– synpunkter på ett ojämlikt Finland

VÄRDE!
– synpunkter på ett ojämlikt Finland
Anne Välimaa, Marja Hautaluoma (red.)
VÄRDE
– synpunkter på ett ojämlikt Finland
Förläggare: Valtakunnallinen työpajayhdistys rf
ISBN 978-952-67587-0-1
Grafiskt utseende: Jupiter-stiftelsen / Kalle Lydman
Ombrytning: Kustmedia Ab / Heidi Hjerpe
Tryck: KTMP
Denna bok har översatts till svenska och publicerats inom ESF-projektet ULA –
Ungdom/Lärande/Arbete. Projektet finansieras av Närings- trafik- och miljöcentralen
med medel från Europeiska Socialfonden samt Svenska Kulturfonden och Svenska
Folkskolans Vänner.
INNEHÅLL
Outi Alanko-Kahiluoto
Inledning
6
Pentti Arajärvi
Marginalisering i Finland?
8
Sirpa Pietikäinen
Diskrimineringspolitik blir dyrt
10
Markku Hassinen
Vem är rädd för den fattiga
12
Erkki Tuomioja
Klassamhällets återkomst
15
Tom Tarvainen
Den tredje sektorn på mötesplatsen
18
Virpi Koskela
Vem är verkligen utanför och från vad? - du och jag i två olika soffor i vardagsrummet?
20
Rosa Meriläinen
Ett skarpt nej till gemenskap
22
Arto Satonen
En kanal till arbetslivet för dem som är svårast att sysselsätta
25
Aarne Kiviniemi
Det behövs mer omfattande perspektiv inom sysselsättningspolitiken
27
Tuija Kotiranta
Hur skulle det vara om man slutade att lura de arbetslösa?
Anne Valppu-Vanhainen Kan man få till stånd resultat som leder till arbetsmarknaden
med hjälp av aktivering?
29
Janne Pulkkinen
Är aktivitet räddningen?
Den tredje sektorns roll. Vilken är allas vår inställning till
arbetslöshet?
31
Mikael Isomäki
Social marginalisering bland invandrare i Finland
- en invandrares inlägg
33
Kaisa Krogerus
Hur syns marginalisering högst uppe i Finland
36
Tarja Tallqvist
Förekommer det marginalisering i Finland? Kan man göra något för att förebygga den? Uppstår det en tudelning i medborgare som
klarar sig och medborgare som inte klarar sig i Finland?
41
Suvi Waitara
Teflonliv eller riktigt liv
43
Tapio Kuure
I en lös tjuderlina
45
Aila Paloniemi
De ungas välfärd till en nyckelfråga
48
Katja Komonen
Håll fast vid skolan
50
Heikki Turkka
Fram från utkanten, från uppsökande arbete till finnande
53
Jukka Gustafsson
Framgångshistorien för verkstäder måste höjas till en ny nivå
56
Karja Ollilainen
Korrigerande erfarenheter och ombyggnad
59
Karel McLeod Smith
Förebyggande eller främjande av arbetslöshet?
61
Inledning
Detta år har varit det europeiska temaåret för bekämpning av fattigdom och social utestängning. I Finland har
huvudtemat för EU:s temaår varit att öka delaktigheten
och samhörigheten.
Valtakunnallinen Työpajayhdistys ry (TPY), en organisation som har specialiserat sig på att utveckla
verkstadsfältet och branschen för social sysselsättning,
har deltagit i temaåret genom att ordna olika diskussionstillfällen och seminarier. Avsikten med denna pamflettsamling är att utreda frågorna, vad som avses med
utanförskap, marginalisering, fattigdom och lottlöshet i
dagens Finland.
Vi har bett våra skribenter att reflektera över om det
förekommer marginalisering i Finland ‒ kan man göra
något för att förhindra marginalisering, hur kan man öka
delaktigheten, är tudelningen i medborgare som klarar
sig och inte klarar sig en slump eller resultatet av medvetna val och vad kan göras för att förhindra tudelningen.
Vi bad experter och aktörer från olika samhällsområden att skriva om sin syn på saken. Resultatet är en
mångstämmig serie ställningstaganden, visioner, kritik
och begrundanden, och bland dem också konkreta
förslag till hur ojämställdhet kan avskaffas.
principen för verkstadsverksamheten, dess etos. Mötet
är en förutsättning för att det uppstår växelverkan, som
är ett villkor för att man ska kunna känna delaktighet.
Varför är delaktigheten så viktig? Det är viktigt för var
och en att känna att han/hon inte är ensam och att allt
inte hänger på hans/hennes resurser. Var och en behöver
få känna att han/hon kan göra saker i sin egen takt och
att han/hon trots sin olikhet är lika bra som andra. Utan
erfarenhet av att man hör till en gemenskap och är en
fullvärdig medlem av den är det omöjligt att tro att det
går att påverka verksamheten i samhället.
Enligt den franska politiska filosofen Jacques Rancière förstår vi innebörden av demokrati bäst då något
oväntat blir verklighet. Det är fråga om demokrati då
någon lottlös, tyst och utan ansikte plötsligt får sin röst
hörd. Demokrati är således inte endast den tid för tal
som ges, utan den stund då de som tidigare har tystats
ner av samhället kräver att bli hörda och få sin del på
offentlighetens fält.
En av avsikterna med pamfletten har varit att tillföra
något konkret till diskussionen om delaktighet och gemenskap, eftersom det ofta talas om dessa begrepp
på en alltför abstrakt och teoretisk nivå inom politiken,
utan förslag till hur det kunde vara möjligt att bygga en
positiv gruppanda.
Diskussionen om ”romfrågan” som har brett ut sig över
hela Europa, och som i Finland kommer till uttryck i form
av en diskussion om att i lag förbjuda tiggeri, påvisar att
det inte är lätt att få muntur i offentligheten om man är
verkligt lottlös ‒fattig, marginaliserad, bostadslös eller
lottlös i den bemärkelsen att man inte kan tala makthavarnas språk. Demokratin expanderar hos oss endast
relativt sällan i dagens läge. Diskussionen under den
senaste tiden får en att ifrågasätta den yttersta viljan hos
EU:s makthavare och de lyckligt lottade att ge alla sina
suveräna medborgare röst och medborgarskap.
Vid verkstäderna är emellertid delaktigheten närvarande varje dag, eftersom delaktigheten där är målet med
verksamheten och dess etik. Då en person kommer till
verkstaden, personen må vara ung eller litet äldre, möts
han/hon sådan som han/hon är och i den livssituation
han/hon råkar vara ansikte mot ansikte. Mötet är grund-
Det som är säkert är dock att det inte är möjligt att gömma illamåendet i samhället på samhällets bakgård för att
kunna ses endast vid noggrant definierade tidpunkter: i
brödköer, hem, förortsstationer, ställen där man delar
ut rena nålar. Traditionellt har man i välfärdsstaterna i
Norden levt i tron om att en jämn fördelning av välfärden
6
även upprätthåller samhällsfreden. Det skulle vara klokt
att hålla fast vid denna tanke, inte bara i Finland utan
även på annat håll inom EU.
Skribenterna i den förhandenvarande samlingen påminner om att det förekommer marginalisering så länge
det finns mekanismer som gynnar den. Permanent kan
skillnaderna i välfärd och hälsa utjämnas endast om
inkomstskillnaderna utjämnas samtidigt. Socialskyddet
borde inte vara uppbyggt så att det försvagas om man
mottar ett tillfälligt arbete och att det leder till en spiral
av försämrad utkomst om man mottar tillfälligt arbete
upprepade gånger. Människan och hennes livssituation
borde ses som en helhet, i stället för att hon delas upp
i delområden enligt ansvarsområdena för olika myndighetsgrupper.
Man får önska att de goda förslagen i denna pamflett
kommer att uppmärksammas och att många som nu är
osynliga blir synliga och de som har tystats ner blir hörda
som en följd av EU:s temaår. Genom att följa Rancières
tankegång skulle man kunna säga att det inte finns
några färdiga samhällen: det finns bara erfarenhet av
gemenskap. Gemenskapen framträder endast då någon
som tidigare har varit lottlös plötsligt känner sig som en
medlem av gemenskapen och känner att han/hon är i sitt
esse. Hur skulle man annars kunna känna delaktighet?
Och på vilken grund skulle vi vilja lämna någon utanför?
Helsingfors
10.10. 2010
Outi Alanko-Kahiluoto
riksdagsledamot, ordförande för Valtakunnallinen
Työpajayhdistys ry
7
Pentti Arajärvi
JD, docent, Helsingfors universitet
Marginalisering i Finland?
Frågan är onödig. Alla vet att det förekommer marginalisering i Finland. En del blir till och med utslagna. Med
det sistnämnda avser jag försummelser eller likgiltighet
från dem som är förpliktade att handla.
Marginalisering innebär ofta att man blir lottlös i huvudströmningen i samhället eller går miste om ett så
kallat bra liv. Många förutsättningar för ett bra liv står att
finna i statens eller kommunens verksamhet. De ordnar
utbildning, ansvarar för hälsovården och socialväsendet
och delvis även för boendet. Främjande av sysselsättning
är en specifik uppgift för statsmakten.
Förenklat kan man säga att riksdagen genom att
godkänna grundrättigheter och att Finland förbinder sig
till ett stort antal människorättsavtal även har godkänt
att statsmakten med särskild förpliktelse måste svara
för dessa frågor. Lagar som behövs för att förebygga
marginalisering på allmän nivå har stadgats och varje år
har man i statens och kommunernas budgetar reserverat
en avsevärd finansiering för dessa åtgärder. Individen
tar alltid ansvar för sig själv och för barnens del ligger
det grundläggande ansvaret på barnens föräldrar eller
andra vårdnadshavare. Man kan emellertid inte kräva att
en hjälplös person ska klara sig själv.
Det förekommer marginalisering i Finland. Varje år omhändertas och placeras ungefär 16 000 barn och ungdomar utom hemmet och antalet ökar. Inkomstskillnaderna
har ökat från mitten av 1990-talet. Arbetslösheten uppgår
till närmare 9 procent och antalet långtidsarbetslösa ökar.
Den verkliga misären har avlägsnats från Finland men
antalet relativt fattiga ökar och ökningen sker särskilt
bland familjer med en förälder och familjer med många
barn. Man har lyckats få bostadslösheten att minska men
den berör fortfarande tusentals personer. Ungefär 13
procent av dem som har fyllt 30 år har inte avlagt någon
examen efter grundskolan. Antalet personer som lider
av mentala problem, särskilt depression, ökar. Antalet
rusmedelsskador ökar. Dessa två omständigheter leder
8
till att allt fler får sjukpension. Om samma människa råkar
ut för flera av de ovannämnda omständigheterna kan
man på goda grunder tala om marginalisering. Ensamhet och svaga sociala relationer utgör ofta ytterligare en
tilläggsaspekt.
Något bör alltså göras. Det är vanligt att man vidtar
åtgärder inom barnskyddet alldeles för sent. Istället för
att olika myndigheter skulle uttrycka sin oro för varandra
och att någon av dem vid behov, oftast socialväsendet,
skulle vidta tidiga åtgärder, väntar man tills barnet har så
svåra symptom att han/hon inte längre kan bo hemma.
De yngre syskonen kan lämnas kvar i familjen för att
invänta att även de måste omhändertas. Skräckens triangel inom barnskyddet är omhändertagning, missbruk
i familjen (bland de vuxna) och mentala problem. I alla
dessa fall skulle ett tidigt ingripande och reservering av
tillräckligt stora resurser redan i begynnelseskedet spara
betydande samhälleliga resurser. Slutresultatet skulle
också vara mer mänskligt och effektivt för alla. Till samma
kategori hör förebyggandet av fattigdom i barnfamiljer.
Den ökande nöden i familjerna beror dels på att understöden för barnfamiljer nedfryses och dels på det dåliga
sysselsättningsläget. Ett sätt att förbättra situationen
är att underlätta deltagande i arbetslivet för de vuxna
i familjerna och förbättra understöden för barnfamiljer.
Den offentliga makten, staten och kommunerna kan
inte skapa ett obegränsat antal arbetsplatser, men de
kan märkbart hjälpa till med sysselsättningen, förbättra
de arbetslösas förutsättningar att få arbete och erbjuda
unga och även äldre möjlighet att få erfarenhet inom
arbetslivet. Trots det minskar sysselsättningsanslagen.
De ökade inkomstskillnaderna är särskilt en följd av
skattepolitiken och delvis en följd av socialpolitiken. Med
en (låg) plattskatt på kapitalinkomsterna och genom att
flytta tyngdpunkten i beskattningen till inkomstbeskattning och kommunalskatt har man skapat en situation där
inkomsterna inte längre utjämnas genom beskattningen.
Marginalisering i Finland? - Pentti Arajärvi
Då de lägsta förmånerna inom socialskyddet även har
halkat efter den allmänna inkomstutvecklingen har den
lägsta inkomsttagargruppen kört fast och de högsta
grupperna rymt.
Utbildning är kanske det bästa sättet att påverka på
lång sikt. Om mer än 13 procent av dem som har fyllt 30
år inte har avlagt någon examen efter grundskolan bör
man bli bekymrad för dem. Läroplikten bör förlängas med
ett år eller till och med två till 18 år. Efter grundskolan
bör man delta i någon verksamhet som är nyttig med
tanke på kunnandet. Den unga kan gå gymnasiet, gå
en yrkesinriktad utbildning, vara vid en verkstad, gå i
tionde klass, gå en läroavtalsutbildning eller vad som
helst där hans/hennes kunskap och färdigheter ökar
med tanke på framtiden. Till samma lösning kunde även
den nuvarande förskoleundervisningen fogas som sådan
som en del av läroplikten. Enligt alla utredningar spelar
förskoleundervisningen en viktig roll för den kommande
skolframgången. Närapå alla barn deltar i förskoleundervisning, men det är fråga om de få procent av barnen som
inte deltar i förskoleundervisningen. Det är förmodligen
samma barn som skulle behöva det allra mest.
Det känns oändamålsenligt att låta personer som blivit
arbetsoförmögna på grund av depression gå i pension
då arbete skulle vara ett bra sätt att förebygga depressionen. Det verkar som om det skulle behövas mer av
olika slags rehabiliterande verksamhet med anknytning
till arbete. Samtidigt strävar arbetsförvaltningen efter att
flytta över personer som är svåra att sysselsätta från
sitt eget område till socialväsendet och hälsovården. Ett
omfattande samarbete hör emellertid till nyckelfaktorerna
för rehabilitering.
Jämte hälsovården måste man vid socialväsendet
snabbt och ansvarsfullt svara på individens behov. Inom
dessa branscher sker det allra lättast att en hjälplös socialstödsmottagare eller ängslig patient förväntas fatta
rationella, motiverade beslut. Individens rättigheter och
realiserandet av dessa får inte vara beroende av individens individuella kapacitet.
Vi är rikare än någonsin tidigare i historien, men ändå
förefaller det som om det inte finns tillräckligt med pengar
för att bygga ett bra liv, ibland inte ens tillräckligt för sådana behov som är centrala för ekonomisk framgång.
Vi vet priset för allt men inte värdet av någonting. Vi är
blinda för avkastningskraven på kapital och sätten att
mäta vinst. Då så kallat ineffektivt kapital inte godkänns
och då den enda värdemätaren är ekonomisk vinst på
relativt kort tid, märker man inte förlusterna på lång sikt,
den mänskliga nöden och det faktum att man eventuellt
äter upp förutsättningarna för välfärd på detta sätt. Endast ett utbildat, kunnigt, friskt och sysselsatt folk kan
producera de ekonomiska resultat som man genom att
fördela säkrar både välfärden för kommande generationer och tar hand om personer som har marginaliserats i
dagens läge ‒ hjälper dem att bli herrar över sitt eget liv.
Arbetsgruppen för varumärket Finland, som har tillsatts
av utrikesministeriet, dryftar grunden för landets anseende. Något utopistiskt – skulle Finland kunna vara det
första landet i världen där man har avlägsnat fattigdom
och marginalisering?
9
Sirpa Pietikäinen
ekonom, medlem i Europaparlamentet
Diskrimineringspolitik blir dyrt
Då larmet hade gått på Titanic var gentlemännen generösa och lät kvinnor och barn gå i livbåtarna först. Det
fanns resurser till det eftersom det verkade som om det
fanns tillräckligt med tid och livbåtar då det stora fartyget
sjönk långsamt. Det uppstod ett egoistiskt handgemäng
först i sista stund.
Tre år senare sjönk ett annat stort passagerarfartyg –
Lusitania. Det sägs att man då inte respekterade kvinnor
och barn. Gentlemannamanéret hade inte minskat för att
första världskriget börjat utan på grund av att det var bråttom: det stora fartyget sjönk under ytan på 18 minuter.
Då resurserna blir små – eller då man tror att de kommer att bli det - drabbas de svaga först och mest. Det
är ingen tillfällighet att man har använt ett sjunkande
fartyg som en extrem symbol för att det ekonomiska
läget försämras. Det är heller ingen tillfällighet att en del
politiker börjar leta efter lösningar så att andra skulle
förunnas minde än ”de egna” då den ekonomiska situationen är dålig.
Diskriminering och marginalisering är två sidor av
samma mynt. Då marginalisering är lottlöshet gällande
ekonomisk, social och psykisk välfärd leder denna lottlöshet till diskriminering och lottlösheten stärks av
diskrimineringen. Och även om all marginalisering inte
beror på diskriminering finns det diskriminerande cirklar
i samhället som de som håller på att bli utslagna lätt
hamnar i. Det räcker att tänka på arbetsmarknaden,
kraven på den och hur farligt lätt det är att på grund av
olika orsaker hamna utanför den eller marginaliseras.
Diskriminering är en mekanism där man i resursstriden
orättvist hindrar svaga grupper från att få delaktighet i
gemensamma resurser och beslut som berör fördelningen av dem. Våra resurser utgör en koppling mellan
utkomstens grundförutsättningar och tiden. Särskilt de
resurser som har anknytning till miljön har anknytning
till tiden: någonstans medför klimatförändringen torka
10
och försämrar förutsättningarna för näringsproduktion,
på annat håll orsakar en orimlig förbrukning av naturtillgångarna brist på råvaror och energi.
Dock är även den egna ekonomiska tillväxten och
befolkningsutvecklingen bundna till tiden, den verkliga
eller en imaginär. Det talas till exempel kontinuerligt
om befolkningens åldrande som beroende på talarens
tidsintervall hotar att skrota eller åtminstone sätta grunden för antingen välfärdsstaten, nationalekonomin,
vårdförhållandet eller hälsovårdssystemet i gungning.
Den offentliga ekonomins grunder hotas å sin sida av
en ekonomisk regression, en minskning av statens och
kommunernas skatteintäkter och en ökning av utgifterna.
Hot är alltid en definieringsfråga. Hot har alltid även
varit en stadig grund för den diskriminerande politiken.
Rädslan för att saker och ting blir sämre och att man
skulle vara tvungen att avstå från något som man har
vant sig vid är ofta en starkare drivkraft för att agera
än ett osäkert löfte om att allting kommer att bli bättre.
En enkel politisk deklaration som redan innehåller ett
diskriminerande verksamhetsprogram är att säga att
”invandrare tar våra arbetsplatser”. Det är inget under
att det runtom i Europa har uppstått populistiska grupper
som för en diskriminerande, invandringsfientlig politik.
Kunde man ens mer konkret säga att ”vi vill koncentrera
resurserna på oss själva och hålla andra borta från att
dela dem med oss”?
Diskriminerande politik kungör den egna gruppens överlägsenhet i jämförelse med andra och fiskar röster genom
att förkunna: ”Först åt oss!” Följden av detta blir många
slags skador. Tydligast lyfter man fram överträdelse mot
principen om jämställdhet och respekterande av mänskliga rättigheter. Man fäster även en del uppmärksamhet vid
upprätthållandet av samhällsfriden då man reflekterar över
hur den onda cirkeln av diskriminering och marginalisering
minskar möjligheten att få fotfäste och vara delaktig i samhället. Mycket mindre lyfter man fram hur diskrimineringen
Diskrimineringspolitik blir dyrt - Sirpa Pietikäinen
i själva verket även försvagar produktionen av resurser i
samhället då den utestänger olika grupper.
Å andra sidan behöver diskriminerande politik inte rikta
sig öppet till någon befolkningsgrupp utan det räcker att
man försöker finna lösningsmodeller genom att fördela
resurser ojämlikt. Mekanismerna inom marginalisering
och diskriminering har även blivit allt mer taktfulla och å
andra sidan även hårdare. Det är allt svårare att bryta
dem med det traditionella kravet på jämställdhet då
spelreglerna skenbart är jämställda. Till exempel inom
hälsovården kan man antyda om man borde vårda yrkesverksamma på ett annat sätt än dem som har gått
i pension – ska man låta den offentliga hälsovården
vittra sönder samtidigt som arbetstagarna omfattas av
arbetshälsovården? Det förs även en offentlig prioriteringsdiskussion i fråga om sjukdomar – detta trots att
eller kanske därför att vissa risker och sjukdomar hopar
sig inom olika befolkningsgrupper.
Man måste fråga sig om man känner till strukturell
marginalisering inom politiken och å andra sidan om
politiken leder till sådan marginalisering. En politik där till
exempel utbudet av service är ordnat så att en del befolkningsgrupper blir utan service lättare än andra. Då man
till exempel motiverar koncentreringen av service med
kostnadsbesparingar glömmer man ofta bort att fråga
om denna besparing drabbar dem som på grund av ett
längre avstånd inte kan nå servicen lika bra som tidigare?
Även praxis inom politik och administration kan orsaka
diskriminering som det är mycket svårt att ingripa i. Låt
oss reflektera över två frågor för de äldres del: pensioner
och hälsovård. Det är skäligt enkelt för pensionärer och
deras förmånsorganisationer att visa sin kollektiva styrka
då det talas om pensionspolitik som regeringen och riksdagen har allenarådande beslutanderätt om. Majoriteten
av riksdagen försvagar inte pensionerna.
Däremot är det helt annorlunda med hälsovården
eftersom beslutanderätten har decentraliserats mellan
staten, kommunerna och dem som ordnar vården. Praxis
inom det decentraliserade beslutsfattandet varierar
och problemen blir antingen lokala eller ännu oftare –
personliga. Om det i den amöbaartade naturen finns
diskriminerande praxis är det svårt att påvisa att den är
systematisk eller allmän. Och även om det skulle finnas
politisk vilja känns administrationens rationalitet och
kontrollens ideologier ibland förkrossande inför politiken.
Till exempel effektivering, centralisering, externalisering
och konkurrensutsättning kan leda till dåliga resultat och
diskriminerande praxis om man inte utvärderar innehållet i och följderna av dem. Å andra sidan kan samma
mekanismer när de är som bäst även innebära lösningar
på nuvarande problem.
Lyckligtvis finns det även möjlighet till en annorlunda
politik. Till en politik där man frågar: ”Hur kan vi fungera
så att resurserna räcker till i fortsättningen?” och ”Hur kan
vi fungera så att den ekonomiska, sociala, utbildningsmässiga och övriga mänskliga välfärden kunde fördelas
så rättvist som möjligt?”
Det är fråga om hur vi säkerställer de gemensamma
resurserna. Kan vi arbeta på ett produktivt sätt och bygga
upp spelregler till exempel för att använda energi och
råvaror allt effektivare så att de räckte till fler och för en
längre tid? Och kan vi tillsammans skapa en mekanism
med vilken man kan stävja klimatförändringen tillräckligt? Och kan vi förnya och upprätthålla strukturerna i
välfärdsstaten så att alla får livskvalitet som garanteras
av grundtrygghet i rättvis anda?
Fördelarna med politik där man beaktar alla grupper är för
det första att förtroendet i samhället ökar då så många som
möjligt har erfarenhet av delaktighet i den gemensamma
välfärden. Samtidigt är det fråga om ett deltagande i beslutsfattandet där man delar resurser och särskilt resurser
som berör en själv. Ur denna tilltro och delaktighet uppkommer socialt kapital som å sin sida gagnar både individer och
samhället på många olika sätt. En av de konkreta nyttorna
är att samhällsfreden stärks och att det blir lättare att förutsäga saker och ting. Och om man granskar frågan ur ett
ekonomiskt perspektiv är resultatet samhälleligt sparande,
eftersom tilltro fungerar som ett samhälleligt smörjmedel.
Då detta saknas måste man ty sig till juridik, skriftliga avtal
och byråkrati – medel med vilka den egna ställningen kan
säkras. Sådant råkar man däremot ut för då man uppammar
egoistiska förmånskonflikter mellan olika grupper.
Det är inte bara individer eller populistiska partier
som har monopol på kortsiktig egoism. Inom europeisk
politik verkar det som om även staten löper risk att störta
samman genom den. Allt fler är endast intresserade av
att säkra att man inte behöver ge avkall på sina egna
vanor och bryr sig mindre om hur det gemensamma
goda kan ökas. Om alla vill ha den bästa serveringen
och en permanent plats vid kaptenens bord, men ingen
är intresserad av vart båten går eller om dess maskiner
fungerar, får alla snart sitta ensamma i sina livbåtar eller
till och med ligga i vattnet.
Alternativen är endast att klara sig och vinna tillsammans – utan att diskriminera någon – eller att förlora
ensam och var för sig. Oberoende av nationalitet och
nation.
11
Markku Hassinen
verksamhetsledare, Valtakunnallinen Työpajayhdistys ry
Vem är rädd för den fattiga
Vi är inne på de sista månaderna av EU:s temaår
om fattigdom och social utestängning. Fattigdomen har
inte behandlats i offentligheten med undantag av några
slarvigt skrivna löpsedlar under den heta, våldsamma
sommaren då spriten flödade. Löpsedlar är ett sätt att
sälja och de blir oavsiktligt alltid bakgrundslösa utropstecken i människors undermedvetande och ilbud från
verklighetens sliriga spelfält. Bakom alla löpsedlar finns
verkliga människor vars gärningar som ofta är desperata
inte förklaras. De lyfts bara fram till allmänt påseende i
skyltfönstret för uppmärksamhetsekonomins eftersträvande av vinst.
För en tid sedan förkunnades det i kvällstidningarna
‒”Finland är det bästa landet i världen” och efter det
har det varit lätt att andas. Vi är det utvalda folket som
har haft en stum och tyst vetskap om att vårt folk, vår
ras och vårt språk är utan like. Ibland råder det brist på
gemenskap, kommunikation, arbete och uppehälle samt
tolerans, men vi är det bästa folket. Finland är ett land
där det enligt EU-kriterier bor ungefär 900 000 fattiga, i
världens bästa land. Förekommer det fattigdom i Finland
och borde man i stil med Pisa-undersökningen upptäcka
något kvalitativt mer storslaget i dess uttrycksformer än
hos fattigdomen i andra länder?
Vad skiljer en fattig person i Finland från en fattig
i Polen eller fattigdomen i Berlin från den finländska
normfattigdomen? Vi har länge lyckats med att förneka
förekomsten av fenomenet fattigdom och jag har ofta
hört talas om att det inte längre finns verklig fattigdom i
Finland. Vi tricksar med begreppet relativ fattigdom som
ger en bild av växande inkomstskillnader men som inte
beskriver fattigdomens absoluta fenomen. I en jämförelse
med det internationella Gini-indexet är inkomstskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper lika stora i Finland
och Etiopien. Detta kan också väcka en diskussion om
meningsfullheten i att jämföra medelinkomsterna mellan
dessa länder. Som en internationell mätare på absolut
fattigdom anses även att hela tiden vara tvungen att
12
leva på en dagsbudget om ungefär 1,25 dollar. Även
sådana människor finns i Finland även om man inte
skulle vilja tro det.
Fattigdomen är ett globalt fenomen med tydliga förbindelser även till internationell terrorism. Västländerna har
fortsatt sin historiska mission för att försvara demokratin
än här, än där i världen. Traditionen har varit obruten
ända sedan korstågen. Många fredsforskare är av den
åsikten att moderna erövringskrig har maskerats till
strider för demokratin ”mot fel religioner”. Den religiösa
argumentationen på båda sidorna av frontlinjerna må
vara hurdan som helst. På de ”tuktades” sida är det
även fråga om fattigdom och social ojämställdhet. Den
internationella vapenindustrin är stor business där det
används hårda medel. Samma vapen säljs till alla villiga så att marknadsläget ska förbli förmånligt. Med
kostnaderna för och vinsterna från den västerländska
vapenindustrin skulle man sannolikt kunna avskaffa
största delen av ojämställdheten, fattigdomen och
hungersnöden i världen. I stället för vapensystem skulle
genuin demokrati och social jämställdhet vara den exportprodukt som behövs.
I Finland har man under historiens lopp upplevt
många omvälvningar som temporärt påverkat människornas möjligheter att tillgodose sina dagliga mänskliga behov Det har också funnits finländska tiggare
och egentligen är det inte så väldigt länge sedan. I
Finland har man upplevt hungersnöd, krig, ojämställdhet på grund av ekonomisk depression och i början av
1990-talet en lågkonjunktur som närapå äventyrade
Finlands existens då medborgarnas och familjernas
inkomstskillnader ökade enormt. Som en följd av
lågkonjunkturen återstår en bestående arbetslöshet
som periodvis även syns som ökande arbetslöshet
bland ungdomar. Man har inte funnit lösningar på
problemet och mycket sällan ens under ekonomiska
högkonjunkturer har antalet arbetslösa minskat till
mindre än 200 000 personer.
Vem är rädd för den fattiga - Markku Hassinen
Det finns ett klart samband mellan arbetslöshet och
fattigdom. Även inom familjerna upplevs fattigdomen
på olika sätt beroende på om den arbetande makens/
makans inkomstnivå är sådan att den begränsar den
arbetslösa makens/makans möjligheter till att få arbetslöshetsersättning. Brödköerna har blivit ett bestående
fenomen i Finland och många forskare har börjat göra
konjunkturprognoser utgående från antalet personer i
brödköerna. Bland dem som är fattiga enligt den officiella fattigdomsstatistiken finns även människor som inte
anser sig vara fattiga. I mängden finns även alternativa
människor som har gjort ett medvetet val och medborgare som lever i närapå naturhushållning, och som
förbrukar så litet som möjligt och skaffar sin mat genom
att odla, jaga, samla bär, fiska och utnyttja naturen enligt
ekologiska principer.
Det är dock en mycket liten grupp i Finland som förnekar fattigdom och det finns även en stark misstanke
bakom att det enda alternativet att få en suverän medborgares status skulle vara att leva enligt värdena för dagens konsumtionssamhälle. Kanske de ungefär 900 000
personer i Finland som är fattiga enligt statistiken kan
berätta något om den samhälleliga uppfattningen som
finns i mätarna. Vi tror starkt på ekonomisk tillväxt och
konsumtion verkar vara det enda sättet att skapa välfärd,
arbetsplatser och en socialt godkänd livsföring. Faktum
är även att det i Finland finns ett stort antal människor
som lever under den relativa fattigdomsgränsen då det
råder brist på nästan allt i det vardagliga livet. Ofta är
dessa livssituationer även förknippade med ”branschövergripande” trångmål med vilka personerna inte kan
få hjälp av det officiella servicesystemet. Är det även
fråga om att det ihållande sektortänkandet som har rotat
sig i den finländska förvaltningstraditionen leder till att
människor marginaliseras? I Finland har man effektivt
förskansat sig i olika administrativa sektorer och försvarar
gränserna svartsjukt. I många länder har man skapat bra
modeller för nätverkande mellan olika förvaltningsområden men den största energin i den finländska kulturen
för lottlöshet och marginalisering verkar gå till att bolla
klienter från den ena sektorn till den andra. I sista hand
är motiveringen inte klientens väl utan en tvist om vem
som betalar servicen. Finland är fullt av historier om människor som har råkat i verkliga fällor. Dessa personers
trångmål skulle ha kunnat åtgärdas om man hade gått
med på att tänja på sektorgränsen åtminstone något. En
annan omständighet som berör det förvaltningskulturella
arvet är att klienterna inte får den service de behöver,
eftersom ansökningsförfarandena för förmåner ofta är
mycket invecklade och formella. Skillnaden jämfört med
till exempel den svenska mentaliteten är stor eftersom
det i Sverige är tjänstemännens skyldighet att ge råd åt
medborgarna och även att instruera dem så att de ska
kunna ansöka om de förmåner som de har rätt till.
I den finländska diskussionskulturen har även en tradition rotat sig där man strävar efter att hitta en officiell
skyldig till alla problem. Efter en tillfällig smäll väntar
man att dammet lägger sig och fortsätter på samma
sätt som tidigare. Diskussionen om fattigdom och arbetslöshet präglas även av en avsaknad av visioner och
konstruktiva alternativ. Det finns även mycket fördomar
och rädsla. För tillfället är de rumänska tiggarna och
invandrarna de skyldiga. Tiggarna som har kommit från
Rumänen till Finland är ett bra exempel på vårt sätt att
förhålla oss till ett fenomen som har sina rötter djupt i
den europeiska historien. Romerna som har kommit till
Finland har en egen stark kultur och erfarenhet av fattigdom, fördomar och kulturell internering. I Finland är
man rädd för Ryssland och alla utlänningar som flyttar
till Finland. Skillnaden mellan fördomar som är kamouflerade under ett rationellt tänkande och rädslorna är hårfin.
Med argument som vädjar till förnuftet vill vi till och med
med hjälp av lagar förbjuda tiggeri men i verkligheten
ligger rädslor och det nationella arvet med fördomar i
bakgrunden. I bakgrunden ligger alltid oron över en avvikelse från normerna. Om de tråkiga fenomenen går att
kontrollera är livet under kontroll. I Finland har även inställningen ”någon annan sköter det” rotat sig. Följderna
av detta kan vi skönja särskilt som ett uteslutande av de
finländska ungdomarna.
Ofta är det slutliga argumentet som man hör att denna
eventuella ändring eller lösning är för dyr för Finland.
Detta budskap har under den senaste tiden hörts särskilt
från finansministeriets håll. Forskare, medborgarorganisationer och samhälleliga opinionsbildare får även se sig
i spegeln, då problemet i den finländska diskussionen är
innovationer på detaljnivå som inte fogas till ett vidare
perspektiv. Till vittnen för en åsikt som valts på förhand
ställer man upp ett mycket stort antal experter med vars
fakta man legitimerar omständigheternas oföränderlighet
i ännu högre grad.
De nyaste projekten berör uppbyggandet av varumärket Finland, men kan man skönja förebyggandet av fattigdom, arbetslöshet och social lottlöshet i diskussionen?
Kunde Finland även vara ett varumärke för att utveckla
sociala innovationer, utveckla utbildningssystem på internationell nivå, avskaffa arbetslöshet och fattigdom eller
utveckla förebyggande system för social marginalisering? Alla dessa är produkter som exporteras ut i världen.
I sista hand är det även fråga om prioritering av skatteinkomsterna, mentaliteten ”happy taxpayer” som i alla
fall danskarna vill representera officiellt. Det krävs en
intensiv diskussion i Finland om huruvida vi vill bevara
den nordiska socialstaten för att avskaffa fattigdom eller
förebygga och avhjälpa dess värsta följder. För tillfället
råder en illusion som verkar vara mycket amerikansk om
13
Vem är rädd för den fattiga - Markku Hassinen
att alla tjänster ska finnas till för medborgarna men ingen
ska betala skatt. Jag vet att det är lätt att stämpla mig
som populist efter följande argument. Ofta har jag fått
höra att vissa frågor inte kan ställas mot varandra i Finland. Men trots det; om det finns mer än en miljard euro
av statens budgetmedel reserverade för att ”uppdatera”
flygvapnets Hornet-jaktplan, vad skulle man inte kunna
få till stånd med dessa pengar för att avskaffa fattigdom
och marginalisering i Finland? Det finns alltså ändå
pengar ”för att försvara grundvärden som vi anser vara
viktiga”, såsom man argumenterar frågan i försvarsutskottet. Då vi hela tiden får höra att sociala lösningar är
”alltför dyra” i Finland, kan man fråga sig vad priset på
fattigdom är i verkligheten. Mänskliga tragedier och de
häftigaste löpsedlarna behöver inte prissättas, men med
en hurdan summa kan vi lösa de värsta följderna av fattigdomen, lottlösheten och arbetslösheten i Finland? Hur
14
mycket sedlar måste slås på bordet för att fattigdomen,
arbetslösheten och marginaliseringen skulle försvinna
i Finland?
Något nytt behöver man inte komma på för det har
utvecklats mängder av bra praxis och system för att
avskaffa social ojämställdhet i Finland. Gränsmurarna
mellan de administrativa sektorerna måste rivas och
alla aktörers etos bör vara klientens förmån och bästa.
Med de bästa tillvägagångssätten för branschövergripande myndighetsarbete, utveckling av samarbetet
mellan den tredje sektorn och samhället, utveckling av
dialogen mellan näringslivet och samhället och potten
på en miljard euro så kunde man säga farväl till många
problem som färgar vardagen och syns i den. Det behövs
attityd, pengar samt mindre fördomar och rädslor. Man
får protestera om man har bra argument.
Klassamhällets återkomst - Erkki Tuomioja
Erkki Tuomioja
SVD, riksdagsledamot
Klassamhällets återkomst
Då jag konstaterar att klassbundenheten har mist sin
betydelse som samhällelig faktor i Finland avser jag ingalunda att klasskillnaderna och klassgränserna skulle ha
försvunnit. 2010-talets Finland är långt ifrån ett jämställt
samhälle där det inte längre skulle finnas klasskillnader. I
själva verket är vi i dag längre ifrån ett klasslöst samhälle
än för 30 år sedan.
Såvida det med några medel någonsin kommer att
vara möjligt att utplåna klassamhället kan man anse
att man i ett välfärdssamhälle som har byggts enlig
den nordiska modellen i många avseenden har kommit
närmast detta mål. Modellens mest centrala egenskap
och nyckeln till dess relativa framgång finns i begreppet
folkhemmet som första gången lanserades av socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson i Sverige 1928.
Målet, ett jämlikt samhälle där samma sociala och ekonomiska möjligheter och rättigheter skulle vara tryggade
för hela folket förutom de demokratiska frihetsrättigheterna, är inte Hanssons eller någon annans uppfinning
utan det utgör den värdegrund som många utopiska
socialister eller religionsbaserade rörelser har fotat på.
Givetvis siktade även marxistiska och leninistiska socialister på ett jämlikt klasslöst samhälle, men man litade
inte på att kunna uppnå det utan att pruta på demokratin.
Visionen om folkhemmet var en betydande öppning
då man utgick från att de sociala grundrättigheterna
samt socialskyddet och de samhälleliga tjänsterna
som förverkligas genom dem jämlikt hörde till hela befolkningen. Detta innebar enligt universalprincipen att
socialpolitiken inte längre skulle vara endast fattigvård
eller ens säkerställande av arbetarnas rättigheter såsom
den hade varit till dess och har varit ännu länge efter
det. Detta synsätt tillägnade man sig inom den reformvänliga delen av arbetarrörelsen redan innan Keynes,
Stockholmsskolans ekonomister eller Alva och Gunnar
Myrdal hade presenterat sina grunder som var förankrade i nationalekonomin. I Finland fick detta synsätt ett
ordentligt fotfäste först i och med Pekka Kuusis verk om
60-talets socialpolitik.
I Finland genomförde man aldrig den nordiska välfärdsstatsmodellen så långt som i de andra nordiska
länderna och man började även bygga upp den senare
än i de andra länderna. Den mest betydande perioden
av uppbyggnadsarbetet utgjordes av en tioårsperiod som
inleddes 1966. Då lade man grunden till den nuvarande
välfärdsstaten. Dock gjordes det redan innan det en del
betydande förnyelser såsom ibruktagandet av barnbidraget 1948, grundandet av Arava 1949 och ikraftträdandet
av arbetspensionslagen 1962. Men betydelsen av denna
nämnda tidsperiod framgår av hur de sociala utgifternas
andel av BNP fördubblades från slutet av 1960-talet till
slutet av 1970-talet.
Det som är väsentligare än denna lista på lagstiftningar
och budgetar är vad man har fått till stånd med dessa
förnyelser.
År 1966 var fattigdomsgraden (= andelen personer
vars inkomster är under 50 procent av medianinkomsterna) efter skatter och inkomstöverföringar 18 procent. År 1991 då inkomstskillnaderna var minst uppgick
siffran till 7,8 procent. I dag (år 2008) är siffran igen
13,6 procent. Denna negativa utveckling har påverkats
av hur inkomstskillnaderna har vuxit före skatter och
inkomstöverföringar, men istället för att välfärdsstaten
skulle ha strävat efter en aktivare utjämning än tidigare,
har man också försvagat den inkomstomfördelande
effekten med skattesänkningar och nedskärningar av
inkomstöverföringarna.
Det väsentliga är att märka att vi under loppet av
tjugo år har gått tillbaka till den nivå av inkomstskillnader som rådde i början av 1960-talet; till största delen
därför att effekten som jämnar ut inkomstskillnaderna i
välfärdssamhället har hävts både för beskattningens och
inkomstöverföringarnas del.
15
Klassamhällets återkomst - Erkki Tuomioja
Klassamhället 2.0
Den utveckling som har skett kan man sammanfatta
i konstaterandet att klassamhället håller på att komma
tillbaka. Det är emellertid inte fråga om en tillbakagång
till det klassamhälle som en gång i tiden gav upphov till
arbetarrörelsen, utan dess nya version 2.0.
I 2000-talets klassamhälle syns inte ojämställdheten
på gatan på samma iögonfallande sätt som tidigare.
Gränserna för det gamla tudelade klassamhället var
oftast tydliga och institutionaliserade. Borgerskapet hade
börsen, nationalteatern, operan, kyrkan, golfklubbar,
skyddskårer, scoutrörelsen, universitet, handelskammare. Arbetarbefolkningen hade Folkets hus, arbetartidningar, fackförbund, arbetaridrottsförbund, arbetarkulturen med egna scener, bildningsorganisationer och
så vidare.
I ett dylikt samhälle visste alla sin plats eftersom den
bestämdes för de flesta vid födseln. Gränserna var tydliga men kunde i någon mån överskridas – med undantag
av år 1918. Man kan inte bedöma det finländska klas�samhället utan att beakta inbördeskrigets arv som länge
har haft inverkan på vardera hållen. Kriget separerade
folket och det har ända till denna dag påverkat och återspeglats i många frågor. Inte endast som uppbyggande
och upprätthållande av motsättningar utan även som ett
stöd för att eftersträva en utjämning av gränserna inom
förlikningspolitiken och klassamhället. I själva verket är
det först nu då generationen av mor- och farföräldrar som
upplevde år 1918 har följts till graven av sina ättlingar
som dessa ättlingar har kunnat överföra minnena från år
1918 till en del av den allmänna historien.
Arbetarklassen fick fullständiga medborgarrättigheter
först efter krigen. Dess identitet och medvetande var
kanske då som starkast men efter det började den bli
svagare. Det är givetvis inte enbart beklagligt till den
del avsikten har varit att uppriktigt lugna och utjämna
klasskonflikter och klasskillnader. Dels är detta även en
förklaring till hur och varför arbetarorganisationer och
parallella institutioner som har upprätthållits av dem har
försvagats eller försvunnit helt och hållet.
Till det försvunna hör till en stor del hela det så kallade
röda kapitalet som smittades av spekulationskapitalismens hybris på 1980-talet, vilket ledde till en nemesis
som förstörde dess ståtligaste bastioner på 1990-talet.
Delvis är det dock fråga om en formförändring, eftersom till exempel konsumentandelsverksamheten aldrig
har haft en så stark ställning i Finland som i dag. Den
tudelning av andelshandeln som skedde år 1916 har i
praktiken försvunnit och så även skiftningen i rött som
förknippades med E-rörelsen. Samma tjänster och
16
förmåner som man eftersträvade för småfolket med
konsumentandelsverksamheten står fortsättningsvis
till och med bättre till förfogande än tidigare, men man
föreställer sig inte alls att de särskilt berör arbetarklassen.
Till arbetarorganisationernas naturliga bortfall kan
även klassas att verksamheter som ursprungligen grundades för att tjäna arbetarbefolkningens behov – arbetarteatrar, Folkets hus bibliotek, många organisationer
inom bildningen och folkhälsan, den sociala branschen
– har socialiserats, med andra ord börjat finansieras
och skötas av kommunerna eller på annat sätt av den
offentliga makten på ett sätt som har lösgjort dem från
den tidigare klassbundenheten.
På motsvarande sätt har även de borgerliga institutionerna delvis öppnats så att uppfattningen om den egna
”partilösheten” som de redan tidigt marknadsförde har
fått verklig täckning. Idag finns det ingen större skillnad
mellan att spela korgboll i Punasalami eller Tampereen
Pyrintö, mellan en teaterkväll på Nationalteatern eller
Tammerfors arbetarteater, barnskydd inom Mannerheims
barnskyddsförbund eller Ensikotienliitto eller boende i
Vatros eller VVO:s hyreshus.
Arbetarnas Idrottsförbund i Finland finns ännu, men
är endast en futtig kvarleva med tanke på den organisatoriska och idrottsliga ställningen. Fackföreningsrörelsen hör fortfarande åtminstone formellt och gällande
organisationsgrad till en av de starkaste i världen, men
dess inflytande både på medlemmarna och det samhälleliga beslutsfattandet är endast en skugga från förut
och inom rörelsen koncentrerar man sig på att försvara
uppnådda förmåner. Eftersom en allt snävare grupp
förfogar över dessa uppnådda förmåner klarar man inte
av att inom fackföreningsrörelsen rikta sig effektivt till de
människor som är i den svagaste ställningen och det nya
prekariatet i vår tid. Inom fackföreningsrörelsen, som i
dag hellre använder namnet löntagarrörelse, har man
även avlägsnat klasstalen från sin retorik och minskat
det öppna samarbetet med vänsterpartierna. Detta är
givetvis förståeligt även mot den bakgrunden att en
stor del av medlemmarna inom FFC:s förbund röstar på
andra än vänsterpartier, även om deras andel inte syns
i förbundens styrelser.
Även om ojämlikhet och klassindelningar som grundar sig på ojämlikhet inte har försvunnit är de inte lika
tydliga dikotomier som tidigare. Klädsel, levnadssätt,
kultur och dylikt avslöjar inte människors klasställning
lika tydligt som tidigare. Arbetarklassen har skingrats i
många olika skikt och grupper. En enhetlig eller ens en
gemensam identitet för arbetarklassen finns inte längre.
Inte heller finns det en arbetarrörelse som skulle anses
vara dess representant och som man skulle kunna eller
Klassamhällets återkomst - Erkki Tuomioja
vilja identifiera sig med samtidigt som olika subkulturer
har ökat och definierandet av identiteten sker genom
dem. I version 2.0 av klassamhället lever få i absolut
misär, trots att inkomstskillnaderna har ökat. I den allt mer
globaliserade världen har industriländerna i själva verket
än så länge till stor del lyckats externalisera absolut
misär till grupper som inte anses tillhöra den nationella
gemenskapen, såsom nu i Finland till de romska tiggarna
som har kommit från EU-länder.
Men även människor som är i den svagaste ställningen
i det egna landet är lottlösa. Tidigare upplevde de att de
hörde till arbetarklassen och trodde på arbetarrörelsen
som lovade en bättre framtid, men nu finns det bara rester kvar. Finland är i dag ett 35 procents land – det är den
andelen av alla människor som i enkäter där man mäter
partiernas stöd inte kan eller vill nämna ett enda parti
som de skulle stödja. Merparten av dessa människor är
fattiga, ofta ensamstående föräldrar eller ensamma, dåligt utbildade personer som av olika orsaker har hamnat
utanför arbetslivet. Allt fler lider även av hälsoproblem.
Dessa människor har redan länge och av tradition varit
politiskt passiva och ingen känner längre riktigt intresse
för att hålla deras ärenden och problem framme. Den
politiska tävlingen styrs av en tävlan om rösterna hos
en liten men aktiv röstargrupp som antas vara rörlig
medelklass, på ett sätt som fortsättningsvis ökar känslan
av främlingskap inför alla gamla partier.
Vanlottning, fattigdom, marginalisering eller deltagande i maktutövning endast för dess egen skull har
ändå inte försvunnit någonstans, trots att de försvunnit
från bilden av arbetarklassen, utan har till och med ökat i
och med nedmonteringen av välfärdsstaten och de ökade
inkomstskillnaderna. Även om klassamhällets återkomst
ännu inte skulle synas i gatubilden anger närapå alla
andra välfärdsmätare förutom penningmätarna att skillnaderna ökar och de vanlottades öde förvärras. Mätarna
visar även att den sociala rörligheten som traditionellt har
ansetts mildra klassindelningen på nytt har börjat minska
märkbart, med andra ord är en välsituerad ställning i
samhället och fattigdom återigen ärftliga egenskaper
även om de inte är genetiskt bestämda.
Så länge som politiken inte ser denna utveckling eller
åtminstone inte låtsas om den kommer det inte att ske
någon förändring.
17
Tom Tarvainen
utvecklingschef, Sosiaalikehitys Oy
Den tredje sektorn på mötesplatsen
Den tredje sektorn har många ansikten. Ett stort antal olika stora aktörer sköter om människors hälsa och
främjar deras välmående. Det finns stora och förmögna
organisationer som har egna etablerade verksamhetsformer. Den numerära merparten av den tredje sektorn
består dock av mindre aktörer som har mer begränsade
resurser till sitt förfogande. Då kan arbetet präglas av
att det består av kortare perioder. För att säkerställa
kontinuiteten behövs det bevis på att verksamheten är
resultatrik, men hur kan man skaffa bevis om man saknar
finansiering?
I denna text kommer jag inte att behandla den brokiga
mångfalden inom den tredje sektorn, utan här reflekterar
jag snarare över mindre aktörers möjligheter att minska
marginalisering och lottlöshet.
Ta hand om
Till den tredje sektorn hör tankar om allas väl, ädla
samhälleliga mål och att man inte eftersträvar vinst.
Eftersom den tredje sektorn till stor del får inkomster
genom understödsverksamhet och donationer ställer
man strängare moraliska förväntningar på dess aktörer,
föreningar, andelslag och stiftelser. Exempel på sådana
är förväntningar på etisk verksamhet och att ta hand om
de svagare. I dag sägs det återigen att man inte lämnar
en vän i sticket.
Teman som att inkludera och att möta människor är
överraskande viktiga i ett land där man i så stor utsträckning förebygger illamående genom ett urval av metoder
uppifrån och ner. Det delas ut pengar och utdelarna
väntar hängivet på att de euro som har kanaliserats på
att förebygga illamående och knäcka ensamheten ska
bli handlingar. Det behövs alltså någon som gör något.
En annan människa som lyssnar, pratar, lyfter, klär på
och ibland bara finns där.
Jag anser att det har skett någon form av rörelse eller
ryck framåt i den aktuella diskussionen. Det talas på
18
något sätt mer direkt och mer om att stärka gemenskaper
och om delaktighet. Man lyfter fram ett bra liv och en bra
vardag på ett konstruktivt sätt. Utmaningen ligger i hur
man vid sidan av att ta hand om och vårda kan planera
och förnya service med anknytning till social välfärd och
en bra vardag så att den blir mer människonära och livskraftig. Om äldre önskar sig gemenskap i vardagen, med
hurdana konkreta exempel skulle man kunna genomföra
sådana tjänster som främjar gemenskap? Vad gör man,
vad behöver man? Då ungdomar önskar sig meningsfullt
tidsfördriv på fritiden hur kan man stödja dem att hitta
hobbyer? Med hurdana konkreta exempel stöder man
ett dylikt deltagande som förebygger utanförskap? Vad
gör man, vad behöver man?
Jag sjunger om livet
Den stora styrkan inom den tredje sektorn är den vardagskunskap som har uppstått genom arbetet och den
empiriska kunskap som har samlats hos de anställda.
Man vet vilken situationen är. Man genomför hjälparbete
och erbjuder olika slags stöd bland människor i vardagen.
I frivilligarbetet utkristalliserar sig viljan att hjälpa.
En utmaning ligger i att aktörerna inom den tredje
sektorn oftast strukturellt är gifta med den offentliga
sektorn. Äktenskapet kan vara lyckligt men det kan även
beröva den andra för mycket utrymme. Planeringen styrs
av finansieringen och således styrs genomförandet av
finansieringen, men samtidigt måste man inom den
tredje sektorn hålla fast vid sina starka sidor utan att för
mycket bli en fortsättning på det administrativa systemet.
Närheten till praktiken innebär ofiltrerade erfarenheter
från gatan, autentisk kännedom om verkstäder samt
att man har genuina behov av och förväntningar på till
exempel vårdanstalter. Dessa erfarenheter är en enorm
resurs för att vidareutveckla tjänster och få dem att träffa
rätt. De rätta sociala innovationerna föds även bland
människor och i det verkliga livet. Då syftet är att hjälpa
bör utgångspunkten för hjälparbetet vara människors
Den tredje sektorn på mötesplatsen - Tom Tarvainen
direkta erfarenheter av hur det känns för mig och vad
som är bra för mig.
Innovationer för att möta
Inom social- och hälsovårdsbranschen håller man i
ökande grad på att övergå till tjänster som produceras på
den öppna marknaden. Inom den tredje och den privata
sektorn måste man allt mer sköta sådana tjänster som
förr hörde till kommunernas egen serviceproduktion.
Utmaningarna tar naturligtvis inte slut: befolkningen
åldras, osäkerheten ökar, olika sjukdomar och åkommor blir allmännare. Även om det behövs mer service
minskar antalet arbetstagare. På organisationsfältet vet
man exakt hur generationsövergripande arbetslöshet
sätter orken på prov och hurdana omständigheter lågkonjunkturens barn har blivit tvungna att vänja sig vid.
Jag har ofta drabbats av en tudelad känsla då jag
har arbetat inom barnskyddet, ett fängelse, undervisningsväsendet, kommuners branschövergripande och
tväradministrativa samarbete och nu som anställd på
ett utvecklingsbolag inom den offentliga sektorn. Å ena
sidan har min uppfattning stärkts om att saker görs av
duktiga människor, med yrkesskicklighet, företagsamt,
angeläget och rätt. Å andra sidan upplever jag som en
del av maskineriet kollektiv frustation och otillräcklighet
på grund av att de tjänster som erbjuds eller utvecklandet
av dem går för mycket i invanda spår. Man upprepar det
förgångna och bökar i gamla recept. Man försöker få ett
grepp om utmaningarna i människors vardag och nå
förbättring med likartade modeller. Det skulle behövas
modigare försök. Energi och drive. Inget går sönder. Vad
för fräscht och viktigt kan den tredje sektorn och de flinka
aktörerna inom den komma med på denna punkt? Var
finns det plats för organisationsfältets nya innovationer?
Min viktigaste åsikt är förknippad med att förnya praxis
gällande arbete.
Det är nämligen lika viktigt att människor blir hörda
och bemötta som att man botar deras besvär, underlättar vardagliga rutiner och utvecklar olika färdigheter. Att
man åt äldre, patienter, barnfamiljer, arbetslösa eller
ungdomar som behöver stöd erbjuder betydelsefull mening i deras liv då de drabbas av olika problem Inte ens
den mest envisa orkar grubbla endast över sin krämpa
eller sitt bekymmer. Man behöver en paus också från
det. Även inom den tredje sektorn kan sökandet efter
mening börja i det skede då människan finner den tjänst
som hon behöver. Det är skedet för bemötande. Hur är
man då närvarande? Hur stödjer man orken? Är det inom
denna växelverkan även fråga om något annat än att
sköta besväret eller att skriva de följande etapperna och
målen på minneslistan? Det borde det vara. Det borde
mer vara fråga om helheten. Om att man blir känslig och
lyssnar och förnimmer de värden som är meningsfulla
för människan. Man kan förbättra orken eller förminska
ett bekymmer på många olika sätt. Det känns bra att
läsa boken Viulunsoittaja kadulla av Teemu Kupianen
där altviolinisten piggar upp människors liv och vardag
ute i världen, i byar eller slum med hjälp av musik. Då
man bekantar sig med skådespelaren Jussi Lehtonens
turné till vårdanstalter, där konstnären framför sonater
för dem som bor på anstalterna, övertygas man om att
vi är på rätt väg. Dessa meningsfulla möten behöver
inte alltid uppstå på kulturens område. Platserna för att
liva upp vardagen är mycket varierande: sjöstränder,
ishockeymatcher, torg eller ett litet miljöombyte. Då man
har uppnått förtroende mellan den anställda och klienten
kommer nog förslaget.
19
Virpi Koskela
lärare i teateruttryck
Vem är verkligen utanför och från vad?
- du och jag i två olika soffor i vardagsrummet?
Det är verkligen roligt att skriva text till en pamflett i
dessa tider, då den förre statsministern för vår regering
av misstag har lotsat medel till sin egen och sitt partis
valkampanj, och då miljöministern å sin sida offentligt
meddelar att hon har företagsekonomiska anknytningar
till t.ex. uranbrytning. Man behöver inte annat än läsa
morgontidningen noggrant för att märka att det materialistiska tänkesättet och konsumtionskulturen, sett
ur jordklotets perspektiv, håller på att nå slutet av sin
mycket korta väg.
Den verkliga naturen – både skogen som syns utanför
vardagsrumsfönstret och vårt inre naturliga tillstånd – ropar på hjälp. Den så kallade ”marginaliseringen” – ekonomisk, arbetskraftspolitisk, utbildningsmässig, fysisk,
psykisk, andlig eller vilken mänsklig utslagning som
helst, var som helst – är en logisk följd av apokalypsen
som vi som rasen homo sapiens har orsakat oss själva.
Även Finland har lydigt och stadigt blivit en del av festivalen ”köp och sälj” inom marknadsekonomisystemet,
som är på gång och hela tiden tilltar, för att man inte vill
bli utestängd från de stora pojkarnas fest. Finland vill
vara en del av gruppen och nog finns det ju då tillräckligt
att göra... Den ytterst lilla ekonomiska eliten som består
av dem som äger storkapitalet har kontroll över en stor
del av världens penning- och naturresurser, arbets- och
utbildningspolitik samt indirekt även staternas ledning.
Nu försöker denna elit med sina redskap desperat att
strama åt tyglarna då den stora kraschen och lättnaden
håller på att börja. Ett plan där kraschen redan syns tydligt är det som vi kallar social marginalisering. Vi ständiga
konsumenter av hemelektronik och underhållningsprogram som sitter i sofforna i våra vardagsrum förstår inte
att ”de” som vi anser vara utslagna från medelklassens
konsumtionskultur kanske är mer hemma än vi...
Den gamla strukturen som inte fungerar måste först
bryta samman på många plan för att en ny ska kunna
20
blomstra. Det är naturens och dess utvecklingsmedvetna
lag.
Vi lever på den fria viljans planet. En stor del av de
människor som vi kallar utslagna väljer sin lott frivilligt,
en del mycket medvetet, en del fullständigt omedvetet,
en del tvingas till det bland annat på grund av sitt missbruksproblem eller ett lika addiktivt beroende. Då denna
marginaliseringsfilosofi granskas närmare märker man
att nästan alla av oss är marginaliserade från någonting.
Man kunde snarare fråga vem som inte är marginaliserad? Men en stor del, den största delen, är hjärntvättade
att tro att de inte kan göra något för sin egen eller miljöns
situation, att de är utan händer, fötter, ögon och öron
framför en värld som går framåt i ett otroligt högt tempo.
Således ger de upp och blir kvar inom bekvämlighetssektorn i sitt hem för att titta på reality-TV och spela
datorspel – det vill säga som om ingenting skulle hända
och allt var precis ”som tidigare”. Jag tycker att de som
verkligen är marginaliserade i Finland är den arbetande
medelklassen som ännu orkar tro på att bruttonationalprodukten ökar och att årets höjdpunkt är en gemensam
utlandsresa med familjen, en ny bil eller ett hus från
bostadsmässoområdet. Dem smakar årligen även en
allt större mängd alkohol, avtrubbande underhållning,
shopping och antidepressiva läkemedel. De ifrågasätter
inte för vem eller varför de arbetar även om de innerst
inne mår aningen illa. Men nog går det om med en rejäl
konjakssup... Det tror man i alla fall allmänt.
Ur den arbetande medelklassens perspektiv är bland
annat sådana arbetslösa ungdomar som ockuperar hus,
bor i kommun, ”dyker” efter sin mat, använder kläder
som de har köpt på lopptorg och använda möbler marginaliserade. Få kommer att tänka på att de unga fattar
ett medvetet beslut, därför att de inte är intresserade av
ekorrhjulet och titlar med vars hjälp man får något materiellt någonstans ifrån för en kort tid. De är intresserade
Vem är verkligen utanför och från vad? - du och jag i två olika soffor i vardagsrummet? - Virpi Koskela
av andra slags värden, varav ett av de viktigaste är att
konkret bevara planeten för kommande generationer.
De är vägvisare, framtida ledare och konkreta, aktiva
exempel för oss andra. Med sina aktiviteter utvecklar
de ny praxis och nya sätt att bli delaktig, delta och leva
tillsammans – på ett fredligt sätt genom att utnyttja en så
liten mängd naturresurser som möjligt. De är framtidens
människor här och nu, vinnare ̶ inga förlorare. Mänskliga aktörer som i praktiken förverkligar ekologiska och
andliga värden är sådana som behövs i denna värld.
Vi vet alla innerst inne (även om vi skulle blockera
våra sinnen med struntprat hur mycket som helst) att
det som går att konsumera nu har konsumerats. Det är
dags att börja fungera på ett annat sätt; ge, dela med
sig, gå samman och delta för att bevara arten homo sapiens på vår planet och vårda själva planeten – på alla
nivåer, även inom tredje sektorn. Då den tredje sektorn,
faktorer och övriga grupper konkret börjar genomföra
utvecklingsprojekt som är inriktade på t.ex. handarbeten, färdigheter, framställning, konst, ekologisk praxis,
ekologisk odling, konkret rengöring av miljön utgående
från innehållet och värdena i utbildningsplanerna – det
vill säga utgående från människogemenskapernas egna,
verkliga behov – börjar arbetslösheten bland ungdomar
och arbetslösheten överlag kraftigt minska. Då man
inom den tredje sektorn vågar tro på visionen i sin egen
verksamhet och konkret förverkliga den bland människor, börjar man se verkan... – inte då man ansöker om
medel och projektfinansiering endast för att hålla kvar
arbetsplatser, det vill säga ett allmänt papperskrig som
inte leder till något.
Projekt som grundar sig på ekologiska och/eller andliga värden är till nytta för hela samhället och lär oss att
växa upp till att ta ett globalt ansvar så att vår tillväxt på
detta klot verkligen kan fortsätta. Och med detta avser
jag en verklig tillväxt inom andlig insikt som mänsklig
individ och gemenskap – inte en ekonomisk tillväxt där
ägarna av storkapital blir bredare om baken.
Människor behöver få möjlighet att uppleva att de gör
något som de anser vara viktigt och nödvändigt – kan
bära sitt strå till stacken i denna tid av omvälvande förändringar och rikta sin potential i en positiv livsriktning.
Då slutar de mögla i soffan och använda antidepressiva
läkemedel. Endast på så sätt blir livet meningsfullt och
stopet eller formatet Big Brother och dylika är inte mer
lockande än det verkliga livet, ett meningsfullt äventyr
utanför hemdörren. Människan måste ha innehåll i livet,
annars blir hon sjuk – och hela gemenskapen, samhället insjuknar också. Detta har skett. Men senast nu är
det dags att vakna upp från ”törnrosasömnen” i soffan.
Vi finländare har ett mycket konkret exempel inom
räckhåll, en del till och med där i vardagsrummet (eller
barnkammaren) bredvid soffan i bokhyllan. Tove Jansson
var en konstnär och visionär före sin tid som skapade en
exemplarisk gemenskap, en hel liten värld, Mumindalen.
Där hjälper och stöder olika varelser som företräder
olika åsikter och har olika passioner varandra – även
mycket globalt – trots olika livsuppfattningar. Det de har
gemensamt är att de högaktar sin miljö, Mumindalen och
Muminhuset, världens hjärta. Med ett varmt, tolerant och
konkret samhälleligt livssätt klarar de till och med av en
stor översvämning, en farlig midsommar och en komet.
Men hur går det för oss?
”Du... måste ta ledningen”- en gammal arbetarsång
som jag tycker att i denna tid framhåller att vi alla som
individer och kollektiv ansvarar för vår livskvalitet på
jordklotet. Ta din soffa och gå, marginaliserade soffpotatis! Alla kan göra något om man vågar stanna upp
och lyssna till sitt hjärta, sina drömmar, önskningar och
visioner. Svaren till meningsfull verksamhet finns i det
inre, inte i den tredje sektorn, riksdagen, politiken – eller
ens i denna pamflett.
21
Rosa Meriläinen
SVM, fri skribent
Ett skarpt nej till gemenskap
Gemenskap är som de traditionella familjevärdena –
en människa som värderar jämställdhet och frihet bör
rygga för dem. Det finns två oerhört viktiga orsaker till det.
Den första kommer från min egen bakgrund som samhällsvetare. För tio år sedan undersökte jag narkomaners
möjligheter till ett fullständigt medborgarskap som en del
av projektet ”Political Judgement In Media Society” för
Finlands Akademi. Jag undersökte deras möjligheter till
ett sådant statligt och samhälleligt medlemskap där de
kan använda sina rättigheter fullt ut och fullgöra sina
skyldigheter och där även myndigheterna och övriga
människor upplever att dessa rättigheter och skyldigheter hör till dem: att de är medmedborgare, suveräna
medborgare i gemenskapen.
Mitt arbete förblev oavslutat, eftersom jag blev vald till
Finlands riksdag. Det har senare känts svårt att återgå
till arbetet därför att jag inte längre kan läsa akademisk
jargong utan att skratta. Jag skriver inte heller längre
under alla mina egna teser och min teorigrund.
Det finns människor som väljer sitt yrke och sina hobbyer utgående från att de får göra saker tillsammans med
andra människor. Det kan även hända att mitt förakt mot
gemenskap som en politisk lösning på samhälleliga problem beror på att jag har förbittrats därför att jag så sällan
har dugt som den jag är som medlem i en organisation.
Gemenskap och socialitet är emellertid olika saker
även om de innerst inne kan upplevas som precis samma
sak och det är åtminstone omöjligt för mig att definiera
dem fullständigt.
Jag tycker i alla fall väldigt mycket om socialitet. Jag
tycker om att ha kontakt med människor och jag tror att
ensamhet är ett hemskt öde för många. Få känner sig
kallade att bli eremit. Man kan nämligen vara social i
förhållande till alla, även om det inte skulle finnas någon
desto märkligare gemensam nämnare än ett slumpmässigt möte i människohavet. Socialitet tillhör alla.
För det första upplevde jag mitt försök att ens föreställa
mig en sådan gemenskap som inte skulle grunda sig på
att stöta undan människor som upplevs vara annorlunda
som aningen nedslående. En gemenskap där vem som
helst som själv skulle vilja det blev godkänd som medlem.
För det andra var det svårt för mig att föreställa mig en
gemenskap som alla verkligen skulle vilja bli medlem av.
Det är alltid en ömsesidig händelse att bli upptagen i en
gemenskap eftersom alla som är delaktiga i den borde
skriva under den tillsammans och var för sig.
Den andra svårigheten i mitt före detta forskningsarbete om narkomaner kom från materialet. Jag intervjuade
personer vid Skatuddens fängelse som hade häktats för
att de åtalades för drogbrott. Med hjälp av intervjuerna
försökte jag grundligt analysera alla olika situationer där
en narkoman, drogförsäljare eller någon som antas vara
det måste sätta sitt eget medborgarskap på prov i relation
till andra människor och myndigheter. Listan blev ganska
lång. Ingen verkade vara medborgare sett ur alla olika
perspektiv: någon kunde inte ens föreställa sig att han/
hon skulle kunna vara politiskt aktiv, någon vågade inte
tala med främlingar, någon såg rädslan i andras ögon.
Dock kan man få oerhört mycket kraft av en gemenskap. Många undersökningar och människors vardagserfarenheter stärker påståendet om hur mycket livsglädje
man får genom att göra något tillsammans. Själv har jag
också upplevt de stunder i livet som bedårande härliga
då jag har fått uppleva att någon grupp har tagit med mig
helt som den jag är och stött mig.
Av någon orsak påstod jag då att ett utanförskap
från det politiska medborgarskapet är lackmustestet på
medborgarskap. Eftersom jag har tappat bort säkerhetskopiorna för mitt arbete har jag det sparat endast på den
stora hårdskivan i min hjärna och jag har aldrig kunnat
kontrollera om jag verkligen inte hade en duglig empirisk
grund för mitt argument. Jag befarar att jag endast har
22
Ett skarpt nej till gemenskap - Rosa Meriläinen
läst för mycket som har skrivits av politiska forskare i stil
med Hannah Arendt, i vars filosofier politik anses vara
något särdeles fint. Mitt sinne för proportioner kan ha
grumlats även därför att politik är den allra käraste och
viktigaste hobbyn för mig själv.
I dagens läge anser jag nämligen att det inte är ett så
stort tecken på något om en ung människa tänker att hon
inte behöver ha en politisk åsikt, än mindre främja den
aktivt. Människor är intresserade av olika sakar och om
man har råkat vara drogpåverkad under de tio senaste
åren är det inte alldeles konstigt om man inte genast
kommer på idén att skicka ett e-postmeddelande till en
riksdagsledamot då man stöter på en motgång.
Det som jag i mitt arbete skriver under om medborgarskap är gemenskapernas benägenhet att grunda sig på
att någon eller några utesluts. Medborgarskap är även
ett slags medlemskap i en gemenskap, även om det
i statskunskap särskilt konkret anknyts till om man är
medlem i någon stat. Man må söka litteratur i sociologi
eller internationell politik. På listan som inte har något
slut finns det vetenskaplig litteratur där det berättas om
hur människorna delas upp i vi och andra, vänner och
fiender, de som är som vi och de som är annorlunda.
Jag ser ingen orsak till varför det plötsligt skulle ändras. En biprodukt av gemenskaper och gemenskap är
alltså hela tiden att någon utesluts. Kravet på gemenskap
är alltid även ett krav på att alla måste vara tillräckligt
likadana för att kunna uppleva denna gemenskap. För
att ta med en utestängd innebär det ofta i praktiken
att den utestängda måste ändra sig och inte att själva
gemenskapen måste göra det. Fundera till exempel på
dessa narkomaner.
En annan lika bra orsak att rygga för gemenskap är de
mänskliga rättigheterna. Denna idé har jag fått av författaren, juristen och människoaktivisten Jarkko Tontti. De
mänskliga rättigheterna är ju uttryckligen individens rättigheter. Individens, en människas, odelade och alldeles
egna rättigheter som tillhör alla oberoende av gemenskapen. Dessa mänskliga rättigheter garanteras inte i
någon gemenskap utan gemenskapen kräver nationella
och internationella institutioner genom vilka människan
och ingen grupp kräver sina rättigheter.
I många länder där situationen för de mänskliga rättigheterna är dålig hävdar maktelitens talesmän och
u-landsaktivisterna som lider av den vite mannens
börda att de som en motvikt har gemenskap: den större
helhetens förmån och lycka är viktigare för dem och
familjerna håller ihop. Inför detta borde man sedan bli
ödmjuk och konstatera att inte är det ju så viktigt om
någon har torterats eller om han/hon inte har rätt till att
välja sin boningsort och maka/make om ett större väl
förverkligas i form av en dammanläggning eller ett krig.
Alternativ till gemenskap
I diskussionen om gemenskap är jag särskilt irriterad
över att man efterlyser gemenskap som lösning på än
det ena, än det andra stora samhälleliga problemet utan
att tala om exakt vad man efterlyser och särskilt vem
som skulle göra det och hur. En statligt ledd gemenskap
låter nämligen ännu förfärligare än lynchningspatruller,
skjutsningsgrupper och religiöst fanatiska gäng som har
bildats frivilligt.
I vetenskapliga diskussioner strävar man efter att
definiera de begrepp som man använder genom att
stödja sig på gammal forskningslitteratur. Inom den politiska diskussionen där lekmän försöker finna lösningar
på samhälleliga problem ägnar man sig inte åt sådan
begreppsdefinition. Därför blir sådana begrepp som vid
en viss tidpunkt är mode, som till exempel gemenskap,
synonyma med bra för många olika saker.
Jag definierar en gemenskap som en grupp människor som förenas av en gemensam bakgrund eller ett
gemensamt mål. Det viktigaste är att alla medlemmar
inom denna gemenskap upplever att de hör till den och
erkänner de övriga medlemmarna som en del av sin
egen skara.
Nog skull det ju vara skönt om mänskligheten som
sådan skulle räcka till för att skapa en känsla av gemenskap. Om en människa då hon skulle möta ett fyllo som
luktar urin istället för att känna rädsla och avsky skulle
fyllas med en känsla av samhörighet.
Det finns emellertid en bred mångfald av gemenskaper. Arbetsgemenskaper och skolgemenskaper är platser
där människan oundvikligt måste tillbringa mycket tid och
vem som helst förstår att man inte skulle få mobba någon
där men inte heller glömma bort någon. En av mina stora
idoler i Finland är socialpedagogen Miina Savolanen. I
sitt projekt ”Maailman ihanin tyttö” lyfter hon fram varje
människas behov av att uppleva en godkännande blick.
Om man inte får en sådan av dem som man oundvikligt
möter varje dag börjar man sannolikt må väldigt dåligt.
Förutom dessa gemenskaper finns det olika slags
närgemenskaper i världen, såsom familjen, släkten,
grannarna och grannskapet. Det skulle naturligtvis vara
härligt om människan skulle uppleva en varm känsla av
gemenskap mot dessa närgemenskaper. Så är det bara
inte alltid och kommer aldrig att bli. Det kommer alltid att
finnas annorlunda ungdomar som inte trivs i gänget. Det
kommer alltid att finnas personer som med elak blick tittar
snett på olikhet, klandrar, dömer, är elaka, försöker trycka
23
Ett skarpt nej till gemenskap - Rosa Meriläinen
ned någon eller omvandla en person enligt egen smak.
Lyckliga de som har ett grannskap som bryr sig om
men som man ändå inte behöver oroa sig för att de blandar sig i. Själv ser jag emellertid för mycket de tråkiga
sidorna av dessa gemenskaper där människor måste
axla onödig social press. Press och förväntningar som
alla inte på något sätt klarar av eller vill axla.
Vem längtar inte efter att finna en grupp där man får
uppleva en känsla av gemenskap, men vem skulle inte
känna till förekomsten av sådana tvångsgemenskaper
som man inte kommer ifrån ens genom att streta emot.
Vi är dömda till att vara medlemmar av många olika slags
gemenskaper som snarare utgör en börda än ett stöd.
Jag tycker att individualitet är fint. Individualitet innebär att var och en skulle få vara sig själv och göra sina
egna misstag. Respekt för individen innebär att man inte
försöker tvinga in någon i en form – det må vara fråga
om könsroller eller andra traditionsbundna förväntningar
på ett bra liv.
Jag tycker att särskilt individualitet fattas i vår tid. Som
exempel kunde jag till exempel ta reklamens påverkan på
människors konsumtionsbeteende. I en individuell kultur
skulle människan bättre kunna känna igen sina egna behov i stället för att skapa en bild av sig själv som grundar
sig på en prylhimmel och andras blickar. Det faktum att
en människa upplever utanförskap och skam för att hon
inte har egen bil är ingen sociologisk nödvändighet men
nog en verklighet i det riktiga livet.
Jag menar ändå inte att en människa kunde klara sig
24
ensam eller att hon borde klara sig ensam. Mitt alternativ till gemenskap är ingen amerikansk dröm där alla
på riktigt kunde vara sin egen lyckas smed utan att stå
i tacksamhetsskuld till andra och utan att ta ansvar för
det omgivande samhället.
Jag kräver att alla ska bemötas som individer. De må
vara arbetskamrater, en klient inom missbruksvården
eller en elev i första klass.
Jag är tacksam mot äldre generationer som har kuvat auktoriteternas ställning. Man tänker inte längre att
uppfostrare och chefer genom att ge order skulle kunna
undertrycka andra att göra så som herrn och hidalgo
befaller. I stället för auktoriteter har man allt mer övergått
till positivt konsulterande föräldraskap och sådan praxis
där man tillsammans med en människa som behöver
hjälp och stöd funderar vad som är bra just för henne.
Detta behöver vi mer av och detta är något som även
statliga institutioner är kapabla till.
Institutionerna kan dock tillåta olika informella former
av samvaro och stödjande av andra, det vill säga ”stödja
gemenskap”. Och detta förekommer också. Som goda
exempel lyfter jag fram kamratstödsgrupper och mentorskap som gör det möjligt att finna ett trevligt ställe just
för en själv där man kan få kamratstöd. Mer av detta!
Slutligen vill jag ännu tacka min facebook-gemenskap
under vars ögon jag bearbetade min text och av vilken
jag fick kritik. Jag hade stor hjälp av gemenskapen i detta
arbete mot gemenskap.
Arto Satonen
riksdagsledamot, ordförande för arbetslivs- och
jämställdhetsutskottet
En kanal till arbetslivet för dem som är
svårast att sysselsätta
Det har pågått en strid mot ungdomsarbetslöshet i
centrum av sysselsättningspolitiken under det senaste
året. Man har även lyckats mycket bra med detta. Endast
under en tiondel av alla ungdomar är arbetslösa. Den
stora merparten är således antingen sysselsatt eller
deltar i utbildning.
tisk utbildning har dock visat sig vara effektiv i många fall.
Till exempel närvårdare som utexamineras sysselsätts
bra. För de långtidsarbetslösas del ligger problemen dock
djupare. En utbildnings- eller rehabiliteringsperiod räcker
endast sällan till för att öppna portarna till arbetslivet ens
då sysselsättningsläget är bra.
Man har lyckats i striden mot ungdomsarbetslöshet av
många olika orsaker. Det viktigaste är att arbetsmarknaden återigen har börjat dra. I själva verket finns det även
nu fler lediganslagna arbetsplatser på arbetsmarknaden
än det finns arbetslösa ungdomar. Eftersom dessa emellertid inte möts behövs det även aktiv sysselsättningspolitik. För de ungas del har Sanssikortet, frivillig utbildning
och satsningar på verkstäder lett till resultat.
I Danmark har man verkligen skött om dem som har
svårast att få arbete. Kommunerna tar ansvar för dem
och har ordnat så att arbetsförmedlingen och socialbyrån
är under samma tak. Man får tjänsterna vid en enda lucka
och även kontrollen fungerar.
Det verkar som om hotet om massarbetslöshet bland
unga inte kommer att realiseras. Detta avhjälps till en del
även av befolkningens åldersstruktur. Genom pensionering
lämnar 15 000–20 000 fler människor arbetslivet än det kommer in nya varje år. Vi befinner oss i en paradoxal situation
där både antalet sysselsatta och arbetslösa har minskat.
Problemet med arbetslösheten har dock inte lösts.
Även om antalet arbetslösa minskar och arbetslöshetsperioderna blir kortare för många blir situationen
i den hårda kärnan av arbetslösheten bara svårare. I
den svåraste situationen befinner sig de unga som helt
saknar arbetserfarenhet och de långtidsarbetslösa som
är arbetslösa redan före en regression.
Inom riksdagsdiskussionen fäster man ofta uppmärksamhet vid anslagen för den aktiva sysselsättningspolitiken som för 2011 uppgår till 503 miljoner. Summan är
mindre än för det föregående året men ändå är den större
per arbetslös än tidigare. Med denna summa uppnås en
aktiveringsgrad om 25 procent.
Varje euro som läggs till höjer aktiveringsgraden, men
är det en lösning på själva problemet? Arbetskraftspoli-
Inom den grupp av personer som har svårast att få arbete finns det 30–40 klienter per anställd. Den anställda
går igenom de arbetslösas livssituation från fall till fall,
styr dem till den rehabilitering och de utbildningar som
de behöver och följer med hur de går framåt. Om den arbetslösa inte som avtalat deltar i verksamhet som främjar
sysselsättningen upphör socialskyddet. I Danmark placerar man inte långtidsarbetslösa i de hopplösas grupp,
men av alla krävs även något i gengäld för socialskyddet
enligt egen handlingsförmåga. Principen är att även en
timmes arbete i veckan är bättre än ingenting.
Den danska modellen är inte heller helt främmande
för Finland. Till exempel i Kinnula och Paldamo har man
genomfört liknande projekt där man helt enkelt gör slut
på arbetslösheten genom att erbjuda alla arbetslösa
arbete. Även i Sastamala har man uppnått goda resultat
genom ett smidigt samarbete mellan centralen för arbetskraftsservice, arbets- och näringsbyrån, socialbyrån
och läroanstalter.
Lösningen på långtidsarbetslöshet är att man skilt för
varje person går på djupet och utreder orsakerna till just
hans/hennes arbetslöshet. Om det är fråga om brist på
utbildning eller arbetserfarenhet kan det ordnas med
hjälp av praktik. Om det är fråga om ett drogproblem,
skuldproblem eller överhuvudtaget brist på livshantering
25
En kanal till arbetslivet för dem som är svårast att sysselsätta - Arto Satonen
är vägen längre. Det väsentliga är att en åtgärd alltid
leder till nästa och till slut klarnar det om personen är
arbetsför, delvis arbetsför eller om det enda återstående
alternativet är pension.
den in i arbetslivet. Allt oftare sker även detta men trots
det finns det många förlorare. Dessutom öppnar arbete
en verklig kanal till integrering på individnivå och det syns
å sin sida som något positivt i hela samhället.
Det är inget lätt arbete att ge långtidsarbetslösa verklig
hjälp. De flesta har många olika problem och att få deras
liv på rätt köl kan inte skötas som en normal tjänsteuppgift, utan det krävs ett genuint åtagande av personalen
vid verkstäderna för det arbete som ska utföras. De
människor som klarar av det är guld värda både för de
arbetslösa och samhället.
Såsom det har framkommit ovan har man även i
Finland uppnått goda resultat i många experiment gällande kampen mot långtidsarbetslösheten. Hos oss har
vi emellertid inte lyckats sprida lyckade modeller över
hela landet. Detta kommer att vara särskilt viktigt för
nästa regering, som kommer att konfronteras med brist
på arbetskraft då den ekonomiska tillväxten fortsätter.
Då kommer det även att finnas ett ekonomiskt intresse
att kartlägga och kunna utnyttja den arbetskraftspotential
som består av personer som länge har varit arbetslösa.
Man har gått i rätt riktning med tanke på de metoder
som används inom den aktiva arbetskraftspolitiken. Till
exempel rehabiliterande arbetsverksamhet är i princip
en god idé. I praktiken begränsas genomförandet dock
av att den inte nödvändigtvis leder till något. Om en aktiv
period åtföljs av en återgång till sysslolös arbetslöshet
blir nyttan ofta kortvarig.
Det är nödvändigt att bygga stigar där man ser ljus i
ändan av tunneln. Det samma gäller även för arbetslösa
invandrare. Enbart språkutbildning räcker inte, utan därifrån måste de komma till mellanarbetsmarknaden och via
26
Det finns redan nu mänskliga grunder för att kartlägga alla långtidsarbetslösas livssituation. Det är fel
att tänka att man endast skulle hjälpa alla som hotas av
marginalisering genom att betala socialstöd. Redan nu
är arbetslöshet som sträcker sig över flera generationer
verklighet och denna utveckling måste brytas. Man har
inte råd att lämna den arbetsföra befolkningen utanför
samhället, utan allas insats behövs för att bevara välfärdssamhället.
Aarne Kiviniemi
verksamhetsledare, Sininauhaliitto ry
Det behövs mer omfattande perspektiv
inom sysselsättningspolitiken
Alkoholen orsakar marginalisering och
stora skador
I Finland orsakar alkoholkonsumtionen betydande
skador bland befolkningen i arbetsför ålder. På grund
av alkoholen minskar individernas och arbetsgemenskapernas arbetsförmåga märkbart. Frånvaro från arbetet,
nedsatt arbetskapacitet och höjda olycksrisker orsakar
betydande kostnader. År 2007 ledde alkoholkonsumtionen till direkta kostnader på 0,7-0,9 miljarder och indirekta kostnader på 3,2-6,0 miljarder. Av siffrorna framgår
de skador som orsakas av alkoholen i Finland. Dessa har
ökat kontinuerligt efter sänkningen av alkoholskatten år
2004. I den finländska kulturen är alkoholen den största
orsaken till för tidig död och marginalisering i arbetslivet.
Då överkonsumtion av alkohol är ett så pass centralt fenomen som sänker arbetsförmågan och ökar
arbetslösheten i vårt samhälle, borde förebyggandet av
alkoholskador lyftas fram tydligare som ett viktigt tema
för sysselsättningspolitiken i vårt land. De stödåtgärder
som främjar arbetsförmåga och görs inom samhället
borde mer än för närvarande fokusera på att förebygga
alkoholskador, ingripa tidigt samt samarbeta helgjutet
mellan missbrukarvården och arbetslivet.
Ur arbetsgivarens perspektiv är en person som lider
av missbruksproblem en riskinvestering. Han/hon kommer för sent. Han/hon har korta oklara fall av frånvaro.
Han/hon vill ta ut lediga dagar utan att man har kommit
överens om det i förväg. Han/hon vill byta arbetsskift.
Han/hon undviker sin förman. Kvaliteten på hans/hennes
arbete avtar. Han/hon har problem med växelverkan.
Det är inget under att missbruksproblem är den faktor
som mest bidrar till att finländare marginaliseras i arbetslivet. De åtgärder som används då ett rusmedelsproblem
framkommer är ofta mycket svartvita. Först döljs problemet på arbetsplatsen. Man vågar inte ingripa. Det anses
vara en personlig fråga fastän det sänker arbetsförmågan
på hela arbetsplatsen. Då man äntligen vågar ingripa är
det ofta mycket sent. Man börjar hota med uppsägning
och att verkställa hotet. Det verkar som om detta ofta
är den enda möjligheten för arbetsgivaren att ingripa.
Samma hot och ovillkorlighet som råder då man
ingriper i missbruksproblemet på arbetsmarknaden
dominerar även då man försöker förbereda en person
som rehabiliteras (återhämtar sig från missbruksproblemet) att återvända till arbetslivet. Ofta förnekar man
verkligheten att återfall hör till då man återhämtar sig från
missbruksproblem.
Vårt samhälle är uppdelat i oss framgångsrika som
mår allt bättre i genomsnitt och är allt friskare. Vår
inkomstnivå ökar märkbart hela tiden. Bland oss finns
dock beklagligt många som inte hålls kvar på arbetsmarknaden, mår dåligt och är sjuka. Beklagligt ofta har
de sistnämnda missbruksproblem och mentala problem.
Man borde även koncentrera stödåtgärderna för sysselsättning i samhället på dessa människor.
Perspektivet bland fackmännen inom rusmedelsarbetet på sysselsättningspolitiken
Det används en oerhört stor mängd samhälleliga
resurser till arbetsträning och olika finansieringar av
stödsysselsättning. Ändå lyser fortfarande det perspektiv
som experterna inom missbrukarvården har i egenskap
av utvecklare av sysselsättningspolitiken ofta med sin
frånvaro. Inom det finländska samhället finns ett ministerium som har specialiserat sig på sysselsättning. Vid
ministeriet intresserar man sig entydigt för siffrorna för
sysselsättning och att så effektivt som möjligt få människor att återvända till den fria arbetsmarknaden. Vi
har separata organisationer för arbetslösa och delvis
arbetsföra personer. Även enligt deras perspektiv bör
personerna i likhet med (och med åtföljande av) den offentliga sektorn sysselsättas entydigt. Man glömmer bort
27
Det behövs mer omfattande perspektiv inom sysselsättningspolitiken - Aarne Kiviniemi
människan som helhet. Ändå marginaliseras tyvärr en
stor del av människorna på arbetsmarknaden i Finland
just på grund av missbruksproblem.
Man borde fokusera tyngdpunkten i sysselsättningspolitiken bättre än för tillfället genom att stödja människor bättre trots missbruksproblem, så att de ens delvis
kunde vara med på arbetsmarknaden. Tyngdpunkten
i utvecklingen av den sociala arbetsmarknaden borde
ligga på människor som delvis är arbetsföra tillfälligt
eller till och med permanent. Detta skulle vara mycket
klokt både för individen själv och för helhetsekonomin i
samhället. Tyvärr verkar det inte som om besparingar
inom social- och hälsovården intresserar då man fattar sysselsättningspolitiska beslut. Alla är bara alltför
kortsiktigt intresserade av resultat och lönsamhet inom
den egna sektorn, vilket är en av de största bromsarna
för stora ändringar i vårt samhälle. Det verkar som om
ingen tar ansvar för helheter.
betydande strategisk tyngdpunkt ligger på att förlänga
yrkeskarriärerna. Återigen antar man att det inte behövs
hjälp av experter inom sektorerna för missbrukarproblem
och mentala problem.
De som får sysselsättningsstöd för sitt
arbete håller resterna av vår välfärdsstat
vid liv
Arbets- och näringsministeriet styr sysselsättningspolitiken ur ett onyanserat perspektiv där man mäter hur den
stödda sysselsättningen lyckas endast på basis av hur
personen sysselsätts på den öppna arbetsmarknaden.
Man tar inte alls i beaktande människors utgångspunkter
för att få arbete då man utvärderar resultat. Enligt flera
utlåtanden från arbets- och näringsministeriet är det inte
heller dess angelägenhet att beakta den sociala och hälsopolitiska betydelsen av sysselsättningen. Enligt flera
undersökningar spelar sysselsättning en väldigt stor roll
för att stärka individen och förebygga skador. Det verkar
inte vara av intresse för det sysselsättningspolitiska
beslutsfattandet.
Talande ny forskningsinformation visar att man i
Finland har granskat stödsysselsättning snävt, endast
ur ett perspektiv som visar hur man med hjälp av den
förbereder människor för den egentliga arbetsmarknaden. Stödsysselsättningsperioden beskrivs som om det
inte var fråga om egentligt arbete och man lägger inte
ett sådant värde på den som man borde. Enligt en nyss
publicerad undersökning som har gjorts inom organisationer är verkligheten en helt annan. De stödsysselsatta
personerna arbetar inom vårdbranschen med städ-, matoch vårduppgifter som är nödvändiga för verksamheten
vid dessa enheter. Man låter stödsysselsatta personer
utföra nödvändiga uppgifter som är ett livsvillkor för att
vardagen ska fungera vid enheterna. Som ett jämförelseobjekt kan man ta invandrare i många västländer. De
utför just dessa nödvändiga uppgifter som den egna
befolkningen ofta inte är beredd att utföra. I Finland finns
det inte tillräckligt med invandrare som skulle sköta dessa
lågavlönade arbeten. På gräsrotsnivå verkar det som om
lösningen skulle ha blivit att stödsysselsatta personer
sköter dessa arbetsuppgifter som är av största vikt. De
stödsysselsatta möter i vardagen äldre samt klienter
inom missbruksvården och mentalvården där de professionella resurserna inte längre räcker till.
Det största hindret för att förlänga finländarnas yrkeskarriärer är missbruksproblem och mentala problem. I
ljuset av detta verkar det märkligt att man inte inom sysselsättningspolitiken satsar tillräckligt på att förebygga
dem. Tillsammans med experter på missbruksproblem
och mentala problem borde man inleda omfattande sysselsättningspolitiska samarbetsprojekt. Av någon anledning håller inte detta på att ske, fastän en samhälleligt
På basis av detta skulle det vara nödvändigt att öppna
perspektivet på stödsysselsättning mer omfattande och
inte endast reflektera över hur man med hjälp av stödsysselsättningen får ut en person på den så kallade riktiga
arbetsmarknaden. De flesta tjänsterna som stöder välfärden skulle inte fungera utan den betydande insatsen
av stödsysselsatta. De stödsysselsatta håller resterna av
vår välfärdsstat vid liv i människors vardag.
28
Tuija Kotiranta
utvecklingschef, Institutet för hälsa och välfärd,
enheten i Jyväskylä
Anne Valppu-Vanhainen
studerande inom socialförvaltningsvetenskaper,
Östra Finlands universitet, Kuopio campus
Hur skulle det vara om man slutade att
lura de arbetslösa? Kan man få till stånd
resultat som leder till arbetsmarknaden
med hjälp av aktivering?
Vi har råkat ut för allt fler svåra och stora frågor då
vi ihärdigt har deltagit i aktiveringsarbete redan under
flera decennier. Det verkar som om de välmenande
aktiveringsmålen förverkligas så sällan.
Hos oss kallar man även ofta aktivering för rehabilitering, men rehabilitering är ett hemskt ord i detta
sammanhang. Det gör människan till ett ofullständigt,
bristfälligt och passivt objekt för en annan verksamhet
och detta objekt ska rehabiliteras. Människan hamnar
som på en sticka. Rehabiliteringen leder till slut inte ens
någonstans, eftersom den inte slutförs. Drömmarna för
rehabiliteringen är ofta orealistiska önskedrömmar som
inte fungerar i den riktiga världen. Det vill säga i en värld
där kraven i arbetslivet bara blir striktare och arbetet
försvinner till länder där lönenivån är allt lägre.
Det är bedrägeri att rehabilitera arbetslösa
till arbete som inte finns.
Kondition är i alla fall ett mål för rehabilitering. Då vi
nyss själva deltog i en kurs med avsikt att förbättra konditionen och Aslak-rehabilitering har vi även personligen
börja fundera över hur kondition, goda krafter och ork
uppkommer. Motion och hälsosamma levnadsvanor är
det som ofta erbjuds som ”medicin”. Men är det även
fråga om något helt annat? Kanske är det fråga om ett
meningsfullt arbete och ett aktivt liv i övrigt med hjälp
av vilka människan kan finna mål och på vilka hon kan
bygga upp sin framtid. Detta skulle vi vilja att vårt arbete
främjade.
Situationen för en person som länge har varit arbetslös
kan var mycket olik situationen för oss, som (åtminstone
tills vidare) har ett ordinarie och meningsfullt arbete. I
regel vill handlingskraftiga människor i arbetsför ålder
arbeta. De behöver ingen aktivering och särskilt inte
rehabilitering för arbetslösa som har kristalliserats till
kärnan för aktivering. Hur förklarar vi det faktum att aktivering för arbetsmarknaden och särskilt inte rehabilitering
inte leder till sysselsättning, då orsaken är att det inte
finns arbete för alla. Då situationen realiseras blir människan som har rehabiliterats och aktiverats besviken
och känner sig lurad. Men även funktionären och den
rehabiliterande sektorn får en moralisk baksmälla. Är
aktiveringsarbetet etiskt?
Eftersom arbetslöshet inte är en sjukdom finns det
ingen enskild medicin med vilken man skulle kunna
”behandla” den; det är inte fråga om en pandemi. Det är
ju inte fråga om ett fel, ett handikapp eller en sjukdom,
utan om invecklade samhälleliga processer och problem
i anslutning till dem som enligt den gamle professorn i
socialt arbete, Georg Walls, ”kommer som individuella
problem”. Vi (som aktiverar) vårdar, vårdar individer,
människor som om det fanns något fel hos dem som
måste åtgärdas. I en aktiveringsdiskussion återkommer drömmarna om hur människor förs, skickas, så
29
Hur skulle det vara om man slutade att lura de arbetslösa? Kan man få till stånd resultat som leder till arbetsmarknaden med hjälp av aktivering?
- Tuija Kotiranta, Anne Valppu-Vanhainen
att säga ledsagas till ett ställe för att ladda upp, det vill
säga till en anstalt där man får ny energi. Man aktiverar
således människorna och rehabiliterar dem så att säga.
De återvänder som nya, energiska kämpar, färdiga att
ta emot vilket arbete som helst. Arbete är ju den bästa
socialförsäkringen. Sannerligen, denna grundidé delar
även vi. Arbete ger livsrytm och meningsfullhet i väsentlig
grad i en vuxen människas liv.
Närapå varje människa som har deltagit i aktiveringsåtgärder tror, hoppas på och drömmer om att få
lönearbete med vars hjälp hon skulle komma loss från
stödsystemen. Uppehället består, i stället för av löneinkomster, av pengar som styrs genom ett system och
dess funktionärer. Kontrollen som är en förutsättning
för att få dessa pengar berövar folk deras mänskliga
värde och egna vilja. Med stödet och kontrollen som
går hand i hand får man lära sig att man ska vara klient
och beroende av en annan persons nåd och makt (att
bestämma). Men inte heller den ”andra personen”, det
vill säga funktionären som har kontroll mår väl, och är
missnöjd med sitt arbete. Man har även ”lurat” honom/
henne med i detta spel där han/hon upplever sig vara
bedragaren i spelet. Det är fråga om en mångfaldig bluff,
ett mångfaldigt bedrägerisystem där allas krafter minskar; skam och skuld tynger på bådas axlar.
Vems är ansvaret? Vem får oss att göra detta? Vi två
har hållits kvar i denna aktiveringskvarn av det hopp
som vaknar till liv i människan och får henne att lösgöra sig från aktiveringskvarnen, bort från de bekanta
”åtgärderna”. Människorna finner nya möjligheter och
framtidsvisioner. Vi har för vår del gjort det möjligt för
dem att klara sig själva.
Fattigdom är en av de stora frågorna inom aktivering.
Slipper man fattigdomen genom aktivering? Med tillit till
detta utförs aktiveringsarbete alltjämt, men beklagligt ofta
30
kan man konstatera att både aktivering och deltagande
i aktiveringsåtgärder leder till att fattigdomen håller i sig
och att man blir fattig igen. Då man lever på utkomstskydd för arbetslösa innebär det att man accepterar små
inkomster och frånsäger sig mycket. Deltagande i aktiveringsåtgärder för arbetslösa innebär detsamma. Då man
med hjälp av stöden sysselsätts för högst två år är lönen
under tjänstgöringstiden ofta mycket liten, vilket betyder
att det inte är något stort fall då man blir arbetslös igen
eftersom inkomstnivån inte minskar mycket från förut,
men inte heller ökar. Det är även svårt för en person
som arbetar inom aktiveringsarbetet att acceptera detta
då han/hon inser det. Sådan är bara situationen i den
här världen. Eller är den sådan?
Hur skulle det vara om det inte fanns någon aktivering
av arbetslösa? Då det ändå skulle finnas arbetslöshet
och människor inte skulle ha möjlighet att leva på lönearbete. Det skulle ändå finnas arbete. Skulle det gå
så att arbetsgivarna skulle börja erbjuda arbete och de
arbetslösa skulle ta emot det? Med detta vill vi fråga om
det verkligen är så att aktiveringsarbetet har blivit en
permanent del som gör arbetsmarknaden snedvriden?
Och om det är så, är det då rätt att vi är med? Tapio
Salonen i Sverige var bekymrad över denna snedvridning av arbetsmarknaden redan i början av 1990-talet.
Arbetspraktikanter och andra som sysselsätts med
arbetskraftspolitiska medel utgör gratis arbetskraft för
arbetsgivare och ersätter lönearbete. Detta är orättvist
mot oss alla. De som är arbetslösa vill ha arbete, vi arbetstagare vill inte upprätthålla denna bluff och ur arbetslivets perspektiv är verksamheten olönsam på lång sikt.
Det skulle innebära en stor lättnad för alla parter om
vi började tala om rätt frågor med deras rätta namn och
erkände fakta enligt rådet som Paasikivi gav. För yngre
läsare bör nämnas att han var president och att hans
motto var: ”All vishets begynnelse är att erkänna fakta.”
Janne Pulkkinen
Projektledare för arbets- och näringsfrågor,
Kyyjärvi kommun
Är aktivitet räddningen?
Den tredje sektorns roll. Vilken är allas
vår inställning till arbetslöshet?
Aktörer inom den tredje sektorn är i en intressant situation, därför att de ser vad arbetslöshet är i praktiken om de
håller ögonen öppna. Beslutsfattarna är för främmande för
problemet och därför ser de inte de verkliga frågorna. Problemet i Finland och även i många andra länder är att man
inte kan fatta beslut. Å ena sidan borde man kunna besluta
om stödfunktioner som hjälper, men även om sanktioner
för dem som vill hålla sig utom räckhåll för hjälpen. Många
arbetslösa har via myndigheter och den tredje sektorn fått
lära sig att den arbetslösas status är en medborgarrätt som
det lönar sig att sträva efter; arbetslöshet som yrke.
Problem i lagstiftningen är ofta en följd av en utdragen
lösningskedja, där man alltid har funderat på lösningen
på ett problem som har uppstått och på så sätt skött om
symptomen men glömt bort själva sjukdomen. Många
beslutsfattare oroar sig mycket för unga personers sjukpensioner och hur man får sådana ungdomar tillbaka till
arbetslivet. I bakgrunden kan det finnas, och finns det
också väldigt ofta, ett mentalt problem. Hurdan hjälp
behöver personen? Och hur är det med en ung person
som är arbetslös redan i andra eller tredje generationen?
Hur får man honom/henne att se värdet av arbete? Och
de som avslutar sin skolgång efter grundskolan. Varför
är fortsatt utbildning viktigt?
Experter inom den tredje sektorn är tvungna att tränga
sig in på många människors bekvämlighetsområde med
dessa frågor. Gång efter gång blir de besvikna då det går
åt skogen för en person som de har offrat arbetstimmar
på och personen stannar hemma. På seminarier träffar
man utmattade hjälpare vars nedstämdhet är förståelig.
Därför går det ofta även så att en entusiastisk och idérik
hjälpare har blivit ett grått hjul och en blankettautomat.
Han/hon gör det inte avsiktligt utan endast för att skydda
sig själv från att bli utbränd. Ofta är också de problem
som hanteras så svåra att om hjälparen månar för mycket
om klienten blir hjälparen själv sjuk. Och så blir klyftan
mellan hjälparen och hjälptagaren större och än en gång
mister ett redskap sin effekt.
Jag undrar var felet ligger. Man kan inte skylla på de arbetslösa, eftersom arbetslöshet aldrig är en bra situation.
Man kan inte heller skylla på projektanställda eftersom de
brinner för denna bransch. Har redskapens effekt minskat
då man har bekämpat eldsvådan med samma redskap
tillräckligt länge? Inom olika projekt används aningen
olika variationer av samma metoder och man hittar på
det ena namnet roligare än det andra på dem. Sedan
skickar Arbets- och näringsbyrån ett brev till en grupp
långtidsarbetslösa eller informerar dem direkt på byrån
om att ifall de ännu vill få normal dagpenning erbjuds det
nu ett visst projekt eller en viss kurs. Den arbetslösa går
dit men undrar när han/hon får gå därifrån. De har alltså
inställningen – jag är tvungen att vara här och nu har man
berövat mig min frihet. Lyckligtvis har en del inställningen –
vad kan jag få ut av denna kurs, men tyvärr ändras denna
inställning efter den tredje eller fjärde kursen.
Jag iakttog en grupp då vi besökte riksdagen tillsammans och tittade på ett plenum på Arkadiabacken och
bekantade oss med några andra objekt. Jag intervjuade
några arbetslösa. I bussen berättade en ungefär 29-årig
man stolt att han är gruppens kursveteran i stil med:
”Jag har avlagt den åttonde arbetssökningskursen och
inte arbetat en enda dag.” Till en del av kurserna hade
det hört en obligatorisk arbetspraktik vid något företag
på orten, men om man inte hade hittat en plats hade
arbetspraktiken utförts vid en verkstad. Det här är bara
ett exempelfall men det fungerar som en bra modell. Karriärutvecklingen var klar – efter grundskolan ska man in i
registret för arbetslösa och sedan delta i sysselsättningskurser för arbetslösa vid behov. Då vi pratade mer berättade han entusiastiskt om sin motorcykelhobby och det
framgick att han är en mycket skicklig mekaniker. Men
om arbetslivet inte intresserar så gör det inte det. Han vill
inte grunda ett eget företag därför att han är rädd för de
utmaningar och ansvar som företagsamhet för med sig
och han står inte ut med att arbeta för någon annan. Men
han har talang. Jag pratade med en coach om honom
och många andra som jag har träffat och vi var eniga om
31
Är aktivitet räddningen? Den tredje sektorns roll. Vilken är allas vår inställning till arbetslöshet? - Janne Pulkkinen
att ingendera av oss någonsin har träffat någon som inte
skulle kunna något. Men det normala formatet med åtta
timmar per dag och fem dagar i veckan fungerar inte
för alla. Detta utgjorde grunden för resonemanget om vi
måste komma på nya sätt att närma oss arbetslösheten
och de arbetslösa. Lyckligtvis behövde vi inte hitta på
något nytt utan det finns modeller i hela världen och även
i historien. Vi började utveckla en modell för arbetsandelslag dit en arbetslös som är rädd för normalt arbete
men är skicklig på något kan ansluta sig. Genom detta
kan han/hon i så små bitar som möjligt göra det han/
hon kan och öka arbetsmängden då självkänslan ökar.
Självkänslan är ett av de största hindren i den finländska kulturen för att främja något gott. ”Inte täcks jag ju
och vad ska andra tänka?”-förbannelsen. Då vi genom
att lyckas ökar självkänslan känner sig personen beredd
på större utmaningar. Men detta kräver tålamod av personen själv och dem som hjälper. Om du har fått höra
att du är dålig i 30 år sker det ingen förändring under en
kurs på nio veckor.
En annan fråga som vi märkte att är viktig är en så
enkel sak som lönen. Om du är gratis arbetspraktikant
på ett företag och praktiken tar slut går du hem och det
kommer en annan gratis arbetspraktikant i ditt ställe. Du
är alltså ingenting värd. Och vad syns på ditt kontoutdrag;
– arbetslöshetsdagpenning. Det som vi lade märke till
hos människor då de fick sin första lönespecifikation för
utfört arbete var otroligt. Hållningen blev bättre, karaktären förbättrades, de lyste upp och stegen blev lättare och
målmedvetna. För en del var det första gången i livet som
de fick lön. För andra var det första gången på många år.
Men sedan stötte vi på ett fullständigt oväntat motstånd
som ingen riktigt kunde förbereda oss på. Samhället
vände ryggen åt vårt projekt. Företagare började gnälla
allt mer högljutt, pensionärer utlyste en köpbojkott mot
oss och gemene man tog efter dem. Vad hade vi gjort
för ont? Saken började klarna så småningom då vi hörde
representanter för olika grupper. Många företagare var
arga för att vi hade förstört deras marknad. De hade inte
längre en likadan reserv i registret därifrån de vid behov
kunde ta gratis praktikanter som säsongsanställda. En
arg företagare ringde till och med till mig för att skälla
ut mig då jag hade tagit de långtidsarbetslösa och han
anställer endast sådana då man får de bästa stöden för
dem. Då jag frågade honom om han har förlängt arbetsförhållandet då stödet har tagit slut svarade han inte utan
slängde på luren. Pensionärerna och andra ortsbor var
arga för att det tidigare fanns ett projekt i byarna där man
anställde långtidsarbetslösa som fick en minimilön och ett
lönestöd, och eftersom projekten inte fick inbringa vinst
hade dessa ”bydrängars” timlön varit i klassen fem euro.
32
Problemet fick en lösning. Man måste låta dessa arbetslösa vara arbetslösa, eftersom samhället behöver
arbetslösa. Om vem skulle den lokala servicestationens
parlament diskutera om inte om någon arbetslös som
hämtar en flaska brännvin i sin bedrövelse? Eller vems
livshistoria skulle man överdriva och fundera på orsaker
till varför den och den är arbetslös? Det verkar som om
vi finländare behöver arbetslösa. På så sätt kan vi stärka
vår egen självkänsla då någon är svagare och vi kan se
ner på honom/henne och i vår stora nåd begära att få
något struntjobb gjort till ett vrakpris.
Den vansinnigaste kommentaren kom från en ledare
för ett sysselsättningsprojekt under ett seminarium då han
argt frågade vad vi sedan ska göra om det inte längre finns
några arbetslösa. Jag tror uppriktigt att det finns arbete för
oss även om vi skulle hitta på hur bra verktyg som helst.
Jag tror även att man inom de flesta projekt verkligen vill
få något till stånd. Därtill tror jag att ingen som är arbetslös
i grund och botten är nöjd med sin situation.
De största problemen är emellertid inympade djupt i
våra kulturella attityder. Internationellt har det utlysts att
alla har rätt till arbete och att alla har rätt att få en rimlig
lön för arbetet. Det faktum att invånarna i byarna till och
med blir ursinniga då man begär en penningersättning för
arbete som utförs av en tidigare arbetslös är hårresande
enligt min mening. Slavhandeln är avskaffad i civiliserade
stater men en del tycker ändå att det är okej. Om vi inte
får en ändring i detta kan arbetslösa i glesbygden ännu
ha lång väg till jobbet. Företag, kommuninvånare och
projektanställda måste förstå att dessa personer som vi
hjälper är värdefulla och förtjänar lön för sitt arbete. Ibland
borde vi även inom projekten se oss själva litet i spegeln
och fundera på hur billigt vi säljer dessa arbetslösa.
I offentligheten råder en ständig oro över vårdförhållandet i kommunerna och om hur kommunernas pengar
ska räcka till. Om vi kan ändra dessa arbetslösas status
och de får de pengar de förtjänar spenderar den största
delen av pengarna på tjänster i den egna byn. På så sätt
ökar både skatteintäkterna och BNP på området. Och
det är en god cirkel. Tjugo sysselsatta skapar med sina
inkomster en ny arbetsplats inom servicebranschen.
Därför föreslår jag att vi kavlar upp ärmarna och analyserar våra attityder. Vi har ett fint arbete där vi hjälper
människor i nöd men om vi har fastnat i gamla hjulspår
ska vi nu skyndsamt leta efter den glöd som fick oss att
välja denna bransch. Man bad oss skribenter att lyfta
fram tankar och rota i dem. Förhoppningsvis fick denna
text även ditt blod att koka en aning. Jag hoppas att du
diskuterar ämnet med dina kollegor, oberoende av om
du är arbetslös eller arbetar inom projekt. Du må vara
av samma åsikt som jag eller inte.
Mikael Isomäki (före detta Mohammad Ghadiri)
projektledare, projektet Työkompassi 2
Social marginalisering bland invandrare
i Finland - en invandrares inlägg
Marginalisering eller social marginalisering innebär
att man hamnar utanför det samhälleliga livet. En
person kan marginaliseras från bland annat studier,
arbete, hobbyer, samhälleliga krav och att träffa bekanta. Det kan hända att personen tillbringar nästan
hela sin tid ensam hemma. Desperation är en central
del av marginalisering. Personen är inte tillfreds med
sin situation men upplever att han/hon inte kan förbättra
den på något sätt.
Orsaker till marginalisering kan vara till exempel
långtidsarbetslöshet, diskriminering, mentala problem,
alkoholisering eller rusmedelsmissbruk. Särskilt mottagliga för marginalisering är människor vid förändringar i livet, till exempel då skolan, ett arbetsförhållande
eller ett parförhållande tar slut. Utdragen marginalisering leder ofta till att personen isolerar sig från det
omgivande samhället och att människorelationer bryts.
Människorelationerna kan förr eller senare främst
bestå av andra marginaliserade. Även en hel sammanslutning, såsom en by eller en höghusgemenskap
kan marginaliseras så att det inte finns något hopp.
Förtvivlan leder ofta till missbruksproblem eller förvärrar tidigare problem. Även brottslighet förekommer
mer allmänt bland marginaliserade. Självkänslan hos
en person som marginaliseras försämras i många fall.
Hans/hennes intresse för omgivningen kan minska.
Även viljan att ta ansvar och att ta hand om sig själv
kan minska. Psykologiskt sett leder marginaliseringen
ofta till en känsla av illamående hos individen. Marginalisering är ett samhällsproblem.
Fastän EU är ett av de rikaste områdena i världen
lider 17 procent av medborgarna av fattigdom. Enligt
statistiken löper ungefär 80 miljoner människor risk för
fattigdom i Europa. Fattigdom kan leda till många slags
problem: pengarna räcker inte till mat eller kläder, en bra
bostad eller i värsta fall inte till någon bostad alls. Fattigdom innebär även att man inte kan välja levnadssätt,
vilket kan leda till social marginalisering.
Fattigdom och social marginalisering är ett problem
som inte endast berör européer. Även bland invandrare
är fattigdom och social marginalisering verkligt stora
problem. Det är svårt för invandrarna att lära sig språket,
få arbete och integreras i det nya landet. Det förekommer mycket mentala problem bland invandrare. Om en
invandrare inte lär sig landets språk, inte får arbete och
inte kommer in i samhället kan han/hon marginaliseras
i det nya samhället. En del av invandrarna har blivit
väl integrerade i det nya samhället och kommit vidare.
Många har till exempel startat egna företag och på det
sättet sysselsatt sig själva eller fått arbete på annat sätt.
Trots detta är det svårt för största delen att integreras.
Dessa invandrare har svårigheter att lära sig språket och
få arbete. De har inte tillräckliga inkomster utan lever på
arbetslöshetsdagpenning och utkomststöd. De har ingen
möjlighet till ett normalt liv och måste leva sparsamt.
Tjänster för integrering eller marginalisering?
Även i Finland bor det många invandrare som har
svårt att integreras. I slutet av 2009 fanns det 5 195 722
permanent bosatta finländska medborgare i Finland. Av
dessa hade 93 536 fötts utomlands. Antalet invandrare
uppgick till 155 705, det vill säga 2,9 procent av befolkningen. Invandrarna kommer till Finland från Iran, Irak,
Afghanistan, Somalia, Ryssland, Estland och andra
länder. En del av invandrarna är flyktingar som har blivit
tvungna att lämna sitt land av olika orsaker. Orsakerna
kan vara politiska, religiösa och arbetsbetingade. Även
en dålig social och ekonomisk situation eller en förening
av familjer kan ligga i bakgrunden. En del har finländska
rötter och dessa kallas återinvandrare.
De invandrare som kom till Finland i början av
1990-talet erbjöds inte tillräckligt med integreringstjänster och det fanns inte särskilt mycket kunskap
om problem bland invandrare. Det ordnades endast
grundkurser och påbyggnadskurser i finska för dem.
33
Social marginalisering bland invandrare i Finland - en invandrares inlägg - Mikael Isomäki
Efter dessa var invandrarna tvungna att självständigt
integrera sig i det nya landet och söka utbildning eller
arbete. Deras antal var då rätt lågt. Men i slutet av
1990-talet ökade antalet invandrare i Finland kraftigt
och behovet av tjänster ökade.
Därefter har organisationer, kommuner, Röda Korset
och välgörenhetsgrupper samt invandrares egna organisationer börjat erbjuda tjänster som stöder invandrarna
att integreras. Det erbjöds olika språkkurser, tjänster
som utgör ett stöd vid arbetssökning och utbildning samt
möjlighet till att bekanta sig med den finländska kulturen.
Även invandrarnas egna organisationer har erbjudit sina
medlemmar möjlighet till att bekanta sig med sin egen
kultur och religion samt rekreationsevenemang. Från
slutet av 1990-talet har det funnits olika projekt för att
integrera invandrarna och inom dessa har man prövat
och utvecklat olika tjänster för dem. Med hjälp av dessa
tjänster har man försökt integrera invandrarna och förebygga att de marginaliseras.
Trots att det har erbjudits mångsidiga tjänster har
många invandrare inte lyckats integrera sig i det finländska samhället. Naturligtvis kan man reflektera över vad
som avses med integrering. Enligt min mening avser man
med integrering att invandrarna kommer in i samhället
och får arbete samt att de känner sig hemma. Tyvärr
har det varit mycket svårt och utmanade att sysselsätta
invandrare. För att kunna integrera sig är det mycket
viktigt att invandrarna lär sig språket och kommer in i
arbetslivet samt upplever att de på arbetsmarknaden är
jämlika med den övriga befolkningen.
Enligt statistiken lär sig invandrare inte finska väl och
kommer inte in i arbetslivet. Det får en att undra om
tjänsterna som har erbjudits har svarat på invandrarnas
behov? Enligt min åsikt erbjuds det mycket tjänster på
fältet och det går åt väldigt mycket pengar. Men trots
detta marginaliseras invandrarna allt mer. Av detta kan
man dra slutsatsen att experterna inte har lyckats hjälpa
till med att integrera invandrarna på rätt sätt. I allmänhet anses det viktigt att invandrarna lär sig språket och
kommer in i arbetslivet. Men man glömmer bort deras
bakgrund och tar inte hand om dem som helheter. Man
lyssnar inte heller på invandrarna och utreder inte deras
behov utan experter erbjuder tjänster som de själva
tycker att är viktiga. Många invandrare har dramatiska
erfarenheter och de har upplevt diskriminering i sina
egna länder. Deras integrationsprocesser är därför
mycket svåra och de behöver särskilt mångsidigt stöd.
Det är svårt för dem att komma över de dramatiska
upplevelserna och trots dem koncentrera sig på att lära
sig språket och få arbete. Till Finland kommer det även
många högt utbildade invandrare, men man har inte tagit
deras utbildning i beaktande och erbjudit dem särskilda
34
och mångsidiga tjänster med vilka de kunde uppdatera
sin utbildning.
Serviceutbudet för invandrare är ofta tidsbundet och
projektartat. Servicen har endast temporär inverkan på
invandrarnas problem. Organisationer har tagit ansvar
för sysselsättningen av invandrare och strävat efter att
hjälpa dem genom arbetslivsträning/arbetspraktik eller
lönestöd. Invandrarna har fått hjälp av dessa tjänster
tillfälligt men organisationerna har inte kunnat hjälpa dem
till ett mer bestående arbetsliv.
Långa perioder av arbetslivsträning/arbetspraktik eller
små löner med lönestöd inom organisationer passiverar
invandrarna från arbetslivet. Jag anser att alla har rätt till
att få lön för det de gör och att ingen ska behöva arbeta
gratis. Invandrare är tvungna att utföra långa perioder
av arbetslivsträning/arbetspraktik därför att många
arbetsgivare och experter är av den åsikten att de inte
känner till det finländska arbetslivet och inte kan lära sig
språket och bekanta sig med arbetsgivaren. Ofta måste
invandrare gratis utföra långa perioder av arbetslivsträning/arbetspraktik åt arbetsgivaren och får inget jobb
efter det, eller bara för en kort tid eller med lönestöd.
Jag tycker att även detta är diskriminering.
Det är dock mycket svårt och utmanande att sysselsätta invandrare. Därför krävs det tydlig planering och
permanenta stödtjänster. Invandrare kunde bekanta sig
med det finländska arbetslivet och arbetsgivaren en kort
tid (t.ex. sex månader), men man borde inte utnyttja dem
och låta dem arbeta gratis. Invandrarna kan bekanta
sig med det finländska arbetslivet även under kortare
perioder av arbetslivsträning/arbetspraktik. Därefter
bör de delta i arbetslivsträning/arbetspraktik endast då
arbetsgivarna förbinder sig till att anställa dem. Det är
alltså fråga om målinriktad arbetspraktik. Långa perioder
av arbetslivsträning/arbetspraktik minskar invandrarnas
intresse för arbete och tilltron till att kunna få arbete.
Enligt statistiken är arbetslöshetsgraden bland invandrare högre än bland den övriga befolkningen trots långa
perioder av arbetslivsträning/arbetspraktik. År 2009 var
arbetslöshetsgraden 8,2 procent, vilket betyder att den
steg till samma nivå som 2005. I Finland var antalet
arbetslösa arbetssökande 265 800, varav andelen
utlänningar utgjorde 6,1 procent. Antalet arbetslösa invandrare ändras ständigt. Många är inte arbetslösa hela
tiden, utan det vanliga för invandrare är korta perioder
av arbetslöshet som efterföljs av perioder av arbete.
Sysselsättningsgraden sjönk till samma nivå som 2005.
I Finland har sysselsättningsgraden stigit under de senaste fyra åren, men den började sjunka 2009. Sysselsättningsgraden sjönk till samma nivå som 2005 och var
68,3 procent. Sysselsättningsgraden för utlänningar är
Social marginalisering bland invandrare i Finland - en invandrares inlägg - Mikael Isomäki
enligt Statistikcentralens senaste beräkning 52,4 procent
(beräkningen är för år 2008). Invandrare erbjuds mycket
arbetskraftsutbildningar. Därför är det svårt att föra statistik över arbetslöshetsgraden och den verkliga siffran
syns inte i statistiken. Arbetslösheten utgör en viktig
orsak till varför invandrare kan marginaliseras och inte
integreras i Finland. Den största delen av invandrarna
har upplevt social marginalisering i Finland. Den sociala
marginaliseringen beror på invandrarnas bakgrunder,
kulturella och religiösa begränsningar samt finländarnas
negativa attityder mot invandrare. Invandrarnas splittrade
bakgrunder (förlusten av en anhörig, förlusten av hem
och bekanta samt fångenskap och tortyr) försvårar integreringsprocessen.
Integreringstjänster planenligt och genast!
Jag är av den åsikten att invandrarnas integrering har
utvecklats och förbättrats kontinuerligt och det har skett
mycket förändringar i språkinlärning och sysselsättning.
Men trots allt måste det fortfarande göras mycket för
detta. Integreringsprocessen borde inledas genast då
invandraren kommer till landet. Först borde man kartlägga hans/hennes bakgrund och behov och därefter
göra upp en klar individuell plan och reflektera över sätt
att genomföra planen i samarbete med olika myndigheter
och experter. Därefter ska hans/hennes individuella plan
slutföras utan avbrott.
Olika myndigheter och aktörer bör binda sig vid
invandrarnas integreringsprocess ända till slutet. Man
borde även samarbeta intensivt med invandrarexperter
och organisationer. Staten och kommunerna borde binda
sig vid att erbjuda invandrare stadigvarande tjänster.
För att kartlägga invandrares bakgrund och göra upp en
plan behövs hälsovårdsmyndigheter, socialmyndigheter,
arbetskraftsmyndigheter och invandrarexperter samt
skolmyndigheter. Det skulle även vara bra om informationen i den individuella integrationsplanen skulle nå de
aktörer hos vilka personen sköter sina angelägenheter.
På det sättet undviker man överlappning och kan ge
invandrare mångsidig service.
För tillfället finns det ingen klar och permanent modell
för hur integrering av invandrare kan genomföras. På
fältet finns det många projekt och tillfälliga aktörer som
erbjuder tidsbundna tjänster för invandrare. De klarar
dock inte av att samarbeta på ett bra sätt. Därför förekommer det mycket överlappning. Ett annat problem
är att staten och kommunerna inte har förbundit sig
ekonomiskt till att stödja myndigheternas och aktörernas serviceutbud. Jag hoppas att staten, kommunerna,
myndigheterna, olika aktörer och invandrarexperter
samarbetar och binder sig vid integreringen av invandrare så att ingen invandrare känner sig marginaliserad
i detta land i framtiden.
Det här är en invandrares perspektiv på den service
som erbjuds invandrare och den sociala marginaliseringen av invandrare. Jag hoppas att denna artikel ska
vara till nytta vid utvecklingen av integrationstjänster för
invandrare i Finland.
35
Kaisa Krogerus
koordinator, Det riksomfattande tilläggsprojektet Onnistuvat opit
Hur syns marginalisering högst uppe i
Finland?
I en del statistik ligger Utsjoki högst upp, precis som
på Finlands karta. Det säljs en enorm mängd alkohol per
invånare även om gränshandeln med Norge säkert utgör
den största delen av de ungefär 45 litrarna per invånare
och år i försäljningsstatistiken. Av de få barn och ungdomar som bor i kommunen anses ungefär 15 procent vara
i behov av barnskydd. Det förekommer tämligen mycket
missbruksproblem liksom familjer med en förälder. De
unga använder mer antidepressiva läkemedel än i någon
annan kommun.
Lyckligtvis klarar man i Utsjoki en del saker bättre än
i många andra kommuner i Lappland. Arbetslöshetsprocenten är tämligen låg, ungefär ett tiotal jämfört med
de närapå dubbla siffrorna i Östra Lappland. I praktiken
råder det brist på arbetskraft inom många branscher.
Gränshandeln sysselsätter. Många kommuninvånare bor
i Utsjoki men arbetar på den norska sidan. Nativiteten är
inte heller så låg som för några år sedan, och det flyttar
även människor till orten för att få arbete. Invånarantalet
minskar inte så kraftigt som på 1990-talet även om det
långsamt har minskat till 1 300 invånare i dagens läge.
Bland de långtidsarbetslösa har de flesta förutom att
de är arbetslösa även andra problem. Människorna fördelar sig på eller delas redan tidigt upp i lyckligt lottade
och vanlottade. Till en del ungdomar ringer man hem och
erbjuder dem arbete andra vill man inte ha, inte ens om
man vid arbets- och näringsbyrån erbjuder stöd. Släkten
har en mycket stor betydelse på orten, vilket inte enbart
är bra. Individen kan dömas som representant för sin
släkt utan att man bekantar sig med honom/henne som
individ. För marginalisering behövs förutom de som
marginaliseras även de som marginaliserar.
Jag är inte född i Utsjoki men jag kom till orten som
5-åring med min mamma som fick anställning som lärare
och jag har vuxit upp här. Det faktum att jag växte upp
som ett finländskt barn i kärnan av sameområdet ledde till
att jag på sätt och vis ”har blivit hemtam” med känslan av
36
utanförskap. Som ättling till en finländsk inflyttare kan jag
inte höra till gruppen på samma sätt som personer som
är ättlingar till lokala släkter, men å andra sidan känner
jag mig inte fullständigt hemma bland urbefolkningen på
andra ställen i Finland. Jag var ett tiotal år utomlands
och har efter återflyttningen år 2004 arbetat inom olika
korttidsjobb, bland annat som skolgångsbiträde och som
projektanställd inom olika projekt. För närvarande är jag
koordinator för projektet Onnistuvat Opit och reflekterar
över hur man kunde utveckla tjänster för ungdomar som
ett multidisciplinärt samarbete, så att man kan förbättra
ungdomarnas välfärd i framtiden.
Utsjoki är en unik ort på grund av den kulturella mångfalden
Livsföringen har ändrats snabbt i Utsjoki. Ända fram
till andra världskriget var samhället närapå fullständigt samiskt och merparten av människorna levde av
naturahushållning utan pengar och fiskade, höll renar
och utövade småskaligt jordbruk. Då det byggdes en
landsväg till kyrkbyn i slutet av 1950-talet och ordnades
offentlig service, flyttade så småningom fler finländare
och finskspråkiga invånare hit. En del lärde sig det samiska språket, andra inte. I dagens läge lever mindre än
10 procent av kommuninvånarna av naturahushållning,
75 procent får sitt uppehälle från servicebranschen, vilket
lätt glöms bort då betydelsen av de traditionella samiska
näringarna betonas.
Det är svårt att få exakta uppgifter om hur många av
kommuninvånarna som verkligen har samiska och hur
många som har finska som modersmål, eftersom en del
anger ett annat språk som sitt modersmål. Inom den
äldre befolkningen finns det sådana som kan ha införts
som finskspråkiga i registret även om man har talat
samiska inom familjen. Inom den yngre generationen är
situationen motsatt i vissa fall. Man anger samiska som
modersmål, även om barnet i praktiken skulle lära sig
finska som första språk eller finskan åtminstone skulle
Hur syns marginalisering högst uppe i Finland? - Kaisa Krogerus
vara det starkare språket. Troligtvis talar ungefär hälften
av invånarna samiska och hälften finska som sitt modersmål. Här bor både samer, finländare, en blandning
av de föregående, samer som har förfinskats, finländare
som har blivit samer, liksom de som identifierar sig som
endera beroende på diskussionspartner eller är trötta på
hela frågan. Därtill har det under de senaste åren flyttat
hit en del invandrare för att berika urvalet ytterligare.
Flerspråkigheten och den kulturella mångfalden gör
Utsjoki till en unik ort.
Framtiden är inte längre tryggad utan yrkesutbildning
någonstans i Finland, men å andra sidan är inte heller
längre en akademisk slutexamen en garanti för att få
arbete. Ungdomarna måste flytta till andra orter för att
utbilda sig. Den enda läroanstalten för utbildning på andra stadiet i kommunen är ett gymnasium, den närmaste
yrkesskolan är Sameområdets yrkesutbildningscentral
som har flera avdelningar i Enare kommun. Merparten
av ungdomarna flyttar till Rovaniemi eller Uleåborg och
en del ännu längre bort. Närapå alla unga flyttar bort för
att studera, men endast ungefär 4/5 utexamineras. En
femtedel av de unga avbryter studierna förr eller senare
och blir antingen kvar på studieorten eller återvänder till
hemknutarna. Det kan hända att man får arbete inom
gränshandeln eller renskötseln, även om man inte har
studerat. Ändå är det ett kritiskt skede i en ung människas liv då han/hon lämnar hemorten för att studera.
Om man inte får en yrkesexamen är det svårare att få
arbete och mängden av olika risker gällande kontrollen
över livet ökar.
Här kan man fundera över vem som egentligen är
marginaliserad. En person vars släkt har bott här i flera
hundra år och som har en självklar ställning i ursprungsbefolkningens gemenskap som sonen till en viss person?
Som kan vandra i naturen utan utmärkta stigar, fastän
han/hon inte har studerat och talar både samiska och
finska. Eller en person som nyss har flyttat in, är en
utbildad arbetstagare som inte kan ett ord samiska och
inte känner någon? Det sociala nätverket för en arbetstagare som nyss har flyttat kan vara mycket mindre än
för en person som har bott i området i hela sitt liv. Ett
intressant fenomen är att det under den korta sommaren
lär vara få arbetslösa som har tid för avtalade möten på
arbetskraftsbyrån, eftersom det på sommaren finns så
mycket att göra även om man inte har arbete. Är man
marginaliserad även om man inte har lönearbete?
Enligt min åsikt kan en människa väl vara marginaliserad inom ett delområde i livet och ändå klara sig tämligen
bra inom något annat. Enbart utbildning gör ingen salig
om man inte får arbete. Även om man klarar sig och
har framgång i arbetet innebär det inte att man har ett
fungerande liv hemma. Man kan fullständigt sakna en del
färdigheter i livskompetens, till exempel ett förnuftigt penningbruk, även om allting annars skulle vara i sin ordning.
Då jag har vuxit upp här har jag tagit till mig tanken
om ”den vita mannens/kvinnans börda”, vilket inte alls
innebär att man skulle vara förpliktad till att civilisera
”ursprungsbefolkningen”. Jag upplever det som en onödig skuld till det som tidigare hände då man en gång i
tiden försökte förfinska samerna med våld. Det fanns
ett skede då man förkvävde det samiska språket och
den samiska kulturen systematiskt. Det kunde vara
straffbart att tala samiska i skolor och på studenthem.
Under ett evenemang där medelålders människor drog
sig till minnes tiden på studenthemmen hörde jag att de
svåra omständigheterna delvis hade berott på att de
samiska barnen obarmhärtigt mobbade varandra. Ett
förbryllande faktum, eftersom jag hade tolkat den på ett
annat sätt, även om jag hade hört om mobbningen. Jag
hade förmodat att de elaka finländska barnen skulle ha
varit skyldiga till att förtrycka och mobba samerna. Så väl
hade jag tagit till mig den oskrivna sanningen om finländarnas skuld till samernas elände. Onekligen har jag har
hört historier om en del finländska vuxna arbetstagares
beteende mot samebarn som har varit skakande grymt,
och det kan inte legitimeras av tidsandan och inte heller
av något annat.
Bördan förpliktar mig att tolerera att jag som finskbördig och därutöver barn till en lärare representerade och
fortfarande representerar de oönskade makthavarna.
Det faktum att det finska språket och den finska kulturen
endast är ett eländigt gissel enligt en del människor och
att barn och unga bör skyddas från detta gissel så länge
som möjligt. Även med risk för att en dålig förmåga att i
skrift använda det finska språket inte förbättrar studieförmågan utan kan hämna sig senare. Enligt min åsikt utgör
den kulturella bakgrunden och som ett ännu starkare
kriterium språkkunskapen – det vill säga kunskaper i
det samiska språket – en ytterligare skiljemur som delar
upp människorna i olika grupper. En del människor anser
att endast finländare som talar samiska är godtagbara
kommuninvånare, och att finländare som talar finska
utgör ett hot mot det samiska språkets och den samiska
kulturens fortbestånd. Jag tycker att den största utmaningen är hur språkkunskaper i det samiska språket
inom helt eller delvis samiska familjer ska överföras från
en generation till nästa. Två- eller flerspråkighet är en
rikedom för de barn vars föräldrar talar olika språk som
sitt modersmål. Det samiska språkets och den samiska
kulturens fortbestånd är ett viktigt mål som inte endast är
de samiskspråkiga samernas problem utan även borde
stödjas av kommunen och staten på olika sätt. Men jag
anser att kravet på att använda det samiska språket
endast genom att hänvisa till ursprungsbefolkningens
rättigheter låter som en lika fungerande strategi som att
37
Hur syns marginalisering högst uppe i Finland? - Kaisa Krogerus
kräva sex inom äktenskapet genom att hänvisa till de
äktenskapliga plikterna.
Ett intressant drag i marginaliseringen eller diskrimineringen i Utsjoki är att texten ovan säkert sett med
någon läsares ögon drastiskt verkar diskriminera alla
samer. Detta är dock inte avsikten med den. Jag är av
den åsikten att det skulle vara bra för dem som flyttar
hit från andra ställen i Finland att lära sig förstå och använda samiska och lära känna den lokala kulturen och
historien. Men det är inte den personens fel som väljs till
en arbetsplats att platsen inte söktes av någon formellt
kompetent och som därutöver är den ”rätta” personen
som kan samiska. Jag förstår att samiska återinvandrare
som har flyttat från orten är särskilt viktiga och önskade
personer. Men det behövs även andra nya arbetstagare
i Utsjoki och om man vill att de ska trivas på orten borde
mottagandet vara därefter.
De marginaliserade är ingen massa på en
liten ort, utan alla har ett namn, ansikte och
en historia
I en så här liten gemenskap finns det ingen anonymitet.
Om man har stämplats kommer man inte ifrån det. Inom
en gemenskap överförs sådant som har hänt för till och
med tiotals år sedan från generation till generation och
fädernas synder kan bokstavligen drabba de efterkommande. Å andra sidan saknar ingen ansikte eller namn
utan är alltid någon. De som hör till den lokala befolkningen är någons barn, syskon eller föräldrar. Fortsättningsvis vet alla samer vems förfäder som har varit en
annans förfaders det ena och det andra.
En del ensamstående människor har flyttat till orten på
grund av landskapen i Lappland och laxälvarna. Allting
är i allmänhet bra så länge som människan klarar sig på
egen hand. Då hon insjuknar kan det komma i dagen att
hon inte har någon på orten som skulle kunna hjälpa till
med att sköta de dagliga ärendena. Risken att marginaliseras är mycket hög för sådana personer.
Det beror antagligen på att orten är så liten och på
religiositeten som särskilt tidigare hade en stark påverkan
på värdesfärerna i Utsjoki. Därför känns det ibland att
värderingarna är föråldrat strikta, ibland till och med skenheliga. Saken underlättas inte av att den inre inofficiella
informationsspridningen inom gemenskapen är snabb.
Som singel besöker jag den lokala baren sporadiskt då
jag inte jämt orkar sitta framför TV:n under veckoslut. Jag
använder alkohol, men i måttliga mängder. Här känns
det som om en del av människorna fortfarande är av
den åsikten att ”hederliga medborgare”, särskilt kvinnor, inte besöker krogen. Genom att dra slutsatser av
det som talas småsuper nog en och annan hemma. Jag
38
förstår inte logiken i att det skulle vara mer oanständigt
och sämre att ta ett par, tre drinkar på krogen en kväll än
att dricka samma (eller dubbel, eller tredubbel) mängd
hemma mellan fyra väggar.
Det kan inte anses förekomma diskriminering av
sexuella minoriteter här, eftersom ingen på orten vågar
komma ut ur garderoben. Det ryktas om att någon för
många år sedan till och med skulle ha begått självmord
på grund av rädslan att bli avslöjad. Garderoben flyttas
till mer välvilligt inställda trakter innan man tittar ut från
den. Jag har hört att även de som gör civiltjänst kan
hemlighålla sitt val för andra. Det skulle vara dags att
se färggrannare personer på bygatan! Det är tråkigt om
människor upplever att de måste flytta bort för att kunna
leva ett alternativt liv.
Få vågar tala högt om mentala problem trots att det
enligt statistiken till exempel är vanligt att använda
antidepressiva läkemedel. Sömnlöshet och följderna
av arbetsrelaterad stress verkar vara de enda tillåtna
symptomen som man får tala högt om. Det faktum att
man gömmer problemen leder säkert till att en del sjuka
marginaliseras. Om man inte orkar låtsas är det också
svårt att gå till butiken eller annars röra sig bland människor. Du är aldrig ”vem som helst” utan alltid en viss
person vars natur och beteende iakttas.
Jag har hört att man har beklagat sig över hur litet
anhöriga håller kontakt med personer som lider av
minnessjukdomar. Även om man inom släkterna håller
intensiv kontakt verkar det som om kontakten minskar i
det skede då hälsan blir sämre och till slut kan upphöra
fullständigt. En gång deltog jag i ett evenemang för allmänheten där någon tog med en person som tydligt ”inte
längre hade alla hästar i stallet”. En del ogillade det och
undrade om det var nödvändigt att visa upp personen,
nog skulle det vara bättre att hålla människan borta från
andras åsyn. Bättre för vem? För den i vars liv det inte
finns några märkligare impulser än mattider eller för
den som blir ångestfylld av att se sin eventuella framtid
i den förbryllade blicken? I en del fall skulle det kanske
vara mer barmhärtigt att avliva en människa såsom en
renhund som inte längre är till någon nytta än att överge
den anhöriga i personalens vård.
Då jag själv har bott även i städer har jag lagt märke till
att en bekant storkonsument av alkohol inte är ett likadant
hot för känslan av grundtrygghet som en okänd berusad
person. Nog ser man att en del invånare använder rusmedel men jag tycker att de som använder rusmedel är
en del av gemenskapen på samma sätt som så kallade
hederliga skattebetalare. Det är lugnande att veta vem
som kommer vinglande emot. Enligt min erfarenhet är
suputer och övriga handikappade mestadels skygga och
Hur syns marginalisering högst uppe i Finland? - Kaisa Krogerus
lugna. De som är utanför arbetslivet har bättre tid att
stanna upp för att till exempel tala om vädret.
det verkar som om andra missbrukarförningar än så
länge saknas i skaran.
Här hör det till det så kallade normala att äga bil. De
vuxna har körkort och oftast även egen bil. Främst de
som rastar hundar, minderåriga och personer som av
någon anledning är marginaliserade rör sig till fots. Jag
har inte körkort och därför inte heller bil och jag måste
ibland motivera mitt val för människor som undrar. Man
antar att hederliga skattebetalare har egen bil, även om
man klarar sig utan. Det som är normalt i större städer
är här ett klart tecken på marginalisering.
De lokala föreningar som har den livligaste verksamheten är idrottsföreningarna, byaföreningarna, frivilliga
brandkåren, pensionärsföreningen och Mannerheims
Barnskyddsförbund. Även inom Sami Siida ry, som
främjar det samiska språket och den samiska kulturen,
har det aktivt ordnats verksamhet, särskilt för barn och
ungdomar. Närapå all organiserad verksamhet ordnas
av kommunen, församlingen och föreningar. Det lilla befolkningsunderlaget räcker inte till att för att locka företag
förutom ett par affärer och reseföretagare till orten. Därför
finns den privata sektorn egentligen inte bland aktörerna.
I Utsjoki görs det värdefullt arbete inom
den tredje sektorn
Sami Soster ry och stiftelsen för boendeservice Aspa
har i flera år varit aktiva aktörer bland de riksomfattande
aktörerna inom den tredje sektorn i Utsjoki. En lokal
stiftelse för servicehus inledde med hjälp av projektfinansiering dagverksamhet riktad till äldre och personer
inom mentalvårdsrehabilitering i början av 2000-talet.
Under Aspas projekt ”Elämässä mukana” (delaktig i
livet) fortsatte man och utvidgade dagverksamheten
för personer inom mentalvårdsrehabilitering, handikappade och andra som hotas av marginalisering. År 2009
inleddes verksamheten i en enhet för boendeservice i
kyrkbyn. Där ordnas även dagverksamhet. Inom Sami
Soster ry som utvecklar social- och hälsovårdstjänster
för samerna har man ordnat flera olika projekt med
verksamhet inom Utsjoki kommuns gränser. Med projektfinansiering har man kunnat utvidga de kommunala
tjänsterna och ofta även arrangera sådant som det inte
finns resurser till inom kommunen. I avlägsna trakter
utgör tilläggstjänster som möjliggörs av den tredje
sektorn ett oersättligt stöd.
Den tredje sektorns betydelse har varit stor då man
har synliggjort teman som har tystats ner och lyft fram
dem till diskussion. De värden som utgör grunden för
föreningarna; människovärdet hos dem som har det
svårt och deras rätt till ett människovärdigt liv, har varit
en värdefull påminnelse för invånarna i Utsjoki. Dagverksamheten som har ordnats för personer som rehabiliteras
inom mentalvården och personer som på olika sätt är
handikappade har varit en stor prestation jämfört med
tiden då det inte fanns mötes- och verksamhetsplatser.
Men ännu vågar inte alla delta i verksamheten eller tala
öppet om sina problem eftersom de är rädda för att bli
stämplade. Konstigt nog finns det ingen egen organisation för personer som rehabiliteras inom mentalvården
och arbetslösa i Utsjoki. Jag anser att en bidragande
orsak till detta är skammen och skulden som fortfarande
förknippas med arbetslöshet och mentala problem. En
AA-förening har nätt och jämnt slagit rot på orten men
Inom föreningsverksamheten lägger man märke till att
endast vissa människor är aktiva. Samma personer är
ofta med i flera föreningar och de kan även vara medlemmar i två till tre föreningars styrelser. Det intressanta är att
de flesta föreningsaktiva är pensionärer eller arbetande
människor med familjer. De som skulle ha mest tid för
verksamheten, det vill säga de arbetslösa, saknar kanske vilja och förmåga. Eller så anser de att ”hederliga
medborgare” har ensamrätt till föreningsverksamhet och
är förpliktade till det. De som förmår kan sköta om de
gemensamma ärendena.
Hur syns marginalisering i verksamheten
inom en byaförening?
För närvarande är jag ordförande i byaföreningen Utsjokisuu. Föreningen driver ett byahus där bland annat
ett kafé och en handarbetsaffär fungerar året runt. Det
har visat sig vara förvånansvärt svårt att få en anställd.
Varje gång som tjänsten lediganslås är det spännande
att se om ”ENS EN PERSON” söker tjänsten. Det väller
inte fram berg av ansökningar till byahuset i likhet med
dem i trängsel-Finland. Vid arbetskraftsbyrån skakar
man på huvudet och säger att det inte finns någon som
är lämplig i registret. Det finns ungefär 60 arbetslösa
arbetssökande i kommunen, men ofta finns det i alla fall
inte en sådan person i mängden som skulle godkänna
ett deltidsarbete där det även ingår städning och som
onekligen är lågavlönat.
Vid val av person uppstår svåra frågor som om man
ska ge en person som redan tidigare har fått många
möjligheter en ny möjlighet. Å andra sidan borde man
även tänka på att den anställda utgör en stor del av
byahusets image.
Själv hajade jag till då det delades ut gratis julgröt vid
julöppningen. Av en slump hörde jag hur vemodigt ett
gäng mindre bemedlade gäster klagade över att man inte
fick mer än en liten tallrik gröt. Man lär inte ha blivit mätt.
39
Hur syns marginalisering högst uppe i Finland? - Kaisa Krogerus
Men avsikten var att sprida god vilja och julstämning till
så många som möjligt och egentligen inte att ge mat till
de fattiga. Det skulle ännu finnas en marknadsnisch för
en förening för arbetslösa som skulle ordna till exempel
förmånliga måltider.
Optimistiska förväntningar på verkstadsverksamhet
I Utsjoki har man inte ordnat arbetsträning ännu. Därför har man ingen erfarenhet av verkstadsverksamhet
på orten. Av kommunerna i Lappland finns det endast
två andra där en verkstad saknas och även i Enontekis
prövade man på verkstadsverksamhet redan i något
skede. I teorin erbjuds även kommuninvånarna i Utsjoki service vid informationsverkstaden i Enare, men
av praktiska skäl kan man inte besöka den då avståndet
är 160 kilometer. Utsjoki kommun ansökte om och fick
finansiering för att inleda uppsökande ungdomsarbete
och arbetsträning under år 2010.
Tjänsten är lediganslagen som bäst och den som väljs
har en orörd snödriva att ta sig igenom. Verksamheten
måste skräddarsys som ett måttbeställt arbete separat
för varje klient. Det finns få ungdomar som har stannat
hemma utan utbildning och arbete, men tröskeln att
finna sin egen plats på hemorten eller att flytta bort kan
vara hög efter flera misslyckade försök. Det skulle vara
viktigt att få möjlighet till meningsfull verksamhet som
ökar handlingskraften. Då man inleder ny verksamhet
är experthjälp av riksomfattande aktörer livsviktig och i
detta fall särskilt experthjälp från Verkstadsföreningen.
40
Tarja Tallqvist
riksdagsledamot
Förekommer det marginalisering i Finland? Kan man göra något för att förebygga den? Uppstår det en tudelning i
medborgare som klarar sig och medborgare som inte klarar sig i Finland?
Det är svårt att skriva detta. Det är svårt därför för att
alla de frågor som ställs är verkliga. Det förekommer
ständig marginalisering i Finland. Jag är medlem av
sektionen för individärenden i Esbo stad. I denna sektion
behandlas de anhållanden som har avslagits inom Esbo
stads social- och hälsovårdsnämnd.
Det är hjärtskärande att läsa avslagna anhållanden
där det kommer fram att till exempel handikappade inte
längre får tillräckligt med taxisedlar ens för inköpsresor.
Anhörigvårdare har fått brev med posten där det har
meddelats dem att de inte längre är anhörigvårdare. De
har blivit uppsagda. Kriterierna har höjts och då försvann
den lilla ersättningen och framför allt de lediga dagarna.
Hälsotillståndet hos personen som man vårdar blir bara
sämre. Det sker inget mirakulöst tillfrisknande. Detta på
grund av att det sparas inom kommunerna. Nedskärningarna drabbar de fattiga och mindre bemedlade, de
svagares inkomster och liv.
Jag anser att en person som förtjänar bra, t.ex. mer
än 4 500 i månaden, inte skulle behöva lyfta barnbidrag.
Det skulle ge en föreställning om att även andra deltar
i besparingstalkot. Men de är uppnådda förmåner som
man inte får blanda sig i. Annars kan de rika lämna landet
och föra skatteintäkterna med sig. Hur fosterländskt är
det? Hur ansvarsfullt är det?
Man frågade inte anhörigvårdarna om man får höja
kriterierna och inte heller berättade man på förhand för
de anhöriga att man tänker höja dem. De bara höjdes
och förmånerna, det vill säga understöden, togs utan
vidare bort. Dessa anhörigvårdare som sköter sina anhöriga dygnet runt, ofta vid sidan av sitt arbete eller sin
egen sjukdom, är dagens hjältar. Samhället stjäl enorma
besparingar av dem. Många av dessa personer som
vårdas hemma skulle behöva tre vårdares arbetsinsats
per dygn. På en anstalt eller ett vårdhem skulle månadspriset uppgå till flera tusen euro. En anhörigvårdare får
ungefär 400 euro och endast en bråkdel av dem får det.
Detta är en tickande bomb som man inte klarar av att ta
på allvar. Det skulle finnas orsak till det.
En anhörigvårdare orkar ofta inte annat än att sköta
om sin anhöriga och om han/hon ännu är yrkesverksam försöka sköta sitt jobb. Utan hjälp från ”den tredje
sektorn” skulle mången anhörigvårdare själv behöva
vård. Alla får inte ens denna hjälp. På grund av sin
sjukdom och smärta är den anhöriga inte nödvändigtvis
alls tacksam, snäll och lätt att hjälpa. Många negativa
och destruktiva känslor kan svalla och det kan vara
mycket tungt för anhörigvårdaren. Ilska och bitterhet är
förbjudna men verkliga känslor. Hur kan man berätta att
man ibland känner ilska, orättvisa och bitterhet? Dessa
känslor utöver trötthet och ofta ekonomiska svårigheter
får anhörigvårdaren att bli eremit tillsammans med den
anhöriga. Ibland dör anhörigvårdaren före den anhöriga.
Anhörigvårdaren behöver hjälp. Han/hon behöver hjälp
såväl av samhället som av dig och mig.
Skam
Det är generande att delta i paneldiskussioner vid
verkstäder för arbetslösa. Dessa personer som har varit
41
Förekommer det marginalisering i Finland? Kan man göra något för att förebygga den? Uppstår det en tudelning i medborgare som klarar sig och medborgare
som inte klarar sig i Finland? - Tarja Tallqvist
arbetslösa i flera år och har blivit utkastade från samhällets centrum måste höra på våra riksdagsledamöters
löften om hur allt kommer att vara bättre år 2015. Då
drar exporten och ekonomin växer. Nu precis i dag är
det dags och rätt tidpunkt att få dagens arbetslösa som
lever i fattigdom tillbaka in i samhället. Även Lex Taipale
där arbetslösa som inte längre är arbetsföra ges rätt till
arbetslöshetspension måste tas i bruk. Inte så att dessa
personer överges utan så att de kan leva hederligt och
få de stöd och den hjälp som hör till dem.
Fattigdom ökar ojämställdhet och marginalisering. I
huvudstadsregionen och många stora städer är hemlöshet ett stort problem. Då man inte har en bostad får man
inte ett arbete och tvärtom. I Finland finns det redan mer
än en miljon ensamstående. Det finns inte tillräckligt med
små hyresbostäder. Hyrorna för bostäderna är sådana
att en lågavlönad ”singel” inte har råd med dem. Enligt
Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet
Ara har man åren 2005–2010 beviljat investeringsstöd
åt hemlösa för 24,7 miljoner euro, det vill säga 662
bostäder. Man förbereder en tilläggsperiod för åren
2010–2015 angående statens program för minskning av
långtidsbostadslösheten. Även den äldre befolkningen
har beviljats investeringsstöd om 196,4 miljoner euro, det
vill säga 7121 bostäder. Detta är bra men inte tillräckligt.
En hemlös person har det verkligen svårt. En flicka
i 20-årsåldern som bodde i en bil med sin sjukpensionerade far som led av svår reumatism kontaktade mig.
Flickan studerar vid universitetet och på morgnarna gick
hon till sina vänner för att duscha för att vara prydlig då
hon gick på föreläsning. Vid Helsingfors stads bostadsavdelning konstaterade de då jag ringde dit att det var
bra att de har den där bilen. I kön finns 2 000 personer
som har det ännu sämre. Det finns inga bostäder. De
Hemlösas stöd r.f. i Haga kunde ändå ordna en tvåa åt
fadern och dottern efter ett par veckor. Ofrånkomligen
uppstår tanken om de anställda som sköter dessa ärenden bara stirrar på sina papper och siffror.
Vi borde ha ett grundutkomststöd som betalas ut åt
alla som av en eller annan orsak behöver det. Dagens
djungel av lagar som säkerligen ingen förstår sig på orsakar ett förödmjukande springande från lucka till lucka.
Förödmjukelse
Jag kommer ihåg då lågkonjunkturen slog till på
1990-talet. Reklamvärlden där jag var verksam var en av
de första som drabbades. Arbetena inom mitt filmbolag
42
tog slut tvärt. Jag hade gått i borgen för lån och mina
föräldrar hade gått i borgen för mitt lån. På den tiden
var det bara en formalitet att gå i borgen som man inte
oroade sig för desto mer. Vem som helst dög för banken.
Frivillig borgen var bara ett begrepp som just ingen visste
något om eller funderade över dess betydelse. Bankdirektören förklarade eller betonade det inte på något
sätt. Då allting rasade klarnade den frivilliga borgens
förfärlighet på ett fasansfullt sätt. Borgen var inte heller
10 000 eller 100 000 mark utan precis allt, till och med
miljoner som den som fick borgen var skyldig. Inte kunde
man ju klara av det.
Jag vet hur det känns då allt försvinner. Egendomen,
arbetet, hälsan, anseendet och närapå även livet. Jag
vet hur det är att vara kränkt, vara rädd för att gå ut för
att hämta posten ur postlådan. Jag vet hur det känns då
man inte klarar av att träffa någon och inte tror att man är
värd att vara en del av samhället. Jag vet hur det känns
då det inte finns en morgondag, inte nästa timme eller
ens minut. Jag vet hur det känns då man inte längre ens
orkar andas. – Då den enda självständiga handlingen
är självmord.
Då man inte har arbete, inte klarar av att betala räkningarna och inte ens maten för dagen är man en odugling i Finland. Här känner man ingen nåd. Jag besökte
socialbyrån med önskan om att jag ens skulle få något för
mitt uppehälle. Jag var min firmas verkställande direktör,
ägare. Jag hade bilförmån, telefonförmån och boendeförmån. Jag var inte berättigad till att få någonting. Inte
ens fastän jag var hemlös och jag inte kunde använda
min telefon, eftersom jag inte hade pengar att betala
räkningarna. Jag hade inte längre bil. Förödmjukelsen
var enorm. Står det så här i lagparagraferna? Besluts
det så här i lagparagraferna?
Jag bestämde mig för att aldrig mer besöka socialbyrån. Ingen erbjöd mig något. Ingen berättade för mig
hur jag skulle kunna klara mig ekonomiskt. Inte ens
socialskötaren på Jorvs sjukhus då jag återhämtade mig
där efter mitt självmordsförsök.
I Finland behandlas fattiga och arbetslösa hårt. Den
rådande attityden är att du själv har orsakat ditt elände.
Varför försöker du inte ens? Ändå är det förlamande att
bli arbetslös på grund av konkurs eller av annan orsak.
Det är även psykiskt tungt att bli arbetslös på grund av
sjukdom. I Finland råder det en kultur där arbetets värde
är enormt. Om du inte arbetar är du en avfälling. Orsaken
må vara vilken som helst.
Suvi Waitara
projektanställd,
Lapsilisä-projektet, Föreningen för små familjer rf
Teflonliv eller riktigt liv
Spädbarn borde bekläs med en teflonyta på förlossningssjukhus. På så sätt skulle de klara sig genom hela
livet utan en enda skavank eller motgång som hör till livet.
De nya teflonbarnen skulle segla genom livet enligt en
förutbestämd plan, utveckla sig själva på alla möjliga sätt,
förbruka som hederliga medborgare, arbeta och betala
så mycket skatt som möjligt. Det skulle även vara viktigt
att dö i tid med stövlarna på så att samhället skulle besparas tråkiga vårdkostnader. Teflonmedborgarna skulle
inte heller göra några felbedömningar i förhållande till
varandra. Teflonäktenskapen skulle bestå för evigt och
producera nya teflonmedborgare. Det viktigaste draget
hos teflonmedborgarna skulle dock vara deras psykiska
uthållighet, som visserligen skulle förutsätta att teflonytbeläggningen skulle ha dimensioner som påverkade
människans personlighet och känslor. De nya teflonmedborgarna skulle nog snarare bilda ett myrsamhälle än
ett människosamhälle, men i alla fall skulle man effektivt
förebygga marginalisering.
Man måste kanske bli realist och konstatera att man
inte kan beklä spädbarn med en teflonyta som tål allt
och att medborgarna inte alltid verkar med samhällets
bästa för ögonen. Vi är mänskliga däggdjur som känner och tänker på olika sätt och tolkar världen på olika
sätt, och vi har väldigt litet gemensamt med myror. Och
kanske just på grund av dessa orsaker marginaliseras
eller diskrimineras en del av oss så att vi hamnar utanför
samhället. Eftersom idealsamhället skulle fungera som
ett myrsamhälle och vi inte är ett sådant har vi problem
med dem som marginaliseras därför att de ger upphov
till utgifter men inte producerar.
Man började använda begreppet marginalisering
på 1980-talet samtidigt som man talade mindre om
samhällsklasser och fattigdom. Med en marginaliserad
person avses någon som den makthavande klassen
definierar som utanförstående och som står i strid mot
normerna. Med en marginaliserad människa förknippar
man även starkt tanken att människan själv har valt
marginaliseringen eller åtminstone främjat den. Marginalisering är skamligt och ens eget fel. Och det blir dyrt
för samhället.
Man blir lätt stämplad som marginaliserad. Och det
är ännu enklare att komma med i gruppen för dem
som riskerar att marginaliseras! Om du är fattig, livsstilshippie, ung och arbetslös, bara arbetslös, inom
låglönebranschen, om det smakar med sprit, om du
är för gammal, för fet, för annorlunda, du har mentala
problem, är en ensam åldring, sjuk, utlänning eller
kanske bara ensamstående förälder så är du välkommen med i marginalen. Det börjar dock bli aningen
trångt här redan då det är så enkelt att komma med
och de makthavandes och maktutövarnas uppfattning
om en normal medborgare börjar närma sig en myra
eller teflonmedborgare. Den största delen av oss är
något helt annat.
Det som alla som löper risk att marginaliseras har
gemensamt är dock brist på pengar och att de har små
inkomster. Jag vill i denna text inte tala mer om marginalisering därför att det bakom termen finns för många
sådana personer som inte har något annat gemensamt
än motstånd i någon grad mot normer.
Vi talar alltså om fattiga
Även om det i alla fall ur den fattiges perspektiv är svårt
att definiera fattigdom, så vet de fattiga åtminstone vad
de inte är. Enligt våra nuvarande värden är idealmänniskan framför allt en konsument som fyller alla sina begär
genom att köpa. Hon köper upplevelser, kultur, mode,
ideal och erfarenheter. Hon dricker inte milkshake eller
kaffe med mjölk utan latte och smoothie och äter inte en
smörgås utan en sandwich. Och om någon är så utanför
att den inte vet vad man blir utan som fattig så är det bara
att knäppa på TV:n och riva bort dekalen ”ingen reklam
tack” från postluckan. De fattiga vet nog vad de blir utan
och hur eländigt livet alltså borde vara.
43
Teflonliv eller riktigt liv - Suvi Waitara
Välfärdssamhället byggdes utgående från principen att
alla ska betala skatt och få service och att man ska hjälpa
de svagare. Idealet för den ömsesidiga solidariteten och
byggandet av en bättre värld har ersatts av en extrem
individualism där det är en miss att bli vanlottad och där
man stödjer passivitet genom att hjälpa andra. Följaktligen har även stödsystemet gjorts ytterst förödmjukande
då människan för att få hjälp utförligt måste redovisa
för sitt privatliv. Jag minns själv för evigt mitt besök hos
socialbyrån med mitt 2-åriga barn. Då måste man ännu
träffa en anställd ansikte mot ansikte då man ansökte
om utkomststöd, i dagens läge är det ju svårt. Den anställda undrade hur det är möjligt att barnets skor ser så
dyra ut. Flera gånger täcktes jag inte gå även om jag
skulle ha varit berättigad till stödet. Besök av detta slag
är säkert långt förklaringen till varför socialförmånerna
inte används fullt ut i Finland. Det är så förödmjukande
att ansöka om hjälp att man sparar på statens pengar
på ett bekvämt sätt. Och låter de fattiga vara tysta och
skämmas. Och det passar ju.
Man kan även förtjäna pengar på skam förknippad
med fattigdom. Det finns snabblån, delbetalningar, inkasseringsbyråer och vidareförsäljning av skulder. De
fattiga betalar även mer för allt. Och barnen i de fattiga
familjerna vill ha samma spelkonsoler, telefoner med
pekskärm, iPods, utlandsresor, Converse sneakers,
märkesjeans och skärmmössor som andra barn. Samma
saker som i lite olika form i de vuxnas värld skiljer förlorare från dem som har framgång.
Om båda föräldrarna i familjen arbetar och det inte
finns mer än tre barn kan man uppfylla många barns
önskningar. En annan sak är sedan om det är bra att få
allt som man täcks be om men det hör inte hit. Problemet
är att allt färre har tillgång till det som är normalt i dagens
läge samtidigt som fattigdomen inom barnfamiljer ökar
även i Finland.
Familjerna delas in i vällottade och dem som har litet
mindre. En klar grupp som har ännu mindre är familjer
där det bara finns en förälder som kan ge omvårdnad och
förutom bröd även sätta något annat på bordet. Och deras antal är stort, redan ungefär 20 procent av alla barnfamiljer. Även om arbete effektivast borde skydda mot
fattigdom gör det inte nödvändigtvis det. Inte om man har
korttidsjobb eller arbetar inom låglönebranschen. Sysselsättning i sig själv kan vara svårt även för en mycket
motiverad ensamstående förälder på grund av skiftarbete, korttidsjobb och andra oregelbundna arbetstider.
Vart ska man föra ett barn i skolåldern under ett nattskift
om den andra föräldern inte är hemma och sköter om
44
barnet? Hur klarar sig en ensamstående förälder med
fyra barn i jämförelse med en singel i en arbetsintervju?
Ändå borde man förtjäna pengar. Ur ensamstående
föräldrars perspektiv ligger svårigheten i att samordna
arbetslivet och familjen framförallt i strukturerna. Om man
inte gör något har vi eventuellt en tämligen stor grupp
barnfamiljer som löper risk att marginaliseras.
Vad är fel?
Säkert ingenting om man vill att den gemensamma
kakan ska delas i jättestora godbitar och små smulor.
Vad gör då de som endast får små smulor? I Finland är
hemlöshet, brottslighet och allt slags otrygghet tämligen
småskalig. De rika skulle ändå ha råd att anställa vakter
och uppföra murar.
En ganska rå bild av samtiden och värdena. Inte
kan det väl vara riktigt så här? Det finns mycket annat
i livet än endast pengar och nog är väl vi människor
även något annat än konsumenter? Strukturerna borde
vara sådana att dylika framtidsvisioner inte blir verklighet. Och det måste vi alla som bor i detta land göra
tillsammans, var och en enligt sin ställning. Staten och
makthavarna måste måna om att strukturerna är sådana att inkomstskillnaderna och ojämställdheten inte
ökar. Medborgarsamhällets uppgift är att skapa ramar
för delaktighet och skrika högt om missförhållandena.
Uppgiften inom den tredje sektorn borde vara att skapa
sådana ramar att människor kunde delta utan teflonyta.
Att man ens någon gång kunde skaka av sig skalet
”man behöver inte hjälpa”, ”det känns ingenstans” och ”
vi klagar inte” som har utvecklats under livets gång och
kunna delta på sina egna villkor – så att man skulle ta
i beaktande hinderslösheten både för rörelsehandikappade och syn- eller hörselskadade och föräldrar. Det är
orimligt att ställa förväntningar från teflonvärlden även
på deltagande: förvänta sig att sådana människor deltar
som har svårt att ta sig långa vägar, få barnvakt eller vars
vardag är fylld med matlagning, tvätt och dubbelarbete.
Medborgarorganisationer kan ställa större krav på sig
själva; fara dit där människorna är, sänka trösklarna,
ordna barnskötsel och lyssna på vad människorna har
att säga. För ensamstående föräldrars del kunde man
öka delaktigheten i organisationer till exempel så att man
kunde ta med barnen till evenemang och möten. Detta
är något som man borde ta i beaktande även på andra
ställen än inom barnskyddsorganisationer. Den främsta
uppgiften inom den tredje sektorn är att försvara gemenskap och solidaritet samt påminna oss om att vi trots allt
är människor som har förmåga till och är förpliktade att
göra gott och ta hand om varandra.
Tapio Kuure
docent, Tammerfors universitet
I en lös tjuderlina
En ungdom som marginaliseras kan inte lätt komma
undan. Jag insåg denna paradoxala sanning då jag för
någon tid sedan tillsammans med några ungdomsarbetare reflekterade över problem som drabbar ungdomar i
övergångsskedet mellan grundskola och fortsatt utbildning. Man strävar efter att undvika att övergången drar
ut på tiden på alla sätt som står till förfogande.
inte problemfritt, eftersom man blir tvungen att fråga sig
när det är befogat att blanda sig i eller när det leder till utsättning om man inte blandar sig i. Varje situation måste
bedömas separat och de allvetande kritikerna hittar alltid
sitt mål. Beroende på situation kan ungdomsarbetarna
antingen anklagas för att de daltar med de unga eller att
de unga lämnas åt sitt öde.
Enligt ungdomsarbetarnas bedömning lönar det sig
att varna både de unga och deras föräldrar om eventuella planer på att ta ett mellanår i övergångsskedet.
Ett mellanår kan lätt bli flera år. Då jag frågade på vilket
sätt ungdomsarbetarna kan påverka detta mellanår, fick
jag som svar att man ringer hem till ungdomarna. Den
trådlösa mobiltelefonen fungerar som en lös tjuderlina
och det är inte lätt för den unga att komma loss från den.
Av svaret framgår mycket bra hur ungdomsarbetarna
på små och även medelstora orter känner till ungdomarnas problem inom sina områden och hur mycket de
även bryr sig om de bekanta ungdomarnas livssituation.
Likaså framgår det hur ungdomarna allt mer har förflyttat
sig med sina problem från gatorna och kioskerna in i sina
hem och egna rum.
Sett ur ett etiskt perspektiv har det visat sig att mobiltelefonen är ett utmärkt verktyg. De unga kan svara då de
vill och man kan skriva sms dygnet runt. Även ett kort sms
kan i en svår situation förstärka tjuderlinan, som ibland är
mycket tunn, mellan den unga och ungdomsarbetaren.
Det egna rummet som fälla
Det egna rummet som har garanterat den unga självständighet och internet som erbjuder honom/henne en
global värld har under de senaste åren blivit hot istället för
möjligheter. Det egna rummet och den virtuella världen
håller på att bli ett inre fängelse där den unga kurar ihop
sig. Dagens ungdom hotas mer av ensamhet och egna
inre rädslor än dåligt sällskap och gängbildning, som
tidigare ansågs vara en genväg till helvetet – som det
även var för många.
Inom ungdomsarbetet har man svarat på denna utmaning med allt mer individuella arbetsformer genom att
tränga sig djupare in i de ungas privatliv och stiga in i
deras egna rum. Sett ur ett etiskt perspektiv är arbetet
Ett eget rum har ansetts vara en symbol för att de unga
blir självständiga allteftersom vår levnadsstandard har
möjliggjort fler kvadratmetrar och rum. Det egna rummet
har utgjort en grundsten för att bygga upp identiteten och
de föräldrar som inte har kunnat erbjuda det till sin ungdom har ansetts vara dåliga. I författaren Virginia Woolfs
verk ”A Room of One’s Own” från år 1929 var det egna
rummet en metafor för och ett tecken på kvinnans emancipation och rätt till ett eget privatliv. Det egna rummet
garanterade arbetsro och en möjlighet till kreativt arbete.
I kvinnoemancipationens historia ställdes det egna rummet revolutionerande mot köket, spisen och knytnäven.
I dagens läge finns det emellertid fog för att fråga om
det egna rummet har blivit en fälla och en egenhändigt
gjord bur både för unga kvinnor och särskilt för unga män.
Det ser ut som om rumsfrågan är en könssensitiv fråga
på ett annat sätt nu än under Virginia Woolfs tid. Kvinnor
kanske klarar sig bättre i privatlivet och kan skapa sociala
nätverk bättre än män.
Den gråa zonen mellan individen och det
politiska systemet
Det egna rummet med datorn som standardutrustning
och den globala virtuella världen skapar ramar för cen45
I en lös tjuderlina - Tapio Kuure
trala bekymmer och objekt att fästa sig vid för de unga.
De unga bekymrar sig över sin familj, sina vänner och
den globala världen. Mellan individen och den globala
världen kvarstår dock en grå zon som verkar hamna i
skymundan. Denna gråa zon är välfärdens servicesystem som den unga stöter på, en vardaglig självklarhet
som kommer någonstans ifrån, men man grubblar inte
på varifrån den kommer.
Under de senaste åren framgår det av ungdomsbarometrar att bland de samhälleliga institutionerna har
ungdomar mest förtroende för polisen, rättsväsendet,
bankerna och försvarsmakten. Förutom dessa statliga
våldsapparater och maskinerier som upprätthåller
ordningen har de unga förtroende för och värderar
de tjänster som erbjuds i välfärdssamhället. Minst
förtroende har de för institutioner som riksdagen,
kommunfullmäktige, EU och de politiska partierna.
De unga har minst förtroende för de institutioner där
den lagstiftning och de normer bearbetas som finns
bakom verksamheten i alla de institutioner som ungdomarna stöder.
Den heliga treenigheten, det vill säga det egna rummet, datorn och den virtuella världen, framkallar en
insikt om världen där de välfärdstjänster som erbjuds de
unga inte har något synligt samband med det politiska
system av vilket välfärdstjänsterna är ett resultat. För
att inte ens tala om att det skulle framkalla vetskap om
hur man på något vettigt sätt kunde påverka den där
världen. Inom medierna gör man sitt bästa för att få
bort även den ringa möjligheten att någon skulle börja
bli intresserad av frågan och fördjupa sig i samhället. I
stället för att reportrarna skulle koncentrera sig på att
öppna komplicerade samhälleliga frågor, breder en stor
del av reportrarna ut händerna inför prestationer som
kräver intelligens, ger upp och börjar följa politikers och
jetsettares privatliv. Nutida reportrar har inget att göra i
den verkliga maktens kabinetter.
Kunskap ökar passiviteten
De finländska ungdomarnas låga förtroende för politiska institutioner, deras låga valdeltagande och passivitet
påvisar att den kunskap som de har fått om samhället,
vad än det må vara, passiverar dem. Kunskap ökar inte
smärtan utan passiviteten.
I en färsk internationell jämförelsestudie påvisas
att ungdomarna i de högre klasserna i den finländska
grundskolan har färdigheter i toppklass att delta i den
samhälleliga verksamheten mätt med internationella
mått då aktiviteten å sin sida hör till den lägsta rangen.
Den andra ytterligheten är de unga i Latinamerika vars
kunskap om samhället är lägst, men intresset för sam46
hälleliga frågor och aktiviteten är på världstopp. Hur kan
man tolka resultatet?
Det första man kommer att tänka på är att de finländska ungdomarna är relativt rationella resonerare. Många
ärenden rullar framåt på samhällsnivå med myndigheternas krafter så att det anses vara onödigt att påverka
ärendena. Det tidsdryga påverkandet delegeras gärna till
dem som gör det till sitt yrke att påverka. Politiken inom
landets regering förändras knappast alls då regeringens
sammansättning ändras, det är svårt för partierna att
skilja sig från varandra, och det centrala målet bland
de små partierna tycks vara att hållas i regeringen till
varje pris.
För det andra faller det en in att de unga i Latinamerika
har bundit sig till ideologier och inte till rationella slutsatser då de aktivt börjar delta i verksamheten. Ungdomarna
som har bundit sig till ideologier är å andra sidan lätta att
styra och använda som spelbrickor i de stora pojkarnas
spel. I Finlands politiska historia är 1970-talet ett skolexempel på detta. Det lönar sig alltså inte att leta efter
stora berättelser och ideologier.
De unga som klienter och aktiva
medborgare
De unga binds vid samhället framför allt som klienter
i servicesystemet. Han/hon har klientrelationer till olika
välfärdstjänster som skolan, ungdomsverksamheten
samt social- och hälsovården. I kundinriktningens tecken
har man allt mer medvetet börjat be de unga att delta i utvecklandet av tjänsterna, i likhet med namnet på termen.
Detta kallas att låta de unga bli hörda. Det är ett administrativt tillvägagångssätt att lyssna på de unga, vilket utan
att frågan har problematiserats desto mer har bundits
till ett aktivt medborgarskap. Man kan också betrakta
det som en form av konsultation att lyssna på de unga.
Utgångspunkten är att försöka utnyttja de ungas hjärnkapacitet på samma sätt som även andra människors då
man strävar efter de bästa möjliga problemlösningarna.
Konsultationen behöver inte nödvändigtvis ha något
samband med demokratiskt beslutsfattande. Graden av
demokrati beror på hur kunskapen används, vem som
använder den och vem som drar nytta av den. Jag skulle
använda begreppet aktiv förvaltningsmedborgare i stället
för aktivt medborgarskap, eftersom aktiviteten är direkt
förknippad med verkställandet av välfärdstjänsterna.
På attitydnivå är många saker positiva i vårt samhälle
och många ungdomspolitiska verktyg har utvecklats även
i praktiken. Inom ungdomsarbetet lyckas man finna ungdomar som kämpar även under svåra livsförhållanden
och hålla dem i en lös tjuderlina som möjliggör flexibla
individuella lösningar. Centrala utgångspunkter i arbetet
I en lös tjuderlina - Tapio Kuure
är att respektera ungdomarna, ha förtroende för dem och
betona deras egen aktivitet och kreativitet. De unga å
sin sida värdesätter de nuvarande välfärdstjänsterna,
vilket syns tydligt både i ungdomsbarometrarna och
grundligare undersökningsdata.
Politikens och förvaltningens två skilda
världar
En fråga som berör hela vår politiska kultur och vårt
sätt att diskutera om politik är hur vi skapar en förbindelse
mellan välfärdens servicesystem och det politiska systemet. Den diskussion om politiken där man koncentrerar
sig på politikernas individuella egenskaper är helt separerad från diskussionen om välfärdens servicesystem,
som å sin sida är en anonym diskussion om förvaltning.
Det är till stor del medierna som definierar agendan för
den politiska diskussionen och befattningshavarna å sin
del agendan för den administrativa diskussionen.
Lösrycktheten mellan dessa två världar syns tydligast
i barnpolitiken, vars följder vi rättar till inom ungdomspolitiken i det skedet då barnen blir ungdomar. Trenderna
gällande omhändertagandet av barn, som efter början
av 1990-talet har börjat öka, har varit uppåtgående oberoende av om Lipponen, Vanhanen eller någon annan
har varit statsminister. Det samma gäller barnfamiljernas
fattigdom, som har ökat orimligt i jämförelse med övrig
fattigdom. Samtidigt som man har talat positivt om barn-,
ungdoms- och familjepolitiken och om att man inte borde
överge någon på politikens och programmens plan, visar
de centrala mätarna inom verkställandet att detta uttryckligen har skett. Är politikerna dumbommar som menar
väl eller är vägen till helvetet kantad av goda avsikter?
Det finns säkert ännu fler alternativ.
Det finns ett logiskt samband mellan det politiska systemet, välfärdens servicesystem och individens välmående. Det är nödvändigtvis inte särskilt svårt att gestalta
detta samband. Det krävs dock en avsevärt mer kvalitativ
politisk diskussionskultur än den som råder i dagens läge
för att gestalta detta. För närvarande följer man en modell
enligt vilken man diskuterar om det som man förmodar
att man kan påverka, det vill säga frågor på planet specialhyvlade bräder eller statsministerns klädsel. Det verkar
som om större samhälleliga frågor som produktionens
och arbetskraftens rörlighet är frågor som man inte kan
påverka. Dessa påverkas av marknadskrafterna, som
verkar vara något gudomligt bortom människan men som
dock har sin egen psykologi. För denna psykologi gäller
emellertid inte normal psykologi utan företagsekonomi,
vars ledande guruer finns i handelshögskolorna.
Det är inget under att någon alltid någonstans koncentrerar sig på sina egna ärenden och det som enligt en
själv är relevant och lämnar allt annat därhän.
47
Aila Paloniemi
riksdagsledamot, ordförande för Utbildningsstyrelsens direktion,
ordförande för riksdagens Stödgrupp för de ungas mentala hälsa
De ungas välfärd till en nyckelfråga
Vår befolkningspyramid får formen av ett timglas och
vårdförhållandet utgör en utmaning även för dem som
ordnar utbildning. Fram till år 2030 kommer varje år i
genomsnitt 12 000 fler arbetstagare att lämna arbetsmarknaden än det kommer nya i deras ställe Antalet barn
i grundskoleåldern minskar så att det kommer att vara
lägst under de närmaste åren. Antalet studerande på
andra stadiet kommer att vara lägst i början av 2020-talet.
Olika områden drabbas på olika sätt av förändringen i
befolkningsstrukturen och flyttningsrörelsen. Det kommer även att påverka ordnandet av utbildningen och
utbildningspolitiken.
Samtidigt som vi blir gråare i rekordfart i jämförelse
med andra länder i Europa koncentreras den politiska,
sociala och ekonomiska makten samt utbildningsmakten. Som ett exempel på detta kan man betrakta det
avtagande valdeltagandet. I kommunalvalet år 2004
uppmättes valdeltagandet bland män under 25 år på
många röstningsområden i förorter till endast 17 procent.
Hur lågt kan valdeltagandet sjunka innan det nuvarande
systemet förlorar legitimiteten?
Jag har föreslagit att man återinför medborgarkunskap
som ett läroämne i skolorna. Den nuvarande undervisningen i medborgarkunskap på elevhandledningslektioner och först i högstadiet kan enligt min åsikt inte svara
på utmaningen att uppfostra elever till aktiva medborgare. Alltför många ungdomar saknar medborgarkunskap
och kunskaper i livshantering. Hur fungerar man i samhället, i en grupp och i relation till sina medmänniskor?
Hur planerar man fortsatta studier och livet i allmänhet?
Var kan jag få hjälp med studieproblem? För allt detta
krävs mer grundlig handledning.
I enlighet med den rådande lagstiftningen är elevkårer
obligatoriska i läroinrättningar först på andra stadiet. Jag
är glad över att demokratiarbetsgruppen som leds av
justitieministeriet vill införa elevkårer redan i lågstadiet.
Elevkårerna behöver entusiastiska ledare som har gjort
sig förtrogna med frågan.
48
Utbildningen har en stor inverkan på röstningsaktiviteten. Den är även starkt bunden till sociala relationer,
hälsa, sysselsättning och ekonomi. Det är således inget
under att man som mål för livslångt lärande inom EU
har lyft fram aktivt medborgarskap, personlig utveckling,
förmåga till att kunna sysselsättas och social inklusion.
Hur bra kan man svara på dessa utmaningar inom vårt
utbildningssystem?
Huvudsakligen mår ungdomarna bra i Finland. Det finns
dock en ökande mängd som har allt mer mångformiga
problem. Som en stor utmaning för vår tid lyfter professor
Veikko Aalberg fram att erbjuda sådana omständigheter
under uppväxttiden som säkerställer en tillräckligt bra
mental hälsa hos ungdomar. Aalberg har räknat ut att till
och med 20 procent av de finländska ungdomarna mår dåligt och det finns risk för att en del av dem marginaliseras
på grund av psykiska eller sociala orsaker. Enligt en kalkyl
som man för en tid sedan gjorde vid Statens revisionsverk
orsakar en permanent marginaliserad ungdom en räkning
på en miljon euro för samhället, för att inte ens tala om
individens mänskliga lidande.
En omfattande utredning om den finländska arbetstagarens välmående som gjorts av arbetspensionsförsäkringsbolaget Varma och Odum som är ett företag
som specialiserar sig på arbetshälsa fick mig att haja
till. Till och med åtta procent av arbetande unga i åldern
18–29 år tror inte att de kommer att vara arbetsföra om
två år. Alltför många upplever att arbetet är övermäktigt
redan efter några år. Orsaker var både psykisk press
och kroppsliga krav inom arbetet. Det räcker inte att vi
försöker förlänga arbetskarriärerna både i början och
slutet. Vi måste även på riktigt börja förbättra kvaliteten
på arbetslivet, ledningen och orken i arbetet om vi tänker
hålla befolkningen i arbetsför ålder frisk.
Arbetslösa ungdomar behöver personlig hjälp genast
då de blir arbetslösa. Man måste ha tid att sätta sig in
i deras situation. De unga behöver både kunskap och
motivering och framför allt åtgärder för att hitta en arbets-
De ungas välfärd till en nyckelfråga - Aila Paloniemi
plats. Enligt projektledarna för projektet OSKO, vars syfte
är att utveckla verksamheten vid verkstäder i Mellersta
Finland, är det centrala inom produktionen av tjänster
för unga att öka möjligheterna. Den yrkesinriktade utbildningen svarar till exempel inte på alla ungdomars
behov i sin nuvarande form. Ett bra alternativ har varit
verkstadsverksamheten för unga. Med hjälp av den har
man kunnat utveckla de ungas yrkesmässiga kunnande
och därigenom har man lyckats förbättra unga arbetssökandes arbetsmarknadssituation. Ett centralt problem
är att tjänsterna för ungdomar har delats in i alltför många
sektorer. Under seminariet ”Nuorissa on tulevaisuus” i
Jyväskylä förra våren konstaterade man att inte på långt
när alla aktörer ens känner till andras tjänster tillräckligt
väl för att kunna vägleda den unga personen effektivt
framåt. Detta leder igen lätt till att den unga får ”gå från
lucka till lucka”. Ingen har till slut tillräckligt med tid att
reda ut vad som egentligen inte stämmer i den unga
personens helhetssituation.
De unga som klarar utbildningen genom att snudda
vid ribban är de mest utsatta. Deras situation synas inte
i något skede ordentligt och problemen utreds inte förrän
marginaliseringsutvecklingen redan har kommit långt,
säger projektchef Susanna Uusitalo från OSKO. De unga
har inte själva tillräckligt med kunskap eller mod att söka
hjälp för sina problem. Med dåliga betyg får man inget
arbete i Finland.
Vi behöver mer uppsökande ungdomsarbete och lättillgängliga verkstäder där ungdomarnas situation kan
utredas. Vi behöver även tolkar mellan servicesystemet och
de unga så att man förstår varandra. Vi får inte fly undan
ansvaret och godkänna att de unga marginaliseras. Om vi
i samhället har skapat strukturer som knuffar ungdomar ut
från det måste vi vara aktiva och leta efter mekanismer med
vilka vi kan stärka de ungas delaktighet även i problemfall.
I jyväskyläregionen har man skrivit historia genom att
förena Päihdepalvelusäätiös och arbetspraktikstiftelsen
Tekeväs verksamheter. Stiftelsen SOVATEK stödjer
vanlottade med ett heltäckande och långsiktigt grepp.
Målet är att hjälpa klienter både med att få arbete och
med rusmedelsproblem och mentala problem. I bästa fall
förbättras situationen för klienter som lider av många problem och i och med detta minskar även tjänstebehovet.
Under Finlands Akademis och Finska Läkareföreningen Duodecims konsensusmöte, i vars panel jag fick
arbeta, påminde man om att mentala problem bland
ungdomar blir allt vanligare. Det typiska för störningarna
är att de är multiproblematiska och att flera störningar
förekommer samtidigt. De mest allmänna mentala problemen är affektiva störningar, ångeststörningar, beteendestörningar och störningar orsakade av rusmedel.
Vården av de unga är emellertid dåligt koordinerad och
splittrad, vilket leder till att resurser går till spillo och att
vården till och med är onödigt anstaltsartad, konstaterade
man i konsensuspanelens resolution. Vi rekommenderade att man tar branschövergripande vårdmetoder i bruk
och utarbetar God medicinsk praxis.
De unga är framförallt i behov av socialt stöd, ett
sakligt och hänsynsfullt bemötande och av att bli hörda.
Familjens betydelse för en harmonisk uppväxt är fundamental och föräldrarnas stöd och handledning särdeles
viktigt för de unga. Föräldrarnas arbetslöshet, mentala
störningar, utbrändhet i arbetslivet samt osäkerhet och
ångest för framtiden återspeglas oundvikligen även i de
ungas välmående och hälsa. Den relativa fattigdomen
som har ökat bland barnfamiljer underlättar inte saken.
Finland har flera gånger fått anmärkning om att skillnaderna angående hälsa och välfärd mellan befolkningsgrupperna ökar. Mången ungdom som har vuxit upp
utan stöd underkastas ödet att hamna i lägre social- och
utbildningsgrupper som vuxen. Storleken på grupperna i
skolorna borde fastställas i lag, därför att de har en större
betydelse i de ungas utveckling än man har trott. Ju mer
permanent gruppen är desto positivare inverkan har den
på skolframgången, självkänslan, jagbilden och inlärningsmotivationen, konstaterade vår konsensuspanel.
Man har inte tillräckligt undersökt hur medierna och
internet påverkar de ungas liv. De unga hittar vänner och
nya gemenskaper på internet men kan även lätt bli utsatta
för mobbning eller sexuella trakasserier. Än en gång skulle
föräldrarnas närvaro, gränser och övervakning behövas.
Det är förvånande hur svårt det är för ungdomar,
särskilt pojkar, att få rätt information i frågor om sexuell
utveckling och uppväxt. Sexualundervisningen i skolorna
går trögt och de flesta föräldrar klarar inte heller av att
upplysa de unga. Jag kan bara föreställa mig den förvrängda och traumatiserande bild som de unga får av
sexualitet till exempel på porrsidor på internet.
För att främjandet av våra barns och ungdomars
välfärd ska förverkligas behövs förutom föräldrarna och
skolan även yttre instanser såsom ungdomsarbetet och
olika aktörer inom organisationer som deltar i arbetet. Vi
måste blåsa liv i den gamla tanken om att hela gemenskapen stödjer och uppfostrar barnen och ungdomarna.
I ett civiliserat samhälle är man rädd om sina barn och
ungdomar och sparar inte på bekostnad av deras hälsa
och välmående. Det är fullständigt klart att närvarande
föräldrar, skol-, hälsovårds-, idrotts- och kulturtjänster
samt ungdomsarbete med tillräckliga resurser betalar
sig mångdubbelt tillbaka. Obestridligen är det dyrare att
inte vårda ungdomarna än att vårda dem. Vi behöver alla
ungdomars insats för att utveckla vårt samhälle. 49
Katja Komonen
SVD, forskningsledare; Kompetenscentret för ungdomssektorn Juvenia,
S:t Michels yrkeshögskola
Håll fast vid skolan
Den finländska utbildningsgemenskapens framgångshistoria har granskats än ur perspektivet för de goda eller
till och med de bästa inlärningsresultaten, än längden
på utbildningsvägen, än de unga åldersklassernas höga
utbildningsnivå eller den minimala skillnaden gällande
inlärningsresultat mellan könen. Modellandet för utbildning har fått beröm för högt utbildade, kunniga lärare,
individualiserad undervisning och flexibla läroplaner.
Samtidigt låter varje år tusentals ungdomar bli att ansöka
om utbildning efter utbildningen på grundskolenivå eller
avbryter den. Det förefaller som om de vanlottade inom
utbildningen särskilt är pojkar då nära en femtedel av
unga män i åldern 15–19 går och driver utanför skolan
och arbetslivet. I medierna och vid kaffeborden där det
diskuteras utbildningspolitik förundrar man sig över
”dessa pojkar”: ”Sådana där som överger löftet om
utbildning”. ”Dessa avhoppare blir dyra för samhället”.
Oron är förståelig. Det är i praktiken omöjligt för en
ungdom som bara har avlagt utbildning på grundskolenivå att få fäste på arbetsmarknaden, och få de arbetsplatser som det stora antalet akademiskt utbildade med
snuttjobb är ute efter då dessa tjänster förhoppningsvis
lediganslås då de stora åldersklasserna går i pension.
Förutom att risken för arbetslöshet således mångdubblas
för dem som endast avlägger utbildning på grundskolenivå medför detta ofta olika slags sociala problem,
passivitet och att man inte har några visioner. Det antar
man i alla fall.
Beklagligt ofta begränsas diskussionen om marginalisering från utbildning till dem som avbryter yrkesinriktad
utbildning på andra stadiet eller gymnasieutbildning eller
personer som av annan orsak uteblir från utbildning på
andra stadiet. Med marginalisering från utbildning avses inte endast avsaknaden av examensbetyg: de som
hänger på pulpeterna i den bakersta raden i klassen,
som med nöd och näppe har kommit in på utbildningen
på andra stadiet med femmor på betyget, har svaga
inlärningsresultat och har varit föremål för förundran är
50
lika mycket marginaliserade från utbildningen, även om
de har ett examensbetyg då de kommer ut i samhället
där livslångt lärande råder. Bryr sig någon om dem?
I ett samhälle där man förenar utbildning med motivation, ett aktivt medborgarskap, och viljan att få fäste
i samhället, bildar de som är utanför utbildningen och
gör på ett annat sätt en moraliskt tvivelaktig grupp.
Inom den nyliberalistiska utbildningspolitiken är varje
barn och ungdom sin egen lyckas smed. Samhällelig
status ärvs inte längre utan utbildningssystemet ger
alla likadana möjligheter. Samtidigt legitimeras lycka
eller olycka senare i livet inom utbildningssystemet som
något som beror på individens förtjänster eller brister.
Utbildning har vid sidan om ett individuellt projekt även
blivit en individuell risk. Enligt detta sätt att tänka innebär det att en outbildad person framför allt är oförmögen
att klara sig, anstränga sig, fatta (rätt) beslut eller bete
sig enligt de förväntningar som ställs på individer i
denna åldersgrupp.
Sådana klassificeringar har å sin sida berättigat till att
utveckla olika sanktioner eller (kontroll)interventioner,
som har maskerats till ”samhälleliga styrsätt” med vilka
de unga återförs till ”centrum”, ett hederligt medborgarskap. Tillsvidare har lösningarna varit beklagligt ensidiga och syftat till att ändra individen och hans/hennes
beteende. Med olika åtgärder har man snarare strävat
efter att harmonisera systemet genom att återföra och
tvinga den som blivit utanför utbildningen tillbaka till
”centrum” än att lyfta fram praxis inom skolan som leder
till att ungdomar inte vill utbilda sig och försökt påverka
dessa praxis.
I skolan eller utanför?
Om vi vill greppa frågan om icke-utbildning genuint
och finna lösningar på den måste vi också våga granska
skolsystemet/utbildningssystemet kritiskt. Kunde problemet med personer som avbryter utbildningen tolkas som
Håll fast vid skolan - Katja Komonen
kollektiv kritik mot skolväsendet i stället för individuellt
misslyckande?
Det förekommer definitivt marginalisering från utbildningen, men även marginalisering inom utbildningen.
En stor del av ungdomarna som efter utbildningen på
grundskolenivå blir utanför utbildning eller avbryter den
marginaliseras inte av misstag, utan valet är mer eller
mindre medvetet. Kanske det till och med är det enda
sättet i en situation där de under skolårens lopp har vuxit
ifrån den rådande skolkulturen och blivit främlingar på
skolans verksamhetsfält. Det gemensamma för dessa
ungdomar är ofta att de inte är intresserade av skolan.
Ur perspektivet att finna lösningsmodeller skulle det vara
naivt att anse att detta är ett faktum som inte går att
ändra. Inget barn inleder sin lärobana utan motivation.
Bakom diskursen kring att skolan inte intresserar går det
ofta att finna en process, som uppstår då framgången under de första åren i tävlingen om vitsord vänds till förlust
som leder till en känsla av att misslyckas och inte klara
sig, där man upplever skolan som något negativt och
underskattar särskilt den allmänbildande utbildningen. En
del elevers öde verkar vara att redan i början av grundskolan hamna i en grupp av personer som misslyckas,
där man inte har framgång och där man även förblir
under hela skoltiden. Eftersom elever i stor utsträckning
definierar sin identitet genom skolframgång ”lär sig” en
del redan tidigt att inlärning är något som andra klarar
av men inte de. En sådan tankemodell och upplevelse
av sig själv som en person som har svårt att lära sig är
det svårt att ändra senare.
Orsakerna till att lyckas eller misslyckas med inlärning
finns ofta att finna någon helt annanstans än i individens
kognitiva förmåga att lära sig. Denna observation befästs
av talrika så kallade alternativpedagogiska försöksprojekt och arbetsintensiva inlärningsprojekt där ungdomar
som har blivit stämplade som skolallergiker har lyckats
lära sig, då man i inlärningssituationen har beaktat den
ungas livsvärld och ett eventuellt behov av att individualisera undervisningen. Det är ofta fråga om oförmåga
att finna upplevelserik meningsfullhet och kontaktyta
till kunskapen i klassrummet. Därtill förstår en del av
eleverna inte de (medelklass)förväntningar som ställs
på dem i skolan, kan inte tolka det gömda budskapet
om hur man är en bra (flick- eller pojk)elev eller vill inte
bete sig enligt förväntningarna. Dessa elever snubblar
ofta över bestraffningssystemet och den dolda läroplanen
som vid sidan av betygssystemet utgörs av den praxis i
skolan enligt vilken elever väljs ut till olika skolkarriärer
och därigenom livskarriärer. Trots att enhetsskolsystemet
och samhällsklasserna håller på att vittra sönder orsakar
gallringen i skolsystemet att barnen i en familj med ett litet
kulturkapital med stor sannolikhet kommer att stämplas
som misslyckade redan tidigt och också förbli det.
De ungas oförmåga att skapa ett personligt förhållande till skolan, utbildningen och den kunskap som lärs
in i skolan innebär ur perspektivet för marginalisering
från utbildning att det är ett mycket opedagogiskt sätt
att motivera de unga att avlägga en examen genom att
med hjälp av olika sanktioner tvinga dem till utbildning.
Likaså skulle en förlängning av läroplikten till 18 år, som
har framförts som ett sätt att förebygga marginalisering,
endast leda till mer negativt färgade upplevelser av sig
själv som elev. Om det är relevant att eleven upplever
det som lärs in som något betydelsefullt inom inlärning, har den centrala faktorn som leder till framgång/
misslyckande i skolan anknytning till förmågan att möta
eleverna utgående från deras individuella och kulturella
utgångspunkter. Till 2000-talets skola kommer man inte
längre från en enhetskultur utan från mycket varierande
ekonomiska, sociala och kulturella utgångspunkter.
Behovet av ett individuellt bemötande anknyts för tillfället även starkt till utmaningarna som uppstår i elevernas
livssituationer, som går isär och tränger in i klassrummen;
familjeproblem, mentala problem, missbruksproblem
och det svåra i att bli vuxen är vardag i varje klassrum.
Beträffande personer som avbryter skolgången är det
inte alltid ens fråga om den kulturella krock som beskrevs ovan utan det är möjligt att elevens eller familjens
resurser inte räcker till för att klara av skolarbetet. Även
om eleverna hämtar med sig hela sitt liv, sitt sinnelag,
sin kropp och sina känslor till vardagen i skolan verkar
skolan och lärarna ha väldigt få medel att beakta de
vertikala och horisontala dimensionerna i individernas
liv, då ungdomarnas behov av individuell vägledning
och behovet av stöd som beror på livssituationen inte
uppfylls. Förutom olika sanktioner finns det just inte tid
eller plats för problem angående livskompetens, som
framkommer som frånvaro, koncentrationssvårigheter
och beteendestörningar.
Sammanfattat kan man konstatera att man inom den
finländska skolan utan förändringar inte klarar av att
uppmärksamma mer än en liten del av ett barns eller en
ungdoms liv Om kontinuum mellan elevens förgångna,
nutid eller å andra sidan framtidsförväntningar brister i
skolan, klarar inte lärarna av att skapa berättelser om
eleverna åt sig själva eller erbjuda sådana färdigheter
som de unga själva skulle behöva för att finna sin plats
i historien, hitta sin egen röst och skapa en redogörelse
mellan sig själv och skolan.
Skaka om pulpeterna
Jag vill tro på det finländska utbildningssystemet.
Även om skolans monopol som kunskapsförmedlare
entydigt har vittrat sönder i den globaliserade världen
där datanäten och medierna blir allt fler är den inte be51
Håll fast vid skolan - Katja Komonen
tydelselös för 2000-talets ungdomar. Ungdomarna har
fortsättningsvis ett behov av att ”bli något” och skolorna
är fortfarande ställen där de unga i social växelverkan
tillsammans med sina jämnåriga kamrater och lärarna
bildar en egen identitet och behandlar den, från sin plats
och sina värderingar i gemenskapen och samhället.
Jag vågar fastslå att en utveckling av skolsystemet är
ett centralt sätt att besvara hotet om marginalisering av
barn och unga. Skolan spelar en särskilt stor roll som
uppväxtgemenskap för sådana ungdomar som har sämre
premisser då de inleder sin skolgång. Skolan kan då
påskynda fallet eller stödja eleven och rätta till bristerna
i hans/hennes liv.
Skolan bör alltså utvecklas, men hur? För det första
måste vi finna sätt att bli medvetna om de mekanismer
som orsakar marginalisering i skolsystemet, och för det
andra göra mekanismerna synliga samt avlägsna dem.
Sådana mekanismer finns. Man måste till exempel öppet diskutera sådana faktorer som anknyter till både
elevens och lärarens kön och den sociala och kulturella
bakgrunden, och orsakar ojämställdhet inom skolans
praxis. Utgående från dessa faktorer bör man förnya
lärarutbildningen så att man behandlar den samhälleliga
dimensionen inom uppfostran och utbildning mer ingående och öppet. En annan central fråga är hur skolan
reagerar på – och om den reagerar på – de utmaningar
som uppstår i elevens liv utanför skolarbetet och som
utgör hinder för att skolarbetet ska lyckas.
En central spänning i dagens läge mellan verksamhetskulturen för skolsystemet och en enskild läroanstalt
utgörs av relationen mellan individen och gemenskapen
i skolans vardag. Inom det senmoderna och nyliberalistiska tankesättet betonas individualism. Även inom ”den
nya pedagogiken” definieras eleverna som individer ansvariga för sin egen inlärning: de självstyrande eleverna
gör upp sina egna inlärningsplaner och skaffar information självständigt. Effektivt, behändigt och ansvarsfullt
inte sant! Alla borde redan känna till erfarenheten av det
klasslösa gymnasiet och de stackars studerandena som
har gått vilse i en djungel av val.
Vi glömmer själstyrande, individualism och teknologibaserade inlärningsmiljöer för ett ögonblick? Det verkar
52
som om det snarare behövs en pedagogisk relation,
gemenskap och växelverkan ansikte mot ansikte för att
kunna uppleva delaktighet och binda sig till utbildningen
och skolgemenskapen. Skulle vi kunna övergå från individualism till en samhällelig skolkultur och inte endast
inom inlärning utan inom all skolverksamhet? Modigt vara
beroende även av varandra? Godkänna det faktum att
man inte ska ta för givet att en elev alltid är självstyrande,
aktiv och motiverad utan behöver pedagogisk vägledning, beledsagande under uppväxttiden och ibland även
att man visar rätt riktning?
Nu skulle det finnas efterfrågan på en samhällelig
skolkultur. Som en del av den samhälleliga, pedagogiska
skolkulturen där det råder växelverkan kunde man även
på ett naturligt sätt bygga upp ett nytt lärarskap. I detta
nya lärarskap skulle vi våga mötas, delta i en genuin
dialog som uppfostrare, hänge oss åt en uppfostringsprocess där eleven bemöts i sin egen livssituation och
där man koncentrerar sig på elevens utveckling som
människa.
Man har länge slitit ensam inom skolsystemet . Inlärning och undervisning har närapå gjorts till ockultism
som sker i stängda klassrum under ledning av lärare.
De nya pedagogiska men även sociala utmaningarna
där det råder växelverkan sammanbundna med elevernas varierande livssituationer är sådana att en yrkeskår
omöjligtvis på egen hand kan besvara dem. Inom utbildningssystemet behöver man hjälp av experter från till
exempel ungdomsarbetet och socialarbetet. Jag kräver
inte att väggarna i klassrummen fälls men att trösklarna
sänks så att nya aktörer kan stiga in och tillföra sin egen
sakkunskap på området för social expertis i skolan. Detta
torde även kräva utbildningspolitiska förnyelser.
Frågan om förhållandet mellan uppfostran och undervisning blir det mest centrala vid förebyggande av
marginalisering. Vilken är skolans uppgift? Kan man
i skolan uppfostra till medlemskap i samhället och ett
aktivt medborgarskap om hela institutionen är uppbyggd på behov inom undervisningen? Vi är redan ett
kunskapssamhälle. Vi bör även vara ett samhälle där
delaktighet råder.
Heikki Turkka
pedagog, utbildare
Fram från utkanten, från uppsökande
arbete till finnande
”Jag känner en tjugoåring i grannskapet som hänger
med sina vänner vid Siwa och krogen dag efter dag. Jag
är alldeles säker på att deras så kallade marginalisering
är ett val!” Eller ”i skolan fanns en sådan flicka som
redan i sjätte klass började syssla med helt egna saker.
Man såg genast att hon inte ens kommer att tänka på
att arbeta!”
Jag har ofta i arbetet eller på fritiden träffat på dylika
misstankar om avsiktlig lottlöshet, marginalisering och
att någon inte klarar sig. Man förmodar att människorna
själva vill vara i denna situation. Missförståndet kan även
bero på att en del underskattar sig själva på grund av
sin svagare samhälleliga ställning. Det finns alltför ofta
goda grunder för detta. Man kan på ett billigt sätt försköna
underlägsenhet och misslyckande genom att berätta att
man vill ha det så.
Undersökningar och experters fingertoppskänsla avslöjar att vårt välfärdssamhälle har degenererats efter
de ekonomiska regressionerna. Vi har så starkt börjat
uppskatta att individen klarar sig att gemenskaper liksom
har lov att utesluta svagare ur sina kretsar. En del av dem
flyttar själva på sig för att undvika att bli undanträngda.
Vi får hela tiden i olika medier läsa om de dåliga resultaten av hur regressionen har skötts. Det är faktiskt
trevligt att gömma dem bakom de goda resultaten från
Pisastudierna och den ekonomiska uppgången. Under
de senaste veckorna har pressen kungjort att rusmedelsbruket har ökat vid andra stadiets läroanstalter och visat
upp usla siffror för barnskyddstjänster. Det bedrövliga
sett ur levnadsloppets perspektiv är de äldres ensamhet
och illamående, som till exempel syns i självmordsstatistiken för åldringar.
Människans viktiga psykiska behov är att bli godkänd,
sedd och hörd. Varje människa är medveten om detta för
sin egen del. I skolor och vid läroanstalter finns många
som behöver stöd och som man inte förmår hjälpa inom
systemet. Den osynliga Ninni från Mumindalen är faktiskt
en stor del av verkligheten i vår vardag.
Genom att skapa stora organisationer har vi fått den
efterlängtade effektiviteten. Om organisationen är ekonomiskt lönsam, desto bättre. Skuggsidan, på samma sätt
som för stora båtar, är att snabba svängar är långsamma.
Det är mycket dyrt att sakta ner farten. Med undantag av
Sailas nämner ingen inom finansförvaltningen de skuggor som alla villiga ser och hör.
Mitt arbete har redan i ungefär tjugo år varit att rätta
till och förebygga marginalisering. Under denna tid har
jag på nära håll fått följa med hur långt borta servicen är
då människorna behöver den som mest. De behöver en
hand att hålla i då de inte orkar allena. Organisationen
eller servicestrukturerna stöder ingen i sig själv. Endast
en annan närvarande människa kan stödja. Ju mer effektivt man trimmar en organisation desto längre borta
är händerna som erbjuder hjälp och stöd.
Vi tycker att Pisastudien verkar vara närapå fullständig. Det förekommer dock en svår spricka då elever och
studerande värderar trivseln i skolan. På detta delområde
är vi mycket dåliga.
Jag har varit med om att utveckla metoder för att
stoppa marginalisering och även diskriminering. Jag har
fått vara med i till och med två olika team och innovera
nya arbetsformer. Med dessa åtgärder har man kunnat
komplettera sådana delområden inom tjänsterna som
inte täcks samt snäva delområden inom servicestrukturerna. Sådana är särskilt de osynliga och synliga
gränserna mellan sektorerna. En stor del av de anställda
och beslutsfattarna inom kommunerna känner till dessa
områden. Exempel på sådana är daghemmet–lågstadiet, lågstadiet–högstadiet, högstadiet–andra stadiet,
grundläggande undervisningen–socialväsendet, verkstäderna–andra stadiet, ungdomsfängelset–andra stadiet,
myndigheterna–idrottsföreningarna och allt vad det finns.
53
Fram från utkanten, från uppsökande arbete till finnande - Heikki Turkka
Överallt där de anställda känner varandra och de andras arbetssätt har arbetet fungerat och fungerar det. De
personer som arbetar med människor har arbetsbeskrivningar som effektivt har bokats alltför fulla. Då hindrar
även arbetet som är ämnat som stöd samarbetet och
flexibiliteten. Just dessa behöver vi då någon har hamnat
utanför ekorrhjulet. Vi måste kunna reagera och fungera
så att vi genom att bygga individuella stigar kan ta med
människor som har fallit av tillbaka till gemenskaperna.
Detta kräver förtroende och tro av arbetsgivarna, kollegerna och förmännen eftersom detta arbete har visat
sig fungera. Det behövs endast flexibilitet. Arbetet kräver
att man överskrider gränsytor, föreställningar samt gränserna mellan olika sektorer.
Vi står inför en stor utmaning. Skulle det finnas mod
att börja planera och utveckla större förändringar i servicestrukturen? Målet är i alla fall att stödja personer
som klarar sig sämre så att de blir samhällsdugliga skattebetalare. Vi är i färd med att planera ”arbetsrelaterad
invandring”, att ta hit människor från andra länder att
arbeta även om vi inte ens klarar av att ta hand om den
existerande arbetskraften, de egna medborgarna.
Från uppsökande arbete till finnande
Svaret kan till exempel vara av följande slag: Då man
löser problem bör man beakta uppbyggandet av individuella vägar. Med hjälp av sådana är det möjligt att få
en marginaliserad person tillbaka till gemenskapen med
stöd. Kamratstödet som utvecklades för länge sedan är
en bra utgångspunkt, men utöver gemenskapen behövs
individuell förstärkning.
De behöver inte och bör inte heller agera separat. De
måste ändå agera, därför att den rätta läraren för barnet
är en människa som sköter undervisningsverksamheten
i en vanlig klass. Denna bör bygga upp de kontakter och
möten i vilka en elev som behöver hjälp styrs till början
av hjälpkedjan. Barnet som behöver hjälp bör veta vem
som stöder och hjälper honom/henne.
En speciallärares och kurators uppgiftsområde är
annorlunda i det uppsökande arbetet. Han/hon har
kontakter till socialväsendet där det finns mycket kunnande. De måste tillsammans med sina kolleger hitta
den rätta vägen för barn vars egen lärare har önskat
hjälp och stöd. I den egna skolan känner man även till
den marginaliserade elevens eventuella vänner som kan
vara med i nätverket. De gemensamma kunskaperna
och färdigheterna inom nätverket bör tas i användning
och det naiva hemlighetsmakeriet glömmas! Vem tror att
ens en enda som har fallit ur systemet är en hemlighet?
Då myndigheternas, lärarens, kuratorns och socialarbetarens bekymmer uppstår är kunskapen om barnets
problem ämne för viskandet om inte rentav diskussionen
på skolgården, i korridorerna och i köpcentret.
Marginalisering är ingen illusion utan ett personligt helvete för många människor. Ingen vill bli ensam på riktigt.
Hälften av Finlands folk är inte bundna till någon gemenskap. I Finland begår en åldring självmord i ensamhet
varannan dag. Sådana situationer måste man kunna
påverka tidigare. Varför är man rädd för gemenskap
hos oss? Vi vet var de som behöver hjälp finns. Låt oss
skaka om strukturerna och övergå till arbetsformer för
vilka det behövs en stor attitydförändring och en moralisk
förändring i hela samhället.
Det är en bra start att stärka gruppsammanhållningen inom klasser och undervisningsgrupper en
gång per höst. Men det räcker inte. I en del skolor
finns det bra modeller och idéer men man värderar
inte och stöder inte verksamheten tillräckligt. Med hjälp
av beslutsfattare och personer i ledande ställning kan
verksamhetsmodellerna flyttas till kommunnivå. De
kunde bli Finlands trumfkort i följande Pisastudier. Vi
har förträffliga lärare och anställda som har insett gruppens betydelse för välbefinnandet, trivseln, arbetsron
och skolframgången.
Då en person som behöver hjälp flyttas från en tjänsteproducent till en annan bryts mottagandet av nödvändiga
stöd alldeles för ofta. Vems sektor hör man till, får man
överskrida sektorgränser även i andra fall än inom projekt? Räcker det med informationsöverföring endast på
papper? Överförs tyst och viktig information? Vågar man
berätta det väsentliga? Särskilt i fråga om den flexibla
ansökningen inom grundutbildningen låter man ofta bli
att berätta mycket nödvändig information av rädsla för
att den unga inte ska få studieplats.
Om vi skulle göra det! Vi övergår från uppsökande
arbete till finnande Vi har alldeles tillräckligt med information om åtgärder. Vi vet att det vid varje övergångsskede
finns elever som faller bort. Ja, vi vet det. Vi känner
också alla dem som man har oroat sig för före följande
övergångsskede. Det grundläggande rådet torde vara
en berömd tysk speciallärares: varje barns första och
viktigaste speciallärare är klassläraren, ämnesläraren,
den som sköter grundverksamheten.
Förändringen av samhället och det faktum att samhället blir förmögnare bör främst synas som bättre trivsel i
skolan. Detta är det snabbaste sättet att minska ensamhet, intolerans och tävlingsmentalitet. Huvudtemat får
inte vara tankesättet att man vill ha allt med detsamma.
En slogan för en innovation inom den finländska socialbranschen är: vi ingriper, vi blandar oss inte i! Med
detta avses närvaro, inget desto märkligare. Det innebär
endast att alla som hör till gemenskapen kan uppleva att
54
Fram från utkanten, från uppsökande arbete till finnande - Heikki Turkka
de verkligen blir sedda och hörda varje dag som de är
närvarande. Det innebär ett leende oftare än en grimas.
Det innebär intresse för var och en.
Man kan även vara ensam i grupp. Vi lär ut tolerans
i skolorna, men kan någon som inte är tolerant lära ut
det? Behovet av att bli hörd är ytterst viktigt för alla och
inom gemenskaper med barn och ungdomar är det de
vuxnas uppgift att måna om det.
Tove Jansson ritade och skrev berättelsen Det osynliga barnet. I den sade hon allt det som jag har sagt
ovan. Någon som är osynlig kan fortfarande bli synlig
även på andra platser än i Mumindalen. Det sker inte
utan att man arbetar för det tillsammans, utan att man
tar in någon i gemenskapen, utan att leta. Letandet kan
vara en kurragömmalek såsom i Mumindalen så länge
var och en vet att den osynliga vill bli synlig, den som
är gömd funnen.
Ärlighet, uthållighet och att respektera andra är våra
starka grundvärderingar. Det är dem som jag har skrivit
om här.
55
Jukka Gustafsson
riksdagsledamot
Framgångshistorien för verkstäder
måste höjas till en ny nivå
Det har talats och skrivits enträget, länge och mycket
om ungdomsarbetslösheten, ungdomarnas marginalisering, ungdomar som har hamnat utanför, de marginaliserade ungdomarnas hårda inre och ungdomarnas
illamående.
är ungefär nio procent. Bakom alla dessa procenttal finns
tiotusentals barn och ungdomar.
Alltid har man även kommit ihåg att påminna om att
majoriteten av ungdomarna har det bra och att endast
en liten del av ungdomarna, ungefär 10 procent eller en
ännu mindre del, har problem med utbildning, arbetslivet
och att integrera sig i samhället.
Vid sidan av olika siffror bör man fästa allvarlig uppmärksamhet vid hur de ungas problem med individualitet
och att ansluta sig till gemenskapen ändras, blir mångformigare och binds samman.
Med denna ”lilla” del avses 85 000 personer i åldersgruppen 17‒29 år. Granskat ur försörjningskvotens
perspektiv måste tre yrkesverksamma finländare försörja
en ungdom som hör till riskgruppen.
Sett ur perspektivet för skötsel av sysselsättningen vet
vi att då det blir lågkonjunktur ökar arbetslösheten bland
ungdomar först och snabbast, men då det ekonomiska
läget förbättras minskar den långsamt och en del av ungdomarna kommer aldrig upp på vågkammen, det vill säga
in i arbetslivet. Vi vet emellertid utgående från information
från undersökningar och av erfarenhet att ungdomarna
vill arbeta trots att de ofta får arbete i lågavlönade servicebranscher och ovanliga arbetsförhållanden.
Ur det utbildningspolitiska perspektivet och utbildningsperspektivet vet vi att samma tio procents regel
gäller även där med undantag av gymnasieutbildningen. Ungefär tio procent avbryter den yrkesinriktade
utbildningen permanent. Andelen elever som avbryter
gymnasieutbildningen är ungefär fyra procent och bland
studerande vid yrkeshögskolor ungefär nio procent. Förutom att man avbryter studierna är det även ett problem
att antalet personer som behöver specialundervisning
ökar både på grundskolenivå och andra stadiet. På
grundskolenivå fick 8,5 procent specialundervisning på
heltid och 23 procent på deltid. Andelen personer som får
specialundervisning inom den yrkesinriktade utbildningen
56
Då problemen drar ut på tiden blir de
svårare att lösa
Särskilt de som arbetar med ungdomar vid verkstäder
har ett klart budskap ‒ då problemen drar ut på tiden blir
de svårare att lösa. Behovet av särskilt stöd hos ungdomar som hör till riskgruppen ökar kraftigt.
Sammanfattningsvis är kärnfrågan både för de unga
och samhället vad som följer av att ungdomar marginaliseras, sett ur individens, näromgivningens och samhällets perspektiv samt ur kostnadsperspektiv, både på kort
och särskilt på lång sikt. Denna fråga har dryftats mycket
mindre. Är detta en av orsakerna till att tal och handlingar
står i strid med varandra?
Då man går från att definiera problemet och dess
följder till att söka lösningar höjer sig tre frågor över
alla andra: vem ansvarar, vem betalar och vem gör och
kan. Denna frågeställning är dock otillräcklig, eftersom
de ungas delaktighet och integrering i samhället är ett
beklagligt problem som ingen kan lösa ensam. Detta är
en annan orsak till att tal och handlingar står i strid med
varandra.
Med kunskap, otaliga projekt och ställningstaganden
av experter inom olika branscher, men framför allt med
det arbete som de som arbetar med ungdomar i främsta
linjen har utfört, har man lyckats få till stånd en situation där det mycket utbrett i samhället råder en måttlig
konsensus om hur viktig frågan är i framtiden både för
de unga och samhället.
Framgångshistorien för verkstäder måste höjas till en ny nivå - Jukka Gustafsson
Trots denna konsensus och trots att man har gjort
mycket har de ungas marginalisering inte minskat kvantitativt och deras problem har fortsättningsvis hopats. Man
måste följaktligen fråga var felet ligger.
Nu räcker det med välfärdsretorik
Ur ett välfärdspolitiskt perspektiv kan man fråga sig om
vi har övergått från ett samhälle med välfärdshandlingar
till ett samhälle med välfärdsretorik, där man låter skillnader i inkomst och bildningsnivå, marginalisering samt
fattigdom och utanförskap öka, och där välfärdssamhället
och dess tjänster har blivit en fras som används i festtal.
En utveckling i denna riktning kan tyvärr skönjas
och har konstaterats både genom statistik och undersökningar. Varför leder denna kunskap inte till de rätta
handlingarna i denna tid av evaluering och auditering?
Uppenbarligen därför att det för att utreda ungdomars
problem på ett positivt sätt förutsätts en från ungdomsslangen bekant attityd, som innebär värdeval och att man
genuint förbinder sig till att göra något.
Det första villkoret för att lösa tråkiga problem är en
gemensam tolkning av problemet. Det andra är viljan att
lösa problemet. Det tredje är samarbetet mellan olika
aktörer och kamratskap och det fjärde att man avtalar
om arbetsfördelningen och resurserna.
Ur perspektivet att förebygga ungdomars marginalisering har man uppnått något slag av konsensus om själva
problemet men det behövs mycket vilja, samarbete,
arbetsfördelning och resurser.
sektorer är den mycket brokiga finansieringen av verkstadsverksamheten och organiseringen av den i olika
förvaltningsnämnder.
Oklart ansvar och oklar arbetsfördelning, tidsbegränsning för verkstadsverksamheten, splittrade
tjänster, osäkerhet beträffande finansieringens och
verksamhetens kontinuitet och att verksamheten grundas delvis eller till och med helt på projekt orsakar ur
verkstädernas perspektiv effektlöshet, frustation och
att de få resurser som finns hamnar utanför grunduppgiften. I ökande grad krävs även redogörelser för
resultat och effekter av verkstäderna och dessa ökar
ytterligare mängden av sådant arbete som inte länder
till nytta för klienterna.
Ur de ungas perspektiv som kommer till verkstäderna
försämrar osäkerheten som berör verksamhetens grunder, splittrade tjänster, ett komplicerat servicesystem
och allt oftare alltför korta verkstadsperioder kvaliteten
på servicen och minskar trygghetskänslan som allt
fler ungdomar önskar sig av verkstäderna, för att de
utgående från denna erfarenhet ska kunna bygga en
bestående framtid.
Det går ändå framåt
Trots alla problem har verkstadsverksamheten varit en
framgångshistoria för att förebygga ungdomars marginalisering. Antalet ungdomar som har deltagit i verkstäderna och de tjänster som erbjuds genom dem har ökat
anmärkningsvärt. Tjänsterna har blivit mångsidigare och
verksamheten mer yrkesmässig.
Avsaknaden av dessa upprätthålls av det faktum att i
en arbetsfördelning inom staten och kommunerna som
fortsättningsvis grundar sig på sektorer, ingår lösningarna på frågor som berör ungdomars marginalisering
i branscherna arbetskrafts-, utbildnings-, social- och
hälsovårds- samt ungdoms- och kulturservice. Ett bra exempel på det destruktiva sektorresonemanget som råder
inom staten är att man misslyckats med att verkställa de
ungas samhälls- och utbildningsgaranti.
I en del kommuner har verksamheten även uppnått
en etablerad ställning som en del av kommunens servicesystem.
Ett annat färskare exempel är den nya och ensidiga
kundsegmenteringen vid arbetsförvaltningen där en del
av de unga lämnas utanför arbetskraftstjänsterna utan
att man upplyser dem om vilken lucka de ska gå till.
För att framgångshistorien för verkstäderna ska kunna
fortsätta och att de i samarbete med andra aktörer ska
kunna utvecklas till en verklig samhällelig innovation
behövs det stora förändringar av verkstädernas ställning i servicesystemet. Ett viktigt perspektiv är huruvida
verkstäderna är en etablerad del av servicesystemet
och ett annat huruvida tyngdpunkten på arbetet inom
verkstäderna ligger på förebyggande eller avhjälpande
verksamhet. Beträffande det senare perspektivet är det
skäl att konstatera att det i Finland alltjämt råder en
obalans mellan förebyggande och avhjälpande arbete.
På kommunnivå syns sektorproblemet både som en
brokighet i styrsystemen för ungdomar samt att den rätta
informationen om de ungas situation i kommunen och
utvecklingen av situationen saknas, men också som
en avsaknad av samarbetsforum mellan olika aktörer.
Ett annat exempel på samarbetsproblem mellan olika
Det är även glädjande att det som ett resultat av ett
intensivt arbete har uppstått många uppfinningsrika
verksamhetssätt och servicekoncept som grundar sig
på en gemensam vilja, ett gemensamt samarbete och
kamratskap hos flera aktörer.
57
Framgångshistorien för verkstäder måste höjas till en ny nivå - Jukka Gustafsson
Särskilt för de ungas del borde tyngdpunkten klart ligga
på det förebyggande arbetet.
Grunduppgiften för verkstäderna är inte att förebygga
marginalisering, utan förebyggande av marginalisering
är ett resultat av deras verksamhet
Grunduppgiften för ungdomsverkstäderna bör vara
att stödja de ungas psykiska tillväxt och utveckling samt
att lära ungdomarna färdigheter som behövs i livet och
arbetslivet. Då fungerar verkstäderna som en ny och
flexibel arbetsform vid sidan av utbildning på grundskolenivå och andra stadiet. Även för det finländska
utbildningssystemets framgångshistoria behövs det i
fortsättningen i allt större grad nya verksamhetssätt och
pedagogiska lösningar som grundar sig på samarbete
mellan olika aktörer. Utan dem kommer de problem som
bland annat berör avbrutna studier att fortsätta och att
bli mer svårlösta.
Då man reflekterar över grunduppgiften för verkstäder
lönar det sig dock att inte svälja begreppet ungdomsverkstäder utan att tugga. Av omsorg om ungdomarna har
man under de senaste åren betonat betydelsen av de
unga som ett klientel för verkstäder.
På goda grunder kan man fråga om det är rationellt
att lämna vuxna utanför verkstadsverksamheten.
Frågan är befogad bland annat eftersom det enligt
sysselsättningsstatistiken finns 60 000 personer som
befinner sig i en svår situation på arbetsmarknaden
och som har varit arbetslösa i över ett år. Deras antal
ökar kraftigt trots att arbetslösheten minskar något,
men det blir svårare att utnyttja tjänsterna bland annat
som en följd av den nya kundsegmenteringen inom
arbetsförvaltningen och på grund av att anslagen för
Arbets- och näringsbyråerna minskar. En annan orsak
till frågan som ställdes ovan är att erfarenheterna
58
som man har fått inom verkstadsverksamheten visar
att den är ett stöd särskilt för de unga, men att även
vuxna drar nytta av att personer i olika åldrar deltar i
verksamheten. En tredje orsak till varför det även lönar
sig för vuxna att delta i verksamheten är att det är lätt
att göra verkstadsverksamheten för vuxna till en del
av den yrkesinriktade utbildningen för vuxna.
Kort sagt innebär klarläggande av grunduppgiften och
ordnande av verksamheten i enlighet med den att göra
verkstadsverksamheten stadigvarande som en del av
den offentliga basservicen. Ett resultat av denna utveckling får dock inte bli att den öppna verksamhetskulturen
som är karakteristisk för verkstäderna, och som grundar
sig på klienternas behov och på att lära sig genom
handling, försvinner. En annan styrka på verkstadsfältet
är väl utvecklade samarbetsnätverk samt en mångfald
av sammanslutningar som upprätthåller verksamheten.
Även denna styrka bör effektiveras ytterligare.
Tväradministrativ verksamhet är karakteristiskt för
verksamheten vid verkstäderna. De starkaste sidorna för
verkstäderna är att de fungerar inom området för social-,
hälso-, ungdoms-, och kulturservice samt undervisningsoch arbetskraftsservice. Ur klientperspektivet innebär
detta med samtida terminologi en helhetsbetonande
processkontroll för att stödja de ungas psykiska tillväxt
och utveckling.
Det finns goda förutsättningar för att framgångshistorien för verkstäderna fortsätter och att verksamheten kan
höjas till en ny nivå, eftersom det finns många aktörer
som är tämligen väl fördelade över hela landet och det
finns mycket kunnande och utvecklade verksamhetsmodeller och verksamhetssätt som har prövats i prakten
vid verkstäderna. Det är främst en välfärdslösning och
utbildningspolitisk lösning om man lyckas med grunduppgiften vid verkstäderna i framtiden.
Katja Ollilainen
projektanställd, projektet Vamos
Korrigerande erfarenheter och
ombyggnad
En fredag i juli stod jag tillsammans med en arbetskamrat på trappan till socialbyrån och väntade på att en
ungdom skulle komma. Plötsligt dök det upp två män från
gatan i sextioårsåldern som var berusade och på gott
humör och gav oss en nöt att knäcka. De sökte kvinnligt sällskap men visste inte riktigt var de skulle kunna
hitta det. De berättade att de ändå inte hoppas på det
omöjliga. Kvinnan borde bara ha stora bröst, en bostad,
en bra arbetsplats och en bil skulle inte heller skada. Vi
skrattade gott och kom överens om att vi meddelar dem
om vi träffar på en. Senare funderade jag på saken på
nytt och konstaterade att det inte spelar någon roll om
man är chef för ett företag, en man från gatan, hemmafru eller en ungdom som ännu söker sin plats i livet.
Vi har alla precis samma drömmar om vårt liv och vår
framtid. Det är sedan en annan sak om alla har samma
möjligheter att förverkliga dem.
Världen är inte sig lik längre. Samhället har blivit
friare på många olika sätt. Vår kultur har blivit internationell, arbetslivet är i kris och vi kan inte längre som
förr ge klara modeller för hur man bygger upp ett bra
liv. Värdena och attityderna återspeglar människornas individuella frihet, men samtidigt för de med sig
otrygghet särskilt för dem som skulle behöva starkare
stödkonstruktioner och tydligare kulturella reflektionsobjekt i sitt kaotiska liv.
Finland kallas välfärdssamhälle. Så kan man ju också
definiera det. De välmående människorna röstar, betalar
skatt, arbetar och deltar i verksamheter och hobbyer som
sker runt omkring i deras livsmiljö, men hur är det med
dem vars liv inte har gått enligt planerna, vars sociala
förmågor inte motsvarar normerna eller vars samhälleliga
kunnande är bristfälligt. Grundservicen är fungerande
och erbjuds alla rättvist, men någonstans går det ändå åt
skogen. Under de senaste åren har många funderat på
om man verkligen kan bli marginaliserad i Finland. Svaret
är mycket enkelt ur en uppsökande anställds perspektiv;
ja och till och med mycket enkelt.
Tero
Tero söker till den gemensamma antagningen efter
grundskolan men får ingen studieplats. Det är emellertid
en lättnad för Tero, eftersom han har mobbats under hela
högstadietiden. Följande år söker han inte för han vet
inte vart eller hur. Han kommer inte överens med sina
föräldrar och han går hemifrån så att han smäller igen
dörrarna eller så att föräldrarna visar honom på dörren.
Tero bor hos sina vänner och lever på utkomststöd, men
så blir man inte lycklig. Då han besöker arbetskraftsbyrån
får han en bunt papper med arbetspraktikplatser, men
tröskeln att söka är hög. ”Inte är jag ju någonting” tänker
Tero och så hamnar han i karens då han inte söker. På
så sätt upplever han än en gång att han inte lyckas. En
dag ser Tero ett telefonbolags erbjudande om en mobiltelefon med ett tidsbundet fast abonnemang på ett par
år. Beslutet är enkelt. Efter två månader glömmer han
ändå månadsavgiften, men följande månad betalar han
den emellertid normalt. Han förstår inte att han borde
ringa och göra upp om den glömda fakturan. Snart får
han post från ett inkasseringsföretag. De godkänner inte
små delbetalningar och pojken har inte råd att betala
stora engångsbetalningar med utkomststödet. Till slut
hamnar fakturan i utsökning. Då det kommer ett brev till
poste restante där det står ”i enlighet med tingsrättens
beslut” blir Tero rädd och funderar på om han sätts i
fängelse, om det blir en anmärkning i brottsregistret om
det här. Kreditupplysningarna meddelades i alla fall, det
vet pojken. Nu får han ingen egen hyresbostad. Pojken
får ångest, självkänslan sjunker till noll och framtiden
ter sig mörk. I fortsättningen försöker han bara klara sig,
vilket även det är en stor utmaning för honom i denna
situation. Droger och brott av någon grad kommer mycket
troligtvis att komma in i bilden. En mycket vanlig berättelse, åtminstone ur en anställds perspektiv. Vad händer
då med pojken i framtiden? Det tål att tänkas på. Om han
inte hittar en människa i sitt liv som vägleder och stöder
honom i planerandet av framtiden och uppbyggandet av
den är det mycket sannolikt att spelet är förlorat för gott.
59
Korrigerande erfarenheter och ombyggnad - Katja Ollilainen
Var och en av oss vill höra till något, vara en del av någonting. Det är ett av våra grundbehov, men på något sätt
även vår grundrättighet. Var och en av oss skulle säkert
även vilja delta i planerandet av sitt eget liv och i förverkligandet av denna plan. Marginaliserade ungdomar eller
ungdomar som löper risk för att marginaliseras upplever
att de inte kan påverka sitt livs gång särskilt mycket. Till
deras liv hör besök på socialbyrån där de är tvungna att
redovisa för sitt liv som ersättning för finansiellt stöd. Hur
skulle det kännas för dig om du en gång i månaden var
tvungen att öppna de mörkaste hemligheterna i din själ
för en främmande människa som nog vill hjälpa dig men
som inte känner dig på riktigt, inte förstår dina dolda motiv
och som inte kan hjälpa dig i vardagen?
Från socialbyrån styrs de unga till arbetskraftsbyrån
där man frågar dem vad de har gjort för att främja chansen att få arbete och man skriver ut en tjock bunt med
olika handledande kurser, arbetskraftsutbildning eller
arbetspraktikplatser och om man inte söker till dem kan
man förlora förmåner. Delaktighet? Självbestämmanderätt? Nog förstår vi alla att om man inte har gjort något
på flera år och inte kan visa upp ett läkarintyg är det
mycket ofta fråga om något helt annat än motivationsbrist. De bakomliggande orsakerna kan vara de mest
otroliga: ovårdade sjukdomar (bl.a. ADHD, depression
eller aspergers syndrom), lottlöshet, marginalisering som
överförs från en generation till nästa, barnhemsbakgrund,
inlärningssvårigheter, bostadslöshet, mobbning – allt
som man kan föreställa sig.
I Finland har vi mycket fina strukturer för olika sektorer. Jag arbetar dagligen med ärenden som anknyter till
FPA, arbetskraftsbyrån och socialbyrån. Även tingsrätten, utsöknings- och indrivningsföretag har jag blivit
mycket bekant med. Det som alla dessa instanser, med
undantag av socialbyrån, har gemensamt är att deras
främsta uppgift är att ta hand om och sköta ärenden,
inte människor. Ändå kontaktar man eller tar de kontakt
från ovannämnda instanser främst då saker och ting inte
har gått enligt planerna. Hur kan man ens tänka sig att
en ung person som lever på små resurser och inte har
flera års gedigen erfarenhet om samhällets strukturer
och myndighetsnätverk skulle klara av att sköta om och
förstå dessa frågor själv?
Verkstäder, Uppsökande ungdomsarbete
och Startti
Verkstadsverksamhet och särskilt Uppsökande ungdomsarbete, Ungdomscentra och Startti-träningen är
arbetsformer som har och kommer att ha en mycket stor
betydelse särkskilt i dylika ungdomars liv. Delaktigheten
börjar redan med att de unga själv fritt kan välja om de vill
delta i dessa verksamheter. Genom olika verksamheter
60
och ordnande av och stöd för vardagliga ärenden får de
unga även korrigerande erfarenheter, tillit till sina egna
förmågor och en vuxen människa i sitt liv utanför familjen
som genuint bryr sig om hur det går för dem. De anställda
saknar myndighetsstatus och har därför inte heller makt
att fatta beslut som ändrar eller omvälver de ungas liv.
I stället har de möjlighet till ett annorlunda möte. Dessa
anställda kan gå in på ett område som även professionellt
ännu är mycket okänt för oss där uppställningen inte
alltid är anställd och klient, handledare och de som får
handledning, utan endast två människor mellan vilka det
råder tillit och respekt. Jag tror att endast via ett sådant
möte är det möjligt att komma i kontakt med den unga
personens inre och endast på detta sätt kan man vara
berättigad att gå vid hans/hennes sida och stödja och
stärka hans/hennes resurser.
Delaktighet samt att utveckla självuttryck är inte endast
trevligt tidsfördriv utan ett livsvillkor för ungdomar i likhet
med de ovannämnda. Då alla känslor eller tillstånd inte
kan kläs i ord kan man uttrycka dem med konstens eller
handlingens medel. Inom vårt samhälle koncentrerar
man sig dock beklagligt nog mycket på yrkesutbildning
och ibland känns det som om endast vitsord och betyg
har en betydelse. Alla de som ”är ute på äventyr på
arbetsmarknaden” klarar av en eller annan orsak inte
av att ens inleda rehabiliterande arbetsverksamhet,
för att inte tala om att inleda yrkesstudier på heltid. Vid
verkstäder och lättillgängliga verksamhetscentra för
ungdomar mäter man inte verksamheten i mängd eller
kunskaper utan definierar verksamheten i enlighet med
hur betydelsefull den är för den unga personen själv.
För en del kan det vara mycket betydelsefullt att de ens
klarar av att komma till platsen!
Är det alltså meningen att vi av alla dessa unga på
några år ska få produktiva skattebetalare för samhället eller räcker det att vi genom olika arbetssätt och
arbetsformer skulle kunna hjälpa dem att hitta sina
försvunna resurser, strukturera sin egen tillvaro samt
stödja betydelsen av korrigerande erfarenheter. Räcker
det att de unga som har blivit främmande för sig själva
och relationen till sitt eget liv och ofta upplever sig som
offer, objekt för andras handlingar och funktioner till slut
skulle vara i stånd till interaktiva relationer och därigenom
skulle få uppleva att de är unika, värda att älskas och få
omtanke och på så sätt både skulle bli synliga och skulle
ses. På så sätt skulle var och en kunna känna att den
är något, att den hör till något samt glädjas över att den
överhuvudtaget finns till. Räcker det till som en del av
byggplanen för välfärdsstaten eller har vi utan att veta om
det blivit så främmande för mänsklighetens urkälla att vi
har glömt bort det som är det allra mest betydelsefulla,
människan själv.
Karel McLeod Smith
chef för verkstadsverksamheten,
Hyvinkään nuorten työpajatoiminta HYPE
Förebyggande eller främjande
av arbetslöshet?
Matti som är 32 år är för närvarande på verkstaden
för vuxna och bygger om gamla cyklar till nya för kommunens behov. Matti deltar i rehabiliterande arbetsverksamhet i genomsnitt fem timmar per dag fem dagar i
veckan. Matti är nöjd eftersom de grundläggande behoven tillfredsställs och av ersättningarna har han sparat
pengar till ett nytt spelkonsolspel. Och det finns gott om
tid för hobbyn att spela på PlayStation. Matti upplever
inte att han är marginaliserad. Han har just inga vänner utanför återvinningsverkstaden. Den ekonomiska
situationen är knapp men han har så mycket pengar
han behöver. Han har inte fått jobb efter grundskolan.
Han har inte använt läkartjänster för en kontroll av
den fysiska hälsan sedan åttonde klassen – men nog
psykiatriska tjänster och olika slags medicinering mer
än behövligt.
Matti besöker sin mamma då han har lust. Han går till
baren en gång i veckan efter arbetet och tar ett par – tre
två euros stop öl då det är ”happy hour” på förortskaféet
och kommunen prenumererar på Helsingin Sanomat åt
honom – Matti är nöjd.
Hur blev Matti Matti?
Matti avlade grundskolan i normala klasser. Det finns
dock anmärkningar från skoltiden om att lärarna har
tvivlat på Mattis ”mentala färdigheter” och delvis oroat sig
för den lilla pojken som har isolerat sig. Pojken klarade
sig ändå medelmåttigt i skolan – eller vad man ska säga
om medeltalet sex på avgångsbetyget. Efter grundskolan
deltog Matti i tre yrkesutbildningar som han avbröt. I en
utbildning löpte studierna till och med till början av det
tredje studieåret. Vad hände sedan? Matti insjuknade i
depression, han slutade skolan, livet hakade upp sig som
en gammal vinylskiva. Han led av depression i flera år,
eftersom det tog ett år att ens få psykiatrisk vård. Det tog
länge för honom att tillfriskna – och som utomstående
kan man i alla fall inte märka ett fullständig eller verkligt
tillfrisknande.
De bästa studieåren och början av arbetskarriären gick
förbi då Matti led av depression. Då Mattis vård var över
då han var 26 år och det var dags att ta steget in i arbetslivet eller arbetslöshetslivet hittade han inte sin egen plats.
Matti började delta i rehabiliterande arbetsverksamhet
på verkstaden för ungdomar, övergick så småningom
till arbetslivsträning och då han började bli för gammal
för det och sökandet av utbildnings- eller arbetsplats inte
ledde till något var det naturligt att Matti överfördes från
en service till en annan och nu är han här. Matti har sex
år av verkstadsverksamhet i alla dess former bakom sig.
Men Matti klagar inte, han har ju det bra.
Mattis process
Hur borde man som myndighet förhålla sig till berättelsen om Matti? Matti har slutfört sin läroplikt, inte begått
några brott, sökt hjälp och fått det, aktiverats och deltar
i ett arrangemang. Samhället bekostar verksamheten
för Matti och Matti gör den insats för samhället som
förväntas av honom. Rätt många sektorer har fått göra
positiva anteckningar och anteckna prestationsdagar i
sin placeringsstatistik – det här ser ju bra ut.
Inom ett processcentrerat tänkesätt försöker vi finna
den bästa möjliga processen och strävar efter att granska
missförhållandena i de nuvarande funktionsmodellerna.
Hur skulle det vara om vi granskade Matti litet som en
process?
I grundskolan noterades och antecknades Mattis första
svårigheter. Kanske har det skett en utveckling sedan
1990-talet så att sådana här ärenden inte endast skulle
förbli anteckningar i dokument. Jag vill tro att sådana här
frågor redan inom grundutbildningen i dagens läge leder
till att de unga kommer inom räckhåll för stödåtgärder och
att man koncentrerar sig på framtiden. Inom studier på
andra stadiet har examensstrukturen utvecklats och det
finns olika möjligheter till att studera genom att en persons särdrag beaktas. Livet är emellertid inte enkelt och
61
Förebyggande eller främjande av arbetslöshet? - Karel McLeod Smith
vägen kan bli krokig. Därför måste det finnas möjlighet
till att pröva på arbetslivet till exempel i verkstadsmiljö,
men dock inte så att man hela livet på raden för yrke i
blanketter måste skriva ”deltar i verkstadsverksamhet”.
Jag vill fortfarande tro att aktörer överallt gör sitt arbete
med tanke på klienterna och inte stirrar blint på prestationsdagar eller direkta placeringstal. Ett bra resultat
mäts ändå med det kunskaps- eller erfarenhetskapital
som klienterna får inom verkstadsverksamheten och med
hur väl de kan hitta sin egen plats i samhället.
Jag återgår ännu till den nöjde Matti för en stund.
Under något skede av sin sexåriga period av verkstadsverksamhet har Matti funderat på sin blivande riktiga
arbetsplats. Matti är intresserad av transportarbete och
körkortsprovet är den enda slutförda utbildningen som
han har avlagt. Och till och med utmärkt, eftersom han
klarade det vid den första uppkörningen. I något skede
var transportuppgifter inte möjliga på grund av stark
medicinering. Det är emellertid redan länge sedan,
eftersom medicineringen i dagens läge är så lätt att den
inte hindrar honom från att köra. Matti har även talat om
detta någon gång, men då han besökte ett utbildningsställe inom logistikbranschen började utbildarnas och
den egna handledarens realistiska berättelser om hur
krävande branschen är skrämma honom. Matti vågar
inte längre drömma om detta – det känns alltför skrämmande att övergå från en fem timmars arbetsdag och en
trevlig hemlik arbetsmiljö till en åtta timmars arbetsdag
och andra mönster. Skulle han klara av det?
Vid verkstaden har de bästa experterna gjort en träningsplan för klienten. Man har behandlat klienten med
respekt och tagit i beaktande allt det som man känner till
om hans bakgrund. I aktiveringsplanen har man antecknat att en stegvis övergång till sex timmars arbetsdagar
är möjlig. Man stödjer sysselsättning med mångsidiga
övningsarbeten men ser till att inte orsaka besvikelser
med alltför utmanande uppgifter.
I Mattis sysselsättnings- och rehabiliteringsprocess har
myndigheter från undervisningsväsendet, arbets- och
näringsförvaltningen, socialservicen, verkstäder, den
psykiatriska vården, A-kliniken, Uppsökande jobb samt
stödboende deltagit. Planen är garanterat så bra som
den helt enkelt kan vara.
Varför vill jag då lyfta fram Matti?
Som stam- och nyckelkund vid verkstaden är Mattis
fall intressant men inte unikt. Vi har utvecklat utmärkta
tjänster, vi har lärt oss att göra diagnoser och att läsa diagnoser. Vi har fungerat enligt förväntningarna och starkt
haft intrycket att vårt arbete genuint främjar sysselsättning.
62
I Mattis och många gelikars fall har vår verksamhet
säkert stärkt mänskligheten och människans eget växande, men samtidigt åtminstone delvis även främjat
arbetslösheten. Matti har blivit en verkstadsexpert och i
framtiden säkert en erfaren och permanent arbetstagare
på mellanarbetsmarknaden.
Jag tycker inte att sysselsättning är en volymgren.
Främjande av sysselsättningen är inte heller ett urval
av olika konststycken med vars hjälp man gör klienterna åtminstone tillfälligt till intressanta arbetstagare i
arbetsgivarnas ögon. Man måste snabbt gå på djupet
med det som utgör hinder för sysselsättningen i kundens
fall, kartlägga alla de intresse- och kunskapsområden
som finns i var och en av oss och leta efter en lämplig
utbildnings- eller arbetsplats. Ju längre åtgärden pågår
desto svårare är det att övergå till arbetslivet, där det i
dagens läge endast sällan erbjuds stödda arbetsplatser
eller arbetsuppgifter.
Jag tycker att den nuvarande modellen för hur sysselsättningen bör skötas är problematisk, eftersom det
snart börjar finnas lika mycket aktörer som klienter.
Finansieringsmodeller och finansieringskanaler har lett
till att flera aktörer har uppmuntrats till verksamhet på
sysselsättningsfältet och förutom sin kärnkompetens
även har hoppat på sysselsättningsutmaningen. I och
för sig är det inte något dåligt så länge som aktörerna
utför sitt arbete professionellt och kontinuerligt bedömer
sitt förhållande till övriga aktörer. Därtill borde man koncentrera sig på att utveckla hur sysselsättningen sköts
med lika stor innovationskraft som man håller igång
olika sysselsättningsprojekt. Det svåra med projekt och
tidsbundna finansieringar är ofta att de tar slut någon
gång och de resultat som man har fått till stånd kan
tillsammans med projektet gå upp i rök. Och då nya
finansieringskanaler öppnas gläds en ny aktör över att
hjulet är uppfunnet igen.
Klienten bör ställas i centrum av sin egen sysselsättning. De bedömande kretsarna bör ha tid och kunnande
för att lyssna på klienten och på basis av detta yrkeskunskap att finna den bästa möjliga lösningen – antingen
ett direkt utbildnings- eller arbetsalternativ eller om man
observerar hinder för sysselsättningen en professionell
tjänst där man har specialiserat sig på att avlägsna eller
åtminstone sänka hinder.
Man bör säkerställa serviceproducenternas möjligheter
att utveckla sin verksamhet på lång sikt. De nuvarande
tidsbundna finansieringsmodellerna borde förnyas så att
de blir mer bestående och i sin tur bör man av aktörerna
kräva kontinuerlig uppföljning och utveckling av kvaliteten
och verksamheten. Enbart prestationsdagar eller direkta
placeringar kan inte utgöra grunden för finansieringarna
Förebyggande eller främjande av arbetslöshet? - Karel McLeod Smith
utan i deras ställe måste man få mätare som genuint
återger hur klientens situation förbättras eller avancerar.
Därtill borde man inom utdelningen av anslag som har
reserverats för att sköta sysselsättningen tydligt känna
igen de funktioner som finansieras för att upprätthålla
mellanarbetsmarknaden och å andra sidan de funktioner där kärnuppgiften är att främja sysselsättningen.
Då funktionerna är tydligt separerade kan man mäta
resultaten av dem på olika sätt. Inom den nuvarande
modellen uppmuntras alla aktörer att göra allt, att fungera som varuhus för sysselsättningen, vilket leder till att
olika målsättningar inte alltid nödvändigtvis kan utvecklas
klientcentrerat. Därtill upplever jag att de ungas och de
vuxnas verkstadstjänster funktionellt bör hållas i sär.
Även om metoderna och målen kan vara mycket likartade skiljer sig klienternas behov avsevärt från varandra.
Mästare-gesäll-modellen som har ansetts vara idealet är
bra som tanke och fungerar för vissa ändamål, men den
innebär även en risk för att modellen en blind leder en
blind uppstår. Då långtidsarbetslösa överför kunnande till
unga arbetslösa kan detta innebära mycket annat än en
överföring av fackkunskap eller kunnande i arbetslivet.
Verkstadsverksamheten och verkstadstjänsterna har
etablerat sig som en av de mest betydande formerna av
sysselsättning och hur sysselsättningen sköts. I lagtexter
nämns verkstadsverksamheten just inte alls – endast i
ungdomslagen nämns tjänsten. Nu kan det rätta ögonblicket ha kommit för att trygga kvaliteten på och verksamheten i verkstäderna så att man skulle ta ställning
till frågan till och med genom anteckningar i lagen. Olika
aktörer skulle erkännas och man skulle göra upp kommensurabla ramar för verksamheten. Samtidigt skulle
man säkra att de finansiella satsningarna som behövs
för professionell verkstadsverksamhet finns och att man
skulle övergå från ett kontinuerligt flöde av projekt till en
mer slagkraftig helhet.
Jag återgår till Matti igen. Matti är fortfarande nöjd.
Nu har Matti fått köra återvinningsverkstadens paketbil
ibland då arbetskamraten Pertti har varit sjukledig. För
Perttis del är en pensionsutredning på gång och han
kommer eventuellt att gå i pension från verkstaden
inom ett år. Man har lovat Matti att han kan få ta över
Perttis arbete.
Det finns även annat att glädja sig över i Mattis liv.
54-åriga Eija, som deltar i vävverkstaden som fungerar
i samma utrymmen, har flyttat ihop med Matti. Det enda
problemet har varit Eijas rikliga och kontinuerliga alkoholkonsumtion, men livet har ändå gått bra tillsammans
trots detta...
63
Valtakunnallinen Työpajayhdistys ry, en organisation inriktad på
att utveckla arbetsverkstadsfältet och sektorn för social sysselsättning, har deltagit i EU:s temaår kring ökat deltagande och
samhörighet genom att arrangera diskussionstillfällen och seminarier. Syftet med denna pamflett är att försöka hitta svar på
frågor kring utanförskap, marginalisering, fattigdom och lottlöshet
i dagens Finland.
Vi bjöd in experter och aktörer från olika delar av samhället för att
skriva sina egna synpunkter. Resultatet är en mångröstad uppsättning av ställningstaganden, visioner, kritik och resonemang
samt konkreta förslag för att avskaffa ojämlikhet.
Vi har bett våra skribenter resonera huruvida det förekommer
marginalisering i Finland, om vi kan göra något för att förhindra
marginalisering, hur man kan öka delaktigheten, om tudelningen
i medborgare som klarar sig och de som inte klarar sig är en
slump eller ett resultat av medvetna val, och vad vi kan göra för
att förhindra tudelningen.
”Något utopistiskt – skulle Finland kunna vara det första landet i
världen där man har avlägsnat fattigdom och marginalisering?” Pentti Arajärvi
www.tpy.fi
www.työpajatieto.fi
ISBN 978-952-67587-0-1