomstskillnader genom omfördelning av tillgångar och ökade sociala utgifter.
Resultaten av denna politik är det dock för tidigt att säkerställa.
Chávez har under sin regeringsperiod infört omfattande landreformer och
distribuerat ut land till jordlösa. Resultaten av dessa reformer är omdebatterade
men anses av PROVEA ha lett till höjd levnadsstandard för en del av
befolkningen. Kampen om landrättigheter har sedan reformens början enligt
Vicaría de Derechos Humanos de Caracas lett till 14 mord av försvarare av
landrättigheterna och 33 civila från landsbygdsbefolkningen.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Stereotypa attityder och traditionella beteendemönster lever kvar i det
venezuelanska samhället och underminerar respekten för kvinnors åtnjutande
av de mänskliga rättigheterna. Bland urfolk, afrovenezuelaner och fattiga är
kvinnor särskilt utsatta för diskriminering. FN har kritiserat Venezuela för
avsaknaden av information om kvinnors deltagande i arbetslivet och menar att
principen om lika lön för båda könen inte har haft genomslag i samhället.
Det formella skyddet för kvinnors rättigheter är väl utvecklat. 1999 års
konstitution garanterar lika rättigheter för könen och inkluderar specifika
bestämmelser som skyddar kvinnor. Dessutom finns ett flertal särskilda lagar
14
och två nationella handlingsplaner, en om förebyggande av kvinnomisshandel
och en om jämställdhet.
År 2006 antogs en grundlag om kvinnors rätt till ett liv fritt från våld.
Kvinnomisshandel är dock vanligt förekommande, särskilt i hemmen. Statistik
från venezuelanska jurister visar att bara i Caracas dör en kvinna var femte dag
till följd av våld utfört av partner. I hela landet misshandlas i genomsnitt fyra
kvinnor varje timme. Rättsystemet klarar inte av att behandla alla anmälningar
mot kvinnovåld som registreras. Många anmälningar tas aldrig upp i rätten och
domstolarna utdelar sällan fällande domar.
Människohandel förekommer i Venezuela. Kvinnor och barn transporteras till,
från och genom Venezuela i syfte att utnyttjas sexuellt och i tvångsarbete. En
lag från 2005 förbjuder internationell människohandel men är vag gällande
handel med vuxna inom landets gränser. Regeringen har vidtagit vissa åtgärder
och en nationell plan för bekämpning av människohandel håller på att
utarbetas.
Bevisbördan för våldtäkt är hög och kräver läkarundersökning inom 48 timmar
efter begånget brott. En man som fällts för våldtäkt kan undgå straff om han
gifter sig med offret. Om offret är en prostituerad sänks straffet automatiskt till
en femtedel av straffet (denna princip gäller för ett antal brott mot
prostituerade), vilket har varit ämne för en livlig debatt i landet.
Kvinnoorganisationer uppger att anmälningsbenägenheten av sexuella
övergrepp är låg och att mörkertalet därför är mycket stort.
15. Barnets rättigheter
Enligt Unicef är 40 procent av den venezuelanska befolkningen under 17 år.
Unicef och FN:s kommitté för barnets rättigheter anser att regeringens sociala
program och misiones har kommit barn till godo, och noterar ansträngningar
inom området för barnets rättigheter. Ungdomar har rösträtt från 15 år på
kommunal nivå. Barn- och ungdomsråd har inrättats på lokal och nationell nivå
för att barn och ungdomar ska få komma till tals.
Senare års reformer har ökat det formella skyddet för barn vilket enligt Unicef
är nästan komplett. Det finns även en särskild ombudsman för barn och
ungdomar. Dock saknas en nationell handlingsplan för efterlevnaden av FN:s
konvention om barnets rättigheter liksom information om barns
levnadsförhållanden. Principen om barnets bästa gäller enligt lag men
återspeglas sällan i praktiken enligt FN.
Fattigdomen i landet inverkar negativt på många barns levnadsvillkor, och barn
är de som drabbas hårdast av fattigdomen och de ekonomiska ojämlikheterna.
15
Gatubarn far ofta mycket illa och det förekommer enligt FN att de utsätts för
våld av polisen. Sexuell exploatering av barn förekommer men på grund av
undermålig information är mörkertalet stor. Barn vid gränsen till Colombia
drabbas av den väpnade konflikten och det förekommer tvångsrekrytering av
barn till soldater.
Allvarliga kränkningar av barnets rätt till kroppslig integritet förekommer.
Program och en handlingsplan för att förhindra misshandel och tortyr av barn
finns, men barn fortsätter att utsättas för våld och sexuella övergrepp. Vissa
typer av fysiska straff av barn är tillåtet. FN:s barnkommitté rapporterar att
barn hålls fängslade i Venezuela under mycket bristfälliga förhållanden och det
finns uppgifter om att barn dör i fängelserna. Det finns även uppgifter om
utomrättsliga avrättningar av barn enligt FN:s barnkommitté.
Trots vissa framsteg uppger Unicef att minst 21 procent av barnen under fem
år är undernärda. Oönskade tonårsgraviditeter är vanligt förekommande och
antalet hiv-smittade tonåringar har ökat. Mödradödligheten är hög bland
tonåringar och många tonåringar dör till följd av olagliga aborter. Minimiåldern
för att gifta sig är 14 år för kvinnor och 16 år för män.
Informationen om hur många barn som arbetar i Venezuela är otillräcklig och
FN:s barnkommitté har uttryckt oro över att barn i Venezuela uppges arbeta
under slavliknande förhållanden. Ett program för skydd av arbetande barn
finns och regeringen har tilldelat resurser för bekämpning av barnarbete.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter
Venezuela har en liten andel urfolk; cirka 316 000 av 26 miljoner invånare
uppdelade i 32 olika etniska grupper. Politiskt är urfolken dåligt organiserade
på grund av stor geografisk och etnisk spridning. Afrovenezuelanerna är en
annan minoritet, men informationen om denna grupps situation är bristfällig.
Urfolks och minoriteters rättigheter stärktes i konstitutionen från 1999 i vilken
den venezuelanska staten definieras som multietnisk och mångkulturell. Alla
etniska gruppers rätt till kulturarv, territorier, utbildning, språk, religion och
medicinsk praxis erkänns. Konstitutionen garanterar urfolken tre platser i
parlamentet. Vidare har ett särskilt rättssystem för att lösa tvister mellan urfolk
etablerats och en särskild ombudsman har tillsatts. Venezuela röstade ja till
antagandet av FN:s deklaration om urfolks rättigheter i september 2007.
Både urfolk och afrovenezuelaner diskrimineras i samhället. FN påtalade under
2007 att Venezuelas ansträngningar vad gäller skyddet av minoriteter och
urfolk är otillräckliga. Till exempel saknar många tillgång till grundläggande
16
hälsovård och dödligheten till följd av botliga sjukdomar bland urfolk är
fortsatt hög, liksom antalet dödsfall till följd av undernäring.
FN har uttryckt oro över hanteringen av urfolkens markrättigheter. Det
förekommer att mineralutvinning och olika infrastrukturprojekt inkräktar på
urfolkens nedärvda marker och orsakar kalhyggen och vattenföroreningar som
allvarligt hotar deras traditionella livsföring. Vid ett flertal tillfällen har grupper
drivit sin sak till domstol, eller med hjälp av OAS uppnått avtal med regeringen
om ersättning. Tvister om landrättigheter har resulterat i dödsfall.
Religionsfrihet garanteras enligt konstitutionen och respekteras överlag.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet är inte straffbelagt men det finns en utbredd diskriminering av
homosexuella och ett stort mörkertal av brott som riktats mot homo-,
bisexuella och transpersoner (HBT). I konstitutionen från 1999 förbjuds
diskriminering på grund av kön, men inte på grund av sexuell läggning.
FN:s tortyrkommitté har vid olika tillfällen kritiserat Venezuela för bristande
skydd av HBT-personer mot diskriminering och övergrepp. Fysisk misshandel
av öppet homosexuella förekommer, liksom uppsägningar på grund av sexuell
läggning. Transpersoner drabbas särskilt hårt.
Enligt företrädare för denna grupp har dock attityderna gentemot HBTpersoner blivit mer positiva under de senaste åren och HBT-rörelsen i
Venezuela har blivit mer organiserad och starkare.
18. Flyktingars rättigheter
Den väpnade konflikten i Colombia har som följd att många colombianska
flyktingar söker skydd i Venezuela. Säkerhetsläget vid den colombianska
gränsen har försämrats enligt UNHCR, och flera flyktingar rapporteras ha
dödats och/eller försvunnit. Den största delen av flyktingarna stannar i
gränslandet eller lever i slumområden i Caracas och andra städers utkanter.
Majoriteten av flyktingarna lever under mycket fattiga förhållanden. Kvinnor
och barn är särskilt utsatta och lider av utbrett våld och osäkerhet.
Flyktingar har rätt till gratis hälso- och sjukvård, men på grund av att vården på
flera håll är bristfällig och svårtillgänglig finns inte möjligheten för alla.
Minderåriga har rätt att gå i statliga skolor oavsett juridisk status, men de som
inte har dokument kan inte få studieintyg och därför inte dra full nytta av sin
utbildning. Asylsökande har inte rätt att arbeta i landet och flertalet arbetar
inom den informella sektorn.
17
I januari 2007 fanns totalt 719 flyktingar som erhållit asyl i Venezuela. Antalet
asylsökande under 2006 uppgick enligt UNHCR till 7 754 personer. UNHCR
uppskattar att över 200 000 flyktingar i behov av skydd befinner sig i
Venezuela och totalt beräknar staten att mellan en och två miljoner
colombianer befinner sig illegalt i landet. Många flyktingar undviker att ge sig
tillkänna på grund av rädsla och okunskap om sina rättigheter.
Asylprocessen är långsam och ineffektiv och migrationskontoren är
svårtillgängliga för många. Då många saknar dokument under den långa väntan
på asyl och temporära id-kort utsätts de för bland annat godtyckligt
frihetsberövande, deportering samt för militär- och polisbrutalitet. Det höga
antal kidnappningar och oroligheter i gränslandet har medfört hårdare tag mot
flyktingar som misstänkt ha haft samröre med colombiansk gerilla eller
paramilitär, liksom gentemot fackföreningsaktiva.
Det finns inga säkra uppgifter om hur många flyktingar som varje dag
deporteras vid gränsen till Colombia. Många av de som deporteras är i behov
av humanitär hjälp, men tvingas återvända till osäkra förhållanden i Colombia.
Även personer från venezuelanska urfolksgrupper deporteras enligt PROVEA
till Colombia eftersom de inte alltid har venezuelanska id-kort.
Internflyktingar förekommer i Venezuela. Oftast handlar det om personer som
drabbas av övergrepp från de illegala väpnade grupperna i Colombia som
ibland verkar över gränsen. Många venezuelaner lämnar landet, främst på
grund av motvilja mot Chávez politik, och medierna rapporterar att över 2 000
venezuelaner har erhållit asyl i USA. Ett ökat intresse för information om
asylprocessen utomlands har noterats av UNHCR.
19. Funktionshindrades rättigheter
I mars 2007 antogs en lag om funktionshindrade och det finns ett nationellt
råd för personer med funktionshinder. Statistik om hur många
funktionshindrade som lever i Venezuela saknas, men enligt UNESCO rör det
sig om 2,6 miljoner personer. Trots det formella skyddet diskrimineras
funktionshindrade inom olika sektorer såsom utbildningsområdet, hälsovården
och på arbetsmarknaden.
Diskriminering vid anställning är förbjudet enligt lag. Den nya lagen för
personer med funktionshinder innehåller bestämmelser om kvotering av
funktionshindrade inom såväl den offentliga som den privata sektorn. Enligt
lagen ska alla företag och statliga enheter anställa minst fem procent
funktionshindrade. Tidigare kvoteringslagar har inte efterlevts.
18
Det finns specialanpassad skolutbildning för funktionshindrade barn från sex
års ålder i vissa delar av landet. Det är ovanligt att funktionshindrade fortsätter
efter sjätte klass. FN:s kommitté för barnets rättigheter anser dock att
funktionshindrade barns villkor för att gå i skolan har förbättrats.
Enligt uppskattningar är ungefär 90 procent av de funktionshindrade
arbetslösa. Rehabilitering och habilitering ska i princip vara tillgängligt för alla
som behöver det, men detta efterlevs inte i praktiken. Det finns ett antal
frivilligorganisationer som erbjuder service och hjälp till funktionshindrade.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Relationen mellan staten och frivilligorganisationer som arbetar med mänskliga
rättigheter är komplicerad. Den venezuelanska regeringen uppvisar en mycket
defensiv attityd gentemot dessa organisationer och dialog mellan parterna är
sällsynt.
Under 2007 rapporterade flera människorättsorganisationer att ett antal
människorättsförsvarare blev hotade och attackerade. Flera organisationer
upplever ett klimat av förföljelse och intolerans från statens sida. UNHCR
uppger att några av deras fältarbetare har utsatts för hot och att enskilda
organisationer som verkar vid gränsen till Colombia har anklagats för samröre
med illegala väpnade grupper. Regeringsrepresentanter har öppet visat
fientlighet mot människorättsförsvarare och refererat till dessa som
”statskuppskonspiratörer” och ”orosmakare”. Frivilligorganisationer har även
blivit kallade ”statsförädare” efter att ha mottagit internationell finansiering.
En undersökning genomförd av Vicaría de Derechos Humanos de Caracas under
2007 påvisar en klart negativ utveckling gällande garantierna för
människorättsorganisationers arbete och säkerhet. Sedan 2004 har antalet
attacker mot människorättsförsvarare ökat markant. Hot är den vanligaste
formen av attack. Mellan 1997 och 2007 har sex personer från
människorättsorganisationer mördats enligt rapporten. Samma utredning
hävdar att den venezuelanska staten ansvarar för 86,3 procent av attackerna
mot människorättsförsvarare.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Sverige har inget bilateralt stöd till Venezuela, men bidrar till UNHCR:s
verksamhet i landet och till Interamerikanska Institutet för mänskliga rättigheter som
bland annat ger stöd till lokala valövervakningsorganisationer och
19
ombudsmannainstitutionen. Sverige har också deltagit i EU:s
valövervakningsinsatser 2005 och 2006.
EU stödjer människorättsorganisationer i Venezuela och EU-kommissionen
har en delegation i landet. Projekten som får stöd av EU handlar bland annat
om hjälp till tortyroffer, flyktingar och utbildning av statstjänstemän i
mänskliga rättigheter. UNDP har kontor i Venezuela och arbetar bland annat
för att utbilda domare och offentliga åklagare i mänskliga rättigheter. UNHCR
arbetar för främjandet av flyktingars rättigheter i Venezuela.
