Resebrev från Åboresan i slutet av september 2003
Deltagare: doktoranderna Anna Arnberg, Per Deckel, Ulf Fransson, Kim von Hackwitz &
Tove Werner. Lärarna Anders Carlsson, Ingmar Jansson & Torun Zachrisson.
Första dagen visades Åbo domkyrka ingående av FD Knut Drake. Spåren av en tidig sakristia
i sten med kalkstensskulpturer (valvbågarnas ”fötter”) var intressanta, liksom förstås Karin
Månsdotters grav. På stadsvandringen med docent Kari Uotila kunde den kvarvarande
medeltida gränden beses liksom rådhus och andra byggnader. Därefter blev det besök på
Aboa Vetus /Ars Nova-museet, Åbos ambitiösa stadsmuseum.
Måndagen var en diger exkursionsdag i vackert höstväder i trakterna kring Åbo. På
förmiddagen såg vi Kustö slott. Ruinen var på sin tid den största biskopsborgen i det dåtida
Sverige. I den intilliggande herrgården fanns en utställning om biskopsborgen. Med start i
medeltiden fick vi sedan ett axplock av en rad fornlämningar från olika tider. Intressant, både
likt och olikt det vi är vana vid.
Bronsåldersröset vid Katari i Pikis socken, och stensättningen från förromersk järnålder med
närliggande boplats i Mosio, där det fanns gräsbestruken keramik kunde lika gärna ha legat
Mellansverige.
Likaså Linnavuori fornborg i Pikis socken, med sin märkliga stenstod kändes mycket lik de
fornborgar av yngre bronsålderstyp som vi känner från våra trakter. Men stenstoden eller vad
man ska kalla den var mycket speciell, den verkade tillskapad av människohand. Våra
kollegor kände inte till några sägner eller särskilda namn som kunde kopplas till stenansiktet.
Stenstoden fanns lite undanskymd, men direkt innanför det enda murpartiet, lågt och
oansenligt som fornborgen bjöd
på.
Utsikt från Linnavuori fornborg
Nautelankoski museum i Lundo, var resultatet av en mans idoga letande på åkrarna i en hel
mansålder. I museet fanns de många lösfynd som Nautelan hittat, men även fynden från de
kamkeramiska gravar som hittats mittemot museet, på andra sidan forsen. Gravfältet kallas
Kukkarkoski efter forsen. I gravarna fanns bl. a. rödockra och en stor mängd bärnsten. Ett
bärnstensansikte påminde om ett liknande som har hittats i Alvared, Åsarps socken i
Västergötland.
De strukturlösa gravfälten från yngre järnålder syns knappt ovan mark och går vanligen inte
att inventera fram. Vi såg ett sådant undersökt gravfält i närheten av Vanhalinna fornborg i
Lundo sn. Det hade påträffats då man sökte efter boplatser i fornborgens närhet. De
strukturlösa gravfälten är brandgravfält, men de kan ha inslag av sena skelettgravar. Är man
van vid yngre järnålderns höggravfält i Mälardalen är det utnamande för tanken att det inte
finns individuella synliga gravmarkeringar. Gravfälten är lagda på mindre backar, men inga
iögonfallande backar. I princip verkar de flesta av dem svåra eller omöjliga att inventera fram,
eftersom de inte syns ovan mark. Där kan ligga praktfulla fynd som alamandinbesatta svärd
och smycken tillsammans med brända ben, men strödda mer som i en minneslund e.d. Ett av
dessa gravfält finns publicerat på engelska. Gravfältet heter Vainionmäki och har just sådana
praktfulla vendeltida fynd. (Vainionmäki – a Merovingian Period Cemetery in Laitila,
Finland, National Board of Antiquities. Helsinki 1996). Vid dessa gravfält fanns ofta
skålgropsförekomster, vilket hade lett till tanken att skålgropar i Egentliga Finland kunde vara
tillverkade även under järnålder. Men sambandet var inte tvingande verkade det, för vid just
Vanhalinna gravfält fanns ingen skålgropsförekomst.
Det ambitiösa och oerhört givande exkursionsprogrammet stod Henrik Asplund, amanuens
vid arkeologiska institutionen på Turun Yliopisto för. Som guider fungerade han och
doktoranderna Mervi Suhonen, Hanna-Maria Pellinen och Janne Harjula. Vi träffades efter
exkursionen för att se institutionens lokaler och äta finska specialiteter, serverade med vin.
Till den kvällen anslöt en del magisterstudenter. Vi talade med de 10 doktoranderna lite
närmare om hur det var att vara doktorand vid deras institution. Deras förhållanden var väldigt
annorlunda än våra doktoranders. De hade inga regelbundna seminarier, men det brukade bli
ca 4-5 om året. Då diskuterades någons avhandlingsämne. I doktorandutbildningen ingick
inga kurser, ingen litteratur, de hade inga muntliga tentamina, inga exkursioner och där fanns
inget doktorandråd. Strukturen verkade vara hierarkisk och liknande den som fanns på
svenska universitet förr.
Sista dagen besökte vi Åbo Landskapsmuseum där chefskonservator Mats Sjöström berättade
om verksamheten. Vi såg medeltida fynd från Åbo stad och gravfynd från 1000 och 1100-talet
från Kyrkbacken. Vi gick på egen hand runt i Åbo slott. Det var ett mäktigt och imponerande
byggnadsverk, en av de mer välbevarade profana byggnaderna i Norden. Där fanns ett
museum som visade förhistoriska och medeltida fynd från Åbo med omnejd.
På eftermiddagen blev vi upplockade i bil för ytterligare några exkursionspunkter. Vi såg S:ta
Marie kyrka med sina naivistiska kalkmålningar (bl. a. labyrinter och parställda ryttare till
häst förde tankarna till hällristningarnas bildvärld).
Nära S:ta Maria kyrka låg biskopssätet Korois, på en udde vid ett åmöte mellan den större
Aura å och Lillån. Biskopssätet inrättades där 1229. Det låg bakom en vallgrav och vall ute på
udden.
Därifrån såg man tvärs över Aura å kyrkan vid S:ta Katarina och bort över Lillån den längre
bortliggande S:ta Maria.
Tankeväckande var de nya dateringarna av stenkyrkorna i Egentliga Finland som Markus
Hiekkanens forskning bidragit med. Han stödjer sig på dendrodateringar av kvarvarande
trävirke i kyrkorna. Som Knut Drake skriver i META om Finlands nya medeltid, så innebär
Hiekkanens dateringar att hela 1300-talet försvinner som stenkyrkobyggnadsperiod. Således
finns det inte någonting mellan Åbo slott och biskopsborgarnas byggnation på 1200-talet och
stenkyrkornas 1430-tal. Det fanns lösa inventarier i kyrkorna, dopfuntar i kristallinisk
kalksten som var äldre, men de fick stå utanför diskussionen. Hiekkanens rön har vunnit
allmän acceptans tycks det, han har skrivit en resumé av sin avhandling i ett nummer av
Historisk tidskrift för Finland (1994).
Kyrkbacken (Kirkkomäki) med sitt praktfulla skelettgravfält måste vara en av nyckelplatserna
för förståelsen av förloppet gravfält, kyrkogård, stenkyrka. Platsen för detta senvikingatida
gravfält såg vi i slänten nedanför S:ta Katarina (S:t Karins) sockenkyrka. Det påträffades när
kyrkogården skulle utvidgas. Slänten vetter nedåt Aura å, nära platsen för det åmötet och mitt
emot landets kyrkliga centrum under 1200-talet med biskopsborgen vid Korois.
Utsikt från biskopsborgen mot Kyrkbacken och S:ta Katarina kyrka.
Gravarna låg ungefär som båtgravfältet vid Vendels kyrka, på terrasser i sluttningen ut mot
ån. De döda låg i kistor, på älg- eller hjortfällar. De döda låg i kistor, det faktum och att det
rörde sig om skelettgravar gör att man ser dem som produkter av övergångstiden under 10001100-tal med ett ökande kristet inflytande. Påminner mycket om de gotländska Hemse
Annexhemman och andra, eftersom de döda fortfarande i sin "hedniska" festdräkt, med
smycken, stora yxor, kärl och verktyg, men i övrigt "ser" kristna ut. Gravfältet är ännu inte
publicerat (grävt 1991-92), men det fanns en utställningskatalog på svenska, som var väldigt
väl illustrerad. Vi såg platsen ute i landskapet och de maffiga fynden nere på
landskapsmuseets konserveringsavdelning och fick höra om kvinnan som låg med rågkärve
över bröstet, kvinnorna som var lagda på råghalms- och lindbastmattor, på kuddar av
vitmossa. I kvinnogravarna fanns skäror och smycken, i mansgravarna fanns istället
bredbladiga yxor och liar. En av kvinnorna var försedd med ett djurhuvudformat spänne, som
mantelspänne. Det var mycket slitet, men Anders vana öga fann att det var ett 800-talsspänne
till konservator Jaana Riikonens stora förvåning, hon hade trott att det var senvikingatida,
precis som gravarna.
Sammanfattningsvis alltså: spännande miljöer, häftiga byggnadsverk, vänliga Åbokollegor,
både likt och olikt, inspirerande!
Vid pennan
Bakom kameran
Torun
Kim
