Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Venezuela 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Den venezuelanska befolkningen genomlever en komplex social och politisk förändringsprocess. Hugo Chávez omvaldes till president i december 2006 och åtnjuter hög popularitet, särskilt bland den fattiga befolkningen. Chávez politik har ökat tillgången till den offentliga sektorns tjänster och uppges ha skapat hopp, engagemang och tro på självförverkligande bland breda skikt av befolkningen. President Chávez fortskrider om än i långsammare takt med genomförandet av sin vagt definierade revolution, det ”21:e århundradets socialism” trots bakslaget som kom i form av ett nej till de föreslagna konstitutionella förändringarna i folkomröstningen den 2 december 2007. Samtidigt präglas landet fortsatt av hög korruption, maktkoncentration, intolerans gentemot oliktänkande, avsaknad av välfungerande politiska och juridiska institutioner och oförmåga att kontrollera den omfattande brottsligheten och våldet som främst drabbar de fattiga. Trots ett gott formellt skydd för de mänskliga rättigheterna förekommer allvarliga brister i praktiken. Straffriheten är hög och brott mot de mänskliga rättigheterna bestraffas sällan. Grova brott såsom utomrättsliga avrättningar och tortyr förekommer. Försvarare av mänskliga rättigheter har av statliga representanter anklagats för konspiration och uppvigling då de hävdat att de utsatts för våld eller hot om våld. President Chávez institutionella makt ökar. Parlamentet består i huvudsak av regimanhängare och domstolsväsendet kan inte anses oberoende. Likaså hävdas ofta att ombudsmannamyndigheten och den nationella valmyndigheten utsätts för politiska påtryckningar. Den politiska polariseringen gör tillgången 2 till objektiv information svåråtkomlig och det finns exempel på självcensur och att oppositionella åsikter undertrycks i medierna. Fängelsesystemet är i kris med hög våldsnivå och ohälsosamma förhållanden som ibland leder till dödsfall. Chávez har påbörjat en reform och utbyggnad av fängelserna samt genomförandet av en ”socialistisk vision” som ska skapa humanare förhållanden i anstalterna. Viktiga framsteg har gjorts för skyddet av kvinnors och barns rättigheter. Kvinnor och barn utsätts dock för diskriminering, våld och sexuellt utnyttjande. Urfolk, afrovenezuelaner och flyktingar är likaså utsatta grupper i behov av ökat skydd. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Venezuela har ratificerat följande centrala konventioner: - - - - - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt tilläggsprotokollet om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR). Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) samt tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Konventionen mot tortyr Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) men inte tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr. Konventionen om barnets rättigheterConvention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC). Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter. Det fakultativa protokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har endast undertecknats medan protokollet om dödsstraffets avskaffande har ratificerats. 3 Venezuela har inte ratificerat - - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, men man har ratificerat tilläggsprotokollet från 1967. Venezuela har inte undertecknat eller ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, Convention of the Rights of Persons with Disabilities . Venezuela har inte undertecknat eller ratificerat konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of all Persons from Enforced Disappearances. Venezuela ligger efter med totalt sex rapporter till FN-systemets kommittéer; en till tortyrkommittén, en till kommittén för mänskliga rättigheter, en till kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och tre till kommittén för barnets rättigheter. Ingen av FN:s specialrapportörer har besökt Venezuela sedan 1996. FN:s specialrapportör för yttrandefrihet (2003) och FN:s specialrapportör om summariska avrättningar (2006) har anhållit om att få besöka landet. Ansökan om besök av FN:s specialrapportör för människorättsförsvarares situation är under behandling. Relationen till Organisationen för Amerikas Stater (OAS) är spänd då Venezuela inte erkänner OAS:s förebyggande åtgärder och rekommendationer och anser att organisationen inte agerar i enlighet med suveränitetsprincipen. Senast den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (IACHR) besökte Venezuela var 2002. Trots upprepade ansträngningar för att organisera ett nytt besök under 2006 kom enligt IACHR inget besök till stånd på grund av bristande intresse från Venezuelas sida. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Flera fall av kränkningar av rätten till liv och kroppslig integritet har förekommit, liksom fall av kränkningar av förbudet mot tortyr. IACHR samt flera enskilda organisationer har rapporterat att polis och säkerhetsstyrkor utför utomrättsliga avrättningar, använder grovt våld mot civila och brottsmisstänkta och torterar anhållna med dödsfall som följd. Flera fall uppmärksammades i medierna 2007 men endast ett fåtal har lett till åtal. Polisens övergrepp på civilbefolkningen har under åren skapat starka protester. 4 Särskilt oroande är enligt IARCH det höga antalet rapporter om utomrättsliga avrättningar som utförts av polis och säkerhetsstyrkor mot betalning. Organisationen för mänskliga rättigheter Programa Venezolano de Educación-Acción en Derechos Humanos (PROVEA) registrerade 97 fall av utomrättliga avrättningar under perioden oktober 2006 – september 2007, vilket är en minskning med 44 fall från föregående tolvmånadersperiod. Det sammanlagda antalet dödsfall orsakade av polis och säkerhetsstyrkor var dock 165, vilket innebär en minskning med endast 2,94 procent mot föregående period. FN:s särskilde rapportör om summariska avrättningar nekades besöka Venezuela 2006. Tortyr samt isolering av fångar är förbjudet enligt lag och tortyroffer har rätt till medicinsk rehabilitering. Dock skiljer sig den venezuelanska brottsbalkens definition av tortyr från FN:s konvention mot tortyr. Flera människorättsorganisationer menar att oberoende utredningar av tortyranklagelser inte kan garanteras på grund av kopplingar mellan riksåklagaren och regeringen samt det faktum att den rättsmedicinska myndigheten är en del av kriminalpolisen Cuerpo de Investigaciones Científicos Penales y Criminalísticas (CICPC), som oftast anklagas för tortyr. PROVEA registrerade 42,1 procent färre fall av tortyr under perioden oktober 2006 september 2007 (11 fall) än oktober 2005 - september 2006 (19 fall). Den enskilda organisationen Red de Apoyo som arbetar med tortyroffer och förebyggande arbete mot tortyr tog under perioden januari-september 2007 emot 11 fall av tortyr. Ett skäl till problem inom poliskåren sammanhänger med rekryteringspolitiken. Övervåld förekommer. Överbeläggning i fängelserna är ett stort problem. Många interner får inte sina mest grundläggande behov tillgodosedda och flera har dött till följd av undermåliga sanitära förhållanden eller brist på läkarvård. Förhållandena ledde 2006 till flertalet strejker. Enligt organisationen Observatorio Venezolano de Prisioneros (OVP) dog mer än 400 fångar och 982 skadades i våldsamheter i venezuelanska fängelser under 2006 vilket innebär en markant ökning i jämförelse med 2005. Under de tre första månaderna 2007 dog 133 fångar och 308 skadades i våldsamheter i fängelser, vilket enligt OVP representerar en ökning med 62 procent i relation till samma period 2006. Ett statligt reformarbete – ”fängelsehumanisering” - har påbörjats. 4. Dödsstraff Dödsstraff tillämpas inte i Venezuela. 5 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Sedan 2005 måste häktningsförhandlingar ske inom ett dygn och åtal väckas inom 48 timmar. Överbelastade rätts- och fängelsesystem samt brister inom polisväsendet leder dock till att lagen inte efterlevs och det finns stora brister i respekten för rätten till frihet. Människorättsorganisationen PROVEA dokumenterade 1 506 fall av godtyckliga frihetsberövanden under perioden oktober 2006 till september 2007, vilket är 407 färre fall än föregående tolvmånadersperiod. Enligt PROVEA utför säkerhetsstyrkorna godtyckliga frihetsberövanden systematiskt för att bekämpa brottslighet. Antalet kidnappningar har ökat sexfaldigt mellan 2000 och 2005 enligt den enskilda organisationen Asociación Civil Venezuela Segura. International Crisis Group (ICG) som hävdar att upp till 40 procent av kidnappningarna kan förbli oregistrerade på grund av rädsla för hämndaktioner eller bristande tilltro till polisen. Under 2006 registrerades 232 kidnappningsfall av PROVEA. Fall av ofrivilliga försvinnanden förekommer i Venezuela. PROVEA uppger att antalet kända fall har minskat från 15 till 7 under perioden oktober 2005 till september 2006 och den efterföljande tolvmånadersperioden. Venezuela är ett land med hög våldsnivå. Befolkningen i Caracas och vid gränsen till Colombia är särskilt utsatt. Dödsfall till följd av våldsbrott har ökat markant och har enligt EU tiodubblats på tio år. Under 2006 mördades enligt Comisión Andina de Juristas (CAJ) omkring 12 000 personer i Venezuela, 45 per 100 000 invånare, vilket kan jämföras med 3 per 100 000 invånare i Sverige samma år. Åtta av tio venezuelaner uppger i undersökningar att den personliga säkerheten är landets främsta problem. Respekten för rörelsefriheten är överlag god, även om uppgifter om enskilda kränkningar förekommer. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Det finns stora brister i rättsäkerheten i Venezuela. Rättsystemet anses dessutom vara utsatt för omfattande politiska påtryckningar. Det finns många uppgifter som pekar på att regeringen använder sig av rättsystemet som ett redskap mot oppositionen och systemet präglas även av ineffektivitet och korruption. Enligt lagen är en medborgare som anklagas för brott oskyldig till dess motsatsen bevisats och har rätt till offentlig försvarare och möjligheten att 6 överklaga domar. Rättsystemet lider dock av kraftig överbelastning vilket leder till fördröjningar i utredningsprocesser och att anhållna tvingas vänta långa perioder på att få en rättslig prövning. De 88 222 rättsfall som krävde offentligt försvar under 2006 kunde omöjligen behandlas inom rimlig tid av de 534 offentliga försvarare som fanns tillhands. FN och flertalet enskilda organisationer har uttryckt oro för de ihållande bristerna i respekten för allas likhet inför lagen då regeringsopponenter blir trakasserade med det juridiska systemet som redskap. Högsta domstolens ordförande har uttalat sig offentligt om att domarkåren borde stödja och underlätta den bolivianska revolutionen. OAS och EU kritiserar Venezuela för den höga omsättningen av domare i domstolarna. Dessutom kritiseras tillsättningsprocessen av domare för att vara politiskt styrd eftersom domarna i högsta domstolen tillsätts och avsätts med enkel majoritet i parlamentet. Det ständiga bytet av domare och jurister försvårar deras förmåga att effektivt utföra sina arbetsuppgifter. Korruption är ett svårbekämpat och utbrett problem som Chávez uppmärksammade och lovade att bekämpa under presidentvalet 2006. Enskilda organisationer uppger att inga åtgärder har vidtagits och att det inte finns någon handlingsplan om hur korruptionen ska bekämpas. Enligt rankningen i Transparency Internationals korruptionsindex för 2007 ligger Venezuela på plats 162, jämfört med plats 138 året innan. Venezuela rankas därmed som det näst mest korrupta landet i Syd- och Nordamerika efter Haiti, och det fjortonde mest korrupta landet i världen. Korruptionsnivån i Venezuela beskrivs av Transparency International som våldsam. Enligt en officiell representant är regeringens pågående omstrukturering av maktdelningen ett sätt att söka eliminera korruptionen och främja öppenhet. Mycket tyder dock på att omfördelningen av den politiska makten omfördelar möjligheterna att gynna sig själv genom korruption, snarare än att bekämpa fenomenet. Ombudsmannaämbetet (Defensor del pueblo) infördes i 1999 års konstitution. Huruvida detta har en oberoende ställning gentemot regeringen har ifrågasatts av enskilda organisationer, som uppger att den politiska polariseringen påverkar relationen mellan ombudsmannen och människorättsförsvarare negativt. Regeringen har inte utarbetat någon nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter enligt rekommendationerna från FN-konferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993. 7 7. Straffrihet Straffrihet är ett utbrett problem i Venezuela. De främsta anledningarna till straffriheten är enligt officiella källor ineffektivitet och institutionella problem, såsom korruption. I april 2006 hade enligt riksåklagaren endast 113 poliser dömts i de cirka 5 700 fall av dödsfall orsakade av polis och säkerhetsstyrkor som undersökts sedan 2000. Utomrättsliga avrättningar bestraffas ytterst sällan. Möjligheten att fälla polis och militär försvåras av att polisen rapporterar utomrättsliga avrättningar som "konfrontationer", vilket ger dem rätt att använda dödligt våld. Av de 891 konfrontationer med dödlig utgång som rapporterades i delstaten Bolívar under 2006 togs endast 4 fall upp i rätten enligt IACHR. Straffriheten för andra grova brott mot de mänskliga rättigheterna såsom tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och förnedrande behandling begångna av polis och säkerhetsstyrkor är likaså mycket hög enligt IACHR, Amnesty, HRW och andra människorättsorganisationer. Vittnen och familjemedlemmar till offer för brott mot de mänskliga rättigheterna har blivit utsatta för hot och våld för att hindra utredningsprocesser. Den allmänna kännedomen om den höga straffriheten och risken för hot och våld vid angivandet av en statlig aktör leder till försiktighet att anmäla brott. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Konstitutionen garanterar yttrande- och tryckfrihet. Omkring 75 procent av media är enligt officiella uppgifter privatägda. Staten har fyra större nationella TV-kanaler samt flera mindre kanaler och tidningar. Det finns omkring 200 radiokanaler i landet av vilka de flesta är privatägda. Kritik mot regeringen och framför allt president Chávez förekommer ofta i medierna. Det finns således utrymmen i medier för journalister och andra att fritt uttrycka sina åsikter. Samtidigt innebär öppen kritik av regeringen ett risktagande och denna kännedom leder ofta till självcensur. Motsättningarna i samhället gör tillgången till objektiv information svåråtkomlig. De icke-statliga medierna i Venezuela ägs och drivs nästan uteslutande av oppositionen, som tenderar att ge en partisk bild av samhället, liksom de statliga medierna som snarare kan liknas vid propagandakanaler för regeringens politik. FN och EU anser att avsaknaden av trovärdig information är ett stort problem. Enligt statliga representanter finns inga hinder för yttrandefriheten i landet. Man medger dock att det kan vara svårt för journalister att få tillträde till statliga organ. 8 Enligt nationella och internationella organisationer och bedömare har yttrandeoch tryckfriheten begränsats allt mer under senare år. Antalet journalister, demonstranter och oppositionsaktörer som ställs inför rätta uppges ha ökat markant under 2007 och det internationella samfundet har vid ett flertal tillfällen uppmanat Venezuela att vidta åtgärder för att trygga yttrande- och informationsfriheten. Ett antal lagar och lagförslag under senare år, till exempel lagen om "medias sociala ansvar" från 2004, anses hämma yttrande- och tryckfriheten och uppmana till självcensur. Journalister upplever att lagen inneburit omfattande restriktioner av fri rapportering. Under 2006 registrerade frivilligorganisationen Espacio Público 106 fall som inkluderade 151 kränkningar av brott mot yttrandefrihetsrätten. Den vanligaste formen var hot mot journalister, men även våldsattacker och mord förekom. Minst en journalist rapporteras ha dödats under 2007. Chávez har kritiserats starkt för beslutet att inte förnya det regeringskritiska TV-bolaget Radio Caracas Television (RCTV) sändningslicens, som löpte ut den 27 maj 2007. RCTV hade då sänt i 53 år och var därmed den äldsta privata TVkanalen i Venezuela. Beslutet har lett till åtskilliga demonstrationer och protester, särskilt av studenter och enskilda organisationer och det internationella samfundet har kritiserat beslutet. Den enskilda organisationen PROVEA uppger att 92 personer anhölls i samband med demonstrationer mot beslutet. Tillstånd för att demonstrera krävs i Venezuela och beviljas som regel. Kravet på tillstånd gäller dock endast för oppositionen. Enligt ombudsmannamyndigheten genomförs dock de flesta demonstrationer utan tillstånd och ombudsmannen har uttryckt oro över det våld som förekommer under demonstrationerna och har varnat för den ”upprorsplan” som har satts i verket av oppositionen. Medierna rapporterade under 2007 om flera demonstrationer som slutade i våldsamheter och dödsfall. Enligt Foro por la Vida, en sammanslutning av människorättsorganisationer, har polisbrutalitet varit vanligt förekommande 2007 och lett till kränkningar av demonstranternas rättigheter till liv, fysisk integritet, yttrande- och demonstrationsfrihet. Enligt PROVEA ökade antalet anhållna i samband med demonstrationer med 120 procent (från 277 till 611 anhållna) under perioden oktober 2006 – september 2007 och föregående tolvmånadersperiod. Antalet skadade under demonstrationer till följd av polisbrutalitet ökade enligt samma organisation med 374 procent under perioden. Polisen uppges använda sig av skjutvapen och batong mot demonstranter vilket strider mot venezuelansk lag. 9 Arbetslagen reformerades 2007 och då inkluderades en artikel (357) som gör det straffbart att delta i strejker och demonstrationer i de fall där företag riskerar att lamslås. Denna artikel begränsar enligt Internationella Arbetsorganisationen (ILO) demonstrationsrätten. Konstitutionen garanterar förenings- och mötesfrihet. Rätten att ansluta sig till föreningar och fackförbund respekteras i allmänhet, med undantag för medlemmar av säkerhetsstyrkorna som inte får ansluta sig fackligt. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Presidenten och ledamöterna i parlamentet väljs direkt i demokratiska och periodiska val och konstitutionen etablerar ett system med maktdelning i fem separata instanser. Utöver den verkställande, lagstiftande och dömande makten etablerades i konstitutionen från 1999 den så kallade medborgerliga makten, vilken består av riksåklagaren, riksrevisorn och ombudsmannen. Det civila samhället har grundlagsstadgad rätt att delta i parlamentets utnämning av dessa ämbeten. Den femte instansen är den nationella valmyndigheten som ansvarar för att garantera transparens i valprocesser och folkomröstningar. Oppositionen är splittrad och saknar allt mer handlingskraft. Dock har den landsomfattande studentrörelse som växte fram inför folkomröstningen om konstitutionsreformen i december 2007 - och nedröstningen av reformförslaget - fungerat som en nytändning för oppositionen. Någon dialog mellan oppositionen och regeringen förekommer inte. Majoriteten av det venezuelanska enkammarparlamentets samtliga platser innehas av Chávez och hans närstående sedan oppositionen bojkottade parlamentsvalet 2005. I januari 2007 godkände parlamentet en fullmaktslag som ger presidenten rätt att lagstifta via dekret på ett stort antal områden under 18 månader. I december 2007 röstades ett förslag till ändring av konstitutionen ned med knapp marginal i en folkomröstning. Förslaget gick ut på att reformera det politiska systemet och bland annat tillåta obegränsade omval av presidenten. President Chávez har efter omröstningen klargjort att han ämnar söka andra vägar att genomföra reformerna som skulle utveckla det 21:a århundradets socialism. Oppositionen hävdar att presidentens ambitioner ökar maktkoncentrationen och begränsar demokratin. President Chávez parti Movimiento Quinta República (MVR) och dess allierade kontrollerar redan kommittén som nominerar kandidater till Högsta Domstolen, parlamentet, riksåklagaren, valmyndigheten samt ombudsmannamyndigheten. 10 Sedan parlamentsvalet 2005 är 30 av 167 parlamentsledamöterna kvinnor. Av de 27 ministrarna i regeringen är 5 kvinnor. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Venezuela har ratificerat ILO:s åtta centrala konventioner om grundläggande rättigheter i arbetslivet. Det råder motsättningar kring ILO-konventionerna då dessa ibland står i konflikt med nationell arbetslagstiftning. Konstitutionen erkänner arbetarnas rätt att organisera sig i fackföreningar, med undantag för medlemmar av de väpnade styrkorna. Cirka 10-12 procent av 12 miljoner arbetsföra är fackligt anslutna. Enligt statlig statistik låg arbetslösheten på 8,3 procent i september 2007 vilket innebär en minskning i jämförelse med samma tid 2006. Fler är idag anställda i den formella än den informella sektorn. I slutet av 2006 tjänade 28 procent av befolkningen mindre än minimilönen, enligt organisationen PROVEA. Diskriminering i arbetslivet på grund av politiska åsikter förekommer enligt flera rapporter. Internationella frivilligorganisationer såsom Andinska juristkommissionen (CAJ) rapporterade under 2006 om flera fall där regeringsopponenter har förlorat statliga jobb på grund av sina politiska åsikter. I november 2006 stämde över 800 före detta statligt anställda den venezuelanska staten för att ha förlorat sina arbeten efter att ha undertecknat ”Tascón-listan” för stödja en folkomröstning om Chávez avsättning 2004. Det finns starka motsättningar mellan Chávez och landets största fackliga centralorganisation, La Confederación de Trabajadores de Venezuela (CTV). Organisationen har starka kopplingar till, och anses vara i det närmaste totalt styrt av, oppositionspartiet Acción Democrática (AD) som har bedrivit en kraftig opposition mot Chávez sedan 2001. Regeringen anklagar CTV för att tillhöra det ”gamla korrupta systemet” och har främjat bildandet av parallella fackföreningar, vilka i sin tur anklagas för att gå i regeringens ledband. I april 2007 reformerades arbetslagen och en del av ILO:s förslag införlivades i denna. ILO nekades besöka Venezuela under 2006. ILO ville besöka landet för att följa upp den statliga inblandningen i fackföreningsval, vilket tillåts i den venezuelanska konstitutionen, men som anses illegitimt av ILO. Enligt författningen måste fackliga val ske i slutet av varje mandatperiod, fackliga ledares mandat kan inte förlängas och valen måste ske under översyn av den nationella valmyndigheten. 11 Försvar av arbetsrätt i Venezuela innebär ett hot mot rätten till liv. År 2007 genomförde organisationen Vicaría de Derechos Humanos de Caracas en undersökning som granskar våld mot arbetsrättsförsvarare och fackföreningsaktiva. Mellan åren 1997 och 2007 mördades 87 personer till följd av våld mellan fackföreningar enligt undersökningen. Under perioden 19972007 var enligt samma undersökning venezuelanska statliga aktörer ansvariga för 62 procent av attackerna mot arbetsrättsförsvarare. Endast vid ett tillfälle har statliga representanter direkt hållits ansvariga för dessa brott. Enligt PROVEA dödades 46 fackliga ledare under perioden september 2006 till oktober 2007, vilket enligt organisationen betyder att Venezuela är världens näst farligaste land för fackföreningsaktiva. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Enligt statliga källor utgjorde hälsoutgifterna 13,3 procent av de sociala utgifterna och representerade 5,76 procent av statsbudgeten 2006. Mindre än 2 procent av BNP tilldelades hälsosektorn, men tillsammans med en tilläggsbudget representerade hälsoutgifterna 7,71 procent av BNP 2006. Det råder stor enighet, även bland Chávez-kritiker, om att tillgången till hälsovård för den fattigaste delen av befolkningen har förbättrats i Venezuela sedan 2003, främst genom det sociala hälsoprogrammet ”Misión Barrio Adentro” (MBA). Hälsoprogrammet har tillfört tusentals kubanska läkare och vårdcentraler till fattiga områden med kostnadsfri rådgivning. Enligt OCDS nyttjas dessa vårdcentraler av cirka hälften av befolkningen från fattiga områden. Parallellt med MBA:s framgångar uppges den traditionella offentliga vården ha försummats. Denna kritiseras för att vara illa organiserad och kan inte garantera alla tillgång och service inom rimlig tid. Bristen på specialistvård är särskilt påfallande. President Chávez har utlovat en omfattande reformering av det statliga hälsosystemets infrastruktur. Två typer av diskriminering har observerats inom hälsosektorn i OCDS:s undersökning. Den första förekommer när personer blir nekade vård på grund av brist på resurser hos vårdcentralen eller patienten. Den andra typen är diskriminering utifrån klass, etnicitet, kön eller andra grunder. Enligt hälsoministeriet lever närmare 55 000 personer med hiv/aids. Behandling för personer med hiv/aids är kostnadsfri i Venezuela, men den är inte tillgänglig för alla smittade. FN rapporterar om diskriminering av hiv- och aidssjuka inom vården, liksom avsaknaden av lämplig behandling av gravida kvinnor för att förhindra överföring av viruset från mor till barn. 12 12. Rätten till utbildning Lagen stipulerar kostnadsfri och obligatorisk grundskola. Utvecklingsministeriet uppger att statens utgifter på utbildningsområdet ökade med 41,1 procent under 2006. Utgifterna utgjorde 5,1 procent av BNP och 37,5 procent av statsbudgeten. De statliga skolorna uppges hålla en relativt låg standard medan universiteten håller hög kvalitet. Även om många av problemen inom utbildningssystemet kvarstår anser många att Chávez har uppnått framgångar inom utbildningssektorn. Regeringen har under Chávez drivit flera sociala program och ”misiones” i vilka utbildning och alfabetisering av befolkningen är en viktig del. I oktober 2005 deklarerades Venezuela ”territorium fritt från analfabetism” av UNESCO och regeringen uppger att genom Misión Robinson har 1,5 miljoner venezuelaner lärt sig att läsa. Enligt UNDP är 98 procent av befolkningen läskunnig. FN har uppmärksammat regeringens prioritering av barns utbildning och menar att framgångarna är uppenbara vad gäller antalet inskrivna barn i skolsystemet. Inskrivningstalet är emellertid otillfredsställande och många barn lämnar skolan i förtid. Antalet inskrivna bland barn från urfolk, afrovenezuelaner och landsbygdsbefolkningen är särskilt lågt. Det finns planer på att reformera utbildningssystemet så att det stämmer överens med det ”nya revolutionära samhällets behov och intressen”. Förslaget, som kan komma att antas under 2008, anses vara ett hot mot demokratin och rätten till politiskt oberoende utbildning av oppositionen. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Nya former av deltagande bland den fattiga befolkningen som stimulerats av regeringen har framhållits som positivt av bland andra FN. Stora delar av befolkningen som historiskt sett har upplevt uteslutning och diskriminering har fått ökade möjligheter till politiskt deltagande och förbättrade ekonomiska och sociala förhållanden. De ökade resurserna till sociala program och misiones har en stor betydelse för denna utveckling och regeringen uppger sig ha fördubblat budgeten för sociala områden de senaste tio åren. FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (ECLAC) uppger att fattigdomsnivån sjönk från 37,1 till 30,2 procent och att den extrema fattigdomen sjönk från 15,9 till 9,9 procent mellan 2005 och 2006. Enligt statliga Instituto Nacional de Estadísticas (INE) låg fattigdomsnivån på 27,5 procent under första halvåret 2007. Det är dock svårt att urskilja hur stor del av denna positiva utveckling som har skett tack vare den högkonjunktur 13 Venezuela befinner sig i, och hur stor andel som beror på regeringen Chávez politik. Samtidigt som de fattigas köpkraft bland annat till följd av statliga priskontroller verkar ha ökat, finns allt färre produkter tillgängliga. Underskottet på matvaror har växt under 2007 och befolkningen måste ofta köa timvis för att kunna köpa basprodukter som många gånger är slutsålda. Ett annat problem är bostadsbristen. Bostads- och befolkningsministeriet uppger att 90 000 nya bostäder har byggts 2007, men fortfarande uppskattas omkring 1,8 miljoner personer sakna bostad. Venezuela är ett land med ojämlik inkomstfördelning och stora sociala och ekonomiska ojämlikheter. Enligt FN:s Human Development Index (HDI) står 10 procent av befolkningen för cirka 33 procent av landets inkomster och konsumtion, medan andelen för de 10 procent fattigaste endast är 2 procent. Gini-koefficienten (ett index på ekonomisk ojämlikhet där 0 representerar total jämlikhet) är 0,48 för Venezuela, vilket kan jämföras med Sveriges som är 0,25. Det 21:e århundradets socialism är dock ämnat att minska dessa inkomstskillnader genom omfördelning av tillgångar och ökade sociala utgifter. Resultaten av denna politik är det dock för tidigt att säkerställa. Chávez har under sin regeringsperiod infört omfattande landreformer och distribuerat ut land till jordlösa. Resultaten av dessa reformer är omdebatterade men anses av PROVEA ha lett till höjd levnadsstandard för en del av befolkningen. Kampen om landrättigheter har sedan reformens början enligt Vicaría de Derechos Humanos de Caracas lett till 14 mord av försvarare av landrättigheterna och 33 civila från landsbygdsbefolkningen. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Stereotypa attityder och traditionella beteendemönster lever kvar i det venezuelanska samhället och underminerar respekten för kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Bland urfolk, afrovenezuelaner och fattiga är kvinnor särskilt utsatta för diskriminering. FN har kritiserat Venezuela för avsaknaden av information om kvinnors deltagande i arbetslivet och menar att principen om lika lön för båda könen inte har haft genomslag i samhället. Det formella skyddet för kvinnors rättigheter är väl utvecklat. 1999 års konstitution garanterar lika rättigheter för könen och inkluderar specifika bestämmelser som skyddar kvinnor. Dessutom finns ett flertal särskilda lagar 14 och två nationella handlingsplaner, en om förebyggande av kvinnomisshandel och en om jämställdhet. År 2006 antogs en grundlag om kvinnors rätt till ett liv fritt från våld. Kvinnomisshandel är dock vanligt förekommande, särskilt i hemmen. Statistik från venezuelanska jurister visar att bara i Caracas dör en kvinna var femte dag till följd av våld utfört av partner. I hela landet misshandlas i genomsnitt fyra kvinnor varje timme. Rättsystemet klarar inte av att behandla alla anmälningar mot kvinnovåld som registreras. Många anmälningar tas aldrig upp i rätten och domstolarna utdelar sällan fällande domar. Människohandel förekommer i Venezuela. Kvinnor och barn transporteras till, från och genom Venezuela i syfte att utnyttjas sexuellt och i tvångsarbete. En lag från 2005 förbjuder internationell människohandel men är vag gällande handel med vuxna inom landets gränser. Regeringen har vidtagit vissa åtgärder och en nationell plan för bekämpning av människohandel håller på att utarbetas. Bevisbördan för våldtäkt är hög och kräver läkarundersökning inom 48 timmar efter begånget brott. En man som fällts för våldtäkt kan undgå straff om han gifter sig med offret. Om offret är en prostituerad sänks straffet automatiskt till en femtedel av straffet (denna princip gäller för ett antal brott mot prostituerade), vilket har varit ämne för en livlig debatt i landet. Kvinnoorganisationer uppger att anmälningsbenägenheten av sexuella övergrepp är låg och att mörkertalet därför är mycket stort. 15. Barnets rättigheter Enligt Unicef är 40 procent av den venezuelanska befolkningen under 17 år. Unicef och FN:s kommitté för barnets rättigheter anser att regeringens sociala program och misiones har kommit barn till godo, och noterar ansträngningar inom området för barnets rättigheter. Ungdomar har rösträtt från 15 år på kommunal nivå. Barn- och ungdomsråd har inrättats på lokal och nationell nivå för att barn och ungdomar ska få komma till tals. Senare års reformer har ökat det formella skyddet för barn vilket enligt Unicef är nästan komplett. Det finns även en särskild ombudsman för barn och ungdomar. Dock saknas en nationell handlingsplan för efterlevnaden av FN:s konvention om barnets rättigheter liksom information om barns levnadsförhållanden. Principen om barnets bästa gäller enligt lag men återspeglas sällan i praktiken enligt FN. Fattigdomen i landet inverkar negativt på många barns levnadsvillkor, och barn är de som drabbas hårdast av fattigdomen och de ekonomiska ojämlikheterna. 15 Gatubarn far ofta mycket illa och det förekommer enligt FN att de utsätts för våld av polisen. Sexuell exploatering av barn förekommer men på grund av undermålig information är mörkertalet stor. Barn vid gränsen till Colombia drabbas av den väpnade konflikten och det förekommer tvångsrekrytering av barn till soldater. Allvarliga kränkningar av barnets rätt till kroppslig integritet förekommer. Program och en handlingsplan för att förhindra misshandel och tortyr av barn finns, men barn fortsätter att utsättas för våld och sexuella övergrepp. Vissa typer av fysiska straff av barn är tillåtet. FN:s barnkommitté rapporterar att barn hålls fängslade i Venezuela under mycket bristfälliga förhållanden och det finns uppgifter om att barn dör i fängelserna. Det finns även uppgifter om utomrättsliga avrättningar av barn enligt FN:s barnkommitté. Trots vissa framsteg uppger Unicef att minst 21 procent av barnen under fem år är undernärda. Oönskade tonårsgraviditeter är vanligt förekommande och antalet hiv-smittade tonåringar har ökat. Mödradödligheten är hög bland tonåringar och många tonåringar dör till följd av olagliga aborter. Minimiåldern för att gifta sig är 14 år för kvinnor och 16 år för män. Informationen om hur många barn som arbetar i Venezuela är otillräcklig och FN:s barnkommitté har uttryckt oro över att barn i Venezuela uppges arbeta under slavliknande förhållanden. Ett program för skydd av arbetande barn finns och regeringen har tilldelat resurser för bekämpning av barnarbete. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter Venezuela har en liten andel urfolk; cirka 316 000 av 26 miljoner invånare uppdelade i 32 olika etniska grupper. Politiskt är urfolken dåligt organiserade på grund av stor geografisk och etnisk spridning. Afrovenezuelanerna är en annan minoritet, men informationen om denna grupps situation är bristfällig. Urfolks och minoriteters rättigheter stärktes i konstitutionen från 1999 i vilken den venezuelanska staten definieras som multietnisk och mångkulturell. Alla etniska gruppers rätt till kulturarv, territorier, utbildning, språk, religion och medicinsk praxis erkänns. Konstitutionen garanterar urfolken tre platser i parlamentet. Vidare har ett särskilt rättssystem för att lösa tvister mellan urfolk etablerats och en särskild ombudsman har tillsatts. Venezuela röstade ja till antagandet av FN:s deklaration om urfolks rättigheter i september 2007. Både urfolk och afrovenezuelaner diskrimineras i samhället. FN påtalade under 2007 att Venezuelas ansträngningar vad gäller skyddet av minoriteter och urfolk är otillräckliga. Till exempel saknar många tillgång till grundläggande 16 hälsovård och dödligheten till följd av botliga sjukdomar bland urfolk är fortsatt hög, liksom antalet dödsfall till följd av undernäring. FN har uttryckt oro över hanteringen av urfolkens markrättigheter. Det förekommer att mineralutvinning och olika infrastrukturprojekt inkräktar på urfolkens nedärvda marker och orsakar kalhyggen och vattenföroreningar som allvarligt hotar deras traditionella livsföring. Vid ett flertal tillfällen har grupper drivit sin sak till domstol, eller med hjälp av OAS uppnått avtal med regeringen om ersättning. Tvister om landrättigheter har resulterat i dödsfall. Religionsfrihet garanteras enligt konstitutionen och respekteras överlag. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexualitet är inte straffbelagt men det finns en utbredd diskriminering av homosexuella och ett stort mörkertal av brott som riktats mot homo-, bisexuella och transpersoner (HBT). I konstitutionen från 1999 förbjuds diskriminering på grund av kön, men inte på grund av sexuell läggning. FN:s tortyrkommitté har vid olika tillfällen kritiserat Venezuela för bristande skydd av HBT-personer mot diskriminering och övergrepp. Fysisk misshandel av öppet homosexuella förekommer, liksom uppsägningar på grund av sexuell läggning. Transpersoner drabbas särskilt hårt. Enligt företrädare för denna grupp har dock attityderna gentemot HBTpersoner blivit mer positiva under de senaste åren och HBT-rörelsen i Venezuela har blivit mer organiserad och starkare. 18. Flyktingars rättigheter Den väpnade konflikten i Colombia har som följd att många colombianska flyktingar söker skydd i Venezuela. Säkerhetsläget vid den colombianska gränsen har försämrats enligt UNHCR, och flera flyktingar rapporteras ha dödats och/eller försvunnit. Den största delen av flyktingarna stannar i gränslandet eller lever i slumområden i Caracas och andra städers utkanter. Majoriteten av flyktingarna lever under mycket fattiga förhållanden. Kvinnor och barn är särskilt utsatta och lider av utbrett våld och osäkerhet. Flyktingar har rätt till gratis hälso- och sjukvård, men på grund av att vården på flera håll är bristfällig och svårtillgänglig finns inte möjligheten för alla. Minderåriga har rätt att gå i statliga skolor oavsett juridisk status, men de som inte har dokument kan inte få studieintyg och därför inte dra full nytta av sin utbildning. Asylsökande har inte rätt att arbeta i landet och flertalet arbetar inom den informella sektorn. 17 I januari 2007 fanns totalt 719 flyktingar som erhållit asyl i Venezuela. Antalet asylsökande under 2006 uppgick enligt UNHCR till 7 754 personer. UNHCR uppskattar att över 200 000 flyktingar i behov av skydd befinner sig i Venezuela och totalt beräknar staten att mellan en och två miljoner colombianer befinner sig illegalt i landet. Många flyktingar undviker att ge sig tillkänna på grund av rädsla och okunskap om sina rättigheter. Asylprocessen är långsam och ineffektiv och migrationskontoren är svårtillgängliga för många. Då många saknar dokument under den långa väntan på asyl och temporära id-kort utsätts de för bland annat godtyckligt frihetsberövande, deportering samt för militär- och polisbrutalitet. Det höga antal kidnappningar och oroligheter i gränslandet har medfört hårdare tag mot flyktingar som misstänkt ha haft samröre med colombiansk gerilla eller paramilitär, liksom gentemot fackföreningsaktiva. Det finns inga säkra uppgifter om hur många flyktingar som varje dag deporteras vid gränsen till Colombia. Många av de som deporteras är i behov av humanitär hjälp, men tvingas återvända till osäkra förhållanden i Colombia. Även personer från venezuelanska urfolksgrupper deporteras enligt PROVEA till Colombia eftersom de inte alltid har venezuelanska id-kort. Internflyktingar förekommer i Venezuela. Oftast handlar det om personer som drabbas av övergrepp från de illegala väpnade grupperna i Colombia som ibland verkar över gränsen. Många venezuelaner lämnar landet, främst på grund av motvilja mot Chávez politik, och medierna rapporterar att över 2 000 venezuelaner har erhållit asyl i USA. Ett ökat intresse för information om asylprocessen utomlands har noterats av UNHCR. 19. Funktionshindrades rättigheter I mars 2007 antogs en lag om funktionshindrade och det finns ett nationellt råd för personer med funktionshinder. Statistik om hur många funktionshindrade som lever i Venezuela saknas, men enligt UNESCO rör det sig om 2,6 miljoner personer. Trots det formella skyddet diskrimineras funktionshindrade inom olika sektorer såsom utbildningsområdet, hälsovården och på arbetsmarknaden. Diskriminering vid anställning är förbjudet enligt lag. Den nya lagen för personer med funktionshinder innehåller bestämmelser om kvotering av funktionshindrade inom såväl den offentliga som den privata sektorn. Enligt lagen ska alla företag och statliga enheter anställa minst fem procent funktionshindrade. Tidigare kvoteringslagar har inte efterlevts. 18 Det finns specialanpassad skolutbildning för funktionshindrade barn från sex års ålder i vissa delar av landet. Det är ovanligt att funktionshindrade fortsätter efter sjätte klass. FN:s kommitté för barnets rättigheter anser dock att funktionshindrade barns villkor för att gå i skolan har förbättrats. Enligt uppskattningar är ungefär 90 procent av de funktionshindrade arbetslösa. Rehabilitering och habilitering ska i princip vara tillgängligt för alla som behöver det, men detta efterlevs inte i praktiken. Det finns ett antal frivilligorganisationer som erbjuder service och hjälp till funktionshindrade. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Relationen mellan staten och frivilligorganisationer som arbetar med mänskliga rättigheter är komplicerad. Den venezuelanska regeringen uppvisar en mycket defensiv attityd gentemot dessa organisationer och dialog mellan parterna är sällsynt. Under 2007 rapporterade flera människorättsorganisationer att ett antal människorättsförsvarare blev hotade och attackerade. Flera organisationer upplever ett klimat av förföljelse och intolerans från statens sida. UNHCR uppger att några av deras fältarbetare har utsatts för hot och att enskilda organisationer som verkar vid gränsen till Colombia har anklagats för samröre med illegala väpnade grupper. Regeringsrepresentanter har öppet visat fientlighet mot människorättsförsvarare och refererat till dessa som ”statskuppskonspiratörer” och ”orosmakare”. Frivilligorganisationer har även blivit kallade ”statsförädare” efter att ha mottagit internationell finansiering. En undersökning genomförd av Vicaría de Derechos Humanos de Caracas under 2007 påvisar en klart negativ utveckling gällande garantierna för människorättsorganisationers arbete och säkerhet. Sedan 2004 har antalet attacker mot människorättsförsvarare ökat markant. Hot är den vanligaste formen av attack. Mellan 1997 och 2007 har sex personer från människorättsorganisationer mördats enligt rapporten. Samma utredning hävdar att den venezuelanska staten ansvarar för 86,3 procent av attackerna mot människorättsförsvarare. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Sverige har inget bilateralt stöd till Venezuela, men bidrar till UNHCR:s verksamhet i landet och till Interamerikanska Institutet för mänskliga rättigheter som bland annat ger stöd till lokala valövervakningsorganisationer och 19 ombudsmannainstitutionen. Sverige har också deltagit i EU:s valövervakningsinsatser 2005 och 2006. EU stödjer människorättsorganisationer i Venezuela och EU-kommissionen har en delegation i landet. Projekten som får stöd av EU handlar bland annat om hjälp till tortyroffer, flyktingar och utbildning av statstjänstemän i mänskliga rättigheter. UNDP har kontor i Venezuela och arbetar bland annat för att utbilda domare och offentliga åklagare i mänskliga rättigheter. UNHCR arbetar för främjandet av flyktingars rättigheter i Venezuela.