Arbetsdomstolen
AD 1997 nr 19
Domsnummer:
1997-19
Målnummer:
A-18-1996
Avgörandedatum:
1997-02-05
Rubrik:
Fråga om ett aktiebolags konkursbo har inträtt som arbetsgivare i
förhållande till två arbetstagare i konkursbolaget och därmed
blivit skyldigt att utge lön m.m. under uppsägningstiden.
Lagrum:
Rättsfall:
REFERAT
Parter:
Svenska Industritjänstemannaförbundet; Bison Consult Aktiebolags konkursbo
Nr 19
Svenska Industritjänstemannaförbundet
mot
Bison Consult Aktiebolags konkursbo i Örebro.
Bison Consult Aktiebolag bedrev verksamhet med service m.m. på maskiner,
huvudsakligen inom träindustrin. Bolaget försattes i konkurs den 14 juli 1995.
Till konkursförvaltare förordnades advokaten S.S.. Bolaget var bundet av
kollektivavtal gentemot SIF.
Vid konkursutbrottet var T.A. och O.S., vilka är medlemmar i SIF, anställda hos
bolaget.
Tvist har uppkommit mellan SIF och bolagets konkursbo i frågan om boet har
inträtt som arbetsgivare i förhållande till T.A. och O.S. och därmed är skyldigt
att utge lön m.m. till dem. SIF har väckt talan i arbetsdomstolen mot
konkursboet och har därvid yrkat
A. i första hand att arbetsdomstolen skall förplikta konkursboet att
1. till T.A. utge
a) lön med 8 136 kr,
b) övertidsersättning med 27 840 kr,
c) restidsersättning med 284 kr,
d) resetillägg med 2 160 kr,
e) semesterlön och semesterersättning med 15 600 kr,
f) ränta enligt 3 och 6 §§ räntelagen på
dels 780 kr från den 25 juli 1995,
dels 16 764 kr från den 25 augusti 1995,
dels 21 890 kr från den 25 september 1995,
dels 12 636 kr från den 4 oktober 1995,
dels 1 950 kr från den 25 oktober 1995, allt till dess betalning sker,
2. till O.S. utge
a) lön med 11 134 kr,
b) övertidsersättning med 639 kr,
c) reseersättning med 318 kr (varav 156 kr avser skattefri bilersättning),
d) semesterersättning med 23 760 kr,
e) ränta enligt 3 och 6 §§ räntelagen på,
dels 639 kr från den 25 augusti 1995,
dels 9 452 kr från den 25 september 1995,
dels 23 760 kr från den 4 oktober 1995
dels 2 000 kr från den 25 oktober 1995, allt till dess betalning sker,
B. i andra hand att att arbetsdomstolen skall förplikta konkursboet att
1. till T.A. utge
a) övertidsersättning med 27 219 kr,
b) restidsersättning med 284 kr,
c) resetillägg med 2 160 kr,
d) ränta enligt 3 och 6 §§ räntelagen på
dels 13 959 kr från den 25 augusti 1995,
samt dels 15 704 kr från den 25 september 1995, allt till dess betalning sker,
2. till O.S. utge
a) övertidsersättning med 639 kr,
b) reseersättning med 159 kr (varav 78 kr avser skattefri bilersättning),
c) ränta enligt 3 och 6 §§ räntelagen på
dels 639 kr från den 25 augusti 1995,
samt dels 159 kr från den 25 september 1995, allt till dess betalning sker.
Konkursboet har bestritt yrkandena.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.
SIF
Bolaget hade vid tidpunkten för konkursutbrottet pågående uppdrag i bl.a.
Belgien och Frankrike. Kort efter det att bolaget försatts i konkurs blev T.A. och
O.S. uppsagda från sina anställningar i bolaget.
Vid konkursutbrottet var T.A. på resa till arbete i Frankrike. T.A. och O.S.
överenskom att den senare skulle ta kontakt med S.S.. Vid kontakt från O.S:s
sida med S.S. förklarade denne att driften skulle fortsätta och att de båda
anställda var skyldiga att utföra arbete i den fortsatta verksamheten. T.A. och
O.S. visste att deras upparbetade ersättningsanspråk gentemot bolaget per den
14 juli uppgick till 85 981 kr respektive 99 213 kr. De insåg mot denna
bakgrund att hela lönen under uppsägningstiden inte skulle kunna täckas av
maximibeloppet för den statliga lönegarantin, 100 000 kr. Vid samtalet
nämndes inte storleken av de upparbetade lönefordringarna. S.S., som insåg
eller i varje fall borde ha insett att lönegarantin inte skulle räcka till, sade att
han skulle ersätta det som inte lönegarantin täckte. Om O.S. och T.A. inte hade
erhållit detta löfte, skulle de ha hävt sina anställningar med omedelbar verkan.
T.A. utförde under sommaren 1995 arbete för konkursboets räkning åt bolagen
CH Johansson och Adec. Han tog också under sommaren ut viss semester. O.S.
hjälpte konkursförvaltaren med upprättande av handlingar och visning av
inventarier. Den 4 september 1995 köpte T.A. och O.S. inventarierna i bolaget.
Deras lönefordran mot konkursboet diskuterades inte vid detta tillfälle. Först
senare tog de upp saken, varvid S.S. förklarade att konkursboet inte avsåg att
utge betalning utom för vissa utlägg. Om T.A. och O.S. vid överlåtelsen hade
förstått konkursboets inställning i lönefrågan, skulle de ha begärt kvittning mot
den ersättning som de utgav för inventarierna i bolaget.
Sammanfattningsvis är SIF:s grund för talan att konkursboet genom sin
utfästelse att svara för den ersättning som ej täcktes av lönegarantin inträtt i
de anställningsavtal som gällde mellan bolaget och de båda arbetstagarna.
Alternativt har inträde i anställningsavtalen kommit att äga rum genom att
konkursboet beordrade arbete för konkursboets räkning trots vetskapen om att
lönegarantin inte skulle räcka till. I alla händelser har T.A. och O.S. varit
berättigade att erhålla yrkade belopp avseende övertid, reseersättning och
resetillägg eftersom konkursboet erhållit intäkter motsvarande detta belopp och
mer därtill. I annat fall skulle konkursboet göra en obehörig vinst på
arbetstagarnas bekostnad.
Konkursboet
Strax efter konkursutbrottet samtalade S.S. med bolagets verkställande
direktör I.U. och med O.S.. S.S. fick höra att det inte pågick något arbete i
Nora och att bolaget fick betalt på löpande räkning, varför det inte fanns något
skäl att inte fortsätta driften tills vidare. S.S. bad om besked vilka löner som
skulle betalas ut. O.S. berättade att en arbetstagare befann sig utomlands och
undrade om vederbörandes kostnader kunde garanteras.
S.S. fick i samband med konkursutbrottet uppgift om att de innestående
lönerna uppgick till 51 719 kr för T.A. och till 64 835 kr för O.S.. Någon dag
senare skrevs uppsägningshandlingar ut och skickades till T.A. och O.S.. Den
24 juli respektive den 2 augusti 1995 återkom bekräftelser på att
uppsägningshandlingarna mottagits. S.S. hade själv aldrig någon kontakt med
T.A. men talade vid några tillfällen med O.S.. Någon diskussion om den statliga
lönegarantin förekom inte. S.S. insåg visserligen redan vid uppsägningstillfället
att lönegarantin inte skulle komma att räcka till hela den uppsägningstid som
de båda anställda var berättigade till, nämligen fem resp. två månader. Det var
dock först senare, i samband med konkursbouppteckningen, som han fick klart
för sig vilka sammanlagda belopp som lönefordringarna uppgick till.
Att T.A. åkt till Frankrike i augusti för arbete åt CH Johansson fick förvaltaren
vetskap om först någon gång i september-oktober när han erhöll en
uppställning över vad denne arbetat.
I anslutning till konkursutbrottet undersökte S.S. om det fanns några
spekulanter på bolaget. Han fick kännedom om att T.A. och O.S. tidigare varit
intresserade av att förvärva bolaget men att affären stupat på priset. Han fick
också veta att bolaget bildats år 1988 av T.A. och O.S. och att bolaget år 1991
hade sålts till Forsvikskoncernen. Vid samtal med O.S. fick S.S. klart för sig att
de båda anställda var intresserade av ett förvärv och att de ville få till stånd en
affär så snabbt som möjligt. S.S. gick ut med en tidningsannons för att se om
det fanns andra spekulanter, men gjorde sedan bedömningen att inventarierna
borde säljas till T.A. och O.S.. Den 4 september 1995 träffades avtal mellan
konkursboet och dem. Vid avtalsslutet träffade S.S. för första gången T.A.. Det
nämndes inte något om lönefordringar mot konkursboet. I överlåtelseavtalet
angavs det för övrigt uttryckligen att T.A. och O.S. är "anställda i
konkursbolaget", och alltså inte i konkursboet.
Grunden för konkursboets bestridande är att konkursboet inte har träffat avtal
om anställning med T.A. eller O.S.. Inte heller har någon utfästelse gjorts av
konkursboet om ersättning utöver lönegarantin. Det bestrids att förvaltaren
gjort några utfästelser om betalningsskyldighet för konkursboet avseende
andra kostnader än sådana som var förbundna med arbete utomlands. Om
löneanspråken hade förts på tal i samband med överlåtelsen, skulle
konkursboet ha begärt ett klargörande i köpekontraktet mellan parterna om att
dessa anspråk var reglerade genom den angivna köpesumman.
Domskäl
Bison Consult Aktiebolag försattes i konkurs den 14 juli 1995. I samband
därmed sade konkursförvaltaren, advokaten S.S., upp T.A. och O.S..
Tvisten i målet gäller frågan om de båda arbetstagarna är berättigade att av
konkursboet utfå viss lön m.m. SIF:s inställning i tvisten är att konkursboet
gjorde en utfästelse om att svara för den ersättning som inte täcktes av
lönegarantin och därigenom trädde in i de anställningsavtal som gällde mellan
bolaget och de båda arbetstagarna. Alternativt har konkursboet enligt SIF trätt
in i anställningsavtalen genom att beordra arbete för boets räkning trots
vetskap om att lönegarantin inte skulle täcka de uppkommande
lönefordringarna. I alla händelser har enligt SIF de båda arbetstagarna rätt till
ersättning avseende övertid m.m. eftersom konkursboet har erhållit intäkter
motsvarande dessa belopp.
Den rättsliga bakgrunden
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1979 s. 253 gjort allmänna uttalanden
om rättsläget vid en arbetsgivares konkurs i huvudsak enligt följande. Om
konkursförvaltaren - såsom vanligen sker - säger upp en arbetstagare i
samband med konkursutbrottet, blir dennes anspråk på lön under
uppsägningstiden att anse som en konkursfordran med föreskriven förmånsrätt
och rätt till lönegaranti. Under uppsägningstiden är arbetstagaren skyldig att,
om det påfordras, arbeta mot avtalad lön. Löneanspråkets egenskap av
konkursfordran påverkas ej av att arbetstagaren under uppsägningstiden utför
arbete åt konkursboet enligt anställningsavtalet med konkursgäldenären. Att
hans lönefordran i sådant fall utgör konkursfordran har kommit till klart uttryck
i 12 § första stycket andra meningen förmånsrättslagen. Anspråket på lön för
uppsägningstiden måste anses utgöra konkursfordran inte bara i den mån
anspråket omfattas av lönegarantin utan också till den del det till äventyrs
faller utanför denna. Emellertid kan konkursboet träda in i anställningsavtalet
som arbetsgivare i konkursgäldenärens ställe. Om så sker, blir arbetstagarens
lönekrav för tiden därefter en s.k. massafordran som utgår med företräde
framför konkursfordringarna. Konkursboets inträde i anställningsavtal måste
anses förutsätta en överenskommelse mellan boet och arbetstagaren.
Överenskommelsen kan träffas uttryckligen men kan också komma till stånd
genom konkludent handlande. Sådant handlande från konkursboets sida kan
bestå i att boet, utan att säga upp anställningsavtalet, fortsätter att utnyttja
arbetstagaren i verksamhet för boets räkning. Huruvida boet skall anses ha
trätt in i avtalet får i avsaknad av närmare regler bedömas efter förhållandena i
den aktuella situationen. Vid bedömningen måste bl.a. beaktas den betydelse
det har för arbetstagaren att hans fordran omfattas av lönegarantin. Det får
anses åligga konkursförvaltaren att så snart omständigheterna medger ta
ställning till frågan om uppsägning skall ske eller om konkursboet skall träda in
i avtalet.
Har konkursboet trätt in i anställningsavtalen?
För att bedöma om konkursboet har trätt in i anställningsavtalen är främst av
intresse vad som inträffade efter konkursutbrottet vid kontakter mellan S.S.
och de båda anställda i bolaget. Rörande dessa kontakter har inför
arbetsdomstolen skett förhör med O.S., T.A. och S.S., vilka därvid har uppgett i
huvudsak följande.
O.S.: Han blev med anledning av konkursen uppringd på arbetsplatsen den 14
juli, först av tingsrätten och därefter av konkursförvaltarens sekreterare. Han
meddelade T.A:s hustru att bolaget försatts i konkurs och hon i sin tur
underrättade T.A., som befann sig på resa. O.S. och T.A. diskuterade
sinsemellan det förhållandet att lönegarantin var maximerad till 100 000 kr. De
överenskom att O.S. skulle ta kontakt med S.S.. O.S. berättade för denne att
bolaget tagit på sig ett montagejobb. S.S. sade att löneanspråk utöver
lönegarantin skulle täckas upp av de pengar som flöt in. O.S. fick vid detta
samtal beskedet att verksamheten skulle fortsätta som förut så länge den gav
inkomster. Han uppfattade situationen på så sätt att S.S. skulle täcka de
kostnader som uppkom för att slutföra påbörjade uppdrag. Själv hjälpte han till
med upprättandet av inventarieförteckning, avyttring av inventarier m.m.
sedan S.S. hade bett honom hjälpa till. Vid O.S:s och T.A:s förvärv av
inventarierna i bolaget förekom ingen diskussion om deras lönefordran. Han
och T.A. trodde att lönebeloppet skulle sändas till dem i september från
konkursboet.
T.A.: Den 14 juli 1995 åkte han till Frankrike. På söndagen eller måndagen
därefter talade han med sin fru och fick då veta att bolaget försatts i konkurs.
Han förstod att lönegarantin inte skulle räcka under hela uppsägningstiden.
Detta oroade honom. Han fick av O.S. beskedet att det hela skulle fortsätta
som tidigare. Så kom det också att bli. Han uppfattade det hela så att
konkursboet skulle stå för de kostnader som översteg lönegarantin. Det fanns
utrymme för honom att ta ut semester i juli och augusti vilket också skedde.
Han träffade S.S. första gången den 4 september 1995 i samband med
överlåtelsen till dem av bolagets inventarier. Det var vid detta tillfälle inte
något tal vare sig om innestående lön eller om att han och O.S. skulle hålla
inne någon del av köpeskillingen. Han utgick ifrån att lönen för arbetet i
Frankrike skulle betalas ut den 25 september. Vid kontakt med S.S. med
anledning av att ersättningen uteblev sade denne att det inte skulle betalas ut
någon ytterligare ersättning. Han lyckades emellertid få S.S. att till honom
betala ut ca 8 000 kr avseende traktamentskostnader.
S.S.: Det primära i all konkursförvaltarverksamhet är att undvika att
konkursboet tar på sig kostnader. Det skulle därför ha varit helt främmande för
honom att för boets räkning lämna utfästelser till de anställda i konkursbolaget.
Bolagets verksamhet bestod i att utföra uppdrag på löpande räkning. Självklart
var det på det viset att pågående verksamhet skulle fortsätta. Han bekräftade
vid ett samtal med O.S. kort efter konkursutbrottet att de pågående arbetena i
Belgien och Frankrike skulle utföras och fullföljas. Det förekom då ingen
diskussion om att konkursboet skulle betala utgifter eller löner till de anställda.
Han kan inte säkert minnas om 100 000 kr-regeln i lönegarantin diskuterades,
men han brukar rutinmässigt lämna information om reglerna. Vid överlåtelsen
den 4 september hade de båda arbetstagarna kontanta medel som överfördes
till konkursboet innan köpekontraktet skrevs under. T.A. och O.S. nämnde
därvid inte något om att de ansåg sig ha en innestående lönefordran.
Arbetsdomstolen kan mot bakgrund av det anförda konstatera att uppgift står
mot uppgift i fråga om vad som sades vid telefonsamtalet mellan S.S. och O.S..
Det finns enligt domstolens mening ingen anledning att ifrågasätta vad S.S. har
anfört om att det skulle ha varit helt främmande för honom som
konkursförvaltare att lämna en utfästelse av det slag som O.S. har angett. Vad
S.S. har uppgett vinner stöd av att konkursboet vid samma tid sade upp de
båda arbetstagarna. En sådan utfästelse som enligt SIF:s mening lämnades
skulle uppenbarligen inte vara förenlig med uppsägningarna.
På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att SIF inte har förmått styrka
att konkursboet har lämnat en utfästelse som innebär att konkursboet skulle ha
trätt in i anställningsförhållandena. Enligt domstolens mening finns det mot
bakgrund av de gjorda uppsägningarna inte heller något stöd för att
konkursboet skulle anses ha trätt in i anställningsavtalen genom att beordra
arbete under uppsägningstiden trots att lönegarantimedlen inte skulle räcka till.
Det kan i sammanhanget anmärkas att det inte har framkommit att S.S. på ett
tidigt stadium i konkursen hade klart för sig att T.A. och O.S. hade så stora
fordringar på retroaktiv lön att lönegarantin inte skulle täcka deras
sammanlagda lönefordringar. Utredningen i målet ger snarare stöd för
slutsatsen att S.S. fick klarhet i dessa förhållanden först kort före överlåtelsen i
september 1995 av bolagets inventarier till de båda arbetstagarna.
Har arbetstagarna rätt till vissa ersättningar på annan grund?
SIF har slutligen anfört att T.A. och O.S. måste anses berättigade till ersättning
avseende övertid, reseersättning och resetillägg därför att konkursboet har fått
intäkter motsvarande dessa belopp. Konkursboet har bestritt att de har en
sådan rätt. Enligt arbetsdomstolens mening finns det med den bedömning som
domstolen har gjort i det föregående ingen ytterligare rättslig grund som
föranleder att arbetstagarna har rätt till yrkad ersättning.
Rättegångskostnader
Vid denna utgång skall SIF utge ersättning för konkursboets
rättegångskostnader.
Konkursboet har yrkat ersättning med sammanlagt 57 100 kr, varav 10 500 kr
avser mervärdesskatt. Konkursboet har emellertid uppgett att det är
redovisningsskyldigt för mervärdesskatt. Ett utlägg för sådan skatt utgör under
dessa förhållanden ingen slutlig kostnad för konkursboet. Boet kan därför inte
tillerkännas ersättning för den del av de uppgivna kostnaderna som avser
mervärdesskatt.
Domslut
1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Industritjänstemannaförbundets talan.
2. Svenska Industritjänstemannaförbundet skall ersätta Bison Consult
Aktiebolags konkursbo för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med
fyrtiosextusensexhundra (46 600) kr, varav 42 000 kr för ombudsarvode, jämte
ränta enligt 6 § räntelagen på totalbeloppet från dagen för denna dom till dess
betalning sker.
Dom 1997-02-05, målnummer A-18-1996
Ledamöter: Michael Koch, Ulla Erlandsson, Bo Jangenäs, Maria Nygren, Anders
Hagman, Göte Larsson och Anna-Greta Johansson. Enhälligt.
Sekreterare: Carl-Johan Karlson
Sökord:
Litteratur:
Konkurs; Konkursbo
