Allmänna utskottets betänkande 3/2015 om ombudsinitiativ 2/2015 Den nya äktenskapslagen Ärendenummer 2015–00245 Kyrkomötet remitterade i plenum den 8 maj 2015 ärendet till allmänna utskottet för beredning. Utskottet har i ärendet muntligen hört konstitutionsutskottets ordförande biskop Simo Peura samt kanslichef Jukka Keskitalo och ecklesiastikråd Pirjo Pihlaja från Kyrkostyrelsen. Utkottet har skriftligen hört chefen för Kyrkostyrelsens utrikesavdelning Tomi Karttunen och tf chefen för kyrkans forskningscentral Kimmo Ketola. 1. Ombudsinitiativet I initiativet föreslås att kyrkomötet ska vidta åtgärder för att inleda en process som sträcker sig ända till nästa kyrkomötesperiod och vars syfte är att: 1. bedöma den nya äktenskapslagstiftningens följder för kyrkan, 2. stödja en öppen debatt om äktenskapet och familjen, vilken respekterar alla parter, 3. visa att kyrkan värdesätter människor som lever i samkönade parförhållanden och deras barn, samt 4. främja forskningen kring den lutherska äktenskaps- och familjesynen och dess historia. ”Riksdagen har fattat ett beslut om att vidta åtgärder för att bereda en reform av äktenskapslagen så att lagen inte längre gör någon åtskillnad mellan om parterna är av samma eller olika kön. Den nya lagen torde träda i kraft år 2017. Lagreformen påverkar även kyrkans ställning i egenskap av institution med vigselrätt. För att kyrkan ska kunna finna lösningar i enlighet med sin egen kallelse är det skäl att förbereda sig inför ändringen av äktenskapslagen genom att begrunda kyrkans roll i den nya situationen. Reformens juridiska följder för kyrkan är ännu inte heller helt kända.” I initiativet hänvisas till tre möjligheter: att kyrkan håller fast vid sin nuvarande praxis och viger enbart människor av olika kön, att kyrkan avstår från sin vigselrätt eller att kyrkan börjar viga människor av såväl samma som olika kön. ”Ändringen av äktenskapslagen är en del av utvecklingen av den samhälleliga lagstiftningen där man strävar efter att stärka likabehandlingen av olika grupper av människor. Kyrkan har deltagit i debatten bland annat genom att överväga möjligheten att välsigna registrerade partnerskap." Initiativet innehåller en förteckning över det material som uppkom i samband med denna utredning.” ”Ändringen av äktenskapslagen är inte bara en praktisk utan också en teologisk fråga. Utifrån den tidigare diskussionen vet vi att frågor om parförhållanden och familjeformer är något som delar människornas åsikter. Det är inte möjligt att bedöma effekterna av den ändrade äktenskapslagen utan att forska i äktenskapets och familjens historia och teologi. Under de kommande åren behövs en öppen och respektfylld dialog. Kyrkomötet har stort inflytande när det gäller att skapa förutsättningar för en sådan diskussion”. 2 2. Bedömning av initiativet 2.1. Initiativets syfte I initiativets beslutsförslag finns dels ett huvudsyfte, nämligen att starta en process, dels fyra underpunkter. Utskottet har blivit tvunget att göra en separat bedömning av huruvida det rör sig om ett initiativ med en punkt eller ett initiativ med fyra punkter. Detta är av betydelse när man bedömer vilka organ inom kyrkans centralförvaltning som handhar de olika aspekter som nämns i initiativet. Enligt utskottets uppfattning finns det flera olika alternativ. Utskottet har bedömt om syftet med den föreslagna processen är att ändra kyrkans äktenskapssyn eller äktenskapspraxis eller att styra denna i någon riktning. Det har dragit slutsatsen att initiativet inte föreslår någon ändring av kyrkans nuvarande äktenskapspraxis. Allmänna utskottets uppgift är inte att separat definiera kyrkans äktenskapssyn eller äktenskapspraxis. I betänkandet beskrivs lagstiftning, dokument, den förda diskussionen och tas ställning till initiativets förslag. Initiativet nämner även att kyrkan i och med den nya äktenskapslagen har tre olika alternativ när det gäller att bemöta den nya äktenskapslagen. Dessutom konstateras det att man inom kyrkan har gjort många utredningar i frågan, men att man inte ännu känner till alla följder av lagändringen. Av ovan nämnda anledningar har utskottet behandlat frågan ur flera olika perspektiv. 2.2. Bestämmelserna i kyrkolagen, kyrkoordningen och kyrkohandboken Kyrkolagen fastslår att bestämmelser om kyrkliga förrättningar ges i kyrkoordningen och kyrkohandboken. Om gudstjänsterna, sakramenten och de kyrkliga förrättningarna ges bestämmelser i kyrkoordningen och kyrkohandboken. Domkapitlet meddelar vid behov kompletterande anvisningar om dessa. (KL 4:2, 1 mom.) Bestämmelsen om förutsättningarna för vigsel ges i kyrkoordningen: De som ingått förlovning vigs kyrkligt till äktenskap på det sätt som föreskrivits i kyrkohandboken. Vigseln förrättas av en präst. Den som skall vigas kyrkligt skall vara skriftskolgången medlem av kyrkan. Är den ena av de förlovade inte medlem av kyrkan, kan vigseln förrättas kyrkligt, om den som inte tillhör kyrkan tillhör någon annan kristen kyrka eller ett kristet trossamfund. (KO 02:18). Handboken för kyrkliga förrättningar är med stöd av 16 § i äktenskapslagen och 2 kap.18 § i kyrkoordningen en del av kyrkans bestämmelser om hur man går till väga när äktenskap ingås. Kyrkohandboken har juridisk betydelse vid ingåendet av äktenskap. Dess bestämmelser är bindande för prästen. Kyrkohandbokens ställning betonas av att den godkänns av kyrkomötet med ¾ kvalificerad majoritet (KL 20:7, 2 mom. 1 punkten) Verkställighets- och tillämpningsbestämmelser i fråga om kyrkliga förrättningar ges av biskopsmötet: Kyrkomötet kan meddela närmare bestämmelser om verkställigheten och tillämpningen av kyrkolagen och kyrkoordningen. Bestämmelserna utfärdas av 3 kyrkostyrelsen eller biskopsmötet, om så stadgas i kyrkolagen. Gäller ett stadgande i kyrkoordningen gudstjänster, kyrkliga förrättningar eller undervisning eller sådan utbildning eller språkkunskap som fordras av en sökande till uppgifter som har samband med detta, skall biskopsmötet utfärda de bestämmelser som gäller verkställigheten och tillämpningen av stadgandet. (KL 2 kap. 3 § 2 mom.). Till biskopsmötets behörighet hör att utfärda bestämmelser om hur en kyrklig förrättning ska tillämpas. Domkapitlet kan ge kompletterande anvisningar. Bestämmelserna och anvisningarna får inte strida mot kyrkoordningen eller kyrkohandboken. 2.3. Initiativets första punkt: Bedömning av den nya äktenskapslagens följder I initiativet föreslås en process som består av fyra delar. I den första punkten föreslås en process vars syfte är att ”bedöma den nya äktenskapslagstiftningens följder för kyrkan.” För att kunna utvärdera initiativets första punkt måste man först klarlägga hur Evangelisklutherska kyrkan i Finland ser på äktenskapet och vilka juridiska följder ändringen av äktenskapslagen kan ha för kyrkan. 2.3.1. Kyrkans syn på äktenskapet Kyrkans syn på äktenskapet grundar sig på Bibeln och kyrkans bekännelse som utgår från Bibeln. Gamla testamentet, evangelierna och Nya testamentets brevtexter talar om äktenskapet som en del av Guds skapelseverk. I Bibeln finns inget egentligt formulär för vigsel. I de lutherska bekännelseskrifterna och liturgiska källor i anslutning till dessa tar man ställning till äktenskapet. Under de senaste decennierna har man i flera olika källor gett uttryck för den äktenskapssyn som råder inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Nedan en kronologisk förteckning över de viktigaste av dessa: 1. Kasvamaan yhdessä – piispojen kannanotto perheestä ja seksuaalisuudesta (Växa tillsammans, biskoparnas ställningstagande om familjen och sexualiteten), 1984. 2. Katekesen. Den kristna läran för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, 1999. 3. Kyrkostyrelsens utlåtande till justitieministeriet, 1999. 4. Kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande 2/2003. 5. Handboken för kyrkliga förrättningar. Vigsel, välsignelse av äktenskap, brudmässa, 2004. 6. Kärlekens gåva – Biskoparnas bok om familj, äktenskap och sexualitet 2008. 7. Partnerskapslagens följder för kyrkan Biskopsmötets utredning 2010. 8. Kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande 4/2010. 9. Kyrkostyrelsens mål för regeringsprogrammet 2011–2014, 2010. Av dessa har Katekesen och det vigselformulär som ingår i kyrkohandboken, vilka godkänts av kyrkomötet med kvalificerad majoritet, särskild tyngd. En viktig ställning har även biskopsmötets utredning från 2010 och kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande med de nyaste ställningstagandena. I dem uttrycks kyrkans uppfattning om människan, äktenskapet och människovärdet också i förhållande till det då aktuella föärslaget om det så kallade könsneutrala äktenskapet. Dessutom framgår kyrkans syn på äktenskapet även av psalmboken som godkänts av kyrkomötet och skriftskolböckerna som godkänts av biskopsmötet. De behandlas emellertid inte i det här dokumentet. Gemensamt för alla de här dokumenten är att äktenskapet ses som ett förbund instiftat av Gud, där parterna är en man och en kvinna. Till äktenskapet hör jämställdhet mellan parterna, trofasthet, omsorg, respekt, äktenskaplig trohet och en strävan efter att 4 äktenskapet ska vara livslångt. Ett sådant äktenskap skapar en trygg miljö för makarnas sexuella liv och för nytt liv att födas och utvecklas. Denna syn motiveras såväl allmänmänskligt som med hänvisning till Bibelns skapelseberättelse, Jesu äktenskapslära och teologiska synpunkter i stil med de lutherska bekännelseskrifterna. Biskoparnas inlägg Kasvamaan yhdessä (1984) betonar Bibelns positiva inställning till sexualitet. Enligt inlägget förutsätter sexuellt förverkligande som inkluderar hela personligheten trygghet och kontinuitet. Därför kan sexuellt samliv mänskligt sett bäst levas ut i ett livslångt äktenskap mellan en man och en kvinna. Äktenskapet är en nära gemenskap mellan en man och en kvinna som kompletterar varandra. Det har ingåtts av fri vilja och fått offentlig giltighet. Att kvinnans och mannens partnerskap förverkligas i ett livslångt äktenskap hör till människans naturliga disposition och förekommer i mycket olikartade samhällen. Äktenskapets former har genom historien varierat, men Nya testamentet ansluter sig till det monogama äktenskapets ideal. Enligt biskoparna är ett av äktenskapets centrala syften släktets fortbestånd, det vill säga att föda barn, ta hand om och uppfostra dem. Trots att ett förverkligande av sexualiteten och barn är centrala mål med äktenskapet, tjänar äktenskapet också andra syften. Sådana är till exempel ekonomiskt och annat omhändertagande samt tillfredsställande av sociala behov. Biskoparna varnar för att göra något enda av äktenskapets mål till dess enda mening. Också ett barnlöst äktenskap är ett äktenskap. Det ökande antalet skilsmässor ger anledning till särskild oro. Botemedlet är inte att förändra äktenskapsinstitutionen, utan att granska livsstil och värderingar. I Katekesen hänvisas i samband med förklaringen till det sjätte budet till äktenskapet mellan man och kvinna. Samtidigt behandlas sexualiteten som en del av skapelsens syfte. ”Gud har skapat människan till man och kvinna. Sexualiteten, som är en del av Guds skapelseverk, är viktig för att ett förhållande mellan en man och en kvinna skall uppstå och kunna bevaras. I äktenskapet kan makarna vara till glädje för varandra. De lär sig tjänande kärlek och får fostra en ny generation. Äktenskapet är familjens grundval. De offentligt avgivna trohetslöftena och samhällets bekräftelse är dess trygga grund. I ett livslångt äktenskap kan relationen mellan man och kvinna bäst förverkligas på det sätt som Gud har avsett. (Katekesen 6 §) Enligt Katekesen gäller kravet att slå vakt om äktenskapet både det egna äktenskapet och andras äktenskap. Detta krav gäller för hela livet. I Katekesen konstateras att äktenskapsbrott är att skada synnerligen djupa människorelationer och kan leda till skilsmässa. Kyrkostyrelsen gav 5.10.1999 ett utlåtande till justitieministeriet om en arbetsgrupps förslag ”Laki ja samaaa sukupuolta olevien parisuhteet” (Lagen och samkönat partnerskap). Också äktenskapssynen behandlades i Kyrkostyrelsens utlåtande. Kyrkostyrelsens utgångspunkt var två principer. Enligt utlåtandet anser kyrkan för det första att äktenskapet mellan man och kvinna är grundmodellen för ett sexuellt förhållande. Enligt kyrkans trosuppfattning har Gud skapat människan till man och kvinna. I ett livslångt äktenskap kan ett förhållande mellan man och kvinna bäst förverkligas på det sätt som Gud avsett. Eftersom också släktets fortbestånd och gemenskap mellan generationerna på ett naturligt sätt möjliggörs i ett heterosexuellt förhållande bör ett äktenskapligt förhållande mellan man och kvinna ur själva livets synpunkt anses ändamålsenligt. 5 För det andra anser kyrkan enligt utlåtandet det viktigt att kravet på rättvisa och rimlighet förverkligas i samhället då det gäller relationer mellan människor. Kyrkan anser att alla människor är Guds skapelser och att alla har rätt till ett människovärdigt liv. I synnerhet bör man fästa uppmärksamhet vid dem som avviker från majoriteten fastän det skulle ställa den samhälleliga rättvisan inför svårlösliga utmaningar. I utlåtandet hänvisades till den klassiska distinktionen mellan två rättvisebegrepp. Enligt den ena uppfattningen förverkligas medborgarnas jämlikhet när alla ges matematiskt sett exakt samma rättigheter och skyldigheter (jämför till exempel barnbidragssystemet). Samhällslivet fungerar dock inte om denna modell betraktas som den enda rätta tolkningen av rättvisa. Livets naturliga mångfald och en ur gemenskapens synvinkel ändamålsenlig olikhet kan kräva att det rätta och det goda också delas utgående från människors behov och livssituation samt samhällets helhetsintresse. Enligt Kyrkostyrelsen var det centrala problemet i arbetsgruppens förslag att det redan i sig skulle innebära att man diskriminerar alla lösningar som skiljer sig från kärnfamiljen om man stöder det heterosexuella äktenskapet och ger det en specialställning. En sådan diskriminering kan elimineras endast genom att så långt som möjligt jämställa de avvikande samlevnadsformerna med äktenskapet. Den principiella slutsatsen av detta är att staten bör jämställa alla former av sexualitet som inte skadar andra. Enligt Kyrkostyrelsen stöds ett balanserat liv och samhällets helhetsintresse av att man ställer äktenskapet i en viss förmånsställning. Äktenskapet mellan man och kvinna är grundmodellen för ett sexuellt förhållande och dess huvudström och det möjliggör samhällets fortbestånd. En på äktenskapet vilande familj är en grundinstitution som bär människosläktet och att stödja den är med tanke på samhällets helhetsintresse både nödvändigt och nyttigt. Då understryks också det faktum att då det gäller att skaffa barn handlar det inte om de vuxnas självförverkligande eller mänskliga rättigheter. Barnen finns inte till för föräldrarna, utan föräldrarna för barnen. Äktenskapets egen grundnatur gör att det inte är fråga om diskriminering av andra livsformer om man ställer äktenskapet i en särskild ställning, i all synnerhet om de direkta olägenheter som hör samman med andra livsformer avlägsnas. Kyrkomötets konstitutionsutskott gav hösten 2003 ett betänkande om två rakt motsatta ombudsinitiativ i anslutning till partnerskapslagens följder. Utskottet var enigt i synnerhet i två frågor. För det fösta att ett äktenskap mellan en man och en kvinna är den form av parförhållande som kyrkan med hjälp av sin lära, olika arbetsformer, familjerådgivning och olika projekt försöker stödja. Ett livslångt äktenskap är ett ideal som när det förverkligas är bra och tryggt inte bara för makarna, utan också för barnen och hela samhället. För det andra ska kyrkan enligt utskottet ha plats för ensamlevande, frånskilda och personer med sexuellt avvikande läggning. Kyrkan vill inte stöta bort dem som har en homosexuell inriktning. Kyrkan ber för alla människor och man kan be om Guds välsignelse för varje människa. Alla är inför Gud på samma sätt syndiga och i behov av nåd. Kyrkan bör motsätta sig allt våld och all diskriminering som drabbar de sexuella minoriteterna. Bägge synpunkterna kommer fram i utskottsbetänkandets sammanfattning: ”Ett livslångt äktenskap skapar de bästa förutsättningarna för ett gott och tryggt liv ur såväl makarnas som barnens och hela samhällets perspektiv. Ett samkönat partnerskap motsvarar inte kyrkans ideal, enligt vilket kvinnans och mannens sexualitet bäst förverkligas i 6 äktenskapet. Därför anser utskottet att något formulär för välsignelse av partnerskap inte ska tas in i handboken för kyrkliga förrättningar. Utskottet anser att det i kyrkan bör finnas utrymme också för dem som lever ensamma, för frånskilda och för sexuella minoriteter. När kyrkan anställer människor frågar kyrkan dem om deras beredskap att förbinda sig till kyrkans lära och de ideal som kyrkan lär ut.” I vigselformuläret i handboken för kyrkliga förrättningar talar man om äktenskapet som instiftat av Gud och som ingås mellan en man och en kvinna. Enligt ingressen som ger riktlinjer för tillämpningen av formuläret är parterna i äktenskapet bruden och brudgummen. I de tre alternativa inledningsorden talas om äktenskapet som instiftat av Gud och mellan en man och en kvinna. ”Kära vänner, Vid denna vigsel står vi inför Guds ansikte för att be om hans välsignelse för ert äktenskap. Jesus säger: »Vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt. » (Mark. 10:6–9.) I två av de så kallade kollektbönerna för vigsel hänvisar man till mannen och kvinnan som äkta makar; Gud, himmelske Far. Du skapade människan som man och kvinna och instiftade äktenskapet för att välsigna vårt liv.” Bruden och brudgummen är de parter till vilka frågorna ställs. I vigselformuläret finns två alternativa vigseltal där det hänvisas till äktenskapet som instiftat av Gud. Inledningsorden och vigseltalet kan också formuleras fritt, men kyrkohandbokens färdiga formuleringar sätter ord på och uttrycker kyrkans syn på äktenskapet. Också av formuläret för vigsel och delar av formuläret för brudmässa framgår det att kyrkomötet har avsett dem för äktenskap mellan en man och en kvinna. Biskoparna publicerade i oktober 2008 verket Kärlekens gåva – biskoparnas uttalande om familj, äktenskap och sexualitet. Två biskopar har inte undertecknat uttalandet. I boken behandlas äktenskapet på ett omfattande sätt (s. 28–29, 58–87) och man går särskilt igenom sju drag som hänför sig till den kristna synen på äktenskapet. äktenskapet som instiftat av Gud och föremål för välsignelse äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna bägge parternas samtycke och förmåga att frigöra sig från föräldrarna ömsesidig respekt kravet på äktenskaplig trohet strävan efter att äktenskapet ska vara livslångt öppenhet för nytt liv Biskoparna betonar att det faktum att man har eller inte har en familj varken ökar eller minskar en människas värde. Kyrkans verksamhet har av tradition varit synnerligen familjecentrerad. Så är det också enligt kyrkans lära viktigt att stödja äktenskapet och barnafostran. Faran är att till exempel de som lever ensamma kan känna sig åsidosatta. I boken påminner man om att församlingsgemenskapen är till för alla: ”Församlingen skall vara ett andligt hem såväl för ogifta, frånskilda och efterlevande som för familjer.” Biskoparna anser att den från medeltiden härstammande seden att vid kyrkliga vigslar ställa frågor till både mannen och kvinnan framhåller deras egen vilja och ömsesidiga jämställdhet. Båda tillfrågas och bådas samtycke behövs, i annat fall blir det inget äktenskap. Även om den lutherska kyrkan inte ser äktenskapet som ett sakrament anser kyrkan det vara särskilt instiftat av Gud och via vilket han ger sin välsignelse. I och med instiftandet av äktenskapet välsignade Gud inte bara samhörigheten och kärleken mellan människorna. Föremålet för Guds välsignelse är det förbund som makarna ingått. När en 7 man och en kvinna förbinder sig till varandra är det fråga om ett förbund som ”Gud har förenat”. Enligt biskoparna är kravet på äktenskaplig trohet och det livslånga äktenskapet som ideal inbyggt i mänsklighetens grundnatur och låter makarna växa och ger barnen en trygg uppväxtmiljö. Bägge är del av Guds ursprungliga skaparvilja och har stöd i Jesu läror. Biskoparna anser att man i varje mänsklig relation råkar ut för att leva i spänningen mellan ideal och verklighet. I människosläktets långa historia och i Bibelns läror finns dock sådan vishet som stöder livet – också då vi inte själv orkar följa dem. ”Kyrkan undervisar om äktenskapsidealet medveten om att det inte alltid kan uppnås”, konstaterar man i boken. Biskopsmötet konstaterade år 2010 i sin utredning till kyrkomötet om partnerskapslagens följder för kyrkan att kyrkan ansluter sig till den klassiska synen på äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Samtidigt tog biskopsmötet ställning till den proposition till ändring av äktenskapslagen som då var uppe i riksdagen. ”Den klassiska grunden för kyrkans undervisning om människan och sexualiteten ligger i övertygelsen att Gud har skapat människan till man och kvinna och instiftat äktenskapet. Ett äktenskap som bygger på löften till och respekt för varandra erbjuder den tryggaste omgivningen för parets sexuella umgänge och barnens utveckling. Kyrklig vigsel sker mellan en man och en kvinna. Om man utvidgar äktenskapet till att vara neutralt i fråga om kön eller tänker sig att fler än två makar kan ingå i ett äktenskap avviker man från den människosyn som äktenskapet av tradition baserat sig på såväl i kyrkans andliga liv som i samhällets lagstiftning. Som makar i ett äktenskap är mannen och kvinnan jämställda och kompletterar varandra. Till båda parternas skyldighet hör att iaktta respekt, trofasthet, omsorg och äktenskaplig trohet. Ett sådant förbund ger de bästa förutsättningarna för nytt liv. Genom att stödja detta kan man skydda barnens uppväxt och främja hela den mänskliga gemenskapens välmående.” Enligt biskopsmötet är kyrkan ”beredd att möta varje människa och stödja alla oberoende av olika livsval, även om kyrkan i sin undervisning håller fast vid idealet om att äktenskapet enligt Bibeln och kyrkans bekännelse är förbehållet relationen mellan en kvinna och en man. Biskopsmötet motiverar sin syn både teologiskt (hänvisningar till äktenskapet som instiftat av Gud och kyrkans bekännelse) och allmänmänskligt (hänvisningar till uppkomsten av nytt liv och dess utveckling). Förutom ”yttre” aspekter, såsom kön och antal, förknippas även ”kvalitativa” ideal med äktenskapet, såsom jämställdhet, omsorg och äktenskaplig trohet, vilket man anser gynna äktenskapets varaktighet och en trygg uppväxtmiljö för barnen. I kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande 4/2010 förenar man sig i sak med biskopsmötets syn på kyrkans syn på äktenskapet. Konstitutionsutskottet utvidgade motiveringarna genom att begrunda bakgrunden till kyrkans äktenskapssyn i Gamla och Nya testamentet samt den lutherska reformationen. ”Konstitutionsutskottet utgår från den äktenskapssyn som finns uttryckt i Bibeln och kyrkans bekännelseskrifter. Kyrkans tro lär att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna som Gud instiftat vid skapelsen. Uppfattningen baserar sig på Bibelns urberättelser (1 Mos. 1: 27–28; 2: 18–25) och Jesu bekräftelse i evangelierna (Matt.19: 4– 6; Mark. 10:6–9). Äktenskapet och den äktenskapliga kärleken mellan en kvinna och en man ses i Bibeln och kyrkans tradition också som en avbild av kärleksrelationen mellan 8 Kristus och kyrkan (Ef. 5:25–31). Samtidigt anses förhållanden utom äktenskapet (1 Kor. Kor. 6:12–20) och månggifte (1 Kor.7:2, 1. Tim. 3:2) stå i strid med den äktenskapliga kärleken mellan man och hustru. Bibeln kallar människan, skapad till man och kvinna, för Guds avbild (1 Mos. Mos. 1:27): ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Den kristna kyrkan räknar med att människan i det att hon är skapad att leva i relation återspeglar Guds eget väsen, kärleken och samverkan mellan personerna i den Heliga Treenigheten.” (KonstitU 4/2010) Den lutherska reformationen var enligt utskottet förknippad med synen på äktenskapet som en av Gud instiftad ordning som är såväl samhällelig som andlig. I vår kyrkas bekännelseskrifter uttrycks uppfattningen att äktenskapet är en central dimension i skapelseverket. Som sådant hör det också till den samhälleliga ordningen. Äktenskapet baserar sig både på den naturliga rätten och på den gudomliga lagen (mandatum Dei). En väsentlig beståndsdel i äktenskapet är den attraktion som parterna känner för varandra. Äktenskapet är en av Gud instiftad ordning (ordinatio divina), som inte kan ändras eller upplösas genom samhälleliga eller kyrkliga lagar så som exempelvis prästers celibattvång. Den kärlekens ordning som finns i gåvan att göra gott mot varandra uttrycks i skapelsen när makarna tillsammans arbetar för det som är gott för familjelivet, barnen och samhället. Därför såg Luther det äktenskapliga ståndet som heligt." Luthers syn på äktenskapet konkluderas i den vigselbön han formulerat 1529: ’Herre, vår Gud, du som har skapat mannen och kvinnan och bestämt att de ska ingå äktenskap, du som välsignar dem med livmoderns frukt och låter deras äktenskap avbilda hemligheten i kärleken mellan din käre Son Jesus Kristus och kyrkan, vi ber dig, att du i din godhet utan slut förhindrar att denna din skapelse, din bestämmelse och din välsignelse förvrängs och skadas och att du i din nåd beskyddar den mitt ibland oss genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.’ (Lilla katekesen, bilaga om vigsel till äktenskap).” Enligt konstitutionsutskottets betänkande beskrivs äktenskapet mellan en man och en kvinna i Nya testamentet som en avbild av förhållandet mellan Kristus och församlingen. Samtidigt påminner man om att detta inte får tolkas på ett sätt som nedvärderar det ena könet: ”Äktenskapet och den kärlek som förverkligas där är i Bibeln och den kristna traditionen också en avbild av förhållandet mellan Gud och människan, Kristus och kyrkan. Konstitutionsutskottet anser dock att man inte felaktigt bör tolka det bibliska bildspråket på ett sätt som nedvärderar det ena könet, vilket ibland har skett i kyrkans historia. Som makar i ett äktenskap är mannen och kvinnan jämställda. Till båda parternas skyldighet hör att iaktta respekt, trofasthet, omsorg och äktenskaplig trohet. Båda könen är skapade till Guds avbild.” I utskottsbetänkandet konstateras att den traditionella äktenskapssynen inte strider mot för Finland bindande människorättskonventioner och man tar ställning till tanken på det könsneutrala äktenskapet som framförts i en lagmotion som då var anhängig i riksdagen. ”Konstitutionsutskottet anser det vara viktigt att biskopsmötet har tagit avstamp i den kristna äktenskapssynen. Syftet med äktenskapet är att stödja familjens gemensamma liv och samhällets struktur. Betydelsen av äktenskapet mellan man och kvinna erkänns också allmänt både i den finländska lagstiftningen och i internationella människorättskonventioner, till exempel Finlands riksdags grundlagsutskotts betänkande 9 (GrUU 15/2001), 12 artikeln i europeiska människorättskonventionen och 16 artikeln FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I de diskussioner som förts den senaste tiden har man lagt fram förslag om en så kallad könsneutral äktenskapslag. Konstitutionsutskottet anser att kyrkan till denna del inte kan ändra sin egen uppfattning av äktenskapet, vilken hör till kyrkans trosuppfattning och människosyn.” Till konstitutionsutskottets betänkande finns en reservation. Där hänvisades till de förbud mot homosexuellt beteende som finns i Gamla och Nya testamentet, och man ansåg dem vara riktgivande också i nutid. Kyrkostyrelsen fattade beslut om målen för regeringsprogrammet i december 2010. Samtidigt behandlades också äktenskapslagstiftningen: "Kyrkan stöder av historiska, kulturella och teologiska skäl att äktenskapslagen kvarstår i sin nuvarande form. Vad gäller kyrkans egna motiveringar hänvisas till konstitutionsutskottets betänkande som godkändes av kyrkomötet den 11 november 2010. I betänkandet ges en sammanställning av kyrkans syn på äktenskapet. Eventuella behov av förbättringar i registrerade partnerskaps juridiska ställning bör göras genom preciseringar i lagen om registrerade partnerskap. Sammanfattningsvis konstaterar allmänna utskottet att riktlinjerna för kyrkans syn på äktenskapet anges mycket grundligt och konsekvent i de kyrkliga böckerna och i många aktuella ställningstaganden. Dessa ställningstaganden är tillgängliga för allmänheten både i tryckt form och på internet, med undantag av verket Kasvamaan yhdessä (Växa tillsammans) från 1984 som är slutsålt. Eftersom riktlinjerna för kyrkans syn på äktenskapet har angetts konsekvent i flera källor torde det inte finnas behov av att inleda något större teologiskt utredningsarbete i ämnet. Det förefaller närmast vara fråga om huruvida kyrkans syn på äktenskapet är allmänt känd och om man vill förbinda sig till den tillsammans. Eventuella oklarheter kan bero på att kyrkan uttalat sig om äktenskapet i olika betänkanden och uttalanden som allmänheten och mediernas representanter vanligen inte läser, inte heller alla kyrkligt anställda. I stället för ett omfattande utredningsarbete finns det eventuellt behov av en redogörelse som beskriver kyrkans syn på äktenskapet, familjen och människovärdet. Samtidigt finns redan tillräckligt omfattande dylika utredningar i många av de texter som hänvisas till ovan. 2.3.2. Bedömning av äktenskapslagens rättsliga konsekvenser I initiativet föreslås det att konsekvenserna av den nya äktenskapslagen ska bedömas. Utskottet har bedömt vilka rättsliga faktorer som är klara för kyrkans del och vilka outredda detaljer som ännu kan anknyta till ärendet. Genom lag 156/2015 ändrades 1 § 1 mom. i äktenskapslagen. Lagen träder i kraft 1.3.2017. Två personer som har kommit överens om att ingå äktenskap med varandra är förlovade. Den tidigare formen lyder: En kvinna och en man som har kommit överens om att ingå äktenskap med varandra är förlovade. 10 Enligt 14 § i äktenskapslagen (13.6.1929/234) förrättas vigseln antingen kyrkligt eller borgerligt. Vigsel förrättas i närvaro av släktingar eller andra vittnen som antingen kyrklig eller borgerlig vigsel. Kyrklig vigsel förrättas inom evangelisk-lutherska eller ortodoxa kyrkan eller i ett registrerat religionssamfund. I 15 § i äktenskapslagen föreskrivs om vilka allmänna rättsliga former som hör till vigseln. Vid vigseln skall de förlovade vara samtidigt närvarande. Då vardera har svarat jakande på vigselförrättarens fråga om han eller hon vill ingå äktenskap med den andra, skall vigselförrättaren konstatera att de är äkta makar. Religionssamfundets rätt att bestämma övriga villkor regleras i 16 § i äktenskapslagen. Denna paragraf är betydelsefull för kyrkorna och de andra religionssamfunden, eftersom den ger dem rätt att bestämma villkor för kyrklig vigsel: Utöver vad som stadgas om vigsel i 15 § bestäms övriga villkor och former för kyrklig vigsel av det religionssamfund inom vilket vigseln förrättas. Om förrättande av borgerlig vigsel stadgas genom förordning. Vigselrätten regleras i 17 § i äktenskapslagen. Präster i evangelisk-lutherska kyrkan har ingen allmän vigselrätt. En präst kan förrätta kyrklig vigsel enligt kyrkans bestämmelser. Kyrklig vigsel får förrättas 1) inom evangelisk-lutherska eller ortodoxa kyrkan av en präst, samt 2) inom ett registrerat religionssamfund av den som har fått vigselrätt enligt lagen om vigselrätt (571/2008). Ett religionssamfund har i enlighet med äktenskapslagen självständig prövningsrätt när det bestämmer villkoren för kyrklig vigsel. I samband med stiftandet av den nya äktenskapslagen har staten framhävt att ändringen gäller borgerlig vigsel och att man inte vill inskränka religionssamfundens prövningsrätt. 2.3.3. Konsekvenser för vigslar som förrättas av präster Äktenskapslagen, kyrkolagen och kyrkoordningen ger kyrkohandboken rätt att bestämma formen för kyrklig vigsel. Kyrkohandboken är bindande för prästen. Den nya äktenskapslagen påverkar inte prästens vigselrätt. Inom evangelisk-lutherska kyrkan bevarar prästerna sin rätt att förrätta kyrklig vigsel enligt kyrkans bestämmelser. Bestämmelserna ingår i kyrkoordningen och kyrkohandboken. Ändringen ger inte allmän vigselrätt eller rätt att förrätta någon annan slags vigsel. I 2 kap. 18 § i kyrkoordningen föreskrivs att "den som skall vigas kyrkligt skall vara skriftskolgången medlem av kyrkan". Med stöd av kyrkoordningen har prästerna till exempel inte rätt att viga personer som inte hör till kyrkan. Enligt ordalydelsen i vigselformulären i kyrkohandboken (ingress, frågor) är de förlovade "bruden och brudgummen" (vigselformulär) och "mannen och kvinnan" (formulär för välsignelse av äktenskap). Med stöd av kyrkohandboken har prästerna inte rätt att viga personer av samma kön. Äktenskapssynen i Katekesen och i biskopsmötets (2010) och kyrkomötets konstitutionsutskotts (4/2010) dokument svarar mot kyrkohandboken. Enligt biskopsmötets utredning om lagen om registrerat partnerskap är det inte möjligt att 11 tillämpa formuläret för välsignelse av äktenskap i kyrkohandboken på välsignelse av registrerade partnerskap utan kyrkomötets beslut. "I rubriken, i ingressen och i formulärets detaljer framgår att den som godkänt formuläret har tänkt att det ska användas för att välsigna ett äktenskap mellan en kvinna och en man" (s. 126). Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att ändringen i äktenskapslagen inte påverkar prästernas vigselrätt. Prästerna bevarar sin rätt att förrätta kyrklig vigsel på det sätt som föreskrivs i kyrkohandboken och kyrkoordningen. De får ingen rätt att förrätta vigsel mellan personer av samma kön. 2.3.4. Öppna frågor I enlighet med 18 § i äktenskapslagen är det vigselförrättarens skyldighet att kontrollera förutsättningarna för äktenskapet: Vigsel får inte förrättas, om vigselförrättaren känner till någon omständighet som hindrar äktenskapet eller om vigselförrättaren finner att någondera av de förlovade till följd av rubbat sinnestillstånd uppenbarligen inte förmår inse äktenskapets betydelse. Vigselförrättaren skall före vigseln förvissa sig om att hindersprövning har utförts enligt 11–13 §. Om en längre tid än fyra månader har förflutit från det intyg enligt 13 § utfärdades, får vigsel inte förrättas på grundval av intyget. Enligt 19 § i äktenskapslagen är vigseln ogiltig i vissa situationer: Vigsel är ogiltig, om den inte har förrättats enligt 15 § eller om den har förrättats av någon som inte haft rätt att förrätta vigsel. Om äktenskapet strider mot andra bestämmelser eller om det finns hinder för det medför det däremot inte direkt att det är juridiskt ogiltigt. En präst som förrättar kyrklig vigsel mellan två personer av samma kön agerar i strid med äktenskapslagen och de bestämmelser som kyrkan utfärdat med stöd av lagen. Det är domkapitlets uppgift att bedöma prästens agerande utifrån prästämbetets skyldigheter. Det är domstolens uppgift att bedöma om en vigsel är giltig. En kyrklig vigsel kan anses vara giltig trots att den förrättats i strid med den aktuella kyrkans bestämmelser, eller bedömas vara ogiltig på den grund att vigselförrättaren saknar allmän vigselrätt och vigseln förrättats enligt principerna för borgerlig vigsel. Det har förekommit att en präst förrättat kyrklig vigsel utan att förutsättningarna för kyrklig vigsel uppfyllts. I sådana situationer har äktenskapets giltighet vanligen inte bedömts av en domstol, utan äktenskapet har i allmänhet registrerats vid magistraten. Det finns dock ingen omfattande utredning i frågan. Kyrkan har haft som princip att vittomfattande teologiska frågor och frågor om kyrkans heliga förrättningar avgörs genom utredning och medvetna beslut. Ett exempel på denna princip är den beredning och kyrkomötets beslut utifrån vilka biskopsmötet utfärdade anvisningar om bön med och för personer som registrerat sitt partnerskap. Ett annat exempel är beslutet om att prästviga kvinnor från 1986. I den då gällande 87 § i kyrkolagen och kyrkohandboken hade prästens kön inte specificerats. Ordalydelserna hade inte hindrat prästvigning av kvinnor. Trots det ansåg man att ett enskilt domkapitel inte kan avvika från etablerad praxis och att frågan måste avgöras gemensamt och utifrån en grundlig teologisk bedömning. När kyrkan började prästviga kvinnor infördes tillägget "man eller kvinna" i kyrkolagen. 12 Det står klart att kyrkan själv bestämmer förutsättningarna för kyrklig vigsel. Däremot är det oklart om en vigsel som förrättats i strid med kyrkans bestämmelser skulle betraktas som giltig av samhället. Utskottet anser att man för det första bör klargöra på vilket sätt magistraterna övervakar att förutsättningarna för kyrklig vigsel uppfylls, eller om detta är en intern fråga för religionssamfunden. För det andra borde man utreda om en vigsel som förrättats i strid med kyrkans bestämmelser betraktas som en felaktigt förrättad kyrklig vigsel eller en borgerlig vigsel som förrättats utan vigselrätt. Det står alltjämt klart att prästen ska följa kyrkoordningen och kyrkohandboken. Att viga ett samkönat par skulle strida mot prästämbetets skyldigheter. Det finns skäl att utreda hur en eventuell tjänstemannarättslig påföljd för prästen vid en allmän domstol skulle bedömas. 2.4. Initiativets andra punkt: öppen diskussion som respekterar alla parter I initiativet föreslås en process som stödjer en öppen diskussion om äktenskapet och familjen, vilken respekterar alla parter. Revideringen av äktenskapslagen har väckt en livlig debatt både i samhället och inom kyrkan. Frågan delar kraftigt åsikterna inom kyrkan och kan även hota kyrkans enhet. Det finns därför ett behov av en öppen diskussion i en respektfull anda. Diskussionen har allt mer flyttat över till de sociala medierna. Där kan vem som helst uttrycka sin åsikt och påverka. I de sociala medierna kan diskussionen varken kontrolleras eller styras i någon nämnvärd utsträckning och den har varit mer öppen och omfattande än någonsin tidigare. Det är förenligt med yttrandefriheten att ge uttryck för motstridiga och rentav extrema åsikter. Nackdelen med diskussionen har varit att den ibland lett till överdrifter. Debatten har präglats av att de som företräder en annan åsikt har utsatts för stämpling, ringaktning, avsiktliga förolämpningar, illvilliga tolkningar, utskällningar och till och med hot. De sociala medierna kan ge upphov till åsiktsgrupperingar där de som tycker annorlunda stämplas som illvilliga. När man bedömer initiativets ambition att vara ett stöd för diskussionen blir man tvungen att ta ställning till bland annat följande frågor: Diskussion förekommer alltid. Ska man försöka styra eller utöka den? Är avsikten med diskussionen att göra kyrkans äktenskapssyn förståelig, påverka åsikterna för att förändra den eller stödja en diskussion byggd på ömsesidig respekt utan att eftersträva ett i förväg fastslaget slutresultat? Ska diskussionen initieras och ledas av Kyrkostyrelsen, stiften, de kyrkliga samfälligheterna eller församlingarna? Ska diskussionen inriktas på en begränsad krets av sakkunniga, de förtroendevalda, de anställda eller alla församlingsmedlemmar? Hurdant material ska tas fram och för vem? Det är kyrkans uppgift att stödja en diskussion som värdesätter och respekterar alla parter och som ger var och en utrymme att säga sin åsikt. I en god diskussion försöker man motivera sina åsikter på ett förnuftigt sätt och förstå utgångspunkterna för ett annorlunda tänkesätt. 13 Kyrkan har arrangerat seminarier om vittgående teologiska frågor, till vilka sakkunniga och beslutsfattare har inbjudits. Sådana ordnades under beredningen av kvinnoprästfrågan (seminarierna Ilkko 1 och 2 i Kangasala 1980 och 1982) och under beredningen av frågan om registrerat partnerskap (två seminarier för inbjudna deltagare i Helsingfors 2007). Cirka 100 sakkunniga deltog i seminarierna. Kyrkan kan också arrangera seminarier som är öppna för alla. En sådan diskussion kan gagna en begränsad krets av sakkunniga men man kan fråga sig på vilket sätt den skulle tjäna vanliga församlingsmedlemmar. En annan möjlighet är att ordna diskussioner för en bredare krets, till exempel för förtroendevalda, anställda och församlingsmedlemmar. Diskussionens struktur kan i sådana fall vara planerad. Ansvaret för arrangemangen faller då på stiften, församlingarna eller de kyrkliga samfälligheterna. Elva kyrkomötesombud lade i november 2011 fram ett ombudsinitiativ (2/2011) om stärkandet av kyrkans inre enhet. I initiativet föreslogs att Kyrkostyrelsen ska inrätta en "arbetsgrupp dit medlemmar som representerar olika synsätt och traditioner inom kyrkan bjuds in för att diskutera, handla och be, så att kyrkans enhet kan bevaras trots mångstämmigheten”. Kyrkomötets allmänna utskott konstaterade i sitt betänkande att ”främjandet av kyrkans enhet inte i första hand är Kyrkostyrelsens uppgift, utan ansvaret hör framför allt till biskopsämbetet”. I enlighet med betänkandet beslutade kyrkomötet 8.11.2011 att initiativet om främjande av kyrkans enhet remitteras till biskopsmötet för utredning och åtgärder. Biskopsmötet förde i sin mellanrapport 12.2.2013 fram olika alternativ för att realisera initiativets syfte. Man ansåg att ärendet var av sådan karaktär att det lämpar sig bättre för biskoparna, stiften och församlingarna. Biskopsmötet bad biskoparna ge ett ställningstagande för främjande av kyrkans inre enhet. Med anledning av initiativet publicerade biskoparna i augusti 2014 teser för stärkande av den kyrkliga enheten. Initiativet ledde emellertid inte till några andra åtgärder. Som exempel för utskottet fram en diskussionsmodell som beretts inom den episkopala kyrkan i Skottland. Med hjälp av den har man diskuterat äktenskapet och tagit fram material. Syftet med modellen är att föra samman människor som tänker på olika sätt. Ambitionen är att åstadkomma ett möte och en respektfull diskussion där oliktänkande får ta del av varandras tankar. På så sätt blir debattkulturen bättre och parterna får utrymme att uttrycka sina känslor. Syftet med diskussionsmodellen är inte att eftersträva ett gemensamt slutresultat eller samstämmighet. Diskussionsmodellen kunde skapas under ledning av Kyrkostyrelsen. Diskussionerna kunde ordnas till exempel av familjerådgivningscentraler, kyrkliga samfälligheter och stora församlingar. Ett tredje alternativ är att sammanställa material som grund för samtal. I materialet kan kyrkan berätta om den kristna äktenskapssynen och människosynen samt om respektfull diskussion samt ge genuina exempel på kristna som tänker på olika sätt. 2.5. Initiativets tredje punkt: att visa respekt 14 I initiativet föreslås en process där ett syfte är att ”visa att kyrkan värdesätter människor som lever i samkönade parförhållanden och deras barn”. Upplevelsen av att vara värdefull är viktig både som människa och som del av en andlig gemenskap. Var och en behöver bli respekterad och godkänd av andra för att kunna utvecklas till en hel och balanserad mänsklig person. En människa med sund självkänsla kan ta ansvar för sig själv och skapa mänskliga relationer. En harmonisk människa kan också kritiskt bedöma sitt eget liv. Människan behöver känna trygghet och att hon är respekterad också för att kunna leva ett andligt liv i kyrkan och inför Gud. Det hör till kyrkomötets uppgifter att fatta beslut om kyrkolagen, kyrkoordningen och valordningen för kyrkan samt om kyrkans gemensamma ekonomi och ekumeniska relationer. Kyrkostyrelsen sköter beredningen och verkställigheten av dessa ärenden. Man blir därför tvungen att överväga i vilken utsträckning som initiativets tredje punkt, att visa respekt, lämpar sig för ett administrativt organ som sköter uppgifter inom centralförvaltningen. Upplevelsen av respekt är resultatet av en komplicerad process. Uppkomsten av respekt kan i viss mån främjas med hjälp av yttre insatser såsom utlåtanden, ställningstaganden, styrning och övervakning. Detta ingår särskilt i kyrkomötets, biskopsmötets och domkapitlets uppgifter. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har i sina ställningstaganden försvarat människovärdet för dem som hör till sexuella minoriteter och framhävt kyrkans pastorala ansvar för alla sina medlemmar. I sin bok Kärlekens gåva behandlade biskoparna också i viss mån frågan om samkönade parförhållanden. När boken publicerades hade biskopsmötets arbetsgrupp om partnerskapslagen inte ännu avslutat sitt arbete och i boken presenteras därför tre typer av frågor som kyrkan tillsammans bör ta ställning till. Biskoparna påminner om att när man talar om homosexualitet gäller det inte bara ett fenomen eller en fråga, utan människor för vilka den sexuella läggningen är en självupplevd verklighet. För dem är frågan av stor betydelse för självförståelsen. När man på ett samhälleligt plan talar om sexualitetens olika former måste även mera omfattande principiella frågor behandlas. Biskoparna uppmanar oss att begrunda hur man inom våra samfund förhåller sig till minoriteter som avviker från majoritetens sätt att leva. Individens värde har i den kristna och västerländska traditionen alltid ansetts vara oförytterligt. De allmänmänskliga grundläggande fri- och rättigheterna garanterar att alla har rätt till ett människovärdigt liv. Den kristna kyrkan är övertygad om att varje människa är Guds avbild och skapad av Gud. Fullföljs dessa utgångspunkter i våra attityder och vårt praktiska liv? Förhåller vi oss respektfullt och rättvist till alla våra medmänniskor? Tänker vi på att varje människa är återlöst av Kristus och kallad att vara hans efterföljare, frågar sig biskoparna. Biskopsmötet konstaterade i den gemensamma slutledningen i sin utredning om partnerskap att kyrkan bär ansvar för alla, även för de medlemmar som hör till sexuella minoriteter. ”Kyrkan har ett pastoralt ansvar för alla människor, också för de medlemmar som hör till sexuella minoriteter. Kyrkan ger sina medlemmar andligt stöd på många olika sätt. Var 15 och en är välkommen att delta i den gemensamma gudstjänsten. I gemensamma diskussioner bör man stödja, dela erfarenheter och söka rätt väg vidare. Dop, upptagande i kyrkans gemenskap, konfirmation, välsignelse av hem, bikt och jordfästning är handlingar som finns till för kyrkans alla medlemmar utan åtskillnad (KO 1:4). Kyrkans familjerådgivningstjänster står till förfogande för alla som vill tala om frågor i anslutning till sin egen sexualitet, enskilt eller som par”. Konstitutionsutskottet diskuterade ingående betydelsen av kärleken till nästan, människovärdet och det pastorala ansvar som hör samman med dessa. Utskottet konstaterade entydigt att var och en har ett människovärde som grundar sig på Guds skapelseverk och att kyrkan kallar alla människor till andlig gemenskap oberoende av vilken familjeform och sexuell inriktning de företräder: ”Människovärdet och kärleken till nästan är centrala principer i den lutherska kyrkans etiska undervisning. Det dubbla kärleksbud som Jesus undervisade om, den gyllene regeln och de tio buden förutsätter kärlek till medmänniskorna. Kyrkan betonar allas människovärde, vilket bygger på övertygelsen att människan är skapad av Gud, återlöst av Kristus och kallad att leva i gemenskap med Gud. Enligt kyrkans tro är människovärdet till sitt väsen en gåva som getts människan utifrån, i skapelsen. Konstitutionsutskottet instämmer i biskopsmötets uppfattning: att vara fullvärdig människa är inte något som är beroende av samhällelig ställning, prestationer, nytta eller ras och inte heller av sexuell inriktning eller familjeform. Varje människa är värdefull och bör bemötas med mänsklighet eftersom hon är skapad av Gud. Kyrkan ser utan åtskillnad alla människor som drabbade av synden och beroende av Kristi försoningsverk och kallar alla till den andliga gemenskapen. I kyrkan finns det plats för familjer, ensamboende och frånskilda, oberoende av sexuell läggning. Utskottet konstaterade vidare att kyrkan och enskilda kristna inte alltid har förmått tala och agera utifrån sina egna ideal och att fel har begåtts även i förhållande till sexuella minoriteter. ”Kyrkan och enskilda kristna har inte alltid förmått leva upp till kravet på kärlek till nästan, inte heller i sitt förhållningssätt till homosexuella. Konstitutionsutskottet betonar att medveten kränkning av homosexuella i ord eller handling strider mot principen om att älska sin nästa. Alla människor ska bemötas med respekt och öppenhet och ingen ska stämplas eller uteslutas." Konstitutionsutskottet och biskopsmötet konstaterade att ett okränkt människovärde gäller homosexuella som kommit fram till olika lösningar: till exempel dem som har valt att leva i ett löftesbaserat och samhälleligt bekräftat partnerskap, dem som vill leva avhållsamt och dem som strävar efter en inre förändringsprocess. Allas rätt att följa sitt samvete ska respekteras. Till en prästs eller kyrkligt anställds pastorala ansvar hör att han eller hon är beredd att stödja och lyssna. Konstitutionsutskottet och biskopsmötet anser tillsammans att de kyrkliga förrättningar som nämns i kyrkohandboken enligt kyrkoordningen tillhör alla människor utan åtskillnad. ”I samklang med principen om människovärde och kärlek till nästan anser konstitutionsutskottet att kyrkans pastorala ansvar är viktigt, vilket också betonas av biskopsmötet. Det omfattar alla människor, även kyrkans medlemmar som hör till sexuella minoriteter och som kyrkan vill stödja andligen. Som biskopsmötet konstaterar i sin 16 utredning är dop, upptagande i kyrkans gemenskap, konfirmation, välsignelse av hem, bikt och jordfästning handlingar som finns till för kyrkans alla medlemmar utan åtskillnad (KO 1:4). Inom ramen för det pastorala mötet kan man också inkludera bön för och med personer som lever i ett registrerat partnerskap. Av den kristna skapelsesynen följer att Guds goda gåvor är närvarande i alla människors liv och relationer. En människa kan känna igen dessa gåvor i sitt liv och uttrycka sin tacksamhet och glädje över dem. På motsvarande sätt drabbar också syndens, lidandets och dödens realiteter alla slag av relationer mellan människor”. Ovan har hänvisats till ställningstaganden och principer som gemensamt godkänts av kyrkans centralförvaltning. De kan anses ge uttryck för att kyrkan värdesätter alla som hör till sexuella minoriteter, såväl ensamboende som de som lever i en parrelation, och deras barn. Upplevelsen av att vara värdefull hör i grund och botten till människans inre upplevelsevärld. Utlåtanden och betänkanden kan ha sin funktion, men det verkar vara ännu viktigare hur människorna – kyrkans medlemmar, förtroendevalda och anställda – förmår visa varandra respekt i umgänget och växelverkan i vardagen. Med tanke på upplevelsen av respekt, och på ett bredare plan med tanke på kyrkans enhet, är det en utmaning att det bland kyrkans medlemmar och anställda råder olika uppfattningar om huruvida parrelationer mellan människor av samma kön är förenliga med den kristna människouppfattningen och den livsuppfyllelse som Gud avsåg. Par av samma kön och de som sympatiserar med dessa förväntar sig kyrkans uppskattning, utrymme och godkännande för sig själva, sin familjeform och sina åsikter. De som inte anser att samkönade parförhållanden är teologiskt förenliga med den kristna livsstilen och med Guds uppenbarelse förväntar sig på motsvarande sätt uppskattning för sin uppfattning. De hänvisar till ställen i Gamla och Nya testamentet, där utövandet av homosexualitet förbjuds (till exempel 3. Mos. 18:22, Rom.1:26–27, 1. Kor. 6:9, 1. Tim. 1:9–11), och betonar att kristna kyrkor därför fram till mitten av 1900-talet ansett att parförhållanden mellan personer av samma kön är syndiga och emot Guds vilja. De anser att denna uppfattning också i nutid är riktgivande för kyrkan. I kyrkan finns dessutom många för vilka frågan inte är personligen betydelsefull eller som av någon annan orsak inte har bildat sig någon egen uppfattning om saken. Med anledning av ovanstående anser allmänna utskottet att visande av respekt inte är något som kan skötas av de centrala förvaltningsorganen utan snarare av människor, alltså församlingens medlemmar, förtroendevalda och anställda. Det avgörande är hur den kristna trons ideal levs ut i vardagen och hur de principer som ingår i kyrkomötets och biskopsmötets beslut i praktiken realiseras i möten mellan människor. 2.6. Initiativets fjärde punkt: Främja forskningen kring den lutherska familjesynen och dess historia Initiativets fjärde punkt gäller forskning. I den föreslås det att kyrkan ska vidta åtgärder som främjar forskningen kring den lutherska äktenskaps- och familjesynen och dess historia. Diskussioner kring mångfacetterade frågor som väcker starka känslor, såsom familjebildning och äktenskapet, har en tendens att bli polariserade och ideologiserade. 17 Faktabaserad och objektivt genomförd forskning hjälper oss att analysera, förklara och abstrahera komplicerade fenomen. Därmed kan forskningen också gynna en saklig debatt. Forskningen hjälper både kyrkan och dess medlemmar att stärka sin egen identitet, precisera sin åsikt och korrigera felaktiga uppfattningar om både sig själv och andra. Vilka teologiska, ideologiska eller praktiska slutsatser man i dagens värld bör dra till exempel av en historisk analys är sedan en annan fråga. Om det förflutna romantiseras händer det lätt att nutiden betraktas som reaktionär och förändring som förfall. Lika problematiskt är det att höja sin egen generation över de tidigare och att betrakta sin egen kultur som en mätare för allting. När lagen om registrerat partnerskap trädde i kraft lanserade Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ett omfattande debatt- och forskningsprojekt. För projektet reserverades sammanlagt 170 000 € i anslag för år 2007 och 2008. Föremålet för diskussion var då inte i första hand synen på äktenskapet, utan frågan om vilka följder lagen om registrerat partnerskap har för kyrkan och hur samkönade partnerskap ska tolkas utifrån kyrkans trosuppfattning. Detta ledde till tre bakgrundsutredningar som publicerades på uppdrag av biskopsmötet samt den egentliga utredningen: 1. Kyrkan och registrerade partnerskap Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Betänkande av biskopsmötets arbetsgrupp tillsatt 14.9.2005. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Serie B 2009:1. 2. Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa. Suomen evankelis-luterilaisen kirkon seminaari parisuhdelaista (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands seminarium om partnerskapslagen) 15.–17.1.2007. Red. Antti Saarelma. Kyrkans forskningscentrals publikationer 101. 3. Homoseksuaalisuus kristillisessä ihmiskuvassa ja lainsäädännössä. Suomen evankelisluterilaisen kirkon seminaari parisuhdelaista (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands seminarium om partnerskapslagen) 28.– 29.11.2007. Red. Antti Saarelma. Kyrkans forskningscentrals publikationer 105. 4. Partnerskapslagens följder för kyrkan Biskopsmötets utredning för kyrkomötet 2010. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Serie B 2010:1. De ovan nämnda utredningarna 1–3 utgjorde grunden för biskopsmötets egentliga utredning om följderna av lagen om registrerat partnerskap för kyrkan. Även om den fokuserar på samkönade partnerskap behandlar den också ingående äktenskapet och dess historia under antiken, i Gamla testamentet, Nya testamentet, under den tidiga kyrkan, i den lutherska reformationen och i nutid. Utredningen tar även upp den ekumeniska situationen. En doktorsavhandling om kyrkans äktenskapssyn har nyligen publicerats. I undersökningen "Avioliiton teologia" (Äktenskapets teologi), som publicerades av Kyrkans forskningscentral, jämför teologie doktor och familjerådgivare Antti Yli-Opas den lutherska och den anglikanska synen på äktenskapet. Vid Åbo Akademi utarbetas som bäst en doktorsavhandling om kyrkans syn på äktenskapet, vilken Kyrkans forskningscentral understött med stipendium. Kyrkans forskningscentral har gjort upp en kort bibliografi om forskning som gäller äktenskap. Bibliografin finns som bilaga i slutet av betänkandet (Bilaga 1). 18 Som slutledning konstaterar utskottet att det finns relativt gott om aktuella dokument och aktuell forskning om synen på äktenskapet och familjen. Eventuella luckor i forskningen gäller närmast den historiska utvecklingen av familje- och äktenskapssynen. 2.7. Den ekumeniska situationen Både samkönade partnerskap och synen på äktenskapet diskuteras inom de lutherska kyrkorna och de närmaste systerkyrkorna. Olika teologiska tolkningar om parförhållanden mellan personer av samma kön har skapat spänningar mellan vissa kyrkor och också inom dem. Exempelvis har de lutherska kyrkorna i Afrika och i Baltikum kritiserat Svenska kyrkans beslut. Frågan har också påverkat förhållandena mellan Rysslands ortodoxa kyrka och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Inom Lutherska världsförbundet har förhållningen till homosexualitet diskuterats sedan generalförsamlingen i Stuttgart 2010 genom den så kallade Emmausprocessen. Som en del av denna process utgavs sommaren 2014 dokumentet The Self-Understanding of the Lutheran Communion. Borgåöverenskommelsen förutsätter konsultation i viktiga teologiska Medlemskyrkornas representanter diskuterar regelbundet aktuella frågor. frågor. Inom katolska och ortodoxa kyrkan är en ändring av synen på äktenskap inte ett aktuellt diskussionsämne. I dessa kyrkor kallas äktenskapet ett sakrament. Till andra delar motsvarar äktenskapet långt de uppfattningar som framfördes under reformationen. Svenska kyrkan (2009), Evangelisk-lutherska kyrkan på Island (2010) och Danska folkkyrkan (2012) har beslutat att även viga personer av samma kön. Evangelisk-lutherska kyrkan i USA överlät i dokumentet Human Sexuality: Gift and Trust avgörandet till församlingarna själva. Inom Norska kyrkan hölls en omröstning om huruvida kyrkan ska börja viga samkönade par till följd av att äktenskapslagen blev könsneutral. Omröstningen vanns av dem som röstade för att kyrkan ska hålla fast vid sin gällande uppfattning och praxis. Kyrkan har en särskild liturgi för välsignelse av samkönade partnerskap. I vissa kyrkor har man hållit fast vid den traditionella praxisen och uppfattningen trots att staten antagit en lag om könsneutrala äktenskap. Detta gäller förutom Norska kyrkan även Lutherska kyrkan i Storbritannien, och av Borgåöverenskommelsens kyrkor Engelska kyrkan, Irländska kyrkan, Walesiska kyrkan, Reformerta episkopala kyrkan i Spanien och Lusitanska kyrkan i Portugal. Det anglikanska kyrkosamfundet är kraftigt tudelat i frågan. I USA godkänner episkopalerna könsneutrala äktenskap, medan afrikanerna kraftigt förespråkar äktenskap mellan man och kvinna. I Engelska kyrkan och Irländska kyrkan fortgår diskussionen med målet att bevara kyrkans enhet. Walesiska kyrkan har beslutat att inte föreslå en ändring, eftersom en enkät visat att förslaget inte skulle få en kvalificerad majoritet på 2/3. I Episkopala kyrkan i Skottland pågår processen och resultatet är ännu ovisst. Av de nära partnerkyrkorna har Tyskland, Estland, Lettland och Litauen inte antagit någon lag om könsneutrala äktenskap. 19 De lutherska kyrkorna i Afrika och Asien betraktar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. De flesta av dem anser att samkönade partnerskap inte är förenliga med Nya testamentet. De afrikanska kyrkorna har varit tvungna att diskutera sin inställning till månggifte, som ingår i vissa traditionella stammars levnadssätt. 3. Utskottets ståndpunkt 3.1. Principen för initiativets övergripande karaktär Initiativet innehåller ett huvudförslag och flera olika typer av underförslag. En del av dem är allmänna till sin karaktär och fördelas enligt utskottets uppfattning på olika organ. Utskottet vill fästa uppmärksamhet vid 27 § 1 mom. i arbetsordningen för kyrkomötet, enligt vilket olika ärenden inte får tas upp i ett och samma initiativ.” På grund av att initiativet är så mångfacetterat måste det både tolkas och begränsas innan det skickas för beredning. Enligt utskottet är det inte ändamålsenligt att låta initiativet förfalla. Det har kommit fram ett behov av att reda ut vissa rättsliga aspekter som nämns i punkt 2.3.4. i detta betänkande, söka metoder till stöd för en öppen debatt och undersöka den lutherska äktenskaps- och familjesynens historia. Även initiativet hänvisar till dessa aspekter. Enligt utskottet har synen på äktenskapet utretts tillräckligt i de dokument som beskrivs i detta betänkande. Utskottet anser det också utrett att ändringen av äktenskapslagen inte ändrar lagstiftningen om eller praxisen för kyrklig vigsel. Prästen bibehåller sin rätt att viga i enlighet med bestämmelserna i kyrkoordningen och kyrkohandboken, men får ingen rätt att viga personer av samma kön. Till dessa delar anser utskottet att det inte finns skäl att inleda ett omfattande utredningsarbete. Däremot kan det finnas behov av en särskild redogörelse som presenterar kyrkans syn på äktenskapet, vars och ens oförytterliga människovärde i enlighet med kyrkomötets och biskopsmötets utlåtanden samt prästens rättigheter och skyldigheter när den nya äktenskapslagen träder i kraft. En sådan redogörelse faller naturligt under biskopsmötets uppgifter. Biskopsmötet har tidigare till exempel gett en redogörelse om lagarna om sammanjämkningen av bikthemligheten och anmälningsskyldigheten och om sammanjämkningen av varierande ämbetsuppfattningar. Redogörelserna beskriver det rådande läget. Enligt utskottets uppfattning innehåller initiativet fyra olika förslag som kan behandlas separat. Därför föreslår utskottet att initiativet remitteras för partiell beredning, men inte som sådant. 3.2. Bedömning av den nya äktenskapslagens följder 3.2.1.Äktenskapets teologi Kyrkans syn på äktenskapet har förts fram i Katekesen, kyrkohandboken och en rad utredningar och betänkanden. I dessa betraktas äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Biskopsmötets utredning (2010) har gjorts i medvetande om att äktenskapslagen kan ändras. Kyrkomötets konstitutionsutskotts betänkande 4/2010 tar ställning till lagmotionen om ändring av äktenskapslagen till en könsneutral lag, som var aktuell redan då. Under beredningen var man också medveten om processen där Svenska kyrkan ändrade sin syn på äktenskapet och sin vigselpraxis. I Finland var målet att bereda 20 ett beslut där kyrkan om den så vill har möjlighet att hålla fast vid sin rådande äktenskapssyn, oberoende av lagändringar som stiftas av riksdagen. Biskopsmötets utredning slog fast kyrkans uppfattning, att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Kyrkomötet beslutade att det inte är nödvändigt att ändra kyrkohandboken till följd av att lagen om registrerat partnerskap antagits. Däremot gav kyrkomötet biskopsmötet i uppgift att utfärda en pastoral anvisning om en fritt formulerad bön med och för par som registrerat sitt partnerskap. Biskopsmötet utfärdade anvisningen den 9 februari 2011. Biskopsmötets anvisning gäller registrerade parförhållanden och förutsätter en existerande lag. Den nya äktenskapslagen torde till stor del upphäva lagen om registrerat partnerskap. Därför uppstår ett behov att uppdatera biskopsmötets anvisning om man fortfarande vill tillämpa den. I detta betänkande har man lyft fram att man i kyrkans dokument beskriver äktenskapets betydelse brett och följer samma linje. Därför anser utskottet att det inte verkar finnas något särskilt behov av en ny utredning om äktenskapet och något sådant initiativ föreslås inte heller direkt. Å andra sidan har synen på äktenskapet och allas människovärde, som uttrycks i utredningarna, inte nödvändigtvis är allmänt känd i tillräckligt hög grad. Därför kan det vara motiverat att be biskopsmötet utfärda en koncis redogörelse för kyrkans syn på äktenskapet, varje människas oförytterliga människovärde och kyrkans ansvar för sina medlemmar. 3.2.2. Rättsliga frågor Utskottet anser att kyrkan redan utrett att kyrkohandboken med stöd av äktenskapslagen, kyrkolagen och kyrkoordningen är det rättsliga dokument som anger på vilka villkor kyrklig vigsel kan förrättas. Kyrkohandboken förutsätter att äktenskapet ingås mellan en man och en kvinna. Utskottet anser det också utrett att en präst inom evangelisk-lutherska kyrkan med stöd av äktenskapslagen, kyrkolagen och kyrkoordningen är skyldig att förrätta kyrkliga vigslar i enlighet med kyrkohandboken. Att agera på annat sätt skulle strida mot prästämbetets skyldigheter. En präst har ingen allmän vigselrätt utan förrättar vigseln endast under de förutsättningar som anges i kyrkoordningen och kyrkohandboken. Enligt utskottets uppfattning finns det särskilt två rättsliga frågor som bör redas ut. Den första är frågan om hur magistraten i egenskap av registermyndighet kontrollerar och övervakar lagligheten i kyrkliga vigslar innan äktenskapet registreras, och hur eventuella fel påverkar registreringen av äktenskapet. Den andra frågan anknyter till hur äktenskapets giltighet ska bedömas i det fall att en präst viger ett samkönat par. En vigsel som förrättats utan vigselrätt är ogiltig, men en felaktigt förrättad kyrklig vigsel kan trots felen få skydd av lagen. Då ska man också bedöma hur uppsåt eller vållande inverkar i fallet. Den tredje frågan kunde vara den allmänrättsliga frågan om hur staten i fortsättningen kommer att förhålla sig till religionssamfundens rätt att utfärda bestämmelser om förutsättningarna för kyrklig vigsel. 3.3. Öppen och respektfull debatt om äktenskapet och familjen En öppen och respektfull debatt om äktenskapet är ett så viktigt mål att man måste lägga ner möda på att få i gång en sådan. Debatten är öppen. Den kan inte kontrolleras och är 21 också svår att styra. Problemet är de respektlösa drag som debatten fått. Den fördelas ofta på ytterligheter. Den kan förbigå minoritetens åsikter och möjligheter att uttrycka sin åsikt på ett fritt och tryggt sätt. Yttrandefriheten är ett grundläggande rättighet. Begränsningar av yttrandefriheten är allvarliga och noga avgränsade undantag. Ett gott debattklimat uppstår inte på befallning. Den svåra frågan är hur kyrkans centralförvaltning som organisation kan främja debatten. Målet ska vara en allmän atmosfär där man öppet kan uttrycka sin åsikt utan att behöva vara rädd för att bli diskriminerad eller stämplad, hotad eller utskälld. Debatten ska värdesätta den andra, motivera, lyssna och förstå den andras utgångspunkter. Det är både möjligt att uttrycka även starka åsikter, under förutsättning att det görs med respekt och uppskattning. Utskottet har diskuterat möjligheten att föreslå expertseminarier som en form för debatten. De skulle dock gälla ett tämligen begränsat antal personer och förmodligen inte påverka det allmänna debattklimatet. Utskottet anser det intressant att Skotska episkopala kyrkan utvecklat en metod som syftar till att genom en diskussionsprocess söka djupare förståelse mellan kristna som förhåller sig på olika sätt till äktenskapslagen och dess effekter. Kyrkostyrelsen kunde bereda en motsvarande diskussionsmodell med sammanhängande material för vår kyrkas behov. Ärendet faller naturligast under Kyrkostyrelsens enhet för fostran och familjefrågor. Den kunde få i uppgift att sammanställa material, pilottesta en diskussionsmodell och handleda diskussionsledare. I materialet skulle diskussionsmetodens mål och genomförande beskrivas. Familjerådgivningscentralerna, församlingarna eller de kyrkliga samfälligheterna kunde vara lokala aktörer. Det främsta målet är att kyrkans medlemmar också i svåra situationer samlas till gemensam bön, firar gemensam gudstjänst, talar om varandra på ett respektfullt sätt och strävar efter att bevara en ömsesidig gemenskap i kärlek och gemensam tro. 3.4. Respekt för människor som lever i samkönade parförhållanden och deras barn. Enligt utskottet är det kyrkans uppgift att respektera alla människor oberoende av deras livssituation och läggning. Att visa respekt är naturligare för människor än för förvaltningsorgan. Därför förverkligas det bättre mellan medlemmar i församlingarna än i kyrkans centrala förvaltningsorgan. Utskottet anser därför att det bästa är om kyrkan stöder respektfulla diskussioner och möten människor emellan. Syftet med diskussionsmodellen som föreslås i punkt 3.3. är just att öka en sådan ömsesidig förståelse. Biskopsmötets utredning (2010) påminner om de principer som hör till ett respektfullt bemötande. Enligt biskopsmötet är kyrkan ”beredd att möta varje människa och stödja alla oberoende av olika livsval, även om kyrkan i sin undervisning håller fast vid idealet om att äktenskapet enligt Bibeln och kyrkans bekännelse är förbehållet relationen mellan en kvinna och en man." (Utredningen ”Partnerskapslagens följder för kyrkan”., s. 129) 3.5. Forskning kring den lutherska äktenskaps- och familjesynen och dess historia Det finns gott om internationell forskning kring äktenskapet och familjen. I Finland har en doktorsavhandling publicerats om den lutherska äktenskapsteologin och en annan avhandling är under arbete. Kyrkan har gett ut fyra omfattande utredningar om följderna 22 av lagen om registrerat partnerskap. Även om de fokuserar på följderna av partnerskapslagen behandlar de även ingående synen på äktenskapet. Dessutom tas kyrkans syn på äktenskapet upp i många aktuella ställningstaganden och betänkanden. Utredningen av den lutherska äktenskaps- och familjesynens historia, som nämns i initiativet, har ägnats något mindre uppmärksamhet. Utskottet anser att en möjlighet är att ge Kyrkans forskningscentral i uppdrag att undersöka den lutherska familje- och äktenskapssynens historia. Ämnet lämpar sig väl till exempel för en artikelsamling. 4. Utskottets förslag Allmänna utskottet föreslår att kyrkomötet beslutar att a. remittera ärendet till Kyrkostyrelsen för rättslig utredning, särskilt av de frågor som anges i avsnitt 3.2.2 i detta betänkande, b. begära en redogörelse av biskopsmötet för församlingarna och prästerna om den syn på äktenskapet och alla människors oförytterliga värde som grundar sig på kyrkomötets och biskopsmötets tidigare utlåtanden; c. remittera ärendet till Kyrkostyrelsen för beredning av material och praxis för en diskussionsmodell där personer som tänker olika om äktenskapet kan lära sig att förstå varandras synsätt och diskutera äktenskap och familj i en anda av ömsesidig respekt; d. be Kyrkostyrelsen vidta åtgärder för att ge ut en undersökning av äktenskaps- och familjesynens historia. Åbo den 4 november 2015 För allmänna utskottet Jari Jolkkonen ordförande Henri Lehtola sekreterare I behandlingen av ärendet deltog ordförande Jari Jolkkonen samt medlemmarna Sari Behm, Reino Halonen, Helvi Juvonen, Mari Korhonen, Marja-Leena Korpela, Raili Kerola, Max-Olav Lassila, Pekka Reinikainen, Mikko-Matti Rinta-Harri, Niilo Räsänen, Antti Siukonen, Heikki Toivio och Tuulikki Väliniemi. 23 Allmänna utskottets betänkande 3/2015 Bilaga 1 Litteratur om äktenskapet Tampere: Tampereen yliopisto 1989. Att leva tillsammans: en studie i kristen och feministisk sexualetik Sofia Mogård Uppsala universitet: Acta Universitatis Upsaliensis (AUU) 2010 Uppsala studies in social ethics 39. http://uu.diva-portal.org/smash/get/ diva2:327067/FULLTEXT01 Becoming friends in Christ: the relationship between man and woman as seen by Luther Geneva: Lutheran World Federation 1983. LWF Studies Avioliiton esteiden poisto on luterilaisuuden pitkä linja Risto Saarinen Kanava, Nro 8/2010, Sivut 4-8. http://hdl.handle.net/10138/42069 Christian attitudes to marriage: from ancient times to the third millennium Peter Coleman; edited by Michael Langford. London: SCM 2004. Avioliiton solmiminen ekumeenisena kohtaamisena: säädökset ja käytäntö Suomen kirkoissa ja kristillisissä yhteisöissä Pirjo Työrinoja, Antti Saarelma (toim.) Helsinki: Suomen ekumeeninen neuvosto 1994. Avioliiton teologia Englannin kirkossa ja Suomen evankelis-luterilaisessa kirkossa vuosina 1963-2006 Antti Yli-opas Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 2010. Kyrkans forskningscentrals publikationsserie 112. Avioliiton tutkimisesta ja avioliiton historiasta Kai Häggman Teologinen Aikakauskirja 4/1991, 358–61. Avioliitto oikeudellisena ja kirkollisena instituutiona Suomessa vuoteen 1629 Jyrki Knuutila Helsinki: Suomen kirkkohistoriallinen seura 1990. Avioliitto tutkimuksen kohteena ja välineenä Jyrki Knuutila Teologinen Aikakauskirja 1/1991, 30–33. Aviopuolisoiden suhde ennen ja jälkeen avioliittokoulutuksen Seppo Niemelä Celebrating Christian marriage Adrian Thatcher (Ed.) Edinburgh: T. & T. Clark 2001. Churches together in marriage: pastoral care of interchurch families London: Churches Together in England 1994. Couple attachments: theoretical and clinical studies Molly Ludlam, Viveka Nyberg (Ed.) London: Karnac 2007. Covenant marriage in comparative perspective John Jr. Witte, Eliza Ellison (Ed.) Grand Rapids: Eerdmans Publishing 2005. A daring promise: a spirituality of Christian marriage Richard R. Gaillardetz New York: Crossroad Pub. 2002. Detta rymmer en stor henligt...: texter om äktenskap, sexualitet och samlevnad Markus Hagberg (red.) Skellefteå: Artos 2006. Detta är min kropp: kristen tro, sexualität och samlevnad Daniel Ernstedt Göteborg: Göteborgs universität 2011. Die Ehe - ein Sakrament? Urs Baumann Zürich: Benziger 1988. 24 A faithfull calling: a relational Theo-ethical approach to the Lutheran concept of vocation and marriage Laurie A. Jungling California: Graduate Theological Union 2007 (Diss.) Kirkollisten toimitusten teologia Maarit Hytönen Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 2005. Kyrkans forskningscentrals publikationer 91. God, sexuality and the self: an essay 'On the Trinity' Sarah Coakley Cambridge: Cambridge University Press 2013. Kutsumusta, auttamista ja itsensä toteuttamista: Pappien ja kanttorien suhde työhön, työhyvinvointi ja suhtautuminen ajankohtaisiin kysymyksiin Kirkon akateemisten jäsenkyselyssä 2014 Kati Niemelä Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 2014. Kyrkans forskningscentrals webbpublikation 38. http://sakasti.evl.fi/julkaisut.nsf/25A061BE3EE 694BCC2257E2E0012D562/$FILE/Julkaisu%203 8.pdf Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa Antti Saarelma (red.) Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 2007. Kyrkans forskningscentrals publikationsserie 01. Kärlek, samlevnad och äktenskap: rapport från en offentlig hearing den 6-9 september 2004 Svenska kyrkans teologiska kommitté Uppsala: Svenska kyrkan 2005. Svenska kyrkans utredningar 1/2005 Homosexuella i kyrkan: ett svenska kyrkans samtalsdokument Svenska kyrkans teologiska kommitté Uppsala: Svenska kyrkan 2002. Livsrelationer: tankar kring äktenskap och samlevnad i ett kristet perspektiv Maria Leijonhielm (red.) Stockholm: Verbum 2000. Jesus, the bible, and homosexuality: explode the myths, heal the church Jack Rogers Louisville: Westminster John Knox Press 2006. Love. A brief history through western Christianity Carter Lindberg Oxford: Blackwell 2008. Just love: a framework for Christian sexual ethics Margaret A. Farley London: Continuum 2011 Repr. Love, marriage and sex in the Christian tradition from antiquity to today Jeffrey E. Ford San Francisco: International Scholars publications 1999. From sacrament to contract: marriage, religion, and law in the Western tradition John Witte Louisville: Westminster John Knox Press, 2012 (2nd ed.). Kirkko ja nykyajan eettiset kysymykset Maarit Hytönen Helsinki: Kirjapaja. Kyrkans forskningscentrals publikationer 80. Kirkolliset toimitukset palveluna: seurakuntalaisten palvelunlaatuodotusten toteutuminen kasteen, avioliittoon vihkimisen ja hautaan siunaamisen yhteydessä Eila Vilenius Kyrkans forskningscentral, Tammerfors 1997. Kyrkans forskningscentrals publikationsserie A71. Marriage after modernity: Christian marriage in postmodern times. Adrian Thatcher Sheffield: Sheffield Academic Press 1999. Moderni säädyllisyys: aviosuhteen vapaudet ja sidokset Riitta Jallinoja Helsinki: Gaudeamus 1997. 25 Muslimin ja kristityn avioliitto Suomen ekumeeninen neuvosto & Suomen Islamilainen Yhdyskunta Helsingfors: Ekumeniska rådet i Finland 1999. Rajallinen rakkaus: suomalaisten teologien käsitykset parisuhteesta Jouko Kiiski Tampere: Kirkon tutkimuskeskus 2006. Kirkon tutkimuskeskuksen julkaisuja 97. Rakkauden välittäjä vai moraalin vartija?: narratiivinen tutkimus Suomen evankelisluterilaisen kirkon papeista perhe- ja seksuaalikysymysten äärellä Maria Buchert Espoo 2010 (Diss.) http://hdl.handle.net/10138/21600 Religion, gender and sexuality in everyday life Peter Nynäs, Andrew Kam-Tuk Yip (Ed.) Farnham: Ashgate 2012. Sex and love in the home: a theology of the household David Matzko McCarthy London: SCM Press 2004 (2nd ed.) Sex, marriage, and family in world religions Don S. Browning, M. Christian Green, John Witte (Ed.) New York: Columbia University Press 2003. Sukupuoliusko: valta, sukupuoli ja pyhä avioliitto lesbo- ja homoliittokeskustelussa Sari Charpentier Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 2001. Synti vai siunaus: homoseksuaalit, kirkko ja yhteiskunta Martti Nissinen, Liisa Tuovinen (toim.) Helsinki: Kirjapaja 2003. A theology of love Werner G. Jeanrond Edinburgh: T & T Clark 2010 True union in the body?: a contribution to the discussion within the Anglican Communion concerning the public blessing of same-sex unions Oxford : The Future of Anglicanism 2002. Två kyrkor i familjen: rapport från en intervjuundersökning om blandäktenskap (Svenska kyrkan - Katolska kyrkan i Sverige) vintern - våren 1993-1994 Jonas Alwall, Gunhild Winqvist Hollman Uppsala: Svenska kyrkans forskningsråd 1995. Tro & tanke 4/1995 Understanding marriage, weddings and Church weddings: an exploration of the modern day wedding market among couples Tamar Kasriel, Rachel Goodacre Prepared for the Church of England. London: Henley Centre Headlight Vision 2007. Uppdrag samliv: om äktenskap och samlevnad Mikael Lindfelt, Johanna Gustafsson Lundberg (red.) Stockholm: Verbum 2007. What God has joined together: the Christian case for gay marriage David G. Myers, Letha Dawson Scanzoni New York: HarperCollins 2006.