I spåren av estlandssvenskarnas kultur
Längs västra Estlands kust och på öarna utanför kan man finna intressanta spår av en svensk
kultur som går många hundra år tillbaka i tiden. Där finns museer, kyrkor och ortsnamn som
vittnar om gammal svenskhet men även evenemang och rester av ett språk som vi känner
igen. På andra sidan havet, som vi kallar Östersjön men som för esterna är ett västerhav, i den
nu självständiga och spirande baltiska staten finner man inte enbart en historiskt intressant
huvudstad, Tallinn, också den med en hel del minnen från svensktiden. Det finns spår av
svenskar i Narva i öster, där Karl XII:s karoliner firade triumfer på slagfältet. Och
universitetsstaden Tartu, även känd som Dorpat, där Gustav II Adolf 1632 grundade
universitetet i det som var Livland i nuvarande sydöstra Estland. Men inte minst i väster
alltså, där svenska bönder och fiskare bott och verkat i långa tider, finns det mycket att
upptäcka.
På öarna och längs kusten bodde åtskilliga svensktalande under mer 700 år. De första kom
troligtvis från norra Öland. Under drygt hundra år, från 1561 till början av 1700-talet, hörde
de dessutom till nationen Sverige. Men man var också underkastade danskar, tyskar och det
stora Ryssland i öster. Under perioden mellan de två världskrigen var Estland en självständig
nation. Sedan kom den omvälvande tiden då Sovjetunionen och Hitlertyskland delade upp
Östeuropa i en överenskommelse i augusti 1939. Baltikum kom under Sovjets
”intresseområde” och anslöts efter både våld, hot och manipulerande som en republik till
Sovjetunionen. Tyskarna erövrade efter sitt anfall österut landet och 1944 tog Sovjet tillbaka
de baltiska områdena. Då var det inte tal om annat än att återigen införlivas med det
kommunistiska Sovjetunionen under Stalin. Det var under dessa brutala år som de flesta
estlandssvenskarna flydde över havet i små eller större båtar och kom till Gotland och andra
delar av den svenska kusten. Endast en mindre del av estlandssvenskarna stannade kvar. De
fick så småningom uppleva sångarrevolutionen och självständigheten från 1991. En del
flyktingar har efter det återvänt men mest som deltidsboende. Spåren av svenskheten finns
emellertid kvar och även några estlandssvenskar.
I Haapsalu, eller Hapsal på svenska, finns flera viktiga spår av estlandssvensk kultur. Här
finns Aibolands museum som visar händelser, livet och människorna i de svenska
kusttrakterna. De åtta svenskspråkiga ”torsdagstanterna” blev så sent som på 2000-talet väl
kända eftersom de en gång i veckan samlades för att brodera på den 20 meter långa vepan
som pryder ett helt rum på museet. I färgglada broderier skildras estlandssvenskarna och deras
bygder och historia på halvön Nuckö och på öarna som Ormsö, Rågöarna, Odensholm och på
norra delen av Dagö och på den lilla ön Runö mitt i Rigabukten. Som mest räknades 7 641
svenskar in i en folkräkning i mitten av 1930-talet. De levde då i en erkänd kulturell autonomi
med 19 egna folkskolor och en folkhögskola. Eldsjälen Ülo Kalm är chef för museet och han
har lyckats få stöd från både EU och svenska hovet till ett intressant kulturellt centrum för
svenskkulturen, som Aibolands museum utgör idag. Man röker dessutom fisk på tomten och
nere vid bryggan ligger flera tjärade båtar, byggda i gammal stil från de olika öarna. Ülo och
hans fru visar också sin egen fantastiska trädgård lite norrut på Nuckö för
trädgårdsintresserade grupper och andra som hört talas om den.
Ett annat sevärt museum i Hapsal visar illustratören Ilon Wiklands alla bilder från Astrid
Lindgrens böcker. Hon bodde i barndomen i staden och flydde som ung flicka till Sverige
1944. I ”Ilons sagoland” finns också plats för barnens eget skapande, teater och film. Här kan
man både se och återskapa ”Karlsson på taket” och alla andra kända figurer.
Många estlandssvenskar bodde på Ormsö och dit går färjor från fastlandet. Efter att ha varit i
sovjetiska militärens händer i nästan femtio år skulle man kunna tro att inte många minnen
återstod men här kan man bland annat finna de många solkorsen på kyrkogården i byn Hullo.
Hapsal är i sig en liten pärla. Åtskilliga små trähus kantar gatorna, flera nyligen renoverade,
andra fortfarande i väntan på sådan. Säga vad man vill om sovjettiden men de behöll i alla fall
bebyggelsen även om de inte underhöll husen. Det gör man desto mer nu.
Vid järnvägsstationen kan man förundras över den 216 meter långa takförsedda perrongen. Så
långa var nämligen tågen från Sankt Petersburg och eftersom man inte visste var i tåget
tsarfamiljen färdades så fick det bli tak över hela rasket. Till Hapsal for man för hälsokurer.
Ena delen av den osedvanligt långa takförsedda perrongen i Hapsal
Staden är välförsedd med sevärdheter, konstgallerier och serveringar. En sådan pub,
restaurang eller vad det nu är, är inredd i ett ”svenskt” hus, ett sånt som är målat i falurött. Det
är ”Taxens pub” och de serverar estniska långkok med surkål till priser som man inte trodde
längre existerade.
På Taxens pub äter man gott och billigt
Kurortstraditionen i Hapsal upprätthålls inte enbart genom att äta och dricka i den gamla
kursalongen vid den inbjudande strandpromenaden utan även med moderna
behandlingsformer i nyare spahotell, som ”Fra Mare” ute i tallskogen vid de långa
sandstränderna, strax utanför staden.
Gårdsmuseer, svenska hembygdsföreningar, kyrkor, Aibolands museum och en och annan
svensktalande minner om svensk kultur här på andra sidan havet. Mat, massage, bad och
konst påminner om ett annat land med en annan kultur inte så långt bort. Väl värt ett besök,
enskilt eller i grupp.
Leif Kindblom 2017
Faktaruta
Estland har drygt 1,3 miljoner invånare
Huvudstad: Tallinn, ca 400 000 invånare
Valuta: Euro
Haapsalu (Hapsal) 11 469 invånare, stadsrättigheter 1279
Resa hit: Tallink Silja Line trafikerar med daglig avgång från Stockholm, ankomst
nästkommande förmiddag. Bussar avgår ca 15 gånger per dag till Haapsalu från busstationen i
Tallinn och tar ca 1 tim och 40 minuter.
Till Vormsö avgår båtar från Rohuküla, ändhållplats för busslinjen från Tallinn via Haapsalu.
