Vicke Viking

Faculteit Letteren & Wijsbegeerte
Chloë Cautaerts
Hjältefiguren som bärare av humanistiska
ideologiska värden
i Runer Jonssons Vicke Viking serien
Promotor: dr. Sara Van den Bossche
Vakgroep Letterkunde
Masterproef voorgelegd tot het behalen van de graad van
Master of Arts in de taal- en letterkunde: Scandinavistiek
Academiejaar 2015-2016
Innehållsförteckning
1. Inledning…………………………………………………………………………………………………………………… 2
2. Teoretisk bakgrund…………………………………………………………………………………………………… 7
2.1. Epik eller Lyrik……………………………………………………………………………………………………. 7
2.2. Intertextualitet…………………………………………………………………………………………………… 8
2.3. Ackulturisering i myter och barnlitteratur………………………………………………………….. 9
2.4. Den narratologiska metoden……………………………………………………………………………… 11
3. Ideologiska värden i Hymiskviþa………………………………………………………………………………… 14
3.1.1. Berättaren i Hymiskviþa…………………………………………………………………………… 14
3.1.2. Fokalisering i Hymiskviþa…………………………………………………………………………. 15
3.1.3. Den mytiska hjälten…………………………………………………………………………………. 17
3.1.4. Kvinnor i Hymiskviþa……………………………………………………………………………….. 18
3.1.5. Hierarki i Hymiskviþa……………………………………………………………………………….. 19
4. Ideologiska värden i Vicke Viking serien……………………………………………………………………. 22
4.1.1. Berättaren i Vicke Viking………………………………………………………………………….. 22
4.1.2. Fokalisering i Vicke Viking………………………………………………………………………… 23
4.1.3. Hjälten i Vicke Viking……………………………………………………………………………….. 25
4.1.3.1.
Den karnevaliska hjälten………………………………………………………………. 25
4.1.3.2.
Den moderna hjälten……………………………………………………………………. 31
4.1.3.2.1.
Pacifism…………………………………………………………………………….. 33
4.1.3.2.2.
Genderjämställdhet………………………………………………………….. 36
4.1.3.2.3.
Klassjämställdhet………………………………………………………………. 39
4.1.3.2.4.
Religion………………………………………………………………………………42
4.1.3.2.5.
Innovation………………………………………………………………………….45
5. Konklusion…………………………………………………………………………………………………………………. 48
6. Bibliografi………………………………………………………………………………………………………………….. 51
(18478 ord)
1
1. Inledning
När man läser en fiktiv text kreerar man betydelse genom att länka element i texten. Denna
betydelse, också kallad ’significance’, skapas med hjälp av textens teman, moraler, insikter i
handlingar och karaktärer… och det är aldrig utan ideologisk dimension eller konnotation
(Stephens 2). Men ideologi är även implicit närvarande i texter, berättade sekvenser och
förhållanden mellan karaktärer är skapade enligt igenkännbara former. Dessa former uttrycker
ideologi eftersom de implicerar antaganden om former av den mänskliga existensen (Stephens
2). Ideologi är alltså ofrånkomlig i en fiktiv text eftersom författaren organiserar element på
sådant sätt att de kreerar betydelse och samtidigt ideologi, vilken jag vill undersöka i mina
texter Hymiskviþa och Vicke Viking serien. Hur författarna presenterar ideologiska värden i
dessa fiktiva texter.
Texter är skapade av människor på en viss tidpunkt på en viss plats, det har också
inflytelse på textens betydelse och ideologi, som John Stephens visar:
[T]exts do not exist in a vacuum, but are context-dependent. They are produced within, and to
an extent by, particular social formations, and they seek, explicitly or implicitly, to incalculate
particular social values and attitudes available at the time of the production. (Stephens 69)
En berättelse står aldrig ensam, den står alltid i relation till andra texter, genrer, tidsperioder
eller moment. Julia Kristeva nämnde denna interrelation mellan texter ”intertextualitet” i sin
essä “Word, Dialogue and Novel". Intertextualitet är för Kristeva
a mosaic of quotations; any text is the absorption and transformation of another. The notion of
intertextuality replaces that of intersubjectivity, and poetic language is read as at least double[.]
(Kristeva 85)
Denna intertextualitet gör det möjligt för texter att reagera på eller kritisera andra texter och
deras inneboende betydelse och ideologi. En återberättelse eller adaptation sätter den
originella textens betydelse och ideologi i en ny kontext, med hjälp av intertexter kan man
kreera en ny betydelse och tolkning. Inte bara författaren påverkas av sin kontext, världen som
den är en produkt av, men läsaren använder också sin kunskap om världen för att tolka texten
och påverkas av sitt samhälles ideologi. Machete, citat i Never-Ending Stories: Adaptation,
Canonisation and Ideology In Children's Literature:
Each situation or context, in which a story is retold to a different audience, creates new
possibilities in which the text can be read and interpreted. The reader, like the author, is part of
2
a specific conjecture, society and community, and each brings his or her background,
expectations and values to the text, and understands and interprets it in the light of this code
(Machete 1996: 32). (Geerts och Van den Bossche 175)
Texter som använder intertexter kan alltså ifrågasätta de originella texter och betydelser, så att
läsaren borde tänka om sociala värden och ideologi. Författaren organiserar en berättelse dock
på sådant sätt att en ny betydelse skapas och att ideologin inneboende i betydelsen förs med.
En författare använder alltså textuella strategier för att skapa betydelse och ideologi,
författaren leder läsaren till betydelsen genom berättelsen. Mellan att använda intertexter kan
författaren reagera på betydelsen och ideologin av dessa texter och föreställer den nya
ideologin som kreeras som önskvärd. Dessa slags interrogativa texter förekommer ofta hos
texter som återberättar eller adapterar en gammal text. Läsaren borde då aktivt tänka på
ideologin i texten och tänka på etiken och moralen som presenteras:
An audience thus derives transgressive pleasure from rethinking the relationships of canonical
texts to social ideology and practice, such that the final version of social harmony may emerge
as an overt textual construct and the teleology of the text is thereby exposed for scrutiny. Not
all contemporary retellings are playful, but the large number […] now takes a more interrogative
stance towards the ideologies inhering in scripts, canonical texts and genres. (Geerts och Van
den Bossche 195)
Jag vill gärna undersöka hur en bok hanterar intertexter och specifik vill jag undersöka
det i Vicke Viking serien. Vicke Viking serien är en barnboksserie skriven av Runer Jonsson. Den
innehåller sju böcker som är skrivna i tidsperioden mellan 1963 och 1994 i Sverige. Böckerna
handlar om en ung vikingapojke som heter Vicke, han är sonen av Flakes hövding, Halvar, och
hans fru, Ylva. Vicke är dock ingen normal vikingapojke, han tycker inte om att plundra och röva,
men han gnistrar och tänker sin väg ur problem i stället av att kämpa sin väg ut. Vicke är bokens
hjälte och läsaren följer hans äventyr på de många härnadstågen till exotiska och fjärrana
ställen han företar med de andra Flakevikingarna. Flakevikingarnas aggressiva och planlösa
strategi gör att de drabbar flera gånger i svårigheter. Vicke kan mycket väl vara den yngste som
är med på vikingatåget men han hjälper vikingarna alltid ur nöden. Bokens intertext är tydligt
texter ur vikingatiden, den historiska perioden i vilken berättelserna inställas, och dessa mytiska
texters ideologi. Vikingarna producerade inte bara mytiska texter, men för min uppsats ska jag
fokusera mig på litterära texter och specifik en mytisk hjälteberättelse. Jag vill gärna visa hur
denna serie kritiserar och reagerar på den mytiska ideologin och vikingarnas sociala värden som
3
återges av Flakevikingarna och folkarna som Vicke möter på sina äventyr. En ny ideologi och
betydelse kommer fram genom att reagera på denna intertext.
För att diskutera den mytiska ideologin och demonstrera min ståndpunkt ska jag
använda en text ur vikingatiden som är del av intertexten, nämligen Hymiskviþa en dikt ur den
Poetiska Eddan. Den Poetiska Eddan är en samling av gammalnordiska kväder och verser som
blev nedskriven i medeltiden i Codex Regius, men verserna skapades förmodligen i perioden
mellan 800 och 1000-talet av olika nordiska människor eller grupper. Myterna överlämnades
muntlig förre de blev nedskriven, så det finns variation mellan olika textsamlingar och finns det
ingen direkt ”korrekt” version (Clunies Ross ”Prolonged Echoes” 23-24). Jag använder den
engelska översättningen av Den Poetiska Eddan som är översatt av Olive Bray och som
publicerades 1906. Jag använder denna version eftersom den är en av de fyra engelska
versioner med den originella texten bredvid översättningen, och en inledning med en tolkning
av dikterna. Jag valde Hymiskviþa därför att det är en hjältedikt som har den viktigaste nordiska
guden som hjälte. Det betyder att den förmodligen sågs som idealen av folket, han stod för
folkets sociala värden som jag ska analysera vidare i min analys. Verserna handlar om gudarna
och deras äventyr och förklarar världen och samhället för människor. Myterna har en tydlig
inneboende ideologi, som Margaret Clunies Ros skriver i hennes bok Prolonged Echoes: Old
Norse Myths in Northern Society borde myterna övervägas i den större kontexten av det
gammalnordiska samhället. Myter uttrycker vissa sociala och kulturella realiteter för
människorna som skapar och använder de (Clunies Ross ”Prolonged Echoes” 14). Som sagt kan
en text inte ses utanför dess kontext så det är viktigt för båda Vicke Viking serien och
Hymiskviþa. Jag vill därför också påpeka att det inte finns några problem att Den poetiska Eddan
blev nedskriven av kristna munkar, som Clunies Ross framhäver:
There is no reason […] to think that this change of religion deprived traditional myths of all their
truth-value. If that had been so, it is doubtful whether thirteenth-century Christians would have
composed or recorded the kinds of text that they did produce. (Clunies Ross ”Prolonged Echoes”
18).
Hymiskviþa är, i korthet, en berättelse om guden Tor som förolämpar jätten Tyr på en av
gudarnas fester. Tor befaller Tyr att göra mat för Asagudarna, men Tyr blir arg och vill ta hämnd
på Tor för hans respektlösa beteende. Alltså berättar han för Tor att det finns en kittel i vilken
han kan brygga öl för alla gudarna, men den finns hos Hymir, Tyrs far som är en ilsken jätte. Tor
och Tyr går till Hymirs hall och välkomnas vänligt av Frilla, Hymirs fru. Hymir är mer våldsam
4
men offrar mat till de båda gästerna. Tor äter så mycket att det inte finns nog mat för dagen
efter, så Hymir föreslår en fiskartävling och kraftmätning. Hymir fångar två valar, men Tor
fångar Midgårdsormen och besegrar den. Hymir är inte än övertygad att Tor är den mäktigaste
och föreslår att Tor bär båten med vattnet och de två valarna hem till Hymir. Efter att Tor
bevisar att han också kan göra det, säger Hymir att han får kitteln om han kan bryta den även
om den är ’obrytbar’. Med hjälp av Frilla upptäcker Tor att den enda saken som är ännu hårdare
är Hymirs huvud och Tor bryter kitteln och får den. På vägen hem bär han den tunga kitteln och
besegrar Hymirs armé. I slutet når Tyr och Tor Asgård och Asagudarna får dricka så mycket öl
som de vill.
Jag väljer två berättelser om hjältar, deras olikhet avslöjar de sociala värden som de
presenterar och vilken ideologi som ligger till grund för berättelserna. Genom att välja två
hjälteberättelser, blir det tydligare att diskutera betydelsen och ideologin utan att förlora sig
själv i svåra strukturproblematiker. Jag använder alltså Hymiskviþa som är en del av samlingen
av intertexter till Vicke Viking. De är nämligen båda skrivna i den nordiska traditionen, Den
Poetiska Eddan är kanon i Sverige, men Vicke Viking böckerna glömdes i Sverige. De blev dock
populära i Tyskland och Belgien och glömdes inte helt. Genom att inställa berättelsen i
vikingatiden finns det en tydlig länk mellan Vicke Viking och Hymiskviþa. Hymiskviþa är en
produkt av vikingasamhället och har alltså inneboende sociala värden (Stephens 69). Men det
är inte den enda anledningen, utan också att dessa två genrer, mytologi och barnlitteratur,
används för att förklara världen och ”ackulturisera” läsaren. I båda fall kan läsaren eller publiken
hämta information om samhället och världen från berättelsen eftersom den återger strukturer
som hämtas från realiteten (Stephens 2). En berättelse återger ofta det som spökar i samhällets
kollektiva hjärna. Myterna behövdes skapa i äldre tider för att förklara oförklarbara
naturfenomen eller samhällsfenomen för folket, till exempel blixt som blev personifierats i olika
kulturer av olika gudar som Zeus, Tor eller Jupiter. Barnlitteratur lär barn om samhället, hur den
är strukturerad, hur barnet borde umgås med det, den ackulturiseras barnet och visar vilka
sociala värdena och ideologier som är önskvärda. Målet med denna uppsats är att undersöka
vilka ideologiska värden framföras i Vicke Viking genom att reagera på de ideologiska värdena
som manifesterar sig i Hymiskviþa och som är typiska av vikingatiden representerad i litteratur.
Jag vill framförallt fokusera mig på hjältefiguren och hur den kan vara en bärare av ideologiska
värden. Jag ska alltså analysera huvudkaraktären i båda verk men också berättaren och
fokaliseringen. Berättaren väljer ofta hjältens sida så är den viktigt att analysera och eftersom
5
hjältarna är båda de fokaliserade karaktärer är det också viktigt. Jag vill dock gärna påpeka att
denna information om samhället och värdesystemet är inneboende i berättelsen, författaren
kan göra det medvetet men i de flesta fallen är värdesystemet implicit med i berättelserna.
Författaren är nämligen själv en produkt av ett samhälle i vilken den lever och på detta sätt
påverkas den också omedveten av tidens ideologi och manifesteras det i berättelsen. Jag ska
alltså titta på hjälten, berättaren, subjekt-positionen och fokaliseringen i berättelserna för att
undersöka denna inneboende ideologi. För detta använder jag densamma metoden som
Stephens diskuterar i sin bok Language and Ideology in Children’s Literature. Han framhäver att
tekniska element som berättaren, fokalisering, subjekt-position, handlingar, karaktärer…
arbetar tillsammans för att kreera betydelse och ideologi i litteratur (18).
Jag ska börja med en teoretisk bakgrund, i vilken diskuteras lite mer omfattande varför
dessa två texter kan jämföras med varandra och hur tekniska element kan hjälpa till att leda
läsaren till en specifik ideologi. Efter det ska jag undersöka berättaren, fokalisering och subjektposition, med en stor uppmärksamhet till hjältefiguren som bärare av sociala värden och
ideologi i Hymiskviþa och Vicke Viking serien. Särskilt hur den moderna hjälten, representerad
av Vicke, reagerar på de mytiska värdena som presenteras i Hymiskviþa och av Flakevikingarna
och hur den kan ses som en karnevalisk hjälte i denna dominanta vikingakulturen. Till sist ska
jag sammanfatta alla mina iakttagelser i konklusionen.
6
2. Teoretisk Bakgrund
2.1.Epik eller Lyrik?
Det första som behövs tas upp är frågan om myterna är lyriska texter eller episka texter. Det är
viktigt att veta eftersom jag ska analysera båda Vicke Viking serien och Hymiskviþa enligt den
narratologiska metoden. Tonvikten ligger på betydelser och sociala värden i texterna men ännu
är det viktigt för att legitimera metoden som jag använder för att analysera Hymiskviþa. Den
narratologiska metoden är en metod som används för att analysera berättande texter, dessa
är del av episka texterna. Vicke Viking böckerna är romaner och berättande texter, det är ingen
diskussion om det. Men om vi tittar på myterna i Den Poetiska Eddan är det lite annorlunda.
Som Lars Elleström skriver i sin bok Lyrikanalys: en introduktion är lyrik inte i första hand
berättande, det ursprungliga kriteriet var att den sjöngs. Eftersom en sång inte kan vara så långt
som helst, borde man vara ekonomisk när man skriver en lyrisk text. Det borde införas så
mycket betydelse som möjligt i ett begränsat antal ord. Det är också därför att det finns olika
språkliga tekniker, som metaforer, som kan bära med sig fler betydelser i bara ett ord eller en
fras. Det gör lyriken i allmänhet kort och koncentrerad i kontrast med episka texter som är i
allmänhet längre och är därför mindre koncentrerade med betydelser (Elleström 18).
Myterna är originellt muntliga berättelser som ofta sjöngs eller berättades för
Vikingafolket, de blev skapades av olika anonyma grupper i perioden mellan 800 och 1000.
Vikingakulturen är en muntlig kultur och “…oral cultures can and do use long textual forms in
formal performance situations. In fact, it is likely that poetic texts with some admixtures of
prose are amongst the commonest formal artistic genres in primary oral societies, while
narrative that does not incorporate poetry, song or chant is quite uncommon. (Ross ”The
Cambridge introduction to the old Norse-Icelandic saga” 48). Myterna skrevs ned med poetiska
drag som metaforer eller kennings till exempel, som typiska lyriska texter. De är packade med
betydelse och är berättande, varje myt är egentligen en berättande text som är nedskriven i
vers och innehåller språkliga tekniker. Det är svårt att indela myterna i den episka eller lyriska
låda, men det behövs egentligen också inte. Elleström påpekar i sin bok också :
Att en lyrisk dikt är episk är inget problem i sig. Endast litteraturforskare drabbade av
distinktionssjukan blir på allvar bekymrade över att olika texter inte låter sig klassificeras exakt,
men det kan vara belysande att tänka i kategorier även om de är ungefärliga. […] Epiken är den
berättande litteraturformen. I en episk text relateras en eller flera någotsånär
7
sammanhängande händelser. Ursprungligen skrevs epiken på vers, liksom all ”finlitteratur”,
men numera brukar man med epik avse också prosaberättelser. (Elleström 18)
Kategorierna är egentligen bara hjälpmedel. Kategorierna förändrar genom tiden, de olika
kategorierna får nya ifyllningar (Elleström 20). Som Elleström diskuterar är epiken
ursprungligen skriven i vers, det är också på detta sätt som jag ska kategorisera Hymiskviþa. På
detta sätt kan jag använda den narratologiska metoden för att analysera båda Vicke Viking
serien och Hymiskviþa.
2.2.Intertextualitet
Som jag redan sa i inledningen är intertextualitet ett begrepp som är intressant när vi tittar på
barnlitteratur. Intertextualitet är ett begrepp av Julia Kristeva och det refererar till interrelation
mellan texter I hennes essä “Word, Dialogue and Novel" skriver hon att intertextualitet är ”a
mosaic of quotations; any text is the absorption and transformation of another. The notion of
intertextuality replaces that of intersubjectivity, and poetic language is read as at least double”
(Kristeva 85). En text står aldrig isolerad från andra texter och verkligheten och särskilt när det
gäller barnlitteratur. Intertext är inte bara specifika texter heller men kan också vara genrer och
konventioner, arketyper, socio-historiska berättelser eller moment, film, musik… den hela
kulturella diskursen (Stephens 84-85).
Dessa intertexter är viktiga eftersom barnlitteratur är målinriktad och oftast vill
uppfostra barnet medan den läser. Barnlitteratur presenterar ofta socio-kulturella värden,
moraler och etik, och försöker att lära barnet lite mer om kultur (Stephens 3). Kultur innehåller
att det historiska elementet är viktig, en samhällets kultur uppstår från det som hände i dåtiden.
Intertext är i detta avseende avgörande för att kunna diskutera kultur i en bok. Om en barnbok
är historisk, då finns det en extra och medveten fokus på intertext: “…this is due in part to
history’s function as a rear-view mirror and as a means of explaining contemporary problems,
often combined with socio-historical ambitions.” (Westin, Boel och Croall 59). Intertexter
används inte bara för att ackulturisera barn, men också för att göra dem tänka kritisk på
samhället och dess värden i deras egna liv. Intertext är inneboende i alla litteratur men i
historisk barnlitteratur kan det användas för att ifrågasätta ideologin av intertexten, och då får
vi en interrogativ text (Stephens 120). Intertexten används aktivt av den fokuserade texten för
att kreera betydelse, genom att ifrågasätta eller kritisera intertextens betydelse borde läsaren
av den fokuserade texten aktivt tänka på ideologi och sociala värden. Om man ifrågasätter en
8
text och dess ideologi, skapas det slutligt en ny ideologi som blir sett som mer åtråvärd än den
som kritiseras. Intertextualitet kan användas för att parodiera texter eller omstörta texter
(Stephens 122). På detta sätt kan den fokuserade texten reagera på intertextens betydelse och
ideologi, genom att använda humör och komiska element eller att göra en karikatyr av sociala
värdena i intertexten.
Denna åsikt ska jag använda i mina analyser av Hymiskviþa och Vicke Viking serien,
eftersom Vicke Viking använder intertextualitet för att reagera på de gamla texternas betydelse
och ideologi. Båda texter är kreerade i den skandinaviska regionen och sitter tillsammans in den
nordiska traditionen. Vicke Viking är inställd i vikingatiden, vikingakulturen är alltså den
dominanta kulturen där handlingarna äger plats. Det är alltså vikingakulturen som är kreerad i
litteratur, det är inte särskilt den reella vikingakulturen men kulturen som vi känner från
litteraturen. Det är också viktigt att påpeka att historia egentligen är kreerad av texter,
historiker rekreerar historia från bland annat textdokument. Jag valde alltså en text som
kreerades i vikingatiden av nordiska folkar, eftersom den skulle återge denna vikingakulturen i
litteratur.
2.3.Ackulturisering i myter och barnlitteratur
Det är inte bara intertext som är en viktig anledning varför jag jämför Vicke Viking och
Hymiskviþa. Barnlitteratur och myter har också detsamma funktion, nämligen, de ackulturiserar
publiken. Dessa berättelser förklarar sociala fenomen i verkligheten för publiken som lyssnar
på eller läser de.
I sin bok Myth and Literature offererar William Righter en allmänt accepterad definition
av vad en myt är, definitionen utarbetades av Robert Penn Warren and René Wellek: “Myth is
narrative, irrational… and comes to mean any anonymously composed story telling of origins
and destinies, the explanation a society offers its young of why the world is and why we do as
we do, its pedagogic images of the nature and destiny of man.”(Righter 5). Myter förklarar alltså
världen och samhället med dess sociala regler. Den är didaktisk, men det borde inte vara
explicit. Genom att strukturera dessa mytiska berättelser och relationer mellan karaktärerna i
myterna, kan man återge strukturer som finns i verkligheten. Som E.O. James säger i sin artikel
”The Nature and Function of Myth”:
By grounding the established order in a mythological supernatural reality stability is given to the
social structure and religious organization, and a sacred authority is provided for the things done
9
and believed. The function of myth, in short, is to stabilize the existing regime, to afford infallible
precedents for practice and procedure, and to place on an unassailable foundation the general
rules of conduct, traditional institutions and the sentiments controlling social behaviour and
religious belief. (477)
Den dominanta sociala gruppen använder myter för att legitimera samhällets sociala struktur,
de sociala värdena och ideologin. Dessa berättelser som ofta handlar om religion och den
supernaturella världen etablerar världens ordning och hjälper att kontrollera folkets beteende.
Det offererar möjligheten av ett supernaturligt straff om folket inte följer den dominanta
gruppens regler och ordning (E.O. James 467). Det visas alltså att myter ackulturerar folket, när
de lyssnar på en myt lär de om sociala värdena i samhället och dess ordning. De lär sig hur de
borde bete sig, vilket slags beteende är accepterat. Och de lär sig också om kulturen, cult, riter
och religion.
Barnlitteratur har detsamma ackulturiserande funktion, den används för att uppfostra
barn och lära dem om samhället och dess ordning och värden. Stephens påpekar i sin bok
Language and Ideology in Children’s Literature att barnlitteratur oftast avsiktlig uppfostrar barn
med en positiv apperception av särskilda socio-kulturella värden som, förmodligen, delas av
författaren och publiken (3). Som jag redan sa i inledningen är handlingar i böcker och
interrelationer mellan karaktärer baserad på verkligheten och är de en produkt av samhället
som de är skrivna i (Stephens 69). När det gäller barnlitteratur menar det att denna struktur
och ideologi som återges i boken används att uppfostra barnet och leda den till en positiv
omdöme av tidens sociala värden (Stephens 3). Särskilt en interrogativ text, som ifrågasätter
sociala värden och ideologi, ger barnet möjligheten att tänka på den sociala kulturen, men den
kan också användas didaktisk. Det är intressant särskilt för Vicke Viking serien, eftersom den
ifrågasätter en kultur och erbjuder en ny ideologi som alternativ. Den föreställer särskilda
sociala värden som åtråvärda och andra som dåliga och inte önskvärda. Det finns alltså en
didaktisk användning av litteraturen för att lära barnet ideologin som är önskvärd i samhället
(Stephens 123-125). I modern barnlitteratur är det oftast en konflikt eller revolt av barnet mot
föräldrarna som är resultatet av sociala skillnader mellan den gamla och unga generationen
(Westin, Boel och Croall 37). Barnlitteratur har alltså en ackulturiserande funktion, den lär barn
om de sociala värden i deras samhälle. Men inte bara det, barnlitteratur använder ofta intertext
medveten. Den kan användas för att lära barnet om traditioner och historia och dess sociala
10
värden och ideologi. Barnlitteratur kan ackulturisera barn om dåtiden och nutiden genom att
använda intertext och utspela karaktärerna emot varandra till exempel.
2.4.Den narratologiska metoden
För att titta på båda verk ska jag använda den narratologiska metoden. Det betyder att jag ska
titta på de berättartekniska elementen av en text för att komma till dess betydelse. Holmberg
och Ohlsson påpekar i deras bok Epikanalys: En introduktion att kunskap om berättartekniska
element hjälpar att nå en djupare förståelse av texter och kan hjälpa att upptäcka dolda
meningar eller konstruktioner (9). Jag vill fokusera mig på särskilda viktiga berättartekniska
element, de som är viktiga för min analys är: berättaren, fokalisering, karaktärer, subjektposition och miljö. Dessa tre element är oskiljbara, det finns en länk som förbinder dem så att
de jobbar tillsammans och påverkar varandra hela tiden.
Berättaren är den som talar till läsaren i boken, den berättar om händelserna och kan
befinna sig i olika positioner i förhållande till historien. En berättare är den som återger
händelserna i texten, den kan vara en karaktär ur berättelsen eller kan stå utanför berättelsen
som en allvetande instans (Lukens, Smith och Miller Coffel 192-193). En allvetande berättare
kan berätta på ett subjektivt sätt med kommentarer på händelserna eller mer objektivt som en
kamera som följer händelserna (Lukens, Smith och Miller Coffel 192-193). Som Stephens
påpekar i Language and Ideology in Children’s Fiction kan en allvetande berättare vara tydligt
närvarande och dominant om den säger hur publiken borde reagera och ger explicita
kommentarer. Men den kan också vara mindre närvarande, detta fenomen kallas också för
”effaced narration”. Karaktärerna blir föreställda av berättaren och berättaren utövar kontroll
över läsaren genom att implicera att några mål eller handlingar är mer önskvärda eller mer
naturliga ur sunt förnuft. Det är ett ännu mer kraftfullt sätt än att explicit manifestera det
(Stephens 23). Berättaren kan alltså leda läsaren till en särskilt subjekt-position, vilken är en
karaktär eller en grupp av karaktären och ideologin som de representerar (Stephens 60), genom
att implicera att den är mest önskvärd.
Vilken subjekt-position en läsare tar blir inte bara lett av berättaren, utan också av
fokaliseringen (Stephens 67). En berättelse kan fokaliseras genom en eller fler karaktärer, det
betyder att läsaren följer händelserna genom karaktärens perspektiv. Läsaren intar en karaktärs
perspektiv och intar alltså en subjekt-position (Stephens 68). Berättaren ”väljer” en karaktär
som fokaliseras och läsaren intar dess subjekt-position, alla dessa element hänger tillsammans
11
och kan inte betraktas separata när det gäller ideologi. Läsaren följer berättelsen från
perspektivet av den fokaliserade karaktären (Holmberg och Ohlsson 83-89), och skulle
förmodligen identifiera sig med huvudkaraktärens subjekt-position (Stephens 60). Vilken
karaktär är protagonisten eller antagonisten påverkar läsarens ideologiska position i texten.
Huvudkaraktären är särskilt viktig för min uppsats och i båda verkena är det en hjälte som är
huvudkaraktären, men två olika hjältar. Det ska jag inte utvidga om nu men senare i analysen.
Genom att inta eller identifiera sig med fokalisatorens subjekt-position, intar läsaren också en
ideologisk position: “at least for the duration of the reading time, the reader’s own selfhood is
effaced and the reader internalizes the perceptions and attitudes of the focalizer and is thus
reconstituted as a subject within the text” (Stephens 68). Om det handlar om en adaptering
eller återberättelse kan olika subjekt-positioner också ha en annan ställning emot den originella
texten: ”any text – including adaptations – has the potential to offer several possible subject
positions, all of which adopt their own specific stance with respect to the pre-text” (Geerts och
Van den Bossche 8).
Miljön är ett annat viktigt berättarteknisk element, det är dock inte bara geografiskt
men också socialt och kan ha stor inflytelse på en karaktär. Karaktärer reagerar nämligen inte
bara på varandra men också på deras omgivning, det är alltså viktigt att analysera i vilken slags
omgivning karaktärerna finns. Miljö kan vara en väsentlig del av berättelsen eftersom det kan
påverka en karaktär, det kan begränsa den till exempel. Det kan förändra hur en karaktär
handlar eller reagerar på särskilda situationer (Lukens, Smith och Miller Coffel 168-169).
Inställningen borde dock inte alltid vara en integral del av berättelsen, det finns berättelser där
det är bara bakgrund. Dessa berättelser skulle vara detsamma oavsett vilken inställning det
finns, till exempel i Nalle Puh böckerna är miljön inte integral. Handlingarna skulle vara
desamma, oavsett om de händer i nutiden eller dåtiden, Europa eller Afrika (Lukens, Smith och
Miller Coffel 168-169). Det behövs alltså inte alltid vara en påverkande, integral miljö. Miljö är
också ofta ideologiskt laddat, Stephens skriver i Language and Ideology in Children’s Fiction:
Actual settings implicate attitude and ideology, because writers of fiction are rarely content to
use the spatio-temporal dimension of setting merely as an authenticating element of narrative.
Since practically and traditionally the function of setting in fiction is to convey atmosphere,
attitudes and values, it is inevitable that writers of historical fiction, obliged as they are to pay
close attention to setting, would also use it as part of the process of signification. (Stephens
209)
12
Särskilt för Vicke Viking serien är miljön viktigt när det gäller hjältefiguren och hans reaktion på
hans omgivning och samhälle.
13
3. Ideologiska värden i Hymiskviþa
I detta kapitel av min uppsats ska jag diskutera de ideologiska värdena i Hymiskviþa. Hur de
kommer fram i berättelsen och på vilket sätt. Först diskuteras berättare och fokalisering och
hur dessa tekniska element påverkar subjekt-positionen av läsaren. Den mytiska hjälten och de
ideologiska värdena som han presenterar finns i tredje delen av kapitlet. I fjärde delen
analyseras positionen av kvinnan i Hymiskviþa och vad det lär oss om den mytiska ideologin. I
sista delen behandlas den sociala hierarkin som skildras i Hymiskviþa.
3.1.Berättaren i Hymiskviþa
Historien berättas av en allvetande berättare som berättar om karaktärerna i tredje personen.
Att berättaren är allvetande, betyder att den kan offerera läsaren olika subjekt-positioner. Alla
fyra huvudkaraktärer, Tyr, Tor, Frilla och Hymir, presenterar olika subjekt-positioner och läsaren
kan följa deras tankegångar. Dessa karaktärer är alla nödvändiga för berättelsens utveckling,
de andra karaktärerna som förkommer i berättelsen behandlar jag inte därför att de inte är
avgörande för berättelsens utveckling. I nedanstående exempel kan man se att berättaren har
kunskap om alla karaktärerna:
Tyr: ”Unsightly seemed to Tyr his granddam…” (Bray 115, kursivering tillagd)
Tor: “Swelling with might to the meeting of gods
came Thor with the cauldron…” (Bray 125, kursivering tillagd)
Hymir: “… but little he wished, that wary giant,
To row any further over the ocean.” (Bray 119, kursivering tillagd)
Frilla: “At length the fair mistress with friendly words
made known the secret only she knew:…” (Bray 123, kursivering tillagd)
Berättaren har kunskap om alla viktiga karaktärer i boken och kan fokalisera genom dem.
Läsaren får extra, information om handlingarna som ger mer information om karaktärerna. På
detta sätt kan läsaren skapa en bild av karaktärernas personlighet.
Även om berättaren har kunskap om alla händelser och karaktärer, börjar berättelsen
hos Asagudarna och deras fest. De första raderna av myten beskriver festen:
Of old when the war-gods their prey had won them,
in mood for feasting, and still unsated,
they shook divining twigs, scanned the blood drops,
and found all dainties in Ægir’s halls. (Bray 113)
14
Berättelsen börjar hos Asagudarna, och inte hos jättarna. Det betyder att de förmodligen är
viktiga och centrala i berättelsen, Asgård är hjältens, Tors, hemvist. Platsen där hjälten börjar
och slutar sin sträva. Berättaren leder läsaren till subjekt-positionen av Asagudarna och inte
bara i början men i hela dikten ger den implicita kommentarer för att leda läsaren. Den
beskriver karaktärerna på sådant sätt att några subjekt-positioner är mer önskliga. Till exempel
kallar berättaren Hymir ett monster: ”Long tarried that monster, fierce-mooded Hymir, ere he
came from his hunting home (Bray 117, kursivering tillagd). Läsaren skulle förmodligen finna
det svårt att identifiera sig med ett monster. Hymir är tydligt figuren som är antagonisten av
berättelsen och han står rakt emot Tor som föreställs som hjälte av berättaren. Asagudarna
skildras som åtråvärde subjekt-positioner och särskilt Tor som redan på nionde raden kallas för
”hero” (Bray 115) av berättaren. Berättaren presenterar på det viset Tor som den centrala
karaktären i berättelsen, den kring vilken alla handlingar kretsar. Han föreställs inte bara som
hjälte men också som skyddare av människor, med namn som ”Shield of Men” (Bray 121), ”the
friend of man, Warder” (Bray 117). Därmed kreerar berättaren ett starkt band med läsaren eller
i myternas fall med åskådaren, eftersom de är människor. De skulle förmodligen identifiera säg
lättare med en karaktär som skyddar dem mot fiender. Berättaren är alltså partisk och leder
läsaren till en specifik subjekt-position, på detta sätt kan den också leda läsaren till en specifik
ideologi som förkroppsligas av denna subjekt-position.
3.2. Fokalisering i Hymiskviþa
De viktigaste karaktärerna är som jag redan har sagt i förra paragrafen: Tor, Tyr, Hymir och
Frilla. Läsaren kan följa berättelsen ur olika perspektiv, men det viktigaste perspektivet och
subjekt-positionen som läsaren ledas till av berättaren är Tor. Han är hjälten av berättelsen, det
menar att han står central och alla handlingar kretsar kring honom. Han har en sträva som han
borde fullgöra vilken tar honom iväg från sitt hemvist. Tor borde söka kitteln och ta den med
honom till Asgård, så att gudarna har tillräcklig mycket öl för festerna. Han borde besegra
monster och hinder för att nå strävan men på slutet kommer han hem med objektet av sin
sträva. Det är en typisk struktur av en hjälteberättelse: strävan, en resa från hemma för att
söka objektet och besegra monstret och segerrik hemkomst (Campbell 30). Tor går till
Jotunheim för att söka kitteln, för att få den besegrar han Midgårdsormen, bär en båt med två
valar, bryter Hymirs enorma kittel, bär det hem och på vägen hem besegrar han hundra jättar.
15
I nedstående textfragment kan det ses att Tor gör alla dessa saker som om det var ingenting,
handlingar som bara en gud och prototypiskt mytisk hjälte skulle kunna:
24. Then Thor drew mightily -swift in his doingthe poison-glistening snake to the side.
His hammer he lifted and struck from on high
the fearful head of Fenrir’s brother. (Bray 121, kursivering tillagd)
28. Then the Thunderer rose, laid hold of the stem,
he landed the boat with the water therein,
and the ocean-swine, with the baler and oars
himself he bore to the giant’s home. (Bray 123)
36. Far had they fared ere Odin’s son
had turned him once, to look behind
and eastward saw from the cairns forthcoming
with Hymir, a war-host hundred headed.
37. From his shoulders raised he the resting cauldron,
swung he Mjöllnir, death-craving hammer,
and the monsters all from the mountains slew. (Bray 125)
Tor är den starkaste och kan besegra allt som kommer i sin väg. I överstående textfragment
besegrar Tor Midgårdsormen med bara ett slag av sin hammare. Han bär en båt med vatten
och två valar i andra fragmentet och i sista fragmentet bär han kitteln hem, kitteln som Tyr, en
jätte, inte kunde lyfta: ”Twice in vain sought Tyr to move it; ever unstirred the cauldron stood.”
(Bray 123). Och han besegrar en hel armé av jättar. Tor är en typisk hjälte av monomyten, han
har exceptionella begåvningar och är hedrad av alla andra gudar (Campbell 37). Det syns att
det kommer naturligt och lätt, han gör det ”swiftly” (Bray 121) och han behöver bara lyfta sin
hammare och alla fiender besegras. Han tröttnar aldrig och hans styrka och aggressivitet kan
inte motsvaras. Tor är en typisk manlig hjälte ur mytiska texterna: ”In verse, the worthy man
was restless, aggressive, intimidating, vindictive, spendthrift, fearless…” (Christiansen 16). Välja
en stark manlig hjälte är ett ideologiskt val, ett val att göra det sociala idealet en stark, aggressiv
man. Berättaren och fokaliseringen leder läsaren till denna ideologisk laddade subjektpositionen genom att fokalisera genom Tor.
16
3.3. Den mytiska hjälten
Tor är hjälten i Hymiskviþa. Att hjälten och den fokaliserade karaktären är en gud är intressant
från ett ideologiskt perspektiv. Varför inte en människa, någon utan speciella begåvningar eller
en svag protagonist? Valet av en gud som huvudkaraktär lär oss mer om ideologin i vikingatiden.
Tor är en viktig karaktär i vikingatiden Eric Christiansen skriver i sin bok The Norsemen in the
Viking Age:
[Thor] appears as a super-energetic opponent to natural forces – giants and giantesses – and
expert wielder of the hammer, tongs and staff. He was undoubtedly the most popular god of
this period, when his cult is attested by hundreds of hammer symbols in stone and metal, by
personal names a place-names. (Christiansen 191)
He was invoked on sticks and stones as helper of all men, but especially fishermen, herdsmen,
mountain men and farmers. His hammer, club or pestle was the most widely diffused religious
symbol, and he alone had verses addressed directly to him, to celebrate herculean victories over
giants and giantesses. He alone kept the loyalty of his followers for centuries after they had
accepted baptism… (Christiansen 261)
Tor är en gud som var väldigt populär och därför en stor inspiration för texter i vikingatiden.
Läsaren lär sig mer om guden som den tillbeder, och myterna kan vara ett slags propaganda
också. Vem skulle inte villa tillbedja en gud som är stark och skyddar människorna från fiender.
Han är Dundraren, en vädergud, och blev tillbjudit av fiskare, bönder, herde… Det menar att
han var viktig för de som förser deras by med mat, de offrade också blod och djur till gudarna
för att ha ett gott år i jordbruk (Christiansen 195). Som jag redan sa I teoretiska bakgrunden
och som E.O. James diskuterar i sin artikel ”The Nature and Function of Myth” använder den
dominanta sociala gruppen myter för att legitimera samhällets sociala struktur, de sociala
värdena och ideologin (477). Tor representerar just dessa sociala värden, myten etablerar
världens ordning och hjälper att kontrollera folkets beteende. Den föreställer samhällets ideal,
vilka sociala värden är önskvärda i den dominanta sociala kulturen. Tor är central i berättelsen
och är också central i livet av vikingarna, han är värt att kväda om. Att berättelsen handlar om
Tor och hans strävan är en indikator att han är en viktig figur i denna tid. De flesta texterna som
överfördes från vikingatiden är berättelser om gudarna eller sagor om hjältar som härstammar
från gudar. Kungarna i vikingatiden legitimerade på detta sätt deras styre (Christiansen 136),
gudarna hade ett stort socialt avseende i samhället. Att göra guden Tor en hjälte, lär oss alltså
mer vad samhället trodde var viktigt.
17
3.4. Kvinnor i Hymiskviþa
Ett annat ideologiskt val har också att göra med Tor, men mer specifik med faktum att Tor är
en manlig hjälte. Han föreställs som en ung stark man, den typiska mytiska hjälten: “Forthwith
sped Thor, bold youth, to the wood” (Bray 119, kursivering tillagd). Att han är manlig och inte
kvinnlig är normalt för nordiska myter, därför att i vers männen står högre upp på det
hierarkiska steget än kvinnor. Som Eric Christiansen påpekar var kvinnorna i vers oftast
sidokaraktärer som ser upptill männen och deras styrka (41). Men i inskriptionerna på
runstenar och i realiteten var de förmodligen rika och aktningsvärda, även drottningar eller
delade de dygderna av deras söner och män. De var oberoende och med tack vare giftermål,
arv och ekonomi var de ofta väldigt viktigt i samhället. Kvinnor borde ändå fortfarande fungera
i ett mansdominerande samhälle, så de var inte helt jämlika (Christiansen 17-24). Om kvinnor
hade varit lika viktiga som män skulle hjälten kanske ha varit en kvinna. Så man kan se att valet
att följa Tor, en manlig karaktär och inte Frilla till exempel är ett ideologiskt val. Faktum att
hjälten är manlig är också ideologiskt tonad, det kommer överens med den patriarkala ideologin
i vikingatiden. Ideologin visar att idealen i denna tid är en stark ung man som kan besegra allt
som kommer på sin väg.
Jag vill dock nyansera den prototypiska bilden av mannen som är mäktigast i
vikingatiden och verserna. Som jag har redan sagt är det tydligt från andra textdokument att
kvinnor var inte så maktlösa som de föreställdes i verserna. Men även i verserna är de inte
maktlösa och denna nyansering som är synlig i Hymiskviþa vill jag framhäva här. Frilla fokaliseras
väldigt kort i berättelsen, men hon får tala och hennes handlingar är avgörande för berättelsens
slut. Frilla är en jätte med niohundra huvuden (Bray 115), hon är monsteraktig men på samma
tid är hon ”fair-browed” (Bray 115) och ”friendly” (Bray 117). Hon hjälper hjälten i berättelsen
för att nå hans mål. Tor vet bara hur han borde bryta kitteln och besegra Hymir eftersom Frilla
berättar det för honom:
At length the fair mistress with friendly words
made known the secret only she knew:
‘strike at Hymir’s skull, the food-filled giant’s,
‘tis harder than ever a wine cup was.’ (Bray 123, kursivering tillagd)
Hon har alltså information som gör att Tor vinner tävlingen och inte Hymir. Joseph Campbell
säger om det i The Hero with a Thousand Faces:
18
Woman, in the picture of language of mythology, represents the totality of what can be known.
The hero is the one who comes to know. […] Woman is the guide to the sublime acme of
sensuous adventure. By deficient eyes she is reduced to inferior states; by the evil eye of
ignorance she is spellbound to banality and ugliness. But she is redeemed by the eyes of
understanding. (116)
Frilla är ett typiskt exempel av det som Campbell beskriver i överstående fragmentet. Hon är
monsteraktig men hon har information som hjälper hjälten. Hon gör det möjligt för Tor att vinna
tävlingen från Hymir och hon har information som inte någon annan har, det kan betraktas som
intellektuell makt. Men det är omöjligt för henna att bli mäktigare eller mer central som Tor,
han är hjälten.
Hon har inte bara intellektuell makt men det syns att hon också kan lugna sin man när
Tor och Tyr kommer till Jotunheim. Frilla övertygar sin man att inte vara aggressivt mot
gästerna: ”Be gracious in mood…” (Bray 117). Han är känd att vara ”mean to strangers, moved
soon to wrath” (Bray 117), men när han ser Tor, som är ”the foe of giants” (Bray 117), följer
han honom bara med sina ögon. Han bestämmer att vara gästfri och inbjuder de att äta med
honom. Kanske om Frilla inte hade varit där för att lugna sin man, skulle det ha varit en kamp
från början. Hon har alltså makt i relationen. Hon är inte jämställd med hennes man, men hon
kan påverka honom och är alltså inte maktlös. Jag tror att det är viktigt att titta på de stora
linjerna, men man borde dock inte ha en för trång syn på sakerna. På detta sätt blir det tydligt
att det inte är så enkelt som det föreställs av den populära kulturen och att ideologin är
övervägande patriarkal. Det menar dock inte att kvinnan föreställs som helt maktlöst och det
kommer överens med den verkliga situationen i vikingatiden.
3.5. Hierarki i Hymiskviþa
Hierarki är ett annat tema som kommer fram i Hymiskviþa, och det sista som ska diskuteras. I
den sociala världen av de gamla nordiska myterna finns det en tydlig ojämlikhet, där den
dominanta gruppen Asagudarna har överlägsenhet över de andra sociala grupperna (Ross
”Prolonged Echoes” 102). I Hymiskviþa är det väldigt tydligt i olika handlingar att gudarna och
särskilt Tor har en överordnad position i myternas värld.
Redan i början av berättelsen är det klart att gudarna är överlägsna. Gudarna festar
eftersom de har besegrat deras rov, det är på sig en intressant sak. Asagudarna kallas redan
från början ”war-gods” (Bray 113) och deras rov kan alltså vara vad eller vem som helst, de
19
besegrades rovet det menar alltså att de är överlägsna rovet. Det blir ännu klarare i dialogen
mellan Tor och Tyr. Tyr, som är en jätte, gör ingenting som kan ångra någon, men Tor kommer
till honom och ger honom en befallning. Han behandlar jätten inte respektfullt alls:
2. As the rock-giant sat in his wave-brood rejoicing,
and seemed in likeness the son of Mist-blind,
came Thor and looked in his eyes with threatening:
‘Make now a goodly feast for the gods!” (Bray 113)
Tor tilltalar Tyr som om han vore en tjänare, om Tor värderade Tyr skulle han förmodligen inte
tilltala honom på detta sätt. Det låtar väldigt nedlåtande och Tor hotar Tyr, om han inte gör det
skulle han kanske anfallas. Satsen står i imperativen vilken visar att det är en befallning, det är
som en överordnade skulle ge en underordnade en befallning att göra någonting och förväntar
inte att den andra skulle säga emot. Tyr gör det inte heller, han tror att han kan använda en list
för att hämnas. Han berättar för Tor att det finns en stor kittel som befinner sig i jättarnas kungs
hem. Jag vill också påpeka att de inte kämpar varandra, om Tyr visste att han var mäktigare än
Tor skulle han kanske ha gjort det.
Tor går alltså till Jotunheim för att hämta kitteln och i Jotunheim blir det också tydligt av
olika handlingar att han är överlägsen. Han består alla prov som Hymir ger honom, han även
besegrar hundra jättar på sluten. Jättarna är inte lika mäktiga som Tor, inte alla tillsammans
heller. Jag vill dock markera en handling som visar hur överlägsen Tor egentligen är. När Tor får
provet att bryta kitteln, hjälper Frilla till att hitta lösningen. Frilla är den ända som vet hur kitteln
borde brytas, och hon bestämmer att inte välja Hymirs sida men Tors. Att hon inte valde hennes
mans sida trodde jag var påfallande. Jag diskuterade redan att män står högre upp på sociala
steget men av alla män står gudarna högre än jättarna. Att Frilla berättar hemligheten till Tor
menar att hon förmodligen har mer respekt för honom än för sin man. Jag förmodar att om
jättarna stod högre upp på sociala steget då hade hon inte förrått sin man. I detta tillfälle är det
igen tydligt att Tor och Asagudarna har en högre position i samhället.
Berättelsens slut visar också att gudarna är överlägsna. Tor kommer hem med kitteln
som en besegrare, han har besegrad jättarna och hämtat objektet som de ville. Han besegrar
inte bara jättarna i Jotunheim men han besegrar Tyr också. Tyrs list misslyckas. Han ville hämnas
på Tor genom att konfrontera honom med Hymir, men Tor är oslagbar. Ingen list eller prov kan
hejda honom, han är överlägsen på varje aspekt. Hierarkin är tydligt närvarande i berättelsen.
De sociala grupperna i Hymiskviþa är alltså inte jämställda alls, Asagudarna är superiöra och
20
står på högsta steget av sociala steget. De får göra vad de vill och ingen skulle förhindra de,
eftersom de är mäktigast.
21
4. Ideologiska värden i Vicke Viking serien
I detta kapitel diskuteras de ideologiska värdena i Vicke Viking serien, och särskilt hur de
manifesteras genom att låta hjälten och berättaren reagera på de mytiska värdena som jag
redan diskuterade i Hymiskviþa. Dessa mytiska värden blir representerade av olika karaktärer
och grupper i böckerna och framföras som inte åtråvärda. I första och andra delen ska jag
berätta lite mer om berättaren och fokaliseringen i Vicke Viking serien och hur dessa tekniska
element bidrar till att etablera den moderna ideologin som presenteras av Vicke. Vidare ska jag
diskutera Vicke som hjältefigur, båda som karnevalisk och modern hjälte. I delen om den
moderna hjälten behandlas vilka sociala värden presenteras som önskvärda i Vicke Viking
böckerna.
4.1. Berättaren i Vicke Viking
I Vicke Viking serien finns samma slags berättare i hela serien, det finns ingen skillnad mellan
de sju böckerna. Vicke Viking serien berättas av en allvetande berättare, det betyder att: ”The
omniscient writer may relate anything he or she believes is relevant to the story, moving
around, in, and through the characters, knowing everything, explaining motives, and giving the
reader helpful information” (Lukens, Smith och Miller Coffel 197). Textfragmentet som jag ska
använda för att illustrera det kommer ur Vicke Viking i Vinland där Flakevikingarna hamnar i
Vinland (ett land som liknar Nordamerika) eftersom en storm tog deras skepp i denna riktning.
I Vinland bor Vinkafolket (indianer) och Flakeborna och Vinkafolket skapar en vänlig relation
med varandra. På ett visst moment kommer ett skepp med andra svear, men de är inte så
vänliga som Flakeborna och särskilt inte deras hövding Snobbe Guldlock:
Snobbe gick utan lov eller inbjudan runt i Vinkafolkets läger. När han såg alla fina
vävnader, konstsmiden och skulpturer, darrade han av begär.
Han bestämde sig för att allt detta var hans. Bara en framstående kännare förtjänade
att äga det!
I tankarna flyttade han föremålen till sin borg. Där skulle den bonaden hänga och där
skulle den statyn stå. Och troligen blev han tvungen att skaffa sig några rum till.
Han tog ner saker från väggarna, nöp i somliga, knackade på andra med
pekfingerknogen. Han frågade inte om lov. Han var nedlåtande mot Vinkarna och log föraktfullt
åt deras höftskynken.
Han behandlade till och med hövdingen som luft.
22
Vinkarna tyckte uppriktigt illa om Snobbe. De var visserligen natursnälla men det finns
gränser. Hans högfärd och hans ovanlighet sårade dem och de blev rent skrämda av hans elaka
ögon. Annat var det med den hederlige Halvar och hans Flakebor! (Jonsson 89)
I textfragmentet berättas om karaktärerna i tredje personen: ”Snobbe” och ”Vinkarna”, och
berättarens kunskap är inte limiterad till en karaktär utan den kan följa olika personer. I
fragmentet blir det tydligt att berättaren inte bara vet vad Snobbe tycker om olika saker, utan
också vad Vinkarna tänker. Vi kan följa deras tankar och åsikter om varandra eftersom
berättaren har kunskap om deras tankegångar och liv. Eftersom den allvetande berättaren kan
följa olika karaktärer och meddela läsaren information om dessa karaktärer, kan läsaren inta
olika subjekt-positioner för att följa berättelsen. Publiken har möjligheten att inta olika
perspektiv, men berättaren i Vicke Viking leder läsaren till specifika subjekt-positioner som är,
enligt honom, mer önskvärda. Den allvetande berättaren i Vicke Viking serien berättar saker på
ett sådant specifikt sätt att läsaren sympatiserar med Vinkarna och Flakeborna. Berättaren talar
om Snobbe på ett sätt så att läsaren inte skulle vilja identifiera sig själv med honom, han
beskrivs som ”nedlåtande” och det berättas att han ”log föraktfullt”. Berättaren gör tydligt att
Snobbe är en elak person och att hans sociala värden inte alls är hederliga. När berättaren
beskriver Vinkarna och Flakeborna talar den om ”natursnälla” och ”hederliga” människor. Det
kan fastställas att berättaren är väldigt viktig när det gäller överförandet av ideologi och sociala
värden. Den kan styra läsaren i en viss riktning genom att inta en position själv och föreställa
sociala värden som önskvärda eller inte (Stephens 22). I Vicke Viking är det tydligt att berättaren
sympatiserar med Flakeborna och Vicke om de står emot andra folk och karaktärer. Det är
detsamma teknik som användes i myterna, där berättaren ledde läsaren eller åskådaren också
till Tors och Asagudarnas subjekt-positioner. Berättaren kommenterar på handlingar och
karaktärer i berättelsen och genom det leder den till en subjekt-position som är länkat till en
ideologisk position också.
4.2. Fokalisering i Vicke Viking
I Vicke Viking finns det fokalisering genom olika karaktärer som redan diskuterades i förra delen,
men den mest fokaliserade karaktären är Vicke. Han är den centrala hjälten, en ung
vikingapojke från Flakeborgen som är intelligent men inte alls modig. Redan från början
etableras att han är helt annorlunda än Tor. Han är inte den prototypiska mytologiska hjälten,
en stark ung man som besegrar alla monstren som han träffar, men han är mer ett barn som
23
löser problem med sitt förstånd. Vicke är en ung vikingapojke och hövdingens son, men han är
annorlunda än de andra vikingarna. I första handlingen i Vicke Viking serien, där läsaren träffar
Vicke för den första gången, blir Vicke jagad av en varg. I stället för att kämpa honom, springer
Vicke iväg och klättrar upp i ett träd. Han kastar en sten åt vargen och springer iväg, hem till
mor Ylva. Halvar, vikingahövding och Vickes far, är inte nöjd med det. Han vill att hans son är
en riktig hjälte och viking som hans gamla far. Kontrasten mellan en ’riktig’ hjälte och Vicke
etableras redan från första början. Han är annorlunda än de andra vikingarna, vilket är den röda
tråden genom hela serien. Halvar påpekar redan i början hur Vicke är en särling:
- Varför fnös du [Vicke] inte tillbaka? sa Halvar. Det gör alla andra Flakepojkar. Det bästa dom
vet är att fnysa nos mot nos med de största gråbenen. Men du, ditt åtlöje, har klätterpinnar. […]
Sant är annars att Halvar fällt sin första varg och sin första mjölktand samma dag. Han var
hövding i Flake, den störste kämpen och bäste spjutkastaren. […] Halvar hade offrat oxar till
Asagudarna vid sista blotet och bett dem att göra Vicke modigare. Men de behöll oxarna och
struntade i Halvar. (Jonsson ”Vicke Viking” 13-15)
Halvar är tydligen en prototypisk hjälte som är väldigt lik Tor i Hymiskviþa, så föreställs han
också av berättaren. Han är stark och ”den störste kämpen”, han är en hjälte av den gamla,
mytiska tiden och Vicke är inte det.
I nedstående illustrationen kan det ses att Halvar liknar Odin, han är enögd som Odin
och Odin blir oftast sett som gudarnas hövding, Allfadern. Länken mellan Halvar och de mytiska
idealen av män visar bra kontrasten i Vicke Viking mellan den gamla ideologin av den starka
hjälten och den nya ideologin av den intelligenta hjälten. Halvar har det svårt att acceptera att
Vicke är annorlunda än de andra vikingapojkar, som kämpar och är modigare än hans son. Han
offrar till och med till gudarna för att göra hans son modigare och mer som honom. Han har
det svårt att acceptera sin son om den inte följer den dominanta ideologin. Läsaren identifierar
Vicke som hjälten men Halvar tycker inte att han är en hjälte. Vicke är en annan slags hjälte,
han föreställs som en svag unge som inte alls vill kämpa.
Ur illustrationen kan det avledas att Vicke är smal och har långt hår. Han ser egentligen
lite kvinnlig ut. Om det inte nämndes i texten att han är en vikingapojke, skulle man det inte
kunna härleda det från illustrationerna. I illustrationerna verkar Vicke egentligen vara gender
neutral. Han är inte en produkt av det mytiska vikingasamhället, men en produkt av 1900-talets
skrivning och det synas i bilden av hjälten. De två generationer som Halvar och Vicke
24
representerar, visar bra kontrasten mellan den gamla mytiska ideologin och den nya moderna
västra ideologin.
(Jonsson ”Vicke Viking” 14)
4.3. Hjälten i Vicke Viking
Vicke är en annorlunda slags hjälte, men vilken hjälte är han då? Egentligen kan Vicke
identifieras som två olika slags hjältar, beroende på perspektivet man använder för att titta på
honom. Vicke är en karnevalisk hjälte från perspektivet av den dominanta kulturen i
berättelsen, vilken är den gamla mytologiska ideologin. Men om man tittar på Vicke från den
implicita läsarens perspektiv är han en humanistisk hjälte som representerar den västra
världens värden. Först ska jag berätta lite mer om Vicke som karnevalisk hjälte och i delen efter
det ska jag berätta om Vicke som humanistisk hjälte.
4.3.1. Den karnevaliska hjälten
Vicke kan ses som en karnevalisk hjälte om man tittar på honom från perspektivet av den
dominanta kulturens ideologi. Den dominanta ideologin i Vicke Viking är vikingakulturen och
som jag redan etablerade ses det som en manlig aggressiv kultur, där män får anseende för
deras besegringar och deras mod. Halvar och vikingarna åker på vikingatåg där de plundrar byar
25
och byter varor med andra folk. Halvar har fått anseende eftersom han är en stor kämpare och
han tar med sig värdefulla varor från vikingatåget. Vicke kommer inte nära vikingaideologins
idealbild av en bra manlig hjälte. Han är exakt motsatsen av hans far som jag redan diskuterade
i förra delen. Vicke är inte modig och stark alls, han är ett smalt barn som flyr från vargar. Men
Vicke är hjälten av berättelsen och där vikingarna ofta misslyckas med deras sätt att göra saker,
det aggressiva sättet, och har otur i deras företag, är det Vicke som kommer och hjälper de och
försäkrar att de går hem helskinnade och med mycket byte. En karnevalisk hjälte bryter normer,
vilka är uppställda ur ideologin, och dess funktion i barnlitteraturen är ”to mock and challenge
authoritative figures and structures of the adult world – parents, teachers, political and
religious institutions – and some of the (often traditionally male) values of society such as
independence, individuality, and the activities of striving, aggression and conquest” (Stephens
122). Karnevalisk litteratur införliva sociala ideal i komiska inversioner och hjältar i sina
parodiska dubbletter (Stephens 122). De prototypiska mytiska hjältarna, av vilken Tor är ett
exempel, avbildas som stark, men eftersom de blir karikatyrer är de bara starka till exempel
men väldigt dumma så det neutraliserar deras exceptionella fysiska begåvningar.
I Vicke Viking är det just det som händer, de sociala ideal som är skapade av
vikingaideologin, den starka mannen som löser konflikt med våld och aggressivitet skildras som
komiska. Det börjar redan med stenrösflytningstävlingen mellan Halvar och Vicke. Som jag hade
redan diskuterad i delen om fokalisering flyr Vicke från en varg när läsaren först träffar honom.
Efter denna handling försvarar Ylva sin son och hon läggar en satsning med Halvar om vem kan
flytta ett helt stenrös snabbast. Det finns i denna handling redan en tävling mellan den
hierarkisk högre karaktären Halvar, far och hövding, och den hierarkisk lägre karaktären Vicke,
son och barn. Halvar flyttar stenröset genom att bära den sten för sten till det nya stället, han
visar att han är stark men det visas att vara ett föråldrat sätt för att göra det. Vicke å andra
sidan, flyttar stenröset med hjälp av en jätteslangbella, han är inte stark men han är klok och
använder sitt förstånd för att flytta stenrösen. Halvar är utmattad på sluten av tävlingen, men
för Vicke gick det väldigt lätt:
De sista laddningarna gick i rykande rappet. Sen satta sig Vicke på dörren, sparkade loss kilen
och landade stilla och fint på stenhögen.
- Här har du mig, farsan, sa han.
Just då kom Halvar med tungan på magen och fem stenar i famn.
- Är du inte färdig än? sa Vicke.
26
- Håll klaffen, sa Halvar, jag har två vändor kvar och nu är de dryga!
Och han sprang de vändorna också och blev bara fem minuter efter.
- Bra gjort, farsan, sa Vicke. Och nu ska vi kanske se vem som springer fortast runt tjärnen?
Då visade Halvar vad han var för slags karl. Han skrattade godmodigt och daskade Vicke vänligt
i stjärten. (Jonsson ”Vicke Viking” 28, kursivering i originalet)
I detta textfragment ses att Vicke inte bara vinner tävlingen men att han också hånar Halvar.
Han säger till hans far ”Är du inte färdig än?” och ”Bra gjort, farsan…”, han tydligen sätter den
auktoritative karaktären i en komisk roll. Genom att ifrågasätta auktoriteten av en karaktär
ifrågasätter han också karaktärens ideologi och den dominanta kulturens ideologi i detta fall.
Vicke ifrågasätter kulturen där att vara stark är ett av de sociala idealen, jag vill dock påpeka att
bilden av de starka vikingarna utan förstånd är en parodisk bild. Genom att göra en karikatyr av
den dominanta kulturen, att överdriva de svaga aspekterna av den, är det lättare att sätta den
under en komisk lampa. Jag vill dock påpeka att Halvar erkänner att Vicke har vunnit, han är
”godmodigt” och är inte arg på Vicke. Halvar visar alltså att den dominanta ideologin kanske
drivas med, men den är inte för stolt för att erkänna att Vickes förstånd var bättre än sin styrka.
Den dominanta kulturen föreställs alltså inte helt negativ.
Ett annat exempel som visar hur rollerna bytes om, är handlingen efter stenröstävlingen
där den karnevaliska hjälten blir den auktoritative figuren i berättelsen. Vicke och
Flakevikingarna åker på vikingatåg och anländer på ett ställe med några byggnader. Vikingarna
bestämmer att överrumpla den största byggnad, eftersom den skulle vara hövdingens bostad
där det finns många bragder. Men när de rusar i full fart mot byggnaden faller de i en fälla gjord
av invånare av byn. Och här är det också intressant att påpeka att dessa karaktärer också hånar
den dominanta sociala kulturen.
- Det här, sa denne, är vår lilla fälla och ta inte illa upp. Men tro mig eller inte – varje sommar
kommer det svear hit flera gånger om, och dom gör alla likadant. Dom rusar i full fart mot det
här huset. Här måste hövdingen bo, säger dom, för se bara så stort huset är. Ska sanningen fram
är ni lika dumma som ni är händiga att slåss. Så vi använder helst list och skiftar hugg mera i
nödfall. (Jonsson ”Vicke Viking” 36, kursivering tillagd)
Vikingarnas aggressivitet leder till misslyckande och inte bara Vicke men andra folk användas
för att visa det. Alla svear gör likadant, så det är deras kultur och ideologi att överrumpla och
använda våld för att få bragder och få berömmelse när de kommer hem. Men deras
aggressivitet leder till ingenting, och igen berättar berättaren bra hur deras aggressivitet inte
kan hjälpa de att rymma ur fängelset:
27
Vikingarna skakade av vrede, det gick som en frossa genom hela hopen. Några sprang runt och
tjöt av sin fulla kraft och andra bankade på väggarna till händerna blödde. Ett par slet ursinnigt
men fåfängt i fönstergallren. […]
Men Halvar tänkte. Och det första han tänkte var att Vicke skulle hjälpa till med arbetet.
- Och vad gör vi nu, Vicke lille? Sa han. (Jonsson ”Vicke Viking” 40)
Läsaren kan föreställa sig de ursinniga vikingar, stor och arg i fängelset. Det är en väldigt komisk
bild, de är starka men maktlösa på samma tid. Den som har makten nu är Vicke, han kan tänka
sig en väg ur fängelset. Lösa problem med förståndet och inte med våld och aggressivitet är en
manifestering av ideologi.
I illustrationen som finns med i denna passage, kan det ses att Vicke berättar planen
som han har för att rymma ur fängelset, och Flakevikingarna lyssnar på vad han säger.
Illustrationer visar bra hur Vicke är nu ledaren och läraren och vikingarna är elever och borde
följa Vicke och hans plan. Auktoriteten ligger nu hos Vicke och inte hos vikingarna. Det är en
absurd situation och teckningen skildrar hur bisarr det ser ut, hur skrattretande, när en grupp
tuffa vikingar lyssnar till ett barn eftersom han är den enda som kan rädda dem.
(Jonsson ”Vicke Viking” 42)
Vicke Viking serien är tydligt interrogativ litteratur, den normala subjekt-positionen
skapat för barn i den dominanta sociala ideologin ifrågasätts (Stephens 120). Den karnevaliska
hjälten används för att ifrågasätta de dominanta sociala värdena, i fallet av Vicke Viking serien
28
ifrågasätter Vicke de sociala värdena av vikingatiden. Sociala värden som jag redan diskuterade
i min analys av Hymiskviþa och som kommer tillbaka i formen av Flakevikingarna i Vicke Viking
serien. Dessa värden föreställer en stark man, en krigare som ideal, någon som får berömmelse
genom att kämpa och erövra. I Vicke Viking serien visas att detta sätt att göra saker och att
ordna samhället parodieras och blir sett som arkaisk. Böckerna reagerar på den gamla ideologin
genom att visa att den inte längre är relevant och det finns andra lösningar för problem än att
kämpa sin väg ur situationer.
Men det finns dock en utveckling i böckerna, som är lite onormal för karnevalisk
litteratur. Nämligen, att den dominanta kulturen tar över de sociala värdena som den
karnevaliska hjälten presenterar. Den karnevaliska hjälten utvecklar sig från en position i
samhället där han är särlingen till hjältepositionen. Den karnevaliska hjälten underkastas
normalt den dominanta kulturen efter den revolteras (Stephens 123), men här är det
annorlunda. I tredje boken är utvecklingen redan tydlig; när vikingarna strandar på Island
skickar de en duva för att fråga Vicke om han kan komma och hjälpa dem. När Vicke kommer
till Island skäms Halvar inte längre för sin son och Vicke mottar han med höga tjöt:
Nu, sa Halvar stolt, måste jag kalla på de andra. […]
- Vi är raddade! tjöt Snorre. Vicke finns mitt ibland oss!
-Vicke har kommit! skrek Gorm. Faran är över! För de visste att nu skulle här tänkas av bara den.
Vicke hade räddat dem ur fler trångmål än de kunde hålla räkning på. (Jonsson ”Vicke Viking
Hederskung” 24-25)
Vicke välkomnas som en hjälte av de andra, han har räddat de så många gånger att han gick
från särlingen till hjälten. Denna utveckling är viktig för boken, den dominanta sociala kulturen
är inte helt avsluten för nya idéer och ideologier. Ju mer Vicke hjälper de att använda intelligens
i stället av våld, desto mer vikingarna ser det också som ett alternativ. De är dock återhållsamma
i början men inser också att mod inte betyder detsamma som aggressivitet och manlighet, det
finns andra sätt att vara modig. I Vicke Viking i Vinland strandar vikingarna igen men på
Vinlandets kust. Efter Vicke har virvlad av skeppet eftersom orkanen hade tagit med honom,
gör han ett segel och flyger på vinden. Han simmar med tamsälarna Hjalmar och Hulda för två
dagar tills han förenas med andra vikingar igen. Men när han tänker på sina äventyr igen får
han skakningsanfall och säger att han aldrig skulle vara modig och att mod inte skulle ha hjälpt
honom heller. Och svaret av de andra vikingarna är intressant här:
29
De satte modet som nummer ett. Och var inte så förtjusta i att Vicke förenklade det. Men de
visste förstås också vad Vickes förslagenhet betytt för dem vid flera tillfällen.
Ulme tyckte att han fann det förlösande ordet.
- Vicke är ett undantag, sa han. I fråga om mod och sådant; Och som ni alla vet är det undantagen
som bekräftar regeln.
- Vicke är ett undantag, sa mannen.
- Vicke bekräftar regeln, sa Gorm.
- Men tar man undan Vicke, sa Snorre, är det i regel klippt för oss.
(Jonsson ”Vicke Viking i Vinland” 47-48)
Vicke är kanske inte modig men räddar ändå vikingarna varje gång. Han känner sig kanske inte
modig och är inte prototypen av en modig hjälte, som Tor, men han är modig på sitt eget sätt.
I sista boken när Halvar dör efter en simtävling väljer Flakevikingarna Vicke till hövding. Så den
karnevaliska hjälten stannar inte maktlös i samhället men han blir slutligen den nya ledaren av
samhället. Halvars död kan det ses som en symbolisk död av de gamla värdena, och Vicke som
blir den nya hövdingen kan ses som en symbol av den accepterande av den nya ideologin i
formen av Vicke. Vicke och hans moderna ideologi tar över:
Snart måste Flake få en ny hövding efter Halvar. Valet var mer eller mindre givet, flertal höll på
Vicke. De stridsmogna männen viste vad som hänt på långfärderna. Fast ynkligt liten hade Vicke
räddat dem ur otaliga knipor, ofta sedan de själva gett upp. Han hade gnistrat och sedan kommit
med ett urslug plan. För sitt eget bästa röstade männen på Vicke. […] Det senaste året hade han
växt både i längd och bredd. Han var fortfarande spinkig men inte så att det störde. […] Männen
ville ha ansiktet oskårat, inte komma hem öronlösa, näslösa eller enögda. Då var det klokast att
satsa på Vicke. Han var ofta livrädd och darrig, å andra sidan klumpade han aldrig oförberedd in
på en borggård och utsattes för korseld. Han tänkte först och handlade sedan.
(Jonsson ”Vicke tar över” 21)
Det finns bara protest av Tjure, men han boas av de andra vikingarna som stödjer Vicke och han
flyttar till en annan by (Jonsson ”Vick tar över” 27). Senare i berättelsen vill några män under
ledning av Gorm gå på härnadståg, vilken Vicke försöker att avstyrka. Mannen insisterar och
går iväg, men ”[i]lla nog skulle ingen i den övermodiga besättningen återse sin hemby.”
(Jonsson ”Vicke tar över” 46). Det är tydligt att Vicke aldrig skulle vara den prototypiska mytiska
hjälten som Tor, han är för ”spinkig”, ”livrädd” och ”darrig” för det. Men han är en hjälte i sin
egen rätt, han är en hjälte som har också exceptionella begåvningar som Joseph Campbell
påpekade i The Hero with a Thousand Faces var en egenskap av hjältar (Campbell 37). Vickes
30
exceptionella begåvningar har dock ingenting att göra med styrka men med intelligens, och det
gör de inte mindre exceptionella.
Vicke är en alltså en karnevalisk hjälte, men han är en speciell slags karnevalisk hjälte.
Han är det i början från perspektivet av den dominanta kulturen i böckerna, vilken är den
mytiska kulturen. Han är ett barn som är inte som de andra vikingapojkar, inte modig eller stark,
men spinkig och svag. Men han har andra begåvningar, han är en intelligent hjälte. Alltså om
man tittar på Vicke från ideologin i vilken böckerna är skriven får vi en annan bild, inte av ett
barn som leker med auktoriteten och hånar dess sociala värden. Han är egentligen inte ett barn
som är ingen hjälte och bara gör det han gör för att skratta åt de dominanta figurerna. Men en
hjälte som kritiserar de gamla värdena och representerar de nya värdena. Han är ingen
karnevalisk hjälte från perspektivet av den dominanta kulturen i vilken böckerna är skrivna, den
västra världens kultur och sociala värden. Där en hjälte är någon som har humanistiska
egenskaper, det finns ingenting karnevalisk från detta perspektiv. Han är en modern hjälte i en
värld som är har gamla sociala värden och förstår därför inte riktigt hur framåtsträvande hans
idéer och ideologi är. Om Vicke som humanistisk hjälte ska jag berätta mer i följande del.
4.3.2. Den moderna hjälten
I denna paragraf vill jag gärna specificera vad jag menar med begreppet ’den moderna hjälten’.
Som redan diskuterades ses den mytiska hjälten, Tor och Halvar, och dess sociala ideal och
ideologi som arkaiska. Den nya moderna hjälten i Vicke Viking är en hjälte som förevisar den
västra världens ideologi, och detta etiska värdesystem kallas för ”Western metaethic” av
Stephens och McCallum i deras bok Retelling Stories, Framing Culture. De definierar begreppet
så här:
[A] metanarrative is a global or totalizing cultural narrative schema which orders and explains
knowledge and experience. […] [T]he retelling of traditional stories for young audiences takes
place within the frame of such metanarratives. They do not function randomly, however, but as
a large interlocked set, which implies the existence of a less readily definable metanarrative, so
to speak, operating at a still more abstract level. This is what determines that a particular
narration has value because it offers a patterned and shapely narrative structure, expresses
significant and universal human experiences, interlinks “truth” and cultural heritage, and rests
moral judgements within an ethical dimension. We are going to refer to this as the “Western
metaethic,” […] it is important to remember that this metaethic has been evolved within
European based or derived cultures; so, “Western” always has the effect of a reminder that,
31
despite any implicit or overt assumptions to the contrary, the metaethic expresses a
culturespecific idea of the transcendence and not a universal. (Stephens och McCallum 6-7)
Det är alltså inte så lätt för att identifiera vad den västra metaetiken egentligen är. Men det är
viktigt att den har en etisk dimension, vilken betyder att berättelserna har en moral kod kopplat
till ideologi och värden som är typiska för det västra värdelens samhälle. Dessa metanarrativer
kan ha att göra med klass, gender, humanism, jämlikhet, ras… (Stephens och McCallum 9).
Dessa är alla humanistiska värden, humanismen är nämligen grunden av den västra
metaetiken:”Literary humanism promotes tradition and the conserving of culture; imagination
and its cultivation; separation of literary texts from other forms of human activity (politics, for
example, or ideology), while valuing altruistically intersubjective social and personal
relationships; and the organic unity of texts shaped towards teleological outcomes (Stephens
och McCallum 18). Humanism har två viktiga egenskaper: att det fokuserar på människor och
börjar från människans upplevelser (övertygelser, värden och kunskap) och för det andra att
människor har en inneboende värde och förmågan att kommunicera, observera, spekulera,
fantisera och resonera (Stephens och McCallum 19). Det betyder att karaktärerna borde kunna
utveckla sig, att de är realistiska och att läsaren kan identifiera sig med dem (Stephens och
McCallum 19). Stephens och McCallum påpekar i sin bok Retelling Stories, Framing Culture att
humanismen är ett tydligt närvarande element i barnlitteratur och specifikt i barnlitteratur som
använder adapterar eller återberättelse:
[I]t is essential to recognize that children’s literature has been, and remains, a crucial repository
of humanist ideology. While the humanist tradition pervades, and indeed grounds, children’s
literature in general, it manifests itself most apparently in those kinds of text which are, in some
sense, a reversion of a known story. Further, to a great extent children’s literature attempts in
this way to cultivate ethical and cultural values which would function as a replacement for or
surrogate of older forms of socially inscribed transcendent meaning, especially religion.
(Stephens och McCallum 15)
Barnlitteratur bär med sig en humanistisk ideologi och genom att använda kanoniska texter kan
den ifrågasätta deras ideologi och presentera en ny ideologi. Genom att ifrågasätta den
kanoniska texten kan man genom ”textual self-reflexiveness” göra att läsaren funderar på
sociala värden som den kanoniska texten presenterade (Stephens och McCallum 22).
Som jag har redan visat i föregående delar om fokalisering och den karnevaliska hjälten
är det tydligt att Vicke är en karaktär som är realistisk, han har svagheter och utvecklar sig
32
genom handlingarna. Han är ett barn och en människa, så människan och dess utveckling står
central, inte som i Tor där en gud är central men antropocentrism. Läsaren kan identifiera sig
med honom, men det är inte förpliktat, man väljer själv subjekt-positioner, berättaren leder
läsaren, men läsaren får ännu välja själv. Även om Vicke Viking böckerna har ideologi, är det
alltid så implicit föreställd att det aldrig verkar didaktisk. Ideologien blir aldrig tvingas aldrig på
läsaren, det blir bara föreslagit. Jag vill visa att Vicke presenterar värden och ideologin av den
västra metaetiken, därför ska jag prata lite mer om pacifism, genderjämställdhet,
klassjämställdhet, religion och innovation i böckerna.
4.3.2.1. Pacifism
Vicke är del av den nya, humanistiska generationen, och han har pacifistiska egenskaper. Vicke
tycker att våld inte löser allt, och han vill nå fred genom att använda sitt förstånd. John Wright
Buckham diskuterar i sin artikel ”The Principles of Pacifism” vad pacifism är. Pacifism är en aktiv,
men inte våldsam, strävande för fred och människornas välfärd. Pacifister fördomar krig och
våld och försöker att hjälpa andra för att nå fred, i stället av isolera sig hjälper de aktivt andra
grupper att nå fred (Buckham 1-4).
Vicke är en pacifistisk hjälte, han är mot våld och aggressivitet. Han vägrar att använda
våld, han tänker sin väg ur problem istället. Ett bra exempel av att Vicke inte vill använda våld
är i Vicke Viking lurar de rödögda. Vikingarna fångas av de rödögda och Vicke borde hjälpa de
att fly, det gör han med en list. De borde bli av med vaktarna, men Vicke försäkrar att vaktarna
inte skulle vara sårade:
De öppnade dörren försiktigt på glänt. Och då kom förstås vakterna och lade sina näsor
i blöt. Men vråla hade snålat på vakter också, det fanns bara tre. Halvar, Ulme och Tjure tog
hand om var sin man.
- Vi dräper dem, förslog Tjure. Det är alltid säkrast!
- Kommer inte på fråga, sa Vicke. De har kanske hustru och barn hemma i Stiklastad.
Eller gamla föräldrar.
Och så band man vakterna i stället och satte munklavar på de.
(Jonsson 55)
Vicke vill hjälpa dem att fly, men utan offer. Vikingarnas ideologi om att bara undanröja dem
som står i deras väg är emot Vickes pacifistiska ideal. Om vikingarna är inte där för att hjälpa
och Vicke borde göra det ensam använder han själv inte heller våld.
33
I Vicke Viking hjälper Vicke vikingarna igen att fly ur en situation som deras aggressivitet
har landat de. De sitter fast i en fälla efter de stormade en by. De väntar i ett fängelse förre de
skulle användas som slavar, men Vicke sågar ett hål i dörren med en sågfisk som han hade tagit
med från båten, så att de kan fly. Det finns igen en vakt som borde tas hand om:
”Då smög Vicke kvickt bakom honom och gav honom (vakten) en liten och varsam knuff,
bara just så mycket att han tappade fotfästet. För Vicke ville ju för ingen del bruka mer våld än
nöden krävde.
Men i detsamma var alla Flakevikingarna vid Vickes sida. De tog hand om vakten. Och
Snorre föreslog att de skulle slå ihjäl honom bums för att på enklaste sätt slippa vidare besvär
med honom.
-Kommer inte på fråga , sa Vicke bestämt. Gör ni det , tar jag min hand från er.
Då sa alla de andra att Snorre aldrig i hela sitt liv sagt ett klokt ord. Honom kunde ingen fästa sig
vid.” (Jonsson 50-51)
Även en liten knuff anses som våld för Vicke, så det menar att han verkligen inte vill göra någon
ont. Om vikingarna skulle använda våld, då vägrar Vicke att hjälpa de längre. Han skulle vägra
att hjälpa sitt eget folk om de inte lär sig att vara fredfull. Han skull inte kämpa de, men lämna
de så att de skulle tänka på vad de har gjort. Utan Vickes fredfull strategi skulle vikingarna inte
komma ur fängelset, det är faktisk våld och aggressivitet som är anledningen av deras
fångenskap.
I sluten köper Vicke och vikingarna sig en väg ur det främmande landet, det gör handel
med hövdingen. Vikingarna flyr fängelset, men förre de når båtarna hann de främmande
krigarna ifatt dem. Hövdingen är imponerad av Vicke, och vill prata med honom förre
Flakevikingarna åker iväg. Eftersom vikingarna inte har sårat någon och bara ville fly, ville
hövdingen inte kämpa dem men fråga hur de gjorde det. Vicke berättar om sågfisken och
hövdingen reagerar:
- Ta hit fisken! sa hövdingen och glömde i hastigheten att han var fredlig.
- Det heter »be att få», sa Vicke. Du kanske ser att vi har vapen nu. Och så ligger vi inte
på botten av en grop. Hur många pilar tror du pekar på dig? Räkna över dom, du som är fin på
sådant. (Jonsson ”Vicke Viking” 52)
Hövdingen bara gör fredlig, han är inte det. Det var redan tydligt när han berättade att de
använder vikingar som slavar (Jonsson ”Vicke Viking” 37), vilken är inte pacifistisk alls. Men även
om de inte är pacifistiska försöker de att vara det och behandlar de varandra med respekt. Jag
vill också framhäva att i detta fragment det visas att Vicke hotar med våld, men han aldrig
34
använder det. Att hota med våld tror jag är inte så pacifistisk, så jag ville inkludera det i min
analys. Men eftersom Vicke aldrig använder våld själv, tycker jag att han ändå kan betraktas
som en främst pacifistisk hjälte.
Det fanns ett annat exempel som jag vill diskutera som kommer ur Vicke Viking
Hederskung. Flakevikingarna åker på härnadståg till Bulgarlandet, där det resideras en kung
som är ett matvrak medan hans folk svälter ut. Vicke tänker på en list och fångar kungens
livvakter med en långsnarra, kungen själv är för tjock för att komma ur sin stol och somnar hela
tiden eftersom han inte har energi. Bulgarfolket vill att Vicke blir deras kung, men Vicke vägrar.
Vikingarna stannar ändå tillräckligt länge för att hjälpa Bulgarfolket att skifta mat och ägodelar
rättvist, de grundar en skola, startar byteshandel, låta de äldstes råd regera… De hjälper folket
att leva i fred förre de går iväg. De visades ”hur mycket mer man får uträttat om man hjälps åt
och delar med sig av sina erfarenheter.” (Jonsson ”Vicke Viking Hederskung” 109).
Flakvikingarna tänker inte bara på sig själva, men hjälper att kreera fred där de åker. De lär
andra folk hur de borde göra för att ha välfärd i deras land. Det följer pacifismen helt, vikingarna
är inte isolerade men hjälper andra med deras kunskap.
Vikingarna är alltså dels pacifistiska, de utvecklar sig genom berättelsen. I början av de
sju böckerna är deras ideologi tydligen att vara våldsam och på detta sätt få vad de vill. Det är
detsamma ideologi som Tor presenterade i Hymiskviþa, han kämpar sin väg ur situationer och
löser allt med sin styrka. Det är detsamma som vikingarna gör när de går på härnadståg och
som gör att de misslyckas. Bara när de väljer en våldlöss eller diplomatisk strategi blir de
framgångsrika. Det är alltså en reaktion på den gamla ideologin, där berättelsen visar det
pacifistiska sättet av att göra saker som åtråvärd. Aggressivitet och våld leder till ingenting i den
moderna ideologin som presenteras av Vicke. Förstånd är viktigare än styrka och leder till ett
bättre resultat. Förståndet och tänkandet blir därför också sett som en exceptionell begåvning.
När Vicke tänker gnistrar han säger Halvar: ”Halvar sa att det alltid slog små gnistor kring Vicke
när tänkandet pågick. Det gnistrade så förgjordat och nog begrep man att det hände något.”
(Jonsson ”Vicke Viking” 65). I illustrationen kan det ses att Vickes tänkande aktivitet föreställs
visuellt. Det kan uppfattas som ett slags superkraft, hjältens superkraft är inte styrka. I Vicke
Viking och burduserna säger en av burduserna även: ”Jag misstänker att han [Vicke] till och med
är en sådan gnistrare. Jag har sett så mystiska sken borta vid stadsmuren.” (Jonsson 111).
35
Förstånd ses alltså som ett slags mystisk superkraft och intelligens leder till fred utan offer i
stället av krig där många dör.
(Jonsson ”Vicke Viking störtar tyrannerna” 34)
4.3.2.2. Genderjämställdhet
Ett annat viktigt element av humanismen är jämställdhet mellan människor, varje
människa har samma rättigheter därför att den är en människa som alla andra.
Kvinnorättigheter är också ett tema som behandlas, jämställdhet mellan män och kvinnor
eftersom
de
är
båda
människor
och
jämställda
ur
humanismens
perspektiv.
Genderjämställdhet och feminism är en av de metanarrativer som är en del av den västra
metaetiken (Stephens och McCallum 83). I denna del vill jag gärna diskutera på vilka sätt
genderjämställdhet manifesteras och hur karaktärerna reagerar på det.
Som redan diskuterades är den dominanta sociala ideologin patriarkal i vikingatiden och
mytiska berättelser. Det visades i Hymiskviþa att kvinnor inte var helt maktlösa men den
övervägande tonen är patriarkalisk. I Vicke Viking ser vi att kvinnorättigheter och makten av
kvinnan diskuteras också. Det finns implicit i berättelsen och vid sluten av boken, mer explicit
närvarande också. I början första boken, efter att Vicke flydde från en varg, finns det en scen
som är redan intressant. Halvar säger att Vicke borde vara lite mer modig och en kämpare, men
Ylva tar Vickes sida. Halvar säger att hans son inte är en riktig vikingapojke som det sociala
idealet förskriver men Ylva försvarar sin son. Ylva vet att hennes son inte är stark som
vikingamän, men han är klok och de andra vikingarna är starka men dumma (Jonsson ”Vicke
Viking” 16). Hon leder läsaren också till Vickes subjekt-position genom att försvara sin honom,
36
till denna position som är pro genderjämställdhet. Ylva är inte rädd att säga vad hon tänker, det
finns igen en nyans i den manliga kulturen. Som Frilla kan lugna hennes man och verkar inte
vara maktlös, är det detsamma i början av Vicke Viking serien. Frilla har makt i relationen, om
hon var helt maktlös skulle hon inte diskutera med sin man. Och hon har inte bara verbal makt,
men det verkar att hon också har ekonomisk makt. Hon har makt över ägodelarna av hushållet.
Efter hon har försvarat sin son säger hon ”Ska vi slå vad?” (Jonsson ”Vicke Viking” 20). Hon
sätter ett halsband, så om hon kan göra det betyder det att hon har ägodelar i hushållet också.
Jag vill gärna uppmärksamma illustrationen som bifogades i boken eftersom det visar
bra hur Ylva tar upp kampen mot Halvar. De står öga mot öga, hon ryggar inte och skjuter
bröstkorgen framåt. Hon liknar nästan en krigare i en duell, hon skildras som en lika mäktig
person som sin man. Denna nyans av mäktiga kvinnor som jag redan diskuterade i Hymiskviþa
kommer alltså tillbaka i Vicke Viking serien.
(Jonsson ”Vicke Viking” 17)
Men exakt som i Hymiskviþa har de limiterad makt, de jämställs aldrig med männen. I
nedstående fragment ur Vicke Viking lurar de rödögda blir det tydligt att männen ännu tycker
att de är chefen i hushållet och att kvinnor borde lyssna och göra vad som krävs av dem av
männen. Vicke och Flakevikingarna går på besök hos Helmer och Helga, Halvars bror och hans
fru. Helmer klagar att hans fru pratar för mycket och ger svar på hans tal, när han blir arg och
vill slå näven på bordet drar hon även undan bordet. Först hjälper Vicke männen med att lösa
Helmers problem. Genom en list vill de göra Helga snäll igen, så de låtar henne tro att guden
37
Loke talar till henne och säger att hon borde lyssna till Helmer. De låtar djurhudarna och djur i
huset tala till henne, med hjälp av buktalaren Snorre, och säga i Lokes namn att hon borde skyla
munnen och att hon är snål (Jonsson ”Vicke Viking lurar de rödögda” 103). Helga är rädd och
gör vad frågas av henne: ”Jag svär att bli snäll, sa Helga. Bara alla de här djurena tiger igen.”
(Jonsson ”Vicke Viking lurar de rödögda” 104). Men senare skäms Vicke av vad de har gjort. Det
finns mycket gott i Helga, och Helmer har sina dåliga egenskaper också. Vicke inser att det finns
dubbelmoral och att den ojämlikheten mellan män och kvinnor är problematisk:
Och varför får bara män slå näven i bordet? Och kvinnorna inte dra undan det i så fall?
-
Nymodigheter och dalt! Sa Halvar. Var skulle vi hamna, om bordtyckandet blev allmänt?
-
Få se, sa Vicke, om inte framtiden ger mig rätt! (Jonsson ”VVLDR” 108)
Flakevikingarna håller fast till sin ideologi att kvinnan borde göra det som mannen säger, men
Vicke vet att det är orättvist. Vicke som är en modern humanistisk hjälte, presenterar jämlikhet
mellan män och kvinnor vilken kommer överens med idén att barnlitteratur. Den behåller
historien, ideologin och kulturellt arv, men den använder den för att presentera humanistiska
värden.
Det finns dock en evolution i böckerna angående Flakevikingarnas ideologi, i sista boken
ser vi att vikingarna förändrar sin ideologi angående kvinnorättigheter. I nedstående fragment
ur Vicke tar över övertyger Vicke Flaketinget att låta kvinnorna rösta och sitta bredvid sina män
i tinget så att det finns en 50/50 fördelning mellan kvinnor och män i tinget. I detta fragment
ser vi att berättaren tydligt föreställer Vickes idéer om kvinnorättigheter som den önskvärda
ideologin:
Men alla vikingar trodde ju inte på hans [Vickes] idéer trots att det handlade om strängt
taget självklara ting. De kryssade fingrarna bakom ryggen, när de biföll kvinnorätt. Men de
röstade i alla fall ”ja”, det fanns inte längre något organiserat motstånd. De kritiska uppsynerna
fick man ta med ro, huvudsaken var att tinget satt hälften av vardera sorten. (Jonsson ”Vicke tar
över” 24, kursivering tillagd)
Berättaren är tydligt pro kvinnorättigheter eftersom det är ”självklara ting” att en kvinna skulle
vara lika mäktig och ha samma rättigheter som en man har. Det är tydligt att berättaren
föreställer jämlikhet mellan män och kvinnor som åtråvärd, det är en manifestation av ideologi.
Berättaren och Vickes ideologi kommer överens med ideologin som är dominant i det västra
samhället, den västra metaetiken, och därför skulle det också vara självklara ting för den
implicita läsaren som har detsamma ideologi som presenteras av den västra metaetiken. Den
38
gamla mytiska ideologin där män presenteras som viktigare i samhället och kvinnan är
mindervärdig. Denna ideologi som representeras av Flakevikingarna är detsamma som vi såg i
Hymiskviþa, intertextualiteten sitter i kulturen och texten och genom att reagera på ideologin
som finns i dessa mytiska texter. Vicke Viking kritiserar alltså indirekt texter som Hymiskviþa
där den aggressiva manliga kulturen och dess ideologi står centrala och ses som åtråvärd.
4.3.2.3. Klassjämställdhet
Det är inte bara jämställdhet mellan kvinnor och män, utan också jämställdhet mellan
olika klasser som kritiseras i Vicke Viking serien. Särskilt i Vicke Viking störtar tyrannerna är det
ett centralt tema. Klassjämställdhet, eller jämställdhet mellan fattig och rik utan hierarki är
tydligt humanistisk och en metanarrativ som förekommer i den västra metaetiken (Stephens
och McCallum 283-284). Önskan att alla människor skulle ha samma värde och att de gamla
hierarkiska systemen borde förändras till demokratiska system, är moral korrekt ur synpunkten
av den västra metaetiken. I Vicke Viking störtar tyrannerna seglar Flakevikingarna seglar på
öppet hav och hamnar i en stad, staden stannar namnlös. Det finns dock en påfallande
beskrivning med en illustration av den ”olycksbådande” staden (Jonsson ”Vicke Viking störtar
tyrannerna” 13) som jag gärna vill diskutera:
En å delade staden i två delar. På den ena sidan låg enbart stora hus, fina och vitrappade, minst
tre våningar höga. De hade tinnar och torn, de liknade palats. Den delen av staden var mindre
än de andra men säkert långt mäktigare. På motsatta sidan bodde nämligen folket i förfallna
ruckel som lutade åt alla håll eller också i jordkulor.
Utanför de fina husen fanns vackra trädgårdar med prydliga buskar, välansade gånger,
snidande bänkar och som kronan på verket glittrande näckrosdammar. Kring skjulen och
jordkulorna stod bara nässlor, tistlar och soptunnor.
- Milde Himmel, sa kvädaren Ulme, det är ju som skilda världar! Hemma i Flake har
kanske den ene en fållbänk eller ett gödsvin mer, men här tycks man vara antingen utfattig eller
ofantligt rik. Det är orättvist, det är skamligt!
(Jonsson ”Vicke Viking störtar tyrannerna” 13, kursivering tillagd)
39
(Jonsson ”Vicke Viking störtar tyrannerna” 14-15)
Beskrivningen av staden gör det tydligt att det finns en orättvis fördelning mellan rik och fattig.
Fördelningen är inte bara figurativ men också visuell, de två stadsdelar är verkligen fördelat av
en å. Illustrationen visar bra hur man borde föreställa sig fördelningen, den är också ideologiskt
laddat och förstärker textens beskrivning. Berättaren beskriver staden på sådant sätt att den
implicita läsaren, som har densamma moraliska etiken som den västra metaetiken presenterar,
känner att en sådan fördelning är inte önskvärd. Eftersom den önskliga subjekt-positionen i
boken är Vicke och Flakeborna, skulle den implicita läsaren förmodligen samtycka till det som
Ulme säger: ”Det är orättvist, det är skamligt!”. Det finns också en jämförelse mellan
situationen i staden och i Flake, staden av den önskvärda subjekt-positionen, som presenterar
ett samhälle där fördelningen mellan ägodelar är mer jämlik. Läsaren kan jämföra med
situationen som presenterades av Flakevikingar. Det allmänna intrycket av Flakevikingarna är
att de lyssnar på varandra, att de fördelar bragderna lika och att Halvar är deras hövding
eftersom Flakevikingarna vill det.
Fördelningen får en ännu bättre och partisk beskrivning, när Flakeborna pratar med
Günter, en kvädare från Münster och en annan karaktär som tar sidan av humanismens
moraliska etik. Människorna i staden fördelas i aristokrater, de rika människorna, och
plebejerna, de fattiga människorna. Aristokraterna beskrivs som elaka människor och
plebejerna som slavar. Av aristokraterna sägs att de tortera plebejerna, att de ger deras avfall
som betalning till plebejer som mat, att de är skurkarna och att deras regering är ett tyranni
(Jonsson ”Vicke Viking störtar tyrannerna” 22-25). Plebejerna är rädda av aristokraterna
eftersom de har välbeväpnade soldater och plebejerna har vapenlösa. De flesta är sjuka av
40
’maten’ de fick av aristokraterna, och de måste jobba hela dagar eller de straffas (Jonsson
”Vicke Viking störtar tyrannerna” 22-25). Flakevikingarna bestämmer då att hjälpa plebejerna,
att kämpa aristokraterna och göra slut på förtryckningen. Och det gör de mellan att anfalla
ledarna, de tre kungar Galge, Rep och Ögla och ministrar List, Lust och Last. De skrämmer och
lurar plebejerna och håller makten för sig. De lever i ett hårt bevakad torn, men Flakevikingarna
hoppar på taket av tornet med en språngbräcka och fångar kungarna och ministrarna. De blir
avsatta och borde jobba som plebejerna som ett straff. Illustrationen visar bra hur denna
diktatur, jag tycker att diktatur är riktiga ordet för kungarnas och ministrarnas regering, blir
förstörd. Halvar stampar på kungakronorna och ministerhattarna, symbolerna för den
förtryckande regeringen och det ojämlika samhället.
(Jonsson ”Vicke Viking störtar tyrannerna” 68)
Staden får ett nytt samhällsordningssystem, fem plebejer föreställer att göra det högsta rådet.
Rådet skulle ta över makten men lovar frihet, rättvisa och lika lön för alla. De svor en ed och alla
andra plebejer var glada med den nya regeringen. Men när Vicke och Flakevikingarna inte är
så säkert av det, de är oroade eftersom ”[d]e där fem männen lät obehagligt egenkära och
självsäkra. De trängde sig förbi alla andra och sa att de förde folkets talan. Fast ingen bett del,
sa Snorre skarpt” (Jonsson ”Vicke Viking störtar tyrannerna” 71). Så de bestämmer att besöka
41
staden igen på hemväg från vikingatåget. Förmodan var rätt, det Högsta Rådet startade en
regering som är väldigt lika den förra.
I Högsta Rådet satt alltså fem män, fortsatte Günter. Men de båda starkaste och slugaste,
rådsmedlem Folkvän och rådsmedlem Jämlike, sa att egentligen var ett Högsta Råd menat för
två. Rådet blev liksom inte högt nog annars, med hela fem man i jämnbredd blev det ingen riktig
topp. Och så fick de tre andra nöja sig med ministertiteln. De var inte fullt så mäktiga som
rådsmedlemmarna men precis lika elaka mot folket. I stället av kungarna Galge, Rep och Ögla
styrde nu rådsmedlemmarna Folkvän och Jämlike. Ministrarna List, Last och Lust hade fått lämna
plats för ministrarna Lag, Ordning och Reda. Möjligen blev det något bättre men bra blev det i
varje fall inte. (Jonsson ”Vicke Viking störtar tyrannerna” 78)
Den gamla regeringen ersattes av en ny regering som gör egentligen detsamma. Det kritiserar
inte bara hierarkiska regeringar, men reagerar också på regeringar som säger att det ska vara
bättre men slutligen också bara tanker på sig själva. Flakevikingarna avsätter också denna
regering med hjälp av en list. Denna gång gör Ulme en grundlag som säger hur staden borde
styras. Varje man och kvinna talar fritt, röstar på tinget, män och kvinnor är jämställda,
styresmännen ska byta varje år och de utses av folket och sparkas av folket om de inte följer
lagen (Jonsson ”Vicke Viking störtar tyrannerna” 105). ”Flakelagen” (Jonsson ”VVST” 105) är
intressant, det är en lag där jämlikhet och demokrati är prioritet. Flakevikingarna vill även
densamma hemma och Ulme gör en avskrift så att det kan vara en folkomröstning i Flake om
lagen. Här är det tydligt att boken presenterar Flakelagen som åtråvärd, den reagerar på
regeringssystem där det finns ojämlikhet baserad på gender, klass, ägodelar, lön… Vicke Viking
serien är har tydligt humanistisk och använder historiska former av regeringssystem, men ofta
är de ännu aktuella system som finns idag. Det gör det intressant som en kritik på inte bara
dåtiden men också nutiden och framtiden. Denna metanarrativen av klassjämställdhet är alltså
bra representerad i böckerna också bredvid genderjämställdhet och upplysningstankar.
4.3.2.4. Religion
I Hymiskviþa stod gudarna centrala, den centrala hjälten var en gud och gudarna stod på högsta
sociala steget. Som jag sa lärde myterna människorna om gudarna och sociala värdena, och
användes myterna för att förklara hur man borde bete sig. Det menade också om man betedde
sig inte, då skulle de straffas av gudarna. Människorna beror på gudarna i deras liv. I Vicke Viking
får läsaren en annan bild och en annan dynamik mellan människan och gudarna. Gudarna
42
nämnas men de är inte centrala alls. Den centrala figuren är Vicke, en människa och faktiskt ett
barn. I humanismen står människan central och det ser vi i valet av hjälten och faktum att den
inte är beroende på gudarna eller religionen alls.
I början av Vicke Viking boken talas om gudarna första gången och det etableras redan
att de inte är hjälpsamma alls: ”Halvar hade offrat oxar till Asagudarna vid sista blodet och bett
dem göra Vicke modigare. Men de behöll oxarna och struntade i Halvar. Så gjorde Asarna ofta,
de var rena bedragare.” (Jonsson 15). I Hymiskviþa föreställdes Tor som skyddare av människor,
den som skulle hjälpa människor i nöd. Men här skildras Asagudarna som ”bedragare”, de ofta
struntar i människorna. Gudarna har förlorat sin höga plats på det sociala steget. Som jag redan
sa i inledningen är det nu människan som står central i en antropocentrisk värld, och gudarna
har kanske en plats i den, men inte som de hade förre. Lite vidare i berättelsen när Vicke och
Halvar har en stenröstävling, blir Halvar arg igen när stenar faller från himmeln. Förre han
upptäcker att det är Vicke som använder en jätteslangbella tror han att det är Asarna och
tänker: ”…vad är nu de lurendrejarna på för humör?” (Jonsson ”Vicke Viking” 25, kursivering i
original). Han talar om Asagudarna utan respekt, de föreställs som ”lurendrejarna” som roar sig
att motverka människor istället av att hjälpa dem. Om Halvar verkligen respekterade dem och
trodde att dem var mäktiga och kunde straffa honom, skulle han förmodligen inte tala om dem
på detta sätt.
Det verkar dock att vikingarna ändå tror på gudarna, men inte Vicke. När Flakevikingarna
förföljas av vreserna, elaka vikingar som svear, danskar och norrmän hade kommit överens att
förneka (Jonsson ”Vicke Viking” 70). När Flakevikingarna tror att vreserna ska hinna ifatt dem
och stjäla deras härad, bestämmer de att kämpa till sista man. Tjure skulle skalda om det:
Han skulle skriva att Flakemännen föll som hjältar varenda en. Och på de orden skulle
de bli väl mottagna i Valhall och få handslag av Odin och välrandat fläsk.
- Ni är träskallar, sa Vicke, men inte tänker jag offra livet. Jag simmar först i land och sen
springer jag till skogs.
För de orden fick han en örfil av Halvar. (Jonsson ”Vicke Viking” 73)
Flakevikingarna tror fortfarande att om de offrar sig själva i strid, de får leva i Valhall bredvid
Odin och de andra Asagudarna. Vicke har inte detsamma övertygelse och kallas vikingarna för
”träskallar”. Det verkar alltså att vikingarna är dumma för att tro att de går till Valhall när de
dör. Vicke vill inte offra livet, han har mer förstånd än det. Det verkar alltså om man har mer
förstånd, då tror man inte på gudarna och offrar inte sig själv eller andra för att få en plats i
43
Valhall. Vicke presenterar alltså en mer sekulär bild där det är viktigare att överleva än att dö
för något som man inte är säkert ska hända.
I övriga finns det inte så mycket tal om gudarna i böckerna, det visar att de inte är så
viktiga för karaktärerna. Den ända gången som visar någon är rädd av gudarna är när Vicke och
Flakevikingarna går till Helmer och Helga, och buktalarscenen följer, som jag redan diskuterade
i delen ”Genderjämställdhet”. Helga är verkligen rädd av Loke: ”Loke, stönade Helga, den
lömskaste av asarna och den man är räddast för.” (Jonsson ”Vicke Viking lurar de rödögda”
104). Helga är rädd av Loke och att han skulle straffa henne om hon inte blir snäll mot Helmer.
Men det är den enda gången att det händer i alla sju böckerna, annars är vikingarna aldrig rädda
av Asagudarna.
Men I Vicke Viking störtar tyrannerna är det första gången när kristendomen nämnas.
När Vicke och Flakevikingarna flyr vreserna med hjälp av deras undervattensbåt. Vreserna tror
att Flakevikingarna hade dött och Butter-Sven tycker att det är kanske ”bättringens stund”
(Jonsson 122). Alla andra vikingar tror att vreserna är elaka och illasinnade och Butter-Sven
föreställer att bli kristen och leder vreserna i bön. Vreserna är först förtegna, men de följer ändå
Butter-Sven därför att de tror att Flakevikingarna dog. Han lärde vreserna den nya kristna läran
och vreserna blir snälla. Kristendom föreställs här alltså som en religion som främjar fred. Även
de ilsknaste vikingar kan bli fredliga med hjälp av kristendomen. Det är bara för fyra år att de är
fredliga, för när Butter-Sven upptäcker att de var en list av Flakevikingarna blir han elak igen.
Han säger att han har förlorad fyra år (Jonsson 125) och brinner ner kyrkan och hämnas på
Flakevikingarna. Vreserna blir ilskna igen, krig går inte tillsammans med den kristna religionen.
Kristendomen föreställs som en religion där människor hjälper varandra och som bringar glädje.
I sista boken ser vi att det finns en munk, Anselm, hos Flakevikingarna. Det sägs inte
explicit att Flakevikingarna kristnas men hans närvaro visar att den kristna religionen har
kommit till svearna. Han ses som en förståndig man, han ”såg ljus skymta också i tätaste
mörker.” och hopp och tillförsikt följer honom (Jonsson ”Vicke tar över” 64). Han ses som en
slags medicinman som vet mycket om växter och berättar om kristendomen och martyrerna.
Han tycker också synd om vreserna och vill inte när de störtar Flake att de har det tungt (Jonsson
”Vicke tar över” 75), han tycker att det finns ännu något bra i dem. Anselm ta an sig vreserna
efter de är fångade av Flakeborna, han döper dem och utbildas dem till golvläggare. Några av
de får frigång eftersom de utvecklades så bra, andra stal en båt och slog ihjäl en salthandlare
och när det hände tog han det som ett personligt misslyckande (Jonsson ”Vicke tar över” 83).
44
Men Anselm fortsätter och vreserna förmänskligades och Anselm blev som en fadersgestalt.
Berättaren säger att Anselm säger kloka saker som ”avstånd är till för att krympas.” (Jonsson
”Vicke tar över” 84), ord som Snorre antecknar. Den kristna religionen föreställs som en religion
som gör fred och som hjälper människor att jobba tillsammans och Asagudarna talas inte om
längre. Det finns alltså en utveckling från tron i Asagudarna, som inte hjälper vikingarna, till
kristendom som hjälper kreera fred.
4.3.2.5. Innovation
Den sista saken som jag ville diskutera är innovation. Det är viktigt när det gäller människans
utveckling. För att utveckla sig som ett samhälle och som människor borde man förnya och
tänka på nya saker så att livet blir lättare för alla. Innovation är nyckeln till ett bättre samhälle
och Vicke är verkligen en hjälte som förnyar och uppfinner saker. Han gör det lättare för
människorna i Flakeborgen, men han delar sina uppfinningar också med andra folk. Han är
solidarisk och hjälper andra folk att förnya och förbättra deras levnadsstandard.
Den första stora uppfinningen som Vicke gör är rinnande vatten. Han gör en
vattenledning för mor Ylva. Hon hjälper alltid människor som har det svårt och ger dem mat
och tar hand om dem. För att hjälpa Ylva, uppfinner Vicke en vattenledning så att mor Ylva har
mer tid för att göra roliga saker. Senar användas denna uppfinning också som en brandlura. Det
är tydligt att Vickes uppfinningar leder till ett bättre, modernare och tryggare samhälle.
(Jonsson ”Vicke Viking lurar de rödögda” 116)
45
Vicke kommer på alla slags uppfinningar genom berättelserna, för att hjälpa vikingarna
fly från fiender eller bara för att göra saker lättare. Han uppfinner ett luftskepp i Vicke Viking
Hederskung och tänker på att göra en karta av norden. Vicke säger om sina upptäckter:
Viktiga upptäckter, sa han, ska man inte behålla för sig själv, inte ens inom eget land. Är
upptäckterna småsnåla, går det långsammare framåt överallt. Men delar man med sig, får man
i gengäld veta något av andra. Det blir bättre för alla!
Det tyckte männen var att gå för långt!
Ett försprång är ett försprång, menade de.
Just som en hel hop dummingar pratar än idag! (Jonsson 39)
Vicke och berättaren föreställer att dela upptäckter som önskvärd, det är bättre för alla
människor. Om alla människor skulle hjälpa varandra och dela deras upptäckter, skulle världen
i sin helhet bli ett bättre ställe att leva. På detta sätt blir alla folk jämställda och kan de alla ha
en bra levnadsstandard. Vidare upptäcker Vicke en fördämning, en rundsåg, ett vattenfall, en
undervattensbåt, en murförstärkare, en språngbräda…
Men det är inte bara materiell innovation men också intellektuell innovation. Och det
har jag redan talat om i de förra delarna. Det är egentligen vad Vicke gör genom alla böcker,
han förnyar vikingarnas och andras ideologi. De gamla hierarkiska, aggressiva och ojämställda
ideologierna förnyas till en ideologi där demokrati och jämlikhet är av yttersta vikt. Vicke
presenterar dessa förnyande idéer om ideologi och är därför den förnyande moderna hjälten.
Hans förnyande idéer används också varje gång de föreställs, det finns lite motverkan ibland
men på sluten accepteras de nya sociala värden och ses de som positiva. De som tror att de
förnyande idéerna är blir skildrats som dummar: ”På Vickes förslag sände Flake hälften kvinnor
och hälften män till rikstinget och skrev därmed historia. Tjure och flera andra röstade emot,
men de upplysta segrade.” (Jonsson ”Vicke Viking och burduserna” 144). De som accepterar
förnyelse kallas för ”upplysta” av berättaren, förnyelse gör att människorna inte stannar i
mörkret av den gamla ideologin.
Härnadstågen ersättas också av byteshandel. Efter att Vicke blir Flackes nya hövding
åker Flakvikingarna inte längre på härnadståg, som är tydligen ett våldsamt företag och inte
passar i den moderna, humanistiska ideologin som Vicke presenterar. Som jag redan sa i delen
om pacifism fanns det dock vikingar som åkte på härnadståg, men de aldrig kom tillbaka. I stället
av att stjäla saker och plundra byar, bestämmer Vicke att handeln är ett bättre alternativ för ett
framgångsrikt Flake:
46
Vicke var glad och tacksam, många nya varor nådde Flake och fick by att blomstra. Det
som fördes in var ofta nyttigt för hälsan, inte minst gällde de örter, som kunniga munkar
upptäckt på skilda håll i världen och odlat fram.
I fortsättningen kunde Flakeborna byta till sig vad de än önskade, också frukter från
Medelhavsländerna. Handeln fick ständigt ökad fart, bytesaffärer med Bagdad och Damaskus
blev vardagsmat. (Jonsson ”Vicke tar över” 36-37)
Flakevikingarna uppfinner saker, till exempel golv, och gör handel med andra folk i stället av
plundra varandras byar. Denna innovation leder till fred och är bra för alla människor. Ingen
borde vara rädd för krig om man gör ärlig handel. Med handeln kommer också örter in i Flake
och det är bra för människornas hälsa. Handel föreställs som ett åtråvärd företag, där relationer
mellan människor står central istället av krig, där människorna drabbas av förluster, materiellt
och mänskligt.
47
5. Konklusion
Målet av min uppsats var att undersöka vilka ideologiska värden framföras i Vicke Viking genom
att reagera på de ideologiska värdena som manifesterar sig i Hymiskviþa och av Flakeborna som
är typiska av hur vikingatiden representeras i litteratur. Jag fokuserade mig framförallt på
hjältefiguren som bärare av ideologiska värden. I min uppsats diskuterade jag Vicke som en
hjälte som presenterar humanistiska värden som blir tydliga eftersom de sätts i kontrast med
de mytiska värdena. Jag diskuterade också berättaren, fokalisering, subjekt-position och miljö
eftersom dessa tekniska element avslöjade bra vilken ideologi framfördes som åtråvärd eller
inte.
I min uppsats började jag med en analys av de ideologiska värdena i Hymiskviþa, på
detta sätt hade jag en bra modell av den mytiska ideologin i litteratur. Myten är en produkt av
vikingarna och texten är alltså beroende på kontexten den skrivs i och skulle återge
verklighetens strukturer och sociala värden och attityder (Stephens 69).
Tor föreställdes som hjälten av berättelsen av berättaren, han fokaliserades också vilken
leder läsaren till hans subjekt-position. Läsaren förmodligen skulle identifiera sig med Tor och
hans sociala värden, i stället av jättarna som skildras som monster. Tor representerar de
mytiska sociala värden som föreställer en ung stark man som social ideal. För att nå
berömmelse borde man vara en kämpare som kan besegra allt som korsar sin väg, som Tor gör
i berättelsen. Tor besegrar Midgårdsormen och jättarna och han demonstrerar sin styrka hela
tiden. Han är den mäktigaste eftersom han är stark och står därför högst upp på det sociala
steget i den mytologiska världen tillsammans med de andra Asagudarna. Den mytologiska
världen är alltså en hierarkisk värld, och de som står högsta på steget borde inte visa respekt
mot de andra, som Tor mot Tyr. Det är inte bara en värld där det finns ojämställdhet mellan
olika grupper men också ojämställdhet mellan män och kvinnor. Kvinnorna står lägre på det
sociala steget än män, men det finns dock en nyans. Kvinnorna är inte helt maktlösa, Frilla har
makt i berättelsen. Hon har inte bara intellektuell makt, med vilken hon hjälper Tor att bryta
kitteln, men också makt i hennes relation med Hymir. Hon kan lugna hennes man som är känd
för att vara aggressivt mot besökare, men hon kan aldrig jämställas med de manliga
karaktärerna. De är mäktigare och därför högre upp på sociala steget, hon står i tjänsten av de
manliga karaktärerna. Den mytologiska världen som föreställs i Hymiskviþa är alltså en värld där
48
aggressivitet och styrka förvärvar en bättre position i samhället och ses som ideal. Ojämlikhet
på planet av gender och klass, visar att det finns en tydlig hierarki i den mytiska kulturen.
I den andra delen av min uppsats jämförde jag dessa mytiska sociala värden med Vicke
Viking böckerna. Det var alltså tydligt att Flakevikingarnas ideologi noga följer den mytiska
ideologin. Detta aggressiva, patriarkala och hierarkiska samhället är den mest populära och
kända bilden av vikingasamhället, därför är det dock inte ackurat, men Jonsson använder denna
bilden för sina böcker. Böckerna är inställda i vikingatiden där denna litterära mytiska ideologi
är den dominanta ideologin. Det är dock också lite nyanserat ibland som i Hymiskviþa.
Jag började igen med berättaren som är allvetande och kan fokalisera genom alla
karaktärer. Den gör det också, men det blev snabbt tydligt att berättaren är partisk och
fokaliseras mest genom Vicke. Berättaren föreställer Vickes idéer och sociala värden som
önskvärda och eftersom berättelsen är också fokaliserad genom Vicke skulle läsaren
förmodligen inta Vickes subjekt-position. Vicke kan dock betraktas som två olika slags hjältar,
den karnevaliska hjälten och den moderna hjälten. Vicke är en karnevalisk hjälte eftersom han
är det motsatta av det den dominanta ideologin föreskriver. Han är ett spikigt barn som är inte
modigt eller stark. Han revolterar mot den dominanta sociala kulturen han lever i men är en
särling i. Flakevikingarna och deras aggressiva, manliga kultur parodieras och sätts under en
komisk lampa. Vicke hånar Flakevikingarna och särskilt Halvar, hans far, som är ett bra exempel
av den mytiska hjälten, han liknar också Odin vilken länkar honom till myterna. Men han är en
speciell karnevalisk hjälte som revolterar med de bästa avsikterna, han reagerar mot de gamla
mytiska sociala värdena som föreställs av den dominanta sociala ideologin.
Genom att reagera mot den dominanta sociala kulturen blir det tydligt genom boken
vilka värden Vicke representerar. Vicke skildras som en modern hjälte som presenterar
humanistiska värden. Han reagerar mot aggressiviteten och den våldsamma kulturen i sitt
samhälle. Varje gång Flakevikingarna åker på härnadståg för att plundra byar och städer
misslyckas de, de blir karikatyrer som är starka och aggressiva men lika dumma som de är
händiga att slåss (Jonsson ”Vicke Viking” 36). Vicke räddar vikingarna ur knepiga situationer
med hjälp av sitt förstånd, han och berättaren fördömer vikingarnas aggressivitet. När
diplomati och intellektuella strategier användas finns det ett lyckligt slut. Det etableras alltså
att pacifism är ett åtråvärd socialt värde. Vidare reagerar hjältefiguren också på
ojämställdheten mellan kvinnor och män i den dominanta samhället. Kvinnorna i Flakeborgen
är inte maktlösa som Frilla i Hymiskviþa, men de är också inte jämställda heller. Vicke talar för
49
kvinnorna, han skildrar ojämställdheten mellan kvinnor och män som något som håller tillbaka
samhället. I sista boken försvarar han kvinnorna så att de skulle kunna rösta, han gör tydligt att
de har samma värde som män och att de jobbar lika hårt för att underhålla samhället. Vicke
representerar alltså genderjämställdhet, och inte bara det men också klassjämställdhet ses som
en åtråvärd ideologisk ställning. I alla sju böcker reser vikingarna till olika platser i världen där
det hittas olika slags samhällen. Dessa samhällen hade ibland hierarkiska strukturer som var
väldigt ojämställda, där klyftan mellan rik och fattig och mäktig och maktlös var väldigt stor. I
dessa situationer skildras Vicke som en hjälte som förlöser människorna av dessa onda
strukturer, människorna borde vara jämlika enligt den humanistiska ideologin och det
representeras av hjältens sociala värden. Lagerna kreeras så att dessa samhällen kan vara
demokratiska och jämställda. Det fjärde som jag diskuterade var religion, Vicke reagerar på de
mytiska berättelserna och tron på Asagudarna och Valhall. Offra sig i striden för att få en plats
i Asgård är dumt enligt Vicke, ett människoliv är viktigare än det. Hjälten är alltså mer sekulär
och det finns inte så mycket tal om religion. Bara i sista två böckerna diskuteras kristendomen,
som ses som ett bra alternativ för den mytiska nordiska religionen. Människorna är inte
beroende av gudarna längre, och kristendomen föreställs som en religion som frälser
människor och hjälpa de att leva i fred, som munken Anslem gör med vreserna. Kristendomen
föreställs mer som en antropocentrisk religion än tron på Asagudarna. Till sist diskuterade jag
innovation. Vicke är den förnyande hjälten i många uppsikter, han förnyar inte bara på det
materiella planet men också på det intellektuella planet. Hans uppfinningar som rinnande
vatten gör livet lättare för människorna och samhället blir modernare. Men han presenterar
också intellektuella förnyelser som jämställdhet och pacifism som leder till ett fredligt samhälle
där hela befolkningen är lika mäktig. Byteshandeln föredras av härnadståg och Flakevikingarna
dör inte längre i strid. Vicke förnyar samhället så att den blir trygg och modern och att alla
människor är jämlika och hjälper varandra för att bli bättre.
De ideologiska värdena i Vicke Viking serien kommer alltså fram genom att göra en
kontrast med den gamla mytiska ideologin. Hjältefiguren, Vicke, är bäraren av denna
humanistiska ideologin, som Tor var bäraren av den mytiska ideologin. De ideologiska värdena
i Vicke Viking serien är humanistisk. Jämställdhet, pacifism, innovation och antropocentrism
föreställs som åtråvärda sociala värden. Vicke är en modern humanistisk hjälte som presenterar
den västra metaetikens (Stephens 6-7) ideologi.
50
6. Bibliografi
Buckham, John Wright. “The Principles of Pacifism” The Biblical World, vol. 48, no. 2, 1916,
pp. 88-90.
Campbell, Joseph. The Hero with a Thousand Faces. 3rd print. Princeton (N.J.): Princeton
university press, 1973.
Christiansen, Eric. The Norsemen in the Viking Age. Oxfod: Blackwell Publishers Ltd, 2002. Print.
Elleström, Lars. Lyrikanalys: En introduktion. Lund: Studentlitteratur AB, 1999. Print.
Geerts, Sylvie, and Sara Van den Bossche. Never-ending Stories : Adaptation, Canonisation and
Ideology In Children's Literature. Gent: Academia press, 2014. Print.
Holmberg, Claes-Göran och Ohlsson, Anders. Epikanalys: En introduktion. Malmö, Holmbergs
AB, 2012. Print.
James, E. O. “The Nature and Funktion of Myth” Folklore, vol. 68, no. 4, 1957, pp. 474-482.
Jonsson, Runer. Vicke Viking. Stockholm: LTs Förlag,1963. Print.
---. Vicke Viking lurar de rödögda. Stockholm: LTs Förlag, 1965. Print.
---. Vicke Viking herderskung. Stockholm: LTs Förlag, 1966. Print.
---. Vicke Viking i Vinland. Stockholm: LTs Förlag, 1967. Print.
---. Vicke Viking och burduserna. Stockholm: LTs Förlag, 1969. Print.
---. Vicke Viking störtar tyrannerna. Vanersborg: Askild & Kärnekull, 1975. Print.
---. Vicke tar över. Borgholm: Bildningsförlaget, 1994. Print.
Kristeva, Julia. "Word, Dialogue and Novel." Ch. 4 in Sēmeiōtikē: recherches pour une
sémanalyse. Paris: Éditions du Seuil, 1969. Print.
Lukens, Rebecca J., Jacquelin J. Smith, Cynthia Miller Coffel. A Critical Handbook of Children’s
Literature. New Jersey: Pearson Education, Inc., 2013. Print.
Polomé, Edgar C., Lee M Hollander. Old Norse Literature and Mythology : a Symposium. Austin
(Tex.): University of Texas Press, 1969. Print.
Righter, William. Myth and Literature. London: Routledge & Kegan Paul Ltd, 1975. Print.
Ross, Margaret Clunies. Prolonged Echoes : Old Norse Myths In Northern Society. Odense:
Odense Univ. Press, 1998. Print.
---. Old Norse Myths, Literature and Society. Odense: University Press of Southern Denmark,
2003. Print.
51
---. The Cambridge Introduction to the Old Norse-Icelandic Saga. Cambridge: Cambridge
University Press, 2010. Print.
Sigfusson, Sæmund. The Elder or Poetic Edda, commonly known as Sæmund’s Edda. Översatt
av Olive Bray, King’s Weighhouse Rooms, 1906.
Stephens, John. Language and Ideology In Children's Fiction. London: Longman, 1992. Print.
Stephens, John, Robyn McCallum. Retelling Stories, Framing Culture : Traditional Story and
Metanarratives In Children's Literature. New York (N.Y.): Garland, 1998. Print.
Westin, Boel, och Stephen Croall. Children’s Literature in Sweden. Uddevalla: Bohuslänings
Boktryckeri AB, 1991. Print.
52
Verklaring ivm Auteursrecht
De auteur en de promotor(en) geven de toelating deze studie als geheel voor consultatie
beschikbaar te stellen voor persoonlijk gebruik. Elk ander gebruik valt onder de beperkingen
van het auteursrecht, in het bijzonder met betrekking tot de verplichting de bron uitdrukkelijk
te vermelden bij het aanhalen van gegevens uit deze studie.
Het auteursrecht betreffende de gegevens vermeld in deze studie berust bij de promotor(en).
Het auteursrecht beperkt zich tot de wijze waarop de auteur de problematiek van het
onderwerp heeft benaderd en neergeschreven. De auteur respecteert daarbij het
oorspronkelijke auteursrecht van de individueel geciteerde studies en eventueel bijhorende
documentatie, zoals tabellen en figuren. De auteur en de promotor(en) zijn niet
verantwoordelijk voor de behandelingen en eventuele doseringen die in deze studie geciteerd
en beschreven zijn.
53