På Pilane gravfält finns ett femtontal domarringar i form
av en rest mittsten inuti en cirkel av runda stenar. Dessa är
daterade till järnålderns mellersta skede, år 0-600 e. Kr.
Domarringar förekommer nästan bara i Norden och de
flesta tillkom under just järnåldern. Sannolikt var ringarna
från början gravar. Under medeltiden kunde gravarna sedan
användas både som kult- och offerplatser samt vid rättsliga
förhandlingar. Språkforskare tror att uttrycket ”svära på sin
fars och mors grav” kommer från just detta fenomen.
Stigfjorden
MJÖRN
160
MYGGENÄS
✖
PILANE GRAVFÄLT
KYRKESUND
SKÄRHAMN
KÅLLEKÄRR
169
TJÖRN
169
Hakefjorden
KLÄDESHOLMEN BLEKET
RÖNNÄNG
Marstrandsfjorden
Vi vet att domarringar användes vid ting, framför allt i
Västergötland under medeltiden. Det står till exempel i Västmannalagen att ”Tjyv skall föras till ting vid stenar å ring”.
Att domarringar ofta har ett ojämnt antal stenar anses bero
på att varje sten representerades av en nämndeman, så att en
omröstning aldrig kunde bli oavgjord.
Välkommen till Pilane gravfält, ett av Sveriges vackraste
gravfält som du finner i ett naturskönt område på Tjörn.
DYRÖN
ÅSTOL
Vägbeskrivning
UP P L E V TJ Ö R N
PILANE
GRAVFÄLT
Från trafikljusen efter Tjörnbron är det ca 15 km till Pilane.
Kör väg 169 mot Skärhamn. Tag höger vid skylt Kyrkesund i
Wallhamnskorsningen. Passera Kållekärr och kör ytterligare
ca 3 km. Sväng sedan höger i rondellen mot skylt Kyrkesund.
Följ vägen ca 4,5 km. Sväng vänster vid skyltar Pilane och
Gravfält. I korsningen finns en hällristning med skeppsmotiv.
Ett par hundra meter in på höger sida av vägen ligger Pilane
gravfält.
Projektet har till största delen finansierats med lokala naturvårdsbidrag.
Restaurering av Pilane gravfält har genomförts i samarbete mellan
Länsstyrelse, Riksantikvarieämbetet,Tjörns Naturskyddsförening, Skogsstyrelsen, Sältebo gård och Tjörns kommun.
Pilanefår med gamla anor.
Arkeologiska fynd visar att får betade det
vackra kulturlandskapet i Pilane redan
för 4.000 sedan.
Blomfoton: Ingemar Jonasson. Övriga foton: Tore Hagman. Karta & grafisk form: Sonja Iwanow-Karlsson. 2007
Mystiska domarringar
www.tjorn.se
Tjörns turistbyrå Tel: 0304 - 6010 16
Medborgarkontoret Tel: 0304 - 6010 10
Kommunens växel Tel: 0304 - 6010 00
På Tjörn finns Pilane,
ett av Bohusläns största gravfält.
Pilane är mer än resta stenar och domarringar,
här finns också minnen från människor
som levde för 8.000 år sedan…
Från boplats till parkeringsplats
Pilane gravfält på Tjörn är ett av Bohusläns största gravfält.
Här finns cirka nittio gravar från järnåldern. Järnåldern
varade från år 500 f. Kr. till år 1.050 e. Kr. Området är
skyddat enligt Fornminneslagen.
Redan för 8.000 år sedan bodde och arbetade människor
på den plats som vi idag kallar Pilane. Då nådde havet ända
upp till dagens parkeringsplats. Det var i samband med att
denna byggdes som olika arkeologiska fynd gjordes, vilka
visade att platsen nyttjats av människor långt innan gravplatsen anlades. Bland annat fann man en grop, troligtvis
rester av en gård från järnåldern, och keramik på platsen.
Här finns fynd från forntida boplatser som visar att människor livnärt sig på jakt och fiske i området. Flintredskap
och en stor mängd flintavfall är tecken på att sluttningen
mot söder har varit boplats under stenåldern.
ha funnits i Pilane på den tiden, men det bör ha varit ett
så kallat långhus. Från den yngre stenåldern till och med
vikingatiden fanns det på många håll i Sverige långhus där
människor och djur bodde tillsammans. Det kalla klimatet
gjorde att människor valde att bo nära de varma djuren.
En gård intill sluttningen
Släktgravar och offerplatser
Den långsamma landhöjningen gjorde att Tjörn till stor del
kom att bestå av berg istället för öar. Sunden och fjordarna
blev dalar mellan sluttningarna och jorden med gamla snäckskal och havsleror var bördig. Undersökningar av Pilane
visar att människor odlade korn, råg, vete och havre, i anslutning till sina boplatser. Man hade också betesmarker och
slåtter. Havet var viktigt för handel och kulturkontakter.
Precis som fram till modern tid, byggde människorna på
järnåldern ofta sina gårdar längs bergskanter intill den
odlade marken. Vi vet inte mycket om den gård som kan
Vi vet att olika gravformer användes vid olika perioder,
och att en grav kan ha öppnats flera gånger för att ge plats
för en ny urna med brända ben. Kanske handlade det om
släktgravar som blev viktiga samlingsplatser för anhöriga.
Gravarna följde sannolikt ett slags religiöst regelverk. Fynd
i form av smälta metaller och frön från vilda växter visar att
människor kan ha offrat till gudarna invid gravarna.
Gravformerna är inte unika för Pilane, men gravfältet är ett
av de största i Bohuslän. Här finns resta stenar, runda stensättningar och högar, varav en del är s. k. domarringar.
44
Illustration från 1843 av G. Bruzewitz
Pilane gravfält
Söder om gravfältet ligger ett vackert, småkulligt beteslandskap. Läget och närheten till olika fornlämningar gör
att man kan anta att dessa marker har brukats sedan en
mycket lång tid tillbaka, vilket gör dem till ovärderliga
förmedlare av gångna tiders odlingslandskap.
Betesmarkerna har genomgått en varsam restaurering. Stengärdsgårdarna har återställts, buskar och träd har tagits bort
och ett lämpligt bete för området har återinförts.
På kullarna växer kattfot, ängsviol och mandelblom som är
typiska för hagmarker. Här kan man också finna växter som
hör hemma på de riktig
fina naturbetesmarkerna, exempelvis vårvicker, dvärgmaskros
och spenslig ullört.
Kattfot
Vårvicker
Gravar med dolda meddelanden
Gravfältet, ett s.k. bygravfält, ligger ca 150 meter norr om
boplatsen. Undersökningar har visat att gravarna användes
under 1.500 år av en eller flera gårdar gemensamt.
På järnåldern kremerades ofta de döda. Benbitarna grävdes
ner eller ströddes för vinden, kanske fanns det minneslundar
redan då, och gravarna blev osynliga för eftervärlden. De
döda begravdes ofta en och en, i ensamma gravar eller
på gravfält som Pilane. I graven lades föremål som kunde
vara bra att ha i livet efter
detta, men som med tiden
blivit dolda meddelanden
från förr. Idag minns ingen
gravsättarnas namn och
ingen kan tala om vilka som
ligger begravda, hur de levt
och hur de dött. Ingen kan
berätta om släkternas led,
den muntliga traditionen är
för alltid förlorad.
