This is an electronic version of a text published in
and with permission from
Framtider
Citation for the published paper:
Ingrid Elam
Snart dör de olympiska spelen
2003, issue 4: pp
URL: http://hdl.handle.net/2043/7194
Access to the published version may
require subscription.
Published by
Institutet för framtidsstudier
Idrott och samhälle
Snart dör de olympiska spelen
Barcelona sommaren 1992. Vid kanotstadion strax söder om staden är det lugnt,
säkerhetskontrollanten ler sömnigt, sittplatserna är få och ännu glest besatta. Det
är förmiddag och de aktiva kommer släntrande mellan bänkraderna med sina
flytetyg under armen, stannar här och var upp för att tala med släkt och vänner i
publiken, gör sig redo för försöksheat och semifinaler. Inga ledamöter ur Internationella olympiska kommitten (lOK) är på plats och först på eftermiddagen dyker
de svenska kungligheterna upp för att se Sverige missa en guldmedalj.
Av Ingrid Elam
Kanot är denna dag en stor sport i
svensk teve men en mycket liten gren
på det olympiska trädet. Ändå förverkligar denna förmiddagsstund den
olympiska iden: detta är de första
spelen efter murens fall, det är för en
gångs skull fred i Europa, försystring
och förbrödring äger rum inför åskådarens ögon, ingen är dopad, reklamskyltarna är diskreta, solen skiner,
någon vinner och de övriga tävlar väl.
Jag var där, jag såg det med egna
ögon, men jag vet att de olympiska
spelen är något helt annat, något som
händer i teve, som ses av miljarder
och omsätter ännu mer i kronor
räknat, som är nedlusat av reklam och
skakas av fusk, mut- och dopingskandaler.
Under olympiska vinterspelen i
Nagano 1998 hackades de amerikanska tevesändningarna sönder av
reklaminslag, tittarsiffrorna sjönk,
tevebolaget NBC utökade reklamen
för att uppfylla sina löften till annonsörerna, ännu fler tittare försvann.
Strax före vinterspelen i Salt Lake City
4
nystades en omfattande muthärva upp. Ett stort antal medlemmar
i Internationella olympiska kommitten fick gå, de flesta av dem afrikaner,
vilket i sin tur ledde till misstankar
om rasism i kommitten. Spelen var
svensk televisions största satsning
någonsin, en glänsande ballong som
sprack när den svenska medaljskörden uteblev och den störste segraren,
skidlöparen Johann Mtihlegg, visade
sig vara dopad.
2002
Med teves hjälp
Finns det någon framtid för olympiska spel och hur ser den i så fall ut?
Nästan alla utopier, de lyckliga såväl
som de dystra, hämtar näring ur det
förflutna, bygger sina visioner av
dåtid och igenvuxna stickspår.
Men hur jag än blickar bakåt i spelens historia kan jag inte se att de
någonsin sett ut som den där förmiddagen i kanotstadion i Barcelona.
Spelen har aldrig varit idylliska, annat
än i snabbt flyende ögonblick, de har
alltid varit präglade av motsättningar
och skandaler, de har alltid varit politiska.
I begynnelsen var drömmen om
idrotten som en fredlig internationalism och redan där fanns fröet till
nationernas kamp. Det var för grundaren Pierre de Coubertin nämligen
aldrig frågan om kosmopolitism,
ingen skulle tävla som individ, utan
var och en skulle representera sin
hemnation.
Den nationalistiska yran har sedan
dess bara tilltagit, men den kan
komma att motverkas aven annan
kraft: teves globaliserande och homogeniserande verkan. Med teves hjälp
blir alla idrottsutövare lika, deras liv
omvandlas till snarlika hjärtknipande
berättelser om hårt arbete och välförtjänta framgångar, vi blir du med
dem, inte bara med Kajsa utan också
med Flo-Jo.
Orättvisa amatörregler
Från start fanns också kravet på amatörism, till synes ädelt, i grunden
orättvist. Det var bara idrottare ur
~
ii)
II)
s::
Q)
II)
II)
Q)
a..
I
a..
i
eD
g
.....I
Ö
b
u.
Magdalena Forsberg tävlar vid OS i Salt Lake City 2002.
överklassen som hade råd att vara
amatörer, arbetarklassens pojkar fick
försörja sig som skidlärare och bollkallar jämsides med att de själva åkte
utför eller stod i mål. De föll då för
amatörreglerna.
Jim Thorpe som vann både femoch tiokampen i Stockholm 1912 blev
några år senare fråntagen medaljerna
för att han som gymnasieelev hade
fått betalt för att vara med i skolans
sommarfotbollslag, en helt annan
idrottsgren än den han tävlade il
Amatörreglerna är sedan länge
övergivna, det må vara en seger för
kommersialismen, men är också en
seger för rättvisan.
Rasism eller opportunism?
Thorpe var indian, och även om det
inte är givet att rasfrågan spelade
större roll än klassfrågan i hans fall
har de olympiska makthavarna aldrig
varit färgblinda. Vid två tillfällen har
rasmotsättningar varit nära att stjälpa
spelen över ända.
Mest beryktade är spelen i Berlin
1936. Den amerikanska olympiska
kommitten krävde bojkott på grund
av den diskriminering judiska idrotts-
män utsattes för i Tyskland. Amerikanen Avery Brundage, som så småningom skulle bli IOK:s president, hade
tyska vänner och ville att spelen
skulle genomföras. Han fick dåliga
råd aven annan lOK-medlem, svensken Sigfrid Edström, chef för ASEA,
ordförande i SAF och hygglig sprinter. Denne skrev till Brundage:
Jag är inte alls för judeförföljelsen i Tyskland, men jag förstår fullständigt att en
ändring måste komma till stånd. Som
det tidigare va~ leddes en stor del av den
tyska nationen av judar och inte av tys-
s
Idrott och samhälle
karna själva. Aven i USA kan den dag
komma då ni måste sätta stopp för
judarna. De är intelligenta och skrupelfria. Många av mina vänner är judar,
tro inte att jag har något emot dem, men
de måste hållas inom vissa gränser.
(The Avery Brundage Archive, citerat efter
A. Guttmann, The O/ympics, 2002)
Bojkotten kom av sig, spelen i
Berlin blev de dittills största, ingen
judisk idrottare fick plats i det tyska
laget, inte ens Tysklands bästa höjdhopperska Gretel Bergmann (däremot deltog två tyskar med delvis judisk bakgrund).
Den allvarligaste anklagelsen för
antisemitism riktades dock ironiskt
nog mot det amerikanska friidrottslaget för att det uteslöt sina två enda
judiska medlemmar ur stafetten.
Misslyckade bojkotter
Berlin är inte den enda arenan där
rasfrågan varit nära att hota spelens
existens. I Mexico City 1968 höjde två
afroamerikanska sprinters, Tommie
Smith och John Carlos, näven när de
stod överst på prispallen. IOK:s representant, markisen av Exeter, som stod
nedanför vänd åt samma håll som
pristagarna, såg det inte, men det
gjorde tevekamerorna och därmed
hela världen. Black Panther-rörelsen
hade vunnit en propagandaseger, bojkotternas era hade börjat.
Sydafrika hade redan 1964 uteslutits ur den olympiska storfamiljen på
grund av sin apartheidpolitik, MoskvaOS 1980 bojkottades av USA och flera
andra länder på grund av invasionen i
Afghanistan, fyra år senare uteblev
Sovjet och ett stort antal afrikanska
länder från sommar-OS i Los Angeles.
Men bojkotterna av spelen förfelade
sitt syfte, intresset dog inte, arrangörerna förlorade varken prestige eller
6
pengar, och vapnet har inte använts
senare, inte heller där det hade funnits
skäl som när Sydkorea fick spelen
19 88 .
Orsakerna bakom Smiths och
Carlos knutna nävar finns förstås
kvar, men faktiskt inte lika mycket
inom olympiska spel som i världen i
övrigt. Spelen har blivit färggladare,
afrikanska och asiatiska idrottare och
arenor spelar allt större roll i OS.
Kvinnorna tar plats
Till och med damidrotten är numera
accepterad av lOK, trots att det i
början fanns ett större motstånd mot
kvinnor än mot arbetare och icke-vita.
Kvinnor skulle först inte få vara med
alls, sedan skulle de tillåtas tävla i
vissa grenar, men utan publik. Nu är
40 procent av alla deltagare kvinnor,
OS har en bättre statistik än många
andra maktcentra, åtminstone på
arenan. I 10K:s korridorer är dock
gubbväldet alltjämt ohotat.
Den beröringsskräck som fanns i
klass-, ras- och könsfrågor håller alltså
på att försvinna, och om vi skall döma
framtiden efter det förflutna går det
på samma vis med drogerna.
Kampen för amatörismen, som var
en hjärtefråga för lOK, förlorades
utan att någon egentligen sörjde. Det
fanns sedan länge inga riktiga amatörer, alla som tävlade på elitnivå bar sin
civila yrkesbeteckning som en fusklapp på bröstet och det gällde inte
bara östeuropeerna, som tidigast och
mest ihärdigt anklagades för brott
mot amatörismen.
Droger till döds
På liknande sätt blir det nog med dopningen, men att avveckla listan över
förbjudna medel vore något helt
annat och på sikt mer förödande för
de olympiska spelen än att avskaffa
amatörreglerna. De flesta som tävlar
på olympisk nivå manipulerar sina
kroppar, om inte med olagliga medel
så med tunn luft och onaturlig föda.
Skall alla tävla på lika villkor är det
lika bra att ta kontroll över drogerna i
stället för att bekämpa dem. Så resonerar redan många och menar sig tala
för rättvisa. Problemet är bara att drogerna är mycket farligare för unga
kroppar än vad pengarna var och är,
och förhoppningsvis är få föräldrar
beredda att låta idrottsledare och läkare experimentera med deras barn.
Om spelen skall överleva måste
drogfrågan lösas, men om drogerna
släpps fria - och historien talar för det
- kommer spelen att dö.
Storleken är ändå värst
Det största hotet mot de olympiska
spelens framtid är ändå deras storlek. Ju större spel, desto högre kostnader. Redan för trettio år sedan
hade spelen blivit så dyra att arrangera att lOK var tvungen att gå emot
alla sina principer och sälja sändningsrättigheter för att kunna finansiera spelen.
Även om rättigheterna nu kostar
astronomiska summor, räcker inte
heller de till. Sponsorer måste raggas,
stora företag inbjuds att tävla i grenen
huvudsponsor och vinnarna heter
Coca-Cola, Visa och IBM.
Redan innan begreppet huvudsponsor blev officiellt fanns det en
olympisk maffia, en sluten herrklubb
där Adidas chef Horst Dassler lunchade med 10K:s Antonio Samaranche,
friidrottsförbundets Primo Nebiolo
och fotbollens Joao Havelange. Tre
svarta ränder (Adidas logotyp) beseglade deras kartell, den var olaglig och
ojuste, men vinstgivande.
Men sponsorer och tevebolag finns
bara kvar så länge det också finns tit-
tare och därmed presumtiva köpare
aven produkt. NBC:s erfarenheter
från Nagano visar att det finns en
gräns bortom vilken de stora företagen kväver sin egen vinstmotor.
Om tusen år
När inte bara idrottsmän tar betalt i
olympiska spel, utan själva idrotten
skall sälja andras varor, när tevebolag
kräver fler distanser i populära tevesporter som simning, när direktsändningar ersätts av efterhandssända godbitar, när reklaminslag och studiosamtal tar långt större plats i rutan än
själva tävlingarna, när teve kort sagt
styr sporten i stället för att spegla den,
då har gränsen överskridits och framgång vänds till förlust. Vi är bara ett
tuppfjät från den gränsen.
När allt det som är icke-sport tränger ut de olympiska spelen ur tevesändningarna kommer tittarna att fly till
andra arenor. Då kommer de olympiska spelen att tömmas på sin politiska
och ekonomiska sprängkraft och dö
ut, som de en gång gjorde i Grekland.
Men om tusen år kanske någon får
en ide och börjar tala sig varm för att
idrottstävlingar kan skapa fred och
samförstånd. Det kan vara som en
solig dag i Barcelona då människor
från olika håll i världen möts för att
leka med varandra.
Ingrid Elam är frilansjournalist och områdesprefekt vid Malmö högskola.
Oh, mr John Carlos du grävde din egen grav / För idrotten står ovanför politiken /
Litteraturtips
I din kista slog du själv in första spiken / Ou borde ha nöjt dig med din stora seger /
Guttmann, Allen (2002), The Olympics. A
history ofthe Modern Games. 2. ed. Urbana:
University of Illinois Press.
Som upprorsman var han stämplad för gott / och bråkmakare ska hål/as kort /
Jennings, Andrew (1996), The New Lords ofthe
Rings. Olympic Corruption and How to Buy Gold
Medals. London: Pocket Books.
Reimer, Bo (2002), Uppspel. Den svenska TVsportens historia. Stockholm: Stiftelsen Etermedierna i Sverige.
Och tänkt på din framtid som en trevlig och framgångsrik neger .,.
"Han har skämt ut sporten och skadat våra affärer /
Låt familjen svälta ihjäl så kanske han lär sej"/ Oh, mr John Carlos du grävde ...
Citerat från Nationalteaterns sång "Mr John Carlos", skriven av Ulf Dageby. John Carlos blev trea i
löpning 200 meter vid OS i Mexico City 1968. Han och segraren Tommie Smith manifesterar sitt
stöd till Black Power med knutna, uppåtsträckta nävar. Även silvermedaljören, australiensaren Peter
Norman, deltog faktiskt i manifestationen genom att bära ett solidaritetsmärke på sin tröja.
7
Published with permission from
http://www.framtidsstudier.se
