Segrarnas historia
segrarnas
historia
Makten, histor ien oc h f r iheten studer ade genom
exemplet Her ber t T ingsten 1939–1953
andrus ers
— ser i e akadem i —
Bokförlaget h:ström – Text & Kultur
serie akademi
issn · 1653-9575
Läs mer om serien på
www.hstrom.nu/akademi
Avhandlingen är tryckt med bidrag från
Anders Karitz stiftelse och Åke Wibergs stiftelse.
Ers, Andrus
Segrarnas historia. Makten, historien och friheten studerade genom exemplet Herbert Tingsten 1939–1953.
Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2008.
www.hstrom.nu/f · [email protected]
Redaktör för serie akademi: Patrik Tornéus
© 2008 Andrus Ers och Bokförlaget h:ström – Text & Kultur
Alla rättigheter förbehålles. Kopiering utan förlagets medgivande är förbjuden,
gäller även för undervisningsbruk.
Första utgåvans första tryckning utförd av SIA Alma Pluss i Riga, Lettland, 2008.
form et omslag · Johan Hammarström
isbn · 978-91-7327-087-8
inneh å ll
Inled n i n g · 7
Undersökningens syfte och frågeställningar · 9 | Teoretiska perspektiv och metodologiska utgångspunkter · 14 | Källor, avgränsningar och forskningsläge · 20
| Arenorna och aktörerna · 24 | Disposition · 26
1. Vä s te r l a n d e t, k r i se n o c h 1 7 89 å r s idéer · 28
Krisen för 1789 års idéer · 30 | Kristendomen, historien och det överhisto-
riska · 34 | Världshistorien som världsdomstol (Fredrik Böök) · 38 | M­akten,
friheten och 1789 års idéer (Herbert Tingsten) · 43 | Ett förlorat borgerlig­t
århundrad­e · 50 | Historien, det etiska valet, och den enskilda människan
(Ingemar Hedenius) · 53 | Exkurs: Elin Wägner · 56
2 . H is to r i e n o c h n ue t · 5 8
”Historien och nuet”: en debatt på Stockholms högskola 1943 · 60 | Statsvetenskapen i demokratins tjänst (Herbert Tingsten) · 64 | ”Framtiden” som politisk
kategori · 70 | Marx 18:e Brumaire · 73 | Hegels skuld · 79
3 . Kr i g ssl u te t: f r a m t i d e n s vä r l d · 84
”Is this the promised end?” · 85 | Demokratin som historiskt experiment (Herbert Tingsten) · 90 | Det öppna samhället och dess fiender (Karl Popper) · 96
| Exkurs: Popper, Horkheimer och Adorno · 100
·5·
4. G u d i h i sto r i e n · 1 02
Den tyska traditionens kris (Erich Wittenberg) · 105 | Gud och historien · 110
| Västerlandet i farozonen – Tro och vetande · 115 | Kulturen inför domen (Arnold Toynbee i Sverige) · 122 | Gud i historien · 133
5 . M a k t, f r i h e t, h i sto r i a : e n ny u p p l y s n in gs t id · 1 40
I. En ny upplysningstid · 140
Kants fråga: om möjligheten av en mänsklighet i fred och frihet · 145 | USA
värld · 155
som upplysningens subjekt · 147 | Ett fast moraliskt subjekt i en kontingent
II. Makt, historia och frihet: debatten om den tredje ståndpunkten · 161
Tingsten i historiens domstol (Karl Vennberg) · 164 | Tvånget att välja
friheten (Tingsten, Johnson, Ahlberg) · 167
III. En samtida Voltaire · 171
Hedenius Voltaire · 177 | Bertrand Russell, ”en samtida Voltaire” · 178 | Den
historielösa människan (Albert Camus) · 184
6 . U t o p i n s ge o g r a f i · 1 89
Rumsliga och temporala utopier · 190 | Försoningen: den lyckliga demokratin ·
196 | Den förverkligade utopin: Israel 1957 · 201
7. Historiens slut: några resultat och avslutande reflexioner · 205
Några hegelska motiv hos Tingsten · 211 | Kritisk historieskrivning och
historisk­a monument · 224
summary · 230
slutord · 236
noter · 238
källor och litteratur · 273
personregister · 290
·6·
IN L E DNING
Om den människa som vill skapa något stort överhuvud behöver det förgångna, så bemäktigar hon sig det med hjälp av den monumentaliska historien;
[---] och endast den vars bröst pressas samman av en samtida nöd och som
till varje pris vill kasta av sig bördan har ett behov av kritisk, det vill säga dömande och fördömande historia.1
– Friedrich Nietzsche
S
ommaren 1989 tyckte sig den amerikanske statsvetaren Francis
Fukuyama urskilja någonting av avgörande världshistorisk betydelse i den egna samtiden. Allt fler tecken vittnade enligt Fuku­
yama om att historien tagit slut. Det kalla kriget var över och den liberala västerländska demokrati som enligt Fukuyama utgjorde den mänskliga historiens slutstadium stod nu ensam kvar, eftersom alla alternativ
verkade ha kollapsat. Samma höst föll Berlinmuren. Liberalismens idée­r
verkade ha fått en universell karaktär och spreds nu även i de kvarvarande kommunistländerna, liksom i tredje världen. En cirkel höll enligt Fukuyama på att slutas. Efter att ha överlevt två världskrig, ett kallt krig, och
kommunismens och fascismens utmaningar, tycktes den liberala västerländska demokratin ha återfått den status av givet normerande slutmål
för mänskligheten, som den tänktes ha haft före 1914.2
Fukuyamas bild av händelserna 1989 kan ses som en inverterad bild
av stämningarna runt det andra världskrigets utbrott femtio år tidigare.
De förkrossande tyska framgångarna 1939–1941 hade i flera olika sammanhang tolkats som ett tecken på den liberala demokratins slutgiltiga bankrutt, vilket den nazistiska propagandan också framhållit. Kriget hade framställts som slutet för en ”gammal” borgerlig liberal, demokratisk, europeisk ordning med rötterna i 1800-talet. Frankrikes fall 1940
·7·
l­addades med en speciell symbolisk innebörd. Det tolkades inte bara som
ett militärt nederlag, utan framställdes också som slutet på en era som inletts med den franska revolutionen 1789 och präglats av dess idéer.3 Mot
en historieskrivning där det mänskliga frigörelseprojektet antogs ha tagit sin utgångspunkt i upplysningen och 1789 års idéer, och där den liberala demokratin pekats ut som dess önskvärda telos, ställdes en historieskrivning där denna epok istället framstod som just ”historia”, en epok
med en tydlig början och ett närstående slut.
Trots att Sverige hade lyckats hålla sig utanför det andra världskriget talades det återkommande i den inhemska debatten om en samtid
präglad av värdeförlust, kaos, riktningslöshet och andlig splittring. I detta sammanhang väcktes också frågorna om Västerlandets och den europeiska kulturens historia och framtid: Vad är Västerlandet? Har det någon framtid? Har vi förrått arvet från upplysningen? Det demokratiska
arvet? Det kristna arvet? Det humanistiska arvet? Vad kan rädda oss? Är
historien bara en maktens historia, eller finns där också en historia om
frihet att knyta an till?
I ett tal hösten 1940 försökte den svenske statsvetaren och debattören Herbert Tingsten (1896–1973) hantera krigserfarenheterna genom att
knyta an till en liberaldemokratisk tradition, och plädera för dess fortsatta legitimitet. Tingstens tal utvecklade sig sedan till en historia om den
samtida liberala demokratin och dess tänkta ursprung i upplysningen
och den franska revolutionen. Talet kunde ses som ett försök att besvara frågorna om den västerländska kulturens rådande tillstånd genom att
skriva in den akuta samtida situationen i en större historisk kontext. Det
kan också ses som ett försök att identifiera en historia om frihet i ett läge då allt tydde på motsatsen – att historien var en maktens och segrarnas historia. Därmed fick det karaktären av ett imperativ, en uppmaning
att ta ställning för den liberala demokratin i ett läge då den verkade stå
inför ett avgörande hot. Tingsten återkom sedan ständigt till denna historia under efterkrigstiden. Den upprepades, varierades och omformule-
·8·
rades i takt med det skiftande världsläget. Den återaktiverades och omformulerades i samband med krigsslutet, i takt med den inhemska debattens vändningar och det kalla krigets fortlöpande händelseutveckling.
I denna avhandling studeras hur en sådan historieskrivning hela tiden bryts mot olika konkurrerande försök att fixera Västerlandets historia, dess samtida läge och framtidsutsikter under krigsåren och den tidiga
efterkrigstiden. Det handlar om en historieskrivning som ställs mot konkurrerande tolkningar i samband med det ständigt skiftande geopolitiska läget: eskatologiska och apokalyptiska kristna historieperspektiv under de första krigsåren, kulturidealistiska tolkningar av krigsslutets innebörd, försök att förstå kriget utifrån marxistiska historietolkningar samt
djupare existentialistiska tvivel inför historien efter kriget. Filosoferna
Ingemar Hedenius och Alf Ahlberg, kulturkritikern Fredrik Böök, historikerna Eli Heckscher, Karl-Gustaf Hildebrand och Erik Lönnroth,
författarna Karl Vennberg och Eyvind Johnson och biskoparna Manfred
Björkquist och Anders Nygren, spelade här viktiga roller i debatten runt
Tingsten. I dessa sammanhang figurerade också internationella tänkare
som Bertrand Russell, Karl Popper, Jean-Paul Sartre, Albert Camus och
Arnold Toynbee.
U nder sök n in gen s sy f t e o c h fr å ge s tä l ln i n ga r
Detta är en avhandling om en viss historiefilosofisk problematik, studerad genom ett antal svenska exempel och internationella utblickar. Syftet är att frilägga Herbert Tingstens historia om upplysningen och den
liberala demokratin 1939–1953, och de alternativa historier och konkurrerande tolkningar som uppstod i debatter runt honom under samma följd
av år. I detta ligger också en mer vidsyftande ambition att analysera användandet av historien i politiska, moraliska och existentiella syften, liksom att problematisera bruket av historien som instans för sanning och
rätt. Här återkommer ständigt några frågor. Hur artikuleras dessa över-
·9·
gripande, universella, historiska och framtida perspektiv utifrån författarnas lokala och partikulära utblickspunkter? Vilken funktion har dessa
perspektiv för att göra nuet begripligt? Hur definierar dessa berättelser
de val, ståndpunkter och handlingsalternativ som antas finnas till hands
i det rådande läget? Hur ser relationen ut mellan å ena sidan försöken att
formulera en meningsfull historia, och å andra sidan försöken att ange
ett mått för människan, att ge hennes existens en mening?
Trots att avhandlingen i vissa delar kan framstå som en Tingstenmonografi har syftet varken varit att behandla Tingstens tänkande som helhet, eller att skriva någon intellektuell biografi över denne man. Omvänt
används Tingstens skrivande och de debatter som uppstod runt honom
1939–1953 här som exempel på en mer övergripande problematik som
upptog ett stort antal europeiska intellektuella under fyrtiotalet, en brottning med frågorna om historien, framsteget, människan och den europeiska kulturen i skuggan av 1900-talets kris- och krigserfarenheter.4 Här
erbjuds, menar jag, ett ovanligt tacksamt objekt för att studera en sådan
problematik. Tingstens tänkande kan sägas ha varit präglat både av det
Nietzsche kallat en kritisk och en monumentalisk historieförståelse. Här
finns å ena sidan ständiga åkallanden av ett förebildligt och uppfordrande
upplysningsarv, och å andra sidan en kritisk historieförståelse i form av
en omfattande traditions- och ideologikritik. Eller annorlunda uttryckt –
en vilja att kasta av sig traditionens börda genom en dömande och fördömande historia, sammanflätad med en vilja att skapa något stort i anslutning till ett alternativt, positivt arv.5 Tingsten framstår genom sitt breda register, sin drabbande stil, sin komplexitet och sitt inflytande som en
svensk intellektuell av europeiskt snitt. Mer specifikt kan man framhålla några drag som Tingsten hade gemensamt med en rad andra samtida
europeiska intellektuella under samma period. Här finns ett direkt samtidspolitiskt engagemang, ofta genom ett aktivt motstånd mot nazism
och fascism under kriget, tätt sammanvävt med en ständig upptagenhet
av de stora kulturkritiska frågorna om historiens mening, om Västerlan-
· 10 ·
dets roll i historien, och den enskilda människans frihet och ansvar i förhållande till dessa.
Vidare fanns här de ständiga försöken att ange en ny riktning framåt
i den valsituation – USA? Sovjet? En tredje europeisk väg? – som krigs­
slutet tänktes ha skapat. Här stod två maktblock, som båda gjorde anspråk på att vara upplysningens rättmätiga arvtagare, i begrepp att utplåna varandra med ett sönderslaget Europa emellan. I likhet med flera
tongivande intellektuella upptog dessa frågor Tingsten efter kriget. Som
många andra europeiska intellektuella rörde han sig efter kriget så att säga västerut, genom sina entydiga ställningstaganden för USA, sina lika
entydiga avståndstaganden från socialismen, och sin tydliga identifikation mellan upplysningsarvet, liberalismen och den samtida demokratin.
Trots alla olikheter i övrigt skulle en undersökning där låt oss säga tänkare som Raymond Aron, Karl Popper, Bertrand Russell ställs i centrum,
förmodligen synliggöra en liknande, men inte identisk tematik. Den italienske filosofen Benedetto Croce kunde också – trots sin upplysningskritik – framhållas i detta sammanhang som en uppburen liberal europeisk intellektuell i opposition mot fascismen och upptagen av historien
och frihetens roll i den.
Likheterna mellan Tingsten, Popper och Aron har framhållits tidigare och speciellt då likheterna mellan några av deras centrala samhällsfilosofiska verk från denna tid: Tingstens Idékritik (1941), Poppers The Open
Society and Its Enemies (1944) och Arons studier över tysk samhällsvetenskap 1936–1937 och L’opium des intellectuelles (1955).6 De nämnda verken
var – vilket pekar på ett helt centralt tema för denna undersökning – på en
och samma gång betydelsefulla historiefilosofiska verk och inlägg i kall­a
kriget-debatten. Popper talade till exempel retroaktivt om The Open So­
ciety som sin ”krigsinsats”. Arons och Tingstens verk var liksom Poppers
på en och samma gång uppgörelser med Hegels och Marx historiefilosofier som med fascismen och kommunismen som ideologier och de regimer som påstods representera dem.7 Filosoferna Bertrand Russell och
· 11 ·
Benedetto Croce kan också – trots det stora avståndet i filosofiska utgångspunkter i övrigt – framhållas som mer långväga exempel på en typ
av liberala intellektuella ur en äldre generation. Båda var framstående filosofer, upptagna av frågorna om historien, friheten och den västerländska kulturen. Croce och Russell uppbar båda stor kulturell, moralisk och
politisk prestige och var ständigt närvarande i politiken. Båda var också
aktiva anti-fascister och anti-kommunister under krigsåren och åren efter, och båda kanoniserades genom hederspresidiet i Congress for cultural
freedom 1950 (en USA-finansierad organisation till försvar för den västerländska kulturens frihet i syfte att motverka sovjetiskt inflytande bland
västliga intellektuella) där Aron var ledande, och där Tingsten och Ingemar Hedenius deltog vid olika tillfällen.8 Engagemanget mot nazismen,
sammanflätat med frågorna om den enskilda människan, hennes frihet,
hennes ansvar och förhållande till historien, upptog även franska intellektuella som Jean-Paul Sartre, Maurice Merleau-Ponty, Albert Camus
och Simone de Beauvoir under samma tid.9 En liknande tematik kring
historien, friheten och den tredje vägen upptog också – med mer eller
mindre explicita hänvisningar till existentialisterna – Tingsten såväl som
hans motståndare i den svenska kalla kriget-debatten under dessa år.
En ytterligare aspekt som kan motivera valet av Tingsten för en studie
över den historiefilosofiska problematik som är aktuell här ska framhållas. Det har funnits en tendens i tidigare forskning att ge en alltför enkel
bild av Tingsten som en ideologikritiker/anti-metafysiker/anti-utopist/
anti-historicist i entydig opposition mot all historiefilosofi överhuvud­
taget.10 Tingsten har själv givit en mer nyanserad bild i memoarerna, en
bild av sig själv som en skeptiker och rationalist som offentligt rasat mot
diverse historiefilosofier, men som ändå privat gripit efter histo­rien för
att finna mening vid några tillfällen ”under svåra tider”.11 Poängen med
denna undersökning är dock att gå ett steg längre. Jag kommer att visa att
användandet av historien i etiska, politiska och existentiella syften utgör
en väsentlig del av Tingstens egen ”offentliga” intellektuella verksamhet
· 12 ·
u­nder hela fyrtiotalet: att en sådan historieanvändning är tätt sammanvävd med, och en integrerad del av, hans politiska tänkande, snarare än uttryck för en privat egenhet. Och därmed att en sådan anti-utopisk, ideologi- och historie­kritisk hållning i sig rymmer sin egen positiva historieförståelse, och sin egen historieskrivning. Undersökningen kommer med
andra ord uppehålla sig vid en rad spänningar i Tingstens historietänkande under dessa år: det ständiga åkallandet av en berättelse om frihet, som
samtidigt drar upp de yttre gränserna för samma frihet, en manifest anti-­
hegelianism med underliggande hegelska drag, en anti-utopism med drag
av uto­pi, en kritik av ideologisk historieanvändning som i sig rymmer en
historieskrivning med etiska, politiska och existentiella implikationer.12
Slutligen kan också sägas något om vilken Tingsten som står i fokus
för avhandlingen. Tidigare forskning har framför allt uppehållit sig vid
Tingsten som statsvetare under 1930- och 1940-talen, och som liberal
publicist och opinionsbildare i den partipolitiska debatten efter kriget. I
denna undersökning står däremot det jag vill kalla kulturkritikern Tingsten i centrum – den Tingsten som brottades med de ”stora” frågorna om
historien, människan och den västerländska kulturen. Gränserna mellan
rollerna som statsvetare, publicist och kulturkritiker är som diskuterats
ovan inte skarpa. Tingstens kulturkritiska verksamhet var tätt sammanvävd med hans politiska ställningstaganden. En essä om Thomas Mann
kunde till exempel fungera som ett inlägg i neutralitetsdebatten, en recension av Albert Camus kunde fungera som ett ställningstagande mot
kommunismen, och så vidare.13 Omvänt använde Tingsten ofta ledar­
sidan för att väcka större filosofiska och kulturkritiska frågor. I en ledare
om konflikten mellan Israel och Egypten kunde han till exempel diskutera Rousseaus och Hegels frihetsbegrepp och dess eventuella betydelse
för panarabismen, vilket bidrar till bilden av den typ av intellektuell jag
här försökt teckna bilden av.14 Trots att min undersökning ställer kulturkritikern Tingsten i centrum, kommer statsvetaren och den liberale publicisten och opinionsbildaren också vara synliga.
· 13 ·
Teoret iska p ersp ekt iv o c h
meto d ologisk a ut gå n gsp un k te r
Avhandlingen kombinerar en kontextualiserande idéhistorisk läsning
med historieteoretiska perspektiv från en rad tänkare, där den tyske historikern Reinhart Koselleck varit speciellt viktig.15 Materialet analyseras
genomgående mot en bakomliggande och samtida intellektuell, filosofisk och politisk kontext. Här utgör den inhemska svenska kulturdebatten, den internationella debatten, och det ständigt skiftande världsläget
de ungefärliga ramarna. Tingstens kritik av Hegel och Marx tolkas i förhållande till en inhemsk debatt om historiens mening, men också i ljuset
av pakten mellan Stalin och Hitler. Debatten kring den kristna humanismen analyseras genom debatten om tro och vetande, men också mot
bakgrund av erfarenheterna av nazismen och Hiroshima. Debatten om
den tredje ståndpunkten ses i ljuset av den inhemska neutralitetsdebatten, såväl som mot bakgrund av existentialismen och Koreakriget, och
så vidare. Men källorna läses också med en speciell uppmärksamhet på
hur de temporala perspektiven i en snävare mening opererar i texterna.
Hur förhåller sig texternas ”nu” till en tänkt framtid? Hur artikuleras det
förflutna utifrån texternas samtida utblickspunkter? Hur görs nuet meningsfullt? Genom åberopandet av ett speciellt förflutet? Genom en speciell bestämning av framtiden? Här har framför allt Koselleck på ett avgörande sätt bidragit till min förståelse av problematiken kring modernitet, historia och politisering.
Koselleck har på ett övertygande sätt visat hur tidserfarenheten och
tidsföreställningarna blivit föremål för kamp i och med moderniteten;
hur tiden så att säga har politiserats. Detta väcker frågor som: Vem eller
vilka bestämmer det förflutnas innebörd? Framtidens? Vilka konsekvenser får detta för uppfattningarna om nuet och de valalternativ som tycks
finnas till hands?16 I detta ligger också en djupare politisering av politikens centrala begrepp. Begreppet demokrati, som i en aristotelisk kontext
stått för ett av de sämre av sex möjliga statsskick, kom enligt Koselleck ef· 14 ·
ter den franska revolutionen 1789 att få en annan innebörd. Det kom att
laddas med enorma förväntningar knutna till framtiden, och fick bland
förespråkarna karaktären av ett normerande och allomfattande framtida
mål för mänskligheten. Historien kunde nu framställas som en mänsklighetens väg från makt till rätt, från despoti till frihet och förnuft. Begrepp som liberalism, socialism, kommunism och fascism laddades med
liknande anspråk på att representera framtiden.17 Koselleck har visat hur
historien gradvis förlorade sin betydelse som en samling lärande exempel ur det förflutna, som också kunde fungera vägledande för nuet. Istället kom historien alltmer att uppfattas som en oavslutad process, där det
förflutna framstod som kvalitativt skiljt från nuet, och där framtiden låg
mer eller mindre öppen. I denna undersökning studeras tron på historien, framsteget och utopierna i ett sammanhang då de alltmer kommit att
ifrågasättas: ett sammanhang runt det andra världskriget och den tidiga
efterkrigstiden, då det ständigt talades om en kris för framstegstanken
som även inbegrep en återkommande anti-utopism, en kris för tron på en
meningsfull historia, en kris för Västerlandet, för upplysningens idéer.
I detta sammanhang är det nödvändigt att skilja på två innebörder av
begreppet historia.18 I en mening kan historia helt enkelt innebära ’det
förflutna’. Men för att historien ska kunna användas i politiska, moraliska och existentiella syften – för att den ska kunna ställas i livets, nuets och
handlingens tjänst – måste den vara historien om något. Det är en innebörd som blir speciellt påtaglig i och med det jag kallat en politisering av
tiden ovan. Vi kan kalla det för ”historieanvändning”19: historia inte bara som ett passivt återgivande av det förflutna, utan ett aktivt meningsskapande utifrån föreställningar om nuet, det förflutna och framtiden.
En meningsdimension adderas genom att det förflutna relateras till det
nu varifrån det tolkas, ett nu som i sin tur färgas av de förväntningar på
framtiden som det inbegriper. Omvänt kan man framhålla att det hör
till den etisk-politiska bedömningens karaktär att den tenderar att utgå
från någon form av helhet, ett tidsligt ramverk som också fungerar som
· 15 ·
måttstock för bedömningen av en given händelse. Det anger dess djupare
innebörd genom att relatera den till ett förklarande förflutet och ett önskvärt framtida mål. Genom att ett sådant meningsgivande tidsligt ramverk av förflutet-nu-framtid upprättas kan man tala om historiska berättelser. De stora moderna ideologierna kan till exempel sägas ha sina egna
berättelser: mer eller mindre artikulerade historietolkningar som inbegriper bestämningar av nuet och anger önskvärda framtida mål. En händelse som krigsutbrottet 1939 gavs till exempel olika mening, beroende
på vilken typ av historisk berättelse den skrevs in i. Var det en kris för ett
mänskligt frigörelseprojekt med ursprung i upplysningen och den franska revolutionen 1789? Eller var det beviset på den liberala demokratins
inneboende svaghet, en rättfärdig konsekvens av den hårda freden 1919,
och ett steg mot en kommande europeisk ”nyordning”? Var det djupast
sett en konsekvens av den avkristningsprocess som inletts med upplysningen? Eller innebar det den imperialistiska världsordningens sista inre strid, en sista urladdning mellan ett ”hungrigt” Tyskland och ett ”mätt”
England?
Ambitionen här är att både synliggöra de övergripande hållpunkter
som strukturerar de historiska berättelser som blir aktuella i denna undersökning, och att samtidigt försöka göra de många individuella variationerna mellan de olika författarna synliga. Till detta kommer det faktum att dessa berättelser hela tiden omformulerades i takt med att nya erfarenheter lades mellan nuet och det förflutna. Det är alltså fråga om en
sorts öppna berättelser där händelseutvecklingen hela tiden tolkades och
omtolkades i ljuset av olika uppfattningar om det förflutna och framtiden.
Historien om den liberala demokratin skrevs till exempel på olika sätt år
1933, 1939, 1945 och 1952. Det samma gäller tolkningarna av kristendomens
historia 1939 och 1953, och den sovjettrogna historieskrivning som ständigt
fick formuleras om i takt med landets byten av allianser under kriget.
En viktig fråga i undersökningen blir då att sätta fokus på de (ofta underförstådda) antaganden som gör det möjligt att tala om det för­flutna
· 16 ·
som historien om något, det som strukturerar anhopningar av förflutna
händelser till meningsfull historia. Om till exempel den kristna uppenbarelsen antas som måttet på mänsklighetens framsteg kan historien läsas som historien om människornas eventuella frälsning. Om klassanalysen tas som utgångspunkt blir historien en historia om klasskamp. Om
mänsklighetens rörelse mot frihet, lycka, förnuft och emancipation antas som måttet för framsteget kan vi läsa historien som en historia om
ett upplysningsprojekt. Den västerländska kulturen/vetenskapen/moralen har också med sin på en och samma gång universella och exkluderande karaktär ofta fått utgöra måttet på mänsklighetens framsteg, den
måttstock med vilken andra kulturers utvecklingsnivå har bedömts.
Häri ligger en spänning mellan de universaliserande anspråken i dessa berättelser, och de lokala, tidsbundna och partikulära utblickspunkter
varifrån de formuleras. I de sammanhang där en universell historieskrivning ställs i den politiska handlingens tjänst märks ofta ett sökande efter
historiska tecken: försök att utifrån lokala, partikulära händelser och utblickspunkter artikulera och tolka en mer övergripande historia, som till
exempel Frankrikes fall 1940 som ett tecken på slutet för 1789 års idéer,
Amerikas framsteg efter kriget som ett tecken på en ny upplysningstid,
och Berlinmurens fall 1989 som tecken på den liberala demokratins slutgiltiga seger. Det klassiska exemplet i detta sammanhang är Kants tolkning av entusiasmen inför den franska revolutionen 1789 som ett ”historiskt tecken” på mänsklighetens rörelse mot en högre moral i Striden
mellan fakulteterna (1798). De entusiastiska reaktionerna på revolutionshändelserna blev från Kants horisont den lokala och partikulära händelse som samtidigt bar vittnesbörd om den universella tendens han sökte –
vittnesbörd om ett högre moraliskt anlag hos människan, och möjligheten att läsa historien som historien om mänsklighetens moraliska framåtskridande.20
En ytterligare central och genomgående frågeställning i undersökningen är frågan om historien och subjektet. Frågan sönderfaller egent-
· 17 ·
ligen i två besläktade frågor: Vem, vilka, eller vad utgör historiens tänkta
subjekt? Hur förhåller sig definierandet av historien till definierandet av
människan? Som Michel Foucault har framhållit i sin kritik av den teleo­
logiska historiefilosofin, tycks varje sammanhängande, menings­givande
historia ha sitt omedelbara svar i ett motsvarande subjekt: en aktiv, självmedveten människa som också är denna historias skapare, och omvänt
– som har denna historia som den yttersta garanten för sin egen fasthet
och sitt självmedvetande.21 I det material som studeras här är dessa frågor sammanflätade. Försöken att ange ett mått för framsteget eller en
mening i historien löper hela tiden parallellt med försöken att ange ett
mått för människan, ge hennes existens en mening. Härtill kommer frågan om historiens subjekt: frågan om vem, vilka eller vad som driver historien framåt? Vilka är dess centrala gestalter? Vem, vilka eller vad är historien, historien om? Är det de fria, handlingskraftiga individerna? Är
det de förtryckta klasserna? Är det Västerlandet? Kristi ande? Eller som
i Kants fråga: ett människosläkte med ett högre moraliskt anlag?
Begreppen Västerlandet och upplysningen är centrala i undersökningen. Västerlandet kan sägas kvalificera sig som begrepp i den temporaliserade och politiserade mening som beskrivits ovan genom att inte bara
vara ett ord med en tydligt definierad referens, som i detta fall: ett visst
väl avgränsat geografiskt område. Tvärtom är det ett ord som genomkorsas av ett stort antal konkurrerande och ofta oförenliga berättelser, föreställningar och definitioner.22 Runt detta begrepp återkommer i materia­
let ständigt ett fält av moderna politisk-sociala grundbegrepp – Västerlandets kris, Västerlandet och framsteget, Västerlandet och upplysningen, och så vidare23 – som drar in nuet i en temporal rörelse, skriver in det
i en pågående historia. I detta ligger en viktig problematik: spänningen
mellan den på en och samma gång universella och partikulära karaktär
som häftar vid detta begrepp, och föreställningarna kring det. I det studerade materialet fungerar Västerlandet genomgående som den partikulära – den geografiskt och historiskt specifika – bäraren av en uppsättning
· 18 ·
ideal – det fria sanningssökandet, humanismen, idéerna om en mänsklighetens frihet, jämlikhet och broderskap, eller den universella kristna
människovärdestanken – som i sig tänks vara överhistoriska och normerande och eftersträvansvärda för mänskligheten som helhet. Västerlandet
fungerar på så vis ständigt som det givna historiska och geografiska centrumet, den partikulära utblickspunkt varifrån mänsklighetens historia
och framtidsutsikter kan bedömas som helhet och varifrån ett mått för
människan och framsteget kan identifieras. En speciell uppmärksamhet
kommer att ligga på denna spänning mellan universalism och partikularism, mellan dessa tänkta överhistoriska ideal och de lokala och historiskt specifika platser varifrån de uttalas. Fokus ligger här med andra ord
på kampen om detta begrepp; på de konkurrerande anspråken på att definiera dess innebörd, på de berättelser som tar form i anslutning till det.
Fokus kommer speciellt att ligga på föreställningarna om Västerlandet
som upplysningsprojektets specifika bärare.
I det material som undersöks finns en ständig upptagenhet både av
den historiska upplysningstiden, och det arv, de idémässiga impulser,
som antogs ha utgått ur denna epok. I försöken att göra nuet hanterbart
pågick en kamp för och mot detta tänkta arv, och om dess betydelse för
den egna samtiden. I materialet är dessa två aspekter av upplysningsbegreppet – epoken och idéarvet – sammanflätade. För att klargöra dynamiken i denna kamp kommer jag genomgående att skilja på ”upplysningen” som beteckning på en specifik historisk epok – låt oss säga ”upplysningstiden 1750–1789” – och ”upplysningsprojektet” som beteckning
på ett mer övergripande fenomen. Med Sven-Eric Liedman kommer
jag återkommande att tala om upplysningsprojektet i en mycket allmän
mening som en övergripande och bakomliggande föreställning om en
mänsklighetens strävan mot frihet, lycka och emancipation genom förnuftet. Upplysningsprojektet framstår på så vis som modernitetens viktigaste idémässiga representation. När jag i avhandlingen talar om modernitet gör jag det, då inget annat anges, i denna mycket vidsyftande
· 19 ·
koselleckska mening; strängt taget modernitet som en speciell form av
tidsupplevelse inom vilken mer specifika fenomen som brukar framhållas som moderna (vetenskapligt framåtskridande, politisk emancipation,
ekonomisk tillväxt och ökad institutionalisering/byråkratisering, et cetera) ryms. Vad det handlar om här är en linjär tidsuppfattning präglad av
framsteg, där det förflutna fattas som kvalitativt skiljt från nuet och där
nuet får sin glans i ljuset av olika föreställningar om framtiden.24
K äl lor, a vgr ä n sn in ga r o c h f or s kn i n gs lä ge
Undersökningen baserar sig på en systematisk genomgång av Dagens
Nyheters kultur- och ledarsidor under åren 1946–1953, där Tingsten var
en återkommande skribent och sedan chefredaktör 1946–1959. Till detta
har Tingstens övriga produktion – monografier, tidskriftsartiklar och liknande – under åren 1939–1953 gåtts igenom. Därtill har tematiskt relevanta arkiv i Sigtunastiftelsens klipparkiv, såväl som kompletterande sökningar i KB:s klipp- och handskriftsarkiv och i DN:s arkiv gjorts. Tingsten skrev under denna period ett stort antal osignerade ledar­artiklar.
Jag behandlar dessa som texter av Tingsten i de fall de finns arkiverade i Tingstens klipparkiv på KB eller i DN:s arkiv under ”Tingsten,
Herbert”.25 Enstaka årgångar av tidskrifterna Tiden, Vår lösen och Svensk
tidskrift samt ett antal dagstidningar har undersökts då det varit relevant
för kartläggningen av de aktuella debatterna. Av samma anledning har
några av de aktuella skribenternas brevsamlingar i KB:s och UUB:s arkiv undersökts. De tidsmässiga avgränsningarna 1939–1953 svarar ungefär
mot perioden mellan det andra världskrigets utbrott och Korea­kriget, vilket alltså täcker in det andra världskriget och det kalla krigets upptaktsskede. Det täcker också ungefär in tiden mellan Tingstens tal till försvar
för ”1789 års idéer”, 1940, och det sammanhang, 1952, då han lanserar sin
tes om den lyckade demokratin som dessa idéers förverkligande. Naturligtvis rymmer dessa som alla avgränsningar ett mått av godtycke, men
· 20 ·
fångar på ett tacksamt sätt in den kulturkritiska och historiefilosofiska
tematik i en krigets kontext som skisserats ovan: berättelsen om en historisk impuls rörelse från kris till utopi, från nederlag till seger. Avgränsningarna följs inte heller strikt. Ett antal relevanta verk och händelser
från tiden före 1939, och tiden efter 1953, dras in i undersökningen då det
varit relevant för analysen.
Av ovanstående torde framgå att avhandlingen inte i första hand studerar historiska framställningar av typen ”Min historiesyn” eller ”Västerlandets historia”. Av ovanstående diskussion torde också framgå att syftet inte heller är att studera historievetenskapens utveckling eller epistemologi, även om några fackhistoriker spelar viktiga roller i undersökningen. Vad som står i fokus är historien som meningsgivande politisk
och moralisk instans, som existentiellt ramverk, i en mer allmän kulturkritisk debatt. Källorna består i huvudsak av kortare texter: kultur- och
ledarartiklar, essäer, vetenskapliga uppsatser, debattskrifter. I majoriteten
av fallen handlar det inte heller om texter vars explicita syfte är att formulera någon historiesyn eller världshistoria. Tvärtom handlar det oftast
om texter som diskuterar andra ämnen (världskrisen, demokratin, ideo­
logierna, kristendomens uppgift, neutraliteten, USA:s roll efter kriget, et
cetera), men som lästa tillsammans bildar ett mönster som är väsentligt
för undersökningen.
Forskningen om tid, modernitet och historia är mycket omfattande.
Jag reser här inga anspråk på att greppa detta fält i hela dess omfattning,
utan vill bara inledningsvis nämna några av de verk som varit av betydelse för denna undersökning. Några artiklar av Koselleck, varav de flesta
finns återtryckta i samlingsvolymerna The Practice of Conceptual History
(2002) och Erfarenhet, tid och historia (2004), har varit betydelsefulla för
min förståelse av problematiken historia/modernitet/tid, och för analysen av några av de nyckelbegrepp som studeras. Det finns också numera
en ganska omfattande och vittförgrenad svensk forskning kring historio­
grafi och historiebruk. Här kan bara några av de studier som är aktuella
· 21 ·
i denna avhandling nämnas. Åsa Linderborgs Socialdemokraterna skriver
historia (2001) och Ulf Zanders Fornstora dagar, moderna tider (2001) har
genom sina tidsmässiga och tematiska överlappningar haft en viss betydelse för denna undersökning, vilket kommer att framgå i den löpande
texten. Här kan också Martin Wiklunds I det modernas landskap (2006)
nämnas. Här finns en likhet i själva frågeställningen, även om Wiklund
undersöker berättelser om Sverige tiden 1960–1990. En mer övergripande analys av den politisk-ideologiska debatten i Sverige under efterkrigstiden ges i Anders Frenanders Debattens vågor (1999). Ola Sigurdson anlägger i Den lyckliga filosofin (2000) ett bredare etisk-politiskt perspektiv
på en rad dominerande svenska samhällstänkare under efterkrigstiden,
däribland Tingsten.
Forskningen om de vidare aspekterna av Europas 1900-talshistoria är
– även om den avgränsas till frågorna om det andra världskriget, kulturkrisen och de intellektuella – mycket omfattande. På svenska finns dock
en god forskningsöversikt i Bernt Skovdahls Framstegstankens förfall?
(1996), där krisen för framstegstanken står i centrum, men som också anlägger en hel del vidare perspektiv. I detta sammanhang kan bara de verk
som haft en speciell betydelse för denna undersökning nämnas. W. Warren Wagars Good Tidings (1972) har varit ett återkommande referensverk,
genom sitt övergripande systematiska grepp på frågan om framstegstanken och dess kriser under 1900-talet. John Lukacs The Last Europe­
an War (1976) har varit viktig genom sina idéhistoriska perspektiv på kriget. Tony Judts Postwar (2005) tar ett liknande grepp om tiden efter kriget. Här kan Eric Hobsbawms Age of Extremes (1994) nämnas. Nils Runebys (red.) Framstegets arvtagare (1998) har bidragit till förståelsen av
tidens övergripande kontext. Greppet att läsa filosofi och kulturkritik i
en krigets kontext har också några viktiga föregångare inom svensk idéhistoria. Här vill jag speciellt framhålla Svante Nordins Filosofernas krig
(1998), Rebecka Lettevalls En europeisk kosmopolit (2001) och Michael
Azars Frihet, jämlikhet, brodermord (2001) och Sartres krig (2004). Enk-
· 22 ·
lare historiska och biografiska data är hämtade från Nationalencyklope­
dins nätupplaga (www.ne.se), då inget annat anges.
Vidare finns en omfattande tidigare forskning om majoriteten av avhandlingens centrala gestalter. I forskningen om Herbert Tingsten och
Ingemar Hedenius finns flera mer eller mindre polemiska, idéanalytiska
studier som teologerna Johan Lundborgs Ideologiernas och religionernas död
(1991) och När ateismen erövrade Sverige (2002). I Ola Sigurdsons Den lyck­
liga filosofin (2000) spelar Tingsten och Hedenius viktiga roller. Idéhistorikern Bernt Skovdahls avhandling Tingsten, totalitarismen och ideologier­
na (1992) är i stora delar en idéanalytisk studie av Tingstens ideologibegrepp. Evert Vedungs Det rationella politiska samtalet (1977) där Tingsten
spelar en viktig roll har varit viktig för Lundborg och Skovdahl. Lundborgs studie är ett försök att frilägga en underliggande tingstensk metod
i Tingstens ideologi- och religionskritiska praktik. Lundborg argumenterar för att Tingstens tes om ideologiernas död även rymmer en tes om religionernas död. Lundborgs Hedeniusstudie är mer öppet polemisk. Även
här dominerar det innehållsliga, idéanalytiska angreppssättet.26
Bernt Skovdahls avhandling Tingsten, totalitarismen och ideologier­
na (1992) är i första hand en idéanalytisk studie, där Tingstens ideologi­
begrepp står i centrum, och där 1960- och 1970-talens svenska ideologidebatt utgör en viktig utgångspunkt. Tillvägagångssättet är originellt. Utifrån ”en starkt expanderad närläsning” av en uppsats från 1941 identifieras
ett antal generella problem som uppsatsen antas ge uttryck för; frågan om
ideologiers sociala nytta, motsättningen mellan kunskapssociologisk relativism och metodologisk individualism i samhällsvetenskaperna, och frågan om totalitarismen och historiefilosofin. Skovdahl utför sedan en idéanalys, där graden av ”precision” och ”träffsäkerhet” i Tingstens analyser
av andra tänkare prövas. I centrum står frågan i vilken utsträckning Tingsten hade rätt eller inte, och om det fruktbara/problematiska i Tingstens
speciella ideologikritik.27 I och med att denna generella nivå står i cent­
rum, kretsar Skovdahls avhandling mycket kring samhällsvetenskapliga
· 23 ·
metoddiskussioner, varvat med utläggningar om internationella tänkare
som Max Weber, Karl Mannheim och H. Stuart Hughes, och skandinaviska samhällsvetare som Gunnar Myrdal, Jörgen Westerståhl och Evert
Vedung. Skovdahls avhandling har varit betydelsefull för denna undersökning främst genom analyserna av statsvetaren Tingstens ideologikritik under 1930- och 1940-talen. Dessa har utgjort en viktig bakgrund för
förståelsen av kulturkritikern Tingsten, vilken står i fokus här.
Alf W. Johanssons Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995), Kjell
Krantz Alf Ahlberg (1998) och Svante Nordins Ingemar Hedenius (2004) är
däremot mer utpräglat historiska och intellektuella biografier. Alf W. Johanssons studie behandlar Tingstens roll i den tidiga kalla kriget-debatten. Fokus ligger på Tingstens roll i den realpolitiska debatten, på antikommunismen, kampanjerna i DN mot socialdemokratin och socialiseringen och kampanjen för Nato-anslutning. Johanssons studie har varit
betydelse­full som bakgrund för förståelsen av Tingstens roll i den kulturdebatt som studeras i avhandlingen. I Kjell Krantz mycket närgångna och
detaljerade biografi över Alf Ahlberg står den reli­giöst engagerade folkbildaren i centrum, medan Ahlbergs filosofiska verksamhet är ganska frånvarande. Svante Nordins Hedeniusstudie är en heltäckande intellektuell
biografi där Ingemar Hedenius filosofiska och kulturkritiska praktik hela
tiden läses i ljuset av den upplevda historien: det inre livet, det yttre livet,
och den ständigt föränderliga historiska kontexten. Nordins studie har bidragit till förståelsen av Hedenius roll i de sammanhang som står i fokus
här. Här kan också Kristoffer Holts Publicisten Ivar Harrie (2007) nämnas
som ett intressant parallellfall till Tingsten under samma tid.
Arenor n a o c h a kt örer n a
Denna studie reser inga anspråk på att täcka in den svenska kulturdebatten som helhet under den period som studeras. I fokus står Herbert
Tingsten (1896–1973), Dagens Nyheter, och några av de tänkare som stän-
· 24 ·
digt figurerade i debatterna runt Tingsten och DN under de aktuella åren
1939–1953. Under åren 1935–1946 var Tingsten professor i statsvetenskap
vid Stockholms högskola, medlem i Socialdemokraterna och en väl etablerad kulturdebattör. Under dessa år skrev han regelbundet i DN och i
socialdemokratins idépolitiska tidskrift Tiden. I samband med krigsslutet 1945 deklarerade Tingsten sitt ”avfall” från SAP, och våren 1946 värvades han till liberala Dagens nyheter som chefredaktör. I rollen som chefredaktör för Sveriges största liberala dagstidning positionerade han sig
snabbt som en av den liberala oppositionens starkaste språkrör. Från sin
position som DN:s chefredaktör drev han sedan under dessa år kampanjer mot socialisering, mot monarki och statskyrka, för svensk natoanslutning, och senare under femtiotalet en lokal variant av tesen om ideologiernas död, liksom kampanjen för Israel, för svenska atomvapen, och
mycket annat.
Tingsten öppnade DN:s kultursidor för en bredare idé­debatt. Han
knöt snabbt ett antal mer eller mindre intellektuellt och politiskt närstående skribenter till tidningen, och försåg därmed dessa med en offentlig plattform varifrån de kunde verka under dessa år. Många av dessa
kom liksom Tingsten från den akademiska världen. Här kan till exempel
filo­soferna Ingemar Hedenius (1908–1982), och Anders Wedberg (1913–
1978), historikern Erik Lönnroth (1910–2002) och ekonomi­historikern
Eli Heckscher (1879–1952), och nationalekonomen Torsten Gårdlund
(1911–2003) som även var redaktör för Tiden 1939–1944 nämnas. Ingemar
Hedenius är förmodligen det främsta exemplet på denna nya vändning.
Tingsten försåg Hedenius med en medial plattform varifrån han på ett
mycket effektivt sätt kunde lyfta frågor och initiera debatter. Hedenius
inlägg i tro och vetande-debatten på kultursidan löpte till exempel parallellt med DN:s egen kampanj mot kyrkan på ledarsidan under samma
år. Hedenius engagerade sig även på Tingstens och DN:s sida i debatten
om den tredje ståndpunkten.28
Filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg (1892–1979) var också en åter-
· 25 ·
kommande medarbetare i DN under dessa år, men med en mer tvetydig position än Hedenius. Ahlberg sekonderade till exempel Tingsten
i debatten om den tredje ståndpunkten och i de samtida angreppen på
marxismen, men i andra sammanhang framträdde han framför allt som
en kristen humanist i opposition mot DN:s kampanjer mot kyrkan. I de
debatter om historia och religion som pågick i DN och i andra medier
under dessa år återkom förutom Heckscher och Lönnroth ett antal kristna historiker och kyrkomän, som biskoparna Manfred Björkquist (1884–
1985), Torsten Bohlin (1889–1950), och Anders Nygren (1890–1978), och
historikerna Karl-Gustaf Hildebrand (1911–2005) och Georg Landberg
(1897–1980). Dessa var skribenter i den kristna ekumeniska tidskriften
Vår lösen. Debatten fördes vidare med varierande intensitet i tidningar och tidskrifter som konservativa Svenska Dagbladet och Svensk tid­
skrift, och den frisinnade och frikyrkliga Svenska Morgonbladet. Kritikern och litteraturhistorikern Fredrik Böök (1883–1961) var sedan 1924 en
av Svenska Dagbladets bäst betalda medarbetare.29 Karl Vennberg (1910–
1995) var under åren 1946–1947 kulturredaktör för socialdemokratiska Af­
tontidningen, men även medarbetare i den socialistiska tidskriften Clar­
té. I SKP:s dagstidning Ny Dag tolkades världshändelserna kontinuerligt
uti­f rån ett kommunistiskt perspektiv.
Di sp osit io n
Denna undersökning kombinerar kronologiska och tematiska perspektiv. Avhandlingen består av 6 huvudkapitel, samt inledning och avslutning. Kapitel 1–3 följer varandra i en någorlunda tydlig kronologi genom
åren 1939–1945. Kapitel 4–5 utgör två parallella längdsnitt genom åren
1946–1953. Kapitel 6 är en exkurs där några nedslag i ett femtiotal som
egentligen ligger utanför avhandlingens tidsramar görs. I kapitel 7 diskuteras avhandlingens resultat och dess historiefilosofiska problematik
ur ett mer generellt perspektiv. Här aktualiseras avhandlingens tema ge-
· 26 ·
nom en fördjupad analys av relationen Tingsten/Fukuyama och de frågor om en underliggande tingstensk hegelianism som denna väcker. Varje kapitel har också ett eget tematiskt fokus. I kapitel 1, ”Västerlandet och
krisen för 1789 års idéer”, undersöks några av reaktionerna på det andra
världskrigets utbrott, och de historietolkningar som formulerades i detta läge. I centrum står några av de konkurrerande berättelser om Västerlandet, med Tingstens tal i centrum, som formuleras under åren 1939–43.
Syftet med detta kapitel är att etablera den kulturkritiska tematik som sedan kommer att vara resonansbotten genom resten av undersökningen.
I kapitel 2, ”Historien och nuet”, står Tingstens uppgörelser med Hegel
och Marx i skuggan av pakten mellan Sovjet och Nazityskland i Idékri­
tik (1941) i fokus. Syftet med detta kapitel är att presentera och analysera den tingstenska historiekritik (idékritiken, ideologikritiken) som liksom kulturkritiken är ett bärande tema i den fortsatta undersökningen. I
kapitel 3, ”Krigsslutet: framtidens värld”, undersöks några av reaktionerna på krigsslutet 1945 och de föreställningar om framtiden som knöts till
detta. Kapitel 3 etablerar också en tematisk övergång till kapitel 4–5. I kapitel 4, ”Gud i historien” och kapitel 5, ”Makt, frihet, historia: en ny upplysningstid”, görs två längdsnitt genom åren 1946–1953. I ”Gud i historien” studeras hur Tingstens berättelse om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt bryts mot kristna och kulturidealistiska perspektiv i ett antal debatter under dessa år. I ”Makt, frihet, historia: en ny upplysningstid”
analyseras hur en historieskrivning i anslutning till upplysningen aktiveras i debatterna om neutraliteten, det kalla kriget, och den tredje ståndpunkten. Kapitel 6, ”Utopins geografi” är en exkurs där några exempel på
Tingstens sökande efter en förverkligad utopi under femtiotalet undersöks. I kapitel 7 ”Historiens slut” summeras de viktigaste resultaten för en
avslutande diskussion kring avhandlingens övergripande historiefilosofiska frågeställningar.
· 27 ·
VÄ STER L AN DET, K RISEN
OC H 178 9 Å RS I DÉ ER
U
nder åren runt det andra världskrigets utbrott och upptaktsskede 1939–1941 upptog frågan om en eventuell Västerlandets
kris ett antal tongivande intellektuella i den svenska debatten.
Under dessa år hade Nazityskland initiativet och kunde efter en rad förkrossande segrar – Polen hösten 1939, Danmark, Nederländerna, Belgien,
Norge och Frankrike i april och maj 1940 – framstå som en möjlig slutgiltig segrare. Föreställningen om en västerländsk civilisation i kris var i
och för sig inte ny. Kristematiken var snarare en del av den allmänna diskursen från det första världskrigets utbrott 1914 och under mellankrigstiden. Det var en period där olika variationer på detta tema ständigt var i
omlopp: krisen för framstegstanken, demokratins kris, liberalismens kris,
vänsterns kris, humanismens kris, traditionens kris, de ekonomiska kriserna, och så vidare. Denna kristematik inbegrep också i många varianter
föreställningen om ett 1800-tal som tänktes ha utgjort Europas, borgerlighetens och den europeiska kulturens och civilisationens lyckosamma
århundrade. Under det andra världskrigets första år adderades hotet/löftet om en möjlig kommande nazitysk slutseger till denna tematik.1
Speciellt intressant för min undersökning är att denna ”Västerlandets
kris” inte bara uppfattades som en rumslig, geopolitisk kris, som krisen för
en viss mellanstatlig maktordning. Här väcktes ett antal frågor om Västerlandets historia och framtid. Vad vi tycks stå inför är en kris med rumsliga geopolitiska aspekter och en kris fattad som krisen för en historisk rörelse, en epok inför sitt möjliga slut. Den akuta samtida situationen framställdes återkommande i termer av kaos, ovisshet och andlig splittring.
Hotet om en nazitysk seger var i det sammanhang som står i fokus här
både ett explicit och underförstått tema, och gav en speciell innebörd åt
· 28 ·
frågorna: Vad är Västerlandet? Vad håller på att gå förlorat? Ett demokratiskt arv med rötterna i upplysningen och den franska revolutionen? Ett
kristet humanistiskt arv? Ett liberalt kapitalistiskt system? Vad ska komma istället? John Lukacs har skildrat något av den chock och ideologiska
förvirring som nationalsocialismen i allmänhet, och pakten mellan Tyskland och Sovjet sommaren 1939 i synnerhet, innebar i ett vidare europeiskt perspektiv. Den politiska höger-vänsterskala som i sig var en produkt
av franska revolutionen, verkade ha förlorat mycket av sin mening i ett läge där nazismens Tyskland ingått en pakt med kommunismens Sovjet. I
samtliga politiska grupperingar drog krafter åt olika håll: För eller emot
Tyskland? För eller emot England? För eller emot Sovjetunionen?2
I detta kapitel kommer visst fokus att ligga på de samrumsliga perspektiven, det vill säga den geopolitiska kris som krigsutbrottet innebar.
Men framför allt kommer en aspekt av det historikern Eric Hobsbawm
kallat ”ett ideologiskt inbördeskrig” i Europa att stå i centrum. Med andra
ord: ett krig mellan olika politiska system med konkurrerande anspråk på
att representera historien, det mänskliga frigörelseprojektet och framtiden. Vidare fanns det i det rådande läget inte heller någon skarp gräns
mellan de båda perspektiven. De olika nationalstaterna uppfattades till
exempel ofta som de historiska bärarna av olika idékomplex: Frankrike som upplysningens hemland, England som liberalismens, Tyskland
som romantikens/idealismens/historismens, Sovjetunionen som socialismens, etc. I ett svenskt sammanhang framhölls en lång freds- och samförståndstradition som ett specifikt historiskt särdrag, som angav en roll
och en uppgift för landet i detta krisläge.3
Parallellt med de historiska perspektiven – försöken att göra det rådande läget gripbart genom att peka ut dess historiska ursprung – återkom ständigt tankefiguren ’Europas nyordning’ i försöken att göra situationen begriplig. Talet om en nyordning var även ett centralt inslag i den
nazistiska propagandan. Debatten om en Europas nyordning associerades framför allt med den geopolitiska krisen; frågan om hur ett tänkt
· 29 ·
efter­krigseuropa skulle organiseras. Men talet om en kommande nyordning rymde också en underliggande temporal dimension, där nuets innebörd gjordes tydlig i förhållande till en tänkt framtida utveckling. Distinktionen ’gammalt/nytt’ Europa kunde användas för att upprätta en
hierarki där ”det nya” gavs företräde framför ”det gamla”. Åren 1939–1941
innebar detta vanligtvis visionen om ett ”nytt” Europa med Tyskland i
ledarrollen i motsats till ett ”gammalt” liberalt Europa under fransk och
brittisk ledning. Den fungerade i den nazistiska propagandan som en
uppmaning att bejaka en till synes oundviklig kommande utveckling, där
ett gammalt Europa framstod som för alltid förlorat. Men denna tanke­
figur har också likheter med vissa marxistiskt orienterade analyser av läget, där arbetarstaten Sovjetunionen tänktes stå klämd mellan två imperialistiska block: ett gammalt, ”mätt” England, och ett nytt, ”hungrigt”
Tyskland, men där Sovjetunionen i egenskap av ledare för arbetarklassen som historiskt subjekt representerade framtiden i en definitivare mening.4 I det svenska sammanhang som ska undersökas här fungerade olika föreställningar om upplysningen, den franska revolutionen, Napoleontiden och det efternapoleonska Europa 1815–1914 som projektionsytor,
som historiska paralleller för att göra nuet gripbart. Hitler framställdes
som en ny Napoleon, tiden 1815–1914 sågs nostalgiskt som ett lyckligt förlorat förflutet, det tyska anfallet på Ryssland 1941 jämfördes med det 1812,
och så vidare.
Kr i s e n f ö r 1 7 89 å r s id éer
Här ska inte frågan om en Västerlandets kris behandlas i alla sina aspekter. Denna undersökning begränsar sig till en specifik variant på denna
kristematik – talet om en kris för ”1789 års idéer” – och hur den tog sig
uttryck i debatten runt Herbert Tingsten under de första krigsåren. Det
faktum att den forna stormakten Frankrike hade kapitulerat på ett förödmjukande sätt i juni 1940 kunde, som John Lukacs visat, laddas med
· 30 ·
en symbolisk innebörd. Frankrike var upplysningens ’hemland’ och dess
nederlag kunde även tolkas som ett historiskt tecken på ett kommande
nederlag för 1789 års idéer. Detta var även något som den nazistiska propagandan framhöll. I oktober 1940 hävdade Vichyregimens ledare marskalk Philippe Pétain att historien präglats av våldsamma svängningar
mellan perioder av överdriven auktoritet och perioder av lika överdriven
frihet. Tiden var nu inne att lämna denna kvalfyllda process bakom sig
och skapa ett samhälle präglat av harmoni mellan dessa extremer, och
därför behövdes en fastare ledning och ett mer hierarkiskt Frankrike än
mellankrigstidens. Slagorden ”Frihet, jämlikhet, broderskap” ersattes av
”Arbete, familj, fosterland”.5
Vad som är speciellt intressant här är hur föreställningen om en kris
för 1789 års idéer också innebar en historisering av nuet, vilket synliggör
den problematik som står centrum för undersökningen. Redan den talhandling som låg i att beskriva samtiden i termer av ”en kris för 1789 års
idéer” innebär att en temporal dimension adderades till förståelsen av
nue­t. Den samtida krisen situerades så att säga historiskt genom att relateras till ett tänkt förflutet. Beroende på vilka uppfattningar som knöts
till detta förflutna och dess djupare innebörd, fick det också olika konsekvenser för sättet att förhålla sig till framtiden, och det är just dessa
aspekter som ska behandlas i detta kapitel. Tolkningarna av krisens innebörd och framtida konsekvenser varierade med andra ord, beroende på
vilken typ av historisk berättelse den skrevs in i. Den djupare innebörden
i det som ständigt åberopades som 1789 års idéer fick en instabil och relativ karaktär. Dessa idéer utgjorde en arena för konflikt, och deras innebörd var under förhandling. Var den samtida krisen ett resultat av en avkristningsprocess som inletts med upplysningen och den franska revolutionen? Eller var den en konsekvens av en hård och orättfärdig fred med
Tyskland 1919, och de liberala idéernas världshistoriska bankrutt? Eller
ett resultat av övermäktiga yttre hot i form av fascism och nazism?
Något av den förväntningshorisont – hotet (eller löftet) om en nazi­
· 31 ·
tysk seger – som präglade situationen, kan inledningsvis synliggöras med
ett exempel från Tingsten. Just en sådan brist på tydlig riktning och
ovisshet inför framtiden som beskrivits ovan kom till exempel till uttryck i Tingstens uppsats ”Problem i svensk demokrati. Några framtidslinjer” i Tiden 1941. I själva ämnesvalet låg ett sorts imperativ, en vilja att
ange en önskvärd riktning framåt: behovet av reformering av det kommunala självstyret, behovet av en översyn av relationen mellan politik
och förvaltning, värdet av en samlingsregering. Men trots uppsatsens
strikt statsvetenskapliga karaktär inleddes den med en reservation inför
själva uppgiften som sådan: ”Intet vore orimligare än att i dagens situation [våren 1941] söka göra några förutsägelser beträffande det svenska
styrelsesättets framtid. Till stor del beror denna på yttre faktorer, vilkas
betydelse under de närmaste åren icke kan bedömas.”6 Vad det handlade om här var en reservation som underförstått pekade långt utöver de
samtida problemen med den svenska demokratins formella organisation.
Antydningen om svårbedömda ”yttre faktorer” syftade självfallet i första
hand på det konkreta krigshotet. Sverige var våren 1941 omringat av tyska styrkor i Norge, Danmark och Polen. Men formuleringen kan också
läsas ihop med de större historiska perspektiv Tingsten anlagt på samtiden under krigsåren, där han hade framställt denna svenska demokrati som ett av de förnämsta exemplen på en utveckling som inletts med
upplysningen och de franska och amerikanska revolutionerna. Det samtida Sverige som utgjorde Tingstens egen utblickspunkt hade fått representera den plats där 1789 års idéer stod närmast ett förverkligande, men
vars framtid våren 1941 nu framstod som djupt oviss.7
Ambitionen i det följande är att undersöka kampen om begreppet
”1789 års idéer” i en rad exempel ur den svenska debatten de första krigsåren; genom Fredrik Bööks famösa tal vid Tegnérfesten i Lund hösten
1940, och genom Tingstens, Alf Ahlbergs, och Ingemar Hedenius reaktioner på Bööks tal. Här ska också reaktionerna från några teologer som
John Cullberg, Anders Nygren och Manfred Björkquist studeras, samt
· 32 ·
några kristna historiker som Georg Landberg och Karl-Gustaf Hildebrand. Gemensamt för dessa är att de alla kom att spela viktiga roller i
debatten runt Tingsten efter kriget. Bööks ställningstaganden för Tyskland under åberopande av ”Världshistorien” kom efter kriget att bli emblematiska för en viss typ av intellektuellt medlöperi och ovilja att ta entydig ställning8, och de blev också i sig en del av uppgörelserna med all
historiefilosofi överhuvudtaget efter kriget i Sverige, såväl som internationellt. Tingsten kom också att ställa teologer som Nygren och Cullberg (om uttrycket tillåts) inför historiens domstol för deras tvekan inför 1789 års idéer under kriget, i sina uppgörelser med den kristna historiefilosofin runt 1948–1953. Ahlberg och Hedenius som valde ”rätt” sida
under kriget genom sina tydliga ställningstaganden mot nazismen, kom
däremot att spela viktiga roller i kalla kriget-debatten runt Tingsten och
DN. Gemensamt för alla dessa exempel var även det ständiga åkallandet
av Västerlandet, upptagenheten av historien och ”1789 års idéer”.
Vidare kan framhållas att Tingsten i neutralitetsdebatten efter kriget skulle återkomma till denna valsituation även i kalla kriget-debatten.
Socialdemokratins agerande under krigsåren skulle – liksom Bööks och
vissa kyrkomäns – komma att få symbolisera den anpassning, väntan och
opportunism som Tingsten ställde mot sin egen entydiga identifikation
av USA som bäraren av 1789 års idéer, och anslutning till det västblock,
som för Tingsten i detta läge fick utgöra den geopolitiska synonymen till
det historisk-andliga Västerlandet. Den övergripande politiska ambitionen i Sverige hade redan från krigsutbrottet varit att hålla landet utanför
kriget, vilket statsministern och socialdemokraten Per Albin Hansson
slagit fast i ett tal den 1 september 1939. Hanssons utrikespolitiska strategi byggde på en enhetstanke där politisk splittring och utrikespolitiska förvecklingar till varje pris skulle undvikas. I december 1939 bildades
en samlingsregering bestående av socialdemokrater, högerpartister, folkpartister, bondeförbundare, men med kommunisterna utanför. Ambitionen var att tillfälligt bortse från inrikespolitiska motsättningar och till
· 33 ·
varje pris lotsa Sverige genom kriget.9 Under 1940 kom även Sveriges läge gradvis att bli alltmer trängt. Under våren 1940 skulle Tyskland ocku­
pera Norge och Danmark och i juni kapitulerade Frankrike. Som Alf W.
Johansson visat hade den svenska samlingsregeringen svårt att hantera
denna situation. Läget tycktes oöverblickbart, och Sverige beskrevs som
klämt i en tysk kniptång. Utrikesminister Christian Günther hade gjort
defaitistiska uttalanden internt i regeringen, och stämningen präglades
av allmän uppgivenhet och osäkerhet.10
Kr i s ten d o men , hist or ien o c h de t ö ve r h i s tor i s ka
Enligt historikern Sverker Oredsson intog den svenska kyrkan en ambivalent hållning gentemot Nazityskland: allt från ett fullkomligt omfamnade av ”det nya Tyskland” till en aktiv anti-nazism där nazismen fattades som själva negationen av det kristna arvet. Ärkebiskop Erling Eidem intog en försiktig (och troligen representativ) hållning, där skillnaden mellan religion och politik underströks, och officiella protester
mot Nazi­tyskland undveks, medan en eventuell opposition förlades till
ett privat plan och till personliga initiativ.11 Syftet här är inte att ringa in
någon gemensam underliggande kyrklig hållning till historien, nuet och
framtiden under denna tid. De exempel som i det följande kommer att
lyftas fram kan bara tjäna som exempel på individuella försök att förstå
det tänkta samtida krisläget utifrån kristna historieperspektiv, och kan på
så vis också illustrera något av den ambivalens som rymdes i fältet mella­n
de två extremer som Oredsson skisserat upp.
Med anledning av det 150-årsminne av den franska revolutionen 1789
som inföll just före krigsutbrottet påtalade historikern Georg Landberg
i den kristet ekumeniska tidskriften Vår lösen likheterna mellan revolutionsåret 1789 och det rådande världsläget. Arvet från den franska revolutionen präglade fortfarande samtiden. Oavsett om man tolkade revolutionen som en ödesdiger urspårning för den västerländska kulturen eller
· 34 ·
som en inspirerande frigörelseprocess, så tedde sig situationen lika svårtolkad och mångtydig nu som då. Landberg underströk att det var i kristider som dessa, snarare än i de lugna idylliska tiderna, som styrkan i den
kristna tron verkligen prövades.12 Tidskriftens chefredaktör, historikern
och poeten Karl-Gustaf Hildebrand, sökte efter ett hopp bortom de historiska perspektiven och den kris som präglade samtiden. Talet om Västerlandets undergång tedde sig realistisk i det rådande läget, men samtidigt måste den kristne sätta sitt hopp till någonting bortom historiens
förgänglighet, ”mot det som skall ske vid historiens slut”, Guds rättfärdiga dom, trösten, befrielsen.13 Landbergs och Hildebrands reaktioner är
illustrativa och rymmer flera teman som är värda att dröja vid. Båda utgick från nuet som en tid av uppbrott, ovisshet och tvivel inför den riktning som den profana, världsliga historien hade tagit. Båda sökte också
ett hopp i ett överhistoriskt perspektiv. Landberg framställde samtiden
som en prövningstid, och Hildebrand sökte sitt hopp i något överhistoriskt bortom historiens växlingar.
Men Vår lösen tillgrep också historiska perspektiv för att förstå den
ständigt skiftande världsutvecklingen. I en ledare med anledning av det
finska vinterkriget 1939–1940 korsades de geopolitiska och historiska
perspektiven, och här ställdes två konkurrerande historie­uppfattningar
mot varandra. Finlands oväntat framgångsrika motstånd kunde tolkas
som ett tecken på att Västerlandet trots allt inte var dömt av historie­n.
Vinterkriget hade enligt Vår lösen brutit den känsla av nedgång och andlig urvattning i Västerlandet som präglat samtiden, såväl som tidens
historiska fatalism: ”Den materialistiska historiesynen har av det enade Finlands försvar sönderskjutits och förintats. Teorien om Västerlandets inre förvissnande, om dess av ödet bestämda senilitet, har stupat vid
Suomussalmi.”14 Det finska vinterkriget slutade dock i mars 1940 med en
fred där Finland tvingats avträda de landområden som Sovjetunionen
ursprungligen hade gjort anspråk på.
Just detta spel mellan historiska och överhistoriska perspektiv för att
· 35 ·
förklara det rådande läget och ange en hållning mot framtiden präglade också biskoparna Anders Nygrens och John Cullbergs reaktioner. Vad
som utmärkte dessa var å ena sidan bilden av 1789 års idéer som just historiska och relativa, och å andra sidan Guds överhistoriska perspektiv. Här
fanns liksom hos Hildebrand och Landberg ett eskatologiskt tema; krisen som förlusten av en gammal världsordning, men också prövningens,
omvändelsens och pånyttfödelsens möjlighet.15 Dessa teman var tydliga i
några av de passager som Tingsten kom att hålla mot Nygren och Cullberg som bevis för deras bristande demokratiska sinnelag efter kriget. I
en artikel i Vår lösen våren 1938 underströk Nygren skillnaden mellan de
liberala frihetsidéerna och kristendomens speciella anspråk på frihet. Det
kunde inte vara kyrkans uppgift att ”träda in för 1789 års idéer, när dessa
börja vackla”. Kyrkans enda krav på den världsliga makten var enligt Nygren att fritt få fullgöra sin evangeliska uppgift.16 Cullberg argumenterade
på ett liknande sätt i en artikel samma höst, men tolkade tydligare än Nygren den världspolitiska utvecklingen som ett förebud om ”en ny världshistorisk epok” i barbariets tecken, bort från det kristna arvet såväl som
den liberala demokratin: ”Någon säger: Detta är blott en episod. Snart äro
vi kanske åter i demokrati och förnuft. – Jag tror det inte. Världshistorien
har gått runt ett hörn.”17 Precis i anslutning till krigsutbrottet 1939 frammanade Cullberg med en speciell tydlighet bilden av den samtida västerländska civilisationen som en övergående historisk epok, och kontrasterade detta korta perspektiv mot kristendomens eviga:
Det kan i själva verket starkt ifrågasättas, om den demokratiska västerländska
kulturen av i dag är något oförytterligt värde – i varje fall ur den Eviges synpunkt. [---] Säkert har Gud ett ”program”, en ”plan” med mänskligheten. Men
jag känner inte denna plan. Den är för svindlande hög. Gud är Gud, och jag är
människa. Jag har ingen aning om huruvida det är Guds plan att avvärja den
västerländska kulturens ragnarök.18
Manfred Björkquist, som Tingsten kom att attackera i debatten efter kriget, formulerade en liknande historieuppfattning i Gudstron och världs­
· 36 ·
krisen just vid krigsutbrottet. Även för Björkquist framstod samtiden
som en avgörande historisk brytningstid för den europeiska kulturen.
Det handlade om en situation där – med den typiskt moderna historiserande krisretoriken – nuet höll på att lösgöras från det förflutna, och
framtiden framstod som oviss:
Kunna vi ännu ens ana hela räckvidden av de avgörelser, som i dessa år bestämma över Europas öde? Förmå vi fullt ut fatta, att vi befinna oss i en av historiens stora flyttningstider, att vi stå inför risken att kanske för alltid lämna vår
andliga odlings gamla boplatser?19
I anslutning till detta formulerade Björkquist en historieskrivning som
i olika varianter återkom under kriget hos biskoparna Cullberg, Nygren
och Gustaf Aulén, och senare hos till exempel Alf Ahlberg, och som ständigt kom att återaktiveras i debatterna efter krigsslutet. Det handlade om
en historieskrivning där kristendomen angavs som kärnan i den västerländska kulturen, och därmed även som ursprunget till den västerländska humanismen och den liberala demokratin. Samtidigt pekades upplysningsprojektet (1789 års idéer, liberalismen, socialismen) ut som fröet till
en avkristningsprocess som i sig angavs som orsaken till den samtida andliga och politiska krisen.20 Den impuls som utgått från den franska revolutionen kunde tolkas som ett led i en mänsklig frigörelse- och humaniseringsprocess, men upplysningen representerade också sekulariseringen,
avkristningen av Västerlandet. Den liberala kapitalistiska demokratiska
ordningen tolkades gång på gång som orsaken till en rådande värdeförlust, en splittring och en atomisering av mänskligheten som en anhopning singulära individer, en mänsklighet som förlorat det enande fundament som den kristna läran om broderskapet och människovärdet tänktes utgöra.21 Just en sådan historieuppfattning – relativiseringen av 1789
års idéer, anspråken på att grunda den västerländska demokratin och humanismen i det kristna arvet – och de underliggande etiska och politiska
anspråk dessa tolkningar reste, kom Tingsten att ställa mot sin egen historiska berättelse efter kriget. I det akuta krigsläget 1940 var det däremot
· 37 ·
kulturkritikern Fredrik Böök som fick symbolisera kopplingen mellan
historiefilosofi och förräderi i det mer närliggande svenska sammanhanget. I det följande ska Bööks tal hösten 1940 och några av de reaktioner det
väckte analyseras just utifrån frågan om historiens roll som instans för
sanning och rätt. Schematiskt sett stod här Bööks radikala åkallanden av
”Världshistorien” som sin egen domare och de associationer med Tyskland som de väckte, mot försök att begripliggöra nuet genom åkallandet
av ett (borgerligt) liberalt (artonhundratals)arv under hot.
Vär ld shist or ien so m vä r ld sd o m s tol ( Fre dr i k Bö ök)
I oktober 1940 hade Böök bjudits in av Lunds studentkår för att hålla talet vid den årliga Tegnérfesten. Talet publicerades dagen därpå som en
understreckare i Svenska Dagbladet. Fredrik Böök hade en bakgrund som
en av mellankrigstidens dominerande intellektuella auktoriteter i Sverige. Han hade redan under Strindbergsfejden på 1910-talet positionerat
sig som kulturkonservativ och tagit ställning för nittiotalisterna. Sedan
1923 satt han i Svenska akademien. Böök hade i samband med det första
världskriget framträtt som en hängiven tysklandsvän, och nederlaget 1918
hade bara stärkt hans engagemang. Valet av Böök som festtalare 1940 var
kontroversiellt. Att ta ställning för Tyskland i Sverige 1940 var inte oproblematiskt, och efter att talet publicerats i Svenska Dagbladet tolkades det
omedelbart som ett underförstått ställningstagande av detta slag.22
Även om Bööks etisk-politiska position i detta läge rent innehållsligt låg mycket långt ifrån de kristna tänkare som behandlats ovan kan
några överensstämmelser vad det gäller formen, själva sättet att hantera
ett samtida krisläge historiskt, framhållas. Här fanns utgångspunkten i
antagandet om en samtida världshistorisk kris, bilden av krisen som en
brytningstid, som undergången för en gammal världsordning till förmån för en ny och okänd. Här fanns också de historiska parallellerna till
1800-talet. Här fanns spelet mellan lägre och högre historiska perspek-
· 38 ·
tiv: en relativisering av ”tidens idéer”, som ställdes mot ett högre, förklarande och dömande världshistoriskt perspektiv.
Vad som är speciellt intressant är att Bööks tal inte i sig innehöll några explicita ställningstaganden för Tyskland eller överhuvudtaget några
konkreta dagspolitiska referenser, förutom några inledande antydningar om grannar i nöd och Sveriges trängda läge. Till den yttre formen
handlade talet – som sammanhanget krävde – om Esaias Tegnér. Utöver
Bööks välkända sympatier för Tyskland måste det alltså ha varit någonting annat, som gjorde att det omedelbart uppfattades som en plädering
för underkastelse inför Tyskland; något i talets inre logik (åberopandet av
historien, bejakandet av utvecklingen, talet om tidens övergående idéer),
och den kontext i vilket det hölls (hösten 1940, efter Norges, Danmarks
och Frankrikes fall, och mitt under luftkriget mot England).23
Låt oss nu se hur denna historiserande rörelse fungerar hos Böök, hur
bestämningen av nuet som ett riktningslöst kaos, tiden för en världshistorisk kris, öppnade upp för föreställningen om den liberala demokratin
som historiskt relativ och övergående. I detta låg underförstått imperativet att gå en alternativ framtida ordning till mötes. Det handlar om något jag vill kalla en uppskjutandets logik, där nuets egentliga mening först
tänktes bli helt begriplig i efterhand, i den kommande historiens ljus.24
Talet hade till formen en närmast kalejdoskopisk karaktär, där historiefilosofiska resonemang blandades med antika referenser och antydda paralleller till den egna samtiden. Nero, Plutarchos, Fenrisulven och
Pascal flimrade förbi parallellt med Tegnér, Geijer, Napoleon och Hegel och med omskrivningar även Marx och Gud. Den kaotiska karaktären tycktes få ett svar i Bööks egen karaktäristik av den akuta samtidssituationen:
Jorden bävar under våra fötter, samhällsformerna upplöser sig och förvandlas inför våra ögon, maktens sekelgamla grundvalar sprängs, fördämningarna
bågnar och brister. Rättsåskådningar och doktriner, ideal, trosläror och värden,
som vi har vuxit upp med, tycks hotade till livet.25
· 39 ·
Böök frammanade bilden av den samtida situationen som ogripbar, ”ett
virrvarr, där ingen kan se handen framför sig”. Fram trädde bilden av ett
nu som tycktes hålla på att förlora den omedelbara kopplingen till det förflutna. Därmed framstod framtiden som oförutsägbar. Denna oförutsägbarhet utsträcks till ett principiellt historiefilosofiskt ställningstagande:
Den mänskliga klokheten har aldrig kunnat förutsäga framtiden, det får vi bekräftat om vi blickar tillbaka i historien, ty alla spådomar har visat sig fåfängliga, alla profeter falska. Det mönster, som jordanden väver i tidens susande
vävstol, har inget spanande öga förmått att överblicka.26
Bööks historiska perspektiv – talet om en samtida världshistorisk kris –
gjorde det i sin tur möjligt att relativisera den rådande politiska ordningen i västvärlden. Böök nämnde inte ”1789 års idéer”, men det han talade
om som ”tidens idéer” – parlamentarisk demokrati, frihandel, äganderätt,
vetenskaplighet, och så vidare – var starkt förknippat med dessa i deras liberala variant. Vad som skedde i Bööks tal var att dessa idéer framställdes
just som historiska och därmed instabila, relativa och övergående. Människan, det mänskliga, hävdade Böök,
är aldrig identisk med vissa tankesystem, trosläror och åskådningar. Det är
grovt bedrägeri, när humanismen, när de mänskliga värdena läggs under beslag, när de identifieras med parlamentarism eller frihandel eller enskild äganderätt eller demokrati eller vetenskaplig renlärighet […] Mänskligheten är
äldre än tidens idéer, och kommer också att överleva dem.27
I denna formulering blev relationen mellan historien och människan
synlig på ett sätt som hör ihop med frågan om den enskildes skuld och
ansvar i förhållande till historien, och som kom att aktualiseras i debatten
efter kriget. Böök frikopplade ”den sanna människonaturen” från dessa
till synes övergående och historiskt relativa idéer, för att istället uppmana åhörarna att bejaka en högre världshistorisk process, att invänta historiens eget ovissa domslut. Just denna hållning – att böja sig för historien – kom efter kriget att fattas som liktydig med anpassning och oppor­
· 40 ·
tunism, och ställas mot dem som så att säga gjort ett aktivt och individuellt val och tagit ställning för 1789 års idéer, i ett läge där det inte varit
opportunt, där dessa tycktes dömda av historien. I detta låg underförstått två möjliga tänkta individuella förhållningssätt; en anpasslig opportunism som böjer sig för makten och den kommande segraren, och en
fast karaktär som gör ett individuellt val i anslutning till en uppsättning
värderade idéer.
Böök opererade dock på flera nivåer. Bilden av en kaotisk samtid och
en världshistoria som var ogripbar i nuet och för den enskilda människan, varvades med historiska paralleller och uppfordrande exempel ur
1800-talet. Just genom dessa historiska exempel kunde Böök ange en
hållning, en riktning framåt, och peka ut en väg ut ur detta kaos. Böök hade valt att tala om Tegnérs förhållande till Napoleon. Exemplet Tegnér/
Napoleon öppnade upp för parallellerna till den franska revolutionen
och reaktionen, som ett sorts sedelärande historiskt exempel för samtiden. Böök utgick från ett konventionellt historiskt schema, där en ensidigt förnuftsorienterad upplysning fått sitt dialektiska svar i en dunkel
och kättersk romantik. I Bööks historieskrivning stod den unge Tegnér
precis i brytpunkten – i ”denna jäsande förvirring” – där dessa motsatser höll på att generera något nytt, och det blir Tegnér som lyckas smälta ihop upplysning och romantik till en ny och högre enhet:
Har jag orätt, eller ligger det inte en tröst och en uppmuntran gömd i den tanken, att så vild och kaotisk, så blodig och upprörd, så förvirrad och motsägelsefull var den tid som mötte den unge värmländske studenten, då han hösten
1799 kom till Lund, så lik vår egen; och ur all denna politiska och moraliska jäsning hämtade han näring och ingivelse till ett stort och härligt livsverk.28
Genom dessa uppfordrande historiska exempel på temat Tegnér/Napoleon kunde Böök också skapa en förväntan om det kommande som något bättre. Ur det begynnande 1800-talets kaos hade någonting större och
bättre fötts, och ur samtidens kaos kunde också en högre mänsklig ordning än den liberala demokratin komma.
· 41 ·
Bööks tal väckte omedelbart debatt efter att det publicerats i Svens­
ka Dagbladet. Den stora majoritetsopinionen tog ställning mot, men öppet tyskvänliga tidningar som Aftonbladet, Nya Dagligt Allehanda och
Helsingborgs Dagblad ställde sig mer positiva. I lundastudenternas tidning Lundagård frågade sig litteraturhistorikern Karl Fehrman om uppmaningen att gå i pakt med stormens demoner och svepas med av förändringens vind verkligen var det ideal samtidens studenter behövde.29
I understreckaren ”Historiefilosofi” (SvD 25/10 1940) utvecklade Böök
sin historieuppfattning med hänvisning till den schweiziske historikern
Jaco­b Burckhardt. Enligt Böök hade Burckhardt – liksom underförstått
Böök själv – haft en förmåga att på en och samma gång se det onda och
själlösa hos historiens ”stora män” (explicit Napoleon, underförstått Hitler), och samtidigt se dem som försynens redskap, som agenter för ett
hög­re historiskt förnuft.30
I broschyren Tyskt väsen och svensk lösen som utkom någon månad senare försökte Böök förklara ståndpunkterna från Tegnértalet. I Tyskt vä­
sen och svensk lösen återkom tesen om en världshistorisk kris och en ny
tidsålder. Men här fanns också en mer explicit och förklarande historieskrivning. Den liberala demokratins misslyckande under mellankrigstiden pekades här ut som orsaken till det rådande krisläget. De liberal­
demokratiska honnörsorden – demokrati, humanitet och internationalism – framstod enligt Böök i skuggan av Versaillesfreden som allt mer
urholkade och tomma, som instrument i underkuvandet av ett besegrat
Tyskland. Med denna historieskrivning kunde Böök tala om en ”de liberala idéernas världshistoriska bankrutt”, om ett ”hårt” samtida Tyskland
som den yttersta konsekvensen av denna utveckling.31
I det följande ska några reaktioner på Bööks tal studeras genom exem­
plen Herbert Tingsten, Alf Ahlberg och Ingemar Hedenius. Bland de
intellektuella som angrep Böök efter talet fick Tingstens tal tio dagar efter Bööks det största genomslaget.32 Gemensamt för de exempel som ska
studeras här var de uttryckliga ställningstagandena mot nazismen och
· 42 ·
den moraliska auktoritet det gav efter kriget. I Tingstens och Ahlbergs
retorik spelade referenserna till en uppsättning västerländska värderinga­r
– som också inbegrep mer eller mindre explicita historiska perspektiv –
en central roll: åkallandet av 1789 års idéer, av ett liberalt och ett humanistiskt arv, ett upplysningsarv, som fungerade normerande och angav ett
moraliskt alternativ till Bööks maningar att böja sig inför den pågående
världshistoriska utvecklingen.
Makten, friheten och 1789 års idéer (Herbert Tingsten)
Tingstens tal hölls i ett sammanhang – traditionell pompa, akademisk
högtidlighet – som liknade Bööks, nämligen recentiorsfesten vid Stockholms högskola den 15 oktober 1940, där Tingsten var professor. Detta tal
är också viktigt eftersom det rymde den mest utförliga formuleringen av
den historiska berättelse som är avhandlingens nav. Talet är ett speciellt
tydligt exempel på den typ av historisk berättelse med etisk-politiska implikationer som diskuterats ovan; ett försök att förklara nuet utifrån ett
tänkt förflutet, som också angav en hållning inför framtiden. Det finns
med andra ord anledning att dröja vid detta. Talet hade både karaktären
av ett försök att hantera en tänkt kris för 1789 års idéer genom att rekapitulera deras historia, och i en mer närliggande svensk kontext, bjuda
Böök motstånd genom formulerandet av en liberaldemokratisk motberättelse. Talet kan också ses som ett försök att lyfta fram en uppfordrande
historia om frihet, i ett läge då det låg nära till hands att resignera och att
böja sig för historien som en maktens, våldets och segrarnas historia.
Tingstens tal rymde både ett nostalgiskt tillbakablickande perspektiv
och en form av heroisk framåtblickande ansats. Liksom hos många andra
samtida skribenter fungerade 1800-talet som en projektionsyta för att göra nuet begripligt. Tingstens position som talare var i detta sammanhang
symptomatisk. I talet utpekades det samtida demokratiska Sverige som
den plats där de impulser som utgått från de amerikanska och franska
· 43 ·
revolutionerna tycktes närmast ett förverkligande. Tingsten talade med
andra ord från en högsta punkt varifrån en historisk utveckling kunde
bedömas, och en historisk berättelse om ett mänskligt frigörelseprojekt
med ursprung i upplysningen och de amerikanska och franska revolutionerna, och med den samtida svenska demokratin som en hittillsvarande
höjdpunkt, kunde friläggas. Till detta kom att Tingsten framställde detta frigörelseprojekt som ett i grunden liberalt projekt. Utgångspunkten
låg i att den moderna demokratin historiskt sett var en konsekvens av de
idémässiga impulser som utgått från upplysningen och de amerikanska
och franska revolutionerna, och att liberalismen utgjorde det idémässiga
centrumet i en utvecklingslinje från upplysningen till den samtida demokratin (ordet ”frihet” nämndes med olika avledningar 29 gånger, ”jämlikhet” 3 gånger, och ”broderskap” ingen). Givet dessa hörnstenar – upplysningen, 1789 års idéer, liberalismen, demokratin – kan Tingstens historiska berättelse just sägas vara en berättelse om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt, och det kommer också fortsättningsvis att benämnas så.
I detta ligger en intressant dubbelhet. Ytterst sett var talet en plädering för den enskilda människans frihet i ett läge där denna tycktes hotad
av diktaturernas massrörelser; kampen stod mellan friheten i meningen
individens fria liv och diktaturernas kollektivism. Men i talets struktur
låg också det ständiga åkallandet av en annan, vagare form av kollektiv –
en tradition, ett ”man”, ett ”vi”, ett arv, en gemenskap – som skaparen och
bäraren av, och garanten för, denna frihet. I detta låg även uppmaningen
att ansluta sig till de samtida bärarna av detta historiska arv för att säkra dess framtid.33 Spelet mellan dessa poler – mellan människan och historien, mellan den enskilda människans frihet som politikens mål och
den kollektiva berättelse som angav de yttre gränserna för samma frihet
– kom också att bli mer påtagligt efter kriget, i den valsituation som motsättningen USA/Sovjet tycktes ha framtvingat.
Talet inleddes med två långa citat ur den amerikanska oavhängighetsförklaringen 1776 och den franska rättighetsförklaringen 1789, där d­essa
· 44 ·
texter ur det förflutna i en mening gjordes samtida. Citaten kan läsas inte
bara som beskrivningar utan också som imperativ. De angav en definition
av människan och samhället, men pekade även ut en historia att knyta an
till och ett önskvärt framtida mål att sträva efter. Människan definierades som en naturlig varelse med en uppsättning okränkbara rättig­heter;
rätten till liv, frihet och strävan efter lycka, rätten till egendom och rätts­
säkerhet. Vidare formuleringen av folksuveräniteten, folket som maktens
yttersta konstituerande instans, och den negativa definitionen av frihet
som den enskilde medborgarens rätt att själv forma sitt liv.34
Talet rörde sig sedan framåt genom ett 1800-tal, där ett vagt kollektiv
– ett ”man”, som i avslutningen skulle övergå i ett ”vi” när Tingsten vände sig direkt till de församlade studenterna – representerade den historiska rörelse mot frihet, upplysning, förnuft och demokrati, som kulminerat i Tingstens eget samtida Sverige, ett samhälle som tagit formen av
”en fri enhet av olika medborgargrupper”:
Man ville börja om på nytt, man trodde människan av naturen vara ägnad att förverkliga ett gott liv, som hon genom fördomar och institutioner hindrades att realisera. [---] Nu gick man motsatt väg mot förut: man föreställde sig ett samhälle, där styrelsen var svag, ett samhälle av utpräglad individualistisk karaktär, men
tänkte sig samtidigt, att frihetens belöning inte skulle ges åt den enskilde utan åt
släktena. [---] I dessa människor, i vilka man tidigare sett endast varelser, som i
ett framtida liv skulle belönas för sina uppoffringar i det nuvarande, såg man nu
en mänsklighet, möjlig att lyckliggöra, och vägen var i stort sett frihetens väg.
Det gällde den politiska friheten, styrelse genom folket, likaväl som den ekonomiska och sociala friheten, en begränsad styrelse. [---] Man föreställde sig, att
inga väsentliga olikheter funnos mellan de olika folkgrupperna, man tänkte sig,
att alla skulle bli i det väsentliga jämlika med lika uppfostran och lika möjligheter. [---] Nu som i alla tider, i alla situationer, kunna vi naturligtvis konstatera,
att det finns en motsättning mellan de ideal, som propageras, och de handlingar, som utföras. Men det väsentliga var, att man i det hela bekände sig till samma tro. Det var en tro, som kan sägas innebära en modifierad, en från sina mest
påtagliga överdrifter frigjord liberalism. Man tänkte sig fortfarande allmänt ett
mänskligt framsteg under förnuftets hägn. [---] I den värdegemenskap, varom
jag nu talar, framstår individens lycka och frihet såsom mål för staten.35
· 45 ·
Det finns något paradoxalt i detta åkallande av ett ”man”, en dubbelhet
som kommer att uppmärksammas genom den fortsatta undersökningen, både i den fortsatta uppgörelsen med Hegel och Marx under kriget,
och i uppgörelserna med den kristna historiefilosofin och i kalla krigetdebatten efter kriget. När Tingsten definierade den liberala demokratin
mot dess fiender, definierades diktaturen just i termer av ideologisk historieanvändning och kollektivism. Den liberala demokratin definierades
omvänt genom den enskilda människans frihet och friheten från historien och utopierna som tvingande kollektiva politiska instanser. Men
samtidigt skrevs denna liberala demokrati in i en historisk berättelse med
etisk-politiska implikationer, där en vag form av kollektiv – ett ”man” –
fungerade som subjekt. Det handlar om en kollektiv historisk berättelse
– ett normerande och uppfordrande upplysningsarv – vars mål var den
enskilda människans frihet, men som samtidigt också skulle komma att
definiera ramarna för, dra upp de yttre gränserna för, denna frihet.
I en historieskrivning i skarp kontrast mot några av de kristna perspektiv som skildrats ovan framställdes dessa fri- och rättighetsförklaringar som kulmen på en utveckling som i sin tur tänktes vara ”en väldig
reaktion” på en äldre uppfattning om människan och samhället; en religiös medeltida världsbild där jordelivet uppfattades som något underordnat, en förberedelse inför den yttersta domen. Det handlade om en statisk, hierarkisk samhällsordning där tanken på jordiska framsteg, en immanent mänsklighet i rörelse mot en bättre värld, var frånvarande.36
Mot denna kristna uppfattning ställdes den franska revolutionens tro
på förnuftet. Det mänskliga frigörelseprojektet framställdes som en gradvis befrielse från de fördomar och institutioner som hindrade framstegen mot ett realiserande av denna fria förnuftiga mänsklighet. Mot tidigare samhällssystem där ”staten i detalj bestämt människornas plats i den
sociala hierarkin”, ställdes idén om ”ett samhälle, där styrelsen var svag,
ett samhälle av utpräglad individualistisk karaktär”, men också ett samhälle i den samlade framtida mänskliga lyckans tjänst. Vägen var frihe-
· 46 ·
tens väg: politisk frihet, folkstyre, ekonomisk och social frihet, begränsad
statsmakt, och internationellt en strävan efter fred mellan folken, frihandel och universalism. Här framträdde vidare det jag fortsättningsvis kommer att kalla en försoningstanke: föreställningen om ett mänskligt fri­
görelseprojekt lett av förnuftet, där målet var en enad mänsklighet i fred
och frihet, och en försoning i meningen ideologiernas och de konkurrerande världsbildernas upplösning i en gemenskap, ett gemensamt sätt att
se, tänka och handla, under det som identifierats som 1789 års idéer.37
Mot en yttre fond, där den efternapoleonska tiden 1815–1914 markerade en ständig utveckling mot fred, kulturell utveckling, vetenskapliga
framsteg, ökat välstånd och ekonomisk utjämning och etablerandet av
parlamentarisk demokrati i land efter land, växte i Tingstens historieskrivning en ny värdegemenskap fram, som ersatte den värdegemenskap
i religionens hägn som präglat den förmoderna samhällsordningen. Det
handlade om en tro ”som kan sägas innebära en modifierad, en från sina mest påtagliga överdrifter frigjord liberalism. Man tänkte sig fortfarande allmänt ett mänskligt framsteg under förnuftets hägn.” Förnuftet
och framstegstron hade ersatt religionen som det västerländska projektets grundläggande etos. Tingsten pekade ut den samtida svenska demokratin som ett av ”de förnämsta exemplen” på en sådan försoningstanke,
”en fri enhet av olika medborgargrupper”.38
Tingsten talade utifrån en rådande högsta punkt längs denna utvecklingslinje, en högsta punkt varifrån han kunde artikulera en mer övergripande historia, som syftade till att göra nuet begripligt, ange en hållning och peka ut en riktning mot en önskvärd framtid. Men utifrån denna samtida utblickspunkt framstod nu framtiden som djupt oviss. Tingsten talade om en ”ny väldig ideologisk brytning i Västerlandet”, där de
totalitära idéer som utmanat den tradition som utgått från 1789 års idéer
var på frammarsch, om politiska rörelser som återinsatt kollektivet i olika varianter (rasen, klassen) som politikens subjekt. I detta låg underförstått också frågan om vad som skulle utgöra historiens subjekt. Mot en
· 47 ·
historieskrivning där de enskilda människornas lycka utgjorde måttet på
framsteget, ställdes – med Böök som aktuellt motexempel – en historieuppfattning där människorna i sig var underkastade ett större subjekt:
historien själv.39
I Tingstens tal går det att läsa in en dynamik mellan försöken att ange
ett mått för framsteget som i sin tur angav ett önskvärt etisk-politiskt
mått för människan. Mot det liberaldemokratiska upplysningsprojektet och dess tänkta gemenskap av fria individer ställdes marxismens och
fasc­ismens kollektivism. Denna kollektivism innebar för Tingsten idén
om individen som ett medel i kampen för någonting större: individen
som underkastad en större historisk rörelse. Mot definitionen av människan som en fri individ med en uppsättning givna och okränkbara rättigheter ställdes antagandet om en totalitär tro på möjligheten att förvandla människorna. Denna idé tänktes i sin tur ha lett till ett förakt för
några av fri- och rättighetsförklaringarnas grundläggande värden: humaniteten, toleransen, tron på den fria debatten, det rationella politiska
samtalet och kompromissen.40
Men i det rådande läget hösten 1940 uttryckte Tingsten ändå reserva­
tioner mot den optimistiska människouppfattning som tänktes ha utgått ur upplysningen. I ljuset av de samtida diktaturernas framgångar hade denna tro blivit problematisk: ”Tanken på det förnuftiga övervägandets betydelse, på debattens värde, på omöjligheten att förvandla männi­
skorna, som varit så stark tidigare, ha vi måst modifiera. Man måste, hur
man än ställer sig, erkänna, att här öppnats nya perspektiv.”41 I det akuta samtida läget tycktes Tingsten famla inför dessa nya perspektiv. Vad
som fanns kvar att hålla fast vid 1940 var en uppmaning att välja vilken
människa man vill vara. Vad han till sist uppmanade åhörarna till var just
att övervinna den fruktan som präglade situationen, och underkasta de
kommande alternativen – valet mellan en liberaldemokratisk tradition
och dess fiender – en fri prövning.42
Med hänvisning till J. G. Fichtes berömda yttrande om att valet mel-
· 48 ·
lan filosofier och världsåskådningar inte kunde vara en fråga om bevisbarhet, utan ytterst sett måste handla om vilken människa man är, uppmanade Tingsten åhörarna att våga fatta ståndpunkt, att välja tro i fri
prövning, i motsats till ett val som skulle inneburit en underkastelse inför
historien själv, dess kommande dom. Det var i denna avslutande vändning som Tingsten inte längre talade om ett man, utan mer direkt adresserade de sympatiserande åhörarna som ett ”vi”:
Vi tro, att historien är segrarnas historia. Jag tror likväl, att även för oss en fast
hållning utifrån en vald ståndpunkt är möjlig. Vi stödjas av en stark nationell
tradition, på vars framtid vi förtrösta. Vi stödjas av en intellektuell och moralisk tradition, vars personliga betydelse ingen skepsis kan utplåna.43
Vad som sker i denna avslutning är intressant. Mot Böök måste Tingsten avvisa historien som etisk-politisk instans, en garant för sanning och
rätt: det vi kallar historia, är ”segrarnas” historia. Åberopandet av historien blir en form av maktutövning, förbunden med en viss politisk agenda.
Å andra sidan måste Tingsten till slut vädja till åhörarna att ansluta sig
till den intellektuella och moraliska ”tradition” vars historia han just tecknat. Detta tal, som i allt väsentligt hade haft karaktären av en meningsgivande historia, avslutades med en plädering mot tron på historien, mot
försynen, och mänsklighetens nödvändiga framåtskridande. Tegnérs religiösa 1800-talsliberalism, som Tingsten framhållit mot Bööks hjältekult, hade visserligen varit hedervärd och sporrat till mod och goda handlingar, men hösten 1940 var det inte längre möjligt att tro på ”någon Gud,
som belönar uppoffringen” eller någon ”historia” som i efterhand skulle
ge upprättelse för samtida förbrytelser. 44
I det följande kommer något av den dubbelhet som påtalats ovan i olika
variationer – identifierandet av historien som en form av maktinstans, friheten som den enskildes frihet från historien och utopierna, parallellt med
det ständiga åkallandet av ett eget uppfordrande historiskt arv – undersökas genom Tingstens tänkande under dessa år. Som antytts i inledningen ska jag visa hur Tingstens skeptiska anti-utopiska och a­nti-i­deologiska
· 49 ·
(och i någon mening anti-historicistiska) hållning är tätt sammanvävd med
en egen historisk berättelse med egna etisk-politiska implikationer.
Den historiska berättelse som tog form i talet till Stockholms studenter hösten 1940 återkom explicit, antydd och underförstådd som ett
sorts strukturerande ramverk i Tingstens politiska praktik under efterkrigstiden, och kom att återberättas och omformuleras i takt med det förändrade världsläget. I detta låg även ett ständigt sökande efter historiska tecken: sökandet efter frihetens, framstegets och upplysningens samtida bärare (England? Frankrike? Sverige? USA?). Och vidare en försoningstanke som bara funnits antydd i talet 1940, men som gradvis skulle
komma att bli mer accentuerad under efterkrigstiden: ett sökande efter de platser, de händelser, de löften, som bar vittnesbörd om en möjlig
kommande försoning i hägnet av 1789 års idéer (Sverige 1941? USA 1948?
Sverige 1952? Israel 1956?).
Ett f ör lor a t b or ger ligt å r hundr ade
Till dem som liksom Tingsten tog ställning mot nazismen under de första krigsåren hörde filosofen Alf Ahlberg och ekonomhistorikern Eli
Heckscher. Heckscher stod Tingsten nära personligt och politiskt, och
kom efter kriget att sekondera Tingsten i en rad debatter i Dagens Nyhe­
ter. Alf Ahlberg var liksom Heckscher en återkommande DN-skribent
och aktiv i kalla kriget-debatten efter kriget. Ahlberg och Heckscher är
också intressanta för sitt försvar för ett borgerligt, liberalt 1800-talsarv
under samma år. I några försök att begripliggöra den samtida situationen
tillgrep de även en historieskrivning som liknade Tingstens, där 1800-talet framstod som Västerlandets lyckosamma århundrade, en förebildlig
förlorad epok att knyta an till och söka kraft ur i det rådande krisläget.
Eli Heckscher gjorde i ett tal till Handelshögskolans recentiorer strax
efter krigsutbrottet ett försök att fixera Västerlandets kärnvärden i en speciell form av individualism och rättskänsla. 1800-talet, menade Heck-
· 50 ·
scher, representerade en andlig och materiell revolution utan motsvarighet i mänsklighetens historia, en kombination av objektiv rätt och individuell frihet som skapat en kulturutveckling utan motstycke. Utvecklingen i Tyskland (och underförstått Sovjetunionen) framstod för Heckscher
som den absoluta negationen av dessa värden. Mot diktaturernas mass­
rörelser ville Heckscher ställa individualismen och den objektiva rätten,
en kultur av fria individer i fri samlevnad under en gemensamt omfattad, objektiv rätt, som den västerländska kulturens grundbestämning. Till
detta kopplade Heckscher också en historieuppfattning där de fria individernas insatser hela tiden drivit utvecklingen framåt, och där 1800-talet
fick representera en ”andlig revolution” som ”individualismens århundrade” där dessa historiska krafter fått komma till sin fulla rätt, en utveckling
som nu alltså stod under hot. Heckschers tal mynnade ut i en plädering för
frihet, där friheten kanske i större utsträckning än hos Tingsten fattades
som ekonomisk frihet: ”Hur det än må förhålla sig, tror jag icke Västerlandets historia under 1800-talet tillåter mer än en slutsats. Fritt näringsliv, fritt tänkande, fria människor – de tre äro oupplösligt förenade.”45
Om Heckscher betonat den ekonomiska friheten, framhöll Ahlberg
i Varför svenska folket reagerar (1941) istället kristendomen som ett specifikt västerländskt särdrag, som en oavvislig del av det västerländska arv
som tycktes stå under hot. I en historieskrivning som liknade Tingstens
och Heckschers, representerade den borgerliga liberala 1800-talsepoken
utvecklingens höjdpunkt:
Det världshistoriska exemplet framför andra på sambandet mellan frihet och
kulturutveckling är emellertid för oss det väldiga uppsving på alla områden,
som det liberala genombrottet under 1800-talet medförde. Många hårda, föraktfulla och även tanklösa domar ha fällts över detta liberala skede. Det finns
heller icke ringaste anledning att fördölja, att många och svåra missförhållanden doldes under en lysande yta. Men det kommer icke det faktum vid, att
under denna epok, som frigjorde alla den europeiska människans skaparkrafter, ett uppsving skedde på alla livsområden, vartill historien icke känner något motstycke.46
· 51 ·
Men om det liberala 1800-talet i Tingstens och Heckschers historieskrivning fått utgöra fredens, frihetens och framstegets stora epok, fick
denna utveckling hos Ahlberg en mer dubbel karaktär, där detta frigörelseprojekt samtidigt rymde fröet till sin totala negation i form av nationalsocialismen. Det handlade med andra ord om en historieskrivning
som låg nära den som exemplifierats bland kyrkliga företrädare som till
exempel Cullberg och Björkquist, även om Ahlberg tilldelade liberalismen en positiv roll som saknades hos dessa. Det kristna arv som försett
Västerlandet med en fast rättsordning hade underminerats, och ”världshistorien själv” hade dragit konsekvenserna: den ”stora kris, som vi nu genomleva, ter sig som en katastrofal splittring på alla livsområden. Europa som politisk enhet har upphört att finnas till och man är i färd med
att ersätta den med en ’nyordning’, byggd på fysisk tvångsmakt och skapad genom tvång.”47
Ingen kan stå likgiltig inför detta skådespel. Även den, som själv icke är troende kristen, måste ju dock ha klart för sig, att hela den västerländska kulturen eller vad man hittills förstått därmed är oupplösligt förbunden med kristendomen och vilar på dess traditioner. Vi veta icke hur framtiden skulle gestalta sig efter en total seger för nationalsocialismen. [---] Ett är säkert – för
den västerländska kulturen i ordets gängse mening skulle den betyda en katastrof. Den vore inte bara slutet på det liberala, borgerliga skedet i Europa utan
på hela den epok, som tog sin början med den kristna tideräkning, enligt vilken vi nu räkna år 1941.48
Denna vilja att förklara Västerlandets kris genom förlusten av ett kristet arv skulle ständigt komma att föras fram från kristet håll i debatten
efter kriget. Den historieskrivning som låg i ett sådant antagande – att
upplysningen och händelserna 1789 markerade inledningen på ett förfall som fått sin logiska slutpunkt i det andra världskrigets katastrofer
– s­kulle komma att brytas mot Tingstens historiska berättelse om ett
mänskligt frigörelseprojekt i opposition mot religionens auktoritet. I det
rådande läget överskuggade dock det nazistiska hotet sådana motsättningar. Ahlberg reagerade liksom Tingsten snabbt på Bööks tal och i en
· 52 ·
liknande and­a. Ahlberg tog fasta på det faktum att Böök karaktäriserat
sin position som en ”relativ humanism”, och satte likhetstecken mellan
denna relativism och opportunism. Mot Bööks uppmaningar att bejaka
en kvalfull historisk omvälvningsprocess ställde Ahlberg istället en historieuppfattning49 där det prometiska trotset, tron trots allt, i motsats till
opportunismen och underkastelsen, gav historien mening. Att till varje
pris hålla fast vid Västerlandets grundläggande värden var det avgörande i den rådande situationen.50
Histor ien, det et iska valet o c h d e n
enski ld a mä n n iska n (In gemar H e de n i u s )
Ingemar Hedenius var vid tiden för krigsutbrottet docent i filosofi i Uppsala, och till skillnad från de äldre Tingsten, Heckscher och Ahlberg, låg
han i flera perioder inkallad i beredskapstjänst under kriget. Hede­nius
Böök-kritik formulerades inom ramen för det moralfilosofiska arbetet
Om rätt och moral (1941), som senare har fått något av status som ett portalverk för den svenska efterkrigsfilosofin, likväl som Hedenius egentliga genombrott som filosof i den svenska offentligheten.51 Här ska inte detta verk behandlas i alla dess aspekter, men något ska sägas om den
tematik kring frågan om historien och den enskilda människans ansvar
som det aktualiserade. I Hedenius angrepp på Böök fanns inte Tingstens, Ahlbergs och Heckschers historiska perspektiv, inga åkallanden
av något stort historiskt förflutet, inga uppfordrande maningar att ansluta sig till några 1789 års idéer, eller någon specifik västerländsk kulturtradition. Tvärtom präglades Om rätt och moral av en resignerad skepsis,
där alla övergripande världsbilder verkade ha rasat samman, och den enskilda människan tycktes utlämnad åt sig själv. I några ironiska inledande formuleringar i uppsatsen ”Rättmedvetandet på glid” distanserade sig
Hedenius uttryckligen från det samtida talet om en rättsmedvetandets
”kris” i Europa. Denna typ av formuleringar implicerade enligt Hedenius
· 53 ·
att frågan gällde någonting ”stort och präktigt” – ”den europeiska människans öde” – och att samtiden markerade någon slags brytpunkt mellan
en gammal rättsordning och någonting nytt och högre. Här valde Hedenius istället den närmast slangbetonade formuleringen om ett rättsmedvetande ”på glid”, samtidigt som han avvisade alla försök att finna några
”djupare” orsaker till den rådande situationen.52
I Om rätt och moral fanns en vilja att freda den enskilda människan och
hennes politiska och moraliska autonomi från historien och utopierna
som normerande instanser för sanning och rätt. Men i detta låg också en
ambition att identifiera andra och legitima rättesnören för ett moraliskt
handlande. Bööks åkallanden av världshistorien framstod för Hedenius
som symptom på någonting större. Bööks glidningar mellan en konkret
samtida verklighet, och en högre världshistorisk nivå härstammade enligt Hedenius ”från ett för marxismen och nazismen gemensamt stamträd, den romantiska historiefilosofien.” Här pekades Hegel ut som den
gemensamma historisk-andliga grundvalen för en historiefilosofi som
tänktes utgöra de samtida diktaturernas filosofiska fundament. ”I Hegels
redan för sin tid ovetenskapliga metafysik ingår bland annat den tanken,
att en läras sanning består i lärans egenskap att vara fordrad av den historiska utvecklingen.”53 Mot bilden av historien som diktaturens instans
för sanning och rätt ställde Hedenius en etisk hållning som bara erkände vetenskapen och det sunda förnuftet som rättesnören. Kärnan i denna maxim var att vi bör tro att våra påståenden är sanna och våra resonemang förnuftiga – i den mening att de inte strider mot vetenskapens rådande ståndpunkt eller det egna förnuftiga omdömet – när vi lägger dem
till grund för viktiga beslut.54
Följden av Hedenius sanningskrav blev en sorts atomism, där alla
typer av övergripande världsbilder, all tro på meningsbärande historia,
religiös försoning, nödvändiga framsteg, etc, underkändes. Hedenius
framstår på så vis som mer radikal i sitt avvisande av historien som meningsbärande instans än Böök-kritiker som till exempel Tingsten. Här
· 54 ·
fanns inget explicit åkallande av något hotat arv eller någon hotad värde­
gemenskap att ansluta till. Efter att den newtonska mekaniken raserats
av den moderna fysiken kunde inte heller längre naturvetenskapen förse
människan med någon enhetlig världsbild. Kvar efter att alla världsförklaringar rasat samman blev en form av skepticism där inga sådana ramverk längre kunde ge mening eller legitimera vissa val framför andra; den
rationelle upplyste individen var utlämnad åt den rådande vetenskapliga
ståndpunkten, sig själv och sitt eget omdöme. Den ”normala” vetenskapens samtida ståndpunkt bildade här resterna av ett större ramverk, men
utan att kunna peka ut något föregivet mål för utvecklingen eller ange
någon fast och sammanhängande livsåskådning.55 I Om rätt och moral rasade alla enhetliga världsbilder samman, all tro på nödvändiga framsteg
och uppåtgående kulturutveckling avvisades. Historien verkade i Hedenius framställning lösas upp i atomer56:
Den newtonska mekanikens världsbild, som låg till grund för äldre generationers naturvetenskapliga materialism, har raserats av den moderna fysiken utan att efterträdas av någon ny helhetsbild. Den gamla borgerliga eller socialistiska fritänkaroptimismen framstår också som fullkomligt ogrundad inför
ett modernt betraktelsesätt. Kristendomens förtröstan på Guds rättvisa och på
evigheten kunna icke längre utbytas mot några irreligiösa förhoppningar på en
i stort sett uppåtgående kulturutveckling.57
Här avvisades inte bara den kristna eskatologin och socialismens och liberalismens sekulära framstegstro utan även tron på vetenskapens förmåga att ge en enhetlig världsbild präglad av framsteg:
Livet kommer att domna bort på detta klot, emedan de fysiska förutsättningarna för dess bestånd så småningom komma att försvinna; antagligen.
Icke heller detta tämligen sannolika antagande kan emellertid ge stöd för någon mera omfattande livsåskådning, av låt oss säga pessimistisk färgning. Det
eventuella borttynandet kommer ju att gå så ytterligt långsamt och är ju ännu
så ytterligt avlägset. Allt hänger på vad som kommer att hända dessförinnan,
t.ex. inom de närmaste tio tusen åren. Och därom kunna vi icke göra oss några grundade åsikter, i stort sett.58
· 55 ·
Artonhundratalets tro på den mänskliga kulturens nödvändiga andliga
och materiella utveckling framstod för Hedenius 1941 som otänkbar. Fokus låg på den närvarande situationen. Framtiden betraktades med en resignerad skepsis. Vad vetenskapen – i motsats till den kristna eskatologin
och den naiva framstegstron i dess sekulära varianter – kunde säga om
den mänskliga kulturens utveckling och framtid, var i stort sett bara att
planeten skulle komma att överleva den andliga kulturen.
E x ku r s: E lin Wä gn er
En radikalt annorlunda historiesyn – som pekade ut helt andra orsaker
till det rådande krisläget, och anvisade en helt annan väg in i framtiden
– men som Tingsten och Hedenius skulle vara förvånansvärt tysta om
under och efter kriget var den som tog form i Elin Wägners Väckar­klocka
(1941) som annars rönte stor uppmärksamhet i Sverige. Wägner formulerade en historieskrivning där hon bland annat argumenterade för förekomsten av ett ursprungligt matriarkat som en tidig historisk samhällsform. Utifrån detta formulerade hon en djupgående kritik av Västerlandet som rymde en framstegskritisk historiesyn. Wägners historiesyn utgick från tesen att all historieskrivning sker ur någon form av bestämd
synvinkel eller intresse parat med insikten om den befintliga historieskrivningen som en manlig historia. Den historielöshet som omgett den
kvinnliga delen av mänskligheten försvårade dess möjligheter till politisk
handling. I detta låg vidare ansatsen att genom en omläsning av historien
peka på möjliga alternativa vägar in i framtiden, en framtids­vision präglad av miljömedvetenhet, fred och avskaffat patriarkat.59 Wägners histo-
riefilosofi synliggör en rad aspekter och frågor som för en nutida läsare kan te sig uppenbara att ställa till historien men som inte hade någon
central roll i debatten runt Tingsten under den tid som studeras här. Just
denna frånvaro kan i sig ses som en illustration av det historiskt bundna
och partikulära i Tingstens utblickspunkt under dessa år, speciellt med
· 56 ·
tanke på den sprängkraft Wägners frågor skulle få från och med 1960talet.60 Men det är som sagt en annan historia som ligger utanför de tidsmässiga ramarna för denna undersökning.
Syftet med detta kapitel har varit att skissera upp några historie­
filosofiska positioner runt Tingsten under de första krigsåren. Samtlig­a
skribenter – med Wägner som talande undantag – kom att spela viktiga roller i debatten runt Tingsten under åren efter kriget. Hedenius kom
att bli Tingstens ständige vapendragare i angreppen på den kristna (historie)filosofin i tro och vetande-debatten. Biskoparna Nygren, Cullberg
och Björkquist samt de troende historikerna Landberg, Hildebrand och
Heckscher skulle Tingsten komma att möta i debatterna om kristendomen och historien som kommer att behandlas i kapitel 4. Hedenius deltog
även i debatten om den tredje ståndpunkten där frågorna om makten, historien och den enskilda människans frihet var centrala. Alf Ahlberg spelade viktiga roller i båda dessa debatter, ofta med argument hämtade från
världshistoriska perspektiv. Bööks ställningstagande för Tyskland under
åberopande av ”Världshistorien” väckte efter kriget frågan om anpassning,
undfallenhet och medlöperi som kommer att behandlas i kapitel 5. Bööks
positiva inställning till Hegels och Marx historiefilosofier såväl som till
Nazityskland passade också väl in i den tes om Hegel som den moderna
diktaturens hovfilosof, som kommer att behandlas i nästa kapitel.
· 57 ·
HISTORIEN O C H N U ET
P
akten mellan Sovjetunionen och Nazityskland 1939 satte frågan om ett eventuellt gemensamt ursprung för de politiska system som utmanat den liberala demokratin – nazism, fascism och
kommunism – i blixtbelysning. Den fick ofta karaktären av en förklarande händelse där de föreställningar om fascismens, nazismens och kommunismens gemensamma historisk-andliga ursprung, som funnits mer
eller mindre uttalade tidigare, kunde fixeras till en historisk berättelse om totalitarismen. Den tyske filosofen G.W.F. Hegel kom här i olika
sammanhang att identifieras som ett filosofiskt ursprung till dessa system, deras gemensamma rot. Den hegelska historiefilosofin kom i detta
sammanhang att symbolisera identifikationen mellan makt och rätt, och
historien som en segrarnas historia. I receptionen framträdde bilden av
en deterministisk, totaliserande historiefilosofi där den enskilda männi­
skan tycktes upplösas i ett oöverblickbart historiskt drama, där våldet och
makten utgjorde de enda konstanterna.1 Några betydelsefulla verk som
– trots olikheterna i övrigt – mot bakgrund av 1930- och 1940-talens erfarenheter formulerade en djupgående kritik av tron på en totaliserande
historia bortom de enskilda människornas historier, tillkom under dessa
krigsår. Här kan till exempel Karl Poppers The Open Society and Its Ene­
mies (1945) och The Poverty of Historicism (1957) och i en svensk kontext
Herbert Tingstens Idékritik (1941) och Ingemar Hedenius Om rätt och
moral (1941) nämnas. I Max Horkheimers och Theodor Adornos Dialek­
tik der Aufklärung (1944) som skrevs i amerikansk exil under kriget, lokaliserades upplysningsprojektets kris till dess egen kärna, en vilja till totalisering och kontroll av mänsklighetens angelägenheter. Framstegstron
framstod för Horkheimer och Adorno som en form av glömska av förflutna lidanden, och den historiefilosofi som satte förnuftet och fri­heten
· 58 ·
som sina mått, som ett bedrägeri.2 Ekonomen och filosofen Friedrich
A. Hayeks The Road to Serfdom (1944) drev tesen om ett gemensamt ursprung för nazism och kommunism, och präglades av en vilja att återuppväcka ett tänkt förlorat 1800-talsliberalt arv som ställdes mot dessa.3
Karl Popper arbetade under kriget i exil i Nya Zeeland med den studie som 1944 skulle komma ut som The Open Society and Its Enemies, där
Platon, Hegel och Marx pekas ut som det totalitära tänkandets historiska ursprung. Trots att kriget inte nämns i boken erkände Popper i förordet till en senare upplaga att Tysklands invasion av Österrike 1938 varit
den akuta utlösande faktorn bakom arbetet. Popper beskrev senare boken
som sin ”krigsinsats”. Åren 1944–1945 publicerade han de tre uppsatser i
tidskriften Economica som efter kriget skulle komma ut som The Pover­
ty of Historicism (1957), där de principiella argumenten mot den historicism han associerat med dessa tänkare inskärptes. The Poverty of Histori­
cism tillägnades retroaktivt 1957 ”de otaliga män och kvinnor av alla trosläror, nationaliteter och raser som fallit offer för den fascistiska och kommunistiska tron på obevekliga historiska lagar”.4
Här kan flera frågor om nuets historiefilosofiska status väckas. Till att
börja med kan man här peka på en rent kronologisk samtidighet; ett antal verk om ett västerländskt upplysningsprojekt i kris, som alla tar form
under loppet av några få krigsår. Med Foucault kan vidare framhållas hur
upplysningen, utifrån en speciell förståelse av nuet som kvalitativt skiljt
från det förflutna, tycks ha varit den första epok som givit sig själv ett
namn, en historisk uppgift, med en speciell form av frågande: Vad är detta
nu? Vad är denna upplysning som vi deltar i?5 Givet Foucault kan situationen de första krigsåren istället läsas omvänt, som en andra ändpunkt: som
frågan ”Vad innebär detta nu? Hur hamnade vi här?” Om vi istället följer
Koselleck ställs vi inför en liknande komplex situation; ett sammanhang
där de begrepp som enligt Koselleck sätter ord på den moderna tidserfarenheten – ”Historien” och ”Framsteget” – framstod som allt mer problematiska, och tron på dem kom allt mer explicit att ifrågasättas.6
· 59 ·
Alla dessa teman – identifierandet av Hegels historiefilosofi som diktaturernas gemensamma historisk-andliga ursprung, upplevelsen av det
egna nuets oklara status i förhållande till historien, och kritiken av tron
på en totaliserande och meningsfull historia – ska i detta kapitel studeras genom Tingstens Idékritik och några andra närliggande exempel från
krigsåren. Tingsten tycktes här vilja kritisera historiefilosofin från en position utanför de pågående ideologiska striderna, från en vetenskapligt
ideologikritisk utblickspunkt fredad från diktaturernas mytologi, en position varifrån denna mytologi kunde vederläggas rationellt. Syftet med
detta kapitel är dock att visa att denna ansats i sig rymde en uppsättning egna etisk-politiska implikationer: att den antiideologiska idékritiken hela tiden spelade i två olika register – ett rationellt vetenskapligt,
och ett etisk-politiskt – som samtidigt var sammanflätade. Och att den
rymde sin egen historieskrivning. Tingstens ideologikritik tog väsentligen form genom en vändning bakåt. Ytterst sett var den ett försök att förstå det samtida läget genom att söka dess tänkta historiska rötter i upplysningen, i de amerikanska och franska revolutionerna och i 1800-talets politiska historia. Idékritik formulerade därmed en historia. Denna
dubbelhet kan uttryckas i termer av det Nietzsche kallat kritisk respektive monumentalisk historia. Idékritik hade karaktären av kritisk historia
i den meningen att den utifrån ett samtida nödläge med hänvisning till
rationalism och vetenskap angrep ett tänkt tyngande irrationellt arv med
negativ inverkan på samtiden. Men genom denna destruerande rörelse
röjde Idékritik samtidigt vägen för resandet av ett nytt historiskt monument, en ny historieskrivning.
”Hi s tor ien o c h n uet ”:
en deba t t på S t o c k ho lms hö gs kola 1 9 43
Den problematiska relationen mellan historien och nuet upptog även
svenska fackhistoriker vid denna tid. Den 25–30 januari 1943 anordna-
· 60 ·
de kursverksamheten vid Stockholms högskola, där Tingsten var professor, seminarieserien ”Historien och nuet” om historieundervisningens
mål och metoder. Här dryftades frågor som det påstådda ointresset för
historia hos den samtida allmänheten, frågan om vi kan lära av historien, historiens nytta och legitimitet, dess förmåga att begripliggöra nuet,
och givetvis även historieämnets vetenskapliga status, allt i skuggan av
det pågående världskriget. Vad som är speciellt intressant här är kanske
historiens problematiska status som politisk instans, som flera av deltagarna berörde. Bland de medverkande fanns historikerna Eli Heckscher,
Nils Ahnlund, Erik Lönnroth och Georg Landberg, som Tingsten kom
att möta i flera debatter under åren efter kriget. Heckscher kommenterade evenemanget i Dagens Nyheter och framhävde då den tes om historiens relevans för nuet, som han och Tingsten återkommande hade förfäktat på högskolan. Heckscher hade noterat att historiens plats både i
undervisning, forskning och i samhället i allmänhet var på tillbakagång
i det rådande läget. Med hänvisning till Tingsten menade Heckscher att
detta knappast berodde på att historieforskningen i sig stagnerat, utan
de i sig mycket kompetenta historikernas bristande koppling till nutiden,
deras oförmåga att uppfatta sin verksamhet som ett sätt att begripliggöra
nue­t. Heckscher menade att den historiska forskningen mer måste ”inriktas på uppgifter som förmå ge perspektiv på nutidens problem och visa nutidens rötter i det förflutna.”7
Professorn i historia Erik Lönnroth noterade i sitt anförande ”Historien och aktualitetskravet” att historieintresset, som tidigare haft en universell karaktär för den bildade allmänheten, nu ”fått något traditionsbundet över sig”. Men Lönnroth framhöll även att historievetenskapen
hamnat i ett slags tomrum efter att det traditionella historiska kausalbegreppet gradvis upplösts, samtidigt som de positivistiska försöken att ge
historievetenskapen ett nytt kausalbegrepp, liknande naturvetenskapens,
hade misslyckats:
· 61 ·
Historien kan inte längre tillhandahålla någon förklaring av hur skeendet
fungerar, dess diskussion av sitt kausalproblem är kaotisk. Och när historien,
trots en väldig produktion av specialavhandlingar, inte kan förklara hur skeendet fungerar, börjar den helt naturligt förlora i intresse för allmänheten. Historiens lärdomar kunna inte längre tillämpas. [---] Man håller sig till det närvarandes rötter i det allra närmaste förflutna och till sådana åskådningar, som
förefalla att ge någon slags lagbundenhet åt världens gång.8
Lönnroth såg också att denna upplösning av det historiska kausalbegreppet och historievetenskapens påföljande ”hjälplöshet”, fått akuta konsekvenser i samtiden:
Det är värt att lägga märke till, att denna upplösning har banat väg för mäktiga tendenser att över huvud taget frånkänna historien möjlighet att meddela objektiv kunskap. Så sker från olika utgångspunkter inom de nazistiska och
bolsjevikiska historieskolorna, där man vill underordna historien under den
politiska propagandan. Dessa riktningar lägga ohämmat fram förklaringar till
historiens utvecklingsgång: rasen, hjältemyten eller de sociala klassernas kamp
och successiva revolutionära framträngande.9
När historievetenskapen inte längre kan ”förklara det förflutna och belysa nutiden med det förflutnas erfarenhet, så träder propagandamyten in
i dess ställe”. Enligt Lönnroth låg den samtida historievetenskapens stora uppgift just i att ta strid mot propagandamyterna, men detta förutsatte
att återerövra anspråken på att kunna klargöra historiska orsakssamband.
Historikerna måste återigen våga ta tag i synteserna och de stora sammanfattande perspektiven, problematiseringen, uppvärdera det historiska tankearbetet, och inte retirera in i specialforskningens avskildhet.10
Seminarieserien på Stockholms högskola avslutades med professorn
i historia Nils Ahnlunds föreläsning ”Historien och nuet”. Politiskt var
Ahnlund konservativ. Under kriget hade han engagerat sig för Finlands
sak, och även tagit ställning mot nazismen.11 Även Ahnlund framhöll enligt Svenska Dagbladets utsände, att varje tid ser med sina ögon på historien, att ”nuets analogier” måste vara fundament för varje historikers tankeverksamhet och att historien därför måste vara underkastad en fort­
· 62 ·
löpande revision. Med hänvisning till den tyske teologen Ernst Troeltsch
framhöll Ahnlund att förståelsen av samtiden egentligen är all histo­rias
mål. Ahnlund framhöll liksom Lönnroth att det historiska intresset förutsätter historiska synteser, och att detta krav inte mötts av de samtida
fackhistorikerna. Ahnlund talade med hänvisning till den italienske filo­
sofen Benedetto Croce om samtidens ”antihistorism”, i meningen förfallet för det historiska sinnet i Europa. I ”Historien och nuet” var Geijer
och Croce de auktoriteter som försåg Ahnlund med argument för historiens betydelse: två tänkare som identifierat friheten som historiens
grundbegrepp.12 Ahnlunds hänvisningar till Croce är intressanta, eftersom de erbjöd ett alternativ till den samtida bilden av Hegel som totalitarismens hovfilosof: en hegelläsning som satte friheten, snarare än makten i centrum för historien. Här fanns en uppburen samtida intellektuell
som både profilerat sig som hegelian, anti-fascist, och borgerlig liberal. I
sin sena historiefilosofi hade Croce – i likhet med flera av de tänkare som
är aktuella här – framställt det borgerliga 1800-talet som den tid då den
mänskliga friheten stått närmast ett förverkligande; historien framstod
som en kamp mellan friheten och dess fiender, och fascisterna i Croces
eget samtida Italien representerade det senare.13
I det Geijercitat från 1811 som Ahnlund valt att avsluta sin föreläsning med för att illustrera friheten som historiens grundbestämning,
löpte den geijerska betoningen av personligheten samman med något
större, något allmänt. ”Fosterlandet” fungerade här som ett sammanhållande och meningsgivande ramverk, som även angav ett mått för människan genom åkallandet av patriotismen. Ahnlunds avslutning kan läsas som ett konservativt alternativ till Tingstens berättelse om demokratin och dess ursprung i 1789 års idéer i talet 1940 – ett ramverk som angav en hållning i nuet, i riktning mot framtiden:
Vad är det för intresse, som gör historisk sanning till mer än likgiltig mening?
Detta intresse är intresset för frihet; och då frihet som verklig energi endast
kan finnas hos den som erkänner andras frihet, och som höjer sig till själva
· 63 ·
i­déen om frihet som den ledande principen i mänsklighetens bemödanden, så
är detta intresse ej enskilt, utan är intresset för frihetens sak i hela världen. Det
är så sant som det sannaste: blott patrioten, som för samhällsordningen vill leva och dö, tror på en fäderneslandets historia, har ett fädernesland, ej blott för
ögonblicket, utan i forntid och framtid.14
S tatsvet en sk a p en i d emokr a t i n s tjä n s t
(Her b er t T in gst en )
I uppsatsen ”Statsvetenskapliga arbetsuppgifter” (1940) hade Tingsten
tilldelat den samtida statsvetenskapen uppgifter som låg nära de Lönnroth ville ge historievetenskapen 1943: att vara ett värn mot politisk propaganda och mytbildning. Tingsten påtalade här ett samband mellan
den moderna statskunskapens uppkomst och de liberala och demokratiska strömningar som präglat hela ”den västerländska kulturkretsen” under den tidiga mellankrigstiden, och som fortfarande dominerade i Sverige och i de anglosaxiska länderna. Det Tingsten beskrev var
en deskriptiv och analytisk vetenskap som hade tagit form i en krets av
liberal­demokratiska stater under mellankrigstiden, där den kunnat verka fri från statlig och religiös inblandning. Mot detta ställde Tingsten
en värderande och dogmatisk statslära med ursprung i Platon, Thomas
av Aquino, Rousseau och Hegel, som tänktes ha fått ett extremt samtida
uttryck i de kommunistiska, fascistiska och nazistiska staterna, där statskunskapen blivit ett instrument för att rättfärdiga diktaturen. Dessa moderna diktaturer utgjorde på punkt efter punkt en negation av de liberala
principer som tänktes ha utgjort demokratins fundament. Deras statsläror tedde sig enligt Tingsten mer som politiska ideologier än som vetenskaplig forskning, även om någon absolut gräns inte gick att dra mellan
det strikt empiriska och de normerande, dogmatiska angreppssätten.15
I ljuset av att den värdegemenskap som demokratin tänktes ha vilat
på hade fallit sönder under mellankrigstiden och att demokratin h­ade
· 64 ·
h­amnat i kris, hade statskunskapen ställts inför nya och djupare problemställningar. Här framhöll Tingsten behovet av en ideologikritik, där
statskunskapen skulle tilldelas en intellektuell ”bevakningsuppgift”, som
ett värn mot de irrationella och principiellt antirationalistiska strömningar som präglade samtiden. Genom att kritisera och analysera ohållbara och ideologiskt verksamma föreställningar i samtiden kunde statskunskapen därmed bidra till att dämpa de irrationella föreställningarnas
slagkraft och medverka till ett rationellare politiskt meningsutbyte.16
Tingsten hade kritiserat den svenska statskunskapen för att vara för
ensidigt inriktad på historisk-genetiska perspektiv, och pläderade för en
ideologikritik som angrep ideologierna som läror. Statskunskapen skull­e
med denna ideologikritik pröva deras sakinnehåll, deras påståenden om
verkligheten och deras logiska hållbarhet. Tingstens ideologikritiska
praktik hade ifrågasatts av statsvetaren och den blivande högerriksdagsmannen Gunnar Heckscher under samma tid. Heckscher hade hävdat
att Tingstens grepp att kritisera ideologiers innehållsliga aspekter hotade forskningens objektivitet och vette mot ett otillåtet värderande. Mot
denna påstått värderande ideologikritik framhöll Heckscher istället de
historiskt kontextualiserande och genetiska perspektiven – viljan att förstå, snarare än att kritisera – som forskningens uppgift.17 Mot Heckschers
utgångspunkt, där historien så att säga blev normerande för den samtida statskunskapens förståelse av det förflutna, stod Tingstens anspråk på
att utifrån en samtida utblickspunkt fritt kunna bedöma förflutna ideologier, utan förpliktande hänsyn till det historiska ramverket.18 Där historien fick utgöra den normerande instansen för förståelsen av ideologierna i Heckschers vetenskapliga praktik, fungerade Tingstens ideologikritik på motsatt sätt. Den blev istället i sig den samtida måttstock
utifrån vilken den politiska idéhistorien kunde bedömas. Tingstens idékritiska perspektiv fungerade här på en och samma gång som en metod
i opposition mot de historiska perspektiven, och som en sorts transhistorisk måttstock, själva måttet för bedömningen av den politiska idéhis-
· 65 ·
torien. Idékritiken kunde på så sätt förse historien med en riktning och
peka ut dess önskvärda mål. Den form av statsvetenskap i den liberala
demokratins tjänst som Tingsten pläderat för fungerade på ett liknande
sätt. Genom att sätta sig över de historiska betraktelsesätten och insistera på en rent rationell auktoritet distanserade sig Tingsten från historien som auktoritet och normerande instans, samtidigt som han just kunde bedöma den politiska historien med idékritiken som måttstock, och
därmed peka ut en önskvärd riktning för denna historia.
I Idékritik omsattes denna ideologikritik i praktiken på ett kanske tydligare sätt än i tidigare statsvetenskapliga studier. Tingsten formulerade
en vetenskaplig-metodologisk historiekritik som riktade sig mot historiefilosofiska antaganden om historisk teleologi, historisk nödvändighet, möjligheten av historiska prognoser och antaganden av kollektiva
och överindividuella historiska subjekt. Men i och med att Hegel identifierades som ursprunget, både till denna form av historiefilosofi och till
de samtida totalitära ideologierna, fick den också politiska konsekvenser.
Diktaturen associerades med historisk mytbildning och utopiska framtidsvisioner, med tron på en totaliserande historia och tron på en nödvändig historisk utveckling, liksom med antaganden om kollektiva historiska subjekt, bortom de enskilda människorna.
Tidigare forskning har identifierat två metodologiska aspekter av
Tingstens ideologikritik, som är värda att dröja vid en aning, eftersom de
kastar ljus över Tingstens historieuppfattning: en metodologisk individualism och en så kallad anti-historicism. Den metodologiska individualism som Tingstens idékritik tänktes utgå från erkände bara de enskilda individerna som giltiga politiska subjekt och deras medvetna och explicita ställningstaganden – dokumenterade yttranden och sociologiskt
mätbara opinioner – som giltiga sociala entiteter. Samtidigt underkändes
alla kollektiva entiteter som inte ytterst sett kunde reduceras till observerbara fakta. Alla antaganden om ”omedvetna” eller ”objektiva” intressen
(rasers, klassers, nationers, etc) avvisades som metafysiska, illusoriska och
· 66 ·
bestämda av andra motiv än de vetenskapliga.19 Det ”anti-historicistiska”
momentet i Tingstens ideologikritiska praktik låg i antagandet om (den
statsvetenskaplige) forskarens rätt att fritt få kritisera förflutna idéer utan
hänsyn till historisk genes och kontext.20 Skovdahl har påtalat likheterna
med Poppers The Open Society and Its Enemies, som kom ut vid krigsslutet. Här kan bara några övergripande överensstämmelser framhållas: det
gemensamma identifierandet av Hegels och Marx skuld, och associationerna mellan historisk determinism/överindividuella historiska subjekt/
totaliseringsanspråk/utopism, och diktatur.21 En liknande överensstämmelse kan ses i fallet Hedenius Om rätt och moral. Här fanns samma utpekande av Hegels historiefilosofi som de samtida diktaturernas andliga
ursprung, och av Marx som dess kommunistiske förmedlare. Här fanns
underkännandet av historien som en instans för sanning och rätt. Här
fanns viljan att freda nuet från historien och de tvingande framtidsvisionerna, genom formuleringen av en individuell och lokalt situerad moralisk hållning som bara erkände vetenskapens och det sunda förnuftets
auktoritet. Här fanns med andra ord en liknande dikotomi där nuet och
den enskilda och moraliskt autonoma individen stod mot diktaturen, historien och de stora framtidsvisionerna.22
Tingstens historiekritik tog form inom ramen för den ideologikritik
som varit det övergripande temat i Idékritik.23 Det Tingsten talade om som
ideologier – världsförklaringar med anspråk på totalisering och systematisering av mänsklighetens angelägenheter: ”politiska föreställningar, som
tänkas bilda ett mera systematiskt helt och angiva generella och bestäm­
da direktiv för handlandet”24 – stod i stark kontrast till anspråken i Tingstens egen idékritiska praktik, där alla sådana kollektiva entiteter som rasen, klassen, naturen och historien själv, underkänts som vägledande och
politiskt legitimerande instanser. Tingsten talade inte bara om politiska
ideologier i en snävare mening. Tvärtom handlade det om att underkänna
all­a sammanhängande världsbilder baserade på någon form av metafysiska grundbegrepp, som ”Gud” (den katolska statsläran), ”Naturen” (upplys-
· 67 ·
ningsfilosofin), eller ”folket”, ”rasen” och ”nationen” i olika national­istiska
och fascistiska varianter.25 Kärnan i den historiekritik Tingsten formulerade skulle analogt med definitionen av ideologierna kunna formuleras
som en samling föreställningar om historien, som bildar ett systematiskt
helt och anger generella och bestämda direktiv för handlandet.
Men historiekritiken tog väsentligen form inom ramen för en konventionell idéhistorisk framställning baserad på tidigare forskning från
mellankrigstiden (framför allt den svenske filosofen Gunnar Aspelin,
men även historikerna J. B. Bury och Carl Becker). Den mer principiella kritiken inskränkte sig till några kortare anmärkningar, som verkar ha
förutsatts som naturliga konsekvenser av den ideologikritik som formulerats inom ramen för Tingstens statsvetenskapliga praktik. Antagandet om någon form av överindividuella politiska entiteter som historiska subjekt (som klassen, rasen, förnuftet, eller ’historien själv’) avfärdades som obevisad spekulation, och associerades med diktaturerna. Vidare framhölls med hänvisning till Aspelin att antagandet om ”lägre” och
”hög­re” stadier av utveckling i sig tycks förutsätta en form av obevisbar värdering, och att antagandet om nödvändiga framsteg bygger på en
form av cirkelbevis, där man utgår från ett visst urvalskriterium i tolkningen av historien, och sedan använder resultaten av detta urval för att
legitimera samma urvalskriterium. Med hänvisning till Becker framhölls
att tron på framsteget och utvecklingen hade blivit sekulära ersättningar för den kristna läran om Guds försyn i och med upplysningen.26 Det
självklara sättet att avvisa otillåtna värderingar, obevisbar spekulation och
misstänkt metafysiska begrepp som ’utveckling’ och ’framsteg’, var förmodligen också ett uttryck för en outtalad bakomliggande hägerströmsk
diskurs, även om de mycket väl kunde rymmas inom ramen för en samtida statsvetenskaplig metodlära.27
Tingstens historiekritik kan ses som en underordnad del av den ideo­
logikritik som var bokens bärande tema; historiefilosofin framställdes
som en speciell form av ideologisk villfarelse bland andra.28 Men mot
· 68 ·
detta måste samtidigt det omvända perspektiv som är utgångspunkten
för denna undersökning betonas: att hela detta idékritiska projekt i sig
legitimerades genom en viss historieskrivning. Detta idékritiska projekt
gavs mening och en mer övergripande historisk uppgift genom att skrivas in i ett pågående liberaldemokratiskt projekt: Tingstens ideologikritik tänktes fungera som ett intellektuellt värn mot de rörelser som utmanat den liberala demokratin i den egna samtiden.29
I Idékritik fick tesen om Hegels historiefilosofi som ett gemensamt
andligt ursprung för nazism och kommunism en särskilt explicit formulering. Den tes om ett gemensamt historisk-andligt ursprung för fascism
och kommunism som funnits antydd i Tingstens mellankrigsproduktion fixerades här till en explicit historisk berättelse. Ett centralt tema i
Tingstens statsvetenskapliga mellankrigsproduktion hade enligt Skovdahl varit att försöka hantera den kris för denna utvecklingslinje som genombrottet för mellankrigstidens diktaturer tänktes ha inneburit, studier
som Från parlamentarism till diktatur (1930), Demokratiens seger och kris
(1933) och Den nationella diktaturen (1936). Tingstens försök att positionera de rörelser som tänktes ha utmanat det liberaldemokratiska projektet i ett politisk-historiskt tidsrum hade dock pekat i olika riktningar under 1930-talet. Redan i Demokratiens seger och kris (1933) hade han jämfört
fascismens Italien med kommunismens Sovjet och framhållit ett gemensamt drag av statsförgudning. I fascismstudien Den nationella diktaturen
(1936) underströk däremot Tingsten skillnaderna i andligt-politiskt ursprung mellan fascismen och kommunismen. I Den nationella diktatu­
ren framställdes fascismen som ett modernt irrationalistiskt uttryck för
en extrem konservatism och som ett resultat av tidens rådande politiska
och sociala krisläge. Samtidigt framställdes socialismen och kommunismen som utilitarismens och upplysningsfilosofins arvtagare, drivna av ett
rationalistiskt patos. I De konservativa idéerna 1939 hade Tingsten dock
identifierat en viss typ av historiefilosofi som gemensam för Hegel och
Marx, och därmed antytt ett gemensamt ursprung för den egna samti-
· 69 ·
dens diktaturer. Denna koppling skärptes i talet 1940 och gavs en mer utvecklad formulering i några av de centrala uppsatserna i Idékritik 1941.30
Här kan vidare framhållas att Idékritik väsentligen bestod av idéhistoriska undersökningar; kritiska studier av Marx, Hegel, och ett stort antal andra 1700- och 1800-talstänkare. Dessutom lät Tingsten det tal till
Stockholms studenter 1940 som behandlats i föregående kapitel ingå i
samlingen, vilket ytterligare underströk denna karaktär av historieskrivning. Till detta kom att Tingstens samtida idékritiska utblickspunkt i sig
fungerade som en måttstock: den utgjorde det strukturerande ramverket för bedömningen av den politiska idéhistorien, och angav måttet för
dess eventuella framsteg. I det följande ska jag studera några exempel på
den historieskrivning som tar form i Idékritik. Jag ska även genom några
exempel visa hur Tingstens ideologikritik omsätts i praktiken i kritiken
av framstegstanken i ”Framstegstanken i politiken”, av begreppet frihet
i uppsatsen ”Om frihet”, i kritiken av Karl Marx historieskrivning i ”18:e
Brumaire”, och i den ständigt upprepade kritiken av Hegel.
”Fr amt id en” som p o lit isk k a te gor i
De teman – demokratins ursprung i den franska revolutionen, Hegels och
Marx skuld till den samtida situationen, föreställningen om ett politikens
slut i en övergripande värdegemenskap – som Tingsten skisserat upp i talet till Stockholms studenter 1940, återkom i Idékritik. På så vis kan Idékri­
tik läsas som ett långt arbete över Västerlandets moderna historia, över orsakerna till det rådande läget och dess framtidsutsikter. Tingsten försökte
fixera de politiska ideologiernas, framstegstankens och historiefilosofins
roll i den moderna västerländska civilisationens framväxt i en serie analyser som ytterst sett syftade till en förståelse av dess rådande tillstånd i ljuset av den egna samtidens överskuggande erfarenheter. Men i Tingstens
historieskrivning utgjorde upplysningen, de amerikanska och franska revolutionerna och deras manifestation i 1789 års idéer startpunkten på en
· 70 ·
politisk och intellektuell utveckling, där till slut historien själv i hans egen
samtid blivit problematisk som instans för sanning och rätt. I några av de
centrala uppsatserna i Idékritik utvecklades denna historiekritik, samtidigt
som Tingsten också fördjupade och utvidgade sin egen historieskrivning
genom att vända sig bakåt och söka ursprunget till den egna samtidens
kris. Idékritik kan därmed läsas som ett försök att förstå ett upplysningsprojekt i kris; ett försök att förklara hur en framstegstro som ursprungligen stått i förbund med de progressiva krafter som utgått ur upplysningen, slagit över i sin motsats. Det moderna sättet att tänka nuet genom historien och framtiden – detta att tro sig stå i förbund med framtiden, som
utgjort de progressiva krafternas signum – hade istället blivit en den politiska resignationens formel. Framstegstron rymde sin egen mytologi som
det inte längre gick att tro på. Kvar efter att även dessa goda myter raserats, fanns bara ett försök att försvara demokratin, förnuftet och upplysningsarvet från en fredad samtida vetenskaplig utblickspunkt.
I en av de centrala uppsatserna i Idékritik problematiserade Tingsten
framstegstanken och dess roll i den moderna politiska idéhistorien. I
Tingstens historieskrivning utgjorde framstegstanken den moderna politikens grundbestämning, ”den självklara utgångspunkten för representativ politisk spekulation”, 1800-talets dominerande idé, själva förutsättningen för det moderna samhället överhuvudtaget. Uppsatsen upprepade mycket av den historieskrivning som tagit form i talet 1940, men här
uppehöll sig Tingsten vid utopistiska historieoptimistiska tänkare som
M. de Condorcet, Jacques Turgot, Auguste Comte och Charles Fourier.
Här återkom även bilden av en ”reaktion mot 1789 års idéer” präglad av
antiintellektualism, under mellankrigstiden. I Tingstens historieskrivning hade upplysningstänkarna och de liberala och progressiva krafterna definierat sig genom att sluta förbund med framtiden och göra sig till
talesmän för framtida generationer. Men uppsatsen framhävde också hur
framstegstanken rymde fröet till sin motsats, de moderna rörelser som
hotat förinta detta projekt i hans egen samtid.31
· 71 ·
Vad som skedde i Tingstens egen analys var en förskjutning av de
temporala perspektiven, där denna framstegstro ifrågasattes på två plan.
Till att börja med skrev Tingsten utifrån en position 1941 där framtiden
för detta liberaldemokratiska upplysningsprojekt i sig tycktes vara allvarligt hotad. Nazismen framstod som en möjlig kommande segrare i det
pågående kriget. Vidare fick detta politisk-filosofiska konsekvenser. Själva antagandet om en linjär uppåtgående utveckling, där demokratin och
den mänskliga friheten och förnuftet stod i förbund med framtiden hade
blivit problematisk. Vad som skedde i Idékritik var på ett plan en förskjutning, där nuet – ett nu, en personlig utblickspunkt, en rådande rationell
och vetenskaplig ståndpunkt, fredad från historien och de stora framtidsvisionerna – istället fick fungera som den utblickspunkt varifrån den
liberala demokratin skulle försvaras. Samtidigt associerades de utdragna
tidsperspektiven – en kamp motiverad av historien och de stora framtida
visionerna – med demokratins fiender genom det tänkta gemensamma
ursprunget i Hegels historiefilosofi och dess marxska förmedling. Denna historiefilosofiska formel kunde sammanfattas med operationen ”att
vad som sker, bör och måste ske, och att beträffande den närmare bevisningen hänvisa till framtiden.”32
Den framstegstanke som ursprungligen stått i förbund med det
liberal­demokratiska projektet, hade i Tingstens historieskrivning öppnat upp för de tankesystem som i samtiden resulterat i de fascistiska,
nazis­tiska och kommunistiska rörelserna. I ”Framstegstanken i politiken”
framhöll Tingsten ett passiviserande drag i detta sätt att tänka nuet genom historien och framtiden, där denna hållning istället för att fungera
eggan­de, ledde till resignation och underkastelse:
Då man tolkar händelserna i det förflutna såsom led i en utveckling mot något högre, även om deras omedelbara innehåll och verkningar te sig fruktansvärda, blir man benägen att betrakta också samtida händelser av stor betydelse såsom ”djupast sett” värdefulla och att sålunda avstå från en mera direkt och
personlig reaktion. Historiker ha sedan två århundraden sökt visa, att alla skeenden av större märklighet kunna inpassas i teorier om fortskridande fulländ-
· 72 ·
ning för nationerna eller mänskligheten; [---] Slutledningen blir: enligt historiens vittnesbörd leda händelser av viss betydenhet på lång sikt till framsteg;
nu äga stora händelser rum; alltså är framsteget på marsch. Hegel uttryckte
denna tanke, då han efter Jena sade sig ha sett världsanden rida.33
Mot de stora utdragna historiska och framtida perspektiven, mot makten och segrarna, ställdes det direkta personliga ställningstagandet i n­uet.
Hegel blev här den exemplariska symbolgestalten för en historiefilosofi
i tjänst hos makten, en historiefilosofi där den enskilda människan upplöstes som aktiv och moraliskt autonom individ. Genom exemplet Hegel/Napoleon kunde Tingsten också etablera en parallell till den egna
samtiden. Den idékritik som inledningsvis haft en metodologisk karaktär kunde här vändas till ett indirekt politiskt ställningstagande. Även om
Böök inte nämndes, var adressen tydlig:
Under det nuvarande världskriget ha liknande tankegångar skymtat i den
svenska debatten. Historiens hyllning föregripes: den ännu okände segraren
förklaras representera framtidens nydaning, framgång likställes med framsteg.
På detta sätt blir framstegstanken icke en eggelse till politisk verksamhet, utan ett motiv för politisk resignation.34
Mar x 1 8 :e Br uma ire
Tesen om sambandet mellan de långa utdragna tidsperspektiven – åberopandet av historien och framtiden i politiska syften – och diktaturen utvecklades i Tingstens analys av Marx materialistiska historieuppfattning
i ”Louis Bonapartes 18:e Brumaire”. Här väcktes den principiella frågan
om möjligheten att från en viss lokal, partikulär utblickspunkt artikulera
en övergripande historia. I detta ligger frågan om det historiska exemplets
funktion som tecken på ett mer övergripande historiskt skeende, och därmed frågan om representation. Vem har rätt att tala i vems namn? Vem
har rätt tala i historiens namn? Konfrontationen mellan Marx historieskrivning där klasserna utgör de givna h­istoriska s­ubjekten, och Tingstens
· 73 ·
metodologiska individualism och politiska liberalism, där sådana kollektiva identiteter bortom de medvetna individernas strävanden underkänns,
blir speciellt tydlig i detta exempel. Här blev återigen spelet mellan de två
register idékritiken rörde sig i synligt, mellan en metodologisk kritik som
avvisade en viss form av historietolkning, och de etisk-politiska påbud
som explicit eller underförstått utgick från denna.
Werner Schmidt har skildrat ett lokalt svenskt exempel på ett försök att orientera sig i det rådande läget utifrån ett marxistiskt historieperspektiv, genom en ögonblickbild från tidskriften Clarté efter krigsutbrottet. Pakten mellan Sovjet och Nazityskland hade skapat en förvirring som närmast förlamat clartéisterna efter det att Sovjetunionen dessutom gått in i östra Polen hösten 1939. I det sista numret argumenterade
skribenten Kaj Björk för att det i ett läge präglat av ”krigets kaos och arbetarrörelsens maktlöshet” var viktigare än någonsin att visa ”ideologisk
ståndaktighet”. För Björk var Sovjetunionens tillfälliga politiska agerande sekundärt; i det långa loppet skulle kampen mellan de båda imperia­
listiska blocken ”utlösa revolutionära krafter, om vilka vi i dag inte kan
göra oss någon föreställning.” Enligt Björk var krigsutbrottet ur ett vidare
historiskt perspektiv ett tecken på kapitalismens bankrutt: ”Dess väg från
det ena världskriget över världskriserna till det andra världskriget är bevis nog.”35 Just detta sätt att ge samtida händelser, som närmast sett kunde tyckas vittna om nederlag, en annan och högre innebörd genom mer
övergripande historiska perspektiv kom att bli den centrala angreppspunkten i Tingstens uppgörelser med Marx i Idékritik. Här skulle Tingsten dra historiska paralleller mellan Marx tolkningar av revolutionshändelserna 1848–1851 och samtida marxisters försök att hantera pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland.36
Tingstens analys utgick från glappet mellan ett verkligt yttre historiskt förlopp i anslutning till dessa händelser (främst baserad på historikern Charles Seignobos Histoire de France contemporaine depuis la
r­evolution jusqu’ à la paix de 1919 (1921)) och den tolkning Marx gjorde av
· 74 ·
samma skeende med utgångspunkt i ”Louis Bonapartes 18:e Brumaire”.
Detta yttre förlopp fungerade som en måttstock mot vilken Marx analys
prövades, även om Tingstens syfte inte var att vederlägga Marx genom
att beslå honom med sakfel, utan just att komma åt en principiell nivå i
Marx historiefilosofi. Tingstens övergripande poäng blev istället att visa
hur Marx hela tiden försökte pressa in händelser, som egentligen tycktes
vittna om motsatsen, i sitt historiefilosofiska schema: ”De händelser under perioden, som ur socialistisk synpunkt synas innebära nederlag (juni­
revolutionens undertryckande, de konservativa valresultaten, den napoleonska statskuppen) bli enligt Marx’ tolkning nödvändiga etapper på
vägen till segern.” Tingsten försökte visa hur idén om en historiens list
fungerade som en nyckel där dessa händelser i ett större historiskt perspektiv ”egentligen” innebar ett led i historien som en historia om klasskamp och ett segrande proletariat.37
Denna grundläggande historiefilosofiska problematik – svårigheten
i att infoga disparata partikulära händelser i en sammanhängande meningsfull universalhistoria – väcker vidare den närliggande frågan om
repre­sentation. Vem talar i vilkas namn? Frågan om representation belyser denna problematik från motsatt håll: i svårigheterna att kunna artikulera en övergripande historia utifrån en lokal, partikulär, samtida utblickspunkt. Marx hade gjort ett flertal försök att skriva in turbulensen och revolutionshändelserna 1848–1851 i en mer övergripande historia, en historia som reviderades ett antal gånger genom hans produktion.
Tingsten utgick från den ofta citerade passagen i ”Louis Bonapartes 18:e
Brumaire” där Marx menade att de splittrade och oorganiserade franska småbönderna 1851 inte kunde ”representera sig själva, de måste representeras.” Genom att låta den segrande Napoleon III ”representera”
dessa kunde Marx ändå göra dem till en dominerande politisk klass med
vissa historiska intressen och uppgifter enligt Marx övergripande plan.
Här blev Marx utpekande av Napoleon III som böndernas representant (och i förlängningen Marx egen position) problematisk. B­önderna
· 75 ·
t­illskrevs en historisk roll som de själva inte tilldelat sig eller var medvetna om. Vidare hämtade Marx själv sin auktoritet som historiens sanna uttolkare just genom denna typ av exempel, som i sig tänktes bekräfta det övergripande historiska schemat, där händelser som på ytan kunde te sig som bakslag i kampen för den mänskliga frigörelsen egentligen
represen­terade framsteg.38
Denna problematik framträder kanske med en speciell tydlighet hos
Marx, där den politiska analysen är så uppenbart beroende av ett historiefilosofiskt schema för sin legitimitet. Men givetvis kan samma invändningar i varierande grad riktas mot alla former av universaliserande historiska anspråk, och alla ansatser att tala i någons namn. Så även
bland de tänkare som är aktuella i denna undersökning: notera till exem­
pel Tingstens, Ahlbergs, Heckschers och de olika biskoparnas sätt att tala i Västerlandets/mänsklighetens namn (i den västerländska demokratins, frihetens, förnuftets, humanismens, eller de andliga värdenas namn,
beroende på intressen och partikulära utblickspunkter). I talet till Stockholms studenter hösten 1940 hade till exempel Tingsten på en och samma gång vänt sig till studenterna som förnuftiga och moralisk-politiskt
autonoma individer, och som medlemmar av en större gemenskap, ett
”man” som tycktes omfatta alla Västerlandets demokrater i en historia
från 1789 till 1940. Tingstens historieskrivning strukturerades av en sorts
kollektivsingular, ett ”man” som Tingsten hela tiden återkom till med
mer eller mindre uttalade hänvisningar till upplysningsfilosofin, den liberala debatten, och den demokratiska värdegemenskapen. Denna värdegemenskap tog i sig form inom ramen för en ”utveckling”, en ”period” av fred, ekonomisk tillväxt och växande individualism och kulturell
blomstring under 1800-talet, för att sedan hamna i kris under mellankrigstiden. Detta ”man” övergick i avslutningen i talet 1940 i ett mer accentuerat ”vi” när Tingsten vände sig direkt till studenterna och manade
till handling. ”Västerlandet” blev ett ramverk i vilket detta ”man” rörde
sig. Detta ”man” e­ller ”vi” blev i talets avslutning det subjekt som T­ingsten
· 76 ·
vände sig till, det ”vi” som uppmanades fatta ståndpunkt och handla i anslutning till en viss t­radition. Även om det här inte var frågan om att skriva in den egna samtiden i något explicit historiefilosofiskt system – här
fanns inget tal om nödvändighet, inget begrepp, inget förklarande system som skulle uppenbara någon djupare slutgiltig mening – hade detta ändå karaktären av ett sökande efter historiska tecken på någonting
mer övergripande. Även om det hela tiden var frågan om något bräckligt och villkorat, något som när som helst hotade att gå om intet, sökte Tingsten efter historiska händelser som på olika sätt bar vittnesbörd
om en speciell ”tendens”, en ”utvecklingslinje”, som i sin tur bildade ett
imperativ för det politiska val som detta ”vi” stod inför hösten 1940: en
uppmaning att välja sida.39
Även analysen av Marx går att läsa i ljuset av Tingstens egen berättelse om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt, och här blev idékritikens bakomliggande etisk-politiska aspekter återigen synliga. I analysen
av Marx ”Louis Bonapartes 18:e brumaire” skedde detta i två steg. Först
drogs en parallell mellan den napoleonska despotin och de fascistiska
diktaturerna i Tingstens egen samtid. Utifrån denna analogi drog Tingsten sedan en parallell mellan Marx försök att förklara Napoleon III:s
regim och den akuta samtida situationen. Här såg Tingsten en överensstämmelse med samtida marxisters försök att hantera de samtida fascistiska diktaturerna: ”Likheten mellan denna tankegång och en del samtida marxisters föreställning om de fascistiska diktaturerna som nödvändiga förberedelser till socialismen är påtaglig.”40 Redan i Marx ursprungliga historiefilosofi rymdes enligt Tingsten en formel för det politiska
tänkandet som gjorde det möjligt för samtida marxister att hantera fascismens framgångar och alliansen mellan Sovjetunionen och Nazityskland som någonting i grunden gott, ett led i en nödvändig historisk utveckling mot mänsklighetens frigörelse, jämlikhet och försoning.
Vad som stod mot varandra var flera möjliga historier om den mänskliga frihetens förverkligande. Mot en historieskrivning där den franska
· 77 ·
revolutionens idéer slutligen kunde förverkligas i en kommande liberaldemokratisk värdegemenskap av fria förnuftiga individer, stod ett marxistiskt löfte om en kommande högre ordning, där en sådan förverkligad
liberal ordning fattats som ett ofullbordat stadium. (Här går det också
att tänka sig en hegelsk tolkning, som kunde fungera som en kritik av en
alltför ensidig liberalism. I en sådan hegelsk historieskrivning utgjorde
den franska revolutionen ett ofullbordat stadium – upplysningens höjdpunkt, men därmed också uppenbarandet av dess inre motsägelse, ett
begär efter absolut frihet och atomisering av människan och förnuftet,
som öppnade upp för skräckväldet – som samtidigt pekade framåt mot
en hög­re ordning. Denna högre ordning skulle då representera friheten
i meningen förnuftets realiserande i en slutgiltig försoning mellan individen och det allmänna.)41
I uppsatsen ”Om friheten” konstaterade Tingsten att alla samtida politiska riktningar – konservativa, liberala, socialdemokratiska, fascistiska,
nationalsocialistiska, kommunistiska – talade i ”frihetens” namn. Tingsten talade här utifrån en position där tron på friheten i en absolut mening framstod som omöjlig, men där han ändå måste insistera på valet
av en speciell liberal frihet. Förklaringen låg i att de olika ideologierna
definierat olika subjekt för denna frihet. Mot den liberala definitionen
av frihet som individens frihet ställdes kollektiva subjekt som nationen,
rasen och klassen och vidhäftande frihetsbegrepp, där friheten inte definierats utifrån människan som individ och hennes rättigheter. Enligt
Tingsten var valet mellan dessa olika definitioner av friheten inte avgörbart i någon absolut mening. Det var inte längre möjligt att tala om friheten i denna vidsyftande men ändå singulära mening. Kvar fanns bara olika mått av partikulära friheter.42 Istället skedde en naturalisering av
det egna perspektivet, där Tingsten vädjade till den konkreta erfarenheten i det rådande krisläget. Valet stod mellan den svenska politiska och
juridiska tradition som utgått från 1809 års grundlag och den impuls som
Tingsten menade hade utgått från Hegel (staten som bärare av ett över-
· 78 ·
individuellt, objektivt förnuft) och Rousseau (allmänviljan), vilken realiserats i de samtida diktaturstaterna. 43
Hegels skuld
Kritiken av Hegel kan läsas som ett uttryck för Tingstens ideologikritiska angreppssätt, där Tingstens egen vetenskapliga utblickspunkt utgjorde en sorts måttstock för bedömningen av Hegels filosofi, snarare än en
förfluten historisk kontext. I skuggan av Molotov-Ribbentrop-pakten
kunde Hegels hänvisningar till ett kommande germanskt rike i sina historiefilosofiska föreläsningar i början av 1800-talet givetvis laddas med
en speciell innebörd, som i denna tingstenska formulering 1940: ”Hegel
ser på grundval av en totalvy av historien utvecklingens slutpunkt i det
germanska riket, Marx förutsäger efter samma metod socialismens seger
och den statliga ordningens avskaffande.”44 Trots att nationalsocialismen
historiskt sett tillhörde mellankrigstiden, och måste ha varit okänd för
Hegel i början av 1800-talet, tänktes Hegels texter ändå rymma en formel för det politiska tänkandet som fått sitt förverkligande i national­
socialismen. Som Charles Taylor påpekat hade Hegels ”germanska rike”
i Phänomenologie des Geistes (1807) helt andra konnotationer än låt oss säga 1940–1941: det syftade på de barbarstammar som invaderade romarriket och lade grunden för de kristna västeuropeiska nationerna under
400-talet e.Kr.45 Vad som skedde här var en operation där Hegels filosofi först lyftes ur sitt historiska sammanhang, och gjordes samtida genom
de påtalade innehållsliga likheterna med nazism och kommunism. I ett
andra steg återinskrevs sedan Hegel i en historia där hans filosofi pekades
ut som det gemensamma politisk-andliga ursprunget till den samtida nazismen och kommunismen. Tingstens samtida idékritiska utblickspunkt
blev härmed synlig som det mått med vilket historien kunde bedömas.
I en tidigare studie som De konservativa idéerna hade Hegels filosofi
lästs från mer eller mindre rationella utgångspunkter. Tingstens analys
· 79 ·
hade utgått från att Hegel verkligen menat sig avtäcka en verklig egenskap i historien. I De konservativa idéerna, som kommit till före krigsutbrottet, låg tonvikten inte på samma tydliga sätt som det skulle göra i Idé­
kritik 1941 på Hegel som en nazismens urkälla, även om den tyska konservatismen pekades ut som en historisk föregångare. Eller annorlunda
uttryckt: om Tingsten 1939 framför allt hade framställt Hegel som en
försvarare av det bestående,46 var det framför allt den framåtriktade rörelsen som stod i fokus från och med 1941. Den hegelska historiefilosofin
tolkades här som ett imperativ att acceptera den kommande segraren, att
underkasta sig utvecklingen som i sig förnuftig.47 Med nazismen och fascismen hade den hegelska historiefilosofin enligt Tingsten tömts på sin
ursprungliga mening och istället fått karaktären av medvetet producerade myter för att tjäna makten. I De konservativa idéerna hade Tingsten
pekat ut den italienske filosofen Giovanni Gentile som den som dragit
de yttersta konsekvenserna av Hegels filosofi i den egna samtiden. Här
fanns inget av Ahnlunds hänvisningar till landsmannen Croces frihetliga
hegeltolkningar eller hans motstånd mot fascismen. Gentile hade under
mellankrigstiden anslutit sig till fascismen och formulerat en aktivistisk
filosofi (’aktualism’, ’aktuell idealism’) där världsanden identifierats med
den rena handlingen och historien fattats som ”ett logiskt imperativ” hos
jaget. Det förflutna fick därmed karaktären av något overkligt. Historien
blev strängt taget uttrycket för en viss åskådning. Följden blev en historiefilosofi som öppnade upp för det rena godtycket, en historieskrivning
”utan hänsyn till fakta”. Konsekvensen av detta hade enligt Tingsten blivit en ren identifiering mellan makt och rätt.48 Historien hade blivit liktydig med en maktens historia; en båge hade spänts mellan Hegels 1800tal och Gentiles samtida fascistiska filosofi.
En möjlig hegeliansk motberättelse aktualiserades i debatten under
samma år. 1940 hade Erich Wittenberg, en tyskjudisk historiker i svensk
exil, i en anmälan av Tingstens De konservativa idéerna i Historisk tidskrift
försökt fria en tysk kanon av tänkare som Hegel och Fichte från associa­
· 80 ·
tionerna med nazismen. Wittenberg hade ifrågasatt Tingstens Hegeltolkning och samtidigt skisserat en alternativ historieskrivning.49 Mot
Tingstens historieskrivning, där konservatismen framför allt lästs som
en romantisk reaktion på händelserna 1789 – en reaktion som fått sitt
samtida svar i nationalsocialismen – ställde Wittenberg en historieskrivning där nationalsocialismen framställdes som en negation av den tyska konservatismen. Mot den konservativa idén om ”folket som historisk
ödes- och kulturgemenskap” ställdes de nazistiska raslärorna, mot konservatismens tro på en kontinuerlig historisk utveckling ställdes nazismen som ett radikalt historiskt brott, mot den konservativa idén om en
övernationell folkgemenskap i religionens hägn ställdes nazismens ateistiska nationalism. Nazismen måste enligt Wittenberg istället förstås som
ett resultat av den tyska närhistorien, det första världskriget och mellankrigstidens speciella politiska situation.50
Parallellt med den krishistoria som tog form i Idékritik, formulerade
Tingsten en lokal historia om den svenska socialdemokratin som pekade
i en annan riktning. Om historien som helhet rusat iväg bort från demokratin, fanns här tecken på en möjlig kommande försoning i meningen
konflikternas slut i en allomfattad förnuftig ordning; en lokal svensk historia, där en ursprungligen marxistisk kamprörelse gradvis avideologiserats i riktning mot en vag demokratisk reformism. I Den svenska social­
demokratiens idéutveckling (1941) fanns antydningar till den försoningstanke som under efterkrigstiden gradvis kom att bli ett mer och mer accentuerat inslag i Tingstens historieskrivning. Det handlade om hur en
ideologisk tidsålder med början i de amerikanska och franska revolutionerna höll på att ersättas av ett avpolitiserat utvecklingsstadium av övergripande demokratisk värdegemenskap, där ideologierna gradvis tömts
på mening och ersatts av ett rationellt avpolitiserat samtal med fokus på
praktisk problemlösning. I denna tidiga lokala variant formulerades detta som historien om hur SAP gradvis gjort sig av med sitt eget ideologiska ursprung i Marx, i riktning mot en pragmatisk demokratisk refor-
· 81 ·
mism. Studien var tematiskt upplagd och visade på en utveckling – steg
för steg och område för område – där den ursprungliga ideologin gradvis
urholkats och tömts på djupare mening. Kvar fanns till slut enligt Tingsten bara en allmän framstegs- och upplysningstro, som i grunden v­ilade
på liberala utgångspunkter. Någon specifik socialdemokratisk ideologi
existerade enligt Tingsten inte i den samtid som utgjorde hans egen historiska utblickspunkt.51
Det finns något paradoxalt i hela den ansats mot historien som Idé­
kritik innebar. Det genomgående temat boken igenom var budskapet att
tron på en förnuftig historia, ett nödvändigt framsteg, en mänsklighet
i en given rörelse mot frihet och förnuft, hade blivit omöjlig. Alla övergripande världsbilder, alla ideologier, alla religioner och andra världsförklaringar hade visat sig ohållbara inför den moderna vetenskapens och
idékritikens domstol. Men samtidigt fanns här en ständig upptagenhet
av den historia som avförtrollats, som förlorat sin djupare mening. Dessa insikter framstod i Tingstens egen historieskrivning som resultatet av
en viss historisk utveckling. Den framstegstro – detta förbund med framtiden – som väglett de progressiva krafter Tingsten satt att försvara, rymde sin egen mytologi, som nu hade uppenbarats. Det moderna sättet att
tänka nuet genom historien och framtiden hade istället blivit en diktaturens, resignationens och underkastelsens politiska formel. Idékritik kan
ses som ett försök att istället försvara demokratin från en position utanför de ideologiska striderna. Den liberala demokratin, tänkt som fri enhet av olika medborgargrupper, fattades här inte som ytterligare en ideologisk position, utan definierades negativt som frånvaron av, och friheten från, myter, ideologier och kollektiva subjekt. Och: som frihet från
historien och framtiden som tvingande och normerande politiska instanser. Mot diktaturernas massrörelser, mot deras historiska mytologi
och utopiska framtida mål, stod en demokrati, som så att säga nått ett
stadium bortom ideologierna, en värde­gemenskap i frihetens och förnuftets hägn. Den idékritiska utblickspunkten och demokratiförsvare­t
· 82 ·
skulle alltså inte vara ytterligare en ideologisk position i en pågående
historisk kamp. Istället tänktes idékritiken just som en ideologikritik
utanför ideo­logierna, som en negativ position, men på samma gång ett
slutstadiu­m i en historisk idéutveckling från upplysningen och de amerikanska och franska revolutionerna.
· 83 ·
K RIGSSLU TET: F RA M TI DENS VÄ R L D
D
et andra världskriget uppfattades i olika sammanhang redan
vid krigsslutet som ett brott i 1900-talets historia, och tycktes
ha karaktären av något definitivt och ojämförligt. Som idéhistorikern Nils Runeby har framhållit så fixerades några begrepp – det ”totala” kriget,”nollpunkten” – för att begripliggöra denna erfarenhet och bilda utgångspunkter för kommande tolkningar av den europeiska kultur ur
vilken kriget utgått, tolkningen av Europas historia och framtidsutsikter.
Den nazistiska propagandan hade talat om ”total folkgemenskap” och ”total revolution”. De teorier om ett ”totalt” krig som formulerats under mellankrigstiden hade omsatts i praktiken. Judeutrotningen framställdes som
en ”slutgiltig” lösning. Det tyska kriget i Sovjetunionen hade karaktären
av förintelsekrig. Omvänt innebar nederlaget just ett ”totalt” nederlag, en
”timmen noll” i Tyskland. Det handlade med andra ord inte bara om ett
statligt och militärt nederlag utan om en mer djupgående kris, och någonting mycket mer omfattande. Timmen noll och det totala kriget fick också
ett svar i atombomberna över Hiroshima och Nagasaki: bombernas nedslagspunkter beskrevs som ”nollpunkter” (”Ground zero”), och deras förstörelsekraft svarade på ett speciellt tydligt sätt mot visionerna om ett totalt krig: behovet av en total förintelse av fienden för att säkra segern.1
Formen för krigsslutet underströk även någonting djupt problematiskt i
en äldre tro på förnuftet och vetenskapen som garanterna för ett mänskligt
framåtskridande mot frihet och lycka, en tro som associerats med upplysningen och som till exempel Condorcet tagit för given.2 Å ena sidan hade
kriget inneburit en kolossal uppvisning i vetenskapliga innovationer, tekniska framsteg och en monumental förmåga till organisation, ekonomi och
rationell planering. Å andra sidan hade det blottat en moralisk avgrund.
Den västerländska demokrati som tänktes som bäraren av detta upplys-
· 84 ·
ningsarv hade visserligen besegrat Nazityskland och dess allierade, men Japans kapitulation den 15 augusti var samtidigt ett resultat av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Under 1944–1945 gjordes ett antal försök att hantera denna situation bland svenska intellektuella. Det handlade
om fortsatta debatter om demokratins framtid och framstegets möjlighet,
sökandet efter en möjlig värdegrund i ett läge då det gamla Europa tycktes
för alltid förlorat. Men det handlade även om den problematiska relationen mellan en mänsklig teknik, vetenskap och administration som ständigt
gjorde nya framsteg, och en mänsklig (europeisk) kultur slagen i spillror; en
politisk och moralisk utveckling som tycktes ha nått sitt lågvatten­märke.
I detta kapitel ska försöken att omdefiniera relationen mellan historien,
framsteget och den enskilda människans frihet i skuggan av krigserfarenheterna studeras genom några exempel: några artiklar av Gunnar Aspelin
från åren runt krigsslutet, genom Tingstens Demokratiens problem (1945),
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram och i Karl Poppers The Open Society and
Its Enemies (1945). Tingstens, Aspelins, SAP:s och Poppers texter rymde
en rad gemensamma teman. De präglades alla av en form av sociallibe­
rala/socialreformistiska utgångspunkter och försök att omdefiniera villkoren för ett demokratiskt samhälleligt framåtskridande i ljuset av krigserfarenheterna. Men kristet humanistiska tänkare som Alf Ahlberg gjorde
vid krigsslutet också försök att ange en väg framåt utifrån delvis andra utgångspunkter.
”Is this t he p romised en d ?”
Efter Tysklands kapitulation den 5 maj 1945 och atombomberna över Hiroshima och Nagasaki den 6 och 10 augusti var det andra världskriget definitivt slut, även om förväntningarna på en kommande västlig demokratisk seger hade varit uttalade redan 1944. Strax efter bombfällningarna,
den 24 och 25 augusti 1945 försökte Alf Ahlberg begripliggöra detta läge i två artiklar i DN, ”Mänskligheten vid skiljovägen” I-II och ange en
· 85 ·
r­iktning framåt. Ahlberg framhöll att vi nu levde i en värld där männi­
skan inte längre i första hand hotades av naturkrafterna utan av sina egna
skapelser. Den moderna förstörelseteknikens framgångar ställde människan i en ny belysning, gjorde henne och den värld hon skapat svårare att fatta. De perspektiv som atombomben öppnat var inte möjliga att
överblicka för lekmannen, men Ahlberg tyckte sig höra kung Lears fråga ”Is this the promised end?” ljuda genom samtiden. Mänskligheten stod
nu inför ett avgörande ödesval: ”Skall människan efter att ha gjort sig till
jordens herre till slut duka under för sina egna skapelser eller skall hon
lära sig bemästra dem?”
Klart är att människans egen intellektuella och moraliska utveckling på intet
sätt hållit jämna steg med den tekniska utvecklingen. Därigenom har hela vår
civilisation kommit in i en farlig återvändsgränd, ur vilken vi måste söka oss
en väg mot framtiden. Det kan inte ske genom någon återgång eller genom
att vi skaffar kunskapens träd bort ur paradiset. Vad vi behöver är tvärtom mer
vetande och kunnande, men ett sådant som icke är ensidigt tekniskt inriktat,
u­tan på samma gång hänför sig till människan själv, den ovissa faktorn i alla
våra spekulationer om framtiden.3
I den andra delen av ”Mänskligheten vid skiljovägen” försökte Ahlberg
ytterligare understryka behovet av en förnyad och fördjupad kunskap om
människan: ”Vi vet ofantligt mycket mer om naturen än grekerna, men
det kan ifrågasättas om vi nått längre än de i levnadsvisdom.” Ahlberg
menade att tekniken måste ställas i människans tjänst, men framhöll
framför allt att humanvetenskaperna måste tilldelas en ny roll, och dess
resultat få en utökad omsättning i det praktiska livet. Med hänvisning
till filosofen Hans Larsson argumenterade Ahlberg för att precis som
naturvetenskaperna gjort människan till herre över naturen, måste humanvetenskaperna nu även göra människorna ”till herrar över andarna.”4
Vad som blottlades i Ahlbergs artiklar var två mått på framsteget som nu
tycktes peka i fundamentalt olika riktningar: ett mjukt, andligt mått, där
samtiden var ”en återvändsgränd” och ett hårt, rationellt tekniskt mått,
· 86 ·
där kriget innebar en ofantlig uppvisning i historiskt ojämförliga tekniska, vetenskapliga och administrativa ’framsteg’.
I ABF:s studiehandbok Idéerna och framtiden (1944) gjordes några försök att hantera detta nya läge – en efterkrigsvärld där den demokratiska
arbetarrörelsen stod på segrarnas sida. Bland skribenterna fanns filosofen Gunnar Aspelin som försett Tingsten med några av de centrala argumenten mot en totaliserande och deterministisk historiefilosofi i Idé­
kritik 1941. Aspelin var vid tiden professor i filosofi i Göteborg och en
återkommande medarbetare i Dagens Nyheter och i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning. Den socialdemokratiske folkbildaren Gunnar Hirdman påminde i sitt förord om att då ABF hösten 1938 hade inlett ett mer
systematiskt studium av demokratins problem hade detta varit motiverat
av att demokratin då varit allvarligt hotad. Med den kommande freden
måste fokus istället riktas mot framtiden: det gamla skulle inte få komma
tillbaka. Kampen gällde nu en god, rättvis fred, där frihet, rätt, förnuft,
humanitet, kultur och framåtskridande var bildningsarbetets kommande mål.5 Men trots viljan att bryta med det gamla och den tydliga fokuseringen på framtiden antydde Hirdmans inledning en socialdemokratisk berättelse, som också kom att framträda mer artikulerad i några av
Tingstens sammanstötningar med SAP efter kriget. Vad – friheten eller jämlikheten – utgjorde detta demokratiska upplysningsprojekts centrum? Eller snarare: vilken frihet? Vilkas jämlikhet? Vilka var dess legitima bärare? Vilka hade de legitima anspråken på att representera framtiden? Handlade det om en socialdemokrati i opposition mot den liberalism som Tingsten gjort till centrum i sin historiska berättelse om
upplysningsprojektet? Eller utgjorde socialdemokratin bara ytterligare
en avideologiserad pusselbit i denna liberaldemokratiska berättelse?
Gunnar Aspelin återkom 1944 vid flera tillfällen till frågan om framstegstankens möjlighet i det rådande läget. Aspelin åberopade sig i dessa artiklar på idéer om utilitarism och välfärdsetik, idéer som med andra
ord både kunde rymmas i ett socialliberalt och ett socialdemokratiskt
· 87 ·
upplysningsprojekt. ABF:s Idéerna och framtiden avslutades med Aspelins ”Framstegsidén och det aktuella läget” som både innebar en återblick
och ett försök att ange en hållning inför det som skulle komma. Aspelin
gjorde ett försök att problematisera upplysningens tro på en god rationell människa, och därmed även den historia, vars subjekt hon skulle vara. Det gick nu inte längre att tro på varken människans naturgivna godhet, en historisk försyn, eller mänsklighetens nödvändiga framsteg.
I likhet med den kritik Tingsten formulerat mot framstegstanken i
dess naivt optimistiska 1800-talsvariant 1941, påtalade Aspelin att det efter den ”kulturskövling utan like i historien” som det andra världskriget
inneburit inte längre var möjligt att tro på en utvecklingstanke som till
exempel 1800-talsliberalen Herbert Spencers, ”en filosofi för lugna och
fredliga tider, då man kunde bagatellisera de mörka sidorna av livet”.6
Vår människokunskap har givit oss en annan och som vi tro sannare bild av
själslivet. Den visar oss, att förnuftet står ganska maktlöst i kampen mot irrationella krafter djupt under det klara medvetandets plan. [---] Människan är
inte den förnuftsvarelse, som upplysningen satte sin tro till, men hon är inte på
nåd och onåd prisgiven åt de förnuftslösa urdrifternas tyranni.7
Framstegstanken kunde nu varken stödja sig på naturvetenskapens eller historiens auktoritet. Mot den typ av ödestro som dessa äldre varian­
ter av framstegstanken hade inneburit, ville Aspelin, i en formulering
som liknade Tingstens vädjan i talet 1940, omdefiniera historien till en
historia om fria, aktiva mänskliga viljor. Med en sådan historieuppfattning fick framtiden en annan karaktär än i de historiefilosofier där historien definierats utifrån ett på förhand givet slutmål. Aspelin beskrev
en framtid som väsentligen var öppen och ovetbar, men där människorna som aktiva handlande subjekt ändå kan sträva mot vissa tänkta värdefulla mål. Denna omdefinierade framstegstanke – tron på möjligheten av att nå vissa mål genom aktiva mänskliga val – fanns även antydd i
Tingstens uppsats om framstegstanken från 1941: en ”realistisk” variant,
där man visserligen givit upp den tro på människans inneboende godhet
· 88 ·
som till e­xempel Condorcet utgått från, men ändå valt att tro att mänskligheten, eller en grupp människor, kunde organisera sitt handlande för
att uppnå vissa bestämda syften.8
Aspelin återkom till dessa teman i en artikel i DN den 3 maj 1944,
men här var han tydligare i sina försök att artikulera några sådana möjliga framtida mål, att plädera för det optimistiska perspektivet på framtiden. Den hårda vetenskapliga och tekniska utvecklingen var visserligen
den enda del av den mänskliga kulturen som oavvisligen gjort framsteg,
men tekniken hade i ljuset av de båda världskrigen visat sig vara moraliskt indifferent. Den var lika lämpad för massförstörelse som för ökat
välstånd. Den tro som Aspelin nu förordade var en vetenskap och teknik
i den samhälleliga välfärdens tjänst, en välfärdsmoral i utilitarismens anda som grundval för det kommande samhällsbygget.9
Aspelins artiklar väckte några reaktioner från kristet håll, vilka kan läsas som ett förebud för de kristna försök att formulera en hållning i skuggan krigserfarenheterna, som är temat för nästa kapitel, ”Gud i historien”. Den frisinnade och frikyrkliga dagstidningen Svenska Morgonbladet
framhöll i en ledare den 5 maj att en ”kolossal tomhet” måste prägla ett
samhälle som inte vågade anlägga större perspektiv än de mest närliggande. Tidningen noterade också att Aspelin insisterat på att vi måste hålla fast vid någon form av tro på möjliga framsteg, trots att denna tro inte var rationellt bevisbar, och påtalade likheterna med de moderna argumenten för en kristen tro. Svenska Morgonbladet frågade sig om inte den
typ av framstegstro som Aspelin talat för var ett ”religionssurrogat”. Tidningen menade att Aspelin genom att inte tydligare deklarera sina ideal
och mål bidragit till det ”livsåskådnings-vakuum, som är inseglet på vårt
moderna barbari.”10
Aspelin utvecklade sina ståndpunkter – möjligheten att definiera en
ny målsättning för framstegstron – i uppsatsen ”Utilitarismens moralprincip” i en festskrift till den finländske filosofen Rolf Lagerborg, som
utkom samma vår. Här underströk Aspelin att vetenskapen inte fick över-
· 89 ·
lämna definitionerna av värden till ”vetenskapens fiender”, och framhöll
den klassiska utilitaristiska ”välfärdsetiken” som en rimlig och vetenskapligt hanterbar målsättning för det kommande samhällsbygget.11
Demokr at in som histor iskt
e x p er imen t (H er b er t T in gst e n )
I de populärvetenskapliga föreläsningar som Tingsten höll vårterminen
1945 på Stockholms högskola, och som samma höst kom ut i bokform som
Demokratiens problem (1945) hade Tingsten framför allt uppehållit sig vid
demokratin som en värdegemenskap och förhållandet mellan politisk frihet och majoritetsstyre. Här fanns liksom hos Aspelin en ansats till att
ange en måttstock och någon form av realistiska framtida mål att sträva
mot. Men många av de teman som varit aktuella i talet 1940 och i Idékri­
tik återkom också: berättelsen om den moderna demokratins ursprung i
1776 och 1789 års revolutioner, kritiken av den klassiska historieoptimistiska framstegstanken, och genombrottet för mellankrigstidens diktaturer
som en reaktion på 1789 års idéer. Men den historiska berättelse om upplysningen och den liberala demokratin som formulerades i Demokratiens
problem innebar även några förskjutningar och variationer på temat, som
kan vara intressanta att dröja vid en aning. Berättelsen fick här med andra
ord revideras i och med att avgörande nya erfarenheter gjorts. I det rådande läget våren 1945, då Nazityskland kollapsat, kunde Tingsten till skillnad
från 1940–1941 tala om hur 1789 års idéer gradvis fått en ökad spridning och
auktoritet i världen: ”Reaktionära rörelser ha förgäves hotat deras expansion eller maktställning: främst märkas här den extrema, kontrarevolutionära konservatism, som var det omedelbara svaret på upplysningsidéernas
genombrott i Frankrike, och den lika medvetna och systematiska reaktion,
som fascismen och national­socialismen i våra daga­r inneburit.”12 Men här
inskärpte Tingsten en skillnad mellan fascism och kommunism: kommunismen lästes som en utlöpare av 1789 års idéer, medan nazismen och
· 90 ·
fascismen däremot fattades som dess explicita negationer. Även om tesen
om en gemensam nämnare i Hegel kvarstod, var bilden mindre entydig
än 1940-1941. Här fick istället ett rousseau­anskt inflytande förklara kommunismens överslag i diktatur. Upplysningens ledord – förnuft, framsteg,
lycka, frihet och jämlikhet – hade genom ett frihetsbegrepp i kontrast till
det liberala frihetsbegreppet, ett frihetsbegrepp som innebar en identifikation mellan frihet och anslutning till allmänviljan, via Hegel och Marx,
möjliggjort diktaturen.13
I Tingstens analys av diktaturen underströks sambandet mellan de
moderna diktaturerna och de långa utdragna tidsperspektiven. Den moderna diktaturen utgjorde någonting historiskt nytt i förhållande till äldre auktoritära statsformer: då diktaturen sedan den romerska republiken
inneburit en form av kristillstånd, en tillfällig statsform i övergången till
en mer stabil statsorganisation, hade den med de moderna diktaturerna
fått en permanent karaktär, i och med att dess löften om en kommande
friare ordning hela tiden förlades till en ogripbar framtid.14 I avslutningen kunde Tingsten konstatera ”att denna reaktion, i dess mest aggressiva
former, åtminstone för tillfället är besegrad. [---] Av vad jag sagt torde
framgå, att enligt min mening världen nu icke, lika litet som för tjugofem
år sedan, kan anses ’tryggad för demokratien’. Folkstyrelsen framstår fortfarande som ett historiskt experiment.” I Tingstens framtidsperspektiv
låg, precis som i reservationerna 1941, ett antagande där demokratin likväl
kunde fattas som en historisk parentes som ett givet slutstadium. Tingsten påminde att ”en av världens starkaste stater” (Sovjetunionen) fortfarande var en diktatur, och att demokratins framtid dels berodde på möjligheten att organisera de mellanstatliga relationerna för en stabil fred,
men dels även på de enskilda individernas anslutning och deltagande.15
Men Tingsten identifierade här också en brytning inom den demokratiska rörelse som utgått från 1789 års idéer: en spänning mellan friheten och jämlikheten som ledord, mellan dess liberala och dess socialistiska
grenar. Här fanns ett tydligt ställningstagande för en liberal linje framåt.
· 91 ·
Tingsten åberopade sig i Demokratiens problem på den liberale ekonomen
och filosofen Friedrich A. Hayeks Vägen till träldom (1944), där socialismen framställdes som oförenlig med demokratins tänkta utgångspunkt i
de individuella medborgarnas personliga frihet, och där syftet var att återuppliva en tänkt ursprunglig 1800-talsliberal impuls som gått förlorad
med 1900-talets kriser.16 Denna förskjutning pekar också framåt mot den
roll som ledande liberal publicist och opinionsbildare som var iordningställd för Tingsten i och med redaktörskapet för Dagens Nyheter 1946. Den
distansering från socialdemokratin som antytts redan i Tingstens historia
över partiet 1941 manifesterades officiellt i en radiodebatt i juni 1945, där
Tingsten på ett mycket dramatiskt sätt deklarerade sitt ”avfall” från socia­
lismens och planhushållningens idéer sekonderad av Eli Heckscher, som
deltog i egenskap av ekonomhistoriker.17
I och med Tingstens tillträde som chefredaktör för Dagens Nyheter
1946 och Hedenius professur i praktisk filosofi vid Uppsala universitet
1947 etablerades något som stundtals kommit att kallats ”1945 års män”:
en samling tongivande radikala kulturdebattörer som kom att inta centrala roller i formandet av efterkrigstidens diskurs på kultursidorna och i
den politiska debatten. I föreställningen om ”1945 års män” ligger som i alla sådana retoriska figurer, bilden av ett brott med det förflutna. Ett symboliskt laddat årtal – ”1809”, ”1848”, ”1945” – adderas till en grupp ”män”,
som tänks representera ”det nya”. Tingstens tillträde på DN representerade även något nytt ur ett publicistiskt perspektiv. DN:s kultursida öppnades gradvis upp: kultur- och ledarsidorna blev en arena för idé­debatt
i en vidare bemärkelse. Tingsten knöt snabbt flera mer eller mindre intellektuellt närstående skribenter till tidningen. Många av dessa kom
från den akademiska sfären. Tingsten försåg därmed ett antal skribenter
med en medial plattform varifrån de kunde verka under dessa år. Ingemar Hedenius blev kanske det främsta exemplet på denna nya vändning.
I detta sammanhang kan också filosoferna Anders Wedberg och Konra­d
Marc-Wogau, historikerna Erik Lönnroth och Eli H­eckscher, kritikern
· 92 ·
Knut Jaensson och skribenterna Torsten Gårdlund, Kurt Samuels­son
och Ingemar Wizelius nämnas.18
Som Alf W. Johansson visat var Tingstens ideologiska front på DN:s
ledar- och kultursidor dubbel under den aktuella tiden. Från ett centrum
som utgjordes av den liberaldemokratiska utblickspunkten drevs kampanjer mot både höger och vänster. Enligt Johansson skapade Tingstens
kampanjer ett ideologiskt fält där liberalismen ensam utgjorde vägen
framåt mellan två ”dystopiska ideologier”: en socialism associerad med
sovjetkommunism och en konservatism associerad med nationalsocialism. Det allt igenom överskuggande internationella hotet utgjordes av
Sovjetunionen som bärare av den kommunistiska ideologin, men lokalt
fördes även en kamp mot kvardröjande konservativa institutioner som
monarki, kyrka och ordensväsende.19 I avhandlingens två följande kapitel undersöks dessa två fronter genom två längdsnitt genom åren 1946–
1953: i kapitel 4, ”Gud i historien” ges ett antal exempel på hur Tingstens
berättelse bryts mot kristna, kulturidealistiska och konservativa motberättelser, och i kapitel 5 studeras fronten vänsterut: mot den socialdemokratiska bilden av Sverige som exemplarisk bärare av freden som idé, mot
neutralitetstanken och den tredje ståndpunkten, och mot de kommunistiska anspråken på att representera människans framtida frigörelse.
I Sverige fanns med andra ord en betydelsefull lokal konkurrent: den
svenska socialdemokratin gjorde också anspråk på att representera en
tredje väg mellan dystopierna, på att under kriget vara fredens och demokratins givna bärare mellan dessa. Sommaren 1945 hade krigstidens samlingsregering efter en tid av förhandlingar övergått i en socialdemokratisk enpartiregering. Tingsten hade, som skildrats i kapitel 2, ”Historien
och nuet”, i sin historia över socialdemokratin 1941 velat skriva in den i
ett mer övergripande liberaldemokratiskt projekt, där den centrala tesen
var att partiet gradvis gjort sig av med sitt marxistiska arv till förmån för
en allmän och avideologiserad välfärdsretorik: en allmän upplysningsoch framstegstro, som ytterst sett vilade på liberala utgångspunkter.20
· 93 ·
Historikern Åsa Linderborg har skildrat hur en socialdemokratisk
berättelse gradvis tog form i och med partiets vandring från oppositionell
rörelse till dominerande statsbärande parti. Enligt Lindeborg innebar
denna rörelse fixerandet av en viss historieskrivning från och med 1930talet, där reformismen kom att framstå som naturlig, samtidigt som systemkritiken gradvis försvann ur berättelsen. Klasskampen kom att fattas
som avslutad. Det handlade om en historieskrivning där socialdemokratin både tänktes som den ursprungliga förutsättningen för en målmedveten och organiserad klasskamp, och som förutsättningen för dess tänkta
samtida upphävande. Socialdemokratin skrevs efter hand in i ett nationellt historiskt schema där den pekades ut som historiens slutmål. Efter
krigsslutet fick denna historieskrivning en mer monumental karaktär:
kanoniseringen av ett antal stora män som Branting och Wigforss, återkommande hyllningar till folkhemmet och välfärdsbygget som ett specifikt socialdemokratiskt projekt.21
I några sammanhang bröts denna socialdemokratiska berättelse mot
Tingstens åren direkt efter kriget. Redan i reaktionerna på Tingstens historia över partiet 1941 hade omdömena varit kluvna bland tongivande socialdemokrater. Torsten Gårdlund hade i ”Efter marxismen” i Tiden 1941
framställt Tingstens historia som tvingande saklig, och häri låg ett imperativ: partiets framtid låg i utrensandet av marxismen. Riksdagsmannen Georg Branting hävdade däremot i inlägget ”Arbetarpartiets framtid” att partiets historiska uppgift var att vara ett framtidens avantgarde,
men att detta just förutsatte en marxistisk grundsyn.22 Den avgörande
motsättningen stod därmed mellan olika konkurrerande bestämningar
av det framtida målet: ett mål definierat utifrån en marxistisk historieskrivning, eller en socialreformistisk.
I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1944) definierade sig SAP just som
det parti som stod i förbund med framtiden, samtidigt som den hårdföra liberalismen associerades med det förflutna. De ekonomiska frågorna
stod i centrum. Fokus var riktat mot framtiden, och p­rogrammet r­ymde
· 94 ·
också ett tydligt avståndstagande från det förflutna: ”Den värld vårt folk
skall leva i, sedan freden återställts, måste i mycket bli en ny värld. Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem,
framtiden ställer oss inför.” En återgång till mellankrigstidens ordning
präglad av ekonomisk obalans och kriser var inte möjlig. En framtida
fredsekonomi krävde ett större mått planering. De överordnade målen
var full sysselsättning och en ökad demokratisering av näringslivet.23 Här
återkom en variant på den modifierande framstegstanke som skisserats
ovan hos Aspelin: en moraliskt indifferent vetenskap som kunde ställas
i förstörelsens tjänst, men rätt använd även kunde tjäna demokratin och
välfärden. I avslutningen framhölls att samhällsplanering liksom all annan teknik kunde användas för att skapa likriktning och underkastelse:
”Likt all teknik kan den brukas till förstörelse av människan och hennes verk likaväl som till deras uppbyggnad. Socialdemokratin vill samla medborgarna kring uppgiften att behärska tekniken, inte låta sig behärskas av den. Ekonomisk planering skall inte vara en planering av förtryck u­tan av frigörelse.”24
I debatterna om planhushållningen och neutraliteten åren efter krigsslutet återkom kritiken av socialdemokratin och dess konkurrerande anspråk på att representera framtiden. Mot Tingstens utgångspunkt i dikotomin demokrati/diktatur, som kom att strukturera DN:s utrikespolitiska hållning och lägga grunden för kampanjen för svensk västanslutning, stod en socialdemokratisk neutralitetslinje där freden tänktes som
det överordnade framtida målet, och socialdemokratin som en väg mellan två ekonomiska system, mellan ”borgerlig storkapitalism” och kommunism.25 I planhushållningsdebatten försökte Tingsten pressa en undvikande socialdemokrati om dess slutgiltiga framtida mål: handlade det
om det demokratiska välfärdssamhället eller den genomförda socialismen? Om Tingsten tidigare beskrivit socialdemokratin som en avideologiserad rörelse med vissa opportunistiska drag, så framställdes den inför valet 1948 som ett akut hot. ”Totalsocialisering” – i meningen statens
· 95 ·
totala makt över individerna – var enligt Tingsten dess yttersta framtida
mål.26 I denna kamp mellan frihet och jämlikhet – mellan socialism och
liberalism som den rättmätige arvtagaren till upplysningen och 1789 års
idéer – tillgrep Tingsten också Karl Popper.
Det öppna samhäl let o c h dess fiender (K ar l Popp er)
Bernt Skovdahl har framhållit likheterna mellan Tingsten och Karl Popper både på ett politisk-teoretiskt, vetenskapligt och praktiskt politiskt
plan.27 Tingsten var egentligen mycket fåordig om Popper – omnämnandet utsträckte sig till en entusiastisk anmälan av The Open Society and Its
Enemies 1947 – men det kan ändå genom de många tematiska överlappningarna, vara intressant att dröja en aning vid Tingstens anmälan av boken. I denna anmälan drogs många av de trådar som är aktuella här ihop:
en historieskrivning där Platon utgjorde utgångspunkten i en tradition
som via Hegel och Marx fått sitt svar i de samtida diktaturerna. Vidare återkom tesen om en viss historiefilosofi som problemets kärna. Här­i
låg också en vilja att omdefiniera relationen mellan historien, framsteget och den enskilda människan, som i förlängningen hade etisk-politiska konsekvenser. Popper skulle som skidrats i föregående kapitel retroaktivt beskriva The Open Society and Its Enemies som en ”krigsinsats”, och
kritiken av Hegel som ett försök att förstå Tysklands förfall i nazism.28
Uppgörelserna med Platon, Hegel och Marx mynnade ut i en plädering
för den liberala demokratin. Tingstens anmälan av Popper kan också läsas ihop med Tingstens samtida angrepp på socialismen: i båda fallen
handlade det om att skriva in liberalismen i det demokratiska upplysningsprojektets kärna och socialismen som en väg bort från friheten, genom att associera socialismen med storskalig samhällelig styrning dirigerad av avlägsna framtida utopiska mål. Både Popper och Tingsten uttryckte sin intellektuella skuld till Hayek vid denna tid: Tingsten i De­
mokratiens problem, och Popper i The Open Society and Its Enemies.29 Här
· 96 ·
kan ytterligare en parallell som också inbegrep Gunnar Aspelin framhållas: talet om en öppen framtid i händerna på de enskilda människorna, i motsats till en deterministisk historietro med normerande och på
förhand givna slutmål.
Tingsten framhöll inledningsvis Popper som en framstående progressiv socialliberal vetenskapsman driven av ett politiskt patos och The
Open Society and Its Enemies som ett ”storverk inom den politiska idéhistorien.” Tingsten rekapitulerade mycket av Poppers historieskrivning.
Det var en historieskrivning där en ursprunglig demokratisk impuls och
en uppvaknande förnuftstro som utgått ur antikens Grekland, med Platons inträde i den västerländska idéhistorien, vanställts. Vidare hur historien sedan präglats av motsättningen mellan ”öppna” (individualistiska, demokratiska, reformistiska) samhällen och ”slutna” (statiska, kollektivistiska, utopistiska) samhällen. Den demokratiska och förnuftsmässiga impuls som utgått ur den tidigaste grekiska filosofin innebar det första
steget mot ”individens självständighet och personliga ansvar.”30 I en formulering som på en och samma gång fångade in Poppers antihistoricism
och den politiska individualism som författarna delade, hette det i Tingstens artikel att:
Det ”öppna” samhälle som sedan dess sakta bygges upp i Västerlandet präglas av grundsatsen att vi själva, i vårt enskilda och offentliga liv, skapar framtiden, att vi har frihet att handla i den meningen att inte vissa makter eller lagar utanför oss formar historien och att vi därför är ansvariga för samhällets
gestaltning.31
Här ställdes ett ”vi” i meningen de enskilda människorna i fri gemenskap
mot en uppfattning om historien som styrd av överindividuella krafter bortom de enskilda människornas kontroll. I och med att de fria och
handlingskraftiga individerna angavs som historiens egentliga subjekt,
gjordes de mänskliga framstegen beroende av de aktiva och individuella
mänskliga valen. Västerlandet blev den plats där detta drama utspelades:
platsen för den första demokratiska förnuftsmässiga impulsen och fröet
· 97 ·
till individens frigörelse, men även platsen för de föreställda utmaningarna i form av traditionellt religiösa, reaktionära och auktoritära krafter, och
det Popper menade vara de moderna historicistiska tankesystemen.32
Här kan man återigen peka på en insnävning av tidsperspektiven, en
ambition att freda nuet från historien och de stora, tvingande framtidsperspektiven. I distinktionen mellan öppna och slutna samhällen låg två
skilda temporala perspektiv, som påminner om Tingstens analys av den
moderna rationella demokratin och det möjliga realistiska framsteget.
Mot diktaturernas vaga, avlägsna och vidsyftande framtidslöften ställdes mer närliggande ”realistiska” mål, möjliga att uppnå inom en gripbar,
närliggande framtid. Mot en utopisk samhällsplanering ställdes en småskalig, prövande social ingenjörskonst med den vetenskapliga metoden
som förebild.33 Men i denna dikotomi rymdes också ett mått för framsteget, som antydde ett speciellt önskvärt framtida mål. I och med att de fria
handlande människorna pekades ut som historiens skapare, och historien fattades som en kamp för människans frihet, fanns ett sådant framtida mål underförstått: en frivillig gemenskap av ansvarstagande, förnuftiga individer.
I de avslutande reflexionerna i The Open Society and Its Enemies med
titeln ”Har historien någon mening?” var Popper explicit i frågan om
ett sådant mål. Historien hade i sig ingen mening. Det förflutna var enligt Popper inget annat än anhopningar av meningslösa fakta. Men som
mänskliga individer kunde vi ändå ge den en mening, genom att låta friheten och demokratin utgöra dess önskvärda mål:
”Historien” kan inte göra det. Endast vi, de mänskliga individerna, kan göra
det. Vi kan göra det genom att försvara och stärka de demokratiska institutioner på vilka friheten och därmed framstegen beror. Och vi kommer att göra
det mycket bättre i och med att vi blir fullt medvetna om det faktum att framstegen beror på oss, på vår vaksamhet, på våra ansträngningar, på klarheten i
vår uppfattning av våra mål och av realismen i valet av dem.34
· 98 ·
När historien tagits i besittning av de enskilda människorna skulle den
också kunna läsas som någonting annat än en maktens historia och även
få ett etisk-politiskt berättigande:
Och när vi har övergett tanken att maktens historia kommer att döma oss, när
vi har upphört att oroa oss för om historien kommer att ge oss rätt, då kanske
vi en dag kommer att lyckas få kontroll över makten. På det sättet kan vi kanske
även berättiga historien, i vår tur. Den är i starkt behov av ett berättigande.35
I dessa avslutande formuleringar skedde en intressant förskjutning, som påminde om Tingstens historieskrivning i Idékritik: en djupgående kritik av
historien som politisk instans som samtidigt formulerade en egen historieskrivning med egna politiska implikationer. Det var en historieskrivning där
historien framstod som en kamp mellan friheten, förnuftet och demokratin, och dess fiender. En plädering som med sådan ojämförlig tydlighet inskärpte att historien saknar mening – The Open Society kom som bekant att
bli totalitarism- och historicismkritikens första kanoniska verk – mynnade
slutligen ut i en uppmaning att just ge den en mening, ett berättigande. Determinismen och de överindividuella historiska subjekten hade här ersatts
med de fria aktivt skapande individerna och deras gemensamma strävanden. När människorna slutat lita till historien som sin egen domare skulle
friheten övervinna makten. Människorna skulle därmed enligt Popper träda fram som historiens egentliga subjekt. I detta identifierande av de fria,
förnuftiga och handlingskraftiga individerna som historiens skapare och
subjekt låg en dubbelhet som påtalats tidigare i Tingstens ideologikritik.
Det var en rörelse som först upphävde historien som instans för sanning
och rätt, för att sedan formulera en positiv historieförståelse med anspråk på
moraliskt och politiskt företräde framför de historiefilosofiska system som
associerats med diktaturen. Vad vi tycks stå inför här är en historisk berättelse om frihet som samtidigt rymmer sina egna normativa påbud. Det är
en dubbelhet som jag ska påvisa återkommer i Tingstens senare skrivande
under fyrtio­talet, och som också ska diskuteras i avslutningen.
· 99 ·
E x ku r s: Po p p er, H or k heimer o c h Ador n o
Samma krigsår som Popper i exil i Nya Zeeland hade skrivit The Open
Society and Its Enemies arbetade Max Horkheimer och Theodor Adorno i exil i Los Angeles med de texter som 1944 och 1947 kom att publiceras som Upplysningens dialektik. Trots de fundamentala skillnaderna i utgångspunkter kan det vara intressant att göra en jämförelse, speciellt med
tanke på det inflytande dessa studier fick under efterkrigstiden. Inledningsvis är det värt att framhålla att dessa undersökningar trots olikheterna – en liberal vetenskapstro av Poppers typ skulle kunna läsas som det
givna objektet för Horkheimer/Adornos vetenskaps- och positivismkritik – förenades i försöken att hantera och förstå orsakerna till ett västerländskt upplysningsprojekt i kris. Där Poppers studie i grunden var ett
försvar för ett liberalt västerländskt upplysningsprojekt mot dess tänkta
yttre historiska fiender lokaliserade Horkheimer och Adorno krisens orsaker till upplysningsprojektets själva centrum, dess kärna. I en mening
formulerade Horkheimer och Adorno en mycket mer djupgående kritik av upplysningsprojektet, men här kan ändå framhållas några tematiska likheter som kritiken av historiefilosofin, framstegstanken, utopismen
och viljan till totalisering och kontroll. Både Popper och Horkheimer/
Adorno identifierade tron på den totaliserande historien, på det nödvändiga framsteget, viljan till kontroll av det mänskliga (samhälls)livet som
grundläggande orsaker till krisen.36 Vad som också förenade dessa undersökningar var den dubbla rörelse, där kritiken av historiefilosofin och
den entydiga framstegstron hela tiden löpte parallellt med försöken att
finna svar just genom en vändning bakåt, mot det förflutna. Verken formulerade därmed en form av historier.
Popper sökte totalitarismens ursprung i Platon och konstruerade sedan en historia där Hegel och Marx blev förmedlande länkar in i den
egna samtiden. För Popper blev historien en historia om kampen mellan
frihet och vidskepelse, mellan öppna och slutna samhällen, mellan dem
som gjort sig till uttolkare för ”Historien”, och dem som velat se de fria
· 100 ·
förnuftiga individerna som dess subjekt. Horkheimer och Adorno fann
formen för den moderna människans driftskontroll i Odysseus, och fann
via de Sade som en emblematisk och naken upplysningsfigur vägen in i
Västerlandets rådande kris: krisen för ett urspårat upplysningsprojekt, en
förnuftstro som slagit över i kontrollraseri och blottat den rena makten
som dess dialektiska svar:
Historiefilosofin upprepar bara kristendomens grundfel: det goda, som i verkligheten förblir på den förlorande sidan, diktas om till en kraft som styr historiens gång och slutligen triumferar. Det upphöjs till en gudomlig makt, om
inte som världsande så åtminstone som ett slags inneboende lag. Därigenom
förfalskas emellertid inte bara historien till sin direkta motsats, man vanställer
också själva den idé som skulle bryta nödvändigheten, vända skeendets logiska
utveckling. Risken för en avvikelse elimineras. Den vanmakt som missförståtts
som makt förnekas genom denna upphöjelse än en gång, beläggs med ett slags
minnesförlust. Därmed bär kristendom, idealism och materialism, som i sig
själva också bär på sanning, sin del av skulden till de illdåd som förövats i deras namn. Som läror om makt – låt vara det godas – hur de själva blivit organisationskapabla historiska makter och som sådana spelat sin blodiga roll i människosläktets verkliga historia: rollen av organisationsinstrument.37
För Horkheimer och Adorno blev historien istället en historia om ökat
tvång, en historia där människosläktet spelat rollen som ”organisationsinstrument”, och inte som bärare av förnuft, frihet och rätt. Framstegstron blev en form av glömska av förflutna lidanden, och den (hegelska)
historiefilosofi som satte det mänskliga förnuftet och friheten som dess
mål ett bedrägeri.
· 101 ·
GU D I HISTORIEN
K
rigsslutet 1945 fick som vi sett en dubbel och svårbestämd karaktär
bland de tänkare som är aktuella i denna undersökning. Det var
som sagt en fred som inte bara innebar nazismens nederlag, utan även erfarenheterna av ett världskrig med slutpunkten i bomberna över
Hiroshima och Nagasaki. Freden övergick hastigt i ett kallt krig med en
serie händelser som Winston Churchills tal om en järnridå genom Europa 1946, Pragkuppen 1948, Berlinblockaden 1948–1949. Därtill kom Korea­
kriget 1950–1953, där de forna segrarmakterna stod mot varandra i en ny
väpnad konflikt, ett krig som kunnat övergå i ett nytt världskrig. Bland tongivande svenska kristna opinionsbildare frammanades bilden av ett livs­
åskådningsvakuum, en europeisk kultur slagen i spillror, en kultur som förlorat sin sammanhållande grundval, en mänsklighet uppsplittrad i atomer
(raser, nationer, individer…). Alf Ahlberg kom att karaktärisera krigsslutet
som tiden för ett avgörande ödesval, en ”skiljoväg” för mänskligheten.1
Syftet med detta kapitel är att studera Tingstens och Hedenius sammanstötningar med en rad kristna tänkare under åren efter kriget. Mot
Tingstens åkallanden av ett normerande upplysningsarv stod här en rad
tänkare som åberopade sig på ett kristet arv för att begripliggöra n­uet,
skapa mening, och ange en riktning framåt. Bland de kristna tänkare som
är aktuella här återkom ständigt variationer på en historieförståelse som
utgick från att kristendomen var Västerlandets sammanhållande grundval, och att förlusten av denna grundval utgjorde en grundläggande orsak till det andra världskrigets katastrofer. Här lästes i flera sammanhang upplysningen/1789 års idéer/liberalismen ihop med avkristningen:
en avkristningsprocess som i sig angavs som en av orsakerna till det rådande krisläget. Eftersom dessa försök att artikulera en historisk mening
utifrån kristna perspektiv representerade ett alternativ till den liberal­
· 102 ·
demokratiska berättelse som här studeras genom Tingsten, och eftersom Tingstens och Hedenius uppgörelser med kristendomen och kyrkan
som politiska och existentiella instanser fick ett sådant genomslag under
åren efter kriget, är det motiverat att studera sammanstötningarna mellan dessa alternativ, och deras respektive historiefilosofiska och kulturkritiska aspekter.
I detta kapitel ska konfrontationerna mellan dessa grovt skisserade perspektiv undersökas i några exempel från åren 1946–1953, konfrontationer
där Tingstens Dagens Nyheter stod i centrum. Det gäller Ingemar Hedenius polemik med den tyskjudiske historikern i svensk exil Erich Wittenberg 1945, Tingstens och Hedenius ageranden i tro och vetande-debatten
1949, debatterna om Arnold Toynbees världshistoria 1948 och 1950, och
Herbert Tingstens uppgörelser med de kristna historiefilosoferna Herbert
Butterfield och Reinhold Niebuhr under samma tid. Härtill kom Tingstens konfrontationer med biskoparna Yngve Brilioth, Anders Nygren,
John Cullberg och Manfred Björkquist under samma följd av år.
Tingstens tillträde som DN:s chefredaktör 1946 innebar en omorientering både publicistiskt och politisk-ideologiskt. Som skildrats i inledningen öppnades kultursidan för en bredare idédebatt. Där tidningen under kriget präglats av en återhållsam hållning i anslutning till samlings­
regeringens neutralitetslinje, skulle den i och med Tingstens tillträde få
en allt mer uttalat oppositionell prägel: ett radikalt liberalt opinionsorgan
i opposition mot socialdemokratin såväl som mot högern. Kul­turellt sett
innebar detta en radikalisering i liberal riktning: en explicit traditionskritik och antikonservatism, manifesterad genom återkommande uppgörelser med traditionella institutioner som till exempel kyrkan och ordens­
väsendet. Tidningens mest tongivande skribenter – Tingsten och Hedenius – definierade sig som kulturradikaler. Utgångspunkterna skulle ligga i en ständig ”kritisk förnuftsmässig granskning av förhållanden och
idéer”. Måltavlorna var auktoriteter och traditionella föreställningar. De
egna ledorden var rationalism och humanism. Ingemar H­edenius i­nträde
· 103 ·
på scenen i och med tro och vetande-debatten blev den mest monumentala manifestationen av denna nya vändning. Tingstens DN skänkte Hedenius ett forum mitt i den svenska offentligheten varifrån han kunde
verka, och omvänt: Hedenius inträde på scenen stärkte DN:s profil som
dominerande liberalt och progressivt opinionsorgan. Tro och vetandedebatten kom att bli en av de mest omfattande kulturdebatterna i Sverige under efterkrigstiden. Debatten fick karaktären av ett generalangrepp
på en av det traditionella samhällets centrala institutioner, och Hedenius
angrepp på kristendomen löpte här parallellt med tidningens egen kampanj mot kyrkan på ledarsidorna.2
Här ska inte religionsdebatten i Sverige under dessa år behandlas i
sin helhet. Fokus kommer att ligga på några av de i vid mening historiefilosofiska frågor som debatten väckte: frågan om Guds relation till
historien och kristendomens roll i Västerlandets historia, dess betydelse
i samtiden och dess löften om en bättre framtid. Frågan om Guds plats
i historien sönderföll i den aktuella debatten i två: dels frågan om historien som Guds historia (Guds plan för mänskligheten, Guds närvaro/
frånvaro i historien, Gud eller den kristna läran som historiens mått),
dels frågan om den faktiska kristenhetens roll i historien – dess agerande, dess skuld, dess inflytande – i ljuset av de samtida erfarenheterna.
Här är inte platsen att behandla den nebulösa frågan om kristendomen
och moderniteten i dess helhet. Syftet är inte att försöka fixera en övergripande kristen historiefilosofi eller tolkning av den samtida kulturkrisen under efterkrigstiden. Nedan ska blott några mycket övergripande
linjer och möjliga positioner skisseras. Mycket schematiskt kan man här
ställa en optimistisk, humanistisk, liberal 1800-talsteologi med betoning
på den kristna trons immanens och inomvärldslighet mot en neo-ortodox teologi som i skuggan av det första världskriget istället kom att betona avståndet mellan Gud och människa, mellan människans h­istoriska
existens och Guds eviga perspektiv. Inbegripet de många individuella
variationerna och avvikelserna kan 1800-talets liberala t­eologi sägas ha
· 104 ·
i­nspirerats av den m­oderna västerländska människans dåtida triumfer.
Även om den neo-ortodoxa reaktionen aldrig blev dominerande kan
den läsas som en reaktion på de katastrofer som drabbat Västerlandet
under 1900-talet. 1800-talets sekulära framstegstro kunde i detta sammanhang tolkas som ett uttryck för mänsklig hybris, snarare än ett tecken på människans inneboende storhet och närhet till Gud. I detta låg en
förskjutning i temporala perspektiv: mot en optimistisk historieuppfattning ställdes en mänsklig historia radikalt avskild från Gud.3 De svenska teologer och skribenter som är aktuella här rörde sig i det vida fältet mellan dessa schematiska poler – mellan liberal och ortodox teologi, mellan immanens och transcendens, mellan människans närhet och
avstånd till Gud, mellan en Gud i och utanför historien – och kan som
individuella exempel få illustrera något av den mångfald positioner som
rymdes inom den kristna sfären.
Den t y ska t r ad it io n en s k r is ( E r i c h W i tte n b e r g)
Som Jonas Hansson har visat skedde en förskjutning i humanism­
begreppets innebörd under mellankrigstiden i Sverige, såväl som i en vidare europeisk kontext. Från att framför allt ha associerats med en tysk
kulturuppfattning och en nyhumanistisk bildningstradition kom humanism att mer och mer förknippas med kampen för demokrati i anslutning till ett emancipatoriskt demokratiskt upplysningsprojekt efter 1933.4
Spänningen mellan dessa tolkningar – en bildningsaristokratisk tolkning
med starka associationer till Tyskland och ofta med kristna associationer,
och en sekulär, i anslutning till upplysningen – aktualiserades i och med
krigsslutet i Sverige, och kan läsas parallellt med den debatt om kristendomens roll i Västerlandet som står i fokus i detta kapitel. Vad som stod
på spel i båda fallen kan sägas vara konkurrerande bestämningar av Västerlandet, som inbegrep konkurrerande historietolkningar och tolkningar av den samtida krisen och dess innebörd. I skuggan av det andra världs-
· 105 ·
krigets erfarenheter fick frågan om den tyska traditionens status för Västerlandets framtid av förklarliga skäl en speciell laddning.5
Ett belysande exempel som fick en viss betydelse i Hedenius och Tingstens fall var sammanstötningarna med den tyskjudiske historikern i svensk
exil Erich Wittenberg under åren runt krigsslutet. Som skildrats i kapitel 2
hade Wittenberg redan 1940 ifrågasatt Tingstens Hegeltolkning och den
historieskrivning som pekat ut den tyska konservatismen som nazismens
andliga ursprung. I Wittenbergs historieskrivning hade den tyska konservatismen istället ställts i opposition mot nazismen. Här fick Versailles­
freden och dess efterverkningar istället utgöra den förklarande historiska
fond mot vilken nazismen skulle begripas.6 I krigets slutskede 1944 hade
Wittenberg gjort några ytterligare försök att rädda ett tyskt humanistiskt
arv undan associationerna med Hitlertyskland i en svensk kontext.
Wittenberg publicerade 1944 två stora studier – Hans Larsson als eu­
ropäischer Geschichts-, Rechts- und Staatsphilosoph (1944) och Historiska
idée­r och makter (1944) – som båda kan ses som ett försvar för en tysk humanistisk tradition och dess roll i Sverige. I Hans Larsson-studien ville Wittenberg visa på Hegels betydelse för Hans Larssons tänkande, och
återigen fria Hegel från associationerna med nationalsocialismen, genom
att framställa Hegel som en rättens försvarare, inte den rådande maktens.7
I Historiska idéer och makter lyfte Wittenberg fram en kultur­idealistiskt
färgad samling tänkare med namn som J. G. Herder, J. G. Fichte, J. J.
Rousseau och E. G. Geijer. Han pläderade för deras värde i samtiden, men
behandlade också mer oväntade namn som Karl Marx. Wittenberg uppe­
höll sig även vid historiker som Leopold Ranke, Friedrich Meinecke och
Jacob Burckhardt. I Historiska idéer och makter, som hade undertiteln ”Studier över den moderna kulturkrisens uppkomst”, underströk Wittenberg
behovet av en väg ut ur den samtida kulturkrisen:
Mer än någonsin är den europeiska kulturens enhet i fara. Det andra världskriget har öppnat allas ögon för att den europeiska gemenskapsidén måste
ha varit djupt skakad sedan generationer, eftersom det inträffat en så o­erhörd
· 106 ·
k­atastrof som den vi upplevat. Ju häftigare, ju mera hänsynslöst och lidelsefullt förstörelsens demoner rasa i den nya världsbranden, dess mer gäller det att
ånyo besinna vad som utgör den europeiska samhällsbyggnadens fasta grund.
Om den pånyttfödda mänsklighetstanken motsvaras av en fast vilja att skaffa utrymme för humaniteten i individens, familjens, folkens och hela världens
liv – endast då kan man hoppas, att en sjuk, splittrad och upplöst tid förnyar
sig och bygger upp en ny, bättre värld av krigets kaos.8
Här blev ett av de teman som skisserats ovan synligt: viljan att återupprätta en fast grundval för ett splittrat och sönderslaget Europa i ett läge då en sådan tycktes ha gått förlorad.9 Betoningen låg här på förlusten
(bilden av en samtida katastrof, världsbrand, förstörelse) av en tradition
och behovet av ett återvändande (besinnandet över en fast grund) för att
finna en väg framåt (en pånyttfödd mänsklighetstanke).
En annan strategi för att försöka hantera den rådande krisen blev synlig i Hedenius anmälan av Wittenbergs bok. I denna låg tonvikten istäl­
let på behovet av att välja, att rensa ut och överge för att kunna gå vidare. Wittenbergs bok anmäldes av Hedenius i DN den 24 maj 1945 under
rubriken ”Tyska humanister”. Hedenius var vid denna tid docent i filosofi
Uppsala. Han hade fått ett visst publikt genombrott med Om rätt och mo­
ral 1941, som skildrats ovan i kapitel 1 och 2, men hade fortfarande några
år kvar till professuren och det verkliga genombrottet i tro och vetandedebatten. Svante Nordin behandlar i sin Hedeniusbiografi artikeln ”Tyska humanister” som en del av tro och vetande-debatten. Detta är i och
för sig korrekt, i och med att den kom att ingå i boken med samma namn
1949. Men det faktum att den ursprungligen publicerades tre veckor efter
krigsslutet 1945 ger den ändå en annorlunda inramning och därmed en
annan tyngdpunkt i det sammanhang som är aktuellt här: i centrum stod
frågan om en eventuell samtida kulturkris och dess orsaker. Till skillnad
från 1941 medgav nu Hedenius att en ”kulturkris” verkligen rådde i Europa, men han ville ge den radikalt andra orsaker än Böök hade gjort 1940.
1945 var det inte fråga om någon kris för den liberal­demokratiska tradition som Böök dömt till undergång 1940. Den liberala demokratin stod
· 107 ·
nu som segrare. Den samtida krisen var väsentligen en kris för den tyska
kultur- och bildningstradition som Wittenberg velat försvara.10
Mot Wittenberg framhöll Hedenius istället en historieskrivning där
en romantisk och antiintellektualistisk impuls i opposition mot logik och
realism tänktes ha utvecklats bland tyska humanister under 1800-talet.
Mot förnuftet, klarheten och den fria tanken stod en humanistkultur som
urskillningslöst vördat historien och arvet. Denna kultur hade så att säga
förstatligats efter 1933, och därmed utgjorde den en av orsakerna till den
rådande kulturkrisen. Givetvis innebar den nazistiska receptionen en vulgarisering av detta arv, men Hedenius avgörande poäng var ändå att visa
att sambandet inte var helt tillfälligt. Det fanns en verklig överensstämmelse mellan centrala idéer ur detta arv och dess rådande slutpunkt i nazismen. Mot Wittenbergs vilja att söka återupprätta en förlorad enhet, ställde Hedenius istället bilden av ett djupt tvetydigt arv. Det var ett arv som
både rymde verklig visdom och de destruktiva tendenser som möjliggjort
antisemitism, fascism och nazism. Därmed var det ett arv som inte på något enkelt sätt kunde vara normerande för den samtida människan utan
framtvingade aktiva val.11 Vad som skedde i Hedenius uppgörelse var en
rörelse där den västerländska traditionens splittring på ett plan bejakades.
Nordin berör denna tematik när han visar hur Hedenius kritik av den
tyska kulturtraditionen tillsammans med andra uppsatser i Tro och ve­
tande (1949) blir till ett argument för att omdefiniera ett av kulturidealismens nyckelbegrepp, bildningsbegreppet. Ambitionen var att ersätta
bildningsbegreppets kulturkonservativa konnotationer med ett kulturradikalt alternativ:
Hedenius vill bort från det historiska bildningsbegreppet. Kulturarvet och
auktoriteterna är inte det viktiga, undantaget de vetenskapliga auktoriteterna.
[---] Hedenius nya bildningsbegrepp vill lösgöra oss från traditionen […] I
stället förutsätter bildningen att man förhåller sig rationellt, håller sig till vetenskapen och tillämpar den intellektuella moralens maxim. ”Bildning” enligt
Hedenius nya definition är sålunda framför allt en moral för åsiktsbildning.12
· 108 ·
Ytligt sett kan det här se ut som om Hedenius på ett enkelt sätt ställde
traditionens auktoritet mot det fria förnuftiga personliga valet, eller med
Nordins ord: ”Hedenius nya bildningsbegrepp vill lösgöra oss från traditionen.” Mot Nordins karaktäristik vill jag istället argumentera för att
detta avståndstagande från ”det historiska bildningsbegreppet” i sig rymde förutsättningarna för något jag velat kalla en omhistorisering: etablerandet och monumentaliseringen av en alternativ tradition. Då Hedenius åkallade vetenskapen och det sunda förnuftet som värn mot traditionens negativa auktoritet blev de underförstått de måttstockar utifrån
vilka historien i sig kunde bedömas: de angav ett mått för framsteget och
en önskvärd riktning för historien. Därmed kunde också en normerande
vetenskaps- och upplysningstradition identifieras, skrivas ihop med nue­t
och ange en önskvärd riktning in i framtiden.13
Denna problematik blev även synlig i uppsatsen ”Studiet av Platon”
1944, som också kom att ingå i Tro och vetande 1949. Här framträdde bilden av ett djupt tvetydigt västerländskt kulturarv, en tvetydighet som enligt Hedenius blivit uppenbar i fallet Platon. Platon framstod som en av
dessa västerländska portalfigurer, en av dessa ständigt närvarande, dominerande gestalter, som varje generation återvände till. Men bland upplysta tänkande människor måste det alltid – trots den vördnadsfulla kanonisering som omgett gestalter av Platons typ – ha funnits de som egentligen insett att någonting väsentligt ”ont” fanns i detta tankearv, att Platon trots genialiteten och idérikedomen väsentligen ”hade orätt”.14
Mot denna möjlighet att utifrån en nuvarande position hävda något
ont och orätt i Platons tänkande, ställde Hedenius en så kallad relativiserande ”historicism”: en överdriven vilja till förståelse av förflutna orätter, baserad på historisk pietet. Hedenius medgav visserligen att det ur
ett historiskt perspektiv var anakronistiskt att framställa Platon som en
anhängare av nationalsocialismen, då den strängt taget varit okänd i antikens Grekland. Men samtidigt ville Hedenius peka på en rad överensstämmelser som ändå gjorde det befogat att peka ut Platon som portal-
· 109 ·
figuren i en aristokratisk-fascistisk tradition med en rådande slutpunkt i
Hedenius egen samtid. Det faktum att det tredje rikets ”bildningsfilistrar” stundtals åberopat sig på Platon för sina syften var inte rent tillfälligt;
här fanns någonting mer grundläggande gemensamt. Här listade Hedenius alla de välkända exemplen med hänvisningar till bland annat Warner Fites The Platonic Legend (1931). Det handlade om Platons beundran för Sparta, hatet mot det demokratiska Aten, idéerna om statslögn,
om människoavel och elitstyre, idéer som måste väcka blandade känslor
bland bildade demokrater i Hedenius samtid.15
G ud o c h hist o r ien
Situationen åren vid krigsslutet kan ses som en förberedelse inför den
urladdning som ägde rum mellan Tingstens och Hedenius sekulärt rationalistiska humanism och den kristna humanism som attackerades i
Dagens Nyheter och i tro och vetande-debatten 1949. I en ledare i den
ekumeniska tidskriften Vår lösen 1946 gavs en speciellt pregnant bild av
samtiden som en tid av kulturkris. 1940-talet markerade enligt Vår lösens
redaktör en punkt, där värden som det rätta, det goda och det sanna, såväl som människovärdet, historiskt sett nått en lägsta nivå för mänskligheten. Vad det handlade om var strängt taget en inverterad bild av en
religiöst-liberal framstegsoptimism av 1800-talssnitt. Samtiden framstod istället som den mänskliga historiens lägsta hittillsvarande punkt.
Men här fanns också ett eskatologiskt perspektiv – antagandet om krisen som en vändpunkt, tidpunkten för en möjlig omvändelse, pånyttfödelse – och det var en sådan omvändelse som Vår lösen pläderade för
i det rådande läget. Försök att skipa rättvisa genom till exempel Nürnbergrättegångarna gav ett visst hopp om en universell rätt, men det övergripande målet måste vara att återinrätta den kristna idén om männi­
skovärdet. Med hänvisning till Alf Ahlberg frågade sig Vår lösens redaktion om det samtida föraktet för människan djupast sett bottnade i ett
· 110 ·
förakt för Gud; här fanns inga färdiga svar och även kyrkan måste underkasta sig en allvarlig självprövning.16
Ahlbergs artikel i samma nummer av Vår lösen är intressant, eftersom
den på ett så tydligt sätt synliggjorde sambandet mellan åkallandet av den
fasta yttre grunden (ursprunget, traditionen, historien, värdegemenskapen), och dess svar i en fast inre grund för människan, som är central för
denna undersökning. I Ahlbergs artikel framträdde bilden av en mänsklig och kulturell förfallshistoria. Han konstaterade att den ”humanism”
som före kriget tänktes ha varit ett skällsord för nazister och radikala
marxister nu blivit ett tidens modeord. Men samtidigt varnade Ahlberg
för att ordet höll på att lösgöras från sitt tänkta historiska ursprung i den
kristna människovärdestanken. Han läste ihop denna utveckling med sekulariseringen och den naturalisering av människan som den vetenskapliga världsbilden fört med sig. Med sekulariseringen hade Gud försvunnit som ett mått för människan, vilket öppnat för samtidens katastrofer.
Framtidens stora uppgift var istället att upprätta en ny förbindelse mellan människan och Gud.17
Den kristne historikern Georg Landberg knöt också an till frågan
om Gud, människan och historien i en artikel i Vår lösen 1944. Landberg
framhöll den personliga hållningens betydelse i motsats till de stora perspektiven. Här återkom tematiken kring historien och dess relation till
den enskilda människan som varit central i Tingstens tal 1940: en vilja
att freda den enskilda människan och hennes moraliska autonomi från
historien och de stora tvingande framtidsvisionerna. Trots Landbergs
utgångspunkter i en kristen humanism liknade greppet mycket Tingstens plädering för en fast personlig hållning, även om det i dennes fall
var frågan om en sekulär värdegrund med tänkt ursprung i upplysningen. Landberg såg egentligen samma utgångspunkter – och därmed faror – i både utvecklingstron och kulturpessimismen: de postulerade båda
framtida mål där den enskilda människan passiviserades eller resignerade. I en historisk återblick som liknade Tingstens ville Landberg visa hur
· 111 ·
framstegstanken i olika varianter lett till fanatism. Landberg exemplifierade med hur Rousseaus idé om allmänviljan lagt grunden till den franska revolutionens skräckvälde; hur den äldre hårdföra 1800-talsliberalismens konkurrenstro slagit över i människoförtryck; hur Hegels idé om
”den fulländade staten som historiens slutmål” pekat fram mot det tredje
riket; hur Marx filosofi slagit över i en reell ”proletariatets diktatur” som
”gått fram med yttersta hårdhet över krossade människor och hela folk”.
Mot detta förordade Landberg en medelväg mellan kulturpessimism och
framstegstro, där den personliga hållningen stod i centrum; ett mod att
”se en hemsk verklighet i ögonen och att kämpa trots allt som vore målet i
sikte och dock utan förhoppning att se världen ordnad och förnuftig”.18
I antologin Historia och religion som Diakonistyrelsen gav ut 1948 diskuterade ett antal framstående troende svenska historiker, som Eli Heckscher, Bertil Boëthius, Georg Landberg och Karl-Gustaf Hildebrand, relationen mellan historia och kristendom. I en anmälan i DN var Tingsten positiv och skrev gillande att de flesta bidragen just pläderat för en
skarp och oavvislig skillnad mellan historikern som vetenskapsman och
som troende kristen: bokens återkommande budskap var enligt Tingsten
just att insistera på att den egna tron inte på något sätt fick påverka den
vetenskapliga praktiken. Illustrativt var även det faktum att flera av bidragen (Heckschers och Boëthius) knappt berörde den specifika frågan
om historia och religion, utan mer historisk metod i allmänhet, vilket enligt Tingsten gav det hela en ganska likgiltig karaktär. Speciellt uppskattande var Tingsten om Karl-Gustaf Hildebrands bidrag, där han också
framhöll Hildebrands skarpa åtskillnad mellan den egna religiösa övertygelsen och den historievetenskapliga forskningen.19
Hildebrands ”Historikern inför kristendomen” hade ursprungligen
hållits som ett föredrag i Uppsala 1946 i en serie föreläsningar där representanter för olika vetenskapsgrenar givit sin syn på religionen. Hildebrand underströk att den moderna historikerns uppgift inte kunde vara
något profeterande, vilket hängde ihop med historievetenskapens natur.
· 112 ·
Uppgiften var inte att nå fram till abstrakta lagar eller allmänna principer
för historien, utan att hela tiden öppna sig för det särpräglade och unika
i varje historisk situation. Vidare rymde detta i sig en sorts renhållningsarbete, ett värn mot den historiska propagandan och dess generaliseringar. Kristenhetens faktiska historia var enligt Hildebrand ett givet objekt
för historievetenskapen, men frågan om den kristna lärans yttersta berättigande föll utanför vetenskapens område. I en passage som Tingsten
citerade hette det att: ”Det bör rimligen vara självklart, att en aldrig så
kristet inriktad historiker […] inte kan åta sig att ur historiens förvirrade spel få fram det gudsbevis som man förgäves sökt i andra vetenskaper,
inte heller att på något sätt kartlägga Guds handlingssätt i historien.”20
Den kristna uppenbarelsen kunde inte utgöra någon förklarande princip
för historien. Och omvänt kunde inte heller historien förse den troende
med vittnesbörd om sin sanning.
Trots att Hildebrands fokus här hade varit att freda historievetenskapen från kristna och andra anspråk på syntetiserande mening, återkom i avslutningen något av den uppdelning mellan Guds och männi­
skans perspektiv som han talat om under kriget.21 Mot den historievetenskap som Hildebrand beskrivit, där anspråken på en högre övergripande mening var bannlysta, ställdes Guds eviga perspektiv. Återigen
var det här frågan om en mening som så att säga skulle uppenbaras vid
historiens slut. Den kristne historikern kunde, trots att det låg utom
räckhåll för hans vetenskap, ibland ana något, känna en visshet av detta
över­historiska, glimtvis, som tecken:
Den innebär tron på en mening, som Gud själv en gång gör uppenbar, en mening
i vars tecken också historiens text – om någon då frågar efter den – skall ligga
alldeles klar. Om den meningen kan intet mänskligt förstånd utsäga någonting;
men om den Gud, som där uppenbaras, vågar tron utsäga, att han är densamme
som uppenbarats i Kristus: fullkomlig rättfärdighet, fullkomlig kärlek.22
Det kan verka förvånande att Tingsten ändå förhöll sig så positiv till
Hildebrand. Men Tingsten underströk att det var Hildebrands skarpa
· 113 ·
avgränsning mellan vetenskap och personlig tro som var värdefull, inte hans avslutande personliga trosbekännelse, där något överhistoriskt
skulle uppenbaras vid historiens slut. Vad Tingsten kanske bortsåg ifrån
var just detta antagande om ett historiens slut – att en historiens övergripande mening faktiskt kommer att uppenbaras – vilket i sig försåg historien med ett övergripande ramverk, en mening, trots att den inte tänktes
vara artikulerbar ur det begränsade tidsliga mänskliga (och vetenskapliga) perspektivet. Men Tingsten kommenterade inte denna överhistoriska aspekt. Mot Hildebrand ställdes istället sammanställningen av den
förre ärkebiskopen Nathan Söderbloms historiska gudsbevis i uppsatsen
”Uppenbarelse och historia”, som enligt Tingsten gick rakt emot Hildebrands och bokens övergripande ansatser.23
I andra sammanhang skulle Tingsten dock gå betydligt hårdare åt olika försök att identifiera en Gud i historien. Sin starkaste manifestation
fick detta genom tro och vetande-debatten 1949. Tingstens uppgörelser
skedde på flera plan. Hos Tingsten fanns liksom hos Hedenius en rationell, intellektualistisk kritik, där frågan om de kristna dogmernas sanning, falskhet eller meningslöshet stod i centrum. Tingsten ifrågasatte
en inomvärldslig kristen historieskrivning, det vill säga frågan om den
faktiska kristenhetens historiska roll, dess skuld och eventuella förtjänster i mänsklighetens utveckling. Men det handlade också om en kritik
av en rad kristna historiefilosofer, som försökt att identifiera en Gud i
historien, att ge historien en övergripande mening utifrån den kristna
läran. I detta sammanhang fungerade en av samtidens stora akademiska stjärnor, den brittiske historikern Arnold Toynbee, som det ständigt
återkommande exemplet i Tingstens kritik. I det följande ska dessa frågor undersökas genom exempel från tro och vetande-debatten och uppgörelserna med Toynbee och en rad andra kristna historiefilosofer samt
angreppen på biskoparna Nygren och Cullberg 1950.
· 114 ·
Väs ter la n d et i fa ro z o n en – Tro o c h ve ta n de
Hösten 1948 – några månader innan Hedenius Tro och vetande skulle komma ut och utlösa debatten med samma namn – gjorde tidskriften Lunda­
gård en enkät som i mycket tycktes förebåda debatten. Frågan Lundagårds
redaktion ställde löd: ”Västerlandet i farozonen. Kan kristendomen rädda?” Bland dem som besvarade denna enkät fanns både Hedenius och biskopen och teologiprofessorn Torsten Bohlin, som Hedenius och Tingsten sedan kom att angripa i Dagens Nyheter. Bohlin hade i sitt tänkande utmärkt sig som en liberalt färgad kristen humanist med speciella intressen i Pascal och Kierkegaard. I sitt svar framhöll Bohlin kristendomen
som en riktningsgivare för mänskligheten i en samtid präglad av kaos och
brist på fasta ramverk: ”Mot Västerlandets fruktansvärda yttre nöd och
hemlöshet svarar en inre. [---] Allting flyter, och känslan av tillvarons meningslöshet vill förlama allt vad hänförelse heter. Man talar om att kraftkaos utgör tidens signatur – och med rätta. Gigantiska krafter kämpa hänsynslöst mot varandra – skall hela Västerlandet gå under på kuppen?”24
Även hos Bohlin var försöken att ange en fast grund för människan
sammanflätade med försöken att identifiera en historia att knyta an till
– ett hotat förflutet arv som måste återerövras för att återge den enskilda
människan hennes fasta inre hemvist – sambandet mellan ett ”inre” och
ett ”yttre” nödtillstånd. Bohlin skrev: ”Det är den kristna gudsrikestron
som har lagt grundvalen för den historiska utvecklingstron i Västerlandet.” Släcks ”den kristna gudstron, så förloras i långa loppet också grundvalen för tron på mänsklighetens broderskap”. Utan den kristna broderskapstanken och tron på en övergripande god och förnuftig vilja, ”så
spränges mänskligheten obönhörligen sönder i atomer: i raser, nationer,
samhällsgrupperingar, var och en med sina konkurrerande intressen”.25
Med dessa formuleringar underströk Bohlin den vändning bakåt (återvinnandet av ett kristet arv) som skulle möjliggöra en väg framåt (ett
kommande mänsklighetens broderskap). Men kristendomen var enligt
Bohlin inte synonym med de faktiska historiskt framvuxna samfunden
· 115 ·
eller med enskilda kristna i alla deras begränsningar och ofullkomligheter. Bohlin ville snarare framhålla behovet av förnyelse, som också inbegrep en förnyelse av den faktiska kristenheten: en förnyelse som skulle
gå genom återvinnandet av den fasthet och det framtidshopp som bara
evange­liet självt kunde erbjuda.26
Mot Bohlins kulturkritiska perspektiv – tesen om kristendomen som
en enande historisk kraft och förutsättningen för en framtida försoning
– ställde Hedenius den typ av sanningsanspråk som kom att utgöra tro
och vetande-debattens centrala tema: att frågan om den kristna lärans
berättigande ytterst sett måste vara en fråga om sanning. Den avgörande frågan gällde huruvida den kristna läran var sann eller inte, inte huruvida den varit nyttig eller skadlig för människan eller den västerländska kulturen genom historien.27 Så länge inga vetenskapliga bevis fanns
för detta kunde man inte heller ta dessa anspråk på allvar. Istället förde
Hedenius fram ett annat historiskt perspektiv, en historia av konflikter:
”Åtminstone ger inte Västerlandets hittillsvarande historia några skäl för
tron, att gemensam kristen tro vanligen verkar försonande på politiska
antagonister. Anser man att allt detta skulle bli annorlunda i framtiden,
så är ju det möjligt. Men det väsentliga är, att det inte är sannolikt.”28
Tro och vetande-debatten kom att utveckla sig till en av de mest omfattande kulturdebatterna i Sverige under efterkrigstiden. Dess genomslag
berodde förmodligen lika mycket på dess iscensättning som på de faktiska
sakfrågor som debatterades. Sverige var vid tiden ett land under lugn avkristning. Hedenius argument mot den kristna läran var som Nordin påpekat inte heller särskilt nya eller originella. Att till exempel tron på mirakel stred mot vetenskapen hade sagts tidigare. Men i och med att Hedenius inte bara argumenterade på en principiell nivå utan kritiserade en
rad namngivna samtida svenska teologer som Nathan Söderblom, Torsten
Bohlin och Anders Nygren, var dessa tvungna att svara. Till detta kom att
DN förde en egen kampanj mot kyrkan på ledarsidorna under samma tid.
Den bild som målades upp i DN:s kampanj var bilden av den svenska kyr-
· 116 ·
kan som en institution som bit för bit gjort sig av med problematiska lärosatser för att rädda sin existens. Det svenska folket framställdes som i
grunden avkristnat, och mot detta ställdes kyrkan som en officiell institution med ”tre tusen statsanställda som propagandister”.29 Tidigare forskning har talat om Tingstens och Hedenius gemensamma kampanjer mot
kyrkan i DN under dessa år som definierande för en ny, avkristnad, rationalistisk, demokratisk diskurs i efterkrigstidens Sverige.30
Tingsten refererade själv till Tro och vetande 1949 som en ”intellektuell rensningsaktion i stor stil”, vilket pekar på en tematik som är viktig
för avhandlingen.31 Den berättelse om frihetens och förnuftets förverkligande i opposition mot den kristna auktoriteten som finns antydd här,
rymmer en viss förståelse av moderniteten som ett brott med traditionen. Vägen mot en mänsklighet av fria och förnuftiga individer under en
demokratisk värdegemenskap tänktes gå via frigörelsen från de traditionella auktoriteterna och i detta fall kyrkan. Men i detta anspråk att bryta med en tänkt tyngande tradition låg samtidigt åkallandet av en annan
tradition. Här blev med andra ord något av den dubbelhet som påtalats
i Tingstens idékritiska praktik i kapitel 2 synlig, ett kritiskt angrepp på
en tänkt tradition som i förlängningen öppnade upp för etablerandet av
en annan tradition, resandet av ett annat uppfordrande historiskt monument. Eller annorlunda uttryckt: en kritisk historieanvändning (traditionskritiken, uppgörelserna med kristendomen och det tyska kulturarvet) som röjde väg för en monumental (åkallandet av ett uppfordrande
upplysningsarv). I det följande ska inte hela denna omfattande och vittförgrenande debatt behandlas. Något ska dock sägas om de speciella perspektiv som står i fokus i detta kapitel: relationen mellan det historiska
och kulturkritiska perspektivet (kristendomens roll i Västerlandets historia) och det rationalistiska perspektivet (tron som sanningsfråga), som
den kom till uttryck i denna debatt.
Hedenius religionskritiska kampanj hade inletts redan 1946 med artikeln ”Patetisk tro” i DN. Under de följande åren publicerade han sedan en
· 117 ·
rad religionskritiska artiklar som kom att ingå i boken Tro och vetande 1949.
Under samma tid deltog han i universitetsdebatter och höll radioföredrag
kring religiösa frågor. Tro och vetande-debatten kom mycket att föras utifrån sanningsfrågan i en snävare mening. Hedenius egna måttstockar –
vetenskapen och det sunda förnuftet – fick utgöra ramverket och definiera problematiken. De historiska och kulturkritiska perspektiven – försöken
att förstå kristendomens roll i Västerlandet och en väg ut ur den rådande
krisen utifrån historiska perspektiv – var däremot, till skillnad från den diskussion som förts inom den kristna sfären, mer nedtonade och perifera.32
Debatten kretsade framför allt kring frågan huruvida den kristna läran, det kristna språket och den kristna begreppsapparaten kunde eller
borde underkastas samma sanningskrav som det vetenskapliga eller vardagliga språket, om den var sann i samma mening som vetenskapliga eller vardagliga sanningar. Trots att Hedenius argumentation var präglad
av retorik och satir avkrävdes motståndarna hela tiden svar på en rationell nivå. Argument prövades utifrån sitt tänkta sakliga innehåll och sin
logiska hållbarhet. Hedenius avkrävde svar där vetenskapen och det sunda förnuftet fick utgöra normerande instanser, och dessa fick också definiera de yttre gränserna för vad som var giltigt att överhuvudtaget tala
om, och vad som föll utanför denna gräns.33 En helt central poäng i denna undersökning är dock att detta rationalistiska perspektiv i sig rymde en underförstådd kulturkritisk tematik – ett underliggande antagande om framsteg, förnuft, humanisering och upplysning – en tematik som
kom att bli mer explicit hos Hedenius i andra sammanhang under dessa år. På så vis liknade Hedenius brott med traditionen Tingstens; i brottet, valet, upprensningen, låg samtidigt förutsättningarna för en omhistorisering: möjligheten att formulera en alternativ tradition, ett alternativt uppfordrande arv att ansluta till.
Hedenius uppgörelser med den kristna läran var med andra ord en
form av kritisk verksamhet som påminde om hur Tingsten ville uppfatta sin idékritiska praktik, vilket han framhöll i en mycket entusiastisk
· 118 ·
anmälan av Tro och vetande i DN med titeln ”Lysande religionskritik”:
”Boken är en intellektuell rensningsaktion i stor stil, utförd av en av landets främsta intelligenser.” Tingsten menade att Hedenius kritiska projekt hade relevans långt utanför religionens område; den drabbade i lika hög grad de politiska ideologierna som den kristna läran.34 Just denna bild av en ”rensningsaktion” kan ses som en typ av brott med traditionen som också ligger implicit i en viss föreställning om modernitet, där
moderniteten på ett enkelt sätt ställs mot traditionen. I detta ligger föreställningen om att rensa ut det gamla för att bana väg för det nya, att börja om och blicka framåt, uppåt, lämna det gamla bakom sig.35 Vidare kan
denna motsättning – den kristna betoningen av återvändandet, Tingstens och Hedenius betonande av brottet, valet, behovet av upprensning
– läsas i ljuset av det rådande läget efter kriget, då den liberala demokrati som Tingsten och Hedenius velat försvara, stod som segrare med en
oomtvistlig politisk och moralisk auktoritet.36
I ett annat intressant exempel i debatten blev Hedenius egen måttstock för framsteget – ett på en och samma gång universellt och partikulärt västerländskt förnuft – synlig. Det var en måttstock som skulle bli allt
mer explicit hos Hedenius under åren efter kriget, och påminde mycket
om Tingstens åkallanden av ett uppfordrande upplysningsarv. Exemplet
är intressant därför att det rationalistiska perspektivet – den mer avgränsade sanningsfrågan – här ändå rymde ett underliggande kulturkritiskt
tema. I ett argument som egentligen handlade om att visa att religiös tro
är oförenlig med full andlig hälsa, gjorde Hedenius en reservation. Religiös tro måste, framhöll Hedenius, vara oförenlig med full andlig hälsa
givet den bildningsnivå som råder ”i den västerländska civilisationens hög­
re lager”. Men detta kunde däremot inte sägas gälla i mer oupplysta delar av världen: en troende spansk lantpräst eller ”en begåvad afrikaneger”
kunde enligt Hedenius sägas vara fullt förnuftig och mentalt frisk, givet
sin egen intellektuella kontext, det vill säga den bildningsnivå som rådde
i det samtida Afrika eller på den spanska landsbygden.
· 119 ·
Däremot gjorde sig en människa som trots att hon tillägnat sig den
västerländska kulturens högre bildningsnivå men ändå trodde på de kristna dogmerna skyldig till en tro mot bättre vetande som i sig vittnade om
en bristande andlig hälsa. Den västerländska vetenskapen och intellektualismen utgjorde inte bara måttet för framsteget, utan också för den
enskilda människans mentala hälsa. Och vidare: en partikulär och historisk-geografiskt bestämd punkt, varifrån det förflutna såväl som världen
som helhet kunde bedömas. Den människa som – trots att hon tillägnat
sig dessa kunskaper och insikter – trodde på de kristna dogmerna var på
väg mot galenskapen.37 Hedenius åkallanden av ett västerländskt förnuft
angav implicit ett önskvärt mått för människan: en fri och självständigt
tänkande människa som bara erkände vetenskapens och det sunda förnuftets auktoritet. Kristendomen framstod givet denna måttstock som
ett lägre och passerat stadium av utveckling.
Detta antagande om ett ”högre”/”lägre” kan också formuleras som
ett temporalt ”före”/”efter”: vi kan här tala om en osamtidig samtidighet. Olika delar av värden befann sig givet denna underförstådda måttstock samtidigt, givet en viss definition av framsteget, före och efter varandra längs en tänkt gemensam utvecklingslinje, där den högre västerländska bildningsnivån utgjorde den högsta punkten och själva måttstocken.
Två teman är här värda att dröja vid. För det första: spänningen mellan de
universella och partikulära ansatserna i denna vilja att ange ett mått för
människan och framsteget. Och för det andra: parallellerna till de kristna
anspråk på universalitet, som kommit till uttryck till exempel hos Bohlin.
När Hedenius underförstått angav bildningsnivån i den västerländska civilisationens högre lager som ett normerande mål för mänskligheten bestämde han den på en och samma gång som universell och partikulär. Ur
en viss partikulär historisk-geografisk miljö hade en uppsättning insikter
och värderingar uppstått, som samtidigt tänktes som universella, normerande och önskvärda för mänskligheten som helhet. På så vis kan exem­
plet Hedenius/Bohlin tjäna som exempel på en anklagelse som riktats
· 120 ·
mot upplysningen som helhet; att upplysningsfilosofin i sig – trots föreställningen om ett brott med det förflutna – upprepat ett kristet schema för utvecklingen, men bytt ut Gud mot människan/förnuftet.38 I detta sammanhang skulle man kunna formulera denna invändning som att
Hedenius universalism upprepade en kristen formel. Där Bohlin åberopande sig på en kristen broderskapstanke med specifikt västerländskt ursprung som skulle ena en splittrad mänsklighet, åberopade sig Hedenius på vetenskapen och det sunda förnuftet, på det fria sanningssökandet,
både som delar av ett specifikt västerländskt arv, och som någonting universellt normerande för mänskligheten.39
Nordin visar hur starkt Hedenius begär efter att få gå in i rollen som
”humbugsavslöjare” var i och med inträdet i den svenska offentligheten,
en roll iordningsställd genom Tingstens tillträde som DN:s chefredaktör och dominerande liberal oppositionell röst efter kriget. Här fanns föreställningen om en tradition av religionskritiker från Voltaire, via svenska kulturradikaler som August Strindberg och Bengt Lidforss att åberopa sig på. Och dessa föregångare präglade enligt Nordin också hans stil,
en i sammanhanget extremt verkningsfull stil präglad av vardaglig satir
blandad med hårdför rationalism.40 Författaren och litteraturkritikern
Olle Holmberg tog i ett inlägg i debatten fasta på kopplingen till Voltaire, och den tradition som antogs ha utgått från honom. Holmberg ville peka ut en blind fläck i denna tradition, som kanske hade blivit tydligare i och med de samtida erfarenheterna. Där Voltaire snarare än att ha
förnekat Gud slutat förtrösta på honom, tycktes man i det rådande läget
stå inför en radikalare form av religionskritik där kraven på sanning och
vetbarhet öppnade upp mot ett ingenting som bortsåg från människornas behov av att just som vetande varelser tro på något bortom detta vetande, ett ”illusionsbehov”. ”Tror de inte på den Gud som de under århundradenas lopp har målat upp till en ytterst presentabel uppenbarelse,
så tror de på Hitler eller Stalin.”41 Holmberg rekapitulerade här något av
det kulturkritiska perspektiv som Ahlberg och flera kristna tänkare ut-
· 121 ·
gått ifrån; att utvecklingen mot sekularisering i sig hade bidragit till den
hemlöshet och den brist på sammanhang som öppnat upp för nazism
och kommunism. Författaren Harry Blomberg var tydligare i denna fråga. För Blomberg var det ett faktum ”att hela den kultur, som vi vanligen
kallar den västerländska och som de [antikristna kritikerna] själva emfatiskt förklarar sig vilja värna, är oskiljaktig från de kristna värderingarna.
De vet lika väl, att raseras denna idébyggnad, hamnar vi med obönhörlig
logik i det värdekaos, vars resultat blir just det olidliga statstyranni, som
de uppger sig bekämpa”. Kristendomskritikerna måste erbjuda ett positivt alternativ i ett läge då materialismen, vetenskapen och framstegstron
inte längre kunde erbjuda ett alternativ till den kristna värdegrunden.42
Kult uren in f ö r d omen (Ar n o ld Toy n b e e i S ve r i ge )
I Tingstens uppgörelser med den brittiske historikern Arnold Toynbee
var den kulturkritiska tematiken mycket mer påtaglig än i tro och vetande-debatten. Toynbee kom att fungera som en sammanhållande länk, en
ständig referens och ett negativt exempel i Tingstens angrepp på kristen
historiefilosofi åren efter kriget. Förklaringarna till angreppen på Toynbee var förmodligen flera. Här kan man bara nämna Toynbees popularitet, hans inflytande som säkerhetspolitisk auktoritet i det kalla kriget,
och kanske viktigast av allt: att Toynbee formulerade en mycket explicit historisk motberättelse, där det sekulära liberala upplysningsprojektet relativiserades och ställdes mot en kristen väckelse som mänsklighetens framtida räddning. Toynbee hade genom sitt storverk A Study
of History (1934–1961) etablerat sig som en av tidens stora (populär)historiker och kulturkritiker. Men Toynbee var också knuten till Royal In­
stitute of International Affairs i London 1925–55, och hade därmed även
ett betydande inflytande som opinionsbildare i den geopolitiska debatten åren efter kriget.43 I de första sex (1934–1939) delarna som utkom före det andra världskriget hade Toynbee utgått från en cyklisk historie-
· 122 ·
uppfattning där varje högkultur genomlöper samma utvecklingsstadier,
men här fanns också enligt W. Warren Wagar en vagt artikulerad teleo­
logisk historieuppfattning där mänskligheten ändå tänktes inbegripen i
en meningsfull utveckling mot något bättre. Efter det andra världskriget och i de följande sex delarna av A Study of History (1954–1961) försköts dock Toynbees perspektiv i en mer kulturkritisk riktning, där föreställningen om Västerlandet som den givna måttstocken för utvecklingen mer uttryckligen ifrågasattes. Tvärtom framhävde Toynbee nu ännu
tydligare de olika kulturernas likartade utvecklingsförlopp. Västerlandet
genomgick enligt Toynbee liksom tidigare dominerande kulturer en serie stadier av uppkomst, blomstring och förfall. Men Toynbee var själv
troende kristen, och i de senare delarna var det just religionen som utgjorde måttstocken för mänsklighetens framsteg. Kristendomen pekades ut som en möjlig framtida försonare i ett läge där avkristningen tycktes på frammarsch.44 Att Toynbees historieskrivning och dess filosofiska
och kulturkritiska implikationer – tesen om religionens nivå som måttet
på framsteget och tesen om religionen som den samtida civilisationens
räddare – kunde attrahera svenska kristna tänkare är givet, även om det
inte handlade om något enkelt omfamnande.
I Civilisation on Trial (på svenska som Kulturen inför domen 1949) och i
de senare delarna av A Study of History var Toynbee tydligare i sin dom över
Västerlandet. I Kulturen inför domen ville Toynbee genom ett antal historiska analyser förklara Västerlandets rådande tillstånd 1947, men även ange
en riktning framåt, en möjlig räddning undan den hittillsvarande historiens kretslopp av uppkomst, blomstring och förfall. Mot den typ av historieskrivning som utgått från den vetenskapliga revolutionen och upplysningen där en viss form av rationalitet fått utgöra måttet och ange riktningen för framsteget ställde han nu istället religionen.Toynbee argumenterade för att en gradvis försoning mellan USA och Sovjetunionen var
möjlig genom upprättandet av en världsregering på ekumenisk grund.45
· 123 ·
Det finns ingenting som hindrar vår västerländska civilisation från att följa tidigare historiska exempel, om den så vill, genom att begå självmord. Men vi
äro inte dömda att låta historien upprepa sig; det står oss öppet att genom våra
egna ansträngningar ge historien i vårt fall en ny och förut inte inträffad vändning. [---] Vad skola vi göra för att bli frälsta? I politiken – upprätta ett konstitutionellt kooperativt världsregeringssystem. I näringslivet – finna praktiska kompromisser (varierande alltefter olika platsers och tiders faktiska situation) mellan fri företagsamhet och socialism. I det andliga livet – återföra den
världsliga överbyggnaden till religiösa grundvalar.46
Några recensenter, som konsthistorikern Henrik Cornell (SvD) och filosofen John Landquist (AB), skrev positivt om Kulturen inför domen.
Landquist framhöll värdet av en västerländsk självrannsakan, framhävandet av människan som andlig och inte bara politisk varelse, liksom
kritiken av samtidens statsdyrkan och dess följder.47 Men Toynbee kom
också under denna tid att bli något av ett centrum i Tingstens angrepp
på den kristna historiefilosofin. Sin mest utförliga kritik formulerade han
i tre artiklar i DN i januari 1949.
Just det faktum att Toynbee fått en så central plats i Tingstens kritik
av den kristna historiefilosofin kan säkert delvis förklaras med hans popularitet. Han omtalades under efterkrigstiden ofta som den anglosaxsiska världens mest berömde historiker och hans böcker hade bara i USA
sålt i 200 000 exemplar vid den aktuella tidpunkten, vilket Tingsten också framhöll. Relativiseringen av den borgerliga liberala västerländska kulturen som ett historiskt övergående stadium underströks genom Toynbees uttryckta skuld till föregångaren Oswald Spengler. Toynbee framhöll i Kulturen inför domen själv Spenglers verk som den avgörande impulsen för hans historiefilosofiska projekt.48 Spengler och Toynbee var två
författare som i ljuset av de båda världskrigen försökt frilägga mekaniken
i en kulturs uppgång och fall, en problematik som även pekade direkt mot
den egna västerländska kulturen och dess rådande tillstånd 1918 och 1948.
Handlade det även här om en kultur i nedgång, en kultur omedveten om
sin egen historicitet, och utan tillräcklig krismedvetenhet och självinsikt?
· 124 ·
I dessa frågor ligger en implicit kritik av den berättelse om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt som synliggjorts hos Tingsten. Toynbees historieskrivning utmanade explicit antagandet om den liberala västerländska demokratin som mänsklighetens önskvärda telos, till förmån
för en berättelse där religionen istället utgjorde måttet för mänsklighetens framsteg och den västerländska kulturens räddning. Den avkristnade liberala kapitalistiska västerländska ordningen framstod i Toynbees historieskrivning som ett relativt och övergående historiskt stadium, samtidigt som religionen i allmänhet och kristendomen i synnerhet
fördes fram som förutsättningen för världens framtida försoning.
När Tingsten å andra sidan angrep Toynbee var det framför allt de
principiella historiefilosofiska implikationerna som stod i fokus. Genom
att associera Toynbee med Hegel kunde Tingsten antyda en annan och
mörkare form av politiska implikationer än löftet om en kommande ekumenisk världsstat. Samma historisk-utopistiska formel låg enligt Tingsten implicit i Toynbees och Hegels historiefilosofier, och därmed fanns
ett gemensamt historiskt imperativ, en gemensam vilja att ange direktiv
för politisk handling i nuet:
Då Toynbee anser sig ha klarlagt vad det förgångna kan lära oss, innebär denna tankegång att han framträder som vår kulturs, ja, vår världs räddare. Medan Spengler var undergångens profet, är Toynbee frälsningens vägvisare. [---]
Liksom många äldre historiefilosofer anser sig Toynbee skriva i gryningen till
en ny och ljusare dag; liksom Hegel förkunnade det germanska rikets fulländning genom identifikation av statstvång och frihet och Marx proletariatets seger, klasskampens avveckling och statens avskaffande, förkunnar Toynbee – likaså som ett resultat av reflexion och forskning – den eviga freden och
Gudsriket på jorden.49
Men även om Tingsten uppehöll sig vid detta kulturkritiska perspektiv, kan angreppet på Toynbee även läsas som en tingstensk ideologikritik omsatt i praktiken. På så vis liknade angreppet mycket Hedenius i tro
och vetande-debatten. En förutsatt normalvetenskaplig begreppsanalys
och prövande av fakta fick utgöra måttstockar för bedömningen av Toyn· 125 ·
bees historia. Speciellt intressant i detta sammanhang är Tingstens analys av Toynbees kulturbegrepp, det begrepp som i mycket gav hans historieskrivning dess särart.
Kulturerna fungerade hos Toynbee som ett ”slags varelser med egna
syften och lagar, inte olika Hegels folkandar eller den Spenglerska spekulationens övermänskliga väsen”. Häri låg enligt Tingsten ett cirkelbevis: en kultur antogs hos Toynbee kännetecknas av vissa tendenser och
lagar; de företeelser hos vilka Toynbee identifierar sådana tendenser och
lagar definierades sedan omvänt som kulturer.50 Här kan även en närliggande motsättning som synliggjorts i kapitel 2 framhållas. Mot Toynbees
historieskrivning där de stora kulturerna utgjorde de egentliga subjekten,
stod i detta sammanhang Tingstens metodologiska och politiska individualism: avvisandet av alla kollektiva entiteter bortom de enskilda individerna och deras medvetanden. Men som jag argumenterat för tidigare inbegrep även Tingstens position en historisk berättelse med ett eget
kollektiv, ett åkallande av en specifik västerländsk kultur. Vad som stod
mot varandra i denna uppgörelse var givet detta snarare två olika historiska berättelser med två olika kollektiva historiska subjekt, och två olika
etisk-politiska imperativ: ett västerländskt, liberaldemokratiskt ”man” eller ”vi” som underförstått syftade på en ”kultur”, stod mot ett kristet, västerländskt ”man” eller ”vi”, under beteckningen ”kultur”.
I Tingstens kritik låg något som gick utöver de enklare invändningarna om bristande vetenskaplighet, obevisade generaliseringar, ogiltig argumentation, rena faktafel och brott mot det sunda förnuftet. Tingsten
tog här till ett historiskt exempel, där Toynbees historieskrivning tycktes
peka i en annan riktning än den fredliga världsstaten i religionens hägn:
Tanken att nederlag och motgångar blott är nyttiga för en ”frisk” kultur framhäves än en gång; om en nation går under genom krig söker Toynbee visa att den
redan var anfrätt; den definitivt besegrade borde besegras. [---] På detta sätt låter sig alla nederlag förklaras som ”i djupare mening” beroende av inre svaghet,
liksom man år 1940 talade om Frankrikes dekadans och Tysklands friska kraft.
Hur många små stater har inte gått under helt enkelt därför att de varit små?51
· 126 ·
Här blev några centrala tingstenska tankefigurer synliga. Det handlade
om en operation där Toynbees historiefilosofi fick samma status som Hegels haft 1941 – en historiefilosofi som innebar en identifikation mellan
makt och rätt, en historiefilosofi där historien blev segrarnas historia, och
där Toynbees historiefilosofi istället för att associeras med en kommande
ekumenisk världsstat indirekt associerades med Nazityskland.
Kritiken mot försöken att finna en mening i historien genom kristendomen återkom ibland på DN:s ledarsida under den aktuella perioden.
I en underledare 1951 kommenterade Tingsten rapporter om att Manfred Björkquist under det pågående stiftmötet hade hävdat att det funnits tendenser i samtida historietolkning att söka metafysiska förankringar för förståelsen av det historiska skeendet och därmed en närhet
till den kristna historiesynen. Tingsten hävdade istället med hänvisning
till Landberg och Hildebrand motsatsen, och höll det för sannolikt att
Björkquists omdöme förvridits genom läsning av Toynbee. På detta utspann sig en brevväxling mellan Björkquist och Tingsten, där Björkquist
emfatiskt förnekade en sådan påverkan. Men Björkquist riktade också en
avslutande fråga till Tingsten, som pekade bortom diskussionen om valet av historiefilosofiska auktoriteter – en antydan om en bakomliggande historieuppfattning där avkristningen skrivits in som en förklaring till
den tänkta samtida kulturkrisen. Björkquist lyfte här speciellt fram DN:s
kampanjer mot kyrkan och kristendomen: ”Vad tror professorn kommer
istället, om det skulle lyckas D.N. att driva Eder kyrkopolitik och Eder
kristendomskritik till seger? Icke blir det någon slags liberal humanism.
Säkert något, som vi båda finna riskfyllt, ja fruktansvärt.” 52
I ledaren ”Ärkebiskopen tänker” 1952 angrep DN ärkebiskopen Yngve Brilioth från liknande utgångspunkter. Brilioth skulle komma att stå
som värd när Toynbee besökte Uppsala 195453, och hade disputerat 1915
för historikern och högerriksdagsmannen Harald Hjärne. Brilioth hade i
ett föredrag ordnat av Historiska föreningen och Kristliga studieförbundet vid Stockholms högskola talat på temat ”Kristendom och h­istoria”.
· 127 ·
Han hade bland annat diskuterat Toynbee och beklagat sig över hur denne ignorerats i svensk kulturdebatt, vilket framhållits som ett tecken på
svensk kulturell efterblivenhet. Ärkebiskopen hade pekat ut liberalismen som en sorts ”övertro” som inte rätt kunde fatta den kristna historien. I sitt svar påtalade Tingsten en rad tänkta likheter mellan Brilioth
och Hegel. Här framhölls några av de välkända tingstenska argumenten.
Brilioths argument liknade nazismens och kommunismens sätt att ’dialektiskt’ få begrepp som frihet att betyda det motsatta och att bara de redan troende rätt kunde fatta kristendomen liknade marxistisk sekterism.
Återigen framhölls Landbergs och Hildebrands boskillnad mellan historia och kristen tro som föredömlig mot Brilioths anspråk på den kristna uppenbarelsens betydelse för förståelsen av historien och hänvisningarna till Toynbee.54
Motsättningen mellan en historieskrivning som utgick från ett normerande liberaldemokratiskt upplysningsprojekt och en konkurrerande
konservativ tyskorienterad historieskrivning återkom i andra sammanhang under den aktuella tiden i Tingstens kritiska verksamhet på DN:s
kultur- och ledarsidor. En aspekt av detta – relationen mellan frihet och
medborgerlig fostran – kan vara värd att dröja något vid. I detta fall handlade det om vilken historieskrivning som en demokratisk skola var skyldig att lära ut. Att upplysningstiden behandlats med en form av ytlig
överlägsenhet i svenska skolböcker hade Tingsten noterat i ett tal 1948.
I en anmälan av några samtida läroböcker i historia 1949 konfronterades Tingstens liberaldemokratiska perspektiv med en konservativ historieskrivning. Tingsten riktade in sig på vad han menade vara en kvardröjande subjektiv historieskrivning med stark slagsida åt konservatism och
tyskvänlighet i dessa framställningar. ”Läsaren bibringas”, enligt Tingsten, ”intrycket att upplysningsfilosofin var ytlig, medan den reaktionära
tyska romantiken var ’djup’. Disraeli och Bismarck förklaras vara det senare 1800-talets mest geniala statsmän […] och ingen antydan finns om att
Lincoln var något annat än en ordinär president.” I dessa läroböcker fanns
· 128 ·
ingen tydlig distinktion mellan demokrati och diktatur och inget försök
gjordes enligt Tingsten att visa på de konsekvenser i form av mänskliga lidanden, som diktaturer orsakat i samtida samhällsliv. En sådan belysning
av diktaturers illgärningar borde tvärtom enligt Tingsten vara nödvändig
i en demokrati och i den skola som skulle forma dess medborgare.55
I december 1950 initierade Tingsten en debatt i DN där ett antal fackhistoriker avkrävdes svar om sina historieuppfattningar i ”Ger historien
lärdomar?” Återigen var Toynbees historiefilosofi utgångspunkten. Tingsten utgick från en debatt mellan Toynbee och den holländske historikern
Pieter Geyl i engelsk radio vid samma tid. Geyl hade i samband med ocku­
pationen 1940 opponerat sig mot nazisterna och suttit i koncentrationsläger 1941–1944. Under efterkrigstiden hade han profilerat sig som en av
de framträdande kritikerna av ideologiskt historiebruk i allmänhet och i
synnerhet riktat in sig på Toynbee. Liksom Tingsten hade Geyl ägnat den
mesta energin åt att vederlägga Toynbee på ett principiellt historievetenskapligt plan genom att insistera på omöjligheten att ge fasta direktiv för
ett samtida handlande genom att identifiera mönster i det förflutna. Men
även i Geyls angrepp låg ytterst sett ett etiskt ställningstagande. Geyl uppfattade Toynbee som en pessimist som egentligen ville att den västerländska kulturen skulle gå under och menade att Toynbees kritik av den västerländska rationaliteten var en form av förräderi mot det västerländska
arvet och de sociala, materiella och vetenskapliga framstegen.56 Tingsten
instämde i allt väsentligt i Geyls kritik, men gick ett steg längre. Geyl hade i anslutning till historikern Jacob Burckhardt antytt att det fanns någon
form av ”visdom” att vinna i studiet av det förflutna, även om den inte kunde fungera normerande för ett samtida politiskt handlande. Tingsten ifrågasatte även dessa vagare anspråk. I en trivial mening var vissa samtidshistoriska kunskaper nödvändiga för ett politiskt handlande, eftersom samtiden inte på ett enkelt sätt gick att avgränsa från den omedelbara närhistorien. Men den typ av bildade återblickar och historiska paralleller som
politiker ofta omgav sig med ledde lika ofta fel som rätt i nuet.57
· 129 ·
Vad som är intressant här är Tingstens djupare avvisande av historien
som meningsgivande politisk instans. Inte heller en dokumenterat normalvetenskaplig, demokratisk och antinazistisk historikers tal om historisk ”visdom” kunde accepteras. Denna radikalare ståndpunkt inskärptes
i några senare debattinlägg riktade mot historiker som Erik Lönnroth
och Eli Heckscher. Lönnroth ville i sitt inlägg hellre än visdom tala om
historisk ”erfarenhet”, en erfarenhet som kunde ha varit vägledande om
den funnits till hands i akuta och avgörande politiska situationer:
Skulle dessa miljoner som jublade över Münchenuppgörelsen 1938 ha gjort det
om de känt till de grova dragen i spelet mellan Preussen-Tyskland, Polen och
Ryssland efter mitten av 1700-talet? Skulle så många människor ha resignerat inför Hitlers sannolika seger år 1940, om de hade haft erfarenheterna från
Napoleontiden aktuella? [---] Erfarenhet om vad som skett måste, förnuftigt
brukad, vara till nytta för den som vill söka förstå vad som sker.58
I Tingstens svar till Lönnroth fanns återigen kravet på en ytterligare radikalisering i förhållande till historien som vägledande ”erfarenhet”, som
meningsgivande kategori för nuet. Lönnroths anspråk var ogrundade
och byggde på underliggande antaganden om möjligheten av en historisk blick riktad framåt: ”Konsekvensen av tankegången måste bli att våra historieprofessorer kollegialt eller för olika områden skulle ge för vår
politik avgörande prognoser. Ty om professor Lönnroth och hans kolleger 1938 eller 1940 kunde tala om hur det skulle gå, måste de väl kunna göra det nu. Det är väl inte bara i efterhand som insikten uppkommer.” Mot detta framhöll Tingsten istället historikernas inbördes oenighet i uttolkningen av det förflutna, en oenighet som måste omöjliggöra
en enighet om uttolkningen av det kommande.59
Heckscher ville istället problematisera relationen mellan historien
och nuet. Liksom i debatten 1943 insisterade han på att historiestudiets
legitimitet måste grundas i sin relevans för nuet, ”att dess riktpunkt måste vara nutiden.” De historiska perspektiven kunde förse samtidens politiker med perspektiv som gick utöver det omedelbara ögonblicket, ”en
· 130 ·
tum över stundens läge”. Tingsten medgav att en helt och hållet ohistorisk människa – en ”Mowgli ur urskogen” – vore omöjlig som modern politiker, men underströk att detta meningsgivande perspektiv strängt taget måste innebära historien i meningen samtidshistorien.60 Men sedan
följde en förbryllande vändning, som är värd att dröja vid en aning:
Att känna exempelvis nazismen och kommunismen är nära nog detsamma
som att känna dessa rörelsers utveckling; den kunskapen ger oss utsikter att
någorlunda förutse hur de i framtiden skall bete sig. I jämförelse härmed synes kunskaper om äldre tid, som ger oss förmåga att dra roliga och belysande
paralleller, vara av ytterligt ringa värde61
Det kan i sammanhanget te sig anmärkningsvärt hur Tingsten – trots avvisandet av möjligheten av historiska prognoser – ändå menade att det just
i fallen nazismen och kommunismen – just på grundval av dessa rörelsers
förflutna – var möjligt att förutse deras framtida handlingar. Ett möjligt
sätt att tolka denna passage är att framhålla att det här inte handlar om
någon ”historia” i egentlig mening, utan om ett nära förflutet, en ”utveckling” låt oss säga från 1917 till 1950, som måste fattas som samtida, som en
del av den samtida kontexten. Mot detta måste då inskärpas att Tingsten
ändå i denna formulering underförstådde möjligheten av en typ av (samtids)historiska prognoser, något han emfatiskt avvisat strax innan. (Och
vidare: när övergår Tingstens samtid i historia? 1917? 1933? 1939? 1945?)
Om detta yttrande istället läses ihop med Tingstens historiska berättelse om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt, kan en annan tolkning utvinnas. Vad det handlade om här var en etisk-politisk berättelse
där det förflutna så att säga redan var fixerat. Det handlade om en historieskrivning där den slutgiltiga innebörden i nazismen och kommunismen redan hade uppenbarats, och just därför blev dessa rörelsers framtida
handlingar förutsägbara i nuet. Om det aktuella yttrandet om nazismen
och kommunismen lyfts ur den historiemetodologiska kontext där det
uttalades, och istället läses i detta etisk-politiska register, blir det mindre
motsägelsefullt. Det går också att förstå i ljuset av Nietzsches k­ategorier
· 131 ·
kritisk och monumental historia, en kritisk historieanvändning som samtidigt beredde vägen för en resandet av ett nytt historiskt monument.
Tingstens idéanalytiska angrepp på olika försök att finna mening i historien kan ses som uttryck för en kritisk historia, en vilja att rasera en befintlig och konkurrerande tradition. Men denna destruktion röjde i sin
tur vägen för Tingstens eget historiska monument, hans egen historiska berättelse om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt, då alla alternativ raserats under åkallanden av normalvetenskapen, det sunda förnuftet och den egna idékritiken.
Den striktare avgränsade historievetenskapliga metoddiskussionen
flöt här med andra ord på flera plan ihop med den kulturkritiska kontext
i vilken den fördes. När Tingsten angrep Toynbee hade kritiken ytterst
sett etisk-politiska implikationer. I kritiken av Toynbees historiefilosofi låg en kritik av de etiska anspråken i Toynbees historieskrivning – pläderingen för kristendomen som Västerlandets räddning. Men här blev
också de politiska anspråken i Tingstens egen historieskrivning tydliga.
Både Tingsten och Lönnroth ville – som skildrats i kapitel 2 – ställa vetenskapen i demokratins tjänst, som ett värn mot diktaturernas historiska och ideologiska propaganda och mytbildning. Ytligt sett kan det se ut
som om den aktuella debatten handlade om ett sådant ställningstagande
för vetenskapen mot den historiska mytbildningen. Men gränserna tycks
här ändå inte vara helt skarpa. I detta ställningstagande låg ytterst sett ett
ställningstagande för den liberala demokratin, som gick utöver det strikt
historievetenskapliga perspektivet. Den vetenskapliga utblickspunkten
blev här med andra ord den tänkta position utanför politiken, utanför
ideologierna och de historiska myterna, varifrån de kunde angripas, inte bara vetenskapligt utan paradoxalt nog just politiskt. Men denna fredade, avpolitiserade position fanns också inskriven i Tingstens egen historiska berättelse. Den utgjorde en högsta punkt på en utvecklingslinje
med ursprung i upplysningen och de amerikanska och franska revolutionerna, ett tänkt stadium av avpolitisering, förnuft och försoning; ett sta-
· 132 ·
dium av insikt, där tron på en försynens historia, tron på mänsklighetens
nödvändiga framåt­skridande, i sig hade uppenbarats som illusorisk. Vad
det handlade om här var en självupphävande rörelse där Tingsten så att
säga stängde dörren om historien efter att ha fört den till sitt slut. På så
vis fick den egna utblickspunkten, det egna stadiet av insikter, en fredad
karaktär över, utanför och bortom de ideologiska striderna. Eftersom den
inte erkändes som en ideologisk position bland andra i en pågående historisk process var den inte heller åtkomlig för en ideologisk kritik. Den
fick karaktären av en rent negativ utblickspunkt, som det som fanns kvar
då alla alternativ raserats och avvisats som illusoriska.
G ud i hist o r ien
Tingsten tog ett mer samlat grepp om frågan om Guds relation till historien i en artikelserie i DN 1953. Artiklarna är intressanta både därför
att de angrep sökandet efter historiska tecken – gudomliga ingripanden,
tecken på en övergripande mening – i historien, och därför att de prövade de politiska implikationerna i några samtida kristna historietolkningar, deras anspråk på att vara den segrande demokratins föregångare och
beskyddare. Men artiklarna drog också ihop några av de teman som varit aktuella tidigare, som kopplingen mellan den personligt existentiella
och den historiefilosofiska praktiken och den mellan historien och den
enskilda människans frihet. Tingsten konstaterade nu att det hade blivit
omodernt att försöka ”se Guds hand i historien”. Den ordinära moderna
kristenheten inskränkte sig till anspråken att uppmana de troende att söka Guds försyn i den egna individuella upplevelsen. Det handlade om en
förskjutning från ett äldre perspektiv där historien helt enkelt fattats som
Guds plan för mänskligheten, till en situation där Gud – som ett resultat
av upplysningen och sekulariseringen – hade avlägsnats från de jordiska angelägenheterna. Samtidigt återkom Tingsten till det eskatologiska
draget i de moderna ideologierna: ”Då Hegel genomskådade historiens
· 133 ·
list eller då Marx med alla medel sökte finna ekonomiska förändringar
bakom de franska tumulten år 1848” liknade detta sökande efter historiska tecken tidigare kristna försök att finna Guds avsikter i svåra historiska händelser. I den egna samtiden menade Tingsten att även den sekulära historiemetafysiken försvagats: ”Det har tett sig orimligt att tala om en
mening i livet och därmed också om en mening i historien.”62 Kvar blev
den enskilde individen utlämnad åt sitt eget öde i en samtid där all religiös och profan historietro tycktes ha förlorat sin auktoritet.
Tingsten hade dock noterat ett antal samtida försök att formulera religiösa historiefilosofier där Gud faktiskt intog en plats i historien, där
historien kunde läsas som en historia om gudomliga ingripanden. Utöver Toynbee uppehöll sig Tingsten framför allt vid teologen Reinhold
Niebuhrs tänkande och historikern Herbert Butterfields Christianity and
History (1949), som Diakonistyrelsen skulle ge ut på svenska 1954. I förordet till den svenska upplagan skulle Brilioth framhålla att Butterfield gjort
upp med ”den liberala evolutionism, som ser tidigare epoker blott som förberedande stadier till den nutida ordningen och tar denna till måttstock
för sitt bedömande” av det förflutna.63 Tingsten hade här funnit två författare som båda identifierat historien som en historia av gudomliga ingripanden. Vad det handlade om var inte att på något enkelt sätt läsa historien som en historia där Gud griper in och straffar orättfärdighet och
belönar rättfärdighet (en tolkning som förmodligen hade varit svår att argumentera för i skuggan av de närliggande krigserfarenheterna).
Istället handlade det enligt Tingsten om en form av historietolkning
där mänsklig hybris bestraffades. Guds domar föll hårdast över de folk
som börjat tro sig vara gudar, trott sig kunna leda utvecklingen och agerat mot försynen (tyskarna). Denna form av historiefilosofier gick att
förstå i ljuset av samtidens katastrofer. Bilden av en sträng och dömande
Gud hade i skuggan av krigserfarenheterna blivit mer acceptabel, samtidigt som föreställningen om en kärleksfull Gud kunde te sig mer avlägsen. Men djupare sett handlade det, menar jag, liksom i Tingstens ana-
· 134 ·
lyser av Toynbee, om att frilägga och pröva de politiska implikationer
som en sådan typ av historiefilosofi reste i det rådande läget. Och bakom
detta: att legitimera en sekulär liberaldemokratisk historieskrivning genom att angripa en alternativ berättelse. Enligt Tingsten påbjöd Butterfields historiefilosofi en form av politisk passivitet med konservativa undertoner: en tro på att historiens olyckor kunde fungera karaktärsdanande, som en prövning och disciplinering för karaktären. Det var ett argument som påminde om den anklagelse Tingsten riktat mot Böök under
kriget: att hans historiefilosofi ledde till politisk passivitet och underkastelse under den kommande segraren. I Butterfields passivitet skymtade
även en passiviserande historieuppfattning där till slut alla politiska riktningar (nazism, kommunism, demokrati) ur ett ”högre” perspektiv tycktes samverka mot samma mål.64
Men det fanns också en historieskrivning, en motberättelse, som gick
emot kristna anspråk på att utgöra den västerländska demokratins andliga ursprung. I Tingstens egen historiska exposé hade de kristna historieuppfattningarna istället skrivits ihop med en historia av kristet ointresse
för sociala och politiska framsteg. Tingsten framhävde istället dess roll
som förtryckande och samhällsbevarande instans. Mot detta ville han nu
pröva några samtida kristna anspråk på motsatsen. Det handlade om en
historieskrivning som påminde om den Ahlberg skisserat 1946, där kristendomen pekats ut som en bakomliggande kraft och nödvändig förutsättning i en process av humanisering, framsteg, demokratisering och
ökande politisk och religiös frihet, såväl som en kraft bakom viljan till
fred och internationell rätt. Det var en argumentation som både åberopade sig på faktiska historiska exempel och på ett mer principiellt samband:
dels genom att framhålla faktiska kristna insatser för fred och liberal demokrati, dels genom att argumentera för att den kristna läran ytterst sett
måste leda till en sådan sinnesförfattning och politisk-social ordning.65
Tingsten ägnade ett visst utrymme åt den faktiska historieskrivningen, och här väcktes också frågan om kristendomens förhållande till 1789
· 135 ·
års idéer. Med hänvisning till Butterfield, som i Christianity and Histo­
ry (1949) argumenterat för att kristendomen inte kunde binda sig vid
något visst samhällssystem, frammanade Tingsten en historia av kristen oppor­tunism och anpassning till den rådande politiska makten. De
samtida kyrkomän som menade att den liberala demokratin var den enda godtagbara samhällsordningen bortsåg från kyrkans fördömande av
demokratin i samband med revolutionen 1789. Det gick enligt samma logik att tänka sig en framtida kyrka under en kommunistisk regim hävda
det klasslösa samhället som den enda sant kristna samhällsformen. Historiskt sett framställde Tingsten kyrkan som en i grunden konservativ
instans – kyrkan hade historiskt sett varit ett värn för den rådande samhällsordningen. Den hade försvarat den absoluta monarkin och aristokratin på samma sätt som den nu försvarade demokratin.66
Den principiella frågan om den kristna lärans betydelse för idéerna
om de mänskliga framstegen kunde inte heller separeras från kyrkans
faktiska agerande genom historien. Tingsten vände sig mot det han menade vara Butterfields senare försök att – trots kyrkans erkända opportunism och historiska brott – ändå historiskt vilja härleda framstegstanken
och utvecklingen mot individualism, politisk frihet och demokrati ur den
kristna läran. Han vände sig mot Butterfields försök att härleda idéerna
om en internationell rättsorganisation för fred och idéerna om social rättvisa och solidaritet ur den kristna kärlekstanken. Som en konsekvens av
detta hade Butterfield enligt Tingsten – i ett argument som mycket liknade det som ständigt upprepades i den svenska debatten – insisterat på
ett samtida val av kristendomen för fortsatta mänskliga framsteg. Den sekulära framstegstanken hade i skuggan av 1900-talets erfarenheter gjort
bankrutt. Utan den enande kristna värdegrunden skulle detta frigörelseprojekt slå över i laglöshet och godtycke. Mot den historieskrivning som
utgick från att både kristendomen och demokratin var av specifikt västerländskt ursprung och att det därmed fanns ett nödvändigt samband
mellan dem frågade Tingsten – i en formulering som var ovanligt expli-
· 136 ·
cit i fråga om det västerländska arvets mörkare sidor – varför ”kapitalism,
kolonial expansion, industrialism, nazism, kommunism, ateism” inte med
samma logik räknades ”som sent mognade frukter av kristendomen?”67
I den avslutande artikeln knöt Tingsten an till de tvivel inför 1789 års
idéer och deras värde för Västerlandet, som biskoparna Anders Nygren
och John Cullberg hade uttryckt vid det andra världskrigets utbrott, som
skildrats i kapitel 1. Mot varandra stod här två tolkningar av den franska
revolutionens konsekvenser för samtiden. För det första: en historieuppfattning där liberaliseringen och sekulariseringen skrevs in som en bidragande orsak till den tänkta rådande kulturkrisen. Och för det andra:
en historieuppfattning där upplysningsprojektet var synonymt med det
mänskliga frigörelseprojektet, vilket också inbegrep frigörelsen från traditionella auktoriteter som just kyrkan. Denna avslutande vändning – där
två samtida svenska biskopar och deras agerande under krigsåren lyftes
fram som ett exempel på bristande demokratiskt sinnelag hos enskilda
svenska kristna auktoriteter – är intressant eftersom den också blev till ett
argument mot kristna anspråk på att utgöra demokratins, universalismens
och humanismens historiska ursprung. Tingsten påminde om att Nygren,
som i en radiointervju samma år hade framhållit kyrkans motstånd mot
nazismen, själv uttryckt sina tvivel inför kyrkans eventuella uppgift att
”träda in för 1789 års idéer, när dessa börja vackla.”68 Vidare framhöll han
den boskillnad Cullberg gjort mellan de liberala friheterna och kyrkans
evangeliska frihet under samma tid. Nygren hade i samma artikel i Vår lö­
sen antytt hur mellankrigstidens politiska utveckling uppenbarat en ”frihetens avigsida”; ett individuellt godtycke som hotat upplösa det samhälleliga livet, och skapat en längtan efter en fastare samhällsauktoritet.69
Den bild som Tingsten etablerade här går också att förstå i förhållande
till den historiska berättelse om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt, som frilagts tidigare. Genom att låta denna historiska berättelse utgöra den underförstådda etisk-politiska måttstocken för bedömningen av
kyrkans agerande under kriget – med Cullbergs och Nygrens ageranden
· 137 ·
som emblematiska exempel – blev effekten drabbande: här framträdde bilden av kyrkan som ett vagt, föränderligt, kontingent fenomen. Denna bild
stod förstås i radikal kontrast till kyrkans egna anspråk på att utgöra en fast
grundval för mänskligheten gentemot en i övrigt föränderlig historia under samma tid. Tingsten frammanade istället en historia av politisk opportunism och anpasslighet, en vaghet i ideal, och en egen historieskrivning
som hela tiden omformulerades i takt med det rådande läget.
Kyrkans anspråk på att företräda en fast värdegrund i ett läge som
återkommande karaktäriserades som en tid av kaos och andlig splittring
blev i Tingstens historieskrivning istället motsatsen. Den kristna läran
tömdes på fast mening, dess etiska anspråk kontrasterades mot en historia av hållningslöshet och kvar i nuet blev – med tingstenska formuleringar – ”tankeförvirring”, ”anpassning” och så vidare. Mot kyrkans anspråk på att representera något evigt, något överhistoriskt, ett mått för
mänsklighetens framsteg, blev den ett kontingent historiskt fenomen,
föränderlig, anpasslig och kontextberoende.
Tingstens och Hedenius uppgörelser med kyrkan och kristendomen
kan förstås i termer av tradition och modernitet. Ytligt sett kunde det här
se ut som Tingstens och Hedenius vilja att bryta med ett tyngande kristet
arv stod mot kyrkans bevarande traditionalism, att ”traditionen” här på ett
enkelt sätt stod mot ”moderniteten”. Men vad det egentligen handlade
om var två samtida försök att ange en önskvärd väg framåt i ett läge som
i alla läger fattades i termer av kris och ovisshet. Mot varandra stod här en
rad tolkningar av det samtida lägets innebörd, där kristendomen tilldelades diametralt olika roller. Schematiskt sett kan man här ställa upp två
idealtyper. Å ena sidan en tolkning där kristendomen antogs som Västerlandets andliga grundval, en grundval som tänktes ha gått förlorad med
sekulariseringen, och därmed möjliggjort samtidens katastrofer. Och å
andra sidan: en tolkning där kyrkan fattades som en traditionell institution som stod i vägen för ett mänskligt frigörelseprojekt. Mer precist
skulle denna konflikt – såsom den tagit sig uttryck i de exempel som stu-
· 138 ·
derats här – kunna ses som en konflikt mellan konkurrerande försök att
hantera ett upplevt krisläge. Som sådana förenades de i försöken att finna en väg framåt genom en vändning bakåt (genom ett åkallande av ett
kristet ursprung, respektive ett upplysningsarv). Skillnaden låg, förutom i
valet av förflutna auktoriteter, snarare i viktningen mellan förflutet, samtid och framtid. Hedenius och Tingsten betonade ständigt vikten av att
välja, vikten av att rensa ut och överge centrala delar av ett tyngande och
tvetydigt arv (ett tyskt humanistiskt arv, ett kristet arv) för att kunna gå
vidare, medan de tänkare som ställts mot dem i debatten hela tiden betonade förlusten och behovet av besinning och återupplivande av något
som tänktes hålla på att gå förlorat.
· 139 ·
M A K T, F RIHET, HISTORIA :
EN N Y U PPLY SNINGSTI D
I. ”En ny uppl y sn in gst id ”
Å
ren från krigsslutet 1945 till vapenstilleståndet i Korea 1953 kan
sägas markera det kalla krigets upptaktsskede. Som nämnts i
föregående kapitel var det under dessa år som den inledande
fredseuforin gradvis övergick i en ny konflikt mellan två militärblock, en
konflikt som kom att cementeras i det som kom att kallas det kalla kriget från och med 1947.1 Efter en inledande svensk ovisshet fixerades den
socialdemokratiska regeringens neutralitetslinje under dessa år. Parallellt
med den realpolitiska utrikesdebatten – om försvar, neutralitet, internationellt samarbete, etc. – fördes också en debatt med existentiella och kulturkritiska undertoner i Sverige. Denna kulminerade med debatten om
den så kallade tredje ståndpunkten 1950–1951. Frågan om historien som
en maktens eller en frihetens historia var central i denna debatt, där erfarenheterna av kriget och det nya krigshotet väckte frågor om den enskilda människans frihet, hennes valmöjligheter och hennes förhållande
till historien och utopierna. Kunde den enskilda människan stå fri från
alla historiska berättelser eller fanns det ett arv, en tradition eller en uppsättning värderingar som definierade de yttre gränserna för denna frihet
och som utgjorde dess nödvändiga förutsättning? I detta kapitel ska denna tematik studeras genom några exempel. Hit hör Herbert Tingstens tal
om en ny upplysningstid under åren 1947–1948, Ingemar Hedenius installationsföreläsning 1948, debatten om den tredje ståndpunkten 1950–
195­1, reaktionerna på Bertrand Russells Nobelpris 1950, och diskussionen
kring Albert Camus och den historielösa människan 1951–1953.
· 140 ·
När Tingsten återvände till Sverige efter en längre studieresa i Amerika hösten 1947 talade han om ett USA som tagit över rollen som ”framstegets bärare” i världen. Utvecklingen i USA gav om hopp om en ny
kommande ”upplysningstid” under amerikansk ledning. I ett tal till Uppsala studenter våren 1948 i skuggan av Pragkuppen och Berlinblockaden
samma vår återkom löftet om en ny upplysningstid. Tingsten talade om
ett Västerland som ”för första gången i historien är på väg att organiseras
på frivillighetens grund och med fredens tryggande som mål”. Budskapet var kamp för dessa värden mot dess fiender.2 När Ingemar Hedenius installerades som professor i praktisk filosofi i Uppsala i mars samma år återkom uppmaningen till kamp för Västerlandet och dess värden
i en utsatt tid. I ett antal artiklar de efterföljande åren pekade han ut den
västliga försvarsalliansen som förutsättningen för den västerländska kulturens överlevnad.
I december 1950 – mitt under Koreakrigets intensivaste fas – mottog
Bertrand Russell Nobelpriset i litteratur i Stockholm. Russell beskrevs
vid upprepade tillfällen som en samtida upplysningsman i de svenska
kommentarerna. Tidningarna skrev om en ny Voltaire i en tid av oro och
förvirring, en förnuftets talesman i kamp för Västerlandets värden (och
för ett västligt försvarssamarbete) i en tid då dessa tycktes stå inför hotet om en möjlig undergång. Dessa händelser sammanföll alltså inte bara kronologiskt med några av den tidiga svenska kalla kriget-debattens
intensivaste skeden, utan binds också samman genom ett gemensamt
innehållsligt tema. Precis som under kriget handlade det om ett försvar
av Västerlandet och dess tänkta värden i en tid då dessa tycktes stå under
hot, även om kommunismen nu tagit över som den stora symboliska negationen, det stora hotet mot den liberala västerländska demokratin.
I den aktuella debatten blev även något av en underliggande principiell politisk-filosofisk problematik synlig – relationen mellan den enskildes frihet, och ett tänkt kollektiv-historiskt mänskligt frigörelseprojekt
som dess tvingande, nödvändiga förutsättning. Och vidare spänningen
· 141 ·
mellan detta frigörelseprojekt med dess universella anspråk och de lokala, partikulära utblickspunkter varifrån det formulerades. I detta låg med
andra ord också frågan om historien och den enskilda människans frihet,
som genomgående stått i fokus i denna undersökning. Liksom under kriget beskrevs samtiden i alla läger som en tid av kulturkris, en tid av kaos
och andlig splittring. Men detta var även en tid av historiska tecken: löftesrika händelser som glimtvis kastade ljus över situationen och verkade
göra den gripbar. Det handlade om en återkommande tankefigur – ”upplysningen!” – som antydde nuets koppling till det förflutna och angav en
möjlig riktning framåt, ett löfte, en skymt av en möjlig ljusare framtid.
Konflikten mellan öst och väst tolkades även som en konflikt mellan
två konkurrerande ideologier och världsförklaringar. Situationen går att
läsa som en konflikt mellan två konkurrerande berättelser om det moderna mänskliga frigörelseprojektet. Här handlade det, som Koselleck
påpekat, om två supermakter som båda menade sig vara den rättmätige arvtagaren till den franska revolutionen och 1789 års idéer, men som
nu tycktes stå i begrepp att utplåna varandra.3 Världsläget 1946–1948 utmärktes också av en ständig ovisshet – oväntade händelseförlopp, plötsligt uppflammande konflikthot, nya doktriner, nya allianser och försök
att göra läget gripbart. Historikern Alf W. Johansson har skildrat något
av den rådande världspolitiska situationens motsägelsefulla och svårbestämda karaktär utifrån svensk horisont under denna tid, den återkommande upplevelsen av att Sverige strängt taget saknade en fast utrikespolitik i detta läge, att politikerna så att säga trevade i mörkret i ett läge
där det samtidigt var avgörande att visa handlingskraft.4
Denna brist på riktning hade sin motsvarighet i det existentiella mörker som utgjorde det underliggande grundtemat i debatten om den tredje
ståndpunkten under samma följd av år. Denna debatt och dess grundläggande tematik är central i detta kapitel: Vad innebar det att ta moralisk
och politisk ställning i en situation där alla ledstjärnor tänktes ha slocknat, där alla högre instanser som Gud, Historien, Framsteget och de po-
· 142 ·
litiska ideologierna förlorat sin trollglans, där den enskilda människan
tycktes utlämnad åt sig själv i ett meningslöst universum?
Det akuta världsläget 1948 verkade – liksom hösten 1940 – provocera
fram ett antal frågor om Västerlandet (det begrepp som stundtals kom att
fungera som den historisk-andliga synonymen till det som i den geopolitiska debatten kom att kallas för ”Västblocket”) i en situation där det återigen stod under hot, där dess framtid kunde framstå som radikalt oviss. Det
handlade återigen om en situation där frågan om Västerlandets historiska roll, dess legitimitet som bärare av ett antal universella värden, identi­
fieringen av dess fiender, frågan om vem som utgjorde dess legitima ledare, bäraren och spridaren av dess idéer i världen, etc., aktualiserades.
Något av den förväntningshorisont som bestämde Tingstens position
i neutralitetsdebatten kom till uttryck i två artiklar om atombomben vid
årsskiftet 1946/1947 i DN. Detta var alltså i ett läge då USA fortfarande
var den enda kärnvapenmakten, och Sovjet ännu inte kopplat ett definitivt grepp om östra Europa. Tingsten konstaterade att ett kommande
kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, där båda parter hade atomvapen,
skulle leda till förluster av en helt annan omfattning än i det nyss avslutade kriget, och medgav att nedrustning och kontroll över atomenergin
gav vissa löften om avspänning, men att ”dylika uttryckssätt pinsamt erinrar om frastöcknet kring Nationernas förbund” under mellankrigstiden. Det samtida talet om inrättandet av någon form av fredlig världsstat
tedde sig utopiskt och ”ungefär lika irrationellt som att tala om en sinnesändring hos människorna eller Gudsrikets upprättande.”Tingsten tillbakavisade tanken att avrustning i sig kunde leda till förhindrandet av krig,
men att denna insikt inte heller behövde innebära en ovillkorlig pessimism. Här anlade Tingsten ett perspektiv där historien både fick fungera som tröstare, läromästarinna och uppmana till ståndaktighet: ”Trots
starka motsättningar kan, såsom historien visar, en långvarig fred upprätthållas; skräcken för atombombens verkningar kan måhända bidra till
en sådan utveckling. Och om fredsriket en gång kommer, kan det likaväl
· 143 ·
ske på detta sätt – genom att freden, förlängd år efter år, år­tionde efter år­
tionde, småningom ter sig självklar – som genom dramatiska aktioner.”5
Åren 1947–1951 markerade med andra ord genom en rad händelser
upptakten till det som gradvis kom att fixeras som en ny världsordning,
där två geografiskt bestämda maktblock med USA respektive Sovjet­
unionen som givna ledare – ”Öst” och ”Väst” – stod mot varandra. Men
det handlade också om en ny politisk-filosofisk geografi, där öst och väst
kom att bli de symboliska bärarna av två konkurrerande ideologier med
vidhäftande historieskrivning, två berättelser om mänsklighetens frigörelse och två alternativa framtidsvisioner. Handlade det om en historia
med arbetarklassen som historiens subjekt och Sovjetunionen som den
givna uttolkaren av dess objektiva vilja och garanten för dess framtida
seger? Eller handlade det om den liberala demokratin som historiens
slutstadium, människans slutgiltiga befrielse, och USA som spridaren av
dess idéer och garanten för dess överlevnad? Eller fanns det någon tredje
väg mellan dessa? Kunde Sverige eller Europa erbjuda en tredje väg, en
väg mellan två aggressiva maktblock, mellan kommunistisk diktatur och
hårdför storkapitalism?6
Det kalla kriget innebar med andra ord en ny världsordning, där de
två segrarmakter som gemensamt besegrat nazismen och fascismen nu
stod som fiender. Samtidigt kunde världen före kriget te sig omöjlig att
återvända till. Som skildrats i kapitel 3 hade krigsslutet tolkats som ett
slags historisk nollpunkt. Bernt Skovdahl har beskrivit det som en flykt
från historien. Nazismen ”framstod som ett koncentrat av allt det onda ur
det förflutna, och det var som om man i Europa – med benägen hjälp av
amerikanerna – en gång för alla ville lägga den blodiga europeiska historien bakom sig.”7 Istället för en fred efter ett totalt krig kunde nu nuet lika gärna förstås som en tillfällig fred mellan två krig – ett vunnet och ett
möjligt kommande – där det nazistiska hotet ersatts av ett kommunistiskt. I detta går det att läsa in en förskjutning i de temporala perspektiven som har en viss betydelse för denna undersökning: ett skifte i fokus
· 144 ·
från ett förflutet som höll på att gå förlorat till ett fokus på en tänkt fram­
tid och strategier för att möta hotet om ett möjligt kommande storkrig.8
Neutralitetsdebatten i Sverige kom mycket att kretsa kring frågan om
ett val och dess möjliga konsekvenser. Det gällde ett val mellan alternativen öst, väst och möjligheten att välja en tredje väg mellan dessa maktblock, en neutralitetens eller alliansfrihetens väg för Sverige som en förlängning av landets neutralitet under kriget. Tingsten och DN hade inledningsvis stött den svenska neutralitetslinjen, men när möjligheten till
ett västligt försvarssamarbete öppnades på allvar i januari 19489 inledde
DN en massiv kampanj för svensk västanslutning. Tingstens avfall från
neutralitetslinjen hade förberetts under en studieresa i USA hösten 1947.
Pragkuppen i mars 1948 hade ytterligare stärkt hans övertygelse.10
K ants f råga: om möjligheten a v
en upplyst mänsklighet i f r ed och f r ihet
Varför talade Tingsten vid ett antal tillfällen åren runt 1948 om samtiden
som en ny upplysningstid?11 I ledaren ”Fred genom upplysning” hade DN
9/1 1947 kommenterat UNESCO:s bildande och konstaterat att man inom
organisationen hoppats verka för ”en ny upplysningstid”. Parallellt med det
maktpolitiska fredsarbete som bedrevs i FN:s säkerhetsråd skulle FN genom UNESCO verka för ”fred genom upplysning”, genom spridandet av
utbildning, vetenskap och kultur i världen. DN menade att dessa ambitioner
i och för sig var lovvärda, men att de vilade på en naivt optimistisk människosyn och en föråldrad tro på förnuftets betydelse för det mänskliga livet: ”Den
har sina anor långt tillbaka i tiden och vilar på en optimistisk uppfattning av
förnuftets roll i det mänskliga livet. Den utgår från den äventyrliga satsen
att om människor vet vad som är det ’rätta’, så handlar de i enlighet därmed:
genom upplysning kan alltså freden garanteras.” Ett sådant upplysningsprojekt var inte heller möjligt så länge Sovjetunionen stängde vägen för det fria
utbytet av de ”västerländska” idéer som FN:s program vilade på.12
· 145 ·
Men Tingsten återkom själv ständigt till detta upplysningstema vid
samma tid. Dessa utrop kan läsas som ekon av det historiska ramverk –
berättelsen om upplysningen och 1789 års idéer – som Tingsten åkallat i
krisläget 1940–1941, och i samband med freden 1945. Men talet om en ny
upplysningstid 1947–1948 innebar någonting nytt i förhållande till detta
ramverk. Vad som inträffat mellan 1940 och 1948 var ett avgörande skifte i
fokus: från en tradition som stod under ett akut hot och till varje pris måste försvaras 1940, till löftet om någonting kommande 1948: en ny upplysningstid inför sitt möjliga förverkligande. 1940 hade den liberaldemokratiska västerländska tradition med rötterna i upplysningen och den franska revolutionen som Tingsten pekat ut stått inför sin möjliga undergång.
Fokus hade legat på dess ursprung och möjliga överlevnad. Våren 1948 talade Tingsten istället om ett västerland som för första gången i historien
var på väg att organiseras på frivillighetens grund och med fredens tryggande som mål.13 Tingsten bestämde med andra ord nue­t som någonting
historiskt unikt. Någonting som funnits som en möjlighet tidigare i historien höll på att bli en reell möjlighet inom räckhåll. De löften om en bättre värld av fred och frihet som händelserna kring upplysningen och den
franska revolutionen givit, tycktes 1948 istället – för första gången i historien – stå inför ett möjligt och när­stående förverkligande.
Talet om ett västerland som för första gången i historien höll på att organiseras på frivillighetens grund och med freden som mål kan på många
sätt te sig som ett eko14 av den entusiasm inför den franska revolutionen
som Kant lyft fram som ett tecken på en universell och meningsfull historia för människosläktet på väg mot dess moraliska fullkomnande 150
år tidigare i Striden mellan fakulteterna (1798). Kant hade i den avslutande tredje delen ställt frågan ”Huruvida människosläktet befinner sig på
ständigt framåtskridande mot det bättre” och funnit ett historiskt tecke­n
på en sådan mänsklighetens moraliska utveckling i de entusiastiska reaktionerna på den franska revolutionen i Europa efter 1789. Revolutionen utgjorde den enskilda händelse som i sig bar vittnesbörden om d­enna
· 146 ·
universella tendens, bekräftelsen på att mänskligheten verkligen bar på
detta högre moraliska anlag och som helhet kunde röra sig mot någonting bättre.15 När Tingsten återvände till Sverige efter studieresan i USA
hösten 1947 hade han funnit ett sådant tecken – ett samtida svar på händelserna 1776 och 1789 – i en amerikansk idealism med rötter i upplysningen, en vilja att skapa ett värdigt och lyckligt jordiskt samhälle.
USA s om upplysningens subjekt
I september till december 1947 hade Tingsten företagit en studieresa i
USA som resulterat i en serie artiklar som våren 1948 kom att tryckas
i broschyren Problem i U.S.A. (1948). Problem i U.S.A. behandlade olika ämnen som amerikansk utrikesdebatt, frånvaron av socialism, rasoch minoritetsfrågor, press- och akademisk frihet. Studien byggde på en
omfattande inläsning av amerikansk samhällsforskning och möten med
amerikanska forskare och politiker. Problem i U.S.A. hade ett uttryckligt
politiskt syfte: att öka kunskaperna om USA i ljuset av den neutralitetsdebatt som Tingsten samtidigt var engagerad i på hemmaplan. Sverige
sades befinna sig i brytningslinjen mellan öst och väst och stod inför ett
val mellan västanslutning och strikt neutralitet. Ett sådant val förutsatte
enligt Tingsten verkliga kunskaper i den amerikanska demokratin och
dess ideal. Redan i juni samma år hade DN kritiserat de nyväckta idéerna om ett Europas förenta stater. DN frammanade istället en bild av hur
USA blivit centrum för de demokratiska ideal som stod under hot. Europa framstod i ljuset av krigserfarenheterna som ett rent ”geografiskt begrepp” tömt på djupare mening. Den ideella förankring som funnits vid
till exempel USA:s, Tysklands eller Italiens enande framstod i det samtida Europa som obefintlig. Ur ett svenskt perspektiv var det lättare att
känna samhörighet med amerikaner och kanadensare än med andra européer, som spanjorer och italienare.16
I Problem i U.S.A. ställde Tingsten ett Europa sönderslitet av p­artier
· 147 ·
och ideologiska strider mot ett vitalt USA präglat av handlingskraft, individualism och personligt ansvar i anslutning till en uppsättning högre
gemensamma ideal. Den sociala rörligheten och individualismen hade
förhindrat det kollektiva klasstänkandet. Socialismen hade aldrig etablerats som betydelsefull kraft i USA, trots europeiska förutsägelser om
en sådan utveckling under mellankrigstiden. Sådana marxistiskt färgade
förutsägelser tedde sig enligt Tingsten i det rådande läget som ett ”roligt
sällskapsspel, som fortfarande med framgång bedrivs i hägnet av gammal tysk metafysik”, även om ett oförutsägbart krig eller en kris kunde
ändra förhållandena.17
Vad som är speciellt intressant är hur Tingsten återigen pekade ut
USA som upplysningsprojektets bärare i samtiden. När Tingsten 1948
återknöt till den historiska berättelsen om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt i debatten om den svenska neutralitetspolitiken skedde en förskjutning. Friheten tycktes ha rört sig västerut. USA hade tagit över den exemplariska roll som tidigare varit Englands och Frankrikes – som den partikulära bäraren, försvararen och spridaren av upplysningens och de amerikanska och franska revolutionernas universalistiska
idéer i världen. Tingsten framhöll en speciell form av amerikansk idealism – en förmåga att handla utifrån en uppsättning högre gemensamma värderingar – som blivit omöjlig i det samtida Europa. Det handlade om en värdegemenskap bestämd av en vag allmänreligiositet snarare
än av fasta ideologiska program som präglade det amerikanska samhället, och som påminde om 1700-talets deism och 1800-talsliberalismens
vagt kristna grund. Det handlade om en idealism som inte stod i mot­
sättning till upplysningsprojektet – till rationalism, tolerans, humanism,
frihet och framstegstro – utan snarare tänktes som dess yttersta garant:
”Den skärper känslan av personligt ansvar, men den ser, liksom rationalisterna i Frankrike för tvåhundra år sedan, sitt mål i ett värdigt och lyckligt jordiskt samhälle.”18
USA:s insatser i de båda världskrigen hade enligt Tingsten förstärkt
· 148 ·
denna känsla av en amerikansk mission i anslutning till dessa värderingar, och här fanns också en form av universalistiska anspråk, en kamp för
enhet som fortfarande pågick i den egna nationen: ”Det gäller att i hägnet av de traditionella idéerna, och genom deras förmåga att övertyga och ena, fullfölja sammansmältningen av de skilda nationerna, raserna och religionerna. Endast en gemensam idealism kan fullborda Amerikas utveckling till en enhet – ur denna nödvändighet hämtar idealismen styrka.”19 Ytterst sett handlade det om en syntes, där värderingar inte
längre stod i konflikt med rationalism och vetenskap, en förening som
gav hopp om ”en ny upplysningstid, under vilken Amerika, liksom förut
Frankrike och England, skall vara framstegets bärare framför andra”.20
Tingsten återvände alltså till Sverige med bilden av USA som det land
som tagit över som framstegets bärare och upplysningsprojektets spridare och försvarare i världen, ett land som efter de båda världskrigen tagit över en universalistisk mission och fört den vidare. Men här går det –
liksom i Kants bild av en mänsklighet i moraliskt framåtskridande – att
läsa in ett glapp mellan de universalistiska anspråken – möjligheten att
mänskligheten som helhet kan röra sig mot någonting bättre, mot fred,
frihet, mot moralisk utveckling och en högre rättskänsla – och den faktiska verklighet i vilken de formulerades: ett Europa i skuggan av det andra
världskriget, eller i Kants fall det efterrevolutionära Europa 1798.
Spänningen mellan dessa universalistiska anspråk och deras partikulära uttryck är värd att dröja en aning vid. Här handlade det alltså om
specifika tendenser, partikulära exempel, som samtidigt syftade på någonting idealt och universellt – en värld av fred, frihet och förnuft, en
mänsklighet med högre moral och fördjupad rättskänsla, etc. Tingsten
tyckte sig alltså någonstans hösten 1947, våren 1948 – trots det akut hotfulla världsläget – finna tecken på en ny upplysningstid. Upplysningstiden framstod som bestämmande för samtiden och dess tänkande. Någonting med ursprung i upplysningen höll på att realiseras i den egna
samtiden.21 Det var utvecklingen i USA – den amerikanska idealismen
· 149 ·
med dess universalistiska anspråk, USA som bäraren av upplysningsidéerna, USA:s styrka som garanten för fred och frihet – som utgjorde det
partikulära tecknet på en möjlig kommande värld präglad av de historiska impulser som utgått ur upplysningen och de franska (och amerikanska) revolutionerna.22
Trots Tingstens antydningar om en universell mission i anslutning
till upplysningens idéer under amerikansk ledning var ändå de universella anspråken nedtonade. Här fanns inte det direktare ursprungliga
omfamnandet av mänskligheten som helhet, som hos upplysningstänkare som till exempel Kant eller Condorcet.23 Där Kant talat om möjligheten av en mänsklighet som ”i stort sett”24 rör sig mot det bättre (högre
nivåer av civilisation, kultur, moral, en värld av fred och kosmopolitism)
skrev Tingsten utifrån en position där denna typ av totaliserande världsförklaringar i sig blivit problematiska. Vidare skrev han utifrån en position där stora delar av världen dominerades av ett östblock under sovjetisk ledning, med konkurrerande anspråk på att företräda mänskligheten i dess kamp för frihet, vilket Tingsten givetvis var medveten om.
Men samtidigt måste Tingstens tal om en ny upplysningstid ses i ljuset
av den historiska berättelse som tidigare frilagts i hans egen intellektuella och politiska praktik. Här fanns en viss historisk rörelse (ett pågående liberaldemokratiskt upplysningsprojekt) som angav riktningen och
en form av måttstock (den liberala demokratin, befolkad av fria, upplysta
ansvarstagande demokratiska individer) som angav målet och måttet på
framsteget. Man kan alltså även hos Tingsten peka på en spänning mellan en partikulär utblickspunkt (den liberale publicisten Herbert Tingsten 1948, USA som den partikulära och historiskt specifika bäraren) och
de universella anspråk (upplysningsprojektet, mänsklighetens frigörelse)
som angav de yttre ramarna i den aktuella debatten.
Dessa teman – försöken att ange ett historiskt ramverk för att göra
nuet hanterbart och ge direktiv för det individuella handlandet – artikulerades på ett speciellt tydligt sätt i det vårtal Tingsten höll den 15 maj
· 150 ·
1948 i Uppsala. Om Kant varit den som tydligast formulerat frågan om
möjligheten av en universell historia präglad av mänsklighetens gradvisa framåtskridande (civilisering, kultur, moral)25 – den fråga som Hegel
och ett oöverskådligt antal efterföljare sedan försökt besvara – kan Tingstens ständiga vilja att dödförklara tron på ett nödvändigt framåtskridande ses som en andra ändpunkt. Den kan läsas som ett negativt svar på en
av upplysningens stora frågor, på andra sidan erfarenheterna av fascism,
nazism och stalinism och två världskrig.
Liksom i talet till Stockholms studenter hösten 1940 och i Idékritik
1941 var detta negativa svar ett bärande tema (avvisandet av historien som
instans för sanning och rätt, tesen att historien är segrarnas historia, avvisandet av det nödvändiga framsteget och av tron på myternas och de stora kollektiva berättelsernas värde, etc26) i talet i maj 1948. Tingstens vårtal
kan läsas som ett nekande svar eller snarare ett underkännande av Kants
själva fråga: insikten att den aldrig kommer att kunna besvaras – varken
jakande eller nekande. Men liksom 1940 frammanades bilden av en samtid där alla ledstjärnor slocknat, parallellt med en meningsgivande berättelse, som fungerade som en sådan ledstjärna. Den historiska utveckling som Tingsten själv beskrivit hade kulminerat i en uppsättning insikter och erfarenheter som i sig diskvalificerat historien som instans för
sanning och rätt. En ytterligare dubbelhet i anslutning till denna problematik framträdde med speciell skärpa i detta vårtal: det faktum att denna berättelse om mänsklighetens frigörelse samtidigt drog upp gränser­
na för den individuella friheten. Den individuella frihet som tycktes stå
på spel i valet mellan öst och väst 1948 tycks i sig förutsätta ett nödvändigt tvingande val: ett militärt ställningstagande för väst, ett erkännande
av västmakterna som upplysningens, demokratins och framstegets bärare och som den individuella frihetens yttersta garanter.
Den 15 maj 1948 höll Tingsten det traditionella vårtalet till Uppsala studenter, ett tal som sedan publicerades i DN den 16 och 18 maj under rubrikerna ”Ståndpunkt och taktik”, och ”Ståndpunkt och tvivel”.27
· 151 ·
G­enom publiceringen i DN fick talet ett genomslag långt utanför Uppsala. Talet kan liksom Problem i U.S.A. läsas som inlägg i debatten om den
svenska neutraliteten, och som en förberedelse för debatten om den tredje ståndpunkten. Här fanns många av de vanliga argumenten för väst­
anslutning antydda: bilden av USA som demokratins försvarare, USA
som garanten för Europas överlevnad, uppmaningarna att ta ställning
för västalliansen, etc. Vårtalet hölls i ett läge då detta val kunde te sig
akut. När Tingsten höll sitt tal skedde det i skuggan av Berlinblockaden,
Sovjetunionens försök att stänga västs kommunikationer till Berlin, och
Pragkuppen, det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i
februari samma vår. Men likafullt innebar talet något mer än en serie
real­politiska argument för västanslutning. Även om det inte till det yttre hade samma tydliga karaktär av historieskrivning som talet till Stockholms studenter 1940 fanns alla central teman med. Liksom 1940 försökte Tingsten genom att förstå nuet historiskt också ange en riktning framåt genom att bestämma nuet som en väl definierad valsituation i ett läge
där politikerna famlade i mörkret, och där det inte längre var möjligt att
tro på någon gudomlig försyn eller något nödvändigt mänskligt framåtskridande mot en bättre värld:
Föreställningen om att mänskligheten med naturnödvändighet måste gå mot
allt större fullkomning, att högre välstånd, rikare kultur, allmännare och djupare lycka väntade oss i framtiden, är i alla sina varianter raserad; vi tror inte
– utom några flockar av sekterister – på dessa löften, vare sig de kommer från
Hegel eller Marx, Comte eller Spencer.28
Tingsten frammanade bilden av en situation där framstegstanken både i
dess idealistiska, marxistiska och klassiskt liberala varianter blivit omöjlig. Här antyddes återigen bilden av ett upplysningsprojekt som efter en
serie händelser och erfarenheter frigjort sig från sina egna illusioner – i
detta fall att mänskligheten ”med naturnödvändighet” skred framåt mot
det bättre, en typ av rest från ett kristet eskatologiskt schema, där Augustinus Gudsstat bytts ut mot ett jordiskt lyckorike.29 I kontrast till en
· 152 ·
historia genomsyrad av Guds försyn, det mänskliga förnuftet (Condorcet) eller sedelagen (Kant), talade Tingsten istället utifrån en position på
andra sidan nazism, stalinism, atombomber och två världskrig. I vårtalet
ställde Tingsten på ett retoriskt effektivt sätt ett antal ekon ur den västerländska kulturtraditionen – det delfiska ”Känn dig själv. Var dig själv!”,
de hegelska och rousseauanska frihetsbegreppen, och den 1800-talsoptimistiska bilden av en mänsklighet som ”med naturnödvändighet måste
gå mot allt större fullkomning”– mot en form av skeptiskt relativistiska,
”realistiska” varianter på samma tema. Mot föreställningen om en absolut
autentisk, självmedveten människa ställde Tingsten individens möjlighet
att fatta en bestämd ståndpunkt och kämpa för den. Mot tron på ”Friheten” i en absolut metafysisk mening ställde Tingsten friheten som ett relativt mått – som varierande grader av partikulära friheter – och mot tron
på ett nödvändigt framåtskridande höll han möjligheten att enas kring
en uppsättning värderingar och arbeta för deras förverkligande.30
Tingstens tal präglades av försöken att göra detta nu hanterbart och
finna en riktning i en valsituation där alla givna högre instanser som Gud,
Framsteget, Historien och Nationen mist sin giltighet och där den människa som var utkastad i denna valsituation berövats sin fasta natur. De stora världsförklaringarnas utfästelser om framtiden hade i ljuset av kriget inte slagit in, och den samtida vetenskapen hade påvisat det slumpvisa både
i kulturernas utveckling och i människornas handlings- och tänkesätt:31
Ledstjärnorna har slocknat. Alla garantier har berövats oss; inga belöningar väntar den dygdige, den besegrade kan inte räkna på återupprättelse, och
segraren kan inte känna sig som framstegets instrument och historiens utvalde, vårt folk och vårt eget jag består väsentligen av traditioner, vanor och
andra av uppfostran och erfarenhet uppbyggda, alltså icke fasta och oföränderliga egenskaper.32
Här skedde ytterligare en förskjutning i förhållande till den schematiskt 1800-talsliberala definitionen av människan som en fri, rationell och
självmedveten individ, som Tingsten uttryckt sina tvivel inför redan 1940.
· 153 ·
Ändå var talets ärende att försöka formulera villkoren för ett ställningstagande och legitimera detta i det rådande läget; ett val som för Tingsten innebar valet mellan demokrati och diktatur. Det val som Tingsten
här fixerade villkoren för, innebar alltså någonting mer grundläggande
än valet mellan två politiska ideologier. Det handlade om ett existen­tiellt
val, om valet mellan två ramverk, om de yttre villkoren för två möjliga liv,
för två olika människotyper.
En ytterligare förskjutning hade skett från 1940–1941, då Tingsten
identifierat fascism, nazism och kommunism som urspårade ideologier
med gemensamma rötter i Hegel. 1948 framställde Tingsten istället de
fascistiska, nazistiska och kommunistiska ideologierna som rena skenverk – som olika sätt att dölja det som var deras egentliga natur, den rena maktutövningen.33 I ett annat sammanhang hade DN:s ledarsida dragit historiska paralleller mellan Napoleon och de samtida ryska ledarna.
I båda fallen handlade det enligt DN om härskare som sett sig som revolutionens arvtagare, som den framtida frihetens och folkstyrets garanter.
DN framhöll här hur de revolutionära idealen både efter 1789 och 1917
gradvis urholkats och ersatts med den rena despotin.34 Men liksom 1941
underströk Tingsten också ett gemensamt historiserande drag i diktaturernas maktutövning:
De åskådningar som sedan årtionden spritt skräck och krig är i viktiga punkter likartade. De tror alla på att det goda uppnås med onda medel. Även Hitler
och Mussolini såg vid horisonten en idyll, om också så reglementerad att den
för många framstod som ett fängelse. Gemensam för dem alla är tanken att
mänskligheten efter ett skede av konflikter, våld och förnedring skall nå, inte
precis paradiset, men ett definitivt liv av fred, ordning, lugn och välstånd.35
Det gick inte längre att tro på
den romantiska dialektik enligt vilken friheten en gång skall bryta fram ur
förtryck och underkastelse. [---] Friheten vid horisonten försvinner, kvar
står tvånget, bugningarna, hårdheten och ångesten. [---] Vad man lockar oss
med är en framtid av frihet, vad man omedelbart vill ge oss är en samtid av
· 154 ·
a­ndligt elände; följer vi lockelsen, får vi eländet, men våra efterkommande
får aldrig friheten.36
Mot denna dialektik där friheten en gång skulle bryta fram ur våldet, beskrev Tingsten istället friheten som ett resultat av en utdragen gradvis
demokratiseringsprocess, av ”toleransen och samlevnaden under skyddet
av lagar som siktar till individens frigörelse och säkerhet”. Mot kommunisternas löften om att den samtida hårdheten, de samtida offren, skulle
ersättas med ett framtida lyckorike framhöll Tingsten nuet. Han insisterade på att valet måste gälla den samtida mänskligheten: ”vi vägrar att låta oss själva och några generationer efter oss bli ett slags råmaterial i historiens verkstad. […] Livet gäller oss.”37
Ett fa st moraliskt subjekt i en kontingent vär ld
I dessa vändingar blev frågan om den enskilda människans förhållande
till historien synlig. Mot diktaturernas massrörelser och utdragna historiska perspektiv ställde Tingsten nuet och den enskilda människan. Trots
att Tingsten skrev utifrån en position där tron på en sammanhängande
och meningsfull historia och ett fast självmedvetet moraliskt subjekt blivit djupt problematiska, skedde någonting liknande i vårtalet. Tingsten
försökte fixera en tradition att ansluta sig till och bestämma en uppsättning värderingar att kämpa för. Omvänt blev denna tradition och dessa
värderingar i sig den djupaste tvingande förutsättningen för möjligheten
att leva ett andligt fritt och autentiskt liv.
Talets konkreta dagspolitiska udd var alltså riktad mot den svenska
alliansfriheten, men här framtonade neutraliteten som något mer än ett
enkelt realpolitiskt ställningstagande. Vad det handlade om var ett exi­
stentiellt val där neutraliteten blev formen för en viss etisk hållning, en viss
karaktär. Valet av väst var synonymt med valet av demokrati som i sig var
förutsättningen för ett fritt autentiskt individuellt liv. Tingsten kontrasterade detta mot den taktiska neutralitet och vidhäftande l­ikgiltighet och
· 155 ·
hållningslöshet – vägran att välja mellan demokrati och diktatur – som
han menade hade präglat Sverige under kriget. Tingsten varnade också för att denna hållningslöshet till slut skulle fixeras till karaktär. Mot
detta ville han liksom 1940 uppmana åhörarna att fatta ståndpunkt och
handla.38 Tingsten framhöll att oron över att metafysikens sammanbrott
skulle ha lett till någon mänsklighetens dekadans inte hade visat sig sann.
Skeptikern, den icke troende humanisten, hade visat sig vara lika offervillig som den troende under kriget. Vidare hade förlorarmakterna Tyskland, Japan och Italien alla präglats av just mytbildning och stora övergripande världsförklaringar.39
Mot den människa som – trots förlusten av alla fasta värden och alla högre moraliska instanser – ändå var beredd att fatta ståndpunkt och
handla i anslutning till en tänkt värdegemenskap, kontrasterade Tingsten
liksom 1940 Fredrik Böök. Böök hade blivit något av ett favoritoffer för
den kulturradikala gruppen kring Tingsten och Hedenius i DN åren efter kriget; själva sinnebilden för den tyskorienterande intellektuella tradition man ville definiera sig mot. Böök hade åren efter kriget vid flera
tillfällen – däribland i ett tal i Svenska Akademien 1947 – försökt förklara (och eventuellt urskulda) sina ställningstaganden för Tyskland under
kriget.40 I artikeln ”På jakt efter alibin” i DN 1946 framställdes Böök och
hans sentida försök att förklara sitt agerande under kriget med hänvisning
till 1800-talsliberaler som Ernest Renan och Ivan Turgenjev som en sorts
självbedrägeri. Tänkare som Renan hade erbjudit Böök en väg bort från
storpolitiken mot en resignerad, distanserad, skeptisk hållning. Tingsten
använde Bööks grubblerier som ett emblematiskt exempel på den anpassning och hållningslöshet som han associerat med den svenska neutralitetspolitiken, ett kryperi för Tyskland som hade ersatts av ett kryperi för
Sovjetunionen. Tingsten framhöll här att Renan och Turgenjev i motsats
till Böök inte hade anpassat sig till vad de uppfattat som historiens kommande segrare, utan tvärtom hela tiden hållit fast vid en tro på det liberala framsteget, en uppsättning fasta liberala grundvärderingar som t­olerans
· 156 ·
och tro på individuell och andlig frihet, i en värld (restaurationens Frankrike och Tsarryssland) där detta inte hade varit opportunt.41
En replikväxling på detta tema – ”Att vara sig själv” – utspann sig mellan Tingsten och Hedenius på DN:s kultursidor i april 1950. I tidskriften
Prisma hade författaren Erik Lindegren frammanat bilden av en samtida politisk tvångssituation som hindrat författarna att vara sig själva med
hänsyftning till konflikten mellan öst och väst och den tredje ståndpunkten. Hedenius framhöll i ett försök att definiera ”Att vara sig själv” att valet av den västerländska demokratin framför ”den aggressiva sovjetdiktaturen” inte på något sätt kunde innebära en inskränkning i den personliga andliga friheten i denna mening. Däremot lyfte han fram fastheten,
modet att vara uppriktig i relation till andra människor över tid som definierande för ett sådant liv. Det som utmärkte det man skulle kunna kalla ett ”autentiskt” liv var en sammanhängande livshistoria, inte bara fragment av historier, en fast kärna parad med en förmåga till receptivitet och
beredskap att ändra ståndpunkt i en föränderlig omvärld och i förhållande till nya erfarenheter.42 Tingsten framhöll i sitt svar i en inledande
idéhistorisk exposé att uttrycket ”att vara sig själv” visserligen kunde ges
i stort sett vilka innebörder som helst. Inom fascism och katolicism hade det kunnat innebära att gå upp i något större, att välja en tro och sedan underkasta sig den.43 Samtidigt ville han framhålla en speciell liberal variant av ”att vara sig själv”, som han kontrasterade mot den vägran
att välja, som han menade att vissa författare lade in i uttrycket i det aktuella läget. Mot tanken att ”att vara sig själv” skulle innebära att vägra ta
politisk ställning i den rådande konflikten mellan öst och väst, framhöll
Tingsten istället att
tanken på självförverkligande – liksom begreppen frihet och demokrati –
främst och huvudsakligen varit en paroll för humanistiska och liberala ideologer. Denna tanke har varit ett av de många fältropen mot statsförtryck, likriktning och auktoritetsvälde, ett uttryck för individualism och liberalism – med
liberalism menas härvid inte en politisk rörelse, utan en allmän hållning, som
numera kan anses gemensam för det stora flertalet demokrater.44
· 157 ·
Här blev återigen det yttre ramverk som frilagts i vårtalet synligt. Den liberala humanismen eller den liberala människosynen, var alltså det yttre ramverk som utgjorde den nödvändiga förutsättningen för möjligheten till ett fritt individuellt inre liv – själva garanten för det fria skapande uttryck som Lindegren hade upplevt som hotat i det rådande politiska
klimatet. Liberalismen upphörde att vara en politisk ideologi. Den blev
den naturliga formen för en fri och human mänsklig samvaro, omfattad
av (nästan) alla västerländska demokrater.
I talet 1948 återkom också hänvisningarna till upplysningen som bestämmande för det samtida västerländska tänkandet. I talets avslutande
avsnitt handlade det återigen om att välja detta Västerland i kampen mot
dess tänkta fiender. Ytterst sett handlade detta val alltså om att välja den
enskilda människan, det särpräglade inre själslivet framför politiken, de
utopiska framtidsvisionerna och den tvingande statsmakten. Det framtida mål Tingsten pekade ut var ett fredligt, avpolitiserat samhälle vars
mål var den inre, personliga lyckan. Men detta fick inte innebära en vägran att välja, en vägran att ta ställning, att fatta ståndpunkt. I det rådande
läget fanns det, om man bekände sig till upplysningens, demokratins och
humanismens värderingar, ett tvingande, nödvändigt val för att garantera denna fria människas existens i framtiden. Tingsten vände sig liksom i talet 1940 i avslutningen till ett ”vi”, men nu handlade det inte om
ett ”vi” som syftade på ett ”man” som tycktes omfatta hela det demokratiska Västerlandet och de människor som skapat det. Adressen var tydligare riktad mot ett ”folk” – det svenska – och innehöll en uppmaning till
studenterna att ansluta sig och göra detta val:
Men jag kan ej underlåta att betona att även ett folk är skyldigt att dra konsekvenserna av sina egna åsikter och att denna plikt just i dessa dagar anvi­
sar oss ett bestämt handlande. Vi bekänner oss till Västerlandet, till den demokratiska humanismen, och vi vet att detta västerland för första gången i historien är på väg att organiseras på frivillighetens grund och med fredens tryggande som mål.45
· 158 ·
Tingsten måste i frihetens namn samtidigt definiera dess yttre gräns.
Det fria inre livet, det individuella etiska valet, måste ytterst sett garanteras av makten, en makt som i sin tur måste vila på våldet, den militära styrkan. För att denna rörelse ska bli möjlig måste Tingsten hela tiden
framhålla att detta tvingande val av en samtida våldsmakt, innebär valet
av en fredlig framtid, som just präglas av friheten från makten och våldet, friheten från historien och djupast sett friheten från det politiska,
en form av avpolitiserad utopi där samhällets mål just var det fria personliga inre livet.
Udden var riktad mot den rådande svenska neutralitetspolitiken samtidigt som det var en plädering för det västliga försvarssamarbete som året
därpå skulle komma att fixeras i atlantpakten. Tingsten pekade ut de västliga segrarmakterna som de främsta bärarna av denna västerländska gemenskap till vilken Sverige historiskt och andligt hörde och borde ansluta sig: Frankrike höll på att återta sin mission som Västerlandets idégivare,
England stod som förebild genom sin disciplin och ståndaktighet under
kriget, men det var framförallt USA som utgjorde hoppet för Västerlandets överlevnad. Det samtida USA utgjorde förebilden för ett framtida
enat och andligt och materiellt vitalt Europa. Bara i USA förenades ”välstånd och makt med idealitet och intellektuell nyskapelse och därför att
det utgör ett redan sammansmält Europa”.46 Vad som formuleras här är
något man kan kalla en osamtidig samtidighet: USA – den samtida amerikanska demokratin – fungerade som den måttstock som angav målet
för utvecklingen. Det samtida USA var det mål som ett framtida Europa
måste sträva mot. USA hade här gått in i rollen som den partikulära historiska bäraren, som skulle föra dessa universella idéer till seger.
Åren 1948–1953 markerade det kalla krigets upptaktsskede, ett skede
där det ”Västerland” som verkade ha stått inför sin nära förestående undergång 1940, återigen stod under ett liknande akut hot. Det nazistiska
hotet tycktes ha ersatts av ett kommunistiskt, och samtiden kunde uppfattas som en parentetisk fred mellan två krig. I detta akuta läge skedde
· 159 ·
en v­ändning i Tingstens skrivande, ett skifte i fokus från en tradition som
stod under hot och till varje pris måste försvaras, mot ett löfte om någonting kommande: en ny upplysningstid. Men detta löfte rymde som sagt
också sin historiska dimension. Det skedde genom identifierandet av en
rad historiska tecken, som vittnade om att Västerlandet ”för första gånge­n
i historien” höll på att organiseras ”på frivillighetens grund”, där de löften som upplysningen och den franska revolutionen hade givit, stod inför
ett möjligt förverkligande. I ledaren ”Framsteget och faran” vid halvsekelskiftet i januari 1950 anknöt Tingsten till några artiklar av litteraturvetaren Victor Svanberg, där ett mer optimistiskt perspektiv på Västerlandets
framtid hade formulerats. Svanberg hade genom att läsa samtiden ur ett
större världshistoriskt perspektiv fått fram en mer positiv bild än den som
närhistorien gav. Tingsten menade i anslutning till Svanberg att den materiella utvecklingen i västvärlden varit oomtvistlig och att denna utveckling
gav löften om ”en andlig kultur utan motstycke”. Humaniteten och medkänslan hade i västvärlden redan nått en ojämförlig nivå sett ur ett världshistoriskt perspektiv. Vi tycktes redan i detta nu, vid detta halvsekelskifte,
leva i den framtid som 1700- och 1800-talets utopister drömt om:
Folkstyrelsen och friheten är som alltid hotade av fientliga makter; och dock
är de både som realiteter och som ideal starkare förankrade än vid sekelskiftet; deras prestige är så allmän att även motståndarna åkallar dem. Humaniteten och den sociala medkänslan har vuxit. [---] De som talar om mänsklighetens förråande och fördärv hänvisar till de fruktansvärda läror och handlingar
som präglat ett årtionde i Europas historia. Men väsentligt är också att framhålla att reaktionen mot våldet och godtycket varit starkare och mera allmän
än tidigare, att den stridande humanismen vuxit inför faran. På lång sikt är det
samvetets skärpta känslighet inom de ledande kulturländerna som det är skäl
att framhäva. [---] Vad som hänt under ett halvsekel visar att en mänsklighet i fred och frihet kan nå de ideal av välstånd och kultur som sedan nära två
hundra år förkunnats av den jordiska utopins profeter.47
Tingstens tal 1948 hade utgått från bilden av en övergripande meningsförlust – ett ”vi” som inte längre kunde tro på högre instanser som Gud,
· 160 ·
Historien eller Framsteget, och inte heller på människan som ett enkelt, fast, självmedvetet och moraliskt subjekt. Mot diktaturernas historiserande perspektiv, mot utopismen och löftet om ett framtida lyckorike insisterade Tingsten på nuets företräde. Ingen historia eller framtida
utopi fick legitimera samtida offer eller ange moraliska direktiv för nuet.
Men detta ställningstagande för ett nu och en enskild människa fredade
från historien och de stora utopierna, ramades in av ett normerande historiskt ramverk. Det var ett ramverk där Västerlandet var det givna centrumet, och där USA utgjorde den samtida bäraren av dess högsta värden
och garanten för dess framtida överlevnad. Även Tingstens argumentation strukturerades här av ett utdraget historiserande tidsperspektiv, som
angav en önskvärd hållning i nuet och ett önskvärt framtida mål. Tingsten antydde med andra ord löftet om ett framtida mål för denna kamp.
De ideologiska strider som slitit sönder Europa kontrasterades återkommande mot en avideologiserad amerikansk värdegemenskap präglad av
praktisk problemlösning och personligt ansvar med rötterna i sjuttonoch artonhundratalens upplysning och liberalism, ett fredligt avpolitiserat samhälle där målet var det personliga inre livet och lyckan.
I I. Ma k t , hist o r ia o c h fr ihet :
debat t en om d en t red je st å n d p u n kte n
Många av de teman som frilagts i Tingstens vårtal 1948 tycks föregripa
den debatt om den tredje ståndpunkten som nådde sin klimax och sitt
mest explicita uttryck våren 1951, men som tematiskt går att spåra bakåt
till åren 1946–1947.48 Här fanns den grundläggande frågan om möjligheten av ett etiskt (men även indirekt estetiskt, i meningen frågan om författarens frihet och ansvar) och politiskt ställningstagande i en värld där
alla ledstjärnor slocknat. Här fanns också något som kan läsas som en radikalisering av Tingstens egna anspråk på att underkänna historien som
instans för sanning och rätt.
· 161 ·
Historikern Ulf Zander hävdar i sin avhandling om historiebruk i
Sverige under 1900-talet att det uppstod en politisk distansering från det
förflutna och därmed ett ”icke-bruk” av historia i den politiska debatten
i Sverige efter andra världskriget. Zander exemplifierar detta med debatten om den tredje ståndpunkten och hävdar att denna i det närmaste
var ”helt fri från historiska referenser”49, vilket jag menar är ett tvivelaktigt påstående. Tvärtom var historien ständigt närvarande på flera plan.
Dessutom rymde debatten en mer principiell historiekritik som är intressant för denna undersökning. Ett resultat av min undersökning går
dock att läsa som en sorts ”distansering från historien” i debattens temporala struktur: fokus var på ett mycket tydligt sätt riktat mot en tänkt fram­
tid, samtidigt som de historiska referenserna inte var lika explicita som,
låt oss säga mellan 1939 och 1941. Det är inte som i reaktionerna på Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 frågan om vad som håller på att gå förlorat (Västerlandet som bärare av upplysningsidéerna, av den kristna värdegrunden, humanismen, etc.), som stod i centrum. Tvärtom hade hela
situationen karaktären av ett akut samtida val med olika tänkta framtida
konsekvenser.
Här är inte platsen att behandla debatten om den tredje ståndpunkten i dess helhet. Fokus kommer att ligga på några tongivande gestalter
som Tingsten, Karl Vennberg, Artur Lundkvist, Alf Ahlberg, Eyvind
Johnson och i förlängningen Ingemar Hedenius och Bertrand Russell.
Hos dessa tänkare var den historiefilosofiska problematiken framträdande i debatten. Inledningsvis kan några ögonblicksbilder ges i anslutning till de teman som är aktuella här: den enskilda människans val
i en värld utan högre rättesnören, det autentiska livet mot makten, utopierna och de stora historiska perspektiven. För poeten Folke Isaksson innebar den tredje ståndpunkten i grunden att vägra acceptera den
förväntningshorisont som västförespråkarna utgick ifrån, det tvingande antagandet om ett kommande storkrig. Det handlade om den enskilda människans vägran att inordna sig i det spel av ”groteska k­ollektiva
· 162 ·
f­arser” som präglade samtiden. Mot detta ställde Isaksson en ung, tvivlande generation: ”Den storpolitiska maktkampen blir för oss en lek
med döden där vi är villebrådet. Vi vill inte vara krigsgudens slavar
e­ller historiens självförglömmande legodrängar.”50 Poeten Werner Aspenström fångade något av den valsituation det hela var frågan om, där
Europa tänktes som en tredje kraft mellan öst och väst, en bärare av en
sannare och djupare form av demokrati än den tomhet som han menat
häftat vid den kapitalistiska amerikanska demokratin som livsform.51
Poet­en Stig Carlson satte sitt hopp till en europeisk socialdemokrati
som en sådan syntes mellan socialism och liberalism som kunde ange
riktningen mot en värld av fred, frihet och folkstyre, mellan två aggressiva maktblock som båda ständigt åberopade sig på, men som båda förrått, dessa värden.52
Pessimismen var ett ständigt närvarande tema i den svenska efterkrigsdebatten, speciellt i den litterära debatt som associerades med fyrtiotalistgeneration med Karl Vennberg i centrum. I ett kulturklimat där
marxism, psykoanalys, kristendom och borgerlig humanism kunde uppfattas som förbrukade värdesystem, och misstron var stor mot alla helhetslösningar, tolkades denna hållning som en pessimism.53 Pessimismen är intressant därför att den rymmer en form av förväntan, ett antagande om framtiden som står i kontrast till ideologiernas och de stora
världsförklaringarnas utopiska optimism. 1946 kontrasterade Vennberg
i ”Den moderna pessimismen och dess vedersakare” Karl Marx mot Jean
Paul Sartre. I ljuset av samtidens erfarenheter och de stora idékriserna
framstod Marx ”som en metafysisk optimist av första ordningen”. Mot
Marx stora perspektiv framhöll Vennberg med Sartre nuet, att ”det inte
angår oss hur det blir när solen slocknar eller hurdan människan kommer att vara beskaffad i den kommunistiska framtidsstaten år 3000”.
Vennbergs formuleringar påminde paradoxalt nog mycket om Tingstens i vårtalet. Här fanns samma anspråk på att freda nuet och den enskilda människan från historien och utopierna. Ändå kom Vennberg att
· 163 ·
bli något av Tingstens skarpaste kritiker och häcklare i debatten.54 Hos
Vennberg fanns samtidigt en radikalisering av Tingstens egna anspråk,
ett ständigt insisterande på en djupare form av skepsis, en djupare form
av misstro mot makten, mot historien, de stora berättelserna och de hägrande utopierna. I Ny Dag hade författaren Per Meurling däremot försökt vända på perspektivet i en stor artikel 1947 om fyrtiotalisterna och
den samtida pessimismen, där det stora marxistiska perspektivet istället
fick förklara detta fenomen. Fyrtiotalisternas framgångar i etablerade
kretsar kunde i sig läsas i ljuset av den pågående klasskampen: ”Vår tids
andliga kris är blott ett moment i kapitalismens ekonomiska och politiska kris” fastslog han, och konstaterade att det marxistiska perspektivet inte var utspelat för förståelsen av samtiden.55
T ingsten i histor iens domstol (K ar l Vennbe rg)
Redan 1946 hade Vennberg i en artikel i Aftontidningen skildrat den sam-
tida svenska litteraturens mångfald och vägran att formulera ett fast program: ”efterfrågan på profeter har katastrofalt sjunkit. Författarna är för
tillfället lika trötta på ledare som världshistorien. [---] I ett livsläge som
för hela mänsklighetens del är så söndersplittrat som det nuvarande, återstår det väl för författarna liksom för andra andligt verksamma inte mer
än ett radikalt bedrägeri att begå: att binda sig vid ett till en falsk enhet
gestaltat kaos.” Vennberg tyckte sig urskilja spelet mellan frihet och ofrihet som historiens grundbestämning, men beskrev denna frihet som historiskt relativ och inte liktydig med liberalismens definition av frihet. De
författare som i dagsläget valt socialismen framför liberalismen svek inte
friheten, utan försökte formulera en annan möjlig form av frihet i ett läge då liberalismen tycktes vara utdömd och tillhöra det förflutna.56
I ett antal artiklar 1948 var Vennberg tydligare med att denna frihet
gällde friheten att inte behöva underkasta sig ett tvingande val mellan
öst och väst: ”Myt står mot myt, ofrihet mot ofrihet, kapitalets diktatur
· 164 ·
mot statens.” I kontrast till Tingstens bild av USA som den samtida bäraren av upplysningsidéerna gav Vennberg bilden av en mer splittrad och
motsägelsefull historia: ”Så blodig och ogenomtränglig är historiens ironi att samma makt som i den ena konflikten företräder friheten och de
mänskliga rättigheterna i en annan representerar godtycket, kränkningen
och övervåldet”, och underströk de olika roller USA hade spelat i det demokratiska Västeuropa och i diktaturens Grekland, de olika roller Sovjet
spelat i Tjeckoslovakien respektive Kina. Historien fick här en oviss och
oöverblickbar karaktär; en historia bortom och över de enskilda männi­
skorna. Det politiska och militära stormaktsspelet tedde sig som ett spel
med ovissa och okontrollerbara krafter och de enskilda diplomaterna,
militärerna och politikerna som dess spelpjäser: ”Vilka krafter de är lekbollar för må historien avgöra.”57
Men allra mest explicit blev Vennberg i sin kritik av Tingsten i ”Taktik och metafysik i Tingstens uppsalatal” i tidskriften Utsikt 1948, som
precis som titeln antyder var en direkt reaktion på Tingstens vårtal 1948.
Vennbergs poäng var att visa att Tingsten själv – trots den anti-metafysik
och nihilism som varit något av hans intellektuella signaturer – framträtt
som uttolkare av ”den sanna folkviljan”.58 (Tingsten hade som sagt i vårtalet återkommande adresserat ett ”vi” – studenterna – och ett ”folk” – det
svenska – och angett ett nödvändigt val i det rådande världsläget.) Tingsten hade enligt Vennberg själv gjort sig skyldig till den sorts handlingsmystik han kritiserat hos fascistiska tänkare genom att han själv pläderat
för ”att uppnå det goda med onda medel”. ”Tingsten som tidigare aldrig sparat på sin ovilja inför dem som utnämner sig till bisittare i historiens domstol, uppträder nu plötsligt själv med later av överdomare” skrev
Vennberg. Tingsten knäföll inför ”en ny världsande” och hade gjort sig till
en auktoritativ uttolkare av framtiden.59 Mot detta ställde Vennberg en
framtid som väsentligen var ovetbar. Artikeln ”Medelålders halvkommunist har ordet” i Clarté 1949 avslutades med konstaterandet: ”Vilka som
ser riktigt och talar sant i dagens tvistefrågor får, som alltid, eftervärlden
· 165 ·
avgöra, i den mån eftervärlden tar notis om vad de inte alltför märkliga
figurerna Tingsten […] och Vennberg hade för sig hösten 1948.”60
Artur Lundkvist definierade sig ännu tydligare mot Tingsten genom
att insistera på att ”Demokrati kräver socialism”. Lundkvist formulerade
en mer explicit motberättelse: ett alternativt historiskt perspektiv på Västerlandet, där den liberala demokratin inte utgjorde det givna slutstadiet,
och där USA inte utgjorde den givna bäraren av dess högsta värden. Hos
Lundkvist kan man läsa in en omdefinierad framstegstanke, där en fredlig, demokratisk, universalistisk, socialistisk världsordning tänktes som ett
högre framtida stadium av utveckling än den rådande liberala kapitalistiska ordningen. Genom att identifiera demokrati med socialism och ställa FN:s universalism mot USA:s partikulära maktintressen, fick USA en
annan position som historiskt subjekt. Lundkvist konstaterade att en demokratisk socialistisk världsordning i det rådande läget tedde sig avlägsen: Sovjet präglades av en ”diktatorisk statskapitalism” och i kontrast till
Tingstens bild av USA som upplysningsidéernas samtida bärare, tecknade Lundkvist bilden av USA som ett ”juvenilt” och andligen outvecklat land. I kontrast till Tingstens bild av USA och Västerlandet som bäraren av upplysningsidéerna framhävde Lundkvist istället en västerländsk
historia av kolonialism, som skördat långt fler offer än de kommunistiska
diktaturerna, en världsordning som i högsta grad enligt Lundkvist fortfarande var en realitet. En sann upplysning i riktning mot fred och internationell demokrati skulle vara att medvetandegöra Västerlandet om dessa
förhållanden. Längst i bildning, kulturell utveckling och demokrati hade istället de skandinaviska länderna kommit. Här rådde ett slags ”halvdemokrati”, en kompromiss mellan socialism och kapitalism. Lundkvist
varnade också för att FN i och med anslutningen till USA i Koreakriget
höll på att överge sina grundprinciper som en överstatlig universell instans för fred och internationell rätt och bli ett instrument i ett amerikanskt korståg mot kommunismen.61
· 166 ·
Tvånget att välja f r iheten ( T ingsten, Johnson, A hlbe rg)
De intellektuella auktoriteter som vid sidan av Tingsten trädde in i debatten på västsidan – främst Alf Ahlberg och författaren Eyvind Johnson – är intressanta därför att de i högre grad än många av den tredje
ståndpunktens försvarare tillgrep explicita historiska perspektiv i argumentationen. Här fanns liksom hos Tingsten ett försvar för Västerlandet och identifieringen av USA som den yttersta samtida garanten för
dess överlevnad. I detta låg ett liknande imperativ: nödvändigheten att
välja västanslutning idag för att garantera en bättre värld imorgon. Eyvind Johnsons ställningstagande är speciellt intressant eftersom det på ett
så tydligt sätt illustrerade en förskjutning i erfarenhetsrummet och förväntningshorisonten från 1917 till efterkrigstiden ur ett svenskt vänsterperspektiv; från ett erfarenhetsrum där händelserna 1917 hade associerats
med revolutionen 1789, med gigantiska förväntningar om en bättre framtid, till ett erfarenhetsrum fyllt av stalinistisk terror och en förväntnings­
horisont präglad av hotet om ett kommande världskrig. Johnson konstaterade i ett radioföredrag 1947 med anledning av trettioårsminnet av den
ryska revolutionen 1917, att den ofta hade fattats som en fortsättning på
den franska revolutionen 1789 och att den tolkats som ett led i en mänsklig frigörelseprocess mot en rättvis värld. Johnson framhöll att han fortfarande anslöt sig till de ideal han ursprungligen tillskrivit den ryska re-
volutionen: att vägen till en bättre värld låg i upplysning, internationalism, fri debatt och demilitarisering. I detta trettioårsperspektiv hade det
dock blivit uppenbart att den ”ryska revolutionens väg” inte skulle leda
till frihet och rättvisa; ”proletariatets diktatur” hade permanentats i en
reell diktatur utan utsikter att mildras. Ryssland hade förvandlats till en
polisstat, där likheterna med nazismen var tydligare än skillnaderna. Det
var inte längre möjligt att tro på den framtid som ursprungligen hade
knutits till händelserna 1917.62 I den rådande situationen utgjorde iställe­t
Västeuropa och USA bärarna av löftet om en bättre framtid, som försvararna av dessa ideal.
· 167 ·
Johnsons vårtal till Uppsalas studenter 1951 har liksom Tingstens 1948
lästs som en av debatten om den tredje ståndpunktens nyckeltexter. De
utgör två av dess tidsmässiga ytterpunkter. I Tingstens och Johnsons vårtal 1948 och 1951 drogs många av debattens teman ihop. Tingstens vårtal
hade hållits i skuggan av Pragkuppen och Berlinblockaden våren 1948.
Johnsons tal hölls under det skede av Koreakriget då Kina ingripit på
Nordkoreas sida och risken för ett nytt världskrig kunde framstå som en
akut och reellt närvarande möjlighet. Johnsons vårtal inleddes (trots detta) i en poetisk stil kring motsättningen vår/vinter, där våren fick representera inte bara värmen och det nya livet utan också den mänskliga friheten, anarkin och oberäkneligheten. Mot denna öppenhet och ovisshet
ställde Johnson dem som trodde sig sitta på en fast formel för samhällslivet och framtiden. Johnson frammanade bilden av en splittrad samtid,
ett Europa i spillror, och uppmanade samtidigt åhörarna att välja Europa, att inse att Sverige var en del av ett gemensamt europeiskt öde. Detta Europa var i dagsläget pressat att välja mellan två alternativ: öst eller
väst. Valet stod mellan Västerlandet som bäraren av idéerna om demokrati, andlig och materiell frihet, och var helt beroende av USA:s styrka för sin överlevnad. Europa som bärare av dessa idéer stod under akut
hot från ett Sovjetryssland som i mycket andligen liknade Nazityskland.
Liksom Tingsten upprättade Johnson ett tidsrum där nuet genomkorsades av två traditioner, och där samtiden bestämdes som en tvingande
valsituation mellan dessa två. Johnson medgav att bilden kunde tycka­s
schematisk, och han underströk att Västerlandet som helhet var långt
ifrån de ideal som det tänktes vara bärare av. Men valet innebar liksom
för Tingsten framför allt ett val inför framtiden, ett val mellan två framtida alternativ, där det samtida Västerlandet representerade den framtida möjligheten till verklig frihet och jämlikhet, medan den framtid av
frihet och välstånd som Sovjetsystemet utlovade inte längre var möjlig
att tro på.63 (Vennberg kommenterade även Johnsons vårtal i ”Nu var det
1951” i Morgontidningen. Här återkom bilden av Tingsten och Johnson
· 168 ·
som uttolkare av nuet i ljuset av historien och framtiden. Här insisterade Vennberg återigen på rätten att vägra acceptera den historieskrivning,
och därmed den valsituation, som Tingsten, Johnson och andra konstruerat. Det handlade om att vägra besvara ”exakt de frågor” som dessa hade
krävt svar på, som här i en typiskt vennbergsk ironisk formulering: ”såvitt
jag vet har ingen av dessa utfrågare giltigare fullmakt än andra att ställa
frågor i hela världshistoriens namn.”64)
Tingsten samlade i ett försök att sammanfatta debatten ett antal egna
inlägg i broschyren Tredje ståndpunkten – en orimlighet (1951). I memoarerna framhåller Tingsten den avslutande artikeln i denna broschyr som något av det bästa han skrivit om sin uppfattning om politik, en artikel som
för övrigt sammanfattar problematiken mellan frihet, nödvändighet och
historia, nödvändigheten att fatta en viss politisk ståndpunkt i nuet, för
att i framtiden uppnå friheten från det politiska.65 I Tredje ståndpunkten –
en orimlighet ställdes återigen två konkurrerande förväntningshorisonter
mot varandra. Idéer om ett framtida Västeuropa som en tredje kraft mellan öst och väst – en syntes mellan socialism och folkstyre – ställdes mot
antagandet om att bara ett starkt Amerika kunde garantera Västeuropas
framtida överlevnad. Tingsten avvisade bilden av Västeuropa som någonting ”mellan” USA och Sovjet, och underströk istället USA:s starka historiska och kulturella band till Västeuropa. USA var ett land av utvandrade européer präglat av ”en kristet färgad humanitär idealism av europeiskt ursprung”. Tingsten vände sig också mot Lundkvists historieskrivning, där USA framställts som ett juvenilt omoget land som ännu inte nått
det socialistiska stadiet av utveckling. Tvärtom ville Tingsten framhålla
USA som ett föregångsland i fråga om välstånd, medborgerlig frihet och
folkstyre, en förebild för ett andligt och materiellt splittrat Europa. Mot
den tredje ståndpunkten som friheten att vägra acceptera den ”nödvändiga” etisk-politiska valsituation som konflikten öst/väst tycktes ha tvingat
fram, menade Tingsten att USA i sig utgjorde garantin för att denna typ
av fritt inre liv överhuvudtaget skulle vara möjligt i framtiden.66
· 169 ·
Tingsten argumenterade både realpolitiskt och filosofiskt. Alternativet
Europa som en tredje väg mellan öst och väst avfärdades som orealistiskt
med realpolitiska argument. Men Tingsten hade tidigare framställt Europa som ett rent geografiskt begrepp, tömt på verkligt enande idé­innehåll.
Det var USA som var den verkliga bäraren av de västerländska värdena
och som angav normen (och formen) för ett framtida enat Europa. Filosofiskt måste Tingsten å andra sidan insistera på att en radikal anti-politisk
hållning var omöjlig och i förlängningen skulle slå över i sin motsats. Vägran att välja sida innebar i förlängningen en kapitulation inför den sovjetiska aggressionen och slutet för den demokratiska västerländska civilisationen och den individuella andliga friheten överhuvudtaget.67
Tingstens formuleringar blottar här något av en paradox som framkommit redan i vårtalet 1948, och som kanske är grunden för debatten,
det outtalade centrum varur den fick sin kraft. Tingsten måste i frihetens
namn samtidigt definiera dess yttre gräns. Det fria inre livet, såväl som det
individuella etiska valet, måste ytterst sett garanteras av makten, en makt
som i sin tur ytterst sett måste vila på våldet, den militära styrkan. Tingsten måste liksom i vårtalet framhålla att detta val av en samtida övermakt,
var själva förutsättningen för en framtid, präglad av friheten från makten
och övervåldet, friheten från historien och utopismen och friheten från det
politiska. ”Framtiden” – detta löfte om någonting kommande – fyllde här
som meningsgivande politisk kategori mycket den funktion som ”tradi­
tionen” (från upplysningen, 1789 års idéer, den liberaldemokratiska traditionen) gjort 1940. Framtiden, och de förväntningar som knöts till den, blev
normerande för den samtida valsituationen. Det handlade om ett val som
måste fattas i skuggan av en tänkt framtid, en framtid som strängt taget
var ovetbar, men som laddades med ett normerande innehåll.
I Alf Ahlbergs ”Den ohållbara tredje ståndpunkten” i SvD i juli 1951
återkom tesen om Västerlandet (i meningen västmakterna) som själva
förutsättningen för det fria andliga liv som tredje ståndpunktens försvarare argumenterat för.
· 170 ·
Förespråkare för den tredje ståndpunkten har stundom talat med en viss överlägsenhet om de västerländska värdena, bland vilka människovärdet, respekten för den enskilda människans frihet, tankefrihet, forskningsfrihet hör till de
främsta. Och detta just i en tid, då dessa värden förrådes, trampas under fötterna, skändas som aldrig förr och då vi bevittnat följderna därav. Har man gjort
klart för sig vilken tradition det är man här förnekar, har man förstått, att det
blott är i hägn av dessa värden man kan tillåta sig sådant, liksom man blott i
ett demokratiskt land kan fritt kritisera de styrande? Värdens giltighet kan som
bekant icke teoretiskt bevisas, men vi är nu en gång barn av en kultur, för vilken
icke finns någon framtid, om vi icke värnar och vårdar dess bärande grundval.
”Vår framtid ligger nu som alltid i vårt förflutna”, såsom Lagerkvist träffande
uttryckt det. Skall vi svika, förråda och förneka vår egen framtid?68
Liksom Johnson medgav Ahlberg att Västerlandet i denna mening var
långt ifrån fulländat, men att dess ideal utgjorde själva formen för och
möjligheten av just en framtida värld av fred och frihet. Ahlberg lyfte
fram Englands och Frankrikes kompromissande med Hitler 1938 som
ett varnande historiskt exempel, för att visa vad kompromisser med totalitära stater innebar. Tesen var att kompromisser i sig förutsatte en mer
grundläggande värdegemenskap; Nazityskland och Sovjetunionen utgjorde här själva negationen av de västerländska värdena, och därmed
negationen av en speciell västerländsk tradition, ett arv, ett förflutet och
en möjlig framtid.69
I I I. En sa mt id a Volt a ire
Mycket av den tematik som präglat debatten om den tredje ståndpunkten återkom i två stora symboliska intellektuella manifestationer i Sverige under samma tid: Ingemar Hedenius installation som professor i praktisk filosofi i Uppsala våren 1948 och Bertrand Russells Nobelpris i litteratur 1950. Hedenius installationsföreläsning hölls direkt efter Pragkuppen
och mitt under Berlinblockaden 1948. Utdelningen av Russells Nobelpris
sammanföll med Koreakrigets intensivaste skede 1950. Dessa händelser
sammanföll alltså inte bara kronologiskt med några av den t­idiga svenska
· 171 ·
kalla kriget-debattens akuta skeden, utan bands också samman genom ett
gemensamt innehållsligt tema. Det handlade i båda fallen om ett försvar
av Västerlandet och dess tänkta värden i en tid då dessa tycktes stå under
hot. Här återkom ett antal referenser till upplysningen som bildade förklarande länkar mellan nuet och historien. Hänvisningarna fick därmed
också en politisk betydelse som imperativ. Genom att Hedenius och Russell tog ställning för väst både på en realpolitisk (västmakterna) och kulturell (Västerlandet) nivå, kan installationsföreläsningen och Nobelprisutdelningen läsas ihop med den samtida debatten om den tredje ståndpunkten, även om adressen inte var lika explicit som i till exempel Tingstens vårtal eller i Ahlbergs och Johnsons inlägg.
Ingemar Hedenius tillträde som professor i praktisk filosofi i Uppsala 1947 sammanföll med upptakten till debatten om den tredje ståndpunkten. Den 13 mars 1948 installerades Hedenius formellt: traditionell
pompa i universitetets aula, symfoniorkester, frack- och ordensbehängda professorer, triumfmarschen ur Aida, kröningsmarschen ur Profeten,
pressnärvaro och artiklar i Dagens Nyheter.70 Den installationsföreläsning
som Hedenius höll vid detta tillfälle, och som senare kom att återtryckas
i flera av Hedenius senare verk, är intressant eftersom den drar ihop flera av de teman som är aktuella här: utgångspunkten i antagandet om en
kaotisk samtid präglad av andlig splittring, antagandet om västerländska
värden under hot, motsättningen mellan öst och väst som motsättningen mellan demokrati och diktatur, och viljan att ange en fast hållning och
en riktning mot framtiden. Hedenius tal om filosofins kommande uppgifter påminde om Tingstens och Lönnroths pläderingar för stats- och
historievetenskaperna under kriget: värderingsfria vetenskaper i demokratins tjänst mot diktaturernas ideologier och historiska mytbildning.
Föreläsningen hölls direkt i skuggan av Pragkuppen två veckor tidigare. Den hade karaktären av en avgörande händelse, vilket ligger i
själva formen. Installationsföreläsningen fungerade som programförklaring. Ett nytt program, en ny filosofi, kommande utmaningar, k­ommande
· 172 ·
uppgifter presenterades. Även om Hedenius skisserade ungefär samma
filosofiska program – åberopanden på Hägerström och Russell, anspråken på vetenskaplighet, språkkritiken, metafysikkritiken – som i Om rätt
och moral var tonläget ett annat. Här fanns inget av den resignerade skepsis – bilden av en oviss framtid av gradvis biologiskt utslocknande för
mänskligheten – som Om rätt och moral utmynnat i. Tvärtom var budskapet 1948 kamp. Fokus var riktat mot framtiden. Här fanns ett imperativ, en uppmaning till ställningstagande och handling i anslutning till
en uppsättning idéer, ett ställningstagande för en ”vetenskaplig” filosofi mot dess fiender.71 Hedenius gjorde också en koppling mellan denna
vetenskapliga filosofi och demokratin. Pläderingen för den så kallat vetenskapliga filosofin blev på så vis en plädering för demokratin i en argumentation som hade vissa likheter med den statsvetenskap Tingsten velat ställa i demokratins tjänst 1940. I båda fallen handlade det om att ställa en vetenskap fri från politisk inblandning i demokratin mot en vetenskap underkastad den politiska makten i diktaturen. Hedenius fastslog
att ”om förhållandena överallt medgåve full frihet åt filosofien, så skulle
troligen den filosofiska tradition, som nu framstår som den mest vetenskapliga, bli den enda härskande”.72 Hedenius angav här den egna filosofiska positionen som en plats fredad från den politiska makten, varifrån
diktaturernas vidskeplighet och mytologi kunde angripas.
Hedenius upprättade en dikotomi där den egna filosofin ställdes mot
ett antal icke-vetenskapliga filosofier underkastade andra auktoriteter än det fria mänskliga förnuftet – en marxistisk statsfilosofi i Sovjet­
unionen och dess lydstater, en thomistisk filosofi underkastad den katolska kyrkans auktoritet, och en existentialistisk livsfilosofi som inte antogs stå i tjänst hos någon politisk makt. Däremot framställdes den som
ett symptom på den samtida kulturkrisen, underkastad människans irrationella begär efter mening, ”en detalj i det sönderslitna Hitlerskedets litteraturhistoria”.73 Hedenius formulerade liksom i Om rätt och mo­
ral också en mer explicit historiekritik. Filosofin i det andligt kuvade
· 173 ·
R­yssland hade blivit ”t­olkandet av historien och den mänskliga kulturen
i ljuset av Marx” föråldrade skrifter.
I föreläsningen formulerades en historieuppfattning där avståndet
mellan filosofi och historia underströks. I kontrast till en historiefilosofi där historien utgör en given källa för filosofiska insikter och omvänt,
framställde Hedenius filosofi och historia som två vetenskapliga extremer, som vetenskaperna om det mest allmänna och abstrakta, respektive
det individuella och partikulära.74 I ett argument som påminde om kritiken av historie- och framstegstron i Om rätt och moral formulerade Hedenius istället något jag vill kalla en historisk atomism – strängt taget en
uppfattning om historien som en anhopning partikulära händelser utan
övergripande samband.75
Men här fanns samtidigt en dubbelhet som påminner om den som
ständigt återkom i Tingstens intellektuella praktik under samma tid, avvisandet av historien som instans för sanning och rätt, parallellt med en
vilja att döma, att identifiera en viss önskvärd utveckling och peka ut
dess fiender. Man kan här liksom i exemplet med den smutsiga spanska
lantprästen och den begåvade ”afrikanegern” i kapitel 4 peka på det jag
ovan kallat en osamtidig samtidighet. Trots att marxismen och thomismen identifierades som samtida hot, framställde Hedenius dem samtidigt som intellektuellt övervunna i kontrast till den vetenskapliga filosofin som sades tillhöra framtiden. Här blev något av den underliggande måttstock som antytts tidigare synlig. Vetenskapligheten och det
sunda förnuftet utgjorde måttet för den intellektuella och moraliska utvecklingen, vilket gjorde att marxismen och thomismen på en och samma gång kunde vara samtida och sägas tillhöra det förflutna. I en polemik med idé- och lärdomshistorikern Sten Lindroth var Hedenius mer
explicit i fråga om denna måttstock. Ämnet för polemiken – två artiklar
om Galileo Galilei – hade i sig en stor symbolisk laddning. Frågan gällde en av vetenskapens och det fria sanningssökandets kanoniserade martyrer. Historien om hur Galilei ställdes inför inkvisitionen hade i både
· 174 ·
L­indroths och Hedenius artiklar framställts som en avgörande händelse
i det fria mänskliga förnuftets och den vetenskapliga världsbildens kamp
mot den religiösa dogmatiken. Lindroth hade argumenterat för att inkvisitionen var ett av historiens stora exempel på maktmissbruk och att
kampen ytterst gällde motsättningen mellan den religiösa ordningen och
det fria mänskliga förnuftet. Men han hade också understrukit vikten av
att som historisk forskare inte sätta sig till doms över historiska förlopp,
utan att försöka att förstå inkvisitionen utifrån dess egna förutsättningar.
Lindroth hade dessutom talat om att inkvisitionens agerande skett med
något ”slags nödvändighet”.76
Mot de krav på historikerns värderingsfrihet som Lindroth pläderat
för hävdade Hedenius i detta sammanhang – i en formulering som mycket liknade den i installationsföreläsningen 1948 – uttryckligen att ”den västerländska kulturens stora tradition”, det fria sanningssökandet, borde utgöra den måttstock, utifrån vilken historiens brott kunde bedömas moraliskt. Inkvisitionens motiv var givet denna måttstock ”djupt abnorma”.
Domen mot Galilei var i denna mening ett brott i exakt samma mening
som Sovjets samtida övergrepp i östra Europa, och ingen historisk kontextualisering, inget tal om historisk ”nödvändighet”, kunde utgöra några förmildrade omständigheter eller erbjuda någon ”förståelse” för dessa
brott. Tvärtom innebar ståndpunkten att inkvisitionen handlat orätt ett
helt och hållet rationellt, och inte ett ”ohistoriskt”, ställningstagande.77
Men liksom Tingstens tal samma vår utmärktes också Hedenius föreläsning av det framåtblickande perspektivet. Hänvisningarna till en stor
västerländsk tradition antyddes bara, som här i en dramatisk avslutning,
som blev till en uppmaning att ta ställning för dess högsta värden:
Jag började med att framhålla filosofiens utsatta ställning i vår upprörda och
disharmoniska tid. Till sist vill jag peka på den kraft, som är filosofiens enda
bundsförvant i denna prekära situation: den västerländska människans sanningskrav. Detta krav tillhör i högre grad än någon politisk eller religiös dogmatik själva livsnerven i vår kulturtradition. Viljan till sanning är inte bara den
kraft som driver vetenskapen framåt. Den är också den ordnande principen för
· 175 ·
all den bildning, som är västerländsk. Det är därför kampen mot dess fiender
är en kamp för några av de högsta värden vi kan föreställa oss.78
Hedenius angav filosofins roll i denna kamp: att bidra till att acceptera
verkligheten som den är, och handla därefter, kort sagt att ”leva vårt liv seende”. ”Därför är tankens frihet ett livsvillkor för att filosofen skall kunna
fullgöra sin uppgift, som är mycket betydelsefull för hela vår kultur.”79
Som Nordin visat anslöt sig Hedenius i stort sett till Tingsten i förhållande till det kalla kriget och i debatten om den tredje ståndpunkten,
om än mindre explicit och med större tvekan och vånda. Hedenius omfattade inte kraven på upprustning, västanslutning och idén om terrorbalansens positiva effekter på det entydiga sätt som Tingsten gjort i sina kampanjer i DN under den aktuella tiden. Vid några tillfällen framhöll han Barbro (Bang) Alvings radikalpacifism som ett tänkbart etiskt
alternativ.80 I en artikel 1949 framhöll han Tingstens anti-kommunistiska kampanjer i DN som ett föredöme i ”den demokratiska upplysningens tjänst.”81 Några av sina tydligaste ställningstaganden i dessa frågor
samlade Hedenius i en rad artiklar 1950–1955 som senare kom att publiceras under rubriken ”Kåserier om etik och politik” i Fyra dygder (1955).
Här inskärpte Hedenius det orimliga i att ”låtsas” vara neutral i en val­
situation där de västerländska värdena ytterst stod på spel, att vägra inse att det ”är Sovjet, och endast Sovjet” som hotar dessa. Ett ställningstagande för atlant­pakten handlade om något mer än Sveriges egna kortsiktiga intressen. Ytterst sett vilade ett sådant ställningstagande på antagandet ”att den västerländska kulturens värden hör till det heligaste
som finns och att deras försvar kan vara värt enorma uppoffringar.”82
Hedenius anlade ett historiskt perspektiv där en gradvis process av
ökande humanisering var ”en av Västerlandets största tillgångar”. Men
han underströk att dessa värden – som de till exempel fixerats i FN-deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna – inte kunde motiveras utifrån några högre moraliska instanser som Gud eller naturen.
Han framhöll att marxister, kristna och ”nazister” kritiserat FN-dekla· 176 ·
rationen för att vila på liberala utgångspunkter, vilket Hedenius också
medgav. I valet mellan dessa obevisbara ideal – en liberal individualism
och dess fiender – ville Hedenius istället ge dem en nyttomotivering och
vädja till den konkreta erfarenheten: ”under i övrigt lika omständigheter
är en värld, där dessa grundsatser efterlevs, ofantligt mycket bättre än en
värld, där de inte efterlevs”.83 Den utilitaristiska motivering som Hedenius gav de i sig obevisbara idealen är intressant, därför att det här går att
läsa in en förskjutning i temporala perspektiv. Vad som sker i en sådan
utilitaristisk motivering är att alla bakomliggande instanser (Gud, traditionen, historien, naturen) underkänns, och perspektivet istället vänds
framåt. Konsekvenserna av antagandet och efterlevandet av sådana idea­l
tänks leda till en bättre värld än förnekandet av dem, och det moraliska
imperativet blir istället plikten att som människa verka för en humanare
framtida värld.84
Hedenius Voltair e
Även om Hedenius 1948 inte knöt an till upplysningen eller 1789 års
idée­r på det sätt Tingsten gjorde i sitt tal till Uppsalas studenter 1948 så
rymde installationsföreläsningen och de olika artiklarna från samma tid
en underliggande utvecklingstanke med karaktären av ett upplysningsprojekt, där den politiska frigörelsen var tätt sammanflätad med förnuftets seger över vidskepelsen. I ett radioföredrag om Voltaire som senare publicerades som ”Fenomenet Voltaire” var kopplingen till en historisk upplysning mer explicit. Hedenius gjorde också en koppling till den
egna samtiden:
En av grunderna till att Voltaire så starkt avskydde ”vidskepelsen” – så kallade
han allt som stred mot sunda förnuftets och vetenskapens syn på tillvaron – var
att han hade lagt märke till, att förtryck, utsugning och grymhet – med andra
ord vad han kallade ”inhumanitet” – brukar gå hand i hand med ett odlande av just vidskepelse. Han hade inte sett Franco-Spanien med dess vidskepliga katolicism, Hitler-Tyskland med dess vidskepliga rasläror elle­r Sovjet-­
· 177 ·
Ryssland med dess vidskepliga marxism. Men hans iakttagelse om vidskepelsens tendens att gynna inhumaniteten var lika sann för 1700-talet som den är
det för vår tid.85
Porträttet av Voltaire är frestande att läsa som ett sorts intellektuellt
självporträtt. Det är inte så mycket den historiske Voltaire – som var helt
ovetande om de framtida rörelser som skulle gå under namnen nazism,
fascism och kommunism – som en Hedenius i Voltaires skepnad som
talade. Många av de dygder och egenskaper Hedenius tillskrev Voltaire
framstod som signaturer för den offentliga (och privata: skräcken, pessimismen) figur Hedenius framträdde som under denna tid. Hedenius framhöll att Voltaire sett historien som en lång serie brott. Hedenius
Voltaire blev en förespråkare för den intellektualistiska moral som Hedenius själv formulerat i anslutning till Bertrand Russell 1941: en maxim
som ”var lika revolutionär på Voltaires tid som den är i våra dagar”. Han
såg som sin livsuppgift att bekämpa sådana läror som saknade stöd i sin
tids vetenskap. Han var intellektualist i det att han värderade redigt tänkande och fördomsfri forskning som högt stående mänskliga egenskaper, och fann det vanhedrande ”att tro på sådant, som man inte har några förnuftiga skäl att hålla för sant”.86
Be r t rand R ussell, ”en samtida Voltair e”
Bertrand Russell, som försett Hedenius med avgörande impulser då han
formulerat denna intellektualistiska moral tilldelades Nobelpriset i litteratur 1950. Här fanns som nämnts ovan flera tematiska överlappningar,
som upplysningstemat och ställningstagandet för den västerländska kulturen genom ställningstagandet för västmakterna. Efter de epokgörande insatserna inom logik och språkfilosofi före första världskriget trädde
Bertrand Russell under mellan- och efterkrigstiden fram som samhällsdebattör, socialreformator och folkbildare. Här fanns en återkommande
(medial) bild av en philosophe i kamp för upplysning, universalism, fred
· 178 ·
och en förnuftig världsordning och det var också så han kom att framställas i ett stort antal kommentarer i samband med Nobelprisutdelningen
i Stockholm i december 1950. Tidningarna skrev om en ny Voltaire, om
en Humes arvtagare i en tid av oro och förvirring, en förnuftets talesman
i kamp för Västerlandets värden (och för ett västligt försvarssamarbete) i
en tid då dessa tycktes stå inför hotet om en möjlig undergång.
Russells politiska ställningstaganden hade ständigt skiftat efter världs­
läget. Under det första världskriget hade Russell tagit ställning för krigstjänstvägran, suttit i fängelse, och avskedats från sin tjänst vid Trinity College i Cambridge. Russell hade försvarat Sovjetunionen direkt efter revolutionen 1918, men sedan snabbt distanserat sig. Under mellankrigstiden
hade han agiterat för en frihetlig socialistisk världsordning. Längre fram
under femtio- och sextiotalen var han engagerad i kampen mot kärnvapen och uttalat USA-kritisk, framför allt i anslutning till Vietnamkriget.87 Under den period som är aktuell här – åren från krigsslutet fram till
och med Koreakriget – intog Russell dock en starkt anti-sovjetisk hållning och argumenterade för ett västligt försvarssamarbete och kärnvapen
som förutsättningar för den västerländska kulturens överlevnad.88 Russell
var även en ständigt återkommande skribent i svenska dagstidningar under denna period.89 Ett viktigt tema var försvaret av Västerlandet och dess
värden. Här anlade Russell också historiska perspektiv för att begripliggöra nuet och definiera en rimlig hållning i det rådande läget.
Bertrand Russell hade redan med filosofihistorien History of Western
Philosophy 1945 etablerat sig som en av samtidens litterära och intellektuella stjärnor, ständigt på turné över jordklotet. History of Western Philoso­
phy hade dessutom gjort honom ekonomiskt oberoende. År 1948 kom
den ut i en svensk översättning av Alf Ahlberg.90 Under 1948 besökte han
Sverige, där han bland annat föreläste i Uppsala och Stockholm. Russell anlitades av DN under den aktuella perioden och bidrog bland annat med artiklar i vilka han argumenterade för atlantpakten. Tingsten
berättar i memoarerna om ett antal bjudningar med Russell i Stockholm
· 179 ·
i samband med besöket 1948, en officiell tillställning i förlagets regi med
anledning av Alf Ahlbergs svenska översättning, och samma kväll en privat middag hos Tingstens med bland andra Ingemar Hedenius och Anders Wedberg bland gästerna.91
I History of Western Philosophy (1945) formulerade Russell kanske som
tydligast en liberalt färgad historieuppfattning, som tematiskt påminde
om perspektiven i Hedenius installationsföreläsning 1948, men även om
de i Poppers The Open Society and Its Enemies, en historia om det mänskliga förnuftets och den mänskliga frihetens utveckling och deras intima
samband. I History of Western Philosophy framställdes historien om samhällslivet som en ständigt pågående kamp mellan å ena sidan dogmatiska, auktoritära samhällsformer med tänkare som betonat kollektiv, känslor och stabilitet, och individualistiskt orienterade samhällen och tänkare
som drivits av förnuftstro, empirism och utilitarism. Russell hade vid den
aktuella tiden pekat ut Platon och Hegel som det antidemokratiska tänkandets urkällor. Russell hade också vid flera tillfällen mer explicit hållit
fram J. G. Fichte (den tyska nationalismen), Hegel (den antiliberala definitionen av frihet) och Nietzsche (den aristokratiska etiken) som intellektuellt ansvariga för nazismen. I History of Western Philosophy gjordes således en tydlig koppling mellan politisk frihet och fritt sanningssökande, mellan politisk frihet och förnufts- och vetenskapstro. Men Russell
framhöll också liberalismen som en strategi för att hantera motsättningen
mellan behovet av stabilitet och individuell frihet, ett försök att finna en
rationell grundval för samhället. Han ställde även den analytiska filosofi
han själv bekände sig till i det fria samhällets tjänst. Även Russells bild av
samtiden präglades av antagandet om en europeisk kultur i spillror; den
vetenskapliga filosofin och sanningslidelsen framstod här som några av
de få kvarvarande enande andliga krafterna i Västerlandet i en tid präglad
av splittring och fanatism. Den vetenskapliga filosofin hade enligt Russell
– genom att insistera på en universalistisk hållning och på den objektiva
sanningslidelsen i kamp mot lokala och tidsbundna för­domar – fungerat
· 180 ·
som ett motvärn och en enande kraft mot de olika fanatiska åskådningar
som dominerat närhistorien. Den erbjöd enligt Russell en etisk hållning
som hade giltighet på alla livets områden, en filosofi som inte givit upp
anspråken på att vara en andlig makt för människan, trots att den givit
upp sina dogmatiska anspråk.92 Här fanns många av de teman som Hedenius senare kom att bygga upp sin installationsföreläsning kring: den
vetenskapliga filosofin och den vetenskapliga sanningslidelsen som några av de få enande krafterna i en splittrad och kaotisk samtid, kopplingen
mellan vetenskaplig sanningslidelse och politisk frihet.93
En rad artiklar av Russell publicerades i svensk dagspress under den aktuella perioden. I artikeln ”Europas framtid” i GHT i juni 1949 försökte
Russell definiera den västerländska kulturen och fixera villkoren för dess
överlevnad. Det kunde enligt Russell te sig ofattbart, men var ändå en möjlig kommande realitet, ”att dessa trakter, som givit upphov till en Dante,
en Descartes, en Shakespeare och en Goethe, åter skulle bli en ofruktbar
jordmån för andefattiga formler, som kläckts i en förbittrad hegeliansk pedants [Marx] dammiga hjärna. [---] Öster om järnridån är allt utrotat, som
gjort Europa värdefullt för mänskligheten”.94 Den kulturella ödeläggelse
av Västeuropa som hotade österifrån skulle innebära en katastrofal sänkning av hela världens kulturnivå. Enligt Russell hade Sovjetimperiet fortsatt den skövling av den centraleuropeiska kulturen som nazisterna inlett
och han inskärpte den tes om en koppling mellan fritt sanningssökande
och politisk frihet som beskrivits i History of Western Philosophy. Den västerländska kulturens överlevnad hängde enligt Russell på två faktorer. Dels
måste det västliga försvarssamarbetet inom atlantpakten stärkas, dels måste den ”känsla av kulturell enhet” som präglat kontinenten under medeltiden och i 1700-talets bildade Europa, återuppväckas.95
Vid halvsekelskiftet i januari 1950 anlade Russell ett liknande perspektiv i ”Återblick och profetia” i SvD. Russell konstaterade att samtiden var ”en orons tid”. Insikten om att de kommande decennierna
”kan komma att gå till historien som de mest fruktansvärda alltsedan
· 181 ·
h­istoriens begynnelse” förmörkade horisonten, förkrigstidens framtidstro hade förbytts i pessimism. De två stora hoten mot den västerländska
kulturen var dels kriget, dels det hot om ett intellektuellt och politiskt slaveri som Sovjetunionen utgjorde. Russell avfärdade talet om försoningspolitik och påminde om västmakternas agerande i samband med München-överenskommelsen 1938. Istället måste västmakterna göra tydligt
vilka värden som inte var förhandlingsbara, och samtidigt förstärka sin
krigsberedskap så att ett anfall österifrån skulle vara lönlöst. Mot ideologierna ställde Russell universalismen, humanismen, toleransen och en
vilja till världens enande. Den samtida motsättningen mellan kommunism och amerikanska ideal riskerade att leda till samma våld som motsättningen mellan kristendom och islam under medeltiden eller mellan
katoliker och protestanter under 1600-talet.96
Knappt två veckor före det att Russells Nobelpris i litteratur 1950 offentliggjordes hade Tingsten en artikel om Russell införd i DN under
rubriken ”Förnuftets försvarare”. Tingsten medgav visserligen att Russell
ofta kunde framstå som naiv och dogmatisk i sin tilltro till sitt eget förnuft och till de (ombytliga) politiska ståndpunkter han för tillfället förfäktade. Men det rådde ingen tvekan om ”att Russell framstår som det
sunda förnuftets mest lysande försvarare i samtiden”, tidens mest framstående bärare av den liberala och empiristiska traditionen från Hume,
Bentham och John Stuart Mill.97 I ledaren ”Avgrund eller fulländning”
1951 återvände Tingsten till Russell och jämförde honom med 1700- och
1800-talens amerikanska och europeiska framstegstänkare. Russell hade i The Impact of Science on Society (1951) anslagit en hoppfullare ton och
framhållit att vetenskapen i förening med demokratiseringen i Europa
och Amerika hade skapat förutsättningar för ett gott liv utan jämförelse
i historien. Krigshotet framstod nu för Russell som det enda kvarvarande hindret för att uppnå en världslig utopi. Men här var Tingsten återigen mer pessimistisk: utsikterna för avspänning var i det rådande läget
obefintliga, och därmed också hoppet om en sådan utopi.98
· 182 ·
Russell hade under åren efter kriget profilerat sig som en engagerad förespråkare för västligt försvarssamarbete, men redan i Nobeltalet
den 11 december 1950 märktes några ironiska formuleringar som antydde att han var på väg att överge denna ståndpunkt. Stormaktskonflikten
och kriget i Korea framstod som ett sluttande plan mot avgrunden, och
byggde mer på ideologisk förvirring och ömsesidig rädsla än på en kamp
mellan ont och gott. I föreläsningen framskymtade också en historieuppfattning som stod i kontrast till den i History of Western Philosophy;
en historia som drivits fram av olika mindre smickrande mänskliga begär (ha-begär, rivalitet, fåfänga och vilja till makt) än av förnuftstro och
frihetslängtan. Så länge vetenskapen saknade metoder för att förstå dessa drivkrafter, skulle politiken och den mänskliga utvecklingen fortsätta
att domineras av irrationella krafter. Russells budskap var att framhålla
utbildningens och uppfostrans betydelse för att skapa rationella individer. Politiken måste studeras vetenskapligt och förvetenskapligas.99
I samband med att Nobelpriset offentliggjorts kommenterade ett
stort antal kulturpersonligheter Russell i olika sammanhang. Svenska
akademiens motivering löd: ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och
betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och
tankefrihetens förkämpe”. Den ständige sekreteraren Anders Österling
underströk i sitt Nobeltal den existentiella sidan av Russells filosofiska
projekt, att ”lära oss att leva utan visshet och likväl utan att förlamas av
tvivel”, som givetvis också kan ses som ett eko ur debatten om den tredje ståndpunkten och dess existentiella problematik. Österling framställde Russell som en modern upplysningsfilosof och liberal i traditionen
från Locke och Hume, ”som en av förnuftets och humanitetens mera lysande talesmän i vår tid, som en oförskräckt förkämpe för det fria ordet
och den fria tanken i Västerlandet”.100 Alf Ahlberg talade om Russells
kamp för frihet, värdighet och sanningslidelse ”i en tid av förnedring och
kulturskymning”.101
I den festskrift som Natur och Kultur gav ut med anledning av priset
· 183 ·
beskrev både Gunnar Aspelin och litteraturhistorikern Eugène Napoleon Tigerstedt Russell som Voltaires samtida arvtagare och hans andliga
hemvist i 1700-talets upplysningskultur, ”lika illa omtyckt i påvens Rom
som i Stalins Moskva”. I Anders Wedbergs bidrag återkom den utvecklingstanke som Hedenius skisserat i sin installationsföreläsning om filosofins gradvisa väg mot ökad kritisk självmedvetenhet.102 Wedberg hade
i ett antal artiklar om Russell 1948–1950 upprepat bilden av Russell som
en del av en obruten tradition av upplysning och liberalism, och påpekade att det var denna tradition som belönades med 1950 års Nobelpris.103
I både Tingstens och sociologen Torgny T. Segerstedts artiklar återkom
motsättningen mellan upplysningen och dess fiender. Tingsten framhöll
att Russell precis som Popper identifierat Platon som det totalitära tänkandets andliga ursprung, och Hegels och Marx skrifter som dess moderna urkunder. Segerstedt skildrade Russell som en upplysningsman i
opposition mot ”kontinentalt djupsinne” och Platon och Hegel som ursprungen till de läror som i samtiden hotade friheten, och gladde sig åt
att denne ”förnuftets försvarare blivit hyllad i oförnuftets tid”.104
Avslutningsvis kan det vara intressant att dröja vid ytterligare en kommande Nobelpristagare, som hade stor betydelse både för förespråkare
för tredje ståndpunkten som Karl Vennberg och för motståndare som
Tingsten: Albert Camus. I Camus L’homme revolté (1951) – på svenska som Människans revolt 1953 – fanns vid sidan av viljan att freda människan från historien och utopierna även en explicit Hegelkritik, och ett
avståndstagande från Sovjetunionen. I Människans revolt var frågan om
makt, frihet och historia central.
Den histor ielösa människan (A lbe r t Camus)
Författaren Albert Camus var liksom Russell en av samtidens intellektuella fixstjärnor, och hade stor betydelse inte minst för den krets av fyrtiotalister där Vennberg stod i centrum. Camus skulle komma att motta
· 184 ·
Nobelpriset i litteratur 1957.105 I Camus Människans revolt formulerades
en kritik av historien som instans för sanning och rätt som på många sätt
påminner om den som stått i fokus tidigare. Camus ställde till att börja med Hegel i centrum för sin historiekritik, och som den ursprungliga källan till 1900-talets ”maktkult” och samtidens totalitära ideologier.
Hegels utgångspunkt i herre/slav-dialektiken hade öppnat för en tolkning av historien där våldet skrevs in som dess grundbestämning. Frånvaron av någon form av högre instans bortom herre/slav-dialektiken gjorde historien till en maktens historia:
Bara en gud eller en princip överordnad härskaren och slaven skulle ha kunnat
komma emellan och göra historien till något annat än historien om männi­
skornas segrar och nederlag. [---] Segraren har alltid rätt, så lyder en av de visdomar man kan hämta ur 1800-talets största tyska tankesystem.106
Enligt Camus legitimerade Hegel historien som segrarnas historia genom att skjuta upp uppenbarandet av dess definitiva mening till dess
slut. All moral blev på så vis provisorisk, och nuets moraliska hållpunkter relativiserades i ljuset av det kommande målet. Michael Azar har läst
in en förskjutning från sökandet efter en tredje väg mellan öst och väst
i riktning mot ett tydligare ställningstagande mot kommunistblocket i
Människans revolt: det avgörande hotet mot framtiden kom enligt Camus 1951 från öst.107 I memoarerna bekänner Tingsten att han under denna tid ”intensivt följde” Camus, trots att han knappt skrev om honom.108
Med tanke på detta kan den anmälan av Människans revolt som Tingsten
gjorde i DN 1953 te sig något förbryllande, men kan kanske förklaras av
associa­tionerna till Vennberg och tredje ståndpunkten. Tingsten framhöll visserligen att han höll med om det mesta Camus hade att säga, som
kritiken av kommunismen och den tes om historien om segrarnas historia, som han själv också ständigt återkommit till. Men i övrigt var tonen mycket kritisk. Rubriken löd: ”Tankeförvirring: Albert Camus”. Camus tänkte fel, han satt fast ”i den metafysiska svulst som frodas främst i
Frankrike, Tyskland och Ryssland”, och framställningen präglades av en
· 185 ·
o­begriplig stil som satte skräck i läsaren. Tingsten ville avslutningsvis göra en skarp boskillnad mellan Camus som ”förvirrad tänkare” och skönlitterär författare: den filosofiske författaren förseddes med giftstämpel,
men mot detta framhölls Camus avslutningsvis som en betydande ”gestaltskapande konstnär”.109
Camus fungerade som återkommande exempel i en debatt i SvD om
historien och nutidsmänniskan 1952. Debatten kretsade kring flera av de
teman som undersökts i tidigare kapitel: föreställningen om en samtida kulturkris, frågan om en tilltagande värdeförlust och en samtidsmänniska som saknade högre rättesnören, frågan om historien skulle kunna återskänka människan och den samtida kulturen en fast grund och en
riktning. Debatten hade initierats av konsthistorikern Henrik Cornell
som argumenterat för ett återupprättande av traditionen som en positiv kraft för kulturen i ett läge där förnekandet av traditionen och utrensandet av alla högre andliga värden tycktes ha nått en botten. För Cornell utgjorde Nietzsche symbolen för denna modernitetens självförstörelse, viljan att bryta med traditionen, viljan att rasera alla högre andliga
värden. Nietzsches profetior om framtiden tycktes ha besannats. Nihilismen hade gått segrande fram. Hänsynslösheten, viljan till makt och
allas krig mot alla hade präglat det senaste trekvartsseklet. Människan
hade reducerats till en biologisk driftvarelse. För Cornell innebar denna
traditionsförnekelse själva förklaringen till detta förfall, och ett återupprättande av människan som andlig och kulturell varelse låg i återupprättandet av traditionen och de förlorade andliga värdena.110
Litteraturkritikern Gunnar Brandell som översatt Människans re­
volt grep liksom Ahlberg och Karl-Gustaf Hildebrand in i denna debatt.
Brandell ifrågasatte Cornells tes om historien som en fast grundval för
samtidsmänniskan. Vad historien istället visade var kampen mellan värderingar, och det relativa i dessa. I anslutning till Camus hävdade Brandell istället att nietzscheansk destruktion och hegelsk historie­dyrkan
egentligen var uttryck för samma misstag: flykten från personligt ansvar.
· 186 ·
”Tiden är ständigt föränderlig; den som placerar sina värden där har valt
den nihilistiska rotlösheten.”111 I Brandells tolkning kunde alltså varken
destruktionen eller vördnaden för historien förse människan med någon
måttstock eller något rättesnöre. Mot dessa alternativ framhöll Brandell
istället Camus Människans revolt som ett försök att hantera den samtida värdeförlusten utan att åkalla historien som normerande instans. Till
skillnad från Tingsten beskrev Brandell Camus i termer av stram klarhet, konsekvens och tankeskärpa. Brandell menade att Camus trots den
nihilistiska impuls som utgått ur hans författarskap med Människans re­
volt ändå hade mognat till en humanistisk hållning, som placerat honom
i en större europeisk humanistisk tradition. Camus brottning med nihilismen hade till slut mynnat ut i en plädering för måttan, besinningen,
förnuftet, och en prövande antiutopisk hållning i en kaotisk tid.112
Historikern K-G Hildebrand menade liksom åren runt krigsslutet
att kristendomen i detta läge kunde erbjuda ett överhistoriskt alternativ
till tidens förvirrade försök att ange en övergripande hållning för männi­
skan. Oavsett hur man förhöll sig till brottet eller bejakandet av traditionen kunde det kristna budskapet erbjuda något som inte var bundet till en viss tradition. Trots att den rent historiskt hade mycket gamla anor, kunde den erbjuda en hållning av förtröstan och solidaritet i en
sjuk och plågad tid: ”Den kristna livsmakten föddes i storm och har kanske alltjämt något att ge just i stormen.”113 För Ahlberg innebar nazismen
det ytter­sta exemplet på historielöshet, en ”nihilismens revolution”, ”ett
krampaktigt försök att göra tabula rasa med det förflutna”. Ahlberg lyfte upp Pär Lagerkvist som ett svenskt svar på Camus, och hänvisade liksom i debatten om tredje ståndpunkten till Lagerkvists tes att ”vår framtid ligger i vårt förflutna”. Liksom Cornell talade han om människan
som en i grunden historisk varelse – det var denna historicitet som skilde henne från djuren. Ahlberg insisterade i kontrast till Brandell på att
det – trots all mångfald och alla motsägelser – fanns ett ursprung, ett gemensamt antikt och kristet arv, som gjorde det möjligt att ändå tala om
· 187 ·
en s­ammanhängande västerländsk kultur. Vägen fram låg enligt Ahlberg
dock inte i något enkelt återvändande till en förlorad tradition. Tvärtom
kunde det ligga någonting av positivt värde i fyrtiotalisternas pessimism
och tvivel inför de stora värdesystemen. Fyrtiotalisterna hade gjort upp
med den illusoriska framstegsoptimism som kunde ses som en bidragande orsak till historielösheten och föraktet för det förflutna, och därmed öppnades vägen framåt, mot en nyskapande kultur som samtidigt
inte förlorat kontakten med sitt förflutna.114
· 188 ·
U TOPINS GEOGRA F I
A
vslutningsvis ska några utvikningar göras utanför det som är avhandlingens egentliga tidsmässiga ramverk, genom några nedslag
i Herbert Tingstens femtiotal. Som skildrats i föregående kapitel
hade Tingsten 1948 talat om ett västerland som för första gången i historien var på väg att organiseras på frivillighetens grund och med fredens tryggande som mål.1 Under femtiotalet återkom Tingsten vid några tillfällen till
bilden av en utopi inom räckhåll för den samtida mänskligheten, en tankefigur som kan läsas som en förstärkning av förhoppningen om en kommande mänsklighet i fred och frihet i förnuftets tecken. Här inskärptes bilden
av att vara (nästan) framme ytterligare. De framtidsvisioner som 1700- och
1800-talens utopister drömt om – en enad mänsklighet i fred, frihet och välstånd – tycktes för Tingsten stå inför sitt möjliga och närstående förverkligande. I en särskilt explicit formulering 1959 fastslog han att ”utopierna har
närmat sig jorden”, och han talade om ”ett jordiskt himmelrike, uppnåeligt
på några få generationer”.2
Med detta tal om en mer eller mindre närliggande utopi inom räckhåll
för mänskligheten adderades också ett möjligt slut till den berättelse om ett
liberaldemokratiskt upplysningsprojekt som stått i fokus för denna undersökning. Jag reser i det följande inga anspråk på att skildra Tingstens intellektuella eller politiska praktik under femtiotalet i dess helhet. Här ska bara några möjliga slut för denna berättelse diskuteras utifrån några nedslag i
Tingstens skrivande under åren 1950–1959. I dessa femtiotalstexter framstod
historien om 1789 års idéer på ett speciellt tydligt sätt som en segrarnas historia. Västvärlden såväl som den kommunistiska världen och de folk som slogs
för sin självständighet i den tredje världen åberopade sig alla enligt Tingsten
på de idéer som utgått från den franska revolutionen, även om maktpolitiken tycktes vittna om någonting helt annat. Som Koselleck har noterat fick
· 189 ·
upplysningsprojektet en märkligt dubbel karaktär i och med denna världsordning. Här stod två maktblock, som båda menade sig vara den rättmätige
arvtagaren till upplysningsidéerna, i begrepp att utplåna varandra.3
Den geopolitiska kontexten förändrades under femtiotalet. Från de
inledande efterkrigsårens ovisshet permanentades gradvis den polariserade världsordningen i öst/väst efter delandet av Tyskland 1949 och bildandet av de båda försvarsallianserna Nato 1949 och Warszawapakten
1955. Till detta bidrog den kärnvapenrustning som under femtiotalet fick
karaktären av terrorbalans och hotet om ömsesidig utplåning. Till detta hot om mänsklighetens utplåning kom en motsatt extrem; en nyväckt
framtidstro som stundtals kunde ha utopiska drag. Den förväntade ekonomiska krisen i Europa efter kriget uteblev. Istället kom femtiotalet att
präglas av ständiga materiella framsteg, hotet om dystopin löpte parallellt med löftet om en kommande utopi. Här inleddes välfärdsstatens
guldålder i Europa med en ständig ekonomisk tillväxt, teknisk och vetenskaplig utveckling, social utjämning och expanderande utbildning. Begreppet ”modernisering” blev globalt normerande. Alla samhällen världen över tänktes inbegripna i samma önskvärda rörelse från ”tradition”
till ”modernitet”. Nationalstaterna utgjorde inte längre den geopolitiska
scenens givna aktörer eller spridarna av specifika värderingar i världen.
Kampen kunde nu – lika gärna som en kamp mellan ideologier – fattas
som en kamp mellan konkurrerande och världsomspännande ekonomiska och militära system. Detta var även tiden för en begynnande avkolonisering i Asien och Afrika där Indiens självständighet 1947, kriget i franska Indokina 1946–1954, Kenyas kamp för självständighet 1950–1963 och
det algeriska befrielsekriget 1954–1962 kan nämnas som några exempel.4
R um sliga o c h t emp or a la ut o p i e r
Koselleck har argumenterat för en förskjutning i utopibegreppets innebörd från och med upplysningen och den franska revolutionen. Från
· 190 ·
att framför allt ha varit ett rumsligt bestämt begrepp – en icke-plats, en
spegelvärld på andra sidan havet – förlades utopierna allt oftare från och
med sjutton- och artonhundratalen i en tänkt framtid. Där till exempel
Thomas More skildrat ett idealsamhälle på andra sidan havet fick utopierna från och med denna tid oftare karaktären av framtida mål: drömda
framtidssamhällen och tänkta framtidsvisioner, som till exempel LouisSebastien Merciers vision om ett Paris år 2440. Just denna temporalisering gav också begreppet en tydligare politisk laddning. Det blev ett begrepp som angav riktningen för utvecklingen och uppmanade till kamp
i nuet mot tänkta framtida mål.5
När Condorcet siade om mänsklighetens framtida utveckling i Män­
niskosläktets andliga förkovran (1795) tycktes han till exempel tala utifrån en
utblickspunkt – det upplysta Frankrike efter revolutionen – var­ifrån sanningen om mänsklighetens historia och framtidsutsikter slutligen kunde
begripas.6 Condorcet beskrev en framtid där mänskligheten efter en historia av förtryck och vidskepelse verkligen lyft sig till en högre moralisk och
intellektuell nivå. Den egna upplysta västerländska utblickspunkten försåg
honom med den givna måttstocken för framsteget. I denna tänkta framtid
hade drömmen om jämlikheten förverkligats. Inom de skilda nationerna
rådde jämlikhet och det gällde även mellan folken. Asiater och afrikaner
hade nått samma kulturnivå, samma nivå av frihet, upplysning och förnuft
som de friaste och minst fördomsfulla skikten bland fransmän, engelsmän,
och amerikaner. Undervisning och social planering hade skapat ett allmänt
välstånd. Förbättrandet av lagarna och de allmänna institutionerna hade
möjliggjort en försoning mellan individerna och det allmänna; egenintressena sammanföll med det gemensamma bästa. Häri låg en försoning mellan folken: mänsklighetens högre moraliska och intellektuella nivå tänktes
förhindra krig. Även om Condorcet inte explicit talade om utopier fanns
här ett närbesläktat försoningstema som jag vill framhålla hos Tingsten,
en mänsklighet som efter en historia av vidskepelse, förtryck och motsättningar enats i en fri, fredlig, jämlik och förnuftig gemenskap.7
· 191 ·
Här handlade det om ett sökande efter historiska tecken: identifierandet av löftesrika händelser som verkade vittna om en segrande och
önskvärd historisk tendens. Tingsten tyckte sig från sin egen samtida
utblickspunkt kunna identifiera ett antal platser där utvecklingen (nästan) nått ett liknande slutmål: en viss andlig och materiell kulturnivå efter västerländska mått, en fri gemenskap av förnuftiga, upplysta individer, en möjlig fred mellan staterna, ett stadium som hos Tingsten ibland
beskrivs som utopins, men som också skulle kunna kallas försoningens.
Om Koselleck beskrivit ett modernt utopibegrepp där detta slutstadium
ständigt förlagts i en mer eller mindre ogripbar framtid, så tycks vi med
dessa texter av Tingsten från femtiotalet istället stå inför bilden av några utopier av en mer rumslig karaktär. Tingsten identifierade återkommande under femtiotalet några samtida platser där 1700- och 1800-talens utopiska drömmar tycktes hålla på att förverkligas: ett antal västländer med en speciellt lyckosam demokratisk utveckling 1952, det israeliska nationsbygget 1956–1957, och världen som helhet vid några tillfällen
1950, 1956 och 1959.
Tingstens tänkande hade under fyrtiotalet framför allt kretsat kring
”Västerlandet” som bäraren av vissa tänkta ideal, dess historia och framtidsutsikter. Men efter kriget hade Europas roll som den exemplariska
bäraren av dessa ideal i världen tett sig omöjlig. Nu inskärpte T­ingsten
i­stället bilden av ett Europa som förlorat sin givna ledarställning i världen, samtidigt som dess upplysningsideal spred sig över klotet. Här frammanades vid flera tillfällen bilden av en värld som såsom helhet var inbegripen i en samlande rörelse mot ett gemensamt mål, en värld av frihet,
lycka och välstånd i anslutning till upplysningens idéer. Det handlade om
en västerländsk kulturkrets som ständigt utvidgades i världen. Det handlade om en kommunistisk värld som trots en viss kvardröjande mytbildning anslöt sig till dessa mål, även om tron på den rätta vägen dit skilde
den från den i väst. Samma tro på framsteget tänktes prägla och legitimera det israeliska nationsbygget under femtiotalet, och det var upplys-
· 192 ·
ningens ideal som angav riktningen för de nationella befrielserörelserna
”utanför den västerländska kulturkretsen”, som kämpade för frihet mot
de europeiska kolonialmakterna.8 Det handlade alltså om en värld som
hade antagit samma måttstock för framsteget, en värld vilken befann sig
på olika stadier längs denna universella utvecklingslinje vars yttersta mål
var en fredlig upplyst mänsklighet i frihet och välstånd i anslutning till
dessa ursprungligen västerländska ideal.9
Men avståndet till detta slutstadium varierade i Tingstens texter från
denna tid i takt med det skiftande världsläget. Vid vissa tillfällen verkade Tingsten skriva precis vid tröskeln till, eller vara nästan framme vid
försoningen eller den förverkligade utopin. Vid andra tillfällen, som till
exempel under Koreakriget 1950–1953 och i samband med Ungernkrisen 1956, tycktes däremot målet vara avlägset.10 Till detta kom ständiga
reservationer med hänvisningar till det allt överskuggande hotet om ett
kommande atomvapenkrig.11 Detta försoningstema löpte under femtiotalet parallellt med det konflikttema som synliggjorts i föregående kapitel, där budskapet framför allt varit kamp för ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt mot dess samtida fiender, och där målet varit förlagt till
en obestämd framtid.12
Redan 1941 hade Tingsten, som skildrats i kapitel 2, distanserat sig
från 1800-talets optimistiska framstegstro i uppgörelserna i Idékritik. I
det då rådande läget hade han skrivit i ett sammanhang där de rörelser
som utmanat framstegstron gått segrande fram. Kontrasten till 1800-talets till synes naiva framstegsoptimism hade ständigt framhållits och de
framtida mål den i sina olika varianter hade givit löften om hade tett sig
avlägsna i ljuset av de samtida erfarenheterna. Men parallellt med dessa uppgörelser använde sig Tingsten själv vid flera tillfällen av en retorik
som i sig lånade mycket just från ett sådant schema. År 1941 gav Tingsten i uppsatsen ”Framstegstanken i politiken” denna bild av den klassiskt
formulerade framstegstanken under 1800-talet:
· 193 ·
Historien framstod som en bergsbestigning, historiefilosoferna som förare,
vilka talade om hur långt man hade kvar till bergets krön. I regel ansågo dessa framstegets dogmatiker, att mänskligheten just stod inför en ny period, vilken ur en central synpunkt betecknade utvecklingsförloppets avslutning. Ofta
tänkte de sig också, att deras egen verksamhet, deras egen förmåga att genomskåda tingen, var ett bevis på att man närmade sig ett mera avgörande periodskifte. [---] Författare som Hegel, Marx och Comte utgingo från, att framsteget skulle fortgå utan gräns, men de förutsatte, att de huvudsakliga stadier,
som deras historieförklaring omfattade, inom kort skulle vara tillryggalagda;
mänsklighetens fortsatta vandring skulle ske på jämn mark.13
Om talet om en utopi inför sitt närliggande förverkligande läses ihop
med den historieskrivning som Tingsten ständigt återkommit till under dessa år framträdde ett schema för utvecklingen som i flera moment
påminde om det Tingsten själv givit av 1800-talets framstegstanke; en
historia av konflikter med ett tänkt slut i en mänsklighetens försoning.
Tingstens egen historieskrivning hade karaktären av en bergsbestigning
med Tingsten som vägvisare. Under femtiotalet siade han själv gång efter gång om hur långt det var kvar till detta bergskrön, detta periodskifte, denna avslutning, denna fortsatta vandring ”på jämn mark”. Tingsten
tycktes här tala utifrån den upplysta position, från vilken de senaste århundradenas utveckling kunde sammanfattas, nuets innebörd begripas,
och ett önskvärt slutmål inom räckhåll identifieras.
Men vad som skett i och med Tingstens utblickspunkt var en betydelseförskjutning där ”Framsteget” fått en förändrad ontologisk status.
Det hade förlorat sin förankring i naturen, världsordningen och i tron på
människans naturgivna godhet. Mot detta ställde Tingsten en ”realistisk”
framstegstanke, där de mänskliga framstegen frikopplats från Gud, Naturen och Förnuftet som bakomliggande filosofiska instanser. Därmed hade
framåtskridandet på ett annat sätt gjorts beroende av medvetna och aktiva mänskliga val. Framstegstanken innebar här definierandet av en uppsättning önskvärda framtida mål att sträva mot.14 Denna förskjutning har
Skovdahl beskrivit som en ”villkorlig framstegstanke”, som ska ha varit
· 194 ·
typisk för den tidiga efterkrigstiden. Om 1800-talet i högre grad präglats
av tron på framsteget som en del av själva världsordningen, formulerades
i skuggan av krigserfarenheterna en villkorad tro på möjliga framsteg beroende av övergripande rationell samhällsplanering, medborgerlig fostran,
upplysning och en vetenskap i demokratins tjänst. I detta ligger en förskjutning från en optimistisk människouppfattning, med en tro på människans naturgivna godhet, i riktning mot föreställningen om en i djupare
mening formbar människa. Det handlade nu om en människa som både
kunde formas till en diktaturens massmänniska och till en ”ny” modern demokratisk människa genom rätt tillskott av förnuftig undervisning och genom en rationell organisering av samhället med vetenskapliga metoder.15
Åren 1950–1951 gav Tingsten vid några tillfällen en bild av framsteget
som mycket liknade Condorcets. Det var en utopi som verkade möjlig
och inom räckhåll, och där vetenskapen (tekniken, den rationella samhällsplaneringen) antogs som nyckeln till en högre andlig kultur. Men
här fanns också krigshotet, ett hot som blev akut i och med Koreakriget
1951, närvarande som en ständig reservation, ett ständigt ”om”. I ”Framsteget och faran” i DN 1950 målades bilden upp av en materiell, vetenskaplig och teknisk utveckling och en befolkningsökning i den västerländska kulturkretsen utan jämförelser i historien. Denna materiella utveckling gav i sin tur löften om en ”andlig kultur utan motstycke”. Friheten och folkstyrelsen tedde sig starkare både som ideal och realiteter
än vid seklets början: ”deras prestige är så allmän att även motståndarna
åkallar dem. Humaniteten och den sociala medkänslan har ökat. [---]
Friheten från nöd och fruktan, rätten till arbete och anständig bärgning
erkänns överallt, och att betrakta nöden med likgiltighet eller överlägsenhet anses inte längre en människa värdigt.”16 Den västerländska kulturkrets som antogs vara bäraren av dessa ideal utvidgades ständigt i världen. I Tingstens historieskrivning fanns denna gång egentligen bara en
reservation: kommunismen som en tänkt överlevande totalitär ideologi,
och det hot om krig och splittring som den representerade. I hopp om att
· 195 ·
dessa regimer skulle mildras eller bryta samman måste arbetet för fortsatta andliga och materiella framsteg fortgå. Utvecklingen tedde sig utifrån Tingstens horisont i januari 1950 ur ett historiskt perspektiv löftesrik: ”Vad som hänt under ett halvt sekel visar att en mänsklighet i fred och
frihet kan nå de ideal av välstånd och kultur som sedan nära två hundra
år förkunnats av den jordiska utopins profeter.”17
”Framsteget och faran” från årsskiftet 1949/1950 angav en relativt optimistisk ton inför det kommande, trots reservationerna om krigshotet.
I augusti 1950 bröt dock Koreakriget ut, vilket tycks ha förändrat Tingstens horisont. En tematik som mycket påminde om den i ”Framsteget
och faran” formulerades i en kommentar till Bertrand Russells The Impact
of Science on Society i DN i maj 1951. Här ironiserade Tingsten över Russells framstegsoptimism, hans förhoppningar om en mänsklighet som
snart kunde nå ”jämn mark” och förverkliga 1800-talsutopisternas drömmar. Drömmarna framstod nu som lovvärda men naiva. Målen tycktes
ligga i en obestämbar framtid. Krigshotet var i denna text helt bestämmande för förväntningshorisonten.18
Förson in gen : d en l yc kad e d em okr a t i n
I kontrast till ett världsläge präglat av konflikt formulerade Tingsten
sommaren 1952 en lokal variant av försoningstanken där Sverige utgjorde den plats där utvecklingen var närmast målet. I tre artiklar skisserades
en historieskrivning som funnits antydd tidigare, där den liberaldemokratiska utvecklingens högsta stadium tänktes vara ett avpolitiseringens
stadium, en försoning i anslutning till en övergripande värdegemenskap
präglad av tron på förnuftet, kompromissen och den enskildes lycka. Här
kan det vara intressant att pröva detta mot det samband mellan tempo­
ralisering och politisering som Koselleck argumenterat för. Då utopierna från och med upplysningen i högre grad börjat förläggas till en avlägsen framtid fick de annan politisk laddning. Genom denna tempora-
· 196 ·
lisering tömdes de enligt Koselleck på erfarenhetsinnehåll och fick mer
karaktären av imperativ, som framtida mål att kämpa för.19 Den tes om
en lyckad, avpolitiserad demokrati, som Tingsten lanserade i en serie artiklar i DN 1952 kan läsas i ljuset av detta. Men i dessa artiklar tycks utvecklingen återigen ha vänt. Det handlade istället om en försoning i meningen avpolitisering inom räckhåll i nuet. Den lyckade demokratins stadium var ett stadium av avpolitisering där ideologierna och de kämpande världsbilderna gradvis hade tömts på sin ursprungliga mening. Kvar i
nuet fanns en uppsättning allmänt omfattade värderingar och en rationellt organiserad byråkrati i tjänst hos dessa ideal. Tingsten identifierade
här Sverige som den exemplariska plats där en sådan ”lyckad demokrati” verkade inom räckhåll: ”Den lyckade demokratin kan ingenstans sägas vara ett fullbordat faktum; den är på många håll en utvecklingslinje
som synes närma sig målet.”20 Eller annorlunda uttryckt: utopin kastade
inte längre sitt löftesrika ljus över nuet från en plats i en avlägsen framtid, och den fanns inte heller i en spegelvärld på andra sidan havet. Istället var den något som höll på att förverkligas på en rad angivna och närliggande platser i nuet.
Denna bild av en avpolitiserad gemenskap av fria individer går att
läsa ihop med den berättelse om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt som Tingsten ofta upprepat under fyrtiotalet. Redan i några av
de formuleringar av denna berättelse som skildrats tidigare fanns detta
försoningstema antytt. I talet 1940 hade det haft karaktären av ett slutmål som samtidigt framstått som mycket avlägset. Här hade perioden
1815–1914 pekats ut som en tid då Europa rört sig mot försoning. Tingsten hade pekat på mellankrigstidens svenska demokrati som ett speciellt framstående exempel på en sådan utveckling, i en värld som annars
rusat åt motsatt håll efter 1914. När samma berättelse rekapitulerades vid
krigsslutet i Demokratiens problem (1945) reserverade sig Tingsten inför
framtiden. De rörelser som utmanat demokratin var tillfälligt besegrade,
men demokratin framstod fortfarande som ett historiskt experiment. I
· 197 ·
D­emokratiens problem hade värdegemenskapen framställts som bräcklig
och beroende av en fredlig framtida utveckling i världen. Glappet mellan ledorden frihet och jämlikhet – mellan friheten och majoritetsstyret – hade framstått som ett reellt hotande problem. Åren 1947–1948 verkade däremot avståndet – trots att budskapet var kamp – ha krympt. En
”ny upplysningstid” tycktes inom räckhåll. Men här hade en geografisk
förskjutning också skett. Friheten hade så att säga rört sig västerut, från
ett Europa präglat av kaos och splittring, till ett USA samlat i en högre
värdegemenskap, ett USA som tagit över som upplysningsidéernas samtida bärare i världen.21
I artiklarna om demokratins avpolitisering 1952 utgick Tingsten från
ett historiskt perspektiv som lånade mycket från denna berättelse om ett
liberaldemokratiskt upplysningsprojekt som han tillgripit för att begripliggöra nuet vid ett antal tillfällen under fyrtiotalet. I dessa artiklar framhölls speciellt två grundläggande motiv i kampen för demokratin som i
det samtida läget tycktes stå mot varandra. Å ena sidan hade demokratiseringsprocessen drivits av ett materiellt motiv: styrelsen genom politisk
frihet och allmän rösträtt hade möjliggjort en social utjämning som skapat välstånd och reducerat konflikterna mellan olika samhällsgrupper till
ett minimum. Å andra sidan fanns här ett ursprungligt ”romantiskt, idea­
listiskt motiv”, som hade varit ett centralt och ”nödvändigt led i processen”, som ”givit glöd och kraft” i kampen, men som verkade ha blivit de
materiella drivkrafternas offer i samtiden. Utvecklingen mot försoning
och utjämning hade samtidigt inneburit en ”avpolitisering” där de passionerade idéstriderna ersatts av det sakliga kompromissandet; de konkreta
materiella intressena hade trängt ut de stora symboliska frågorna.22
Detta romantisk-idealistiska motiv med ursprung i Jefferson och
Rousseau utgick framför allt från idén om demokratin som en andlig gemenskap. Demokratin kunde fattas som ett bildningsprojekt, en gemenskap av fri debatt och idéutbyte, ett bildningsprojekt som lyfte männi­
skorna ur ”det privata, småskurna och egoistiska” i riktning mot en h­ögre
· 198 ·
andlig och kulturell gemenskap.23 Tingsten beskrev sedan en utveckling
där de stora idéstriderna gradvis tunnats ut till förmån för en mer vag och
allmän demokratisk värdegemenskap:
Parollerna konservatism, liberalism och socialism säger oändligt mycket mindre
än förr om inställningen till de politiska problemen. [---] Demokratin har på
skilda områden genomfört kompromisser som utan att entusiasmera någon godtagits av alla. Ekonomiskt-socialt har ideologiskt och sakligt en utjämning ägt
rum, vars resultat nära nog är värdegemenskap på de väsentliga punkterna. Utrymmet för brytningar och åskådningar har över hela linjen smultit samman.24
Tingsten framställde denna utveckling som en ”omedveten kompromiss
mellan förr kämpande åskådningar”. Utvecklingen hade gått ”från politik till förvaltning, från principer till teknik”, partierna hade fått karaktären av ”tävlande byråkratier”, de ideologiska parollerna framstod som
mer eller mindre tomma dekorationer, som man omgav sig med vid högtidligare tillfällen.25 I en avslutande reflexion återkom Tingsten till valet
mellan dessa två motiv. Här framträder det jag velat kalla ett försoningstema med speciell tydlighet, och med en speciell liberal färgning. Tingsten inskärpte att demokratins viktigaste mål måste vara den enskildes
frihet, självständighet och privata verksamhet. I valet mellan demokratin som avpolitiserad gemenskap av fria individer och den romantiskidealistiska formulering som han ställt mot den, insisterade Tingsten på
att valet måste falla på det förra. Vad som skedde här var en form av av­
romantisering av demokratin, där utvecklingens högsta stadium innebar en försoning i meningen avpolitisering. Fram trädde en bild av den
lyckad­e demokratin som ett frivilligt kontrakt mellan en samling fria individer samlade i en värdegemenskap i anslutning till 1789 års idéer. Å
andra sidan rymde Tingstens egen historieskrivning ett tydligt romantisk-idealistiskt drag; berättelsen om det liberaldemokratiska upplysningsprojektet hade just haft karaktären av en kamp för en uppsättning
idéer och ideal, en kamp som tedde sig akut 1940, 1941, 1945 och 1948, men
som vid flera tillfällen under femtiotalet kunde framstå som av­slutad. På
· 199 ·
så vis skrevs detta avideologiserade/avromantiserade stadium in i en historisk berättelse med egna romantisk-idealistiska drag.
Tingstens tes om en lyckad, avpolitiserad demokrati har också lästs
ihop med den samtida internationella lanseringen av det som kallats
”Ideo­logiernas död”. Tesen fick sitt stora genomslag vid ett möte anordnat av Congress for Cultural Freedom i Milano 1955 där Tingsten deltog,
även om dess exakta datering och upphovsman är omtvistad. Intressantare är då kanske just samtidigheten. Varianter på samma tes formulerades ungefär samtidigt av en rad tänkare – sociologerna Edward Shils och
Daniel Bell, statsvetaren Seymor Lipset, och sociologen och publicisten Raymond Aron – i olika västländer under samma följd av år. Tingsten skulle upprepade gånger från 1955 och framåt tala om den avpolitisering han beskrivit 1952 i termer av ideologiernas död. Naturligtvis går
den också att se som en del av det intellektuella kalla kriget. Congress
for Cultural Freedom skulle senare visa sig vara indirekt finansierad av
den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, via Ford Foundation. Som
Skovdahl påpekat var vakthållningen mot kommunismen och sovjetsystemet grundläggande för tankemotivets gångbarhet. Genom att förklara marxismen död och associera den med det samtida Sovjetunionen
desarmerades den som ett trovärdigt alternativ i debatten.26 Men naturligtvis förstärker denna tes bilden av Tingstens lyckliga demokrati som
ett historiskt slutstadium, en försoning mellan konkurrerande världsbilder, som också kan läsas som ett historiens slut. Teserna om ideologiernas död och historiens slut har varit ett grundläggande tankemotiv bland senare liberala tänkare som velat se liberalismen inte som en
ideologi bland andra ideologier – som en politisk position i förhållande
till andra politiska positioner – utan tänkt liberalismen eller den liberala demokratin i motsats till politik i meningen konflikt; som ett politikens slut i förnuftet, en tematik som det finns anledning att återkomma
till i avslutningen.27
· 200 ·
Den f ör ver k ligad e ut o p in : Isr ae l 1 9 57
År 1956 utlöstes Suezkrisen efter det att Egyptens president Gamal Abdel Nasser beslutat att nationalisera det anglo-franska Suezkanalbolaget. Mot Egypten stod Storbritannien, Frankrike och Israel som hade
gemensamma intressen i att försvaga Egypten som ett tänkt kraftcentrum bakom en växande antibrittisk nationalism. Frankrike associerade
denna rörelse med det pågående upproret i Algeriet, och för Israel utgjorde Egypten sedan 1948 en mer direkt militär motståndare. För Storbritannien och Frankrike blev operationen ett militärt och politiskt fiasko sedan USA och Sovjetunionen kraftigt motsatt sig den i FN. För Israel blev kriget dock en (kortsiktig) militär framgång genom några snabba segrar på Sinaihalvön.
Våren 1957 företog Tingsten en studieresa i Israel som resulterade i
studien Det hotade Israel (1957), där det utopitema som står i fokus i detta
kapitel får en speciellt stark formulering. Just i Israel 1957 tycktes Tingsten ha funnit den plats där mänsklighetens strävanden nått som allra
högst, där löftet om en jordisk utopi tycktes som allra närmast. Övertygelsen var så stark att den hade drag av naturalisering: Tingsten var helt
övertygad om att alla människor med liknande värderingar skulle se samma saker och komma till samma slutsatser med ett tillskott av rätt mängd
information.28 Vad som är speciellt intressant är de påtagligt närvarande
historiska argumenten. Tingsten åberopade sig på en speciell judisk tradition, ett speciellt judiskt historiskt öde, sammanflätat med hänvisningar till en västerländsk kulturtradition. I Det hotade Israel skildrades en civilisatorisk mission i ett primitivt och underutvecklat land. Fram trädde bilden av det israeliska nationsbygget som en högsta punkt längs en
mänsklighetens kulturella utvecklingslinje.
Under fyrtiotalet hade Tingsten varit uttalad antisionist. Judarnas väg
till emancipation gick genom assimilering, och anspråken på det palestinska territoriet med hänvisning till 2 000 år gamla historiska förhållanden hade avfärdats som orimliga. Som Tingsten påpekar i memoarerna
· 201 ·
var detta inte heller någon ovanlig uppfattning under denna tid. Tingsten delade den till exempel med judiska vänner som Eli Heckscher och
delar av Bonnierfamiljen. Men i samband med att staten Israel var ett
faktum 1948 vände Tingsten gradvis i sionistisk riktning. I samband med
hotet mot Israel under Suezkrisen 1956 upplevde han enligt memoarerna samma oro inför Israels möjliga utplånande som vid de värsta händelserna under det andra världskriget.29
År 1952 hade Tingsten skildrat en avromantisering av demokratin, där
dess andliga ursprungsmotiv fått offras för det materiella, för stabiliteten
och rationaliteten. Men i sina argument för Israel runt 1956–1957 blandades dessa två historiska motiv i en argumentation som både åberopade sig
på det rationella, materiella framsteg som hållits fram 1952 och på mystiska, andliga motiv. Tingsten talade om ett folk samlat kring ett gemensamt historiskt ursprung, ett kall och en utopi inom räckhåll. Vad Tingsten fann i det Israel han besökte våren 1957 var en ung demokrati där,
till skillnad från Sverige 1952, vitaliteten inte hade offrats för stabiliteten.
Här förenades en passionerad idédebatt med en i stort sett allmänt omfattad anslutning till demokratin som styresform och värdegemenskap.
I en avslutande plädering prövade Tingsten de centrala argumenten för
och mot staten Israel. Här medgav Tingsten att judarna inte kunde resa
några ovillkorliga krav på Palestina utifrån någon historisk rätt, men att
denna plats utgjorde en så stark del av den judiska identiteten och kallet att den inte heller kunde avvisas på något entydigt sätt. Vidare hyllade Tingsten – i ett argument där den västerländska kulturen explicit fick
utgöra måttet för det intellektuella, moraliska och materiella framsteget
– det judiska nationsbygget i Palestina. Den israeliska demokratin hade
fört arbete, ökat välstånd och bildning till ett område som förut präglats
av nöd, ofrihet och okunnighet.30
De västerländska värderingar, enligt vilka Israels styre betyder ett framsteg,
godtas i själva verket av alla arabledare, liksom över huvud av de primitiva och
underutvecklade folkens ledare; vad man säger sig arbeta för är välstånd, hälso­
· 202 ·
vård, bildning och alla dessa ting, som blott några människor i västern, i besittning av de goda tingen, betraktar med ironi och förakt.31
Denna utveckling gav löfte om en utopi inom räckhåll, men här fanns en
försoningstanke som inte bara var liktydig med en av alla omfattad rationalitet. Vad Israel tycktes erbjuda var en syntes mellan rationalism och
mystik, mellan kompromiss och passion, som lyfte detta samhällsbygge
till en den västerländska kulturens högsta punkt:
Israel är vår tids stora exempel på att vad som alla utom ett fåtal besatta sett
som en utopi inom några årtionden kan bli verklighet. Den judiska staten är
där, och den motsvarar i sin gestaltning planerna och drömmarna. […] Den
har av ett land i likgiltighetens och vanvårdens förfall gjort ett land i utveckling
och blomstring, med nyodlingar, bevattning och industrier. Det har skett under särpräglade ekonomiska former, som förenar frihet, kollektivism och jämlikhet. Det har skett under ett statsskick, vars demokrati synes vara på en gång
stabil och vital, under skickliga och hängivna ledare, i en anda av tolerans mellan religion och sekularism. [---] Den rastlösa rationella aktiviteten eldas och
helgas av ett patos med mystikens och religionens förvissning. Ståndaktigheten och modet förklaras av denna tradition utan motstycke. Högre har vår kultur inte nått i syntes och kraft.32
Enligt Tingsten fanns egentligen bara en reservation inför möjligheten att faktiskt nå denna förverkligade utopi: ett överhängande krigshot
från de omgivande arabstaterna, som på några dagar tänktes kunna utplåna denna stat.33
Om det israeliska nationsbygget erbjudit löftet om en slutgiltig syntes mellan rationalism och högre andliga ideal inskärptes istället glappet mellan dessa i en serie artiklar i DN 1959. I dessa artiklar hade perspektivet vidgats till världen som helhet, och här återkom krigshotet som
det stora hindret för utopiernas förverkligande.34 Men i dessa artiklar inskärptes också med en speciell tydlighet utopin som en närvarande rea­
litet. Det glapp mellan ideal och rationalitet som Tingsten uppehållit
sig vid kan tolkas i termer av det Liedman kallat hård och mjuk upplysning. Den utopi Tingsten här talade om var framför allt en teknikens och
· 203 ·
v­etenskapens utopi – en form av utopi som kunde slå över i sin motsats,
dystopin. De framsteg Tingsten talade om var framför allt det Liedman
kallat hårda framsteg: vetenskapliga, ekonomiska och tekniska framsteg.
Dessa framsteg kunde lika väl ställas i demokratins, välståndets och fredens tjänst som i krigets och den totala förstörelsens. Atomkraften hade gjort både utopin och dystopin till närliggande realiteter och den historiska mytbildning som stått i maktens tjänst – nazisternas identifikation med germanerna, fascisternas med romarna – hade blivit överflödig:
verkligheten överträffade dessa mytologier.35 I hela världen åberopade sig
demokrater, kommunister och nyligen fria folk ”utanför den västerländska kulturen” på samma ideal och pekade på samma framtida mål för sin
strävan, upplysningens:
Förnuftet har, kanske blott provisoriskt, återinsatts på den tron som det besteg under upplysningstiden och 1800-talet. Man kan rent av säga att mänskligheten, trots de motsättningar som kallas ideologiska, aldrig tidigare varit så
samlad kring tanken att en av alla önskad framtid av välstånd och kunskap kan
vinnas med rationella medel. Det andliga klimat som skapas av tänkarna och
forskarna, och vars resultat småningom sipprar ned i den stora massan, är trots
allt upplysningens och framstegets.36
Här fanns en avromantiserande vändning. De folk utanför den västerländska kulturkretsen som ”från elände, mörker och beroende söker sig
fram till trygghet, klarhet och likvärdighet” avvisade enligt Tingsten de
romantiska föreställningarna om vildens godhet och lycka. Här fanns
i­stället samma begär efter upplysning, framsteg och välstånd som vägledde den västerländska världen och kommunistländerna.37 Världen som
helhet tycktes vara inbegripen i en rörelse mot ett och samma univer­
sella mål, med samma tro på det rationella förnuftets potential, och
med samma mått för framsteget, om inte det politiska framstegets, så
det materiella.
· 204 ·
HISTORIENS SLU T:
N ÅGRA RESU LTAT O C H
AV SLU TAN DE REF L E X IONER
If you want a happy ending, that depends, of course, on where you stop your story.
– Orson Welles1
Att verkligen undfly Hegel förutsätter att man kan uppskatta exakt vad det
kostar att frigöra sig från honom. Det förutsätter att man vet precis hur tätt
inpå oss Hegel kommit genom sina kanske försåtliga närmanden. […] och att
vi kan avgöra om vår anti-hegelianism verkligen inte är ett trick han använder
mot oss och vid vars slut han väntar, orörlig och icke där.
– Michel Foucault2
N
aturligtvis finns det lyckliga slut; allt beror som sagt på när
man väljer att sätta punkt för sin historia. Genom valet av slutpunkt – till exempel en viss händelse, en uppenbarad idé, eller
en viss kollektiv självförståelse – blir det också möjligt att förse historien med en bestämd mening, att bestämma på vilket sätt det förflutna ska
ha betydelse för nuet, och vilken väg in i framtiden som är den önskvärda. Denna avhandling inleddes just med en sådan gest; den neokonservative statsvetaren Francis Fukuyamas utropande av historiens slut i och
med den liberala demokratins tänkta seger sommaren 1989, en gest som
förstärktes av Berlinmurens fall samma höst. Fukuyama var vid tiden en
inflytelserik debattör i säkerhetsfrågor och rådgivare åt Reaganadministrationen, en av arkitekterna bakom den så kallade Reagandoktrinen som
kom att prägla USA:s utrikespolitik under 1980- och 1990-talen. Han var
också en av tillskyndarna till det andra Irakkriget 2003.3
Fukuyamas argument gick som följande: i och med den liberala väster­
ländska demokratin – ”the Western idea” – hade mänsklighetens ideo­
· 205 ·
logiska evolution fullbordats. De stora utmanarna – kommunismen och
fascismen – var besegrade och kunde inte längre erbjuda trovärdiga alternativa universella berättelser om historien, samhället och människan.
Kvar fanns bara lokala motståndare, religiösa och nationalistiska utmanare utan universella anspråk och egentlig historisk betydelse. Den liberala demokratins ideal hade enligt Fukuyama fått en universell karaktär
och spred sig över jordklotet; i Asien, i Mellanöstern och i de forna kommunistländerna.4 Genom att låta den liberala västerländska demokratin
utgöra målet för historien, blev den i Fukuyamas historieskrivning en
historia där de franska och amerikanska revolutionernas idéer slutligen
fått sitt förverkligande i hans egen samtid. Historien – fattad som historien om människlighetens vandring mot frigörelse och försoning – verkade också givet denna måttstock ha rört sig västerut. Från Fukuyamas
amerikanska utblickspunkt identifierades USA som den självklara samtida bäraren och spridaren av dessa idéer.
Exemplet Fukuyama är intressant eftersom det omedelbart synliggör ett antal likheter med den Herbert Tingsten som fått utgöra studieobjekt i denna undersökning. Genom sex kapitel har frågan om historien som meningsgivare – historien som etisk, politisk och existentiell instans, som instans för sanning och rätt – utsatts för ett empiriskt närstudium genom en rad svenska exempel och internationella utblickar, där
Tingstens skrivande under åren 1939–1953 stått i centrum. Syftet med att
nu återigen aktualisera den inledande jämförelsen med Fukuyama är att
lyfta upp den historiefilosofiska problematik som avhandlingen kretsat
kring till en mer övergripande nivå, att öppna upp för en mer generell diskussion utifrån några av de resultat som den specifika föreliggande empiriska undersökningen genererat.
Hos Tingsten går det inte att peka ut någon händelse med samma definitiva symboliska laddning som till exempel Berlinmurens fall 1989. Även
om krigsutbrottet och pakten mellan Stalin och Hitler 1939 eller freden
1945 hade en liknande drabbande karaktär av filosofiska händelser5, så var
· 206 ·
det snarare uppenbarandet av en viss idé, en viss självförståelse, som satte punkt och angav måttet för Tingstens historieskrivning. Det handlade om uppenbarandet av en uppsättning idéer, insikter och erfarenheter
som gjorde det möjligt att så att säga läsa historien baklänges utifrån en
högsta punkt på en tänkt utvecklingslinje, som i sin tur gjorde det möjligt att artikulera en historisk berättelse.
Dessa idéer, insikter och ideal angav ramen för Tingstens historiska
berättelse och situerade hans nu och angav en riktning mot en önskvärd
framtid. De fungerade också som ett uppfordrande eko ur det förflutna,
ett normerande arv att ansluta sig till och en uppmaning att handla. Berlinmurens fall 1989 är ändå – givet jämförelsen med Fukuyama – frestande att se som den (drömda) framtida händelse som Tingstens tänkande
under efterkrigstiden hela tiden riktade sig mot. Dess fall kan ses som
det symboliska historiska tecknet för den begynnande kollapsen för det
sovjetsystem som hela tiden strukturerat hans politiska förväntningshorisont, den horisont som under den aktuella tiden försett hans politiska
skrivande med energi.
Mer konkret kan här en rad andra likheter med Fukuyama framhållas.
Inledningsvis kan man här peka på en gemensam upptagenhet av idéernas, idealens, betydelse i historien. I båda fall handlade det om en historiesyn med en tydlig idealistisk slagsida. I Tingstens fall tog det sig uttryck i det ständiga åkallandet av ett normerande upplysningsarv, manifesterat genom 1789 års idéer, som genom en liberal förmedling under 1800-talet tänktes ha förverkligats i hans egen samtids västerländska
demokratier. Hos Fukuyama fanns en liknande bild av historien som
en kamp mellan idéer. Den moderna liberala demokratins seger innebar framför allt historiens slut som segern för den franska revolutionens
idée­r – förverkligandet av friheten och jämlikheten i den universella liberala statens institutioner.6
Hos både Tingsten och Fukuyama fanns de ständiga reserva­tionerna
med avseende på den krassare materiella verkligheten: glappet mellan
· 207 ·
ideal och verklighet, mellan idéernas universella seger, och de partikulära händelser, den krassa realpolitik, som satte dessa ifråga. I Tingstens skrivande under det kalla kriget tog detta sig uttryck i ett ständigt pendlande mellan en bild av att vara nästan framme – en bild av
att leva i en ny upplysningstid, tecken på att 1789 års idéer höll på att
universaliseras och materialiseras i en rad stabila västliga demokratier
– och de ständiga reservationerna med hänvisningar till hotet om kärnvapenkrig, skräcken och uppgivenheten i samband med Ungernrevolten, Koreakriget, hoten mot Israel, och så vidare. I fallet Fukuyama stod
detta kalla krig inför sitt möjliga slut, och här blev det möjligt att avfärda samtida hot – uppblossande religiös fundamentalism i Mellan­
östern, nationalistiska rörelser i tredje världen, etc. – som atavismer,
som uttryck för lokal efterblivenhet, snarare än som verkliga idémässiga utmaningar med universella anspråk på att utsäga något om människan, historien och samhället. Historien hade med andra ord inte tagit
slut i en ’lägre’, konkretare mening. Konflikter skulle fortfarande uppstå, händelser skulle fortsätta att inträffa. Men däremot hade historien
tagit slut i en högre ideell mening. De västerländska idealen gick i sig in­
te att förbättra – de markerade slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling.7
Vidare kan man framhålla en liknande spänning mellan universella anspråk och partikulära utblickspunkter hos Tingsten och Fukuyama. I båda fallen får Västerlandet en oklar status som den historiskt och
geografiskt partikulära bäraren av en uppsättning normerande universella idéer om människan och samhället. Fukuyama talade uttryckligen
om ”The triumph of the West, of the Western idea”, från en position hitom avkoloniseringen, och den 1960-talets radikalisering som han definierat sig mot. Tingsten skrev i ett sammanhang av begynnande avkolonisering, men också i ett sammanhang före denna radikalisering. Hos
Tingsten var det universella och det västerländska sammanflätat på ett
mer oreflekterat sätt. I samband med krigsslutet konstaterade Tingsten
· 208 ·
till exempel att ”Europa” blivit ett rent geografiskt begrepp tömt på högre mening. Friheten hade som vi sett rört sig västerut. Amerika hade tagit över som den exemplariska bäraren av upplysningens och den franska revolutionens ideal. Senare under femtiotalet tycktes – i en bild som
liknade Fukuyamas – dessa ideal sprida sig i världen. De vägledde enligt
Tingsten inte bara västvärlden och det poststalinistiska östblocket, utan
även de koloniala befrielserörelserna världen över.8
Till detta kommer överensstämmelser i sättet att beskriva det tillstånd som Fukuyama bestämt som ett historiens slut i den liberala västerländska demokratins triumf, och det tillstånd som Tingsten bestämt i
termer av den lyckade avideologiserade demokratins stadium och ideo­
logiernas död på femtiotalet. Båda dessa tänkta tillstånd rymde en försoningstanke, en av alla gemensamt omfattad liberaldemokratisk överideologi som upplöst de ursprungliga politisk-ideologiska konflikterna
som präglat historien i en allomfattande värdegemenskap. Både Fuku­
yama och Tingsten uttryckte en viss ambivalens inför detta posthistoriska/postideologiska/postpolitiska tillstånd, en viss nostalgi inför den
ideo­logiska tidsålder som verkade hålla på att upplösas inför deras ögon.
I artiklarna om den lyckade demokratin 1952 fastslog Tingsten det självklara i att idealismen, passionen, vitaliteten måste offras för rationaliteten, sakligheten och stabiliteten i detta avpolitiserade slutstadium. Men
i en rad halvt ironiska eller i alla fall inte entydigt hyllande formuleringar om livet i detta avpolitiserade samhälle antydde han ändå en ambivalens, i en tanke­figur som skulle bli mer explicit i Tingstens senare skrivande under sextio­talet.9 Politiken
ter sig som ett slags tillämpad statistik. [---] Utrymmet för principiella resonemang blir minimalt; debatterna blir torftiga som en löneförhandling. [Partierna blir] tävlande byråkratier […] banerföraren har ersatts av advokaten.
[---] valen är snarast att likna vid en folkräkning, och man uppger sin partifärg med samma slöa tillmötesgående som då det gäller att deklarera ålder, yrke och civilstånd.10
· 209 ·
Fukuyama uttryckte en mer explicit ambivalens, där en ideologisk tidsålder präglad av idealism, passion och heroism fått något av ett nostalgiskt skimmer över sig:
The end of history will be a very sad time. The struggle for recognition, the willingness to risk one’s life for a purely abstract goal, the worldwide ideological
struggle that called forth daring, courage, imagination, and idealism, will be
replaced by economic calculation, the endless solving of technical problems,
environmental concerns, and the satisfaction of sophisticated consumer demands. [---] I can feel in myself, and see in others around me, a powerful nostalgia for the time when history existed.11
Båda verkade famla inför frågan om vad som skulle ge människornas liv en
djupare mening i ett tillstånd då alla högre abstrakta ideal redan antogs vara förverkligade och där politiken hade reducerats till rationell byråkrati för
hanteringen av ekonomisk/tekniska/organisatoriska frågor, och samhällets
mål tillfredsställandet av de enskilda medborgarnas materiella behov.12
Givet dessa likheter – identifikationen mellan 1789 års idéer och den
samtida västliga demokratin, den idealistiskt färgade historiesynen, eurocentrismen, och idén om ideologiernas död/historiens slut i den liberala
demokratin – kan en väsentlig och mycket intressant olikhet framhållas,
en olikhet som också öppnar upp för att diskutera exemplet Tingsten i ett
vidare idéhistoriskt perspektiv: förhållandet till Hegel. Som exemplifierats ett antal gånger genom avhandlingen hade Hegel i Tingstens historieskrivning genomgående pekats ut som själva negationen av det liberaldemokratiska upplysningsprojekt han själv velat försvara. Hegel återkom
ständigt som den givna referensen, det samlande symboliska ursprunget
och idémässiga centrumet i identifierandet av upplysningens, liberalismens och demokratins fiender; det självklara andliga ursprunget till nazism, kommunism och fascism.
I fallet Fukuyama rådde däremot det omvända förhållandet. Hegel var
den tänkare runt vilken Fukuyamas hela argumentation till försvar för
den liberala demokratin byggdes upp. Hegel blev den tänkare som gjorde
· 210 ·
det möjligt för Fukuyama att dechiffrera historien, den tänkare som försåg Fukuyama med de avgörande begreppen, med de avgörande insikter
om historien, som gjorde det möjligt att konstruera en historisk berättelse med utgångspunkt i 1789 års idéer och slutpunkt i hans egen samtid, att
identifiera ett historiens slut i den samtida liberala västerländska demokratin. Fukuyamas läsning var inte heller, menar jag, mer långsökt än låt
oss säga Tingstens bild av Hegel som en romantisk-reaktionär preussisk
statsfilosof vars tänkande fått sitt logiska förverkligande i Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet. Även om Hegel opponerade sig mot sin samtids
klassiska liberalism såväl som mot tanken på parlamentarisk demokrati
går det att argumentera för en Hegelläsning där efterkrigstidens liberala
demokrati identifieras med en försoning mellan frihet och jämlikhet, slutgiltigt ömsesidigt erkännande, och ett historiens slut i Hegels mening.13
I Fukuyamas Hegelläsning gick argumentationen som följande: Hegels storhet låg till att börja med i det idéernas primat han gav historien. Historiens slut innebar en slutgiltig förening mellan de idéer om frihet och jämlikhet som utgått från den franska revolutionen, ett slutgiltigt och ömsesidigt erkännande av varje människa såsom människa i en
förnuftig stat. Den samtida liberala demokratin svarade enligt Fukuyama mot detta, i meningen att den formellt sett genom lag erkänner och
skyddar människans universella rätt till frihet, och antas bygga på människornas/medborgarnas samtycke.14
Någ r a hegelska mo t iv hos T in gs te n
Fukuyama använde med andra ord Hegel för att dechiffrera historien,
att avtäcka den som en människans vandring mot frihet, jämlikhet, förnuft och försoning. Mot detta kan Tingstens demonisering av Hegel ställas. I en mening kan man säga att Hegel fick en avslöjande, dechiffrerande funktion även hos Tingsten. När Tingsten så att säga avtäckt historien stod Hegel där som det gemensamma andliga ursprunget till nazism,
· 211 ·
fascism, kommunism, kristen historiefilosofi och undfallande svensk utrikespolitik.15 Syftet här är dock inte att slutgiltigt döma i frågan om Hegel och den liberala demokratin. Jämförelsen mellan Tingsten, Fukuyama och Hegel har ett blygsammare syfte. Även om vi får lämna frågan om
den rätta Hegeltolkningen åt sidan kan den användas som utgångspunkt
för en fortsatt diskussion om Tingsten och den funktion historien haft i
hans politiska författarskap. I detta ligger också en ambition att problematisera Tingstens självförståelse utifrån några av de resultat som framkommit tidigare i undersökningen. Mot Tingstens självbild som en radikal anti-hegelian vill jag istället ge en bild där avståndet är mindre och
där motsättningarna inte har den absoluta karaktär som en första läsning
kan ge intryck av. Ambitionen här är att visa att det snarare handlar om
bitvis överlappande positioner på en gemensam arena. Här kan en idealistiskt färgad historieuppfattning där friheten antas som historiens mått,
där den franska revolutionen och uppenbarandet av dess idéer utgör en
central och definierande händelse, och där ”Västerlandet” utgör det givna partikulära centrumet i en historia som samtidigt reser universella anspråk, framhållas som några sådana hållpunkter. Syftet här är även att problematisera det som stundtals framställts som en tingstensk anti-historicism – inbegripet anti-hegelianismen, anti-utopismen, kritiken av olika
former av ideologisk historieanvändning – i ljuset av hans egen historiska
berättelse. Den dubbelhet i förhållande till frågan om historien, människan, makten och friheten som jämförelsen med Fukuyama har uppenbarat går att synliggöra i en rad andra exempel ur undersökningen.
Först ska här en grundläggande och avgörande skillnad mellan Hegel och Tingsten framhållas, en punkt där olikheterna är uppenbara och
oavvisliga, nämligen Tingstens avvisande av alla former av tro på historisk nödvändighet.16 Därmed följde avvisandet av historisk teleologi, av
historien som en teodicé, av tron på att försynen och förnuftet regerar
historien. Tron på mänsklighetens nödvändiga historiska framåtskridande avvisades gång på gång både i uppgörelserna med Hegel och i de mer
· 212 ·
övergripande undersökningarna av framstegstanken, och här finns inte
heller några tecken på någon motsatt rörelse, några underliggande åkallanden av försynen, den historiska listen eller förnuftet. Hegels, eller om
man så vill, 1800-talets, historiska optimism verkade 1940 definitivt raserad. Den återkom inte heller i Tingstens författarskap under 1950-talet. Tvärtom framstod de mänskliga existensvillkoren, samhällsformerna
och deras historiska framåtskridande som fundamentalt bräckliga, som
väsentligen kontingenta och villkorade. Den västerländska demokratin
kunde när som helst gå under i krig, människan kunde lika gärna formas
till en diktaturens massmänniska som till en upplyst demokratisk individ.
Upplysningens tro på människans inneboende godhet hade uppenbarats
som illusorisk, likaså tron på mänsklighetens nödvändiga framåtskridande mot förnuft och frihet. Som visats i kapitel 1 hette det i talet 1940:
Vi tro inte på någon Gud, som belönar uppoffringen, inte heller på att de tankar, som vi finna goda, komma att likt ädelstenar samlas i någon dold skattkammare, inte ens på att historien kommer att företa en resning i alla de mål,
där samtiden från våra utgångspunkter dömt fel.17
Och i talet 1948 som analyserats i kapitel 5 hette det:
Ledstjärnorna har slocknat. Alla garantier har berövats oss; inga belöningar väntar den dygdige, den besegrade kan inte räkna på återupprättelse, och
segraren kan inte känna sig som framstegets instrument och historiens utvalde, vårt folk och vårt eget jag består väsentligen av traditioner, vanor och
andra av uppfostran och erfarenhet uppbyggda, alltså icke fasta och oföränderliga egenskaper.18
Det är förmodligen från formuleringar som dessa i kombination med
ideologikritiken – de idékritiska uppgörelserna med Hegel, Marx, den
kristna historiefilosofin och den klassiska framstegstanken – som bilden
har etablerats av Tingsten som en anti-historicist i opposition ”mot historiefilosofi över huvud taget”, en bild som understrukits med vissa nyanser i Tingstens memoarer från 1961–1964.19
· 213 ·
I denna undersökning har jag däremot genom en rad exempel visat att
användandet av historien i etiska, politiska och existentiella syften utgjorde en betydelsefull del av Tingstens egen offentliga intellektuella verksamhet under hela fyrtiotalet, från krigsutbrottet 1939 till och med vapenstilleståndet i Korea 1953. En poäng har varit att visa att en sådan antiutopisk, ideologi- och historiekritisk hållning inte på ett enkelt sätt måste
innebära en avhistorisering, en distansering från historien som meningsgivande instans, att den skulle innebära att man övergav historien för ett
strikt rationellt, synkront och nuorienterat tänkande. Tvärtom har jag argumenterat för att en sådan historiekritik i sig rymmer sin egen positiva
historieförståelse. Den rymmer sin egen historieskrivning med sina egna
etisk-politiska implikationer, en poäng som också låtit sig göras till exempel i fallet Karl Popper. Denna avhandling kan lite tillspetsat sägas ha varit ett försök att frilägga just en sådan ’anti-historicismens’ historieskrivning, om man med anti-historicism menar ett vetenskapsteoretisk-metodologiskt avvisande av möjligheten av historiska prognoser och en filosofisk kritik av tron på en meningsfull, totaliserande, dömande, försonande,
och teleologisk historia, som i sig mynnar ut i en etisk-politisk kritik av
så kallat totalitära samhällssystem associerade med ideologisk historieanvändning, och en plädering för den västliga demokratin.
Mycket schematiskt kan man säga att den historiska berättelse som
fick sin mest explicita formulering i Tingstens tal 1940 och som sedan
återberättades och omformulerades i takt med den föränderliga kontexten utgick från två centrala tankefigurer. Utgångspunkten låg i att den
moderna demokratin historiskt sett var en konsekvens av de idémässiga
impulser som utgått från upplysningen och de amerikanska och franska
revolutionerna, och att liberalismen utgjorde det idémässiga centrumet i
en utveckling från upplysningen till den samtida demokratin. Givet dessa hörnstenar – upplysningen, 1789 års idéer, liberalismen, demokratin –
kan Tingstens historiska berättelse just sägas ha varit en berättelse om
ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt.
· 214 ·
Men här fanns till sist en paradoxal vändning inskriven, en självupphävande rörelse. Tingsten tycktes själv skriva utifrån en position längs denna utvecklingslinje, utifrån en nivå av insikter, där historien själv hade uppenbarats som problematisk som instans för sanning och rätt. På så vis fick
den egna utblickspunkten karaktären av ett historiens slut – en nivå där
människans ideologiska utveckling antogs vara fullbordad – en fredad utblickspunkt, över, efter och bortom de ideologiska striderna och i sig onåbar för en ideologisk kritik. I och med denna paradoxala rörelse kan det
tyckas som om Tingsten stängde dörren mot historien och därmed omöjliggjorde en fortsatt historia i meningen en fortsatt kamp mellan världsbilder, en fortsatt debatt om önskvärda framtida mål. Han stängde därmed också dörren för en fortsatt förhandling om frihetens, jämlikhetens
och broderskapets möjliga innebörder – de hade så att säga redan uppenbarats och förverkligats i och med den egna utblickspunkten.
Frågan är då på vilket sätt denna historiska berättelse fungerat som en
resonansbotten i Tingstens tänkande i det material som undersökts här?
I det följande ska några av de resultat som framkommit genom den empiriska undersökningen rekapituleras. En utgångspunkt för undersökningen har, med Koselleck, varit antagandet att tiden eller tidserfarenheten i högre grad så att säga politiserats från och med den franska revolutionen, att de temporala kategorierna förflutet-nu-framtid i högre
grad blivit till resurser för politisk-ideologisk handling.
Tingstens sätt att åberopa sig på nuet, det förflutna och framtiden i
politiska syften spelade i flera register, vilket exemplifierats ett antal gånger i den empiriska undersökningen. I Tingstens historiekritik associerades gång på gång de långa utdragna tidsperspektiven – åberopandet av
historien och de storslagna och avlägsna framtida målen – med diktaturen, samtidigt som demokratin associerades med nuet. Vid några tillfällen
kunde den samtida avideologiserade demokratin framställas som en plats
fredad från historien och de avlägsna framtidsvisionerna. Men samtidigt
begripliggjordes och legitimerades denna egna liberaldemokratiska ut-
· 215 ·
blickspunkt genom att skrivas in i en historisk berättelse och genom löftet
om en framtida försoning. Denna samtida utblickspunkt, denna samtida
nivå av insikter, denna samtida självförståelse antogs i sig vara resultatet
av en speciell historisk utveckling. I Tingstens argumentation opererade
hela tiden referenser till det förflutna och framtiden med olika viktning.
Ambitionen har varit att synliggöra några sådana temporala tyngdpunktsförskjutningar, och deras relation till den ständigt föränderliga historiska kontexten. Var förlades egentligen avgörandet? Till ett speciellt
förflutet? Till nuet? Till en drömd framtid? Här kan schematiskt sett en
förskjutning från en upptagenhet av det förflutna under de första krigsåren, via en tonvikt på framtiden under den tidiga efterkrigstiden, till en
tonvikt på nuet under det begynnande femtiotalet framhållas. Givet kontexten kan detta tolkas som ett fokus på det förflutna i ett läge då den liberala demokratin tycktes stå inför ett närliggande nederlag, via ett fokus
på framtiden i ett läge av kamp under det kalla krigets upptaktsskede, till
en upptagenhet av nuet för att legitimera en rådande ordning under femtiotalet, i ett läge då utopin verkade inom räckhåll, då man verkade vara
nästan framme. Detta nu, denna bild av att vara nästan framme, var förstås också ett sätt att säga att historien i en ideologisk (men inte realpolitisk) mening var slut, att kampen var över och sanningen uppenbarad.
I detta låg också en form av geografiska förskjutningar som påminner om den idé om att historien om friheten ”går från Öst till Väst”,
som Hegel formulerat i sina historiefilosofiska föreläsningar. Hegel hade pekat ut Asien som platsen för historiens början och Europa som
dess slutmål, som platsen för förverkligandet av de universella frihetsidéerna. Men han hade även antytt Amerika som en möjlig, löftesrik,
framtida värld.20 Efter kriget målade Tingsten – givetvis utan att hänvisa till Hegel – upp en liknande bild av hur friheten rört sig västerut.
Ett krigshärjat och sönderslaget Europa framställdes som ett rent geografiskt begrepp tömt på högre mening. Istället var det Amerika som
hade tagit över rollen som den exemplariska bäraren av arvet från upp-
· 216 ·
lysningen och spridaren av dess frihetsidéer i världen, den roll England
och Frankrike tidigare antogs ha haft.
Hegels historiefilosofi har ofta framhållits just som ett emblematiskt
exempel på en eurocentrisk historiesyn, en historiesyn där uppenbarandet
av en uppsättning idéer som tänkts som normerande och eftersträvansvärda för mänskligheten som helhet samtidigt har situerats till en geografiskt
partikulär plats med en speciell historia: ”Västerlandet”.21 Elle­r omvänt, att
dessa historiskt och geografiskt partikulära ideal har fungerat som måttstocken för formuleringen av en universell världshistoria, där världen som
helhet bedömts utifrån dessa på en och samma gång historiskt partikulära och överhistoriskt normerande ideal. I denna undersökning har denna
problematik synliggjorts genom en rad empiriska exempel. Västerlandet
har här framstått som någonting mer än ett ord med en tydligt definierad
referens, som något mer än beteckningen på ett visst väl avgränsat geografiskt område. Det har tvärtom framstått som ett begrepp genomkorsat av
en lång rad överlappande och ibland oförenliga berättelser. Västerlandet
har åkallats som ursprunget till och platsen för till exempel det fria sanningssökandet, humanismen, de universalistiska idéerna om en mänsklighetens frihet, jämlikhet och broderskap, och den universella kristna människovärdestanken, beroende på talare.
Västerlandet har framstått som ett slagfält, genomkorsat av konkurrerande historiska berättelser, en ram som kunnat fyllas med varierande
normerande innehåll. Men här måste också detta framhållas: de universalistiska anspråken – anspråken att utsäga något om mänskligheten som
helhet – har förenat dessa i övrigt stridande positioner. I undersökningen har ett stort utrymme ägnats åt de möjliga motberättelser – alternativa tolkningar av nuet utifrån alternativa historieuppfattningar – som
tog form i debatten runt Tingsten under den aktuella tiden. En omedelbar och uppenbar poäng med att visa upp och synliggöra dessa motberättelser har varit att visa på de historiska berättelsernas instabila, kontingenta karaktär. Syftet har varit att visa hur ett och samma historiska
· 217 ·
skede, en och samma händelse har laddats med olika innebörder beroende på vilken sorts berättelse den skrivits in i. Var den tänkta krisen för
1789 års idéer i samband med krigsutbrottet ytterst sett ett resultat av en
avkristningsprocess som inletts med upplysningen och den franska revolutionen? Eller var den en konsekvens av en hård och orättfärdig fred
mot Tyskland 1919 och de liberala idéernas världshistoriska bankrutt?
Eller ett resultat av övermäktiga yttre hot i form av fascism och nazism?
Innebar krigsslutet möjligheten att återuppväcka ett förlorat kristet arv i
Västerlandet? Eller innebar det tvärtom möjligheten att överge ett tyngande kristet, tyskorienterat och kulturidealistiskt arv? Vem var frihetsoch jämlikhetsidéernas rättmätiga bärare efter kriget? USA? Sovjet? Ett
tredje vägens Europa?
Som skildrats i kapitel 4 och 5 erbjöd till exempel filosofen Bertrand
Russell och historikern Arnold Toynbee svar på denna typ av frågor åren
efter kriget. Russell och Toynbee var båda något av tidens intellektuella
fixstjärnor och turnerade världen runt med påbud och profetior om den
västerländska kulturens rådande tillstånd och framtidsutsikter med hänvisningar till dess historia. Båda var bästsäljande författare och besökte
Sverige vid denna tid där de fick stort utrymme i svensk press, däribland
i Tingstens Dagens Nyheter. Toynbee var bland annat officiell gäst hos ärkebiskop Brilioth 1954 medan Russell blev som mest uppmärksammad i
och med sitt Nobelpris 1950. Både Russell och Toynbee utgick från antagandet om en rådande västerländsk kulturkris och uppehöll sig vid frågorna om kristendomens och upplysningsprojektets roller för dess historia och framtid. Men deras historieskrivning, deras analyser av nuet och
påbud om framtiden, skiljde sig radikalt åt.
Åren efter kriget turnerade Toynbee världen med löftet om en möjlig kommande världsfred, en försoning mellan supermakterna USA och
Sovjet. En förutsättning för fred var enligt Toynbee att den västerländska
kultur vars undergång han profeterat om måste återuppväcka sitt kristna
ursprung. Bara den kristna uppenbarelsen kunde rädda den västerländ-
· 218 ·
ska kulturen från samma öde som drabbat alla tidigare högkulturer. Toynbee utgick från en historieskrivning där det upplysningsprojekt Tingsten
hämtat sin auktoritet ur framställts som ett relativt och övergående historiskt stadium. Han hade dessutom identifierat avkristningen som en av
orsakerna till det rådande krisläget. Som skildrats i kapitel 4 gick Tingsten
hårt åt Toynbee i en rad uppgörelser under samma tid. Mot Toynbees löften om fred och försoning i religionens hägn stod Tingstens löften om en
försoning under 1789 års idéer. Mot Toynbees historieskrivning där den
avkristning som inletts med upplysningen pekades ut som en av orsakerna till den rådande krisen stod Tingstens historia om ett mänskligt frigörelseprojekt med ursprung i de amerikanska och franska revolutionerna.
Russell uppbar förmodligen en ännu större kulturell prestige än Toynbee, och hans besök i Sverige i samband med Nobelprisutdelningen hade
en stor symbolisk laddning. Det var enligt pressreaktionerna en ny Voltaire som kommit till Sverige, en förnuftets talesman i en orons tid, en
liberal humanist och upplysningsman, en talesman för den västerländska kulturen, som anlände till Stockholm i december 1950. Mot Toynbees
upplysningskritiska historieskrivning stod Russells upplysningsmässiga.
Historien framställdes hos Russell som en kamp mellan frihet och tyranni, mellan förnuft och vidskepelse, och vägen ut ur den rådande västerländska kulturkrisen låg inte som hos Toynbee i en kristen väckelse,
utan i de löften om frihet och förnuft som låg i den liberala demokratin
(i kombination med ett västligt försvarssamarbete).
Den instabila och kontingenta karaktären i alla historiska överblicksperspektiv, sådana försök att artikulera nuets roll i ett mer övergripande
historiskt skede, har legat i öppen dager genom undersökningen. Hegel
har hemsökt berättelsen förklädd både till nazist och till liberal demokrat.
Samtidigt har dessa historiska berättelser omgetts av en sorts tvingande och normerande atmosfär som det varit viktigt att synliggöra. Genom
exemplet Tingsten har jag försökt visa hur en historisk berättelse vars
yttersta löfte och drömda framtida slutmål antogs vara ett a­vpolitiserat
· 219 ·
samhälle, där den enskilde individens privata verksamhet var målet, samtidigt hade en tvingande karaktär. Den utgick från sitt eget överordnade kollektiv, och sin egen definition av en önskvärd människa för detta
slutstadium. I analyserna av Tingstens tal 1940 respektive 1948 framträdde denna problematik med en speciell tydlighet. Löftet om ett framtida samhälle där den fria individens privata verksamhet var målet, skrevs
in i en historisk berättelse som strukturerades kring ett vagt kollektiv, ett
”man”, som övergick i ett mer artikulerat ”vi”, och som i talet 1948 också
åkallades som ett ”folk”. I talet 1940 hette det som citerats i kapitel 1:
Man ville börja om på nytt, man trodde människan av naturen vara ägnad att
förverkliga ett gott liv, som hon genom fördomar och institutioner hindrades att realisera. [---] Man föreställde sig, att inga väsentliga olikheter funnos
mellan de olika folkgrupperna, man tänkte sig, att alla skulle bli i det väsentliga jämlika med lika uppfostran och lika möjligheter. [---] Det var en tro, som
kan sägas innebära en modifierad, en från sina mest påtagliga överdrifter frigjord liberalism. Man tänkte sig fortfarande allmänt ett mänskligt framsteg
under förnuftets hägn. [---] I den värdegemenskap, varom jag nu talar, framstår individens lycka och frihet såsom mål för staten.22
Och vidare:
Vi tro, att historien är segrarnas historia. Jag tror likväl, att även för oss en fast
hållning utifrån en vald ståndpunkt är möjlig. Vi stödjas av en stark nationell
tradition, på vars framtid vi förtrösta. Vi stödjas av en intellektuell och moralisk tradition, vars personliga betydelse ingen skepsis kan utplåna.23
I talet 1948 blev det kollektiv Tingsten adresserade ännu tydligare artikulerat. Adressen var tydligare riktad mot ett ”folk” (det svenska). Tingsten
framförde en uppmaning till åhörarna att ansluta sig och göra detta val:
Men jag kan ej underlåta att betona att även ett folk är skyldigt att dra konsekvenserna av sina egna åsikter och att denna plikt just i dessa dagar anvisar oss ett
bestämt handlande. Vi bekänner oss till Västerlandet, till den demokratiska humanismen, och vi vet att detta västerland för första gången i historien är på väg
att organiseras på frivillighetens grund och med fredens tryggande som mål.24
· 220 ·
I detta exempel var frågan om makten och friheten påtagligt närvarande. Även om Tingsten avvisat alla former av tro på något slags nödvändighet nedlagd i naturen, historien eller världsordningen formulerade han ett tvingande påbud som förlades i själva valsituationen. Det
fria inre livet, det individuella moraliska valet, måste ytterst sett garanteras av makten, en makt som i det givna realpolitiska sammanhanget –
det kalla krigets upptaktsskede – innebar en anslutning till USA. Mot
den typ av åkallanden av ”Västerlandet” och ”1789 års idéer” som någonting en gång för alla uppenbarat och givet har jag istället velat framhålla
dem som arenor för ständig förhandling. Jag har genom exemplet Tingsten visat hur den ständigt föränderliga geopolitiska kontexten tvingat fram en konkretisering av dessa abstrakta begrepps innehåll. År 1948
identifierade Tingsten till exempel USA som upplysningsidéernas samtida bärare. Här fanns en underförstådd historisk berättelse där de liberala frihetsidéerna utgjorde en förmedlande länk mellan 1789 års idée­r
och den samtida västliga demokratin. ”Friheten” blev givet Tingstens historiskt och geografiskt partikulära utblickspunkt liktydig med en anslutning till USA. Detta skedde i en geopolitisk kontext där två maktblock
(USA och Sovjet) som båda menade sig vara upplysningens rättmätiga
arvtagare stod i begrepp att förgöra varandra, och där neutralitetsförespråkare och författare som till exempel Karl Vennberg och Artur Lundkvist tvärtom menade att en anslutning till USA innebar att ge upp den
egentliga friheten.
Även här kan frågan om avståndet mellan Tingsten och Hegel resas. I
Tingstens historieskrivning innebar Hegels historiefilosofi en absolut identifikation mellan makt och rätt, mellan frihet och statstvång, en filosofisk
formel som tänktes ha möjliggjort den moderna diktaturen. Men i en alternativ liberaldemokratisk Hegeltolkning i anslutning till låt oss säga Alexandre Kojève, Fukuyama och Charles Taylor25, kunde idén om frihetens förverkligande och historiens slut hos Hegel istället formuleras på detta sätt:
Bara genom att leva i en bestämd etisk gemenskap (här: den avpolitiserade
· 221 ·
liberaldemokratiska värdegemenskapen) kan individen bli fri i en djupare
mening, det vill säga fri i meningen erkänd såsom unik människa i en universell gemenskap (här: definierad genom 1789 års idéer).26 Med Fukuyama
kan man här argumentera för att det först är i den liberala demokratin som
människan kan vara fri i denna djupare mening, erkänd som människa i en
universell gemenskap av ömsesidigt erkännande, snarare än en rent privat,
atomär eller negativ frihet. På så vis definierar den liberaldemokratiska värdegemenskapen samtidigt den yttre gränsen för denna frihet.27
I fallet Tingsten har jag visat hur denna rörelse från en uppsättning
normerande abstrakta ideal ur det förflutna till ett konkret ställningstagande gick till. USA materialiserades som den samtida bäraren av de
franska och amerikanska revolutionernas frihetsidéer, och dessa definierade gränsen för friheten. Det var först inom dessa ramar – 1789 års
idéer garanterade genom USA:s militära styrka – som en verklig frihet
var möjlig. Detta ramverk utgjorde med andra ord dess tvingande nödvändiga förutsättning. Speciellt tydligt blev detta krav på att välja, att ta
entydig ställning, i debatten om den tredje ståndpunkten. De författare
som vägrade välja mellan USA och Sovjet i det rådande läget valde genom att dra sig undan och insistera på det personligas företräde framför historien, makten och utopierna, i själva verket enligt Tingsten tyranniet, underkastelsen.
Givet detta kan man fortsätta med följdfrågan vilken människa som
är den önskvärda människan, vilken människa som ryms inom ramen för
en sådan historisk berättelse? Vilken människa ska befolka detta historiska slutstadium? Försöken att identifiera olika former av mening i historien har genom undersökningen hela tiden varit sammanflätade med
försöken att ange ett mått för människan och ge hennes existens en mening. Antaganden om en rådande kulturkris har hela tiden utgjort en resonansbotten. Här kan till exempel Alf Ahlbergs ständiga åkallanden av
ett västerländskt humanistiskt arv, Erich Wittenbergs åkallanden av ett
gemensamt europeiskt kulturarv, Ingemar Hedenius åkallanden av en
· 222 ·
västerländsk frihets- och förnuftstradition och Torsten Bohlins åkallanden av ett kristet arv, nämnas.
Frågan är då hur dynamiken mellan historien och människan såg ut
hos Tingsten? Tingsten angav vid flera tillfällen den enskilda männi­
skans privata verksamhet som målet för den avpolitiserade demokratin.
Han framhöll också vid flera tillfällen att upplysningens tro på en i grunden god och förnuftig människa hade uppenbarats som en illusion. Människan var väsentligen formbar och utan fasta oföränderliga egenskaper. Men sammanvävd med den normerande historiska berättelse som
synliggjorts i undersökningen har bilden av en önskvärd människa, en
viss karaktär, ett speciellt personligt etos tagit form. Mot en diktaturens
massmänniska underkastad historien och utopierna och mot den människa vars karaktär antogs svara mot den politiska neutraliteten (krassheten, den ljumma och kalkylerande anpassligheten, bristen på högre ideal),
ställde Tingsten en människa som trots insikterna om omöjligheten att
grunda sina ideal i någon högre bakomliggande instans som Gud, Naturen eller Historien ändå valde att fatta ståndpunkt och handla i anslutning till demokratin, upplysningen och humanismen. Fram tonade bilden av en skeptisk och illusionslös, men likafullt handlingskraftig och
offervillig humanist, en skeptiker rotad i nuet, såväl som i den tradition
som tänktes ha utgått de franska och amerikanska revolutionerna28:
tanken på självförverkligande – liksom begreppen frihet och demokrati –
främst och huvudsakligen varit en paroll för humanistiska och liberala ideologer. Denna tanke har varit ett av de många fältropen mot statsförtryck, likriktning och auktoritetsvälde, ett uttryck för individualism och liberalism – med
liberalism menas härvid inte en politisk rörelse, utan en allmän hållning, som
numera kan anses gemensam för det stora flertalet demokrater.29
Liberalismen framstod här inte längre som en ideologi bland andra, utan som själva formen för ett autentiskt liv, helt enkelt förutsättningen för
”att vara sig själv”.
· 223 ·
Kr i t i sk hist or ieskr ivn in g o c h h i s tor i s ka m on u m e n t
Undersökningen har påvisat en rad dubbelheter i Tingstens historie­
användning under dessa år. Jag har skildrat ett ständigt åkallande av en
berättelse om frihet, som samtidigt kommit att dra upp de yttre gränserna för samma frihet. Jag har synliggjort en manifest anti-hegelianism
med underliggande hegelska drag och en anti-utopism med drag av uto­
pi. Jag har visat att Tingstens kritik av ideologisk historieanvändning i
sig rymmer en historieskrivning med egna etiska, politiska och existentiella implikationer. Frågan är då hur dessa dubbelheter ska tolkas ur ett
mer övergripande perspektiv?
En närliggande möjlighet är förstås att se detta som en rad självmotsägelser, att låta avhandlingens resultat stanna vid att Tingsten hade fel,
att han motsade sig själv vid en rad tillfällen, att han formulerade en historiefilosofisk lära som inte var konsistent. Jag har emellertid undvikit
detta och istället valt att tala om ”dubbelheter” eftersom jag tror att situationen är mer komplex, och att det finns andra vägar till intressantare tolkningar som bättre kastar ljus över den historiefilosofiska problematik som varit avhandlingens ämne. Antagandet att Tingsten motsade
sig själv utgår från att vi läser hans texter – statsvetenskapliga, historie­
filosofiska, dagspolitiska och kulturkritiska – som mer eller mindre ofullständiga uttryck för en sammanhängande och bakomliggande ”metod”
eller ”lära”. Detta är en helt legitim utgångspunkt som prövats tidigare.
Här ska dock framhållas att Tingsten aldrig explicit formulerade någon
sådan ”lära” eller ”metod” i något vetenskapligt arbete.30
Syftet med denna undersökning har varit att studera en rad exempel på historia satt i livets och handlingens tjänst. Givet denna utgångspunkt har frågan om eventuella motsägelser tett sig mindre avgörande,
även om den inte varit oviktig. Eftersom frågan hela tiden varit hur historia används – eftersom texterna (även de mer teoretiska) lästs som svar
på givna situationer, mer än som uttryck för någon fast, sammanhängande, oföränderlig och bakomliggande lära – har dessa ibland motstridiga
· 224 ·
yttranden tett sig mer som uttryck för en rad svar på ett ständigt föränderligt historiskt förlopp, än som oklara och logiskt inkonsistenta argument i en bakomliggande lära, även om det här inte existerar någon absolut gräns mellan dessa två läsarter. Å ena sidan har det här funnits en
tydlig kontinuitet – en uppsättning tankefigurer som ständigt upprepas
– manifesterad genom den historiska berättelse som frilagts hos Tingsten, samt i den ständigt upprepade historiekritiken. Å andra sidan har
jag försökt visa hur denna historiska berättelse vid en rad tillfällen omformulerats i takt med den förändrade kontexten, hur de historiefilosofiska argumenten förskjutits och omformulerats i olika sammanhang, hur
denna historiekritik ständigt rört sig i olika register.
Ett sätt att tolka detta ständiga pendlande mellan avvisanden och bejakanden av historien är att läsa Tingsten i förhållande till den så kallade ”avhistorisering” som antas ha ägt rum i Sverige och i den övriga västvärlden efter kriget. Det skulle i så fall handla om att läsa Tingsten som
en form av övergångsfigur mellan en äldre historiskt präglad diskurs, där
historien ständigt fanns närvarande som begripliggörande ramverk i det
offentliga livet, och en efterkrigsdiskurs där man alltmer (avsiktligt och
omedvetet) distanserade sig från historien som meningsgivande ramverk. En sådan läsning är onekligen intressant, men skulle förutsätta en
annan form av kvantitativ undersökning, som inte varit möjlig att genomföra här.31
Hos Alva och Gunnar Myrdal kan man dock i anslutning till detta peka på spänning mellan en vilja att frigöra sig från traditionen och samtidigt åkalla en alternativ tradition som liknar den som frilagts hos Tingsten. Makarna Myrdal har kanske mer än några andra framstått som de
emblematiska figurerna för föreställningen om en modernitet i opposition mot traditionen i mellan- och efterkrigstidens Sverige. Det myrdalska projektet leddes just av idén att rensa ut det gamla, för att göra plats
för det nya samhället. Det rationella förnuftet ställdes mot traditionen,
vanan, sentimentaliteten, och det oreflekterat känslosamma. Begreppet
· 225 ·
”upplysning” spelade också en central roll i den myrdalska retoriken: som
folkupplysning, formandet av en ny människa genom rationell planering
och ett tillskott av rätt mängd förnuftig information. Men i detta låg också en identifikation med den historiska upplysningstiden, framför allt hos
Gunnar Myrdal. Det var ytterst sett de impulser som utgått från den historiska upplysningstiden som skulle förverkligas genom det svenska välfärdsbygget. Här fanns med andra ord en bekännelse till rationalismen
som samtidigt rymde ett romantisk-heroiskt drag, ett kall, en historisk
uppgift i anslutning till en tänkt uppfordrande tradition.32
Här kan man också peka på en rad likheter mellan Tingsten och filosofen Anders Wedberg. I Wedbergs Filosofins historia från åren 1958–1966
underkastades den klassiska filosofin en modern och mycket långt gången och hårt formaliserad begreppsanalys som liknade Tingstens idékritik. Wedberg anklagades för att vara ”ohistorisk”, och det fanns uppenbara drag av bristande pietet i hans angreppssätt, inte minst i behandlingen av Kant, Hegel och tysk idealism. Den klassiska filosofin lästes som
mer eller mindre ofullgångna försök inom modern analytisk språk- och
vetenskapsfilosofi. Men Filosofins historia rymde också en historieskrivning som liknade Tingstens. Notera till exempel detta citat ur den andra
delen från 1959:
Upplysningsfilosoferna böjde sig för vetenskapens auktoritet. Romantikens
människor revolterade mot den bild av världen, som vetenskapen erbjöd, och
ville återinföra en mytisk-poetisk-religiös bild. Upplysningsfilosoferna vägrade att erkänna traditionernas auktoritet och trodde ivrigt på möjligheten av
utveckling och framsteg. Romantikens människor längtade tillbaka till den
gamla goda tiden och ville försvara status quo. Enligt 1789 års idéer är människorna fria och jämlika bröder och medborgarnas vilja är regeringens grund
– enligt 1814 års idéer har den historiskt givna staten en självfallen överhöghet över sina undersåtar. Transcendentalfilosoferna kom alla dessa romantiska önskningar tillmötes: de föraktade vetenskapen, de fantiserade hur de ville, de vördade historien och traditionen, och de förhärligade staten, särskilt
den preussiska.33
· 226 ·
Snarare än att karaktärisera Wedbergs filosofihistoria som ”ohistorisk”
kan man se den som ett uttryck för en kritisk historia i Nietzsches mening. Filosofins historia är präglad av vantrivsel, en vilja att rensa upp och
kasta av sig traditionens börda, att frigöra sig från en tyngande tradition.
Men Wedbergs filosofihistoria hade också monumentala drag. Den kan
läsas som ett storslaget monument över den analytiska filosofins segertåg
i Sverige och internationellt. Här fanns, sammanvävt med de många formaliserade analyserna av förflutna idéer en historieskrivning som påminde om Tingstens, för att inte säga Russells, Hedenius och Poppers. Ett
möjligt sätt att komma vidare kan vara att tolka Tingstens (… Myrdals,
Hedenius, Wedbergs, etc.) förhållande till historien i ljuset av Nietzsches
idéer om kritisk, antikvarisk och monumentalisk historia som nämnts i
avhandlingens inledning:
Om den människa som vill skapa något stort överhuvud behöver det förgångna, så bemäktigar hon sig det med hjälp av den monumentaliska historien; den
som däremot önskar förbliva i det invanda och av hävd vördade odlar det förgångna som antikvarisk historiker; och endast den vars bröst pressas samman
av en samtida nöd och som till varje pris vill kasta av sig bördan har ett behov
av kritisk, det vill säga dömande och fördömande historia.34
Det stora värdet i Nietzsches idé om monumental, antikvarisk och kritisk historia är att den på ett så enkelt och tydligt sätt åskådliggör historia som historia satt i livets tjänst. Den sätter fokus på relationen mellan
historia och handling, på historia som ett meningsgivande ramverk för
förståelsen av nuet. Frågan är då hur Tingstens historieanvändning kan
förstås utifrån dessa kategorier? Först ett resultat i marginalen: Tingsten
var ingen antikvarisk historiker. Inga stockholmiana, inga spår av någon
önskan att förbli i det invanda och av hävd vördade har påträffas i det
material jag undersökt.
Kategorierna kritisk och monumental historia synliggör däremot att
Tingstens (liksom exempelvis Poppers) historiekritik är ett uttryck för en
speciell form av historieanvändning bland andra – en historia satt i livets,
· 227 ·
etikens och politikens tjänst – lika mycket som en samling kunskapsteoretiska doktriner om historiska problem. Tingstens historieanvändning
hade som undersökningen visat både kritiska och monumentala drag under den aktuella tiden: en vilja att kasta av sig traditionens börda genom
en dömande och fördömande historia sammanflätad med en vilja att skapa något stort i anslutning till ett alternativt, positivt arv. Undersökningen har studerat en rad exempel på en kritisk historieförståelse hos Tingsten. Denna historieförståelse har visat sig genom en omfattande traditionskritik, genom uppgörelserna med kulturidealistisk och kristen historiefilosofi och konservativ och tyskvänlig historieskrivning. Samlingen
Idékritik från 1941 har överhuvudtaget mycket karaktären av kritisk historia. Jag har här försökt visa hur en dömande och fördömande historia
(kritiken av ideologierna, framstegstanken, etc.) om Västerlandet i detta verk tar form i en samtida nödsituation (det andra världskrigets upptaktsskede) under benämningen ideologikritik.
Men omvänt kan den historiska berättelse som tar form under samma
följd av krigsår ses som fröet till en historieskrivning som kom att bli mer
och mer monumental i takt med Tingstens egen ökande makt och inflytande efter inträdandet i rollen som chefredaktör i DN 1946. Det var en
historieskrivning som fick en allt mer monumental karaktär i och med att
de ideal han tagit ställning för tycktes gå mot seger. Parallellt med denna
utveckling blev de hegelska dragen – tron på ett gott slut inom räckhåll,
en möjlig försoning i förnuftets och frihetens namn – allt tydligare. Om
Hegel använt något ”trick” här är det kanske just detta: att Tingstens rasande kritiska angrepp på alla former av tro på Historien, Framsteget och
Försynen till sist mynnade ut i sökandet efter en ny meningsfull historia. Idékritiken började som ett väsentligen kritiskt projekt, som destruerandet av en uppsättning konkurrerande politisk-filosofiska alternativ
och tyngande traditioner. Men – denna destruktion röjde samtidigt vägen för resandet av ett nytt historiskt monument, en ny normerande och
uppfordrande tradition att ansluta sig till.35
· 228 ·
*
Monument har dock en tendens att vittra sönder med tiden. Berättelser
slutar tala till de tilltänkta mottagarna. De raseras av människor som inte
känner igen sig i berättelsen och till varje pris vill vrida sig ur verkliga eller
upplevda nödtillstånd. Händelser och skeenden som inte låter sig inordnas i det givna ramverket tränger sig på. Ett lyckligt slut kan vara början
på en ny historia. När Tingsten ännu en gång profeterade om den lyckliga demokratins närstående förverkligande 1966 hade idén fått närmast
bisarra drag. Han talade om en idyll där ”alla belåtet sjunger ’två gånger
två är fyra’” och om den moderna demokratin som en imitation av det eviga himmelriket. Detta skrevs året efter att USA skickat de första reguljära trupperna till Vietnam. Året därpå skulle amerikanska soldater vittna om krigsförbrytelser i den så kallade Russelltribunalen i Stockholm.
Tribunalen hade initierats av samme Bertrand Russell som prövat tanken
på ett amerikanskt preventivkrig mot Sovjetunionen 1945, samme Russell
som propagerat för atlantpakten 1949 och hälsats som en samtida upplysningsman, en ny Voltaire, i den svenska pressen vintern 1950.36
· 229 ·
Su m m a ry
I
The History of the Victors. Power, history and liberty studied through the
exampl­e of Herbert Tingsten 1939–1953
n this dissertation, The History of the Victors, the question of how
history is used to create meaning, provide orientation in the present and indicate desirable alternative actions for the future is examined. Using a number of Swedish examples from the years 1939 to 1953,
the dissertation investigates how history is used for moral, political and
existential aims, with focus given to the Swedish political scientist and
writer Herbert Tingsten (1896–1973). Tingsten was a professor of political science at Stockholm University College from 1935 to 1946 and editor-in-chief of Sweden’s largest Liberal morning newspaper, Dagens Ny­
heter, from 1946 to 1959. As a political scientist and writer, Tingsten moved from a Social Democratic viewpoint at the outbreak of war in 1939 to
an increasingly pronounced Liberal position following the development
of international events and the Cold War. Like a large number of European intellectuals, Tingsten wrestled with questions about history, progress and Western culture in various efforts to address 20th century crises and wartime experiences during this period.
Tingsten has, for instance, been compared to contemporary social philosophers like the Austrian Karl Popper and the Frenchman Raymond
Aron. They all held a largely similar anti-Nazi position during World
War II and a similar anti-Communist, pro-American stance during the
Cold War. During the war years, Tingsten formulated an anti-historicist critique of ideology similar to both Popper’s and Aron’s, which was
to become a weapon in the debate on the Cold War. There was a shared
belief among them that G. W. F. Hegel’s philosophy of history was the
philosophical fountainhead of modern dictatorship. But in the conclu-
· 230 ·
sion of the dissertation, I also establish a number of similarities between
Tingsten’s approach and the American neoconservative political philosopher Francis Fukuyama’s more recent pro-Hegelian ideas about the
end of history.
Tingsten’s political thought was characterised by a kind of anti-historicist perspective, but it also found sustenance in an understanding of
history in which contemporary liberal democracy was assumed to be the
last, logical phase in a human project of liberation that had its origin in
the Enlightenment and the American and French Revolutions. Tingsten continually returned to this historical narrative during the post-war
perio­d. It was repeated, varied and reformulated as the situation in the
world changed. It was retold and reformulated in conjunction with the
end of the war, with shifts in the debate in Sweden, and with the evolving situation of the Cold War.
The dissertation includes a study of Herbert Tingsten’s historical narrative of the Enlightenment, the ideas of 1789 and liberal democracy from
1939 to 1953 and the alternatives – alternative interpretations of history,
competing interpretations of the era and alternative visions of the future
– generated in the debates around him during this period. Several questions recur: how are these comprehensive, universal, historical and future
perspectives articulated based on the authors’ local and particular points
of view? What function do they have in making the present understandable? How do these narratives define the choices, positions and alternative actions that are thought to be available in the present? What kind
of relation is there between attempts to formulate a meaningful historical narrative and attempts to provide higher guiding principles for humankind, to give existence meaning?
There has been a tendency in previous research to provide an all too
unambiguous picture of Tingsten as an anti-Hegelian/anti-metaphysi­
cian/anti-utopian/anti-historicist, in clear opposition to philosophy of
history as such. In my dissertation, I argue instead that Tingsten’s out-
· 231 ·
look, which is critical of all ideological uses of history, reflects his own
positive understanding of history. I maintain that Tingsten’s critique of
ideological uses of history incorporates his own interpretation of history
with its own moral, political and existential implications. In other words,
the investigation reveals a number of tensions in Tingsten’s approach to
history during these years. There is continuous reference to a narrative of
liberty which at the same time establishes the outer limits of this liberty.
There is a manifest anti-Hegelianism with underlying Hegelian features. There is an anti-utopianism with features of utopia and a critique of
ideology which itself incorporates an interpretation of history with moral, political and existential implications.
Tingstens use of history is investigated through a number of debates
taking place around Tingsten the years 1939 to 1953. For example, I analyse the post-war visits to Sweden by the philosopher Bertrand Russell
and the historian Arnold Toynbee, as well as Tingsten’s reactions to thes­e
visits. Russell and Toynbee were both somewhat of fixed stars in the intellectual firmament at the time and toured the world with decrees and
prophesies about the current state of Western culture and its future prospects with references to its history. Both were best-selling authors and
received a great deal of coverage in the Swedish press when they visited
Sweden, including Tingsten’s Dagens Nyheter. Toynbee was, among othe­r
things, an official guest of Archbishop Yngve Brilioth in 1954 while Russell was the focus of attention after winning the Nobel Prize in 1950. Both
Russell and Toynbee proceeded from the assumption that a crisis prevailed in Western culture and were concerned with questions about the roles that Christianity and the Enlightenment project played in its history
and future. But their interpretations of history, their analyses of the present and their decrees about the future differed radically.
In the years following the war, Toynbee travelled the world with the
promise of the potential advent of world peace, a reconciliation between
the US and Soviet superpowers. One condition for peace, according to
· 232 ·
Toynbee, was that Western culture, whose decline he prophesied, had
to once again awaken its Christian origins. Only a Christian revelation
could save Western culture from the same fate that befell every previous civilization. Toynbee operated from an interpretation of history in
which the Enlightenment project, from which Tingsten derived his authority, was presented as a relative, transitory stage in history. He had also identified de-Christianisation as one of the causes of the current crisis. Tingsten criticised Toynbee heavily in a series of attacks on Christianity during the same period. He countered Toynbee’s promises of peace
and reconciliation under the aegis of religion with promises of a reconciliation following the ideas of 1789. Tingsten’s historical narrative of a
human project of liberation with its origins in the American and French
Revolutions, was set against Toynbee’s interpretation of history, in which
the de-Christianisation introduced with the Enlightenment was identified as one of the causes of the prevailing crisis.
Russell probably carried even greater cultural prestige than Toynbee,
and his visit to Sweden in conjunction with the awarding of the Nobel
Prize in 1950 had great symbolic value. The press reacted as though a new
Voltaire had come to Sweden, an advocate of reason in a time of unrest, a
liberal humanist and man of the Enlightenment, a spokesman for Western culture, when he arrived in Stockholm in December, 1950. Toynbee’s
historical narrative criticised the Enlightenment; Russell’s embraced it.
The history Russell presented in numerous works at the time was a history about the struggle between freedom and tyranny, between sense and
superstition. The way out of the prevailing crisis in Western culture lay
not, as with Toynbee, in a Christian awakening, but rather in the promises of freedom and reason found in liberal democracy (combined with
Western collaboration on defence), an interpretation of history, the present and the future that resembled Tingsten’s.
Also highlighted in the dissertation are a number of similarities between Tingsten and Francis Fukuyama. The two share a focus on the
· 233 ·
i­mportance of ideas and ideals in history, in other words, an approach to
history that has a clear ideological slant. Fukuyama held a view of history as a struggle between ideas, that resembles Tingsten’s. The perceived
victory of liberal democracy in 1989 meant, according to Fukuyama, an
end of history in the sense of a victory for the ideas of the French Revolution – or more concretely, the realisation of liberty and equality in the
institutions of the modern liberal state. Given these similarities, there is
also an important difference between Tingsten and Fukuyama to be noted, that is, their relation to Hegel. Whereas Tingsten identified Hegel
as the great philosopher of the modern dictatorship, Fukuyama instead
used Hegel to give liberal democracy its legitimacy. Given this disparity,
I examine Tingsten’s relation to Hegel on several levels.
Given Tingsten’s self-image as a radical anti-Hegelian, I demonstrate that there is less distance between Hegel and Tingsten than is usually
supposed and that the contradictions are not absolute in nature, compared
to the impression one might get on first reading. Rather, the aim here is
to show that it is a question of partly overlapping positions in a common
sphere. It may be noted that they share an understanding of history that
is similarly coloured by ideals, one in which liberty is considered the fundamental principle of history. It may likewise be noted that the two share
an enthusiasm for the ideas of 1789 and the assumption that the French
Revolution was a critical and defining historical event. The two formulate a similar interpretation of history in which the “West” constitutes the
given particular centre in a narrative which at the same time raises universal claims.
One possibility is to see these tensions as a series of contradictions, to
let the results of the dissertation stand by concluding that Tingsten was
wrong, that he contradicted himself on numerous occasions, that he formulated a theory about the philosophy of history that was not consistent. I would instead argue that Tingsten’s anti-historicist interpretation
of history can be understood through Friedrich Nietzsche’s categories of
· 234 ·
“critical” and “monumental” history. Nietzsche’s categories demonstrate
that Tingsten’s (as well as Popper’s, for instance) critique of history is itself one particular form of an expression of the use of history among other­s
– history placed in the service of life, ethics and politics – as much as it is
a collection of epistemological doctrines about the methodological problems of history.
In other words, Tingsten’s use of history had both critical and monumental features during the time in question. A desire to discard the burden of tradition by using history that both critiques and censors is intertwined with a desire to create something on a grand scale in connection
with an alternative, positive heritage. The study provides numerous examples of Tingsten’s critical reading of history. This found expression in
his extensive critique of tradition, in his critique of various Christian philosophers of history, and in his clashes with idealistic, conservative and
pro-German philosophers of history.
Yet, conversely, there was a germ of an interpretation of history that
grew to become increasingly monumental as Tingsten’s own power and
influence grew in the post-war period. His interpretation of history
b­ecame ever more monumental in nature as the ideals he had promoted
seemed headed for victory. Tingsten’s critique of ideology started out as
an essentially critical project, as the destruction of a host of competing
political-philosophical alternatives and stifling traditions. But this destruction cleared the way for the erection of a new historical monument,
one associated with a new tradition that instilled new norms and inspired a political struggle.
· 235 ·
SLU TOR D
E
tt avhandlingsarbete är till stora delar ensamt, slitsamt,
dammigt och enformigt. Inte desto mindre är det också väsentligen en social process. Många är de vänner och kollegor i och utanför akademin som på ett eller annat sätt bidragit till
denna avhandlings tillkomst och gjort forskartillvaron ljusare, lättare
och mer stimulerande. Här kan bara ett fåtal namn nämnas, många
andra förblir onämnda.
Mitt allra största tack går till min handledare Bosse Holmqvist. Boss­e
tackas för ett handledarskap präglat av den lyckosamma kombinationen
av professionalism, gedigna ämneskunskaper och ett imponerande stort
personligt engagemang. Därtill har jag haft förmånen att ha Torbjörn
Gustafsson-Chorell som biträdande handledare. Torbjörn har bidragit
med en lång rad kritiska läsningar och framför allt med viktig historiefilosofisk kompetens.
Jonas Hansson var opponent på slutseminariet och gjorde en initierad läsning av hela manuset och kom med en rad betydelsefulla synpunkter inför det viktiga slutskrivandet. Därtill bidrog en lång rad seminariedeltagare med värdefulla kommentarer – ett stort kollektivt tack till er
alla! Vidare har Rebecka Lettevall, Anders Burman, Johan Eellend och
Bernt Skovdahl läst och kommit med kritik på hela eller delar av avhandlingstexten. Elisabeth Mansén har genom sina många engagerade
l­äsningar i slutfasen lyft texten som helhet avsevärt. Elisabeth har ocks­å
liksom Solveig Jülich i ett sent skede kommit med ett antal avgörande
förbättringsförslag på avhandlingens inledning och avslutning. Ett speciellt tack riktas också till Tobias Dahlkvist som både gjorde en gedigen
korrekturläsning av hela texten, och även kom med en rad viktiga inne-
· 236 ·
hållsliga synpunkter i slutskedet. Susan Long tackas för hjälp med den
engelska sammanfattningen och Adam, Patrik och Johan på förlaget för
ett gott samarbete.
Vidare riktas ett stort kollektivt tack till det högre idéhistoriska seminariet på Stockholms universitet, som under Bo Lindbergs, Thomas H.
Bro­bjers och Elisabeth Manséns ledning varit en stimulerande intellektuell miljö att vistas i. Bland mina kollegor på Stockholms universitet och
Södertörns högskola vill jag speciellt tacka Johan Eellend, Anders Burman, Emma Isaksson, Niclas Järvklo, Soveig Jülich och Andrea­s Hellerstedt för stöd och inspiration. Ett speciellt tack riktas också till Hans
Ruin som en gång under mina tidiga studieår väckte det intresse för historiens problem som varit drivkraften bakom själva avhandlingsprojektet. Till Bo Lindberg riktas ett särskilt tack för uppmuntran och intresse i avhandlingsskrivandets inledningsskede. Ett stort tack riktas också
till personalen på KB:s och UUB:s handskriftavdelningar, Stockholms
universitetsbibliotek, samt personalen på Sigtunastiftelsens arkiv för all
hjälp i stort och smått. Anders Karitz stiftelse och Åke Wibergs stiftelse tackas för de generösa ekonomiska bidrag som möjliggjort avhandlingens tryckning.
Arne, Enel och Mirja Melberg tackas för läsning, uppmuntran och a­lla
former av stöd genom åren. Ett speciellt varmt tack för allt stöd och kärlek går till Agnes Ers som följt mig genom hela denna arbetsprocess
och även bidragit med viktiga förbättringsförslag i slutskedet. The Styl­e
Councils ”My Ever Changing Moods”, The Tough Alliances ”A New
Chance” och First Floor Powers ”Happy Endings” har tillsammans utgjort avhandlingens musikaliska ledmotiv. Boken tillägnas Axel Ers och
Sonja Ers.
· 237 ·
Andrus Ers
NOTER
Inled n in g
1
Friedrich Nietzsche, ”Om historiens nytta och skada för livet”, i Samlade skrifter, bd. 2 (Stock-
2
Francis Fukuyama, ”The End of History?”, i The National Interest (nr 16: 1989), s. 3–18.
3
holm/Stehag 2005), s. 95.
John Lukacs, The Last European War (London 1976), s. 282–289; Eric Hobsbawm, Ytterligheternas
tidsålder (Stockholm 1997), passim, spec. s. 22f.
4 Se till exempel W. Warren Wagar, Good Tidings (Bloomington/London 1972), passim, spec. kapi-
tel 10, 11 och 14.; Lukacs 1976, spec. del II, avsnitt III och VI; Hobsbawm 1997, passim, spec. s. 22f;
5
Tony Judt, Postwar (New York 2005), passim, spec. kapitel VII.
Nietzsche 2005, s. 90ff.
6 Se t.ex. Bernt Skovdahl, Tingsten, totalitarismen och ideologierna (Stockholm/Stehag 1992), s. 335f,
och Bernt Skovdahl, ”Den stora framstegskapplöpningen”, i Framstegets arvtagare (Stockholm
1998), s. 158f. Se även Herbert Tingsten, Mitt liv. Mellan trettio och femtio (Stockholm 1962), s.
125 och Mitt liv. Tidningen 1946–52 (Stockholm 1963), s. 199. Utöver den gemensamma utgångs-
punkten i samhällstänkandet (Popper i samhällsfilosofin, Aron i sociologin och Tingsten i statsvetenskapen) var Aron liksom Tingsten en av sitt lands ledande publicister (Aron i konserva-
tiva Le Figaro 1947–1977, Tingsten i liberala Dagens Nyheter 1946–1959). Vidare kan tron på soci-
alismen under mellankrigstiden, de explicita ställningstagandena mot nazismen under kriget, de
lika starka ställningstagandena för USA och västalliansen mot Sovjet efter kriget, bekännelserna
till en progressiv och reformistisk socialliberalism associerad med vetenskap och rationalism vid
krigsslutet, en praktisk och teoretisk anti-kommunism, där identifierandet av en marxsk/hegelsk
historiefilosofi som kommunismens och fascismens gemensamma historisk-andliga ursprung var
centralt, och anspråken på att ställa den egna filosofin i demokratins och humanismens tjänst –
Tingsten i Idékritik (1941), Popper i The Open Society and Its Enemies (1944) och Raymond Aron i
till exempel i studierna över tysk sociologi 1937 och L’Opium des intellectuelles (1955) – framhållas.
7
Om Karl Popper se Malachi Haim Hacohen, Karl Popper (Cambridge 2000), spec. kap 3, kap.
8
Russells politiska sympatier skiftade ständigt, men under åren efter kriget hade han intagit en
9–10, och s. 534ff. Om Aron, se Robert Colquhoun, Raymond Aron, vol. 1 (London 1986), spec.
kap. 8, 9 och 20, samt s. 32 och s. 47.
starkt antisovjetisk ställning och för ett västligt försvarssamarbete som en förutsättning för den
västerländska kulturens överlevnad. Under dessa år formulerade Russell också vad man skulle
kunna kalla en liberal historieuppfattning som liknade Tingstens och Poppers: historien som en
kamp mellan frihet och despoti, mellan förnuft och vidskepelse; utpekandet av de enskilda individerna som historiens subjekt, och avvisandet av all teleologi och alla krafter i historien utanför
de enskilda människorna. Croce hade utmärkt sig genom sitt motstånd mot fascismen, och även
· 238 ·
om hans historism låg mycket långt från Russells analytiska filosofi, fanns här en tydlig bekännelse till friheten som historiens högsta värde. Han hade fungerat som något av ”det borgerliga
Italiens liberala samvete”, och efter kriget hade han ingått i den första demokratiska regeringen
efter Mussolini. Frågan om historiens mening hade alltid varit central i Croces filosofi, och under
krigsåren hade just frågan om historien och friheten i skuggan av fascismen fått en speciellt central plats i Croces tänkande. Congress for cultural freedom visade sig senare – via Ford Founda-
tion – vara finansierad av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Om Congress for cultural
freedom, se Colquhoun 1986, s. 453ff, Skovdahl 1992, s. 396, och Svante Nordin, Ingemar Hedenius
(Stockholm 2004), s. 307f. Om Croce, se Wagar 1972, s. 184, och Svante Nordin, Filosofins historia
(Lund 1995), s. 538ff. Om Bertrand Russell, se Ray Monk, Bertrand Russell (London 2000), spec.
kapitel 9, och s. 298ff.
9 Annie Cohen-Solal, Sartre – ett liv (Stockholm 1987), s. 289ff; Arne Grön, ”Merleau-Ponty:
Kroppslighet och historia”, i Vår tids filosofi (Stockholm 1987), s. 335ff; Colquhoun 1986, kapitel 15;
Michael Azar, Frihet, jämlikhet, brodermord (Stockholm/Stehag 2001), s. 177ff. Se även Eva Lundgren-Gothlin, Kön och existens (Göteborg 1991) och Michael Azar, Sartres krig (Stockholm/Ste-
hag 2004). Utifrån den gemensamma utgångspunkten i tidskriften Les temps modernes 1945 valde
Aron liberalismen och västmakterna, medan Sartre och Merleau-Ponty sökte en försoning mellan marxism och existentialism, en syntes mellan marxismens historiska perspektiv och existentialismens frihetsfilosofi. Men medan Merleau-Ponty liksom Camus allt mer kom att distansera sig från Sovjet såväl som från marxismen, rörde sig Sartre i motsatt riktning. Idéhistori-
kern Michael Azar har behandlat Albert Camus, Frantz Fanons och Jean Paul Sartres relation
till upplysningsprojektet, deras brottning med historien, nuet, framtiden, och människans frihet
under samma tid. Eva Lundgren-Gothlin har gjort en intressant analys av Simone de Beauvoirs
historiefilosofi, där framför allt dess originalitet gentemot Sartres synliggörs, där kvinnan från
Pythagoras och framåt fått fungera som historiens andra, glömda, bortdefinierade, i skuggan av
ett manligt upplysningsprojekt. En – låt vara mer långsökt – parallell kunde göras till Max Horkheimer och Theodor Adorno. Horkheimer och Adorno arbetade i exil i Los Angeles med de texter som 1944–1947 kom att publiceras som Upplysningens dialektik, som kan läsas i ljuset av dessa
kris- och krigserfarenheter. Här formulerades en radikal kritik av själva upplysningsprojektet, där
frågan om människans frihet i förhållande till historien och moderniteten var central, även om
en liberal rationalism av Poppers eller Tingstens typ mycket väl kan ses som själva objektet för
Horkheimer/Adornos upplysningskritik.
10 Se till exempel Alf W. Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget (Stockholm 1995), s. 140–
142; Ola Sigurdson, Den lyckliga filosofin (Stockholm/Stehag 2000), s. 80f, s. 90f, s. 110, och Ulf
Zander, Fornstora dagar, moderna tider (Lund 2001), s. 322. Se även Tore Frängsmyr, Svensk idéhis­
toria, vol. 2 (Stockholm 2000), s. 236ff.
11 Tingsten 1962, s. 314; Bernt Skovdahl och Ola Sigurdson ansluter sig till denna karaktäristik; att
det handlade om ett erkännande i efterhand av ett bakomliggande känsloläge, att sökandet efter
historisk mening för Tingsten låg på ett livsåskådningsmässigt, motivationspsykologiskt plan,
att det svarade mot ett privat behov av mening i svåra tider, samtidigt som han offentligt rasade
mot all antiintellektualism och tro på mening i historien. I min undersökning visar jag tvärtom
att bruket av historien i politiska såväl som existentiella syften var en explicit närvarande och
väsentlig del av Tingstens ”offentliga” argumentation under denna tid, och inte något undangömt
· 239 ·
bakom den officiella kritiken av alla former av historiefilosofi. Se Skovdahl 1992, s. 366f, s. 417;
Sigurdson 2000, s. 110.
12 Även om tidigare forskning inte systematiskt undersökt den tematik som ska studeras i denna
avhandling, har flera studier påvisat andra spänningar, motsägelser och dubbelheter i Tingstens
liv och verk. Tingsten uppehåller sig till att börja med själv i memoarerna kring en uppsättning
sådana spänningar i den egna livshållningen; mellan nihilismen och behovet av illusioner, myter
och tro, mellan politisk passion och aktivism, och längtan efter lugn och försoning. Johan Lundborg har framhållit Tingsten som ateisten som samtidigt sökte en tro, Bernt Skovdahl och Ola
Sigurdson har framhållit ideologikritikern Tingstens tro på demokratin som social myt, Svante
Nordin har ställt den offentligt proklamerade rationalismen mot de privata tvivlen, Alf W.
Johansson diskuterar spänningen mellan Tingstens självbild som ointresserad av makt, och hans
faktiska maktutövning och dominerande ställning. Svante Nordin, Från Hägerström till Hedenius
(Lund 1983), s. 191; Johan Lundborg, Ideologiernas och religionernas död (Lund 1991), s. 166ff; Skov-
dahl 1992, s. 417; Johansson 1995, s. 17ff; Sigurdson 2000, s. 105ff.
13 Se Herbert Tingsten, ”Thomas Mann som radikal demokrat”, i DN 4/10 1947. Se även Herbert
Tingsten, ”Tankeförvirring: Albert Camus”, i DN 13/5 1953.
14 Herbert Tingsten, ”Filosofen Nasser”, i DN 12/7 1959.
15 För en intressant diskussion kring idéhistoria och begreppshistoria, se Mats Persson, ”Idéhistoria
och begreppshistoria”, i Trygghet och äventyr (Stockholm 2005), s. 14–34. Kosellecks bergreppshis-
toria framstår här inte så mycket som en fix ”metod”, som en samling läsnycklar, historiska reflexioner och fördjupade teoretiska perspektiv. Tvärtom har Koselleck genom sitt författarskap åter-
kommande skiftat perspektiv, frågeställningar och fokus, även om den grundläggande tematiken
är lätt att känna igen. Det begreppshistoriska angreppssättet kan då framför allt förse idéhistori-
kern med nya användbara begrepp, öppna upp för nya frågeställningar och frilägga nya betydelseskikt i det studerade materialet, och det är i denna mening jag använder mig av dessa perspektiv.
16 Se speciellt uppsatserna ”’Nya tiden’. Till de moderna rörelsebegreppens semantik”, ”’Erfarenhetsrum’ och ’förväntningshorisont’”, samt Helge Jordheims klargörande förord i Reinhart Koselleck,
Erfarenhet, tid och historia (Göteborg 2004), s. 11ff. Se också ”The temporalization of utopia” i The
Practice of Conceptual History (Stanford 2002). För en utmärkt introduktion och analys av Kosellecks tänkande och dess relation till Michel Foucaults diskursanalys och Quentin Skinners talhandlingsteori, se Helge Jordheim, Läsningens vetenskap (Uddevalla 2003).
17 Begreppet ”revolution” utgör en intressant parallell till demokratibegreppet. ”Revolution” hade
före 1789 betecknat övergången från ett statsskick till ett annat men blev efter 1789 ett sätt att
sätta ord på en rad ojämförliga och omstörtande samtida erfarenheter, och kom att associeras
med en tvingande och allomfattande utveckling, med en linjär historisk rörelse mot ett norme-
rande framtida politiskt mål. Där till exempel begreppet ”revolution” tidigare hade åsyftat över-
gången från ett statsskick till ett annat i ett i grunden naturligt cykliskt förlopp, där ett begränsat
antal givna statsskick avlöser varandra i ett evigt kretslopp, fick det med den franska revolutionen
1789 en helt annan temporal innebörd, och därmed också en annan och tydligare politisk laddning. Från och med 1789 fick revolutionsbegreppet en irreversibel karaktär med starka förväntningar och framtida målsättningar knutna till sig. Se t.ex. Reinhart Koselleck, ”Den nya tidens
revolutionsbegrepp”, s. 87–108, och ”’Erfarenhetsrum’ och ’förväntningshorisont’. Två historiska
kategorier”, i Koselleck 2004, s. 191ff.
· 240 ·
18 Den historiefilosofiska diskussionen om historia som berättelse (narrativ, stora berättelser, etc.)
såväl som om historiebruk och historiografi är mycket omfattande. Jag reser inga anspråk på
att greppa denna i hela dess vidd. Min historieförståelse lånar mycket från en mer övergri-
pande diskussion med tänkare som Reinhart Koselleck, Jörn Rüsen och Paul Ricoeur, utan att
göra anspråk på att ”tillämpa” någon speciell teoretiker. (I detta sammanhang kan också näm-
nas ett ständigt växande och heterogent intresse både för historiografi, berättelser och historiebruk bland svenska historiker, vilket nämns under forskningsläge nedan.) Trots alla olikheter i
övrigt finns här en ofta men inte alltid öppet erkänd gemensam bakomliggande utgångspunkt i
Friedrich Nietzsches andra otidsenliga betraktelse. Här kan till exempel ett antropologiskt perspektiv framhållas; antagandet att all historieanvändning och all historieskrivning grundar sig i
ett mer grundläggande mänskligt varamodus, att historia svarar mot ett grundläggande behov av
orientering i världen, som i sig springer ur det mänskliga medvetandets tidsliga karaktär; ur förmågan att minnas och skapa förväntningar (och att glömma!) för att kunna tolka och handla. I
detta ligger också kritiken av en historievetenskap som på ett enkelt sätt identifierar historien
som ’det förflutna’, en objektiverande och ensidigt dåtidsorienterad historieuppfattning. I detta
ligger i sin tur Nietzsches insisterande på behovet av mått, begränsade horisonter, för historien;
att historien alltid måste vara historien om något, för att kunna stå i livets tjänst. Se Nietzsche
2005, spec. s. 84ff, 90ff, s. 100f. Jfr Koselleck 2004, s. 171, s. 175; Jörn Rüsen, Berättande och förnuft
(Göteborg 2004), s. 50. s. 61ff, s. 100–107, och Martin Wiklunds mycket klargörande presentation
av Rüsens historietänkande i I det modernas landskap (Stockholm/Stehag 2006), s. 61–73. Se även
Paul Ricoeur, Minne, historia, glömska (Göteborg 2005), spec. s. 195–233, s. 367ff, s. 458ff.
19 Det finns en omfattande svensk forskning på temat ”historiebruk”, som betonar olika aspekter av det
faktum att historia används i olika syften, att historieanvändning är en del av ett aktivt meningsskapande, som går utöver det rena förmedlandet av förflutna händelser. Här kan några olika riktningar
nämnas; historia som identitetsskapande, historia som historieförmedling och som lärandeform,
historia som kulturarv, och som maktresurs. Jag har här valt att istället tala om historieanvändning,
eftersom den svenska användningen av termen historiebruk allt mer kommit att förknippas med
forskningsinriktningar – kulturarv, historieförmedling och historiedidaktik – med en annan karaktär
än den i denna undersökning. Den som vill fördjupa sig i temat historiebruk i svensk forskning kan
till exempel konsultera Peter Aronsson, Historiebruk (Lund 2004), eller Zander 2001.
20 Immanuel Kant, ”Huruvida människosläktet befinner sig på ständigt framåtskridande mot det
bättre”, i Res Publica (nr 14: 1989), s. 77–93; ”historiskt tecken”, s. 83; Se även Carl Göran Heidegrens
kommentar i samma nummer, s. 93–94.
21 Michel Foucault, Vetandets arkeologi (Lund 2002), s. 26.
22 Se Jordheim 2003, s. 168; Persson 2005, s. 18f. Jfr. Reinhart Koselleck, ”Begriffsgeschichte and
social history” i Futures Past (New York 2004), s. 75–92.
23 De uppsatser som har varit av störst betydelse för denna undersökning är Reinhart Koselleck,
”’Erfarenhetsrum’ och ’förväntningshorisont’. Två historiska kategorier” i Koselleck 2004, och
Reinhart Koselleck, ”Crisis”, i Journal of the History of Ideas, vol. 67, (nr 2: 2006); ”The tempo-
ralization of utopia”, ”’Progress’ and ’decline’. An appendix to the history of two concepts”, och
”Some questions regarding the conceptual history of ’crisis’” i Koselleck 2002.
24 Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden (Stockholm 1999), s. 7, s. 18ff, s. 517ff; Koselleck 2004,
s. 133–163.
· 241 ·
25 Se vidare Herbert och Gerd Tingstens samling, L: 207: 17 & 19, Kungliga biblioteket, och Dagens
Nyheters textarkiv, Dagens Nyheter, ”Tingsten, Herbert”.
26 Formellt identifierbara argument och bakomliggande personliga motiv står i fokus i Lundborgs
studier, snarare än frågan om kontext eller genes. Texter från t.ex. 1933, 1958 och 1964 läses som
uttryck för samma tingstenska ”metod” eller bakomliggande principiella ståndpunkter. Se Lundborg 1991, s. 10f, s. 52ff, s. 147ff. Johan Lundborg, När ateismen erövrade Sverige (Nora 2002), s.
32–51, s. 176, s. 297ff.
27 Se t.ex. Skovdahl 1992, s. 13ff, s. 87–169, s. 322–338, s. 359f. Skovdahls långa analys av Tingstens kritik av Hägerströms socialfilosofiska uppsatser är ett bra exempel på Skovdahls egen idékritik, där
graden ”av precision i Tingstens detaljerade kritik mot Hägerström visar sig helt enkelt vara så
låg”, att Skovdahl måste ”bygga upp en egen bild av Hägerströms tankevärld”, för att vederlägga
Tingsten. Skovdahl för också en omfattande diskussion om olika tidigare tolkningar; om mot-
sättningarna mellan Nordins och Källströms tolkningar av Tingstens tolkning av Hägerströms
tolkning av Marx, och så vidare. Denna analys är på så vis kanske det bästa exemplet på Skovdahls egen metod, ”den kraftigt expanderande närläsningen”. Ett annat exempel är den långa
analysen av Karl Poppers kritik av Karl Mannheims kunskapssociologi. Tingsten är egentligen
mycket kortfattad både om Mannheim och om Popper. Men Skovdahl försöker istället att indirekt komma åt en principiell nivå (motsättningen mellan sociologism och rationell idéanalys) i
Tingstens idékritik genom att göra en mycket omfattande jämförelse mellan Popper och Mannheim, och en diskussion av Poppers kritik av kunskapssociologin, där även tänkare som Gunnar
Myrdal, Georges Sorel och Raymond Aron dras in.
28 Nordin 1984, s. 187f; Lundborg 1991, s. 184; Johansson 1995, s. 21. s. 68; Skovdahl 1998, s. 158f;
Nordin 2004, s. 93, s. 128, s. 137ff, s. 297ff. Jfr. Tingsten 1963, s. 74.
29 Svante Nordin, Fredrik Böök (Stockholm 1994), s. 184.
K api t el 1 – Vä st er la n d et , kr is e n o c h 1 7 89 å r s i dé e r
1
Litteraturen över detta ämne är mycket omfattande. För en god översikt över forskningsläget,
se Bernt Skovdahl, Framstegstankens förfall? (Stockholm/Stehag 1996), speciellt kapitel 3. För en
övergripande analys av detta kristema åren 1914–1945, och speciellt krisen för framstegstanken, se
W. Warren Wagar, Good Tidings (Bloomington/London 1972), s. 145–235. Jfr Sidney Pollard, The
Idea of Progress (Harmondsworth 1971), s. 104f, 150f. Se även mer översiktliga verk som James A.
Winders, European Culture Since 1848 (Basingstoke 2001), s. 117ff, och Roland N. Stromberg, Euro­
pean Intellectual History Since 1789, 6 uppl. (Englewood NJ 1996), kap. 7–9 och Tore Frängsmyr,
Svensk idéhistoria, del II (Stockholm 2000), s. 207ff. Se även Robert Nisbet, History of the Idea of
Progress (New York 1980), som tonar ner kristemat och förlägger den verkliga krisen till 1960- och
1970-talen. För en mer allmän kulturkristematik, se John Lukacs, The Last European War (London
1976), s. 282–326, och Eric Hobsbawm, Ytterligheternas tidsålder (Stockholm 1997), passim, spec. s.
22f, s. 133ff. Se även Jonas Hansson, Humanismens kris (Stockholm/Stehag 1999), sid 16ff, s. 159–205,
s. 211ff, där analysen av humanismens kris står i centrum. I Sigtunastiftelsens klipparkiv, arkivet D1.
”Kulturanalys” finns ett stort antal artiklar ur dagspressen under den aktuella perioden 1939–1945
· 242 ·
som behandlar det kristema som är aktuellt här i dess olika varianter: Västerlandets kris, den allmänna kulturkrisen, krisen för framstegstanken, demokratins och liberalismens kris, mass-samhället, standardiseringen, nivelleringen, traditionens kris, kristendomens kris, samt de ständigt
återkommande historiska parallellerna som främst den franska revolutionen men även t.ex. tan-
kefigurer som Aten/Sparta och ’Hebréer/Hellener’, och som är aktuella i denna undersökning. En
första genomgång av detta arkiv förstärker bilden av dessa teman som ’tidstypiska’, en del av tidens
rådande diskurs. Bland de dominerande skribenterna kan nämnas Alf Ahlberg, Manfred Björk-
quist, Harry Blomberg, Gunnar Brandell, Henrik Cornell, Per Engdahl, Carl-Gustaf Hildebrand,
Örjan Lindberger, Ivan Oljelund, Sven Ulrik Palme, Hans Ruin, Sven Stolpe, och Elin Wägner.
2
3
En systematisk genomgång av detta arkiv i dess helhet är en angelägen idéhistorisk uppgift.
Lukacs 1976, s. 286–308.
Hobsbawm 1997, s. 170ff; Lukacs, 1976, s. 283–308. Om den svenska självbilden, se Alf W. Johansson, Per Albin och kriget (Stockholm 1984), s. 27ff, s. 57ff, Johansson 1997, s. 148ff, och Johan Öst-
ling, ”Småstatsrealismens sensmoral. Svenska berättelser om andra världskriget”, i Historieforsk­
ning på nya vägar (Lund 2006), s. 163–179.
4 Se t.ex. Lukacs 1976, s. 288ff; Werner Schmidt, C-H Hermansson (Stockholm 2005), s. 63ff. Alf
Ahlberg kunde till exempel – kanske i ljuset av Englands seger i luftkriget vintern 1940/1941 –
i två DN-artiklar i mars 1941 tala om en nyordning som inte nödvändigtvis innebar ett Europa
dominerat av Tyskland. Utgångspunkten var att en återvändo till ett gammalt Europa efter kri-
get var otänkbar. Alternativet till ett Europa dominerat av tyska lydstater, som på sikt skulle innebära en ”Västerlandets undergång” var istället ett Europas förenta stater efter amerikansk före-
bild. Även här fungerade parallellerna till 1800-talet, och speciellt kopplingen Napoleon/Hitler
som lärande exempel, som kunde inge Ahlberg ett visst hopp: Napoleonkrigen hade visserligen
kortsiktigt inneburit en återgång till Europas politiska karta före 1789, men Napoleon hade därmed själv sått fröet till sitt nederlag, genom den växande nationalism som erövringarna sporrat
till bland de underkuvade folken. Se Alf Ahlberg, ”Europa efter kriget. Tyska alternativ”, i DN
5
14/3 1941; ”Europa efter kriget. Europas förenta stater”, i DN 15/3 1941.
Lukacs 1976, s. 287f.
6 Herbert Tingsten, ”Problem i svensk demokrati IV. Några framtidslinjer”, i Tiden (nr 5: 1941b),
s. 285–292. Citat, s. 285. Uppsatsen ingick senare samma år i samlingen Problem i svensk demokrati.
Tidens skriftserie nr. 2, (Stockholm 1941).
7
Herbert Tingsten, ”1789–1940. En idéhistorisk återblick”, i Tiden (nr 9: 1940a), s. 525–537. Jfr Her-
8
Svante Nordin, Ingemar Hedenius (Stockholm 2004), s. 137, s. 282.
bert Tingsten, ”1789–1940. En idéhistorisk återblick”, i Idékritik (Stockholm 1941a), s. 227–248.
9 Johansson 1984, s. 62, s. 81ff, s. 91.
10 Johansson 1984, s. 177.
11 Sverker Oredsson, Lunds universitet under andra världskriget (Lund 1996), s. 26ff. Forskningen
om Sveriges relation till Tyskland under det andra världskriget är omfattande. För en god över-
sikt rekommenderas Sweden’s Relations with Nazism, Nazi Germany and the Holocaust (Stockholm
2003). Se speciellt Jonas Hansson, ”Sweden and Nazism”, s. 137–195 och Svante Nordin, ”Litterature on Sweden and Nazi Germany”, s. 250–256.
12 Georg Landberg, ”Den stora franska revolutionen – ett hundrafemtioårsminne.”, i Vår lösen
(nr 6: 1939), s. 250–255.
· 243 ·
13 Karl-Gustaf Hildebrand, ”Kristet framtidshopp.”, i Vår lösen (nr 8: 1939), s. 317–330. Citat, s. 328.
14 ”Vårt läge.”, osign. ledare i Vår lösen (nr 1: 1940), s. 1–3. Citat, s. 2.
15 Reinhart Koselleck uppmärksammar denna eskatologiska variant av krisbegreppet i uppsatsen
”Some questions regarding the conceptual history of ’crisis’” i The Practice of Conceptual History
(Stanford 2002), s. 236–247.
16 Anders Nygren, ”Kyrkans frihet.”, i Vår lösen (nr 2: 1938), s. 54–57. Citat, s. 55.
17 John Cullberg, ”Jesus Kristus – samhällslivets Herre.”, i Vår lösen (nr 10: 1938), s. 523–529. Citat,
s. 524f.
18 John Cullberg, ”Kristendomen inför samhällsfrågorna”, i Svensk tidskrift (1939), s. 435–444. Citat,
s. 441f. Jfr John Cullberg, Kyrkan och tiden (Stockholm 1940a), s. 111.
19 Manfred Björkquist, Gudstron och världskrisen (Stockholm 1939), s. 7. Flera av uppsatserna hade
publicerats tidigare i Vår lösen under åren 1938–39.
20 Björkquist 1939, s. 57ff; Cullberg, 1940a, s. 15ff; John Cullberg, Herdabrev till Västerås stift (Stock-
holm 1940b), s. 19f; Gustaf Aulén, Passionstid 1940 (Stockholm 1940), s. 36f. Se även Alf Ahlberg,
”Maktfilosofi och värdenihilism” i Varför svenska folket reagerar (Stockholm 1941a), s. 154.
21 Se t.ex. Nygren 1938, s. 54–57; Björkquist 1939, passim; Cullberg, 1938, s. 525f; Cullberg 1939, s. 441f;
Cullberg 1940a, s. 15ff; Cullberg 1940b, s. 19f; Aulén 1940, s. 36f; Hildebrand 1939, s. 317–330; Alf
Ahlberg, Humanismens kris (Stockholm 1943), s. 3–15.
22 Tomas Forser, Bööks 30-tal (Stockholm 1976), s. 153ff; Svante Nordin, Fredrik Böök (Stockholm
1994), s. 321ff; Se även Oredsson 1996, s. 88ff.
23 Om talet hade publicerats låt oss säga 1944 hade det alltså fått en delvis annan innebörd; talet om
underkastelse inför en kommande segrare hade då inneburit en underkastelse under västmakterna eller Sovjetunionen. Men just detta visar också att Böök i det rådande läget hösten 1940
måste ha hållit en tysk seger för sannolik, och talet som en förberedelse för detta. I en situation
där en västlig seger verkat trolig hade Bööks profetiska tal om tidens övergående idéer tett sig
motsägelsefulla.
24 Fredrik Böök, ”Tal vid Tegnér-festen i Lund.”, i SvD 5/10 1940. Böök framställer det hela som en
retorisk fråga, men hela talets struktur rymmer ett antagande om att detta är fallet: ”Ja, kanhända
har vi hunnit fram till en vändpunkt, kanhända befinner vi oss mitt i en världshistorisk kris.” Om
denna typ av historiserande krisbegrepp, se Koselleck 2002, s. 236ff.
25 Böök, SvD 5/10 1940.
26 Böök, SvD 5/10 1940.
27 Böök, SvD 5/10 1940.
28 Böök, SvD 5/10 1940. Bööks kursiv.
29 Nordin 1994, s. 324ff.
30 Fredrik Böök, ”Historiefilosofi”, i SvD 25/10 1940. Jfr Nordin 1994, s. 323.
31 Fredrik Böök, Tyskt väsen och svensk lösen (Lund 1940), passim, s. 19ff, s. 51.
32 Nordin 1994, s. 324.
33 Tingsten 1940a, s. 527f, s. 531f, s. 537.
34 Tingsten 1940a, s. 525–537.
35 Tingsten 1940a, s. 527ff, s. 531f, s. 537. Mina kursiver.
36 Tingsten 1940a, s. 526.
37 Tingsten, 1940, s. 527f, s. 529f. I denna försoningstanke låg också ett antagande om försoningens
· 244 ·
stadium som ett politikens slut i en allomfattad värdegemenskap, ett gemensamt sätt att se. Konservatismen och socialismen framställdes som båda som reaktioner på ”den liberala upplysningsläran”. Tingsten framhöll konservativa reaktioner som mot upplysningens anspråk på universa-
lism och en övergripande mänsklig enhet ställde nationerna och deras partikulära särdrag, och ett
försvar för de mänskliga institutioner som den revolutionära upplysningsfilosofin sett som hin-
der för denna utveckling. Och vidare: marxismen som en kritik av den klassiska ekonomiska liberalismen och dess konsekvenser i form av social misär och politiska motsättningar mellan bour-
geoisin och proletariatet. Vad som är speciellt intressant här är hur Tingsten skrev in konservatismen och socialismen i detta mer övergripande frigörelse-, och försoningsprojekt: efter en tid av
ideologiska strider tog enligt Tingsten en ny grundläggande värdegemenskap form i Västerlandet
under 1800-talet, där liberalismen utgjorde det givna centrumet, men där socialism och konservatism slipat av den ursprungliga liberalismen dess extremare inslag.
38 Tingsten 1940a, s. 530ff. Citat, s. 531, s. 532.
39 Tingsten 1940a, s. 532, s. 534. Jfr Böök, SvD 5/10 1940.
40 Tingsten, 1940a, s. 525, s. 532f.
41 Tingsten, 1940a, s. 533.
42 Tingsten, 1940a, s. 533f, s. 537.
43 Tingsten 1940a, s. 534. Citat, s. 537.
44 Tingsten 1940a, s. 536f.
45 Eli Heckscher, ”Västerlandet”. Anförande till Handelshögskolans recentiorer den 25 oktober 1939,
citerat ur Svensk tidskrift (1939), s. 576–587.
46 Ahlberg 1941a, s. 13. Jfr Kjell Krantz, Alf Ahlberg (Ludvika 1998), s. 455–487.
47 Ahlberg 1941a, s. 9–21.
48 Ahlberg 1941a, s. 154.
49 Alf Ahlbergs historiefilosofi skulle förtjäna en egen systematisk undersökning. Här finns ett
svårbestämt eklektiskt tänkande över historien som inbegriper allt från Augustinus till Nikolaj Berdjajev och Jacob Burckhardt. I det förord Ahlberg skrivit till nyöversättningen av his-
torikern Jacob Burckhardts (1818–1897) Världshistoriska betraktelser 1941 framhöll han den tröst
som de stora historiska perspektiven kunde bidra med i upprörda tider. Speciellt framhöll Ahl-
berg Burkhardts avslutande betraktelser över lyckans och olyckans skiftningar i världshistorien.
Burckhardts föreläsningar hade ursprungligen hållits 1868–1871, men de avslutande reflexionerna
över ”den kommande tidens historia” kunde tolkas som en profetia om 1900-talet. Vad vi enligt
Burckhardt stod inför var ”ett av de viktigaste kapitlen i människoandens historia”; den långa fredens bedräglighet, den begynnande upplösningen av den rådande politiska ordningen, den sociala rörligheten, bildningens och kommunikationernas utveckling, de annalkande kriserna. Mot
de enskilda folkens och individernas skiftande lycka ville Burckhardt ställa det stora perspek-
tiv som historien erbjöd. I en sådan tid frågade sig Burckhardt ”skulle det vara ett underbart skådespel, visserligen icke för samtida jordiska varelser, att följa hur människoanden, som svävar
över alla dessa företeelser och dock på samma gång är intimt förbunden med dem alla, skapar sig
en ny boning. Den som hade en aning härom, skulle fullständigt glömma lycka och olycka och
leva i idel längtan efter denna insikt”. Se Alf Ahlbergs förord i Jacob Burckhardt, Världshistoriska
betraktelser (Stockholm 1941), s. 7f, s. 173.
50 Alf Ahlberg, ”Opportunism och hjältedyrkan”, i Nordens frihet nr 33 (7/11 1940).
· 245 ·
51 Nordin 2004, s. 87f, s. 103–115.
52 Ingemar Hedenius, Om rätt och moral (Stockholm 1941), s. 137, s. 152f. Jfr Ingemar Hedenius,
”Rättsmedvetandet på glid”, i Tiden (nr 1: 1940), s. 12. Nordin diskuterar denna uppsats, som också
kom att ingå i Om rätt och moral, och dess tillkomsthistoria. Ursprungligen ska det ha varit Tidens
chefredaktör Torsten Gårdlund som argumenterat mot användningen av krisbegreppet för att
bestämma samtiden. Enligt Gårdlund implicerade ”kris” att världens människor skulle givit upp de
gamla rättsföreställningarna, vilket inte var fallet: antalet demokrater var större 1940 än 1910, och
om England vann kriget skulle rätten och demokratin också segra. Se Nordin 2004, s. 104.
53 Hedenius 1941, s. 144.
54 Hedenius 1941, s. 140ff, s. 149f.
55 Hedenius 1941, s. 152f.
56 I den installationsföreläsning Hedenius höll 1948 utvecklades tesen om historien som vetenskapen om det mest partikulära och individuella, i motsats till filosofin som tänktes som vetenskapen om det mest allmänna och generella. Detta sätt att ställa historia och filosofi mot varandra
som två vetenskapliga extremer kan också läsas som ett radikalt avståndstagande från alla former
av generaliserande historiefilosofier. Se Ingemar Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13 mars
1948”, i Ingemar och Astrid Hedenius samling, P98p, UUB. Se även ”Om praktisk filosofi”, i Fem
studier i praktisk filosofi (Uppsala 1964). Se vidare kapitel 5.
57 Hedenius 1941, s. 152.
58 Hedenius 1941, s. 153.
59 Elin Wägner, Väckarklocka (Stockholm 1941), s. 26–141. Jfr Boel Hackman, Elin Wägner (Stock-
holm 2005), s. 213ff och Katarina Leppänen, Rethinking Civilisation in a European Feminist Con­
text (Göteborg 2005), s. 35ff.
60 Kjell Östberg, 1968 när allting var i rörelse (Stockholm 2002), s. 131ff; Emma Isaksson, Kvinnokamp
(Stockholm 2007), s. 228ff, s. 238ff. Att den historiefilosofiska debatten runt Tingsten och Dagens
Nyheter vid den här tiden var en manligt kodad arena är knappast något uppseendeväckande eller
oväntat resultat av min undersökning, utan bekräftar i stort sett den bild som framkommit i tidigare
forskning. Avhandlingen skildrar en rad män som utifrån manligt dominerade kultur- och ledarsi-
dor debatterar manliga historiefilosofer i en västerländsk historia dominerad av män. Även den närliggande frågan om kön, genus och historiefilosofi är vad jag kunnat finna sparsamt behandlad i
svensk såväl som i internationell forskning. Här finns dock en rad trådar att nysta i. Simone de Beau-
voir ägnar t.ex. en del uppmärksamhet åt denna typ av frågeställningar i Det andra könet, bok. 1, del. 2.
de Beauvoir argumenterar här bland annat för att några av de grundläggande begrepp som strukturerar Hegels historiefilosofi (herre/slav, ande/natur, det allmänna/det partikulära, det andra medvetandet, erkännandet, etc.) i själva verket sätter ord på den historiska relationen mellan könen och – trots
att frågan inte var central i Hegels historiefilosofi – därmed rymmer en potential att avtäcka historien
just denna typ av innebörder, delvis mot Hegels egen historieskrivning. Se Simone de Beauvoir, Det
andra könet (Stockholm 2002), s. 15f, s. 100f, s. 301f, s. 500ff. En annan i Tingstens sammanhang när-
liggande författare och journalist är Barbro ”Bang” Alving. Alving ägnade inte ”historien” i konventionell mening något större intresse. Däremot skrev Alving historia i pågående presens i Dagens Nyheter
(i t.ex. Tyskland 1936, Finland 1939, Norge 1940, Indien 1948 och Ungern 1956), samtidigt som DN:s
ledarsida tolkade dessa händelser ur högre världshistoriska perspektiv från en stockholmsk horisont.
För en rad lysande exempel på Bangs samtidshistoria, se Barbro Alving, Bang (1982; Stockholm 1993).
· 246 ·
K api t el 2 – H ist or ien o c h n u e t
1
För några exempel som är aktuella i denna undersökning, se Herbert Tingsten, Idékritik (Stock-
holm 1941a), s. 14, s. 74f, s. 93f, s. 169, s. 171f, s. 181f, s. 191f, s. 215, s. 241, s. 244; Ingemar Hedenius, Om
rätt och moral (Stockholm 1941), s. 144f; Manfred Björkquist, Gudstron och världskrisen (Stockholm
1939), s. 47–54; s. 55ff. Alf Ahlberg, ”Maktfilosofi och värdenihilism”, i Varför svenska folket reage­
rar (Stockholm 1941a), s. 9–21, s. 154. Jfr Bernt Skovdahl, Tingsten, totalitarismen och ideologierna
(Stockholm/Stehag 1992), s. 187ff, där totalitarismbegreppets etablering i Sverige under krigsåren
utreds. Se även J. Stewart (red.), The Hegel Myths and Legends (Evanston Ill. 1996), spec. kap. 4–8.
2 Theodor W. Adorno & Max Horkheimer, Upplysningens dialektik (Göteborg 1996), s. 246ff, s. 255f.
3
Hayek är inte lika explicit som Popper i sin kritik av historicismen, men här finns ändå en överlappande tematik som är intressant. Hayek publicerade i exil i England The Road to Serfdom (London
1944) där socialismen och dess tänkta inneboende kontrollbehov och tro på en nödvändig histo-
risk utveckling pekades ut som nazismens grundläggande orsaker. Mot detta ville Hayek återknyta
till en utvecklingslinje som han menade höll på att gå förlorad i skuggan av nazismens fram-
gångar; en ursprunglig 1800-talsliberalism och dess ideal om individens frihet och minskad statlig
kontroll. Friedrich A. Hayek, Vägen till träldom (Stockholm 1944), s. 9–18, s. 195–209, s. 273f.
4 Karl R. Popper, Det öppna samhället och dess fiender, vol. 1 (Stockholm 1980), s. 7f; Det öppna sam­
5
hället och dess fiender, vol. 2 (Stockholm 1981), s. 421; Historicismens elände (Göteborg 2002), s. 6.
Se Michel Foucaults intressanta analys av denna problematik i ”Upplysningen, revolutionen och
framstegets möjlighet” i Vad är upplysning? (Stockholm/Stehag 1989), s. 39–55.
6 Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia (Göteborg 2004), s. 133, s. 181f.
7
8
Osign., ”Liten intervju – om historia”, i DN 16/1 1943.
Erik Lönnroth, ”Historien och aktualitetskravet”. Föredrag tryckt i Tiden (nr. 3: 1943), s. 146f.
9 Lönnroth 1943, s. 147.
10 Lönnroth 1943, s. 147, s. 154.
11 Håkan Gunneriusson, Det historiska fältet (Uppsala 2002), s. 40f.
12 Osign., ”Vår tid fientlig mot historien”, i SvD 31/1 1943. Nils Ahnlunds Svenskt och nordiskt från
skilda tider som publicerades våren 1943, inleds med en uppsats betitlad ”Historien och nuet”.
Detta föredrag ska först ha hållits vid föreningen Heimdals fyrtioårsfest 1931, men tematiskt
överensstämmer det i allt väsentligt (hänvisningarna till Croce, det avslutande Geijercitatet,
behovet av den ständiga revisionen, historieskrivarens bundenhet till nuet, etc.) med referatet i
SvD från föredraget med samma namn den 30 januari 1943. Med all sannolikhet var Ahnlunds
föredrag 1943 en version av talet från 1931. Att ståndpunkterna från 1931 fortfarande var aktuella
för Ahnlund 1943 styrks av det faktum att han lät publicera detta tal i Svenskt och nordiskt samma
vår. Se vidare Nils Ahnlund, Svenskt och nordiskt från skilda tider (Stockholm 1943), s. 9–18.
13 Benedetto Croce, History as the Story of Liberty (New York 1941), s. 59ff. Jfr W. Warren Wagar,
Good Tidings (Bloomington/London 1972), s. 181–184. Jfr Svante Nordin, Filosofins historia (Lund
1995), s. 538ff.
14 Ahnlund 1943, s. 18. Jfr Osign., ”Vår tid fientlig mot historien”, i SvD 31/1 1943.
15 Herbert Tingsten, ”Statsvetenskapliga arbetsuppgifter”, i Vetenskap av i dag (Stockholm 1940b),
s. 194ff, s. 197. Citat s. 202, s. 204.
· 247 ·
16 Tingsten 1940b, s. 204f, s. 212ff.
17 Statsvetaren och senare högerpolitikern Gunnar Heckscher hade liksom Tingsten publicerat en
studie över konservatismens utveckling 1939, och Heckscher och Tingsten recenserade också varandra i Statsvetenskaplig tidskrift samma år. I en debatt med Heckscher ställdes Tingstens ideo-
logikritiska praktik mot ett traditionellt historiskt-genetiskt angreppssätt i statsvetenskapen. För
vidare analyser av debatten, se: Evert Vedung, Det rationella politiska samtalet (Stockholm 1977),
s. 164ff; Staffan Källström, Värdenihilism och vetenskap (Göteborg 1984), s. 151ff; Johan Lundborg,
Ideologiernas och religionens död (Nora 1991), s. 52ff; Skovdahl 1992, s. 69ff, s. 303. Jfr Gunnar Heckscher, rec. ”Herbert Tingsten: De konservativa idéerna. (Orientering i aktuella ämnen.)” i Stats­
vetenskaplig tidskrift, vol. 42 (1939), s. 491–499; Herbert Tingsten, rec. ”G. Heckscher: Svensk konservatism före representationsformen. 1. Den historiska skolans genombrott i Sverige.” i Statsve­
tenskaplig tidskrift, vol. 42 (1939), s. 499–508; Se även Tingsten 1940b, s. 214. Tingsten hade redan i
inledningen till Demokratiens seger och kris (1933) – trots de vittsyftande historiska anspråken – distanserat sig från det traditionellt historiskt-genetiska angreppssättet inom statsvetenskapen till
förmån för ett idékritiskt: ”Endast jämförelsevis påtagliga kausalsammanhang ha fastställts; förklaringar som utgå från obestämda generalisationer – ’folkkaraktärer’, ’tidsströmningar’ o. s. v. – eller
allmänna historieperspektiv ha icke givits. Kritiken av olika ideologier vill påvisa utgångspunkternas godtycklighet och tankefelen i resonemangen.” Här sker en förskjutning från det traditionellt
historiserande angreppssätt som dominerat statsvetenskapen – där forskningens uppgift tänks vara
att förklara ideologier och politiska processer utifrån kontext, genes och bakomliggande drivkrafter – mot en analys av innehållet, med fokus på logisk hållbarhet, empirisk sanningshalt, etc. Se
Herbert Tingsten, Demokratiens seger och kris (Stockholm 1933), citat s. VIf.
18 Jfr Vedung 1977, s. 165 och Skovdahl 1992, s. 303.
19 Begreppet ”metodologisk individualism” härrör ursprungligen från kretsen sociologer kring Max
Weber. Huvudpoängen för Weber är antagandet att sociala fenomen ytterst sett måste kunna
förklaras genom att härledas ur individuella aktörers medvetna avsikter och handlingar. Weber
framhöll själv att den metodologiska individualismen som metod var neutral och inte påbjöd
någon speciell politisk individualism, men i en senare politisk-filosofisk debatt har den ofta
tänkts i motsats till historiematerialistiska förklaringsmodeller i Marx efterföljd, till exempel hos
liberala tänkare som Hayek och Popper under 1950-talet. Se Joseph Heath ”Methodological Individualism”, i (red.) Edward N. Zalta, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Stanford 2005). När
Skovdahl argumenterar för en ”metodologisk individualism” i Skovdahl 1992, s. 294, s. 298, s. 303,
hos Tingsten, är det dock framför allt med utgångspunkt i Staffan Källströms Den gode nihilis­
ten (Stockholm 1986), s. 166f. Källström utgår i sin tur från Sven-Eric Liedmans ”Humanistiska
forskningstraditioner i Sverige. Kritiska och historiska perspektiv”, i Humaniora på undantag?
(Stockholm 1978), s.9–78. Liedman använder begreppet för att särskilja en humanistisk-samhällsvetenskaplig forskningspraktik som utgår från individerna och deras medvetanden, i motsats till
forskningstraditioner som söker grundläggande förhållanden bortom det individuella, medvetna
och avsiktliga. I Liedmans uppsats associeras denna individualistiska linje med liberala tänkare
som till exempel J. S. Mill, samtidigt som marxismen hela tiden framhålls som ett alternativ som
söker sig bortom den metodologiska individualismen.
20 Vedung, 1977, s. 165; Lundborg 1991, s. 30; Skovdahl 1992, s. 71, s. 303.
21 Se vidare kapitel 3. Jfr Skovdahl, 1992, s. 322–359.
· 248 ·
22 Ingemar Hedenius, Om rätt och moral (Stockholm 1941), s. 140ff, s. 152f. Jfr Tingsten 1941a, s. 14,
s. 74f, s. 93, s. 169, s. 171, s. 181, s. 191f, s. 215, s. 241, s. 244; Se även Vedung, 1977, s. 165; Skovdahl, 1992,
s. 261f, s. 303.
23 För en omfattande analys av ideologibegreppets historia och problematik, och Tingstens speciella
användning av det, se Skovdahl 1992, kapitel 1.
24 Tingsten 1941a, s. 9. Mina kursiveringar.
25 Tingsten 1941a, s. 9f, s. 13ff. Hela uppsatsen ”Nationell självprövning”, s. 97–127, är en lång uppgö-
relse med tron på nationalkaraktärer, och dessa idéers betydelse för olika nationalismer, däribland
Hitlers. Den är också ett illustrativt exempel på ett sådant avvisande av olika obevisbara kollektiva entiteter inom statsläran.
26 Tingsten 1941a, s. 72f, s. 90f, s. 240f. Jfr John B. Bury, The Idea of Progress (London 1924), Gun-
nar Aspelin, Framstegsidén i franskt tankeliv från Descartes till Condorcet (Lund 1929) och Carl L.
Becker, The Heavenly City of the Eighteenth Century Philosophers (New Haven 1932).
27 Vid de få tillfällen Tingsten yttrade sig explicit om Hägerström under krigsåren var det ofta i
negativa ordalag. I Idékritik finns en kritisk uppgörelse med Hägerströms socialfilosofi, som just
siktade in sig på en tänkt underliggande spekulativ historiefilosofi med marxistiska och darwinistiska inslag, under den metafysikkritiska och värderingsfria så kallade ”värdenihilismen”. Se
Tingsten 1941a, s. 30–59. Ett liknande intressant parallellfall som kan läsas som ett avsked till
hägerströmianismen i dess äldre variant, är Hedenius och Tingstens gemensamma uppgörelser
med hägerströmianen och rättsprofessorn Vilhelm Lundstedt 1944, som Staffan Källström har
skildrat i Källström 1986, s. 170ff. Å andra sidan kan man med Källström framhålla en underliggande hägerströmsk tidsanda på ett mer allmänt och oartikulerat plan. Här kan man med Källström framhålla Tingstens anspråk på värderingsfri vetenskap, hans kritik av kategorier som
’högre’ och ’lägre’, ’sanna’, ’egentliga’, ’större’ och ’mindre’ historiska perspektiv, ’väsen’, etc. i statskunskapen, som uttryck för en hägerströmsk metafysikkritik. Se Källström 1986, s. 160–163. I
Ola Sigurdsons Den lyckliga filosofin (Stockholm/Stehag 2000) förs en omfattande diskussion
om förekomsten av en eventuell hägerströmsk värdetradition och dess möjliga inflytande på en
rad svenska tänkare, däribland Tingsten. Se även Bernt Skovdahls utförliga analys av Tingstens
hägerströmkritik i Skovdahl 1992, kapitel 2. I Tingstens memoarer framstår hägerströmianismen
mer som en attityd, en tidsanda, än en praktiskt tillämpad lära; adjektivet ”hägerströmsk” ver-
kar förekomma lika ofta som substantivet ”Hägerström”. Hägerström framstår här som en något
abstrakt heroisk figur ur en äldre generation, som röjt väg för den metafysikkritik, som Ting-
sten och hans allierade gjorde till sin, men lika mycket genom andra vetenskapliga auktoriteter.
Se Herbert Tingsten, Mitt liv. Ungdomsåren (1961; Stockholm 1971), s. 105, s. 117; Mitt liv. Mellan
trettio och femtio (Stockholm 1962), s. 107, s. 174; Mitt liv. Tidningen 1946–52 (Stockholm 1963), s.
291; Mitt liv. Tio år 1953–1963 (Stockholm 1964), s. 330.
28 Tingsten 1941a, s. 14.
29 Tingsten 1940b, s. 194–215; Herbert Tingsten, ”1789–1940. En idéhistorisk återblick”, i Tiden (nr 9:
1940a), s. 525–537. Jfr Tingsten 1941a, s. 227–248. Som Bernt Skovdahl har framhållit går det också
att läsa in en sorts strukturerande historiskt ramverk i Tingstens statsvetenskapliga studier under
mellankrigstiden. I det forskningsprogram som Tingsten tagit över från sin lärare, den liberale
statsvetaren Axel Brusewitz, hade målsättningen varit att påvisa en inre kontinuitet i en författ-
ningspolitisk utveckling från konstitutionell monarki, via parlamentarism till fullständig rösträtt,
· 249 ·
där den genomförda liberala parlamentariska demokratin fått representera en sorts ”fullbordat”
historiskt stadium. Se Skovdahl 1992, s. 170ff.
30 Tingsten 1941a, s. 14, s. 74f, s. 215, s. 240f; Se även Herbert Tingsten, De konservativa idéerna
(Stockholm 1939), s. 6; Jfr Skovdahl 1992, s. 16, s. 191ff.
31 Tingsten 1941a, s. 63–94. Se spec. s. 64, s. 73, s. 80, s. 91. Citat, s. 64, s. 80.
32 Tingsten 1941a, s. 14, s. 91ff. Citat, s. 93. På s. 81 i uppsatsen ”Framstegstanken i politiken” finns en
intressant formulering, som troligtvis är redigeringsmiss eller ofrivillig felskrivning, men som i en
djärvare tolkning, i ljuset av den aktuella kontexten, skulle kunna läsas som en avsiktlig mångty-
dighet: ”En viss ironi framträder ofta i redogörelser för framtidstanken (sic!), även då författarna
stå på rationalistisk och liberal grund.”
33 Tingsten 1941a, s. 92–94. Citat, s. 92f.
34 Tingsten 1941a, s. 94.
35 Werner Schmidt, C-H Hermansson (Stockholm 2005), s. 63ff.
36 I en serie artiklar 1947 skulle Tingsten komma att granska SKP:s skiftande historieskrivning i
det officiella organet Ny Dag under det andra världskriget, i takt med Sovjets byten av allian-
ser. Från en inledande fientlig hållning mot både Tyskland och västmakterna 1939, där konflik-
ten framställts som en konflikt mellan två imperialistiska block med Sovjetunionen klämt emel-
lan, via ett ensidigt fördömande av västmakterna som ”kapitalistiska diktaturer” under non-agressionspakten 1939–1941, till ett ensidigt fördömande av Tyskland och en bild av västmakterna som
”framstegsvänliga demokratier” efter anfallet på Sovjetunionen sommaren 1941. Denna anpasslighet och ständiga revision av historien i takt med händelseutvecklingen möjliggjordes enligt
Tingsten av det dubbla politiska språkbruk som Hegels dialektik tänktes ha möjliggjort, där allt
kunde vändas till sin motsats, allteftersom behoven förändrades. I en artikel om samtida sovjetisk
statslära 1949 upprepades något av argumenten från marxkritiken i Idékritik: ett dubbelt politiskt
språkbruk med rötterna i Hegel, där begrepp som ”frihet” och ”demokrati” ibland användes i den
gängse västerländska meningen (frihet i meningen individernas frihet i en demokratisk värde-
gemenskap) och ibland i en ”objektiv” mening i anslutning till en marxistisk dialektik: där dessa
begrepp blir liktydiga med underkastelse under det kommunistiska partiet, som till exempel i
samband med Sovjets anfall på Finland 1939, eller i samband med Molotov-Ribbentrop-pakten.
Herbert Tingsten, ”Kommunisterna och andra världskriget”, i DN 30/3, 1/4, 5/4 1947; ”Vysjinskijs
ryska statslära”, i DN 24/2 1949.
37 Tingsten 1941a, s. 167–192. Citat s. 175.
38 Karl Marx, Louis Bonapartes 18:e Brumaire (Stockholm 1971), s. 155; Tingsten 1941a, s. 181.
39 Tingsten 1941a, s. 228ff, s. 232ff, s. 236ff, s. 239ff, s. 243, s. 248.
40 Tingsten 1941a, s. 172, s. 177.
41 Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Förnuftet i historien (Lund 1987), s. 58, s. 69ff, s. 108ff; Jfr Charles
Taylor, Hegel (Stockholm/Lund 1986), s. 520ff, s. 535ff.
42 I ”Om friheten” framhävde Tingsten – kanske på grund av sammanhanget: uppsatsen hade
ursprungligen publicerats i Skattebetalarnas förenings tidskrift Sunt förnuft – en aspekt av
denna liberala definition av friheten och dess position i Västerlandet, i en historieuppfatt-
ning som låg nära Eli Heckschers i talet just före krigsutbrottet: kopplingen mellan demokrati
och äganderätt, kopplingen mellan en fri ekonomi och ett fritt medborgerligt politiskt liv. Den
maktkoncentration på det ekonomiska området som en socialistisk ekonomi skulle medföra,
· 250 ·
innebar också risken för en ökad kontroll av medborgarna på det politiska området. Tingsten
1941a, förordet, s. 213–223.
43 Tingsten 1941a, s. 213–223.
44 Tingsten 1941a, s. 14, s. 71, s. 90. Citat s. 14.
45 Taylor 1975, s. 498. Se även Hegel 1987, s. 157. Skovdahl framhåller också med hänvisning till Taylor denna idéhistoriska invändning i Skovdahl 1992, s. 257.
46 Erich Wittenberg, rec. av Herbert Tingsten, De konservativa idéerna (Stockholm 1939a), i Histo­
risk tidskrift (1940), s. 232–253. Se spec. s. 246ff. Jfr Tingsten 1939a, s. 67ff, och Herbert Tingsten,
”De konservativa idéerna. En replik”, i Historisk tidskift (1940c), s. 359–364.
47 Tingsten 1941a, s. 92f, s. 244.
48 Tingsten 1939, s. 69; Jfr Tingsten 1941a, s. 55; Simon Blackburn, ”Gentile, Giovanni” i The Oxford
Dictionary of Philosophy (Oxford 1996).
49 Erich Wittenberg, Historiska idéer och makter (Stockholm 1944), som kan läsas som försök att fria
en tysk kulturidealistisk kanon från associationerna med nationalsocialismen. Skovdahl behandlar också debatten Wittenberg/Hegel/Nazismen/Tingsten i Skovdahl 1992, s. 249ff. Histori-
kern Johan Östlings ”Fallet Wittenberg. Nazismen som stigma i den svenska efterkrigskulturen”,
i Personhistorisk tidskrift (nr 1: 2007), s. 33–44 är en fascinerande och tragisk redogörelse för hur
Wittenberg efter kriget, trots att han var judisk flykting, utmanövrerades från den svenska universitetsvärlden. Östling visar här på ett övertygande sätt hur detta skedde genom att Wittenbergs konservativa kulturidealistiska tänkande återkommande associerades med nazismen. Se
vidare ”Gud i historien”, kapitel 3.
50 Erich Wittenberg, rec. av Herbert Tingsten, De konservativa idéerna (Stockholm 1939), i Historisk
tidskrift (1940), s. 232–253. Se spec. s. 238ff.
51 Herbert Tingsten, Den svenska socialdemokratiens idéutveckling I–II (Stockholm 1941c), vol. 1, s. 173ff,
s. 195f; bd. II, s. 418; Jfr Tingsten 1962, s. 342ff. Se även Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver his­
toria (Stockholm 2001), s. 196–206. I Lindeborg 2001, s. 202f, redogörs också för något av pressreaktionerna på Tingstens bok.
K api t el 3 – K r igsslut et : fr a mt i de n s v ä r ld
1
2
Nils Runeby, ”Inledning 2”, i Framstegets arvtagare (Stockholm 1998), s. 131f.
J. A. N. C. Condorcet, Människosläktets andliga förkovran (Stockholm 2001), s. 17–26, s. 173–201;
Jfr W. Warren Wagar, Good Tidings (Bloomington/London 1972), s. 145ff; Runeby 1998, s. 9–22;
Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden (Stockholm 1999), s. 18–56; Bernt Skovdahl, Fram­
stegstankens förfall? (Stockholm/Stehag 1996), speciellt kapitel 3.; Eric Hobsbawm, Ytterlighe­
ternas tidsålder (Stockholm 1997), passim, spec. s. 22f, s. 133ff; Jonas Hansson, Humanismens kris
3
(Stockholm/Stehag 1999), sid 16ff, s. 159–205, s. 211ff.
Alf Ahlberg, ”Mänskligheten vid skiljovägen I.”, i DN 24/8 1945. Jfr Kjell Krantz, Alf Ahlberg
(Ludvika 1998), s. 495ff.
4 Alf Ahlberg, ”Mänskligheten vid skiljovägen II”, i DN 25/8 1945.
5
Gunnar Hirdman, ”Idékampens innebörd”, i Idéerna och framtiden (Stockholm 1944), s. 3–7.
· 251 ·
6 Gunnar Aspelin, ”Framstegsidén och det aktuella läget”, i Idéerna och framtiden (Stockholm
7
8
1944a), s. 198f.
Aspelin 1944a, s. 204f.
Aspelin 1944a, s. 202ff; Tingsten 1941a, s. 71. Jfr Wagar 1972, s. 148. Bernt Skovdahl diskuterar
denna villkorade framstegstanke med Tingsten som exempel i Bernt Skovdahl, Tingsten, totali­
tarismen och ideologierna (Stockholm/Stehag 1992), s. 379ff, och i Skovdahl 1996, s. 71; Jfr Liedman
1999, s. 18–56.
9 Gunnar Aspelin, ”Framstegstron”, i DN 3/5 1944.
10 Osign. ledare, ”’Framstegstro’”, i SMB 5/5 1944.
11 Gunnar Aspelin, ”Framstegstro och livsåskådning. Ett förtydligande av professor Gunnar Aspelin”,
i SMB 9/5 1944; Gunnar Aspelin, ”Utilitarismens moralprincip”, i Eros och Eris (Stockholm 1944b)
12 Herbert Tingsten, Demokratiens problem (Stockholm 1945a), s. 7–23. Citat, s. 18. Min kurs.
13 Tingsten 1945a, s.251f, s. 255.
14 Tingsten 1945a, s. 22f.
15 Tingsten 1945a, s. 261ff. Citat, s. 262. Se även Utrikespolitiska institutets skriftserie, nr. 5, Fred
och säkerhet efter andra världskriget. Ett svenskt diskussionsinlägg (Stockholm 1945b), där Tingsten
bidragit med en inledning och en uppsats betitlad ”Den internationella organisationens struktur”.
16 Tingsten 1945a, s. 207, s. 261ff. Jfr Friedrich A. Hayek, Vägen till träldom (Stockholm 1944), s. 9–18,
s. 195–209, s. 273f.
17 Alf W. Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget (Stockholm 1995), s. 39.
18 Johansson 1995, s. 68; Svante Nordin, Ingemar Hedenius (Stockholm 2004), s. 93, s. 128, s. 137ff. Jfr
Herbert Tingsten, Mitt liv. Tidningen 1946–52 (Stockholm 1963), s. 74.
19 Johansson 1995, s. 291ff, s. 320f.
20 Herbert Tingsten, Den svenska socialdemokratiens idéutveckling I-II (Stockholm 1941c), vol. 2, s. 418.
21 Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver historia (Stockholm 2001), s. 442ff. Se även Martin
Wiklund, I det modernas landskap (Stockholm/Stehag 2006), s. 109–126.
22 Georg Branting, ”Arbetarpartiets framtid”, i Tiden (nr 5: 1941); Torsten Gårdlund, ”Efter marxismen”, i Tiden (nr 4: 1941). Jfr Linderborg 2001, s. 214.
23 Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: [de 27 punkterna med motivering] (Stockholm 1944), s. 3ff. Citat, s. 3.
24 Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, s. 3ff. Citat, s. 218. Lennart Olausson har analyserat en framträdande socialdemokratisk ideolog, Ernst Wigforss, tänkande kring social ingenjörskonst, histo-
riesyn och provisoriska utopier i ”Politik och vetenskap. Några anteckningar till Ernst Wigforss’
provisoriska utopier”, i Frihetens former (Lund 1989), s. 213–232. Olausson visar på ett klargörande
sätt Wigforss försök att balansera mellan politikerns behov av normerande och entusiasmerande
framtida mål och (samhälls)vetenskapens behov av att skilja på fakta och värderingar. Här blev
Poppers idéer om småskalig och styckevis social ingenjörskonst viktiga för Wigforss. Wigforss
fann en väg mellan utopismen och rationalismen i något han kom att kalla ”provisoriska utopier”.
25 Johansson 1995, s. 124.
26 Johansson 1995, s. 52ff, s. 253.
27 Skovdahl 1992, s. 305ff.
28 Karl R. Popper, Det öppna samhället och dess fiender, vol. 2 (Stockholm 1981), s. 421; Herbert Tingsten, ”Totalitära idéer genom tiderna”, i DN 21/8 1947.
29 Karl R. Popper, The Open Society and Its Enemies, vol. 1 (London 1945), s. vi; Tingsten 1945, s. 201ff.
· 252 ·
30 Tingsten, DN 21/8 1947.
31 Tingsten, DN 21/8 1947. Jfr Karl R. Popper, The Open Society and Its Enemies, vol. 2 (London 1945),
s. 256ff.
32 Tingsten, DN 21/8 1947.
33 Popper 1945b, s. 266, s. 346n. Den stegvisa sociala ingenjörskonst som Popper framför allt förknippats med diskuteras mest utförligt i Popper 1945b, kapitel 9. Jfr Tingsten 1941a, s. 71.
34 Popper 1981, s. 282. Jfr Popper 1945b, s. 266f.
35 Popper 1981, s. 282. Jfr Popper 1945b, s. 266f.
36 Theodor Adorno & Max Horkheimer, Upplysningens dialektik (Göteborg 1996), s. 9ff, s. 246–249,
s. 255–256.
37 Adorno & Horkheimer 1996, s. 248.
K api t el 4 – G ud i hist o r ien
1
Alf Ahlberg, ”Mänskligheten vid skiljovägen I.”, i DN 24/8 1945; Alf Ahlberg, ”Mänskligheten
2
Alf W. Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget (Stockholm 1995), s. 32ff, s. 68, s. 291ff;
vid skiljovägen II”, i DN 25/8 1945; Torsten Bohlin, ”Kristi ande ger den fasta normen Västerlandet behöver.”, i Lundagård (nr 13: 1948), s. 248f.
Svante Nordin, Ingemar Hedenius (Stockholm 2004), s. 93, s. 128, s. 137ff. Crister Skoglund, ”Kulturradikalismen – arvet och förnyelsen”, i Kulturradikalismen (Stockholm/Stehag 1993), s. 103ff;
Kristoffer Holt, Publicisten Ivar Harrie (Stockholm 2008), s. 133ff; Jfr Herbert Tingsten, Mitt liv.
Tidningen 1946–52 (Stockholm 1963), s. 34ff, s. 44ff, s. 50f, s. 58, s. 62f, s. 74.
3
W. Warren Wagar, Good Tidings (Bloomington 1972), s. 205ff.
5
Johan Östling, ”Fallet Wittenberg. Nazismen som stigma i den svenska efterkrigskulturen”, i Per­
4 Jonas Hansson, Humanismens kris (Stockholm/Stehag 1999), s. 159f, s. 211f.
sonhistorisk tidskrift (nr 1: 2007), s. 33–44.
6 Erich Wittenberg, rec. av Herbert Tingsten, De konservativa idéerna (Stockholm 1939a), i Histo­
7
risk tidskrift (1940), s. 232–253.
I Hans Larsson als europäischer Geschichts-, Rechts- und Staatsphilosoph (Lund 1944b) ville Witten-
berg skriva in den nyligen avlidne filosofen Hans Larsson i en europeisk, och framför allt tysk, idealistisk tradition och argumentera för Hegels betydelse för hans filosofi. Wittenberg menade också
att Hans Larssons idéer hade en viktig roll att spela för att rädda den västerländska kulturen ur den
rådande kulturkrisen. Mot detta opponerade sig professorn i filosofi i Uppsala Konrad Marc-Wogau i en recension i BLM. Marc-Wogau medgav visserligen att Larsson haft starka sympatier för
tysk kultur, men att det systemraseri som Marc-Wogau associerade med den hegelska traditionen
varit honom främmande. Mot Wittenbergs bild av Larsson framhävde Marc-Wogau istället Larssons praktiska politiska verksamhet i humanismens anda; kampen för demokrati och rätt, kampen
mot kriget, humanismen ”’som filosofens rätta fältrop i en söndrad tid’”. Marc-Wogau framställde
i ett brev till Ingemar Hedenius Wittenberg som ”en giftblåsa […] som borde oskadliggöras”,
och oroade sig samtidigt för att Wittenberg skulle ”förfölja” honom och Hedenius som han enligt
Marc-Wogau tidigare gjort med Tingsten. Marc-Wogau tackade också Hedenius för hans recen-
· 253 ·
sion i DN av Wittenbergs andra aktuella bok, Historiska idéer och makter (Stockholm 1944a). Brev
från Konrad Marc-Wogau till Ingemar Hedenius (1/7 1945). Astrid och Ingemar Hedenius arkiv,
UUB. Konrad Marc-Wogau, rec. av Erich Wittenberg, Hans Larsson als europäischer Geschichts-,
Rechts-, und Staatsphilosoph, i BLM (1944), s. 436. Se även Erich Wittenberg, ”Hans Larsson som
8
europeisk historie-, rätts-, och statsfilosof. Ett genmäle.”, i BLM (1944), s. 539–540.
Erich Wittenberg, Historiska idéer och makter. Studier över den moderna kulturkrisens uppkomst
(Stockholm 1944a), s. 7.
9 Wittenberg 1944a, s. 7ff.
10 Ingemar Hedenius, ”Tyska humanister”, i DN 24/5 1945. Artikeln finns återtryckt i Ingemar
Hedenius, Tro och vetande (Stockholm 1949), s. 299–305.
11 Hedenius, DN 24/5 1945.
12 Nordin 2004, s. 146f.
13 Ingemar Hedenius, Om rätt och moral (Stockholm 1941), s. 140ff, s. 149f, s. 152f; Ingemar Hedenius,
”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”, i Ingemar och Astrid Hedenius samling, P98p, UUB.
Se även ”Om praktisk filosofi”, i Fem studier i praktisk filosofi (Uppsala 1964); Ingemar Hedenius,
”Det förflutna” i DN 28/9 1955. Den transhistoriska måttstock som gjorde det möjligt för Hedenius att – trots den historiska atomismen och kraven på vetenskaplighet – bedöma historiska
händelser ur ett moraliskt perspektiv framträder extra tydligt i artikeln ”Det förflutna” (DN 28/9
1955), där en viss västerländsk tradition av fritt sanningssökande pekades ut som den måttstock
med vilken historien kunde bedömas moraliskt. Se vidare kapitel 5 för en analys av detta.
14 Ingemar Hedenius, ”Studiet av Platon”, i Tiden (nr 2: 1944), s. 94f. Jfr Ingemar Hedenius, ”Studiet
av Platon”, i Tro och vetande, s. 307–317.
15 Ingemar Hedenius, ”Studiet av Platon”, s. 94, s. 98. Hedenius nämner Warner Fites The Plato­
nic Legend (New York 1931) och Benjamin Farringtons Science and Politics in the Ancient World
(London 1939) som samtida exempel på en sådan kritisk platonläsning. I detta sammanhang
kan givetvis också Karl Poppers The Open Society and Its Enemies (London 1944) nämnas som en
uppenbar parallell, där Platon pekas ut som portalfiguren i en auktoritär och antidemokratisk
västerländsk tradition.
16 Osign. ledare, ”Kyrkan och kulturkrisen.”, i Vår lösen (nr 10: 1946), s. 323–325.
17 Alf Ahlberg, ”Profan och kristen människouppfattning.”, i Vår lösen (nr 10: 1946), s. 327–338. Jfr
Kjell Krantz, Alf Ahlberg (Ludvika 1998), s. 558ff.
18 Georg Landberg, ”Utvecklingstro och kulturpessimism.”, i Vår lösen (nr 3: 1944), s. 87–93.
19 Herbert Tingsten, ”Vetenskap eller förkunnelse”, i DN den 15/12 1948. Ett liknande uppskattande
omdöme om några av uppsatserna i Historia och religion finns också i ett odaterat föreläsnings-
manuskript med titeln ”Framstegstanken i historien” i Tingstens samling i KB:s handskriftsarkiv.
Manuskriptet är ofullständigt och är katalogiserat L 207: 11: 11.
20 Karl-Gustaf Hildebrand, ”Historikern inför kristendomen”, i Historia och religion (Stockholm
1948), s. 82–95. Citat, s. 85f. Jfr Tingsten, DN den 15/12 1948.
21 Karl-Gustaf Hildebrand kom också att delta i debatten om historien och kristendomen i Dagens
Nyheter åren efter kriget. I artikeln ”Historiens Gud” i Nya Dagligt Allehanda i februari 1944 upp-
repade Hildebrand något av det eskatologiska perspektiv han tillgripit 1939 i Vår lösen inför krigsutbrottet. Med utgångspunkt i aposteln Petrus ”en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år
såsom en dag” (2 Petr. 3:8), ställdes det korta mänskliga perspektivet mot Guds eviga. Hildebrand
· 254 ·
medgav att det i det rådande läget var svårt att ana Gud bakom allt det lidande som präglade
samtiden, men framhöll ändå människans begränsade perspektiv: ”Det som vi ser av händelserna,
det är ju bara ett par lösa stycken. Vi kan inte foga ihop dem, få mening i dem. Men Gud har ett
annat räknesätt, en helt annan tideräkning än vi.” Hildebrand menade att det historiska skeendets
mening skulle uppenbaras först i och med dess slutpunkt: ”En gång skall hans klocka slå och han
själv driva mörkret tillbaka. Då skall vi förstå att Guds historia var det enda av vikt som egentli-
gen hände på jorden. Då skall vi också klart se att hans osynliga vägar kunde gå också genom folkens svåra och besynnerliga öden.” Hildebrand sköt upp uppenbarandet av historiens mening
till dess fullbordande. Men samtidigt angav han ett ramverk för historien, bortom de begränsade
mänskliga perspektiven. Den verkliga historien var Guds historia. Frälsningen och den yttersta
dagen utgjorde dess förklarande slutpunkt, den punkt utanför den mänskliga historien, då dess
mening kunde uppenbaras. Se Karl-Gustaf Hildebrand, ”Historiens Gud”, i Nya Dagligt Alle­
handa 3/2 1944. Filosofen Anders Wedberg – som senare kom att bli en återkommande DN-skribent och Hedenius nära allierade i filosofin som professor på Stockholms högskola från 1949 –
ifrågasatte i en artikel i DN 1946 om denna typ av eskatologiska perspektiv kunde utgöra någon
tröst inför de stora tidsperspektiven, mot den känsla av fruktan inför insikten om människans
litenhet, som till exempel filosofen Blaise Pascal skrivit om på 1600-talet: ”När jag någon sällsynt
gång mediterar över tid, uppkomst och förgängelse finner jag för övrigt bättre tröst i fysikerns
formel x=f (t) än i teologens försäkran att Gud är kärleken.” Med denna formell blev det enligt
Wedberg möjligt att lyfta sig över de subjektiva perspektiven och känslan av människans liten-
het. Vad denna formel uttalade sig bara om en kropps läge vid en viss tidpunkt. Det blev därmed
uppenbart att det vi kallar förflutet eller framtid bara är uttryck för subjektiva perspektiv. I detta
fysikens perspektiv gick det att tänka sig det förflutna i presens, vilket kunde mildra känslan av
förgänglighet. Se Anders Wedberg, ”Söndagsbetraktelse”, i DN 6/10 1946.
22 Hildebrand 1948, s. 95.
23 Tingsten, DN 15/12 1948. Jfr Anna Söderblom, ”Uppenbarelse och historia. En sammanställning
ur Nathan Söderbloms skrifter.”, i Historia och religion (Stockholm 1948), s. 56–81.
24 Bohlin 1948, s. 248f.
25 Bohlin 1948, s. 248f.
26 Bohlin 1948, s. 248f.
27 Ingemar Hedenius, ”Sanningsfrågan det väsentliga”, i Lundagård (nr 13: 1948), s. 249f.
28 Hedenius 1948, s. 249.
29 Se till exempel ledare i DN ”Kulturkamp?” 25/5 1947, ”Svensk predikan” 19/7 1949, ”Svensk kristendom” 21/7 1949, ”Den kyrkliga förkunnelsen under debatt” 31/7 1949; Jfr Nordin 2004, s. 135–179.
Citat, s. 163.
30 Johan Lundborg, Ideologiernas och religionernas död (Nora 1991), s. 93ff; Johansson 1995, s. 303ff.
Johan Lundborg När ateismen erövrade Sverige (Nora 2002), passim, se spec. s. 35, s. 297f; Nordin
2004, s. 139ff, s. 157ff.
31 Herbert Tingsten, ”Lysande religionskritik”, i DN 21/5 1949.
32 Några inlägg där en sådan kulturkritisk och historiserande problematik finns med kan dock nämnas: Ingemar Hedenius, ”Studiet av Platon” och ”Tyska humanister”, i Tro och vetande, s. 299–305,
s. 307–317. Vidare Olle Holmberg, ”Om tillstånd att tro”, i DN 12/7 1949. Harry Blomberg, ”Professorn och Vår Herre”, i SMB 1/7 1949.
· 255 ·
33 Nordin 2004, s. 151ff.
34 Tingsten, DN 21/5 1949.
35 En bra introduktion på svenska till denna problematik är Svante Nordins Från tradition till apo­
kalyps (Stockholm/Lund/Stehag 1989). Se speciellt s. 173–182.
36 Johansson 1995, s. 224–233; Nordin 2004, s. 137ff.
37 Ingemar Hedenius, Att välja livsåskådning (Stockholm 1951), s. 15ff, s. 76ff. Jfr Nordin 2004, s. 175f.
38 Carl L. Becker, The Heavenly City of the Eighteenth-Century Philosophers (New Haven/London
2003), s. 122ff; Theodor Adorno & Max Horkheimer, Upplysningens dialektik (Göteborg 1996),
s. 9ff, s. 246–249, s. 255–256.
39 Bohlin 1948, s. 248f; Ingemar Hedenius, ”Sanningsfrågan det väsentliga”, i Lundagård (nr. 13:
1948), s. 249f; Hedenius 1941, s. 140ff, s. 149f; Ingemar Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13
mars 1948”. Se även Hedenius 1964, s. 17, och Hedenius, DN 28/9 1955.
40 Nordin 2004, s. 137, s. 143; Skoglund 1993, s. 103ff. Även teologen Johan Lundborg framställer
Hedenius som en sentida upplysningsman – en ”lyriskt troende” upplysningsfilosof – i När ateis­
men erövrade Sverige (Nora 2002). Lundborgs studie är dock mer en polemisk idéanalytisk stu-
die av Hedenius och tro och vetande-debatten än en kontextualiserande idéhistorisk analys. Attributet lyriskt troende upplysningsfilosof blir mer ett sätt för Lundborg att fixera Hedenius bakomliggande personliga drivkrafter i debatten, än en problematisering av upplysningsprojektet,
eller bruket av ”upplysningen” som tankefigur i sig. Utöver en motvillig känslomässig bindning
till religionen menar Lundborg att ”en önskan att sprida upplysning till folket om det tankehaveri
som han ansåg att kristendomen utgör” var Hedenius troliga starkaste bakomliggande person-
liga drivkrafter. Lundborgs studie kan dock också läsas som ett försök till en form av omhistori-
sering. En av Lundborgs teser är att Hedenius inte alls ”vann” debatten på det självklara sätt som
senare historieskrivning enligt Lundborg velat göra gällande, genom att återigen granska sak­
argumenten. Efter att ha argumenterat för att Hedenius inte alls vann debatten på en rent idéanalytisk nivå, föreslår Lundborg fyra tänkbara orsaker till att eftervärlden ändå velat uppfatta
det så: 1. Herbert Tingstens uppbackning genom Dagens Nyheter; 2. Att Hedenius kritik pas-
sade väl in i tidens framstegsoptimism och vetenskapstro; 3. Att det var Hedenius själv och hans
anhängare som sedan skrev historien om debatten; 4. En personlig ”vilja att få rätt till nästan vilket pris som helst”. Noterbart är att Lundborg i fråga om Hedenius ”upplysningsideal” fram-
för allt utgår från sentida källor (Hedenius portträtt av Russell 1967, en intervju av Sven Ragne
Carlsson från 1980, yttranden av Håkan Blomqvist och Ann-Mari Henschen-Dahlquist i tidskriften Humanisten 2000, etc.) Se spec. Lundborg 2002, s. 35; s. 297ff.
41 Holmberg, DN 12/7 1949.
42 Blomberg, SMB 1/7 1949.
43 I samband med att volymerna 7–10 i Toynbees A Study of History kom ut 1954 besökte han Sverige där han bland annat besökte Utrikespolitiska institutet och ärkebiskop Brilioth i Uppsala.
Toynbee föreläste på Handelshögskolan i Stockholm, Stockholms högskola och Uppsala univer-
sitet. De svenska tidningarna rapporterade att Toynbee profeterade om världens framtidsutsikter
och sades vara optimistisk inför världsläget. Toynbee menade att år 1951 utgjort en historisk vändpunkt. Efter det akuta läget i Korea 1951 hade utvecklingen vänt; i det rådande läget gick värl-
den mot större avspänning. Tidningarna rapporterade också att Toynbee framhållit Sverige som
ett positivt exempel: England hade mycket att lära av Sveriges framsteg från fattigdom till väl-
· 256 ·
färd under de senaste århundradena. Ett villkor för ett framtida blomstrande Europa var dock att
Europa slöt sig samman som en nation och samarbetade med USA, annars riskerade Europa att
bli ett ”museum”. Se t.ex. Osign. ”Berömd historiker på Sverigebesök”, i SvD den 14/3 1954; Sign.
Malice, ”Populär historieförfattare optimistisk om världsläget”, i DN 14/3 1954; Osign. ”Arnold
Toynbee föreläser här”, i SMB 15/3 1954; Osign. ”År 1951 vändpunkt i kalla kriget”, i DN 16/3 1954.
Se även Herbert Tingsten, ”Färdiga med Toynbee”, i DN 6/12 1954.
44 Arnold Toynbee, A Study of History. Abridgement of Volumes I–VI by D. C. Somervell (London/
New York/Toronto 1946), s. 1ff, s. 12ff, s. 60–79, s. 244ff, s. 548–558; Arnold Toynbee, A Study of
History. Abridgement of Volumes VII–X by D. C. Somervell (London/New York/Toronto 1957), s. 1ff,
s. 103ff, s. 302–349; Wagar 1972, s. 199–201, s. 291–294; Nils Runeby, ”Människans familj: söndring
eller enhet?”, i Framstegets arvtagare (Stockholm 1998), s. 250ff.
45 Arnold Toynbee, Kulturen inför domen (Stockholm 1949), passim. Se spec. s. 16ff, s. 19, s. 29, s. 36f,
s. 67, s. 75, s. 113, s. 176ff, s. 186f. Jfr Wagar 1972, s. 199–201, s. 291–294; Runeby 1998, s. 250ff.
46 Toynbee 1949, s. 36.
47 John Landquist, ”Västerlänningens självrannsakan”, i AB 23/7 1949; Henrik Cornell, ”Oro för kulturen”, i SvD 29/5 1949.
48 Toynbee 1949, s. 13f.
49 Herbert Tingsten, ”Toynbees mystik”, i DN den 19/1 1949. Tingstens artiklar om Toynbee finns
återtryckta under rubriken ”Toynbees historiefilosofi”, i Herbert Tingsten, Idéer och genier (Stock-
holm 1953), s. 172–191, se spec. s. 189.
50 Herbert Tingsten, ”Vetenskap eller mystik? Toynbees historiefilosofi”, i DN 16/1 1949. Jfr Tingsten 1953, s. 177.
51 Tingsten 19/1 1949. Jfr Tingsten 1953, s. 185f.
52 ”Biskop Björkquist”, osign. underledare i DN 31/8 1951; Brev från Björkquist till Tingsten 3/9
1951; Brev från Herbert Tingsten till Manfred Björkquist 5/9 1951, i Herbert och Gerd Tingstens
samling, KB. Björkquist framhöll istället verk av bland andra Karl Jaspers, Friedrich Meinecke,
Johann Huizinga och Benedetto Croce som samtida exempel på en historietolkning som öppnat sig mot det kristna och överhistoriska. Tingsten medgav i ett svar (5/9 1951) att kopplingen
till Toynbee varit mer på ett principiellt plan än en faktisk påverkan, men vidhöll att samtida historieforskning tvärtom var avgjort mindre spekulativ än tidigare, till exempel i jämförelse med
1800-talets idealistiska historieforskning.
53 Sign. Malice, ”Populär historieförfattare optimistisk om världsläget”, i DN 14/3 1954.
54 Yngve Brilioth, ”Historia och religion. Hur motiveras det absoluta sanningskravet?” Föredrag
hållet vid Stockholms högskola 6 maj 1952. Handskrivet manuskript i Yngve Brilioths arkiv, 612c,
UUB; ”Ärkebiskopen tänker”, osign. ledare i DN 11/5 1952. I en recension av Landbergs Harald
Hjärne i religionsdebatten 1951 hade Tingsten dock varit mer kritisk mot Landberg och den-
nes vilja att fria Hjärne från anklagelser om att blanda ihop rollerna som historiker, högerpolitiker och troende kristen. Tingsten medgav att Hjärne var en framstående historiker, men att han
också som politiker gjort sig skyldig till en historiefilosofisk spekulation präglad av hans konservativa nationalism och kristna tro: ”Man får anta att [Hjärne] skymtade Gud i historien, liksom
Hegel såg världsanden rida och liksom Kjellén vid Kemals seger 1922 såg ’historiens ansikte stiga
upp över Hellesponten’.” Se Herbert Tingsten, ”Historia och kristendom”, i DN 28/9 1951.
55 Herbert Tingsten, ”Läroböcker i historia”, i DN 6/4 1949. De anmälda böckerna är G.
· 257 ·
Jacobson/E. Söderlund, Lärobok i allmän historia för gymnasiet (Stockholm 1946) och Torsten
Wennströms Lärobok i allmän historia för realskolan (Stockholm 1948); Herbert Tingsten, ”Ståndpunkt och tvivel”, i DN 18/5 1948. Se även Herbert Tingsten, Argument (Stockholm 1948), s. 300f.
56 Herbert Tingsten, ”Ger historien lärdomar?”, i DN 27/12 1950; Runeby 1998, s. 252f; ”Geyl, Pieter”
Encyclopædia Britannica (2007). Encyclopædia Britannica Online. 25 Sept. 2007 <http://www.
britannica.com/eb/article-9036645>.
57 Tingsten, DN 27/12 1950. De övriga bidragen i debatten var Eli Heckscher, ”Historiens nytta”,
i DN 28/12 1950; Erik Lönnroth, ”Erfarenhetens lärdomar”, i DN 29/12 1950; Kurt Samuelsson
”Den lärorika historien”, i DN 29/12 1950; Ernst Söderlund, ”Historiens vådor”, i DN 30/12 1950;
Herbert Tingsten, ”Historien under debatt”, i DN 31/12 1950.
58 Lönnroth, DN 29/12 1950.
59 Tingsten, DN 31/12 1950.
60 Tingsten, DN 31/12 1950; Heckscher, DN 28/12 1950.
61 Tingsten, DN 31/12 1950.
62 Herbert Tingsten, ”Vad gör Gud?”, i DN 30/8 1953. Artikelserien finns återtryckt med titeln ”Vad
gör Gud?” i Herbert Tingsten, På krigsstigen (Stockholm 1958), s. 11–33, se spec. s. 14f.
63 Tingsten, DN 30/8 1953; Jfr Yngve Brilioths inledning, i Herbert Butterfield, Kristendom och his­
toria (Stockholm 1954), s. 5–7.
64 Herbert Tingsten, ”Gud i historien”, i DN 4/9 1953; Jfr Herbert Butterfield, Christianity and His­
tory (London 1949), passim, spec. s. 48–56, s. 130–146; Herbert Butterfield, Christianity in Euro­
pean History (London 1951), s. 40ff, s. 45ff; Reinhold Niebuhr, Tidernas tecken (Stockholm 1947),
passim, spec. s. 48–66; Reinhold Niebuhr, Discerning the Signs of the Times (London/New York
1946), passim, spec. kap. 3.
65 Tingsten, DN 4/9 1953; Herbert Tingsten, ”Kristendomen och framsteget”, i DN 8/9 1953. Jfr Alf
Ahlberg, ”Profan och kristen människouppfattning.”, i Vår lösen (nr 10: 1946), s. 327–338.
66 Tingsten, DN 8/9 1953.
67 Tingsten, DN 8/9 1953.
68 Anders Nygren, ”Kyrkans frihet”, i Vår lösen (nr 2: 1938), s. 55.
69 Nygren 1938, s. 54–57; John Cullberg, ”Jesus Kristus – samhällslivets Herre.”, i Vår lösen (nr 10:
1938), s. 523–529; John Cullberg, ”Kristendomen inför samhällsfrågorna”, i Svensk tidskrift (1939),
s. 435–444; Herbert Tingsten, ”Kristendom, demokrati och diktatur”, i DN 13/9 1953. Jfr Sverker
Oredsson, Lunds universitet under andra världskriget (Lund 1996), s. 30, s. 85.
K apitel 5 – Makt, fr ihet, hist o r i a : e n ny
uppl y sn in gst id
1
Här kan bara några av de mest kända begreppsliga bestämningarna framhållas: Churchills tal om
en ”järnridå” genom Europa i Fulton 1946, den amerikanske affärsmannen och politikern Bernhard Baruchs tal om ett ”kallt krig” mellan öst och väst 1947, den amerikanska doktrinen om
”massiv vedergällning” (MAD) 1954 och den följande ”terrorbalansen”, som alla bidrar till att fix-
· 258 ·
era det kalla kriget som rumsligt ramverk; ett krig mellan två globala geopolitiska maktblock;
”Öst” och ”Väst”. Begreppet etableras på svenska på DN:s ledarsida den 16/10 1947 i huvudleda2
3
ren ”Det ’kalla’ kriget”.
Herbert Tingsten, ”Ståndpunkt och tvivel”, i DN 18/5 1948. Min kurs.
Reinhart Koselleck, Critique and Crisis (Cambridge Mass. 1988), s. 1.
4 Alf W. Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget (Stockholm 1995), s. 181f.
5
Ledare i DN 31/12 1946 och 2/1 1947. Artiklarna finns återtryckta som ”Debatten kring atombomben”, i Herbert Tingsten, Argument (Stockholm 1948a), s. 257–266.
6 Den centrala måltavlan i DN:s kampanj för västanslutning blev utrikesminister Östen Undén.
De realpolitiska argumenten dominerade debatten i stort, men Alf W. Johansson har synliggjort
en form av idealistiska motiv i Tingstens kampanjer mot Undén, som är intressanta för denna
undersökning. Neutralitetslinjen och västlinjen rymmer i sig två konkurrerande berättelser, som
kom att blir betydelsefulla i debatten om den tredje ståndpunkten: frågan var om USA var den
givna bäraren av, och garanten för det Tingsten kallat 1789 års idéer, eller om den svenska socialdemokratins syntes mellan liberal demokrati och demokratisk socialism utgjorde ett högre sta-
dium av utveckling i riktning mot frihet och en jämlik värld. Undéns neutralitetslinje har beskrivits som ”realpolitisk” i kontrast till Tingstens ”idealistiska” alternativ. Undéns linje kunde sägas
utgå från antagandet om bevarandet av freden som det överordnade politiska målet, och detta
förutsatte att alla stater, oberoende av ideologi, behandlades som likvärdiga aktörer på en geo-
politisk scen. Undén hade i ett tal i Strömstad framställt motsättningen mellan öst och väst som
en motsättning mellan två konkurrerande ekonomiska system – socialism och ”storkapitalism” –
och framhållit den svenska modellen (socialdemokratin, välfärdsstaten) som en tredje väg mellan
dessa. Mot detta framhöll Tingsten ständigt detta val som ett val, inte mellan ekonomiska system. Valet mellan öst och väst var ett val mellan politiska ideal: mellan demokrati och diktatur,
och i detta låg den grundläggande utgångspunkten för Tingstens argumentation i debatten om
den tredje ståndpunkten. I valet mellan demokratins ideal och diktaturens, kunde det inte finnas
försvar för något mellanläge; Sverige tillhörde historiskt sett en västerländsk demokratisk kulturkrets, och därmed fanns det för varje demokrat någonting tvingande i ett entydigt ställningstagande för detta Västerland i det rådande läget. Se vidare Johansson 1995, s. 124ff, s. 186f, s. 190f.
7
Nils Runeby, ”Inledning 2”, s. 131ff och Bernt Skovdahl, ”Den stora framstegskapplöpningen”,
8
Hotet om ett nytt storkrig blev speciellt akut i och med Koreakriget 1950, speciellt efter det att
s. 147, i Framstegets arvtagare (Stockholm 1998)
Kina gått in på Nordkoreas sida i november 1950. 1949 stod det också klart att Sovjetunionen
hade kärnvapen, vilket ytterligare underströk det akuta i hotet. Inrättandet av den globala makt­
ordning som senare under femtiotalet kom att kallas terrorbalansen understryker detta tempo-
rala perspektiv. Det handlar om en legalisering i futurum av ett samtida val. Det är en formel som
förenklad skulle kunna uttryckas som ”om ett tredje världskrig bryter ut kommer kapprustningen
att-ha-varit en katastrof för mänskligheten / om den västerländska demokratin genom militär
avskräckning överlever i Europa kommer kapprustningen att-ha-varit en legitim handling med
goda konsekvenser”. Vad som här måste framhållas är att dessa olika framtida alternativ i det
rådande läget var ovetbara. Det handlade om konkurrerande uttolkningar av erfarenhetsrummet,
som i sin tur färgade de olika förväntningarna på framtiden. Dessa konkurrerande förväntningshorisonter vävdes i tolkningarna som är aktuella i denna undersökning i sin tur in i tolkning-
· 259 ·
arna av nuet och drog upp ramarna för de handlingsalternativ som tycktes finnas till hands i det
rådande läget; valet mellan öst och väst, eller vägran att underkasta sig detta val; framhållandet av
en tredje väg mellan öst och väst.
9 Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin höll den 22 januari 1948 ett tal i det brittiska underhuset där han pläderade för ett västligt försvarssamarbete som blev realitet 1949 då atlantpakten
bildades.
10 Johansson 1995, s. 124ff, s. 186f, s. 190f. Jfr Herbert Tingsten, Mitt liv. Tidningen 1946–1952 (Stockholm 1963), s. 181.
11 Tingstens vårtal 1948 markerar, som framhållits av tidigare forskning, något av upptakten till
den svenska kalla kriget-debatten, framför allt genom de krav på entydig anslutning till det väst-
block under amerikansk ledning som höll på att bildas, som Tingsten reste i samma tal. Skovdahl
har uppmärksammat båda dessa aspekter – upplysningstemat, kalla kriget-temat – och vill sedan
med utgångspunkt i en studie om 1700-talets tänkande av Gunnar Aspelin från 1926 avgöra om,
och i så fall hur, den tidiga efterkrigstiden kunde sägas representera en ny upplysningstid; vad
Tingsten kunnat syfta på i sina ganska svepande formuleringar, och vidare: om Tingstens anspråk
var berättigade. Skovdahl framhåller framför allt efterkrigstidens rationalism och förnuftstro,
importen av de amerikanska positivistiska metoderna i samhällsvetenskapen, och den historiska
kopplingen mellan upplysningen och den vetenskapliga positivismen som faktorer som Ting-
sten kan ha åsyftat. Samtidigt framhåller Skovdahl att Tingsten tydligt distanserat sig från den
ursprungliga upplysningens ”naiva”, automatiska framstegstro i Idékritik (1941), och att det där-
med inte kunnat handla om något enkelt historiskt återvändande, utan en ”skeptiskt renad” efter-
krigsvariant av upplysningsidéerna i ljuset av krigserfarenheterna; inte en naiv och automatisk tro
på förnuft och framsteg, men likväl en tro på möjligheten att genom rationell planering och förnuftiga mänskliga val uppnå vissa eftersträvansvärda mål. Jag är dock inte helt klar över varför
Skovdahl väljer just Gunnar Aspelins Historiens problem (Stockholm 1926) som utgångspunkt för
frågan om relationen mellan den historiska upplysningen och efterkrigstiden som en ”ny” upp-
lysningstid. Aspelins studie härrör från 1926, och är därmed varken en historisk källa ur 1700-talets upplysning, eller en studie som kunnat ta någon hänsyn till efterkrigstidens tänkande, varför
den får en något oklar status i en idéhistorisk undersökning av denna fråga. Frågan är varför just
Aspelin ska utgöra en ”referenspunkt” för att bestämma huruvida Tingsten hade rätt i sitt påstå-
ende om att efterkrigstiden utgjorde en ny ”upplysningstid”. Bernt Skovdahl, Tingsten, totalitaris­
men och ideologierna (Stockholm/Stehag 1992), s. 375ff.
12 Ledare, ”Fred genom upplysning”, i DN 9/1 1947.
13 Tingsten, DN 18/5 1948.
14 Jag reser här inga anspråk på att belägga någon form av idéhistorisk ”påverkan” mellan Kant och
Tingsten i traditionell mening. Det finns få explicita hänvisningar till Kant hos Tingsten, och det
är inte heller troligt att Kant skulle ha varit särskilt betydelsefull för hans tänkande. Vad som är
intressant i detta sammanhang är snarare att synliggöra en viss principiell problematik i anslut-
ning till upplysningsprojektet: att problematisera relationen mellan universalism och partikula-
rism, mellan en totaliserande historieskrivning och alla de partikulära händelser som ska infogas i
en sådan.
15 Immanuel Kant, ”Huruvida människosläktet befinner sig på ständigt framåtskridande mot det
bättre”, i Res Publica (nr 14: 1989), s. 77–93. Se även Carl-Göran Heidegrens kommentar till Stri­
· 260 ·
den mellan fakulteterna i samma nummer, s. 93–94. Som Heidegren påpekar tycks Kants argument
ha formen av en självuppfyllande profetia; Kants utgångspunkt är att mänskligheten själv skapar
sin historia, och att den osjälviska entusiasmen inför franska revolutionen i Europa i sig var det
som visade på ett högre moraliskt anlag hos mänskligheten som helhet. Denna entusiasm blir då
i sig orsaken till det moraliska framtåskridande som Kant sökt efter. Se också Michel Foucaults
intressanta analys av denna problematik i ”Upplysningen, revolutionen och framstegets möjlighet”, i Vad är upplysning? (Stockholm/Stehag 1989), s. 39–55.
16 Osign. ledare, [Herbert Tingsten], ”Europas förenta stater”, i DN 21/5 1947. Herbert Tingsten,
Problem i U.S.A. (Stockholm 1948b), passim. Se speciellt baksidestexten.
17 Tingsten 1948b, passim. s. 30ff, s. 46. Citat, s. 32.
18 Tingsten 1948b, s. 118, s. 120f. Citat, s. 120.
19 Tingsten 1948b, s. 121.
20 Tingsten 1948b, s. 122.
21 Tingsten, DN 18/5 1948; Tingsten 1948b, s. 122. Några ytterligare likheter kan vara intressanta att
framhålla. Kants historiefilosofi hänger nära samman med hans moralfilosofi; historien tänks
som en väg från ett förlorat urtillstånd via en historia av konflikter, där mänskligheten till sist
återigen ska nå en nivå av civilisation där konflikterna upplösts, ett tillstånd av fred, förnuft och
frihet, vilket kan föra tankarna till Tingstens återkommande bild av historien som en kamp mellan (moraliska) idéer, i kontrast till de krassare maktpolitiska aspekterna, som yrkeshistorikerna
under Kants tid varit upptagna av. Detta liknar den krasshet som Tingsten ville tillskriva den
svenska neutralitetslinjen, i kontrast till hans egna krav på ett entydigt ställningstagande mel-
lan demokrati och diktatur som ideal. Trots att Kants fråga om det mänskliga framåtskridandet
ofta tänks ha legat till grund för Hegels historiefilosofi, är det viktigt att framhålla att Kant talar
om hypoteser, möjliga filosofiska sätt att läsa historien, snarare än om någon slags historisk nöd-
vändighet. Se vidare Svante Nordin, Från tradition till apokalyps (Stockholm/Stehag 1989), s. 58ff;
Rebecka Lettevall, En europeisk kosmopolit (Stockholm/Stehag 2001), s. 108ff.
22 Tingsten 1948b, s. 118ff.
23 Se t.ex. J. A. N. C. Condorcet, Människosläktets andliga förkovran (Stockholm 2001), passim, spec.
173–201; Kant 1989, s. 25–35. Jfr Herbert Tingsten, Idékritik (Stockholm 1941a), s. 66f.
24 Som Michael Azar har påpekat rymmer Kants fråga om ”huruvida människosläktet (i stort sett)
ständigt skrider framåt mot det bättre” en parentes – ”(i stort sett)” – som problematiserar dessa
universalistiska anspråk; ett ”i stort sett”, som ständigt tycks återkomma i denna typ av universalistiska försök. Det grundläggande problemet är just att finna en privilegierad (partikulär)
utsiktspunkt varifrån historien eller mänskligheten som helhet kan bedömas. Alltså att som historiskt, kulturellt och geografiskt begränsat subjekt kunna bedöma den värld eller historia det
själv är en del av som helhet: att ge en universell bestämning av ”människan” eller en transhisto-
risk måttstock utifrån vilken varje partikulär historisk händelse kan bedömas. Givetvis tycks alla
sådana universalhistorier rymma olika partikulära exkluderingsprinciper, som i sin tur återkommande är uttryck för makt, för koloniala diskurser; Frankrike, England, och USA har till exempel i sin historieskrivning alla utmärkt sig som exemplariska i ”sin” universalism. Azar nämner
Hegels exkludering av Afrika ur världshistorien, och Francis Fukyamas exkludering av ”den islamiska världen” i Historiens slut och den sista människan (1992). Se Azar 2004, s. 293n, s. 316n. Ett
annat exempel är Paul Valérys typiska exkludering av i stort sett hela den ickeeuropeiska världen
· 261 ·
som historielös i ”Andens kris” (1919–1922); här är Europa den partikulära bäraren av det trancendentala, av det universella, historiska, för framsteget. Se Paul Valéry, ”Andens kris”, i KRIS (nr 48:
1993), s. 32–51.
25 Nordin 1989, s. 58ff; Lettevall 2001, s. 108ff.
26 Tingsten 1941a, s. 56ff, s. 89ff, s. 247f.
27 Talet finns även återtryckt under rubriken ”Tal hållet vid vårfesten i Uppsala den 15 maj 1948”, i
Tingsten 1948a, s. 291–308.
28 Tingsten, i DN 18/5 1948. Se även Tingsten 1948a, s. 301f. Jfr Bernt Skovdahl, Framstegstankens
förfall? (Stockholm/Stehag 1996), s. 71.
29 Tingsten, DN 18/5 1948. Se även Tingsten 1948a, s. 300–308. Tingsten hänvisar till Paul Hazard
(sannolikt: La pensée européenne au 18ème siècle: de Montesquieu à Lessing (1946)) i resonemanget
om en upplysning som tar över ett kristet historieschema och sätter människan i Guds ställe,
men här är det troligtvis liksom i Idékritik Carl Beckers The Heavenly City of the Eighteenth-Cen­
tury Philosophers (1932) som försett Tingsten med de väsentliga argumenten.
30 Tingsten, DN 18/5 1948 och Herbert Tingsten, ”Ståndpunkt och taktik”, i DN 16/5 1948. Se även
Tingsten 1948a, s. 291–308. Redan i uppsatsen ”Framstegstanken i politiken” i Idékritik 1941, s. 71f,
gjordes ett försök att omformulera upplysningens framstegstro i en ’realistisk’ formulering: som
ett positivt svar på frågan huruvida människorna (eller en grupp människor) kan organisera sig
och arbeta för vissa bestämda och uppnåeliga mål.
31 Tingsten, DN 18/5 1948; Jfr Tingsten 1948a, s. 300ff.
32 Tingsten, DN 18/5 1948. Jfr Tingsten 1948a, s. 303. Formuleringar som liknar vårtalets finns i
ledarartikeln ”Nazism och kommunism” i DN den 6/6 1947: ”Människorna formas efter den poli-
tik som faktiskt förs, icke av efter de utopier som inspirerat den. Ledstjärnorna slocknar: kvar står
den absoluta makten hos ett fåtal med dess förmåga att förföra både styrande och styrda. Så har
kommunismen blivit en fallen ängel bland de politiska riktningarna: åskådningen har ännu spår
av det himmelska ursprunget, men handlingen och sinnelaget präglas av mörker och reaktion.”
33 Tingsten, DN 16/5 1948. Jfr Tingsten 1948a, s. 297.
34 Ledare, ”Revolutionens arvtagare”, i DN 10/6 1947.
35 Tingsten, DN 16/5 1948. Jfr Tingsten 1948a, s. 294.
36 Tingsten, DN 16/5 1948. Jfr Tingsten 1948a, s. 295f.
37 Tingsten, DN 16/5 1948. Jfr Tingsten 1948a, s. 295.
38 Tingsten, DN 18/5 1948. Jfr Tingsten 1948a, s. 304ff. I ledaren ”De som väntar” i DN 31/12 1947 vid
årsskiftet 1947/1948 finns en liknande argumentation. Här upprättades en motsättning mellan nuet
och de stora historiserande perspektiven, där det aktiva ställningstagandet för demokratin associeras med nuet, och underkastelsen eller passiviteten inför diktaturen associeras med tron på histo-
rien och dess utopiska framtida löften: ”Varje stor och mäktig rörelse påstår att dess seger en gång
i framtiden skall medföra fulländningen. En segrande nazism kommer att förädlas, sades det för
tio år sedan; kommunismen kommer att återvända till sin ursprungliga frihetstanke då den inte
längre genom motståndet tvingas till tvång och anspänning, säger man nu. Det är en metod att
skapa förståelse eller underkastelse genom att föregripa historiens dom.” En väntande, avvaktande
hållning mot kommunismen – det Tingsten kallar en ”attentism” – blir därmed i det rådande läget
en flykt från ansvar, och i förlängningen en underkastelse inför diktaturen. Givetvis kan detta perspektiv också vändas mot Tingstens egen stora berättelse, där USA:s styrka framstår som den
· 262 ·
samtida garanten för en värld där 1789 års idéer i en liberaldemokratisk form slutligen kommer att
fått sitt förverkligande, men här är alltså udden bara riktad mot nazism och kommunism.
39 Tingsten, DN 18/5 1948. Jfr Tingsten 1948a, s. 304ff.
40 Svante Nordin, Fredrik Böök (Stockholm 1994), s. 362f; Svante Nordin, Ingemar Hedenius (Stockholm 2004), s. 282.
41 Herbert Tingsten, ”På jakt efter alibin”, i DN 8/7 1946. Artikeln finns återtryckt i Tingsten 1948a,
s. 267–272; Nordin 1994, s. 362f, s. 349f.
42 Ingemar Hedenius, ”Att vara sig själv. Ett definitionsförsök”, i DN 19/4 1950. Jfr Erik Lindegrens
ledare i Prisma (nr 2: 1950).
43 Herbert Tingsten, ”Att vara sig själv. Det idéhistoriska perspektivet”, i DN 11/4 1950.
44 Herbert Tingsten, ”Att vara sig själv. Den aktuella debatten”, i DN 12/4 1950.
45 Tingsten, DN 18/5 1948. Min kurs. Jfr Tingsten 1948a, s. 304ff.
46 Tingsten, DN 18/5 1948. Jfr Tingsten 1948a, s. 306.
47 Herbert Tingsten, ”Framsteget och faran”, i DN 2/1 1950.
48 Som Tomas Forser och Per-Arne Tjäder har påpekat i sin undersökning av debatten om den
tredje ståndpunkten är den svår att fixera och ge entydiga avgränsningar; det handlade om ett
stort antal inlägg av varierande kvalitet i dagspress och kulturtidskrifter under åren 1947–1951,
även om dess centrum brukar förläggas till våren 1951. Se vidare Tomas Forser & Per-Arne Tjäder, Tredje ståndpunkten (Staffanstorp 1972), passim. Se spec. s. 69ff, s. 93ff. Jfr Johansson 1995,
s. 281–290; Jfr Anders Frenander, Debattens vågor (Göteborg 1999), s. 75–112.
49 Ulf Zander, Fornstora dagar, moderna tider (Lund 2001), s. 320, s. 353.
50 Folke Isaksson, ”De oskuldfullas väg”, i MT 15/7 1951. Artikeln finns återtryckt i Forser & Tjäder
1972, s. 146–152. Citat, s. 150.
51 Forser & Tjäder 1972, s. 85.
52 Stig Carlson, ”Socialism och fred”, i MT 23/5 1951. Artikeln finns återtryckt i Forser & Tjäder
1972, s. 142–146.
53 För en övergripande analys av den svenska pessimismdebatten och receptionen av den franska
existentialismen i Sverige under den tidiga efterkrigstiden se Thure Stenström, Existentialismen
i Sverige (Stockholm 1984), kap. 2–3. Om pessimismdebatten, se s. 170ff. Se även Lars Lönnroth
& Sven Delblanc (red.), Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920–1950 (Stockholm 1989), s. 221f. Jfr Karl Vennberg & Werner Aspenström (eds.), Kritiskt 40-tal (Stockholm
1948), passim. Se t.ex. s. 233.
54 Karl Vennberg, ”Den moderna pessimismen och dess vedersakare”, i 40-tal, (nr. 1: 1946). Artikeln
finns återtryckt i Vennberg & Aspenström 1948, s. 226–241. Citat, s. 227.
55 Per Meurling, ”Fyrtiotalismen. Den allmänna situationen”, i ND 1/9 1947.
56 Karl Vennberg, ”Vacklande front”, i AT 23/12 1946. Artikeln finns återtryckt i Vennberg &
Aspenström 1948, s. 242–247. Citat, s. 244.
57 Karl Vennberg, ”Utbrytningsförsök”, i Expr. 13/4 1948. Artikeln finns återtryckt i Vennberg &
Aspenström 1948, s.248–251. Citat, s. 250.
58 Karl Vennberg, ”Taktik och metafysik i Tingstens Uppsalatal”, i Utsikt (nr 4: 1948). Artikeln finns
återtryckt i Karl Vennberg, På mitt samvete. Recensioner, essäer och tidskritik från fem decennier, red.
Björn Håkanson (Stockholm 1987), s. 116–123.
59 Vennberg 1987, s. 116–123. Citat, s. 121, s. 122.
· 263 ·
60 Karl Vennberg, ”Medelålders halvkommunist har ordet”, i Clarté (nr 1: 1949). Artikeln finns återtryckt i Forser & Tjäder 1972, s. 133–141. Citat, s. 141.
61 Artur Lundkvist, ”Demokrati kräver socialism”, ”FN är i fara”, i MT den 12/6 och 14/6 1951.
Artiklarna finns återtryckta i Forser & Tjäder 1972, s. 152–163.
62 Eyvind Johnson, ”Om ryska revolutionen”. Radioföredrag 21/11 1947. Citerat ur Eyvind Johnson,
Personligt politiskt estetiskt, red. Örjan Lindberger (Stockholm 1992), s. 109–111.
63 Eyvind Johnson, ”Ett vårtal 1951”. Tal till Uppsala studenter 12/5 1951, i Johnson 1992, s. 120–127.
64 Karl Vennberg, ”Nu var det 1951”, i MT 20/5 1951. Artikeln finns återtryckt i Vennberg 1987, s. 147–
152. Citat, s. 149.
65 Tingsten 1963, s. 202ff.
66 Herbert Tingsten, Tredje ståndpunkten – en orimlighet (Stockholm 1951), s. 6, s. 10, s. 12–15, s. 24ff.
I en serie artiklar om Thomas Mann i DN den 28/9, 30/9 och 4/10 1947 finns en tidig formulering av den problematik mellan politik och det inre livets frihet som var central i debatten om
den tredje ståndpunkten. Tingsten formulerar i dessa artiklar en utvecklingshistoria från de opolitiska betraktelserna, via den konservativa tysknationalismen, till ställningstagandet för demo-
kratin i samband med nazisternas maktövertagande. Tingstens poäng är här just att Manns ”opolitiska” hållning, hans försvar för det inre personliga livet, inte på något sätt stod i motsättning till
det aktiva ställningstagandet för demokratin.
67 Osign. ledare [Herbert Tingsten] DN 21/5 1947; Tingsten 1951, s. 22ff.
68 Ahlberg, ”Den ohållbara tredje ståndpunkten”, i SvD 14/7 1951.
69 Alf Ahlberg, SvD 14/7 1951.
70 Nordin 2004, s. 128f.
71 Ingemar Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”, UUB. Se även ”Om praktisk filosofi”, i Ingemar Hedenius Fem studier i praktisk filosofi (Uppsala 1964), s. 4–17.
72 Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”; Hedenius 1964, s. 4ff. Citat, s. 4. Jfr Her-
bert Tingsten, ”Statsvetenskapliga arbetsuppgifter” i Vetenskap av i dag, (Stockholm 1940); Erik
Lönnroth, ”Historien och aktualitetskravet”, i Tiden (nr 3: 1943), s. 142–154.
73 Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”; Jfr Hedenius 1964, s. 4ff. Citat, s. 6.
74 Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”; Jfr Hedenius 1964, s. 5, s. 7, s. 10.
75 Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”; Jfr Hedenius 1964, s. 5, s. 7, s. 10; Ingemar
Hedenius, Om rätt och moral (Stockholm 1941), s. 152f.
76 Sten Lindroth, ”Gallilei och hans domare”, i DN 9/8 1955. Artikeln finns återtryckt under samma
titel i Sten Lindroth, Epoker och människor. Idéhistoriska uppsatser (Stockholm 1973); Ingemar
Hedenius, ”Det förflutna”, i DN 28/9 1955. Artikeln finns återtryckt i Ingemar Hedenius, Fyra
dygder (Stockholm 1955), s. 116–121. Hedenius väljer i ”Det förflutna” retoriskt att lägga en del av
argumentet i munnen på en uppdiktad samtalspartner, men det råder ingen tvekan om att dessa
representerar Hedenius egen ståndpunkt.
77 Lindroth, DN 9/8 1955; Hedenius, DN 28/9 1955.
78 Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”. Jfr Hedenius 1964, s. 17.
79 Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”. Jfr Hedenius 1964, s. 17.
80 Nordin 2004, s. 297ff, s. 301f.
81 Ingemar Hedenius, ”Inlägg i neutralitetsdebatten”, i Studenten (nr 2: 1949), s. 5f. Jfr Nordin 2004,
s. 299f.
· 264 ·
82 Ingemar Hedenius, ”Kåserier om etik och politik”, i Hedenius 1955, s. 122–157. Citat, s. 131, s. 155.
De ursprungliga artiklarna är: ”Den förlorade kardinaldygden. Modet” i ST 14/10 1950, ”Finns det
en oeftergivlig frihet?” i ST 4/1 1955, ”Etikens subjektivitet” i DN 24/2 1955, ”Att tvinga någon mot
hans samvete” i DN 27/5 1955, ”Civilförsvarsvägran” i DN 1/6 1955.
83 Hedenius 1955, s. 122–157. Citat s. 124, s. 131, s. 155.
84 Jfr Nordin 2004, s. 221. Hösten 1950, strax efter Koreakrigets intensivaste skede då debatten om
den tredje ståndpunkten ebbat ut försökte Hedenius fixera villkoren för en framtidstro i det
rådande läget. Hedenius artikel var en reaktion på två artiklar av litteraturkritikern Victor Svan-
berg, där denne pläderat för en paradoxal optimism i det rådande läget: Koreakrigets facit tycktes
ha inneburit en tillfällig nådatid, fredsviljan hade växt, och i historiens ljus tedde sig den rådande
situationen inte hopplös; den demokratiska och tekniska utvecklingen i Västerlandet gav hopp
om en kommande rättvis och fredlig värld utan motstycke i historien (Victor Svanberg, ”Att
överleva”, i ST 28/9 1950). Hedenius sympatiserade med Svanbergs önskningar om en kommande
fredlig, förnuftig demokratisk värld, men vände sedan på perspektivet; risken för ett kommande
sammanbrott för den demokratiska västerländska civilisationen var i det rådande läget överhängande: ”Och vad kan vi då hoppas på? Inte mycket, vill det tyckas, men dock därpå att freden skall
kunna bevaras och att sålunda den ryska aggressionen kan hejdas utan krig. Och för övrigt kan vi
våga tro, att det finns förutsättningar för ett överlevande av den demokratiska och humana kulturens väsentliga innehåll, även om ett tredje världskrig skulle bryta ut inom de närmaste åren. För
att kunna hysa den förhoppningen måste vi naturligtvis anta, att det blir USA och inte Ryssland
som segrar, om det verkligen skulle bli krig. [---] Och då finns möjligheten, att världen efter en
lång återuppbyggnadstid igen skall få uppleva något som liknar frihet och demokrati, låt vara att
vår generation antagligen inte kan få det.” Citat ur Ingemar Hedenius, ”Den förlorade kardinaldygden”, i ST 14/10 1950.
85 Hedenius 1955, s. 313f.
86 Ingemar Hedenius, ”Fenomenet Voltaire”. Radioföredrag 10/6 1954. Återgivet i Hedenius 1955,
s. 310–322.
87 Svante Nordin, Filosofernas krig (Nora 1998), s. 199ff; Svante Nordin, Filosofins historia (Lund
1995), s. 548.
88 Ray Monk, Bertrand Russell (London 2000), spec. kap. 11 och kap. 13.
89 Se till exempel Bertrand Russell ”Det internationella läget” i DN 30/5 1948 och ”Förebyggan-
det av krig” i DN 1/6 1948. Se även ”Russell, Bertrand” i Sigtunastiftelsens klipparkiv, Sigtuna, som
innehåller ett stort antal artiklar av och om Russell, speciellt från tiden efter 1945.
90 Ahlberg skrev en artikel (”Bertrand Russell som filosofihistoriker”) om arbetet med översätt-
ningen och den egna relationen till Russells filosofi i tidskriften Samtid och framtid (nr 1:1947),
s. 32–35.
91 Monk, 2000, s. 306f, s.325, s. 332ff, Tingsten 1963, s. 332f.
92 Bertrand Russell, Västerlandets filosofi (Stockholm 1948), passim. Se spec. s. 19, s. 707; Monk 2001,
s. 255f, s. 279f.
93 Hedenius, ”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”. Jfr Hedenius 1964, s. 17.
94 Bertrand Russell, ”Europas framtid”, i GHT 22/6 1949.
95 Russell, i GHT 22/6 1949.
96 Bertrand Russell, ”Återblick och profetia”, i SvD 16/1 1950.
· 265 ·
97 Herbert Tingsten, ”Förnuftets försvarare”, i DN 29/10 1950.
98 Herbert Tingsten, ”Avgrund eller fulländning”, i DN 27/5 1951.
99 Bertrand Russell, ”What Desires are Politicaly Important?”, i Nobel Lectures (Amsterdam 1969).
Jfr Monk 2000, s. 332ff.
100 Anders Österling, ”Nobeltal till Bertrand Russell”, i ST 11/12 1950.
101 Alf Ahlberg, ”En veteran i vettets sold för kulturens sak”, i SMB 11/11 1950.
102 Gunnar Aspelin, Anders Wedberg, Eugene Napoleon Tigerstredt, Bertrand Russell. Tre studier
(Stockholm 1950), passim. Spec. s. 8f, s. 23f, s. 39ff.
103 Anders Wedberg, ”Bertrand Russell vår tids störste filosof ”, i DN 19/7 1948; ”Bertrand Russell
den omoraliske moralisten”, i DN 24/7 1948; ”Bertrand Russell”, i DN 11/11 1950.
104 Herbert Tingsten, ”Förnuftets försvarare”, i DN 29/10 1950; Torgny T. Segerstedt, ”Bertrand Russell”, i GHT 7/12 1950.
105 Lönnroth & Delblanc 1989, s. 223.
106 Albert Camus Människans revolt (Stockholm 1953), s. 176ff. Citat, s. 180. Jfr Michael Azars översättning av samma passage i Frihet, jämlikhet, brodermord (Stockholm/Stehag 2001), s. 172.
107 Camus 1953, s. 176ff. Jfr Azar 2001, s. 172f.
108 Herbert Tingsten, Mitt liv. Tio år 1953–1963 (Stockholm 1964), s. 25.
109 Herbert Tingsten, ”Tankeförvirring: Albert Camus”, i DN 13/5 1953.
110 Henrik Cornell, ”Det stora Misärspelet”, i SvD 29/12 1951.
111 Gunnar Brandell, ”Historien och värdena”, i SvD 2/1 1952.
112 Gunnar Brandell, ”Historien och värdena” och ”Revoltörens hemkomst”, i SvD 2/1, 5/1 1952.
113 Karl-Gustaf Hildebrand, ”En ofilosofisk bekännelse”, i SvD 13/1 1952.
114 Alf Ahlberg, ”Den historielösa människan”, i SvD 16/1 1952.
K api t el 6 – Ut o p in s geogr a fi
1
Herbert Tingsten, ”Ståndpunkt och tvivel”, i DN 18/5 1948.
3
Reinhart Koselleck, Critique and Crisis (Cambridge Mass. 1988), s. 1.
5
Reinhart Koselleck, ”The temporalization of Utopia”, i The Practice of Conceptual History (Stan-
2
Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Framsteget och faran”, i DN 2/1 1950; Herbert Tingsten,
”Myternas reträtt”, i DN 4/6 1959.
4 Nils Runeby, ”Inledning 2”, i Framstegets arvtagare (Stockholm 1998), s. 131–144.
ford 2002), s. 84–99.
6 J. A. N. C. Condorcet, Människosläktets andliga förkovran (Stockholm 2001), s. 172.
7
8
Condorcet 2001, s. 173–201.
Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Framsteget och faran”, i DN 2/1 1950; Osign. ledare, [Herbert
Tingsten] ”Fyrtio år av krig och kris”, i DN 1/8 1954. Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Fram-
steget och värdena”, i DN 31/12 1956; Herbert Tingsten, Det hotade Israel (Stockholm 1957), s. 125f,
s. 165–176; Herbert Tingsten, ”Myternas reträtt”, i DN 4/6 1959.
9 I ledaren ”Fyrtio år av krig och kris”, med anledningen av fyrtioårsminnet av det första världs-
krigets utbrott, 1 augusti 1954 återkom Tingsten till krigshotet, men framhöll att världen ”lika-
· 266 ·
väl som Europa efter Napoleonkrigen” kunde ”stå inför ett långt skede av fred och framsteg”. Här
handlade det alltså om världen som helhet, Europa hade 1954 inte längre den givna ledarställ-
ningen i världen som det haft före 1914. Men det handlade ändå om en uppsättning västerländ-
ska ideal med historiskt ursprung i Europa som nu spred sig över klotet: ”Teknik, demokrati och
social känsla i förening har i några länder givit en materiell och andlig frihet för det stora flertalet
som saknar motstycke i historien. Och de frihetsrörelser som bragt många och stora folk utanför
Europa till självstyrelse har påverkats eller bestämts av dessa västerländska ideal. Fyrtio år av krig
och kriser har medfört lidande och förödelse av väldiga mått, men trots detta är det – för de flesta
och enligt flertalets värderingar – i många och väsentliga stycken bättre 1954 än 1914.” Se Herbert
Tingsten 1/8 1954.
10 I samband med Sovjets inmarsch i Ungern efter revolten i oktober 1956 talade Tingsten och
Eyvind Johnson vid ett demonstrationsmöte anordnat av Stockholms studenter den 6 novem-
ber. Här tycktes en fri demokratisk värld återigen ligga långt in i framtiden: ”Glädjen är slut, förhoppningarna är förintade.” De nationella och demokratiska uppror som runt sekelskiftet fort-
farande varit möjliga tedde sig i det kalla krigets kontext som avlägsna, och så tedde sig också en
framtida värld av fria folk: ”Vi kan inte, såsom den nationella och demokratiska frihetskänslan
kunde göra 1848, 1914, och till en viss grad ännu 1939, önska ett krig för att frigöra de fångna fol-
ken. I allt detta ligger vår tids största politiska dilemma. Om det kan lösas, när det kan bli löst, vet
vi ingenting om. Vi kan bara slå fast att vi står inför detta dilemma och att endast folkens samlande under en hela världen omfattande styrelse en gång i framtiden kanske kommer att lösa
det.” Tingsten återkom här också till en försoningstanke i västvärlden: den demokratiska världens
konservatism, socialism och liberalism förenades här i en grundläggande tro på ”frihetens pri-
mat”: den nationella, den politiska och den sociala friheten, friheter som nu krossats i och med
Sovjets inmarsch. Trots att frihetsbegreppet mist sin absoluta, metafysiska status, tedde sig skillnaden mellan frihet och ofrihet i detta läge som uppenbar; i Tingstens vädjan låg en naturalisering, där friheten för var och en som bevittnat detta skeende, måste komma till samma slutsat-
ser. ”Friheten” måste i detta läge ändå vara det stora framtida mål som människorna måste sträva
efter. I en avlutande vändning riktade han sig återigen till studenterna och bad dem bevara minnet av dessa händelser, för att i framtiden ”arbeta för ett fritt Sverige, för en fri värld, för frihet
människorna emellan”. I en mer uppgiven avslutning konstaterade Tingsten här att det mycket
väl gick att skjuta ungrare i tron att man gjorde det i dessa ideals namn. I en formulering som
mycket påminde om en av grundsatserna i Idékritik (1941) framhölls distinktionen mellan värde-
ringar och verklighetsbeskrivningar. Trots att värderingarna ytligt sett tycktes gemensamma – alla
åberopade sig på samma honnörsord: frihet, lycka, välstånd – skilde sig verklighetsbeskrivning-
arna åt i de konkurrerande systemen; de ungrare som sökte friheten kunde i den sovjetiska pro-
pagandan framställas som fascister i opposition mot dessa ideal. Se Herbert Tingsten, ”Den krossade friheten”, i DN 8/11 1956.
11 Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Europas förenta stater”, i DN 21/5 1947; Osign. ledare, [Her-
bert Tingsten] ”Avgrund eller fulländning”, i DN 27/5 1951; Herbert Tingsten, ”Vårtal till Stockholms studenter 1 maj 1954”, i På krigsstigen (Stockholm 1958); Herbert Tingsten, ”Den krossade
friheten”, i DN 8/11 1956; Tingsten, DN 4/6 1959.
12 Den 5 mars 1953 hade Stalin avlidit, och i efterdyningarna av detta talades det om avspänning
och töväder mellan öst och väst. Vid några tillfällen 1954 anslog Tingsten en hoppfull ton om
· 267 ·
världsläget. Nu tycktes krisåren avlägsna, de västerländska idealen tycktes sprida sig i världen.
Här skedde också en förskjutning i Tingstens historieskrivning, där världen i stort verkligen nått
ett högre stadium 1954 än 1914. Den tekniska utvecklingen framhölls som nyckeln till de fort-
satta framstegen: ”aldrig har mänskligheten haft liknande utsikter att nå ett besittningstagande
av jordens möjligheter”. Vad som är speciellt intressant med detta tal, som alltså hölls fjorton år
efter talet 1940, är det avstånd i tid och erfarenheter som Tingsten skildrade 1954: ”Det är inte
lätt för er som är unga att förstå att ett Hitlervälde, med obegränsad makt och obegränsad grymhet, framstod som möjligt, ja, för många som sannolikt, i ett Europa och i vårt land.” Detta Hit-
lervälde tedde sig 1954 alltså som så avlägset och svårt att förstå för den nya generation unga som
Tingsten vände sig till, att han var tvungen att göra denna påminnelse. I talet 1940 hade Tingsten
framställt perioden 1815–1914 som en speciellt lyckosam tid präglad av fred, framsteg, ökande välstånd, kulturell utveckling och en begynnande demokratisk utveckling, och kontrasterat den mot
den kris som präglade den egna samtiden. I talet 1954 framhöll Tingsten istället en sådan karaktäristik som överdriven: ”Det är tvärtom under de senaste årtiondena som de avgörande refor-
merna hän emot likställighet, trygghet och ömsesidigt bistånd genomförts.” Tingsten påminde
om att krigshotet fortfarande – och nu i skuggan av atomvapenhotet – var överhängande. Her-
bert Tingsten, ”1789–1940. En idéhistorisk återblick”, i Tiden (nr 9: 1940a), s. 530ff; Tingsten 1958,
s. 125, s. 128f, s. 131; Tingsten, DN 1/8 1954.
13 Herbert Tingsten, Idékritik (Stockholm 1941a), s. 74f.
14 Tingsten 1941a, s. 63–94. Se spec. s. 66f, s. 71, s. 74f.
15 W. Warren Wagar, Good Tidings (Bloomington/London 1972), s. 148, s. 239ff; Bernt Skovdahl,
”Den stora framstegskapplöpningen”, i Framstegets arvtagare (Stockholm 1998), s. 147. Jfr Bernt
Skovdahl, Framstegstankens förfall? (Stockholm/Stehag 1996), s. 75.
16 Tingsten, DN 2/1 1950.
17 Tingsten, DN 2/1 1950.
18 Tingsten, DN 27/5 1951; Bertrand Russells The Impact of Science on Society utkom 1952, men allt
talar för att Tingsten här utgår från ett recensionsexemplar som han också citerar.
19 Reinhart Koselleck, ”The temporalization of Utopia”, i The Practice of Conceptual History (Stanford 2002), s. 84–99.
20 Herbert Tingsten, ”Demokratin: fulländning eller förfall”, ”Den lyckade demokratin”, ”En stabil
och vital demokrati”, i DN 27/7, 29/7, 31/7 1952. Artikelserien finns återtryckt som ”Demokratin –
fulländning eller förfall?” i Herbert Tingsten, På krigsstigen (Stockholm 1958), s. 99–109.
21 Tingsten 1940a, s. 527f, s. 530ff; Herbert Tingsten, Demokratiens problem (Stockholm 1945), s. 5–23,
s. 262f; Tingsten 21/5 1947; Herbert Tingsten, Problem i U.S.A. (Stockholm 1948), s. 118, s. 120f;
Herbert Tingsten, ”Ståndpunkt och tvivel”, i DN 18/5 1948.
22 Tingsten, DN 27/7, 31/7 1952.
23 Tingsten, DN 27/7 1952.
24 Tingsten, DN 27/7 1952.
25 Tingsten, DN 29/7 1952.
26 Bernt Skovdahl, Tingsten, totalitarismen och ideologierna (Stockholm/Stehag 1992), s. 395ff; Bernt
Skovdahl, ”Den stora framstegskapplöpningen”, i Framstegets arvtagare (Stockholm 1998), s. 159;
Robert Colquhoun, Raymond Aron, vol. 1 (London 1986), s. 453ff.
27 För en intressant analys av olika försök – hegelska, marxistiska, liberala och andra – att utropa
· 268 ·
historiens slut, se Perry Anderson, ”The Ends of History”, i A Zone of Engagement (London/New
York 1992), s. 279–375.
28 Herbert Tingsten, Det hotade Israel (Stockholm 1957), s. 7, s. 175f, och baksidestexten.
29 Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”England, judarna och Palestina”, i DN 3/7 1946. Jfr Herbert
Tingsten, Mitt liv. Tidningen 1946–52 (Stockholm 1963), s. 178ff. Jfr Herbert Tingsten, Mitt liv.
Tio år 1953–63 (Stockholm 1964), s. 102ff.
30 Tingsten 1957, s. 125f, s. 165ff, s. 175f.
31 Tingsten 1957, s. 168.
32 Tingsten 1957, s. 175f.
33 Tingsten 1957, s. 176.
34 Ledaren ”Framsteget och värdena” nyårsafton 1956 handlade om framstegstemat, men här framhölls på ett annat sätt glappet mellan de upplysningsideal som överallt predikades, och den real-
politiska nivån. Hela världen tycktes nu bedöma framsteget efter samma måttstock: ”I hela världen används på avgörande punkter samma honnörsord, samma allmänna utgångspunkter för
bedömandet. Lite schematiskt kan det påstås att de amerikanska och franska revolutionernas
ideologiska huvudprinciper över allt slagit igenom. Det är den enskildes lycka, frihet och välstånd
i denna värld som prisas i Moskva, Washington, Dehli och Pretoria.” Se Tingsten, DN 31/12 1956.
35 Herbert Tingsten, ”Myten om myten”, ”Myternas frammarsch”, ”Myternas reträtt”, i DN 24/5,
28/5, 4/6 1959; Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden (Stockholm 1999), s. 26ff.
36 Tingsten, DN 4/6 1959.
37 Tingsten, DN 4/6 1959.
K api t el 7 – H ist o r ien s slut : n å gr a re s u lta t o c h
a v slu t a n d e refle xio n er
1
Orson Welles citerad ur Gore Vidal, ”Remembering Orson Welles”, i New York Review of Books
2
Michel Foucault, Diskursens ordning (Stockholm/Stehag 1993), s. 51.
3
vol. 36 (nr 9: 1989).
I takt med krigets utveckling har Fukuyama gjort avbön och distanserat sig från den neokon-
servativa agendan som också associerats med hans tes om historiens slut. I ett mer övergripande
perspektiv har han dock inte tagit avstånd från idén, som han försvarar i ljuset av senare invänd-
ningar i Francis Fukuyama, ”After the End of History”, efterord i The End of History and the Last
Man (1992), 2 rev. uppl. (New York 2006).
4 Francis Fukuyama, ”The End of History?”, i The National Interest, (nr 16: 1989), s. 3ff.
5
I sin studie över filosofin och det första världskriget konstaterar Svante Nordin att vissa omskakande händelser, vissa krig, kan ha en sådan drabbande karaktär att de upplevs som filosofiska
händelser. Molotov-Ribbentrop-pakten kan sägas ha haft en sådan karaktär, för att inte tala om
de allierades seger 1945. Se Svante Nordin, Filosofernas krig (Nora 1998), s. 9.
6 Fukuyama 1989, s. 4ff.
7
Fukuyama 1989, s. 3–18.
· 269 ·
8
Fukuyama 1989, s. 3ff.
9 Se till exempel Herbert Tingsten, Från idéer till idyll (Stockholm 1966), s. 9–27, s. 57f, s. 214.
10 Herbert Tingsten, ”Den lyckade demokratin”, i DN 29/7 1952.
11 Fukuyama 1989, s. 17.
12 Fukuyama 1989, s. 17f; Herbert Tingsten, ”Demokratin: fulländning eller förfall”, ”Den lyckade
demokratin”, ”En stabil och vital demokrati”, i DN 27/7, 29/7, 31/7 1952. Artikelserien finns återtryckt som ”Demokratin – fulländning eller förfall?” i Herbert Tingsten, På krigsstigen (Stock-
holm 1958), s. 99–109. Se även Tingsten 1966, t.ex. s. 14, s. 155, där denna tes utvecklas och i många
delar också inskärps.
13 Se till exempel Perry Anderson, ”The Ends of History”, i A Zone of Engagement (London/New
York 1992), s. 285ff; Victoria Fareld, Att vara utom sig inom sig (Göteborg 2007), s. 276ff; Frederick
Beiser, Hegel (New York/London 2006), s. 224ff.
14 Fukuyama 1989, s. 4f; Jfr. Anderson 1992, s. 283ff, och Fareld 2007, s. 279. Frågan huruvida Hegels
tänkande rymmer något antagande om ett historiens slut är komplex. Som Anderson påpekar
finns det mycket få faktiska uttalanden om detta i Hegels skrifter, men å andra sidan råder det
ingen tvekan om att detta är en rimlig konsekvens av hans tänkande, som speciellt Alexandre
Kojève argumenterat för. I en Kojèvesk tolkning skulle då historiens slut innebära det stadium då
människan inte längre negerar det givna, och varje människa blir erkänd i sin singulära existens,
snarare än som representant för någon grupp. Å andra sidan kan en mer textnära kritisk-filolo-
gisk hegelläsning argumentera för att detta är en övertolkning. För sådana invändningar, se: red.
Jon Stewart, The Hegel Myths and Legends (Evanston Ill. 1996), kapitel 13–15.
15 Se till exempel Herbert Tingsten, Idékritik (Stockholm 1941a), s. 14, s. 74f, s. 93f, s. 169, s. 171f,
s. 181f, s. 191f, s. 215, s. 241, s. 244; Herbert Tingsten, ”Toynbees mystik”, i DN 19/1 1949; Ledare,
[Herbert Tingsten] ”Den som väntar”, i DN 31/12 1947.
16 Om historisk nödvändighet hos Hegel, se Beiser 2005, s. 264 och Charles Taylor, Hegel (Stockholm/Lund 1986), s. 487ff.
17 Herbert Tingsten, ”1789–1940. En idéhistorisk återblick”, i Tiden (nr 9: 1940a), s. 536f.
18 Herbert Tingsten ”Ståndpunkt och tvivel”, i DN 18/5 1948. Jfr Herbert Tingsten, Argument
(Stockholm 1948a), s. 303.
19 Se till exempel Herbert Tingsten, Mitt liv. Mellan trettio och femtio (Stockholm 1962), s. 314. Jfr Alf
W. Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget (Stockholm 1995), s. 140–142; Ola Sigurdson,
Den lyckliga filosofin (Stockholm/Stehag 2000), s. 80f, s. 90f, s. 110, och Ulf Zander, Fornstora dagar,
moderna tider (Lund 2001), s. 322. Se även Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria (Stockholm 2000),
s. 236ff. Evert Vedung, Det rationella politiska samtalet (Stockholm 1977), s. 160–166.
20 Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Förnuftet i historien (Göteborg 1987), s. 154ff; Jonas Hansson,
”Den historiska världsdelen. Hegel, européerna och världshistorien”, i Europas gränser (Nora
2007), s. 92ff.
21 Hansson 2007, s. 88ff.
22 Tingsten 1940a, s. 527ff, s. 531f.
23 Tingsten 1940a, s. 534. Citat, s. 537.
24 Tingsten, DN 18/5 1948. Jfr Tingsten 1948a, s. 304ff.
25 Mitt försök att läsa Hegel i ett liberaldemokratiskt register i anslutning till Kojève, Fukuyama
och Taylor är inte originellt eller nytt utan lånar mycket från framför allt Fareld 2007, s. 278ff.
· 270 ·
26 Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Philosophy of Right (Kitchener Ontario 2001), spec. §§ 142–157,
s. 132ff; G. W. F Hegel, Grundlinien der Philosophie des Rechts (Hamburg 1995), §§142-157.
27 Francis Fukuyama, Historiens slut och den sista människan (Stockholm 1992), s. 214ff.
28 Teologen Ola Sigurdson har undersökt frågan om relationen mellan etik och politik hos Tingsten
och en rad andra svenska tänkare som tänks ha utgått från en hägerströmsk värdetradition. Sigurdson framhåller mycket riktigt att det invävt i Tingstens pläderingar för en rationell, avideologise-
rad demokrati fanns normativa anspråk och innehållsliga antaganden om det goda livet. Sigurdson
lägger stor vikt vid Tingstens tro på en svensk modell präglad av konsensus, vetenskaplig rationali-
tet, välfärd, sekularisering, och med ett svagt personligt medborgerligt deltagande i politiken. Däremot är den idealism, de krav på uppoffring och personligt ställningstagande och ansvar som Ting-
sten ständigt vädjade till under det fyrtiotal som stått i fokus för min undersökning mindre framträ-
dande i Sigurdsons analys. Se Ola Sigurdson, Den lyckliga filosofin (Stockholm/Stehag 2000), s. 249ff.
29 Herbert Tingsten, ”Att vara sig själv. Den aktuella debatten”, i DN 12/4 1950.
30 Angående en tingstensk ”metod” se Johan Lundborg, Ideologiernas och religionens död (Lund 1991),
s. 52–56; ”lära” se Vedung 1977, s. 160–166. Vad jag kunnat finna formulerade Tingsten inte någon
explicit idékritisk ”lära” eller ”metod” i något av sina vetenskapliga arbeten. Här har forskningen
varit hänvisad till ett exegetiskt pusslande bland utspridda utsagor i mer eller mindre explicita källor av olika karaktär, allt ifrån statsvetenskapliga arbeten till essäer i tidskrifter och kultur- och
ledarmaterial ur dagspress. Mot Vedung och Lundborg kan man med Skovdahl även framhålla att
Tingsten snarare verkar ha utgått från ”metodologiska självklarheter och normalt språkbruk” i sin
argumentering, än utifrån någon explicit formulerad kunskapsteori, som hos till exempel Popper.
Se Bernt Skovdahl, Tingsten, totalitarismen och idelogierna, (Stockholm/Stehag 1992), s. 365.
31 Tesen om en eventuell avhistorisering och historielöshet i Sverige och i västvärlden i stort efter
det andra världskriget har diskuterats av historiker i olika sammanhang. Några av de intressantaste förslagen på hur en sådan historielöshet ska kunna studeras finns i Lennart Lundmark,
Tidens gång och tidens värde (Umeå 1989), passim. Se spec. s. 127. För vidare diskussioner kring
avhistorisering, se även Sven-Eric Liedman, ”Historielöshet – vad gör det?” i Över gränser. Fest­
skrift till Birgitta Odén (Lund 1987), s. 161–176; Jonas Anshelm, ”Inledning” i Modernisering och
kulturarv. Essäer och uppsatser (Stockholm/Stehag 1993), s. 9–24; Carl E. Schorske, Thinking with
history (Princeton 1998), s. 227f; Ulf Zander, Fornstora dagar. Moderna tider (Lund 2001), s. 317,
s. 353; Nils Runeby, ”Inledning 2”, i red. Nils Runeby, Framstegets arvtagare (Stockholm 1998),
s. 131ff; Bernt Skovdahl, ”Den stora framstegskapplöpningen”, i red. Runeby 1998, s. 147. För den
snävare frågan om avhistoriseringen av vetenskapen, se Bo Lindberg och Ingemar Nilsson, Göte­
borgs universitets historia (Göteborg 1996), s. 84, s. 95.
32 Se t.ex. Gunnar Myrdal, ”Socialpolitikens dilemma I–II”, i Spektrum, nr 2 (1932), s. 15; Gun-
nar Myrdal, Planhushållning i välfärdsstaten (Stockholm 1961), s. 95, s. 163. Jfr Yvonne Hirdman
Att lägga livet till rätta (Stockholm 1989), passim, spec. s. 99; Ola Sigurdson, Den lyckliga filoso­
fin (Stockholm/Stehag 2000), s. 139, s. 141, s. 150; Kerstin Vinterhed Kärlek i det tjugonde seklet
(Stockholm 2003), s. 39f, s. 187f.
33 Se Anders Wedberg, Filosofins historia. Nyare tiden till romantiken (Stockholm 1959), s. 169. För en
sammanfattning av debatten kring Wedbergs filosofihistoria, se: Filosofisk tidskrift, årg. 23 (nr 3: 2002).
34 Friedrich Nietzsche, ”Om historiens nytta och skada för livet”, i Samlade skrifter, vol. 2, (Stockholm/Stehag 2005), s. 95.
· 271 ·
35 Jfr Nietzsche 2005, s. 90ff.
36 Herbert Tingsten, Från idéer till idyll (Stockholm 1966), s. 214; Herbert Tingsten, Mitt liv. Tid­
ningen 1946–52 (Stockholm 1963), s. 332f; Ray Monk, Bertrand Russell, vol. 2 (London 2000),
s. 269ff, s. 298f.
· 272 ·
K ä l l or o c h l i t t e r at u r
Arkiv
Herbert och Gerd Tingstens samling, Kungliga biblioteket (KB)
”Tingsten, Herbert 1948–”, i Dagens Nyheters textarkiv, Dagens Nyheter
Ingemar och Astrid Hedenius samling, Uppsala universitetsbiliotek (UUB)
Yngve Brilioths samling, Uppsala universitetsbibliotek (UUB)
Sigtunastiftelsens arkiv, D1. ”Debatten om Tro och vetande 1949–50”
—,D1. ”Kulturanalys”
—, K5. ”Världshistoria”
—, K5g. ”Historisk forskning”
—, Lz. ”Hedenius, Ingemar”
—,Lz. ”Russell, Bertrand”
—, Lz. ”Tingsten, Herbert”
—, Lz. ”Toynbee, Arnold”
Databaser
”Geyl, Pieter”, Encyclopædia Britannica (2007). Encyclopædia Britannica Online.
25 Sept. 2007 <http://www.britannica.com/eb/article-9036645>.
O t r yc kt mater ial
Brilioth, Yngve, ”Historia och religion. Hur motiveras det absoluta sannings-
kravet?” Föredrag hållet vid Stockholms högskola 6 maj 1952. Manuskript i
Yngve Brilioths samling, 612c, UUB.
Hedenius, Ingemar, ”Installationsföreläsning den 13 mars 1948”, i Ingemar och
Astrid Hedenius samling, P98p, UUB.
Tingsten, Herbert, ”Framstegstanken i historien” i Herbert och Gerd Tingstens
samling, L 207: 11: 11, KB.
· 273 ·
Brev från Konrad Marc-Wogau till Ingemar Hedenius 1/7 1945
Brev från Herbert Tingsten till Manfred Björkquist 5/9 1951
Brev från Manfred Björkquist till Herbert Tingsten 5/9 1951
T idni ngar o c h t idskr if ter
Aftonbladet (AB) 1949
Aftontidningen (AT) 1946
BLM 1944
Clarté 1949
Dagens Nyheter (DN) 1943–1945, 1946–1956, 1959
Expressen (Expr.) 1948
40-tal 1946
Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT) 1949, 1950
Historisk tidskrift 1940
Lundagård 1948
Morgontidningen (MT) 1951
Nordens frihet 1940
Ny Dag (ND) 1947
Nya Dagligt Allehanda (NDA) 1944
Prisma 1950
Samtid och framtid 1947
Statsvetenskaplig tidskrift 1939
Stockholmstidningen (ST) 1950, 1955
Studenten 1949
Svensk tidskrift 1939
Svenska Dagbladet (SvD) 1940, 1943, 1949–1952, 1954
Svenska Morgonbladet/Morgonbladet (SMB) 1944 1949–1950, 1954
Tiden 1940–1941, 1943, 1944
Utsikt 1948
Vår lösen 1938–1940, 1944, 1946
· 274 ·
Her b er t T ingsten
Tingsten, Herbert, Demokratiens seger och kris (Stockholm 1933)
—, De konservativa idéerna (Stockholm 1939a)
—, rec. ”G. Heckscher: Svensk konservatism före representationsformen. 1. Den historiska skolans genombrott i Sverige.”, i Statsvetenskaplig tidskrift, vol. 42 (1939b)
—, ”1789–1940. En idéhistorisk återblick”, i Tiden (nr 9: 1940a)
—, ”Statsvetenskapliga arbetsuppgifter”, i (red.) Gunnar Aspelin & Göte Turesson, Vetenskap av i dag (Stockholm 1940b)
—, ”De konservativa idéerna. En replik”, i Historisk tidskift (1940c)
—, Idékritik (Stockholm 1941a)
—, ”Problem i svensk demokrati IV. Några framtidslinjer”, i Tiden (nr 5: 1941b)
—, Den svenska socialdemokratiens idéutveckling I–II (Stockholm 1941c)
—, Demokratiens problem (Stockholm 1945a)
—, ”Den internationella organisationens struktur”, i Fred och säkerhet efter andra
världskriget. Ett svenskt diskussionsinlägg, Utrikespolitiska institutets skriftserie, nr. 5 (Stockholm 1945b)
—, Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”England, judarna och Palestina”, i DN 3/7 1946.
—, ”På jakt efter alibin”, i DN 8/7 1946.
—, ”Kommunisterna och andra världskriget”, i DN 30/3, 1/4, 5/4 1947
—, Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Europas förenta stater”, i DN 21/5 1947.
—, Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Kulturkamp?”, i DN 25/5 1947.
—, ”Totalitära idéer genom tiderna”, i DN 21/8 1947.
—, ”Thomas Mann som politiker”, i DN 28/9 1947.
—, ”Thomas Mann som konservativ nationalist”, i DN 30/9 1947.
—, ”Thomas Mann som radikal demokrat”, i DN 4/10 1947.
—, Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”De som väntar”, i DN 31/12 1947.
—, Argument (Stockholm 1948a)
—, Problem i U.S.A. (Stockholm 1948b)
—, ”Ståndpunkt och tvivel”, i DN 18/5 1948.
—, ”Vetenskap eller förkunnelse”, i DN 15/12 1948.
—, ”Vetenskap eller mystik? Toynbees historiefilosofi”, i DN 16/1 1949.
· 275 ·
—, ”Toynbees mystik”, i DN 19/1 1949.
—, ”Vysjinskijs ryska statslära”, i DN 24/2 1949.
—, ”Läroböcker i historia”, i DN 6/4 1949.
—, ”Lysande religionskritik”, i DN 21/5 1949.
—, Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Svensk predikan”, i DN 19/7 1949.
—, Osign, ledare, [Herbert Tingsten]”Svensk kristendom”, i DN 21/7 1949.
—, Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Den kyrkliga förkunnelsen under debatt”, i DN 31/7 1949.
—, Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Framsteget och faran”, i DN 2/1 1950.
—, ”Att vara sig själv. Det idéhistoriska perspektivet”, i DN 11/4 1950.
—, ”Att vara sig själv. Den aktuella debatten”, i DN 12/4 1950.
—, ”Förnuftets försvarare”, i DN 29/10 1950.
—, ”Ger historien lärdomar?”, i DN 27/12 1950.
—, ”Historien under debatt”, i DN 31/12 1950.
—, Tredje ståndpunkten – en orimlighet (Stockholm 1951)
—, ”Avgrund eller fulländning”, i DN 27/5 1951.
—, ”Historia och kristendom”, i DN 28/9 1951.
—, ”Demokratin: fulländning eller förfall”, i DN 27/7 1952.
—, ”Den lyckade demokratin”, i DN 29/7 1952.
—, ”En stabil och vital demokrati”, i DN 31/7 1952.
—, Idéer och genier (Stockholm 1953)
—, ”Tankeförvirring: Albert Camus”, i DN 13/5 1953.
—, ”Vad gör Gud?”, i DN 30/8 1953.
—, ”Kristendomen och framsteget”, i DN 8/9 1953.
—, ”Kristendom, demokrati och diktatur”, i DN 13/9 1953.
—, Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Fyrtio år av krig och kris”, i DN 1/8 1954.
—, ”Färdiga med Toynbee”, i DN 6/12 1954.
—, ”Den krossade friheten”, i DN 8/11 1956.
—, Osign. ledare, [Herbert Tingsten] ”Framsteget och värdena”, i DN 31/12 1956
—, Det hotade Israel (Stockholm 1957)
—, På krigsstigen (Stockholm 1958)
· 276 ·
—, ”Myten om myten”, i DN 24/5 1959.
—, ”Myternas frammarsch”, i DN 28/5 1959.
—, ”Myternas reträtt”, i DN 4/6 1959.
—, ”Filosofen Nasser”, i DN 12/7 1959
—, Mitt liv. Ungdomsåren (Stockholm 1961)
—, Mitt liv. Mellan trettio och femtio (Stockholm 1962)
—, Mitt liv. Tidningen 1946–52 (Stockholm 1963)
—, Mitt liv. Tio år 1953–1963 (Stockholm 1964)
—, Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratin (Stockholm 1966)
—, Mitt liv. Ungdomsåren (1961), 2 rev. uppl. (Stockholm 1971)
Ö v r iga käl lor o c h litter at ur
Adorno, Theodor W. & Max Horkheimer, Upplysningens dialektik. Filosofisk­a
fragment, övers. Lars Bjurman & Carl-Henning Wijkmark (tyskt orig:
1944; Göteborg 1996)
Ahlberg, Alf, ”Opportunism och hjältedyrkan”, i Nordens frihet, nr 33 (7/11 1940)
—, ”Maktfilosofi och värdenihilism”, i Varför svenska folket reagerar (Stockholm 1941)
—, ”Europa efter kriget. Tyska alternativ”, i DN 14/3 1941.
—, ”Europa efter kriget. Europas förenta stater”, i DN 15/3 1941.
—, Humanismens kris. Föredrag i Förbundet för kristet samhällsliv. Örebro 13 au­
gusti 1943 (Stockholm 1943)
—, ”Mänskligheten vid skiljovägen I.”, i DN 24/8 1945.
—, ”Mänskligheten vid skiljovägen II”, i DN 25/8 1945.
—, ”Profan och kristen människouppfattning.”, i Vår lösen (nr 10: 1946)
—, ”Bertrand Russell som filosofihistoriker”, i Samtid och framtid (nr 1: 1947)
—, ”En veteran i vettets sold för kulturens sak”, i SMB 11/11 1950.
—, ”Den ohållbara tredje ståndpunkten”, i SvD 14/7 1951.
—, ”Den historielösa människan”, i SvD 16/1 1952.
Ahnlund, Nils, Svenskt och nordiskt från skilda tider (Stockholm 1943)
Alving, Barbro (Bang), Bang. Klipp ur nuets historia (1982; Stockholm 1993)
· 277 ·
Anderson, Perry, ”The Ends of History”, i A Zone of Engagement (London/New
York 1992)
Anshelm, Jonas, ”Inledning”, i Modernisering och kulturarv. Essäer och uppsatser
(Stockholm/Stehag 1993)
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: [de 27 punkterna med motivering] (Stock­­holm 1944)
Aronsson, Peter, Historiebruk. Att använda det förflutna (Lund 2004)
Aspelin, Gunnar, Historiens problem. Utvecklingsfilosofiska studier (Stockholm 1926)
—, Framstegsidén i franskt tankeliv från Descartes till Condorcet (Lund 1929)
—, ”Framstegsidén och det aktuella läget”, i Idéerna och framtiden. Fredens fakta
och frågor, ABF:s studiehandbok 1944 (Stockholm 1944a)
—, ”Utilitarismens moralprincip”, i Eros och Eris. Kulturessäer tillägnade Rolf
Lagerborg (Stockholm 1944b)
—, ”Framstegstron”, i DN 3/5 1944.
—, ”Framstegstro och livsåskådning. Ett förtydligande av professor Gunnar
Aspelin”, i SMB 9/5 1944.
Aspelin, Gunnar & Anders Wedberg & Eugene Napoleon Tigerstedt, Bert­rand
Russell. Tre studier (Stockholm 1950)
Aulén, Gustaf, Passionstid 1940. Herdabrev om kyrkan och kriget till prästerskapet
och församlingarna i Strängnäs stift (Stockholm 1940)
Azar, Michael, Frihet, jämlikhet, brodermord. Revolution och kolonialism hos Al­
bert Camus och Frantz Fanon (Stockholm/Stehag 2001)
—, Sartres krig. Människans frihet och slutet på historien (Stockholm/Stehag 2004)
de Beauvoir, Simone, Det andra könet, övers. Adam Inczèdy-Gombos, Åsa Moberg & Eva Gothlin (franskt orig: 1949; Stockholm 2002)
Becker, Carl L., The Heavenly City of the Eighteenth-Century Philosophers (1932;
New Haven/London 2003)
Beiser, Frederick, Hegel (New York/London 2006)
Björkquist, Manfred, Gudstron och världskrisen (Stockholm 1939)
Blackburn, Simon, ”Gentile, Giovanni”, i The Oxford Dictionary of Philosophy
(Oxford 1996)
Blomberg, Harry, ”Professorn och Vår Herre”, i SMB 1/7 1949.
· 278 ·
Bohlin, Torsten, ”Kristi ande ger den fasta normen Västerlandet behöver.”, i
Lundagård (nr 13: 1948)
Brandell, Gunnar, ”Historien och värdena”, i SvD 2/1 1952.
—, ”Revoltörens hemkomst”, i SvD 5/1 1952.
Branting, Georg, ”Arbetarpartiets framtid”, i Tiden (nr 5: 1941)
Burckhardt, Jacob, Världshistoriska betraktelser, övers. Alf Ahlberg (tyskt orig:
1905; Stockholm 1941)
Butterfield, Herbert, Kristendom och historia (engelskt orig: 1949; Stockholm 1954)
—, Christianity and History (London 1949)
—, Christianity in European History (London 1951)
Bury, John B., The Idea of Progress. An Inquiry into Its Origin and Growth (London 1924)
Böök, Fredrik, ”Tal vid Tegnér-festen i Lund.”, i SvD 5/10 1940.
—, ”Historiefilosofi”, i SvD 25/10 1940.
—, Tyskt väsen och svensk lösen (Lund 1940)
Camus, Albert, Människans revolt, övers. Gunnar Brandell (franskt orig: 1951;
Stockholm 1953)
Carlson, Stig, ”Socialism och fred,” i MT den 23/5 1951.
Cohen-Solal, Annie, Sartre – ett liv, övers. Agneta Westerdahl (franskt orig:
1985; Stockholm 1987)
Colquhoun, Robert, Raymond Aron. The Philosopher in History 1905–1955, vol. 1
(London 1986)
Condorcet, Jean-Antoine-Nicolas Caritat, Marquis de, Människosläktets andli­
ga förkovran, övers. Arne Klum (franskt orig: 1793; Stockholm 2001)
Cornell, Henrik, ”Oro för kulturen”, i SvD 29/5 1949.
—, ”Det stora Misärspelet”, i SvD 29/12 1951.
Croce, Benedetto, History as the Story of Liberty, övers. Sylvia Sprigge (italienskt
orig: 1938; New York 1941)
Cullberg, John, ”Jesus Kristus – samhällslivets Herre.”, i Vår lösen (nr 10: 1938)
—, ”Kristendomen inför samhällsfrågorna”, i Svensk tidskrift (1939)
—, Kyrkan och tiden (Stockholm 1940a)
· 279 ·
—, Herdabrev till Västerås stift (Stockholm 1940b)
Ekman, Stig & Klas Åmark (red.), Sweden’s Relations with Nazism, Nazi Ger­
many and the Holocaust. A Survey of Research (Stockholm 2003)
Fareld, Victoria, Att vara utom sig inom sig. Charles Taylor, erkännandet och He­
gels aktualitet (Göteborg 2007)
Filosofisk tidskrift, årg. 23 (nr 3: 2002)
Forser, Tomas & Per-Arne Tjäder, Tredje ståndpunkten. En debatt från det kalla
krigets dagar (Staffanstorp 1972)
Forser, Tomas, Bööks 30-tal. En studie i ideologi (Stockholm 1976)
Foucault, Michel, Vetandets arkeologi, övers. Carl-Gustaf Bjurström (franskt
orig: 1969; Lund 2002)
—, ”Upplysningen, revolutionen och framstegets möjlighet”, övers. Richard
Matz, i Brutus Östling (red.), Vad är upplysning? Kant, Foucault, Habermas,
Mendelssohn, Heidegren (Stockholm/Stehag 1989)
—, Diskursens ordning, övers. Mats Rosengren (franskt orig: 1971; Stockholm/
Stehag 1993)
Frenander, Anders, Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigsti­
dens svenska kulturdebatt (Göteborg 1999)
Frängsmyr, Tore, Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år. Del 2.
1809–2000 (Stockholm 2000)
Fukuyama, Francis, ”The End of History?”, i The National Interest (nr 16: 1989)
—, Historiens slut och den sista människan, övers. Staffan Andrae (engelskt orig:
1992; Stockholm 1992)
—, ”After the End of History”, efterord i The End of History and the Last Man
(1992), 2 rev. uppl. (New York 2006).
Gunneriusson, Håkan, Det historiska fältet. Svensk historievetenskap från 1920-tal
till 1957 (Uppsala 2002)
Grön, Arne, ”Merleau-Ponty: Kroppslighet och historia”, övers. Jan Bengts-
son, i Vår tids filosofi. Filosoferna. De filosofiska strömningarna. En uppslagsbok
(danskt orig: 1982; Stockholm 1987)
Gårdlund, Torsten, ”Efter marxismen”, i Tiden (nr 4: 1941)
· 280 ·
Hackman, Boel, Elin Wägner (Stockholm 2005)
Hacohen, Malachi Haim, Karl Popper. The Formative Years, 1902–1945. Politics
and Philosophy in Interwar Vienna (Cambridge 2000)
Hansson, Jonas, Humanismens kris. Bildningsideal och kulturkritik i Sverige 1848–
1933 (Stockholm/Stehag 1999)
—, ”Den historiska världsdelen. Hegel, européerna och världshistorien”, i Euro­
pas gränser. Essäer om europeisk identitet (Nora 2007)
Hayek, Friedrich A., Vägen till träldom, övers. M. Loya & C. Sterzel (engelskt
orig: 1944; Stockholm 1944)
Heath, Joseph, ”Methodological Individualism”, i Edward N. Zalta (red.), The
Stanford Encyclopedia of Philosophy (Stanford 2005)
Heckscher, Eli, ”Västerlandet”. Anförande till Handelshögskolans recentiorer
den 25 oktober 1939 tryckt i Svensk tidskrift (1939)
—, ”Historiens nytta”, i DN 28/12 1950.
Heckscher, Gunnar, rec. ”Herbert Tingsten: De konservativa idéerna. (Orientering i aktuella ämnen.)”, i Statsvetenskaplig tidskrift, vol. 42 (1939)
Hedenius, Ingemar, ”Rättsmedvetandet på glid”, i Tiden (nr 1: 1940)
—, Om rätt och moral (Stockholm 1941)
—, ”Studiet av Platon”, i Tiden (nr 2: 1944)
—, ”Tyska humanister”, i DN 24/5 1945.
—, ”Sanningsfrågan det väsentliga”, i Lundagård (nr 13: 1948)
—, Tro och vetande (Stockholm 1949)
—, ”Inlägg i neutralitetsdebatten”, i Studenten (nr 2: 1949)
—, ”Att vara sig själv. Ett definitionsförsök”, i DN 19/4 1950.
—, ”Den förlorade kardinaldygden. Modet”, i ST 14/10 1950.
—, Att välja livsåskådning (Stockholm 1951)
—, ”Fenomenet Voltaire”. Radioföredrag 10/6 1954, tryckt i Fyra dygder
(Stockholm 1955)
—, ”Finns det en oeftergivlig frihet?”, i ST 4/1 1955.
—, ”Etikens subjektivitet”, i DN 24/2 1955.
—, ”Att tvinga någon mot hans samvete”, i DN 27/5 1955.
· 281 ·
—, ”Civilförsvarsvägran”, i DN 1/6 1955.
—, ”Det förflutna”, i DN 28/9 1955.
—, ”Om praktisk filosofi”, i Fem studier i praktisk filosofi (Uppsala 1964)
Hegel, Georg Wilhelm Friedrich, Förnuftet i historien, övers. O. Möller (tyskt
orig: 1837; Lund 1987)
—, Philosophy of Right, övers. S. W. Dyde (tyskt orig. 1821; Kitchener Ontario 2001)
—, Grundlinien der Philosophie des Rechts, red. Johannes Hofmeister (1821;
Hamburg 1995)
Hildebrand, Karl-Gustaf, ”Kristet framtidshopp.”, i Vår lösen (nr 8: 1939)
—, ”Historiens Gud”, i NDA 3/2 1944.
—, ”Historikern inför kristendomen”, i Historia och religion. Några uppsatser om­
kring ett ständigt aktuellt kulturproblem (Stockholm 1948)
—, ”En ofilosofisk bekännelse”, i SvD 13/1 1952.
Hirdman, Gunnar, ”Idékampens innebörd”, i Idéerna och framtiden. Fredens fak­
ta och frågor. ABF:s studiehandbok 1944 (Stockholm 1944)
Hirdman, Yvonne, Att lägga livet till rätta. Studier i svensk folkhemspolitik
(Stockholm 1989)
Hobsbawm, Eric, Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet 1914–1991, övers.
Lena Lundgren (engelskt orig: 1994; Stockholm 1997)
Holmberg, Olle, ”Om tillstånd att tro”, i DN 12/7 1949.
Holt, Kristoffer, Publicisten Ivar Harrie. Ideologi, offentlighetsdebatt och idékritik i
Expressen 1944–1960 (Stockholm 2008)
Isaksson, Emma, Kvinnokamp. Synen på underordning och motstånd i den nya
kvinnorörelsen (Stockholm 2007)
Isaksson, Folke, ”De oskuldfullas väg”, i MT 15/7 1951.
Jacobson, Gunnar & Ernst Söderlund, Lärobok i allmän historia för gymnasiet
(Stockholm 1946)
Johansson, Alf W., Per Albin och kriget. Samlingsregeringen och utrikespolitiken
under andra världskriget (Stockholm 1984)
—, Herbert Tingsten och det kalla kriget. Antikommunism och liberalism i Dagens
Nyheter 1946–1952 (Stockholm 1995)
· 282 ·
—, Den nazistiska utmaningen. Aspekter på andra världskriget (1983), 4:e rev.
uppl. (Stockholm 1997)
Johnson, Eyvind, ”Om ryska revolutionen”. Radioföredrag 21/11 1947, i Eyvind
Johnson, Personligt politiskt estetiskt, Örjan Lindberger (red.) (Stockholm 1992)
—, ”Ett vårtal 1951”. Tal till Uppsala studenter 12/5 1951 i Eyvind Johnson, Per­
sonligt politiskt estetiskt, Örjan Lindberger (red.) (Stockholm 1992)
Jordheim, Helge, Läsningens vetenskap. Utkast till en ny filologi, övers. Sten Andersson (norskt orig: 2001; Uddevalla 2003)
Judt, Tony, Postwar. A History of Europe Since 1945 (New York 2005)
Kant, Immanuel, ”Huruvida människosläktet befinner sig på ständigt framåtskridande mot det bättre” (1798), övers. Richard Matz, i Res Publica (nr 14: 1989)
Koselleck, Reinhart, Critique and Crisis. Enlightenment and the Pathogenesis of
Modern Society (tyskt orig: 1959; Cambridge Mass. 1988)
—, The Practice of Conceptual History. Timing History, Spacing Concepts, övers.
Todd Presner (Stanford 2002)
—, ”Begriffsgeschichte and social history” i Futures Past. On the Semantics of
Historical Time, övers. Keith Tribe (tyskt orig: 1979; New York 2004)
—, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik, övers. Joachim Retzlaff (tyskt orig: 1979; Göteborg 2004)
—, ”Crisis”, övers. Michaela W. Richter, i Journal of the History of Ideas, vol. 67,
(nr 2: 2006)
Krantz, Kjell, Alf Ahlberg. (1892–1979). En biografi. Del 1 Filosofen i exil & Del 2
Filosofen i folkhemmet (Ludvika 1998)
Källström, Staffan, Värdenihilism och vetenskap. Uppsalafilosofin i forskning och
samhällsdebatt under 1920- och 30-talen (Göteborg 1984)
—, Den gode nihilisten. Axel Hägerström och striderna kring uppsalafilosofin
(Stockholm 1986)
Landberg, Georg, ”Den stora franska revolutionen – ett hundrafemtioårsminne.”, i Vår lösen (nr 6: 1939)
– ”Utvecklingstro och kulturpessimism.”, i Vår lösen (nr 3: 1944)
Landquist, John, ”Västerlänningens självrannsakan”, i AB 23/7 1949.
· 283 ·
Lettevall, Rebecka, En europeisk kosmopolit. En idéhistorisk studie av Immanuel
Kants Om den eviga freden och dess verkningshistoria (Stockholm/Stehag 2001)
Liedman, Sven-Eric, ”Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. Kritiska
och historiska perspektiv”, i Tomas Forser (red.), Humaniora på undantag?
Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. En antologi (Stockholm 1978)
—, ”Historielöshet – vad gör det?” i Över gränser. Festskrift till Birgitta Odén
(Lund 1987)
—, I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria (1997; 1 pocketuppl. Stockholm 1999)
Lindberg, Bo & Ingemar Nilsson, Göteborgs universitets historia (Göteborg 1996)
Lindegren, Erik, ledare i Prisma (nr 2: 1950)
Linderborg, Åsa, Socialdemokraterna skriver historia. Historieskrivning som ideo­
logisk maktresurs 1892–2000 (Stockholm 2001)
Lindroth, Sten, ”Gallilei och hans domare”, i DN 9/8 1955.
—, Epoker och människor. Idéhistoriska uppsatser (Stockholm 1973)
Lukacs, John, The Last European War. September 1939/December 1941 (London 1976)
Lundborg, Johan, Ideologiernas och religionernas död. En analys av Herbert Ting­
stens ideologi- och religionskritik (Lund 1991)
—, Ingemar Hedenius och debatten kring tro och vetande (Nora 2002)
Lundgren-Gothlin, Eva, Kön och existens. Studier i Simone de Beauvoirs Le deux­
ième sexe (Göteborg 1991)
Lundkvist, Artur, ”Demokrati kräver socialism”, i MT 12/6 1951.
—, ”FN är i fara”, i MT 14/6 1951.
Lundmark, Lennart, Tidens gång och tidens värde (Umeå 1989)
Leppänen, Katarina, Rethinking Civilisation in a European Feminist Context.
History, Nature, Women in Elin Wägners Väckarklocka (Göteborg 2005)
Lönnroth, Erik, ”Historien och aktualitetskravet”, föredrag tryckt i Tiden (nr 3: 1943)
—, ”Erfarenhetens lärdomar”, i DN 29/12 1950.
Lönnroth, Lars & Sven Delblanc (red.), Den svenska litteraturen. Modernister
och arbetardiktare 1920–1950 (Stockholm 1989)
”Malice”, sign., ”Populär historieförfattare optimistisk om världsläget”, i DN
14/3 1954.
· 284 ·
Marx, Karl, Louis Bonapartes 18:e Brumaire, övers. Bertil Wagner (tyskt orig:
1852; Stockholm 1971)
Marc-Wogau, Konrad, rec. av Erich Wittenberg, Hans Larsson als europäischer
Geschichts-, Rechts- und Staatsphilosoph, i BLM (1944)
Meurling, Per, ”Fyrtiotalismen. Den allmänna situationen”, i ND 1/9 1947.
Monk, Ray, Bertrand Russell. The Ghost of Madness 1921–1970, vol. 2 (London 2000)
Myrdal, Gunnar, ”Socialpolitikens dilemma I–II”, i Spektrum, nr 2 (1932)
—, Planhushållning i välfärdsstaten (Stockholm 1961)
Niebuhr, Reinhold, Discerning the Signs of the Times. Sermons for Today and
Tomorrow (London/New York 1946)
—, Tidernas tecken, Ingalill Mossberg-Andersson (engelskt orig: 1946; Stockholm 1947)
Nietzsche, Friedrich, ”Om historiens nytta och skada för livet”, övers. Nikanor
Teratologen, i Samlade skrifter, bd. 2 (tyskt orig: 1874; Stockholm/Stehag 2005)
Nisbet, Robert, History of the Idea of Progress (New York 1980)
Nordin, Svante, Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin
(Lund 1983)
—, Från tradition till apokalyps. Historieskrivning och civilisationskritik i det mo­
derna Europa (Stockholm/Lund/Stehag 1989)
—, Fredrik Böök. En levnadsteckning (Stockholm 1994)
—, Filosofins historia. Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmo­
dernismen (Lund 1995)
—, Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (Nora 1998)
—, Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid (Stockholm 2004)
Nygren, Anders, ”Kyrkans frihet.”, i Vår lösen (nr 2: 1938)
Olausson, Lennart, ”Politik och vetenskap. Några anteckningar till Ernst Wig-
forss’ provisoriska utopier”, i Frihetens former. En vänbok till Sven-Eric Lied­
man (Lund 1989)
Oredsson, Sverker, Lunds universitet under andra världskriget. Motsättningar, de­
batter och hjälpinsatser (Lund 1996)
Osign. ledare, ”Vårt läge.”, i Vår lösen (nr 1: 1940)
· 285 ·
Osign., ”Liten intervju – om historia”, i DN 16/1 1943.
Osign., ”Vår tid fientlig mot historien”, i SvD 31/1 1943.
Osign. ledare, ”’Framstegstro’”, i SMB 5/5 1944.
Osign. ledare, ”Kyrkan och kulturkrisen.”, i Vår lösen (nr 10: 1946)
Osign. ledare, ”Fred genom upplysning”, i DN 9/1 1947.
Osign. ledare, ”Nazism och kommunism”, i DN 6/6 1947.
Osign. ledare, ”Revolutionens arvtagare”, i DN 10/6 1947.
Osign. ledare, ”Det ’kalla’ kriget”, i DN 16/10 1947.
Osign. underledare, ”Biskop Björkquist”, i DN 31/8 1951.
Osign. ledare, ”Ärkebiskopen tänker”, i DN 11/5 1952.
Osign. ”Berömd historiker på Sverigebesök”, i SvD den 14/3 1954.
Osign. ”Arnold Toynbee föreläser här”, i SMB 15/3 1954.
Osign. ”År 1951 vändpunkt i kalla kriget”, i DN 16/3 1954.
Persson, Mats, ”Idéhistoria och begreppshistoria”, i Bo Lindberg (red.), Trygg­
het och äventyr. Om begreppshistoria. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Konferenser 59 (Stockholm 2005)
Pollard, Sidney, The Idea of Progress. History and Society (Harmondsworth 1971)
Popper, Karl R., The Open Society and Its Enemies. Vol. I. The Spell of Plato (London 1945)
—, The Open Society and Its Enemies. Vol. II. The High Tide of Prophecy. Hegel,
Marx, and the Aftermath (London 1945)
Det öppna samhället och dess fiender. Del 1. Platons tjuskraft, övers. Andrew Casson (engelskt orig: 1945; Stockholm 1980)
—, Det öppna samhället och dess fiender. Del 2. Förkunnandets tidevarv. Hegel och
Marx, övers. Bo Ekström (engelskt orig: 1945; Stockholm 1981)
—, Historicismens elände, övers. Ola Lindberg (engelskt orig: 1957; Göteborg 2002)
Ricoeur, Paul, Minne, historia, glömska, övers. Eva Backelin (franskt orig: 2000;
Göteborg 2005)
Runeby, Nils, ”Inledning 2”, i Nils Runeby (red.) Framstegets arvtagare. Europas
idéhistoria. 1900-talet (Stockholm 1998)
—, ”Människans familj: söndring eller enhet?”, i Nils Runeby (red.) Framstegets
· 286 ·
arvtagare. Europas idéhistoria. 1900-talet (Stockholm 1998)
Rüsen, Jörn, Berättande och förnuft. Historieteoretiska texter, övers. Joachim Retzlaff (Göteborg 2004)
Russell, Bertrand, Västerlandets filosofi och dess samband med den politiska och soci­
ala utvecklingen, övers. Alf Ahlberg (engelskt orig: 1945; Stockholm 1948)
—, ”Det internationella läget” i DN 30/5 1948.
—, ”Förebyggandet av krig” i DN 1/6 1948.
—, ”Europas framtid”, i GHT 22/6 1949.
—, ”Återblick och profetia”, i SvD 16/1 1950.
—, ”What Desires are Politicaly Important?”, i Horst Frenz (red.), Nobel Lectu­
res. Literature 1901–1967 (Amsterdam 1969)
Samuelsson, Kurt, ”Den lärorika historien”, i DN 29/12 1950.
Schmidt, Werner, C-H Hermansson. En politisk biografi (Stockholm 2005)
Segerstedt, Torgny T., ”Bertrand Russell”, i GHT 7/12 1950.
Schorske, Carl E., Thinking with History. Explorations in the Passage to Moder­
nism (Princeton 1998)
Sigurdson, Ola, Den lyckliga filosofin. Etik och politik hos Hägerström, Tingsten,
makarna Myrdal och Hedenius (Stockholm/Stehag 2000)
Skoglund, Crister, ”Kulturradikalismen – arvet och förnyelsen”, i Bertil Nolin
(red.), Kulturradikalismen. Det moderna genombrottets andra fas (Stockholm/
Stehag 1993)
Skovdahl, Bernt, Tingsten, totalitarismen och ideologierna (Stockholm/Stehag 1992)
—, Framstegstankens förfall? En forskningsöversikt över 1900-talets framstegs­
tanke (Stockholm/Stehag 1996)
—, ”Den stora framstegskaplöpningen”, i Nils Runeby (red.), Framstegets
arvtagare. Europas idéhistoria. 1900-talet (Stockholm 1998)
Stenström, Thure, Existentialismen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900–
1950 (Stockholm 1984)
Stromberg, Roland N., European Intellectual History Since 1789 (1966), 6 uppl.
(Englewood NJ 1996)
Stewart, Jon (red.), The Hegel Myths and Legends (Evanston Ill. 1996)
· 287 ·
Söderblom, Anna, ”Uppenbarelse och historia. En sammanställning ur Nathan
Söderbloms skrifter.”, i Historia och religion. Några uppsatser omkring ett
ständigt aktuellt kulturproblem (Stockholm 1948)
Söderlund, Ernst, ”Historiens vådor”, i DN 30/12 1950.
Taylor, Charles, Hegel, övers. Sven-Eric Torhell (engelskt orig: 1975; Stockholm/Lund 1986)
Toynbee, Arnold, A Study of History. Abridgement of Volumes I–VI by D. C.
S­omervell (London/New York/Toronto 1946)
—, Kulturen inför domen (engelskt orig: 1948; Stockholm 1949)
—, A Study of History. Abridgement of Volumes VII–X by D. C. Somervell (London/New York/Toronto 1957)
Wagar, W. Warren, Good Tidings. The Belief in Progress from Darwin to Marcuse
(Bloomington/London 1972)
Valéry, Paul, ”Andens kris” (1919), i KRIS (nr 48: 1993)
Vedung, Evert, Det rationella politiska samtalet. Hur politiska budskap tolkas, ord­
nas och prövas (Stockholm 1977)
Wedberg, Anders, ”Söndagsbetraktelse”, i DN 6/10 1946.
—, ”Bertrand Russell vår tids störste filosof ”, i DN 19/7 1948.
—, Filosofins historia. Nyare tiden till romantiken (Stockholm 1959)
—, ”Bertrand Russell den omoraliske moralisten”, i DN 24/7 1948.
—, ”Bertrand Russell”, i DN 11/11 1950.
Vennberg, Karl & Werner Aspenström (red.), Kritiskt 40-tal (Stockholm 1948)
Vennberg, Karl, ”Den moderna pessimismen och dess vedersakare”, i 40-tal (nr.
1: 1946)
—, ”Vacklande front”, i AT den 23/12 1946.
—, ”Taktik och metafysik i Tingstens Uppsalatal”, i Utsikt (nr. 4: 1948)
—, ”Utbrytningsförsök”, i Expr. 13/4 1948.
—, ”Medelålders halvkommunist har ordet”, i Clarté (nr 1: 1949)
—, ”Nu var det 1951”, i MT 20/5 1951.
—, På mitt samvete. Recensioner, essäer och tidskritik från fem decennier, red. Björn
Håkanson (Stockholm 1987)
· 288 ·
Wennström, Torsten, Lärobok i allmän historia för realskolan (Stockholm 1948)
Vidal, Gore, ”Remembering Orson Welles”, i New York Review of Books vol. 36
(nr 9: 1989)
Wiklund, Martin, I det modernas landskap. Historisk orientering och kritiska berät­
telser om det moderna Sverige mellan 1960 och 1990 (Stockholm/Stehag 2006)
Winders, James A., European Culture Since 1848. From Modern to Postmodern
and Beyond (Basingstoke 2001)
Vinterhed, Kerstin, Kärlek i det tjugonde seklet. En biografi över Alva och Gunnar
Myrdal (Stockholm 2003)
Wittenberg, Erich, rec. av Herbert Tingsten, De konservativa idéerna (Stockholm 1939), i Historisk tidskrift (1940)
—, Historiska idéer och makter. Studier över den moderna kulturkrisens uppkomst
(Stockholm 1944a)
—, Hans Larsson als europäischer Geschichts-, Rechts- und Staatsphilosoph (Lund 1944b)
—, ”Hans Larsson som europeisk historie-, rätts- och statsfilosof. Ett genmäle.”, i BLM (1944)
Zander, Ulf, Fornstora dagar, moderna tider. Bruk av och debatter om svensk histo­
ria från sekelskifte till sekelskifte (Lund 2001)
Östberg, Kjell, 1968 när allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de socia­
la rörelserna (Stockholm 2002)
Österling, Anders, ”Nobeltal till Bertrand Russell”, i ST 11/12 1950.
Östling, Johan, ”Småstatsrealismens sensmoral. Svenska berättelser om andra
världskriget”, i Klas-Göran Karlsson, Eva Helen Ulvros & Ulf Zander
(red.), Historieforskning på nya vägar (Lund 2006)
—, ”Fallet Wittenberg. Nazismen som stigma i den svenska efterkrigskulturen”,
i Personhistorisk tidskrift (nr 1: 2007)
Östling, Brutus (red.), Vad är upplysning? Kant, Foucault, Habermas, Mendels­
sohn, Heidegren (Stockholm/Stehag 1989)
· 289 ·
Pe r son r egis t e r
Adorno, Theodor W. 58, 100f, 238
Bonaparte, Napoleon 30, 39, 41f, 73,
Brandell, Gunnar 186f, 243
Ahlberg, Alf 9, 24, 32f, 37, 42f, 50ff, 57,
77, 85f, 121, 135, 163, 167, 170ff, 179f,
183, 186ff, 222, 243, 245
Branting, Hjalmar 94
Aquino, Thomas av 64
Brilioth, Yngve 103, 127f, 134, 219, 232, Ahnlund, Nils 61ff, 80, 247
Alving, Barbro ”Bang” 176, 246
Bury, John B. 68
Aspelin, Gunnar 68, 85, 87ff, 90, 95,
Butterfield, Herbert 103, 134ff
97, 184, 260
Böök, Fredrik 9, 26, 32f, 38ff, 48f, 52ff, Aspenström, Werner 163
Augustinus 152, 245
Carlson, Stig 163
Azar, Michael 22, 185, 239, 261
Churchill, Winston 102, 258
Bang, se Alving, Barbro
Comte, August 71, 152, 194
Berdjajev, Nikolaj 245
Condorcet, M. de. 71, 84, 89, 150, 153, de Beauvoir, Simone 12, 239, 246
Becker, Carl L. 68
Croce, Benedetto 11f, 63, 80, 238f, 247, Bismarck, Otto von 128
Björkquist, Manfred 9, 26, 32, 36f, 52,
Blomberg, Harry 122, 243
Boëthius, Bertil 112
Bohlin, Torsten 26, 115f, 120f, 223
Bonaparte, Louis 73, 75, 77
191, 195
Cornell, Henrik 124, 186f, 243
Bell, Daniel 200
57, 103, 127, 243, 257
57, 156, 244
Camus, Albert 9, 12f, 140, 184ff, 239
Aulén, Gustaf 37
256f
Burckhardt, Jacob 42, 129, 245
Aron, Raymond 11f, 200, 238f, 242
Björk, Kaj 74
130, 154, 243
Branting, Georg 94
Alighieri, Dante 181
257
137
Cullberg, John 32f, 36f, 52, 57, 103, 114, Dante, se Alighieri, Dante
Descartes, René 181
Disraeli, Benjamin 128
Eidem, Erling 34
Fareld, Victoria 270
· 290 ·
Fehrman, Karl 42
Herder, Johann Gottfried von 107
Fichte, Johann Gottlieb 48, 80, 106, 180
Fite, Warner 110
Foucault, Michel 18, 59, 204, 240, 261
Fourier, Charles 71
Fukuyama, Francis 7, 27, 205ff, 221f,
231, 233f, 269f
Hume, David 179, 182f
Hägerström, Axel 173, 242, 249, 271
Geyl, Pieter 129
Isaksson, Folke 162f
Gårdlund, Torsten 25, 93f, 246
Jefferson, Thomas 198
Hansson, Jonas 105, 236
Johansson, Alf W. 24, 34, 93, 142, 240, Hansson, Per Albin 33
Hayek, Friedrich A. 59, 92, 96, 247f
Heckscher, Eli 9, 25f, 50ff, 57, 61, 76, 92, 112, 130, 202, 250
Heckscher, Gunnar 65, 248
Hedenius, Ingemar 9, 12, 23ff, 32f, 42, 53ff, 58, 67, 92, 102ff, 106ff, 115ff, 125, 138, 140f, 156f, 162, 171ff, 180f, 184, 222, 227, 246, 249, 253ff, 256, 264f
13f, 27, 39, 46, 54, 57ff, 63f, 66f, 69f, Hegel, Georg Wilhelm Friedrich 11, 72f, 91, 96, 100, 106, 112, 125ff, 133, 151f, 154, 180, 184f, 194, 205, 210ff, 216f, 219, 221, 226, 228, 230ff, 246, 250, 253, 257, 261, 270
177, 206, 211, 243, 249, 268
Hughes, H. Stuart 24
Günther, Christian 34
Horkheimer, Max 59, 100f, 239
Goethe, Johann Wolfgang von 181
Hitler, Adolf 14, 30, 42, 121, 130, 154, 171, Holt, Kristoffer 24
Gentile, Giovanni 80
Hirdman, Gunnar 87
Holmberg, Olle 121
Geijer, Erik Gustaf 39, 63, 106, 247
57, 112ff, 127f, 186f, 243,254f
Hobsbawm, Eric 22, 29
Galilei, Galileo 174f
Hildebrand, Karl-Gustaf 9, 26, 33, 35f, 259
Johnson, Eyvind 9, 162, 167ff, 171f, 267
Jordheim, Helge 240
Kant, Immanuel 17f, 145f, 149ff, 153, 226, 260f
Kierkegaard, Sören 115
Kojève, Alexandre 221, 270
Koselleck, Reinhart 14f, 20f, 59, 142, 189f, 192, 196f, 215, 240f
Krantz, Kjell 24
Källström, Staffan 242, 248f
Lagerkvist, Pär 171, 187
Landberg, Georg 26, 33ff, 36, 57,61, 111f, 127f, 257
Landquist, John 125
· 291 ·
Larsson, Hans 86, 106, 253f
Nasser, Gamal A. 201
Liedman, Sven-Eric 19, 203f, 248
Nietzsche, Friedrich 7, 10, 60, 131, 180, Lettevall, Rebecka 22, 236
Niebuhr, Reinhold 103, 134
Linderborg, Åsa 22, 94
Lindegren, Erik 157f
186, 227, 234f, 241
240, 242, 246, 269
114, 116, 137
Nordin, Svante 22, 24, 107ff, 116, 121, 176, Lindroth, Sten 174f
Lipset, Seymor 200
Nygren, Anders 9, 26, 32f, 36f, 57, 103, Locke, John 183
Lukacs, John 22, 29f
Lundborg, Johan 23, 240, 242, 256, 271
Lundgren-Gothlin, Eva 239
Lundkvist, Artur 162, 166, 169, 221
Olausson, Lennart 252
Oredsson, Sverker 34
Pascal, Blaise 39, 115, 255
Pétain, Philippe 31
Lundstedt, Wilhelm 249
Lönnroth, Erik 9, 25f, 61ff, 64, 92, 130, 132, 172
Mann, Thomas 13, 264
Persson, Mats 240
Platon 59, 64, 96f, 100, 109f, 180, 184, 254
Plutarchos 339
Mannheim, Karl 24, 242
Popper, Karl R. 9, 11, 58f, 67, 85, 96ff, Marc-Wogau, Konrad 92, 253f
100, 180, 184, 214, 227, 230, 235, 238f, Marx, Karl 11, 14, 27, 39, 46, 57, 59, 67, Renan, Ernest 156
70, 73ff, 79, 96, 100, 112, 125, 134, 163, 184, 194, 248
Meinecke, Friedrich 106
Mercier, Louis-Sebastien 191
Merleau-Ponty, Maurice 12, 239
Meurling, Per 164
Mill, John Stuart 182, 248
More, Thomas 191
Myrdal, Alva 225ff
Myrdal, Gunnar 24, 225ff, 242
Napoleon, se Bonaparte, Napoleon
Napoleon III, se Bonaparte, Louis
242, 247, 252ff, 271
Ranke, Leopold 106
Rousseau, Jean-Jaques 13, 64, 79, 106, 112, 198
Ricoeur, Paul 241
Runeby, Nils 22, 84
Russell, Bertrand 9, 11f, 140f, 162, 171ff, 178ff, 196, 218f, 227, 229, 238f, 265
Rüsen, Jörn 241
Sartre, Jean-Paul 9, 12, 163, 239
Segerstedt, Torgny T. 184
Seignobos, Charles 74
· 292 ·
Shakespeare, William 181
Turgot, Jaques 71
Shils, Edward 200
Weber, Max 24, 248
Sigurdson, Ola 22f, 239f, 249, 271
Wagar, W. Warren 22, 123
Skovdahl, Bernt 22ff, 67, 96, 144, 194, 200, 239f, 242, 248ff, 251, 260, 271
Spencer, Herbert 88, 152
Svanberg, Victor 160, 265
Wittenberg, Erich 80f, 103, 105ff, 222, Taylor, Charles 79, 221, 270
Tegnér, Esaias 39, 41, 49
Turgenjev, Ivan 156
251, 253f
141, 171, 177ff, 184, 219, 229, 233
Voltaire (François-Marie Arouet) 121,
Toynbee, Arnold 9, 103, 114, 122ff, 132, Troeltsch, Ernst 63
221
Wigforss, Ernst 94, 252
Söderblom, Nathan 114, 116
134f, 218f, 256f
255
Vennberg, Karl 9, 26, 162ff, 168f, 184f, Stalin, Josef 14, 121, 184, 206, 211, 267
Welles, Orson 205
Spengler, Oswald 124ff
Tigerstedt, Eugène Napoleon 184
Wedberg, Anders 25, 92, 180, 184, 226f, Wägner, Elin 56f, 243
Zander, Ulf 22, 162
Österling, Anders 183
Östling, Johan 251
· 293 ·
Besök Bokförlaget h:ström – Text & Kultur och läs mer om vår utgivning på
www.hstrom.nu/f
![gud existerar inte, utan [är] kärlek – om ateismens nya](http://s1.studylibsv.com/store/data/000221327_1-c2ea5bb5e2aad475c62b4e1a6cdad92b-300x300.png)
