Nuläges

7
SLUTSATS E R : H I STO R I S K A O C H R U M S L I G A K VA L I T ETER
Blasi e h o l m s u d d e n s o m d e l av staden
Blasieholmens
vattenlinje i slutet
av 1600-talet
Kyrkholmen
Blasieholmsudden är en viktig del av den centrala stadens arkipelag. I uddens bebyggelsemönster kan den äldre topografiska strukturen, med sundet mellan Kyrkholmen och Blasieholmen fortfarande avläsas. Den
markeras av Hotell Lydmars diagonala och Nationalmuseums solitära placering med den mellanliggande Museiparken, anlagd på det igenfyllda kanalen.
Ett av Stockholms särdrag är den centrala stadens
placering på öar och halvöar, samt på omgivande
stränder. Vattenspegeln är det sammanhållande och
karaktärsskapande elementet som möjliggör vida
utblickar där stadsarkipelagens olika delar, topografi,
bebyggelse och vegetation kan upplevas som en
helhet. I detta vattenlandskap har Blasieholmen ett
centralt läge.
Tillsammans med Gamla stan, Helgeandsholmen,
Skeppsholmen och Kastellholmen utgör Blasieholmen
kärnan i den historiska staden. Blasieholmsudden
är väl synlig i fria siktlinjer från viktiga stråk i staden
som Katarinavägen, Skeppsbron och Strandvägen.
I fjärrperspektiv från söder är den karaktäristiska
silhuetten av Nationalmuseum, tillsammans med
sundet mot Skeppsholmen, uddens signum. Från
Strandvägen i norr tecknar sig den öppna hamnplanen,
med sin lägre bebyggelse mot Hovslagargatans
bebyggelsefront och Museiparkens grönska.
På Blasieholmsudden möts tre av Stockholms
stadslandskaps huvudkaraktärer: stenstaden med sin
markanta front mot vattenrummet (Hovslagargatan),
det representativa och institutionella landskapet kring
Norrström och sjöfartsstadens landskap med hamnplan
och fri kontakt med Nybroviken-Ladugårdsvikens
vattenrum.
NORRMALM
BL
AS
Blasieholmen är ursprungligen en ö, som genom
landhöjning och utfyllning av kanaler och vattendrag
blivit en halvö. Den genomsiktliga ökaraktären
är fortfarande påtaglig i närperspektiven från
Logårdstrappan och från de västliga delarna av
Strandvägen. Vattenrummen som omger udden ger
dagrar och reflexer som syns både i de begränsade
siktlinjerna genom Hovslagargatan och Museiparken
och i sundet mellan udden och Skeppsholmen.
På längre avstånd förenas Blasieholmens
bebyggelsefronter med den omgivande stenstaden
och staden reduceras till sina enkla former; öppna
ÖSTERMALM
IEH
OL
M
EN
NYBROVIKEN /
LADUGÅRDSVIKEN
NORRSTRÖM
Karta som illustrerar de tre
huvudkaraktärerna på själva
udden; det representativa
vattenrummet vid Norrström,
sjöfartstadens vattenrum vid
Nybroviken och Blasieholmens
stenstadsfront.
GAMLA STAN
35
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
2013-06-07
A
EB
plana vattenrum, block av tät bebyggelse med en
kontinuerligt löpande fris av den stenskodda kajen.
Över stenstadens sammanhållna silhuett reser sig
glest strödda landmärken i form av torn, kupoler och
kyrkspiror som ger identitet och stöd för orienteringen.
C
I Blasieholmsuddens närhet finns platsbildningar,
parker och offentliga institutioner sammankopplade
av stråk. Stadens stenskodda kajsystem ger goda
möjligheter att flanera längs vattnet. Sträckningen
från Nybrokajen via Museikajen mot Strömkajen
utgör en svag länk i detta system. Ett stenkast från
udden, bakom Hovslagargatans bebyggelsefront,
ligger Blasieholmstorget med Arsenalsgatans exklusiva
stadsstråk. Även denna koppling utgör en svag länk
mellan udden och övriga Blasieholmen.
D
D
E
C
B
A
Kajstråk
Viktigt stråk
Platsbildning
Svagt kajstråk
Svagt stråk
Park
Blasieholmsudden är förbunden med den centrala stadens kajstråk genom den stenskodda kajen
som löper från Nybrokajen i norr via Museikajen i sydväst. Där förenar den sig med Strömkajen.
Sträckningen uppfattas trots sin generella utformning som en svag länk beroende på de
utrymmeskrävande verksamheterna.
Udden förenas med Arsenalsgatans frekventerade gågata genom Blasieholmsgatan raka axel. Här
utgör den trafikerade Stallgatan en barriär som tillsammans med få publika målpunkter ger en
svag koppling mellan Blasieholmen och Blasieholmsudden.
Viktiga platsbildningar i Blasieholmsuddens närhet utgörs av Norrmalmstorg och Nybroplan i norr
och Slottsbacken i söder. Slottsbacken är endast visuellt kopplad till udden i motsats till de övriga
platserna som är länkade till Blasieholmstorget via gångstråk. På Skeppsholmens nordvästra spets,
förbunden med udden genom Skeppsholmsbron, ligger en mindre platsbildning.
I Blasieholmsuddens närhet finns många av stadens centrala parker. I söder ligger
Kungsträdgården Vid Nybroplan i norr ligger Berzeliipark. Hela Skeppsholmen kan uppfattas som
en institutionspark med naturmarkskaraktär. I systemet av parker fyller Museiparken en viktig om
än ej till fullo utnyttjad funktion på den tätt bebyggda Blasieholmen.
Blasieholmsudden är väl synlig från viktiga stråk i staden. Från Strandvägen i norr, från
Katarinavägen i söder och från Skeppsholmen. På långt håll utgör uddens bebyggelse an del av
den sammanhållna stenstadsfronten.
A-A: I vyn från Katarinavägen är Museiparken synlig i siktlinjen mot Strandvägen och
Nationalmuseum ingår visuellt i Strömkajens bebyggelsefront. I vyn från Strandvägen tecknar sig
hamnplanens öppna yta i kontrast till Hovslagargatans bebyggelsefront.
B-B: I vyn från Stadsgården markeras Blasieholmsudden främst av Nationalmuseums
karaktäristiska silhuett. Från Strandvägen syns Stadsgårdens förkastningsbrant och Södermalms
silhuett i sundet mellan Blasieholmsudden och Skeppsholmen.
C-C: i Vyn från Slottsbacken dominerar Nationalmuseum flankerad av Skeppsholmens landform
och vegetation. I den långa siktlinjen genom sundet syns Strandvägen och Nobelparken. Från
Strandvägen syns Museiparken och Blasieholmshamnens öppna platsbildning och i fonden
Skeppsbron och Stockholms slott.
D-D: I vyn från Logårdstrappan är Djurgårdens vegetation synlig i gattet mellan Blasieholmen
och Skeppsholmen. Nordiska museet, Junibacken och Kaknästornet utgör landmärken. Från
Galärvarvsparken dominerar Stockholms slotts fasad vyn tillsammans med en skymt av
Slottsbacken och Storkyrkan.
E-E: I vyn från Logården anas Nybrovikens vattenrum och Strandvägens bebyggelsefront genom
Museiparkens vegetation och i Hovslagargatans raka axel. Hotell Lydmars diagonala fasad mot
Museiparken utgör ett karaktäristiskt inslag i stadsbilden.
36
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
2013-06-07
Hedvig Eleonora kyrka
Strand hotell
Engelbrektskyrkan
Studenthus, Körsbärsv.
Johannes kyrka
NK
Kungsgatan
St Jacobs Kyrka
Vyn över stadsarkipelagen domineras av den sammanhållna horisontella stenstadssilhuetten där Nationalmuseum
ingår, interfolierad av landmärken i form av märkesbyggnadernas torn, spiror och kupoler.
BLASIEHOLMSUDDEN SOM DEL AV STADEN - KVALITETER:
• Historiskt och topografiskt central del av stadsarkipelagen synlig
från många platser
• Möte mellan tre stadskaraktärer:
- Öppen hamnplan med låg bebyggelse
- Monumental institution i park
- Sluten stenstadsfront
• Del av den sammanhållna stadssiluetten
• Integrerad i stadens kajsystem
37
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
2013-06-07
Blasieholmsudden som del av den representativa miljön och vattenrummet kring Norrström
Blasieholmsudden som del av vattenrummet Norrström präglas
av den sammanhållna bebyggelsefronten där Nationalmuseum
lösgör sig som en solitär. I vyer från Skeppsbron, Slottsbacken
och Strömbron blir kontakten mellan Norrströms och Nybrovikens vattenrum tydlig, via siktlinjerna i sundet mellan udden och
Skeppsholmen, i Hovslagargatans axel och vintertid genom Museiparken.
Museipark 1860-70-tal
Annex 1960-tal
Nationalmuseum 1860-tal
Lydmar hotell 1880-tal
(äldsta delarna från 1826)
Från söder domineras udden av Nationalmuseum med omgivande park.
Blasieholmens täta stenstadsfront efter planmönster
från 1600-talet tar slut vid Hovslagargatan, med
undantag för Lydmar hotell, vars karaktäristiska
snedskurna byggnad utgör en liten utväxt på
fronten. Blasieholmens udde har istället en öppnare
karaktär, en reminiscens från tiden före 1860-talet då
Kyrkholmen fortfarande var en fristående holme med
lägre bebyggelse.
Den massiva Nationalmuseibyggnaden blockerar
mycket av genomsiktligheten genom udden, men tack
vare Hovslagargatan och museiparkens transparens
vintertid och gröna buffertzon sommartid, kan något
av den historiskt låga och öppna udden fortfarande
upplevas. Nationalmuseum bildar tillsammans med
museiparken en representativ miljö som upplevs
från Södermalm, Gamla stan, Stockholms slott och
Norrström.
Nationalmuseum utgör Blasieholmsuddens
representativa framsida och utgör en viktig del av
Norrströms stadsrum präglat av nationella, statliga
institutionsbyggnader. Nationalmuseum har en
liggande, lugn och monumental volym vars betydelse
förhöjs av det omgivande parkrummet och placeringen
strax intill vattnet. Byggnaden har samma höjd som
den omgivande stenstaden men står ändå ut med sin
i övrigt stora skala och sina stenfasader vilka ger en
massiv och tung karaktär.
Museiparken bevarar i delar sin karaktär av
promenadpark från det sena 1800-talet med slingrande
grusgångar mellan organiskt formade planteringar. Den
del av parken som är synlig i den representativa miljön
runt Norrström har den mest påkostade utformningen.
Dit är skulpturgrupperna lokaliserade och denna del är
även den mest välbevarade.
Lydmar hotell är en del av den samlade
bebyggelsefronten vid Södra Blasieholmshamnen och
Norrström. Dess skala och utformning hör samman
med det sena 1800-talets stad men dess karaktäristiskt
snedskurna form vittnar om äldre förhållanden på
udden.
38
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
2013-06-07
BLASIEHOLMSUDDEN SOM DEL AV DEN REPRESENTATIVA
MILJÖN OCH VATTENRUMMET KRING NORRSTRÖM
- KVALITETER:
• Markanta öppningar mellan byggnaderna
• Nationalmuseum som monumental solitär
• Museiparken som avstånds- och respektmarkör gentemot omgivningen
• Lydmar hotells snedskurna form som vintertid möjliggör genomsikt genom udden och samtidigt visar platsen för den tidigare kanalen
I vyer från Skeppsbron och Logårdstrappan är Blasieholmsuddens öppnare karaktär tydlig, med markanta släpp i bebyggelsen mot Nybroviken och Ladugårdsviken. Släppen
ger fria siktlinjer mellan vattenrummen som skapar stadens skiktade och scenografiska karaktär.
Museiparken är en integrerad del av den monumentala miljön kring Nationalmuseum och bidrar samtidigt till uddens
öppna/transparenta karaktär.
Nationalmuseum är en monumental solitär som utgör en viktig del i det representativa rummet
kring Norrström.
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
39
2013-06-07
Blasi e h o l m s u d d e n s o m d e l av den fd hamnmiljön
Blasieholmsudden som del av Nybrovikens vattenrum präglas av
den öppna hamnplanen i kontrast till den indragna stenstadsfronten längs Hovslagargatan och Nationalmuseums fasad. I vyer från
Strandvägen syns Norrström, Slottsbacken, Stockholms Slott via
siktlinjerna i sundet mellan udden och Skeppsholmen, i Hovslagargatans axel och vintertid genom Museiparken.
Kokhus 1830-tal
Magasin 1910-tal
Tullhus och stenkaj
1870-tal
Kranräls 1930-tal
Den öppna karaktären och avsaknaden av hög/tät stenstadsbebyggelse karaktäriserar udden.
Den historiskt öppna karaktären är tydligast vid
Norra Blasieholmshamnen. Den fria hamnplanen
kännetecknas på långt håll, t.ex. från Slussen och
från Djurgården, främst av frånvaron av högre
stadsbebyggelse. Hamnverksamhetens funktionsyta
tränger undan stenstadsfronten, som i övrigt löper
kontinuerligt från Strandvägen via Nybroviken ut på
Blasieholmen, och skapar en öppning i stadsväven.
Den öppna ytan förstärker och accentuerar med sitt
luftrum även den relativt smala Blasieholmsuddens
arkipelagkaraktär och stadens skiktade och
scenografiska kvalitet.
och magasin tillsammans med den stensatta kajen.
Den låga bebyggelsen kontrasterar mot den högre
stenstadsfronten och Nationalmuseum. Magasinens
enkla utformning med faluröda träfasader signalerar
en typisk verksamhetskaraktär av äldre slag, medan
Tullhusets fasader i puts och tegel signalerar dess
myndighetsfunktion. Tullhuset bildar tillsammans med
magasinens baksidor ett småskaligt inre rum, relativt
skyddat från vind och vatten, i motsats till kajrummet.
Från platsens inre delar är den omgivande staden
och vattenrummen synliga i långa siktlinjer under
Museiparkens trädkronor och i Hovslagargatans axel.
parkeringsplatser. Kajens stenskoning skapar
tillsammans med markbeläggningen av storgatsten, en
bevarad kranbaneräls, tullhuset och magasinen i direkt
anslutning till och riktade mot den snedskurna kajen,
karaktären av en godshamn. Närheten till stadsfronten
låter oss förstå hur hamnfunktionen tidigare var en
integrerad del av den centrala staden och det viktiga
nav kring vilket handeln rörde sig. Inte på något annat
ställe i staden finns någon liknande hamnmiljö bevarad.
Hamnmagasinen som tidigare var vanliga i alla stadens
hamnar är också, troligen beroende på sin enkla
funktion och byggnadssätt, de enda bevarade i sitt slag.
På närmare håll, t.ex. från Strandvägen, kan man
avläsa den låga hamnbebyggelsen i form av tullhus
När man befinner sig på udden är hamnkaraktären
påtaglig, trots att de öppna ytorna upptas av
Nybrovikens vattenrum och hamnplan utgör
tillsammans en enhet där dagens marina
verksamhet ger platsens kontinuitet. Platsen med
sina upplag, containrar, elskåp och anordningar för
de förtöjda båtarna står i kontrast till den södra
delens representativa karaktär. I en systematisk
uppordnad och städad innerstad är mötet mellan
de två stadskaraktärerna en kvalitet, liksom den
rumsliga uppdelningen i en sluten och en öppen
karaktär. Museiparken och Blasieholmsgatan utgör ett
förmedlande element mellan de två delarna.
40
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
2013-06-07
BLASIEHOLMSUDDEN SOM DEL AV DEN FD HAMNMILJÖN
- KVALITETER:
• Uddens öppna karaktär och avsaknaden av hög/tät stenstadsbebyggelse
• Upplevelsen av udden som en del av vattenrummet snarare än stadsrummet
• Den välbevarade helhetsmiljön från tiden som godshamn
• I sitt slag unik hamnbebyggelse
I vyer från Strandvägen är Blasieholmsuddens ökaraktär tydlig. De markanta släppen i bebyggelsen ger fria siktlinjer mot Norrström och
Stockholms slott och skapar stadens skiktade och scenografiska karaktär.
Hovslagargatan bildar en siktlinje som löper över hela udden och
avslutas i slottsfasaden på andra sidan strömmen.
Välbevarad hamnmiljö med tullhus, magasin och kajanläggning. Det är en öppen rumsbildning med låga småskaliga byggnader som
kontrasterar mot den täta stenstadens höga, slutna struktur.
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
41
2013-06-07
8
KÄLLFÖ RT EC K N I N G
Tr yc kta kä l l or
Bilder
Lilienberg, V.E., Stockholms hamnar, kajer och broar, utdrag ur ”Stockholm: Sveriges hufvudstad
skildrad med anledning af allmänna konst- och industriutställningen 1897”, Stockholm 1897.
Alla fotografier, Nyréns Arkitektkontor om inget annat anges.
Pålstam, Y., Schibbye, B., Landskap i fokus - utvärdering av metoder för landskapsanalys, Stockholm,
2001.
Ström-Billing, Inger, Stockholms hamn 1909-1939 – Näringsliv och politik i samverkan,
Stockholmsmonografi nr 59, Kommittén för Stockholmsforskning 1984 (Akademisk avhandling,
Historiska institutionen vid Stockholms Universitet, 1984).
Flygbild framsida: Lennart Johansson, SBK.
Bild 3, 5 och 6 sid 30: Lennart Johansson, SBK.
Bild 9 sid 31: Lennart Johansson, SBK.
Flygbilder sid 35, 38 och 40: Lennart Johansson, SBK.
Vinberg, Salomon, Stockholms hamn 1937, Stockholm 1937.
Vinberg, Salomon, Stockholms stads hamnstyrelse 1909-1933, minnesskrift, Stockholm 1933.
Wrangel, F.U.,Blasieholmen och dess inbyggare, 2:a upplagan, Stockholm 1914.
Otr yc kta kä l l o r
Stockholms stadsarkiv (SSA): äldre kartor.
Stockholms stadsbyggnadskontor: kartor, fotografier, utredningar.
Stockholms hamn/www.stockholmshamnar.se/Historia/Epoker/
Stockholms stadsmuseum (SSM): kartor, fotografier.
www.stockholmskallan.se: äldre fotografier.
Nylind, Olle, Nationalmuseum, Museiparken, Norrmalm 3:1 (del av), Stockholm, Kulturhistorisk
värdebeskrivning, Nyréns Arkitektkontor för Statens Fastighetsverk 2011.
Schönbeck, Hedvig,Blasieholmsudden: Byggnadshistorisk förundersökning,: Stockholms stadsmuseum
2011 och 2013.
Wåhlin, Mats, AB 20:1 Nationalmuseum Vårdprogram, White arkitekter AB för Statens Fastighetsverk
2004.
42
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
2013-06-07
APPENDIX I - FÖ R DJ U PA D B ES K R I V N I N G AV M E TO D
Kulturhistorisk analys
Ur ett kulturhistoriskt perspektiv definieras alla byggnader, platser och miljöer som aktivt formats av människan som kulturobjekt. Vilka kulturobjekt i form av
byggnader, platser och miljöer som tillskrivs kulturhistoriskt värde och därmed anses särskilt värdefulla ur
kulturhistorisk synvinkel beror på den rådande diskursen, dvs de referenspunkter utifrån vilka kulturhistoriska värden konstrueras.
Traditionellt identifieras kulturhistoriska värden utifrån
två perspektiv: byggnader/platser/miljöer som källa
till kunskap respektive byggnader/platser/miljöer som
källa till upplevelse. ”Byggnader som källa till kunskap”
representerar ett bebyggelsehistoriskt perspektiv, där
kulturhistoriskt värde definieras utifrån byggnadens
funktion som historiskt dokument. ”Byggnader som
källa till upplevelse” representerar ett arkitektoniskt
perspektiv där värde definieras utifrån byggnadens
funktion som estetiskt/rumsligt objekt.
Grundläggande för båda dessa perspektiv är att byggnader anses förmedla en innebörd som går utöver den
materia som de består av. Det värde som en byggnads
historiska innebörd anses representera betecknas inom
kulturmiljövården som ”historiskt värde” eller ”dokumentvärde”. Det värde som en byggnads estetiska
innebörd anses representera betecknas av kulturmiljövården som ”konstnärligt värde” eller ”upplevelsevärde”. Syftet med bevarande är att bibehålla dessa
innebörder.
spektiv där byggnader betraktas som arkitektur.
Även den successiva utveckling bebyggelse och landområden genomgår över tid har en informationsbärande och estetisk/rumslig funktion, eftersom förändringar
genomförs för att svara mot förändrade omvärldsvillkor
och arkitektoniska preferenser.
Vilka miljöer, platser och enskilda byggnader som anses
särskilt kulturhistoriskt värdefulla beror därför på vilken
kunskap och upplevelse miljön anses kunna förmedla.
Detta beror i sin tur på när bebyggelsen/miljön har
uppförts, hur den har förändrats och i vilken utsträckning befintlig bebyggelse och struktur kan förmedla
information om det förflutna.
Blasieholmsudden som en del av riksintresset
I det här aktuella sammanhanget ligger platsen inom
riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården.
Med utgångspunkt från riksantikvarieämbetets uttryckstext riksintressebeskrivning (se s 12-13) är vår bedömning att det är platsens betydelse utifrån följande
aspekter av riksintresset som är relevanta att belysa:
Dokumentvärde är kopplat till byggnadens funktion
som historiskt dokument och utgår från ett perspektiv
där byggnader betraktas som källa till kunskap om den
period i samhällsutvecklingen under vilka de uppfördes. De ses som en materialisering av rådande ekonomiska, institutionella, kulturella och sociala villkor/
förutsättningar och anses därmed kunna förmedla
information om det förflutna.
Historiska dimensioner
• Funktionen som huvudstad (med Nationalmuseum
som uttryck för en nationellt viktig kulturinstitution)
• 1600-talets starkt expansiva stad (representerat av
1650-talets stadsmässiga reglering av Blasieholmen)
• Gamla stans yttre årsring (där Blasieholmen ingår
som en del av den representativa miljön kring slottet)
• Områden med stenhus för aristokratin, den nya
klassen av rika borgare och för ett lägre borgerligt
skick (representerat av stenhus från 1600-, 1700och första delen av 1800-talet)
• Det sena 1800-talets stadsbyggande (representerat
av gator, stenskodda kajanläggningar och parkområde)
• Sjöfartstaden (representerat av hamnanläggning,
kokhus, tullhus och magasinsbyggnader)
Upplevelsevärden är kopplade till byggnadens funktion
som estetiskt/rumsligt objekt och utgår från ett per-
Stockholmska särdrag
• Fronten mot vattenrummen och Stockholms inlopp
•
•
•
•
Vyerna från viktiga utsiktspunkter
Blickfång
Kontakten med vattnet
Stadssiluetten
En metod för att identifiera en bebyggelsemiljös funktion som källa till kunskap och upplevelse är den
arbetsmodell som presenteras i boken Kulturhistorisk
värdering av bebyggelse av Axel Unnerbäck (Riksantikvarieämbetet 2002). Modellen är ett verktyg för kulturhistorisk värdering och är uppdelad i tre steg: Identifikation – Bearbetning – Värdering.
Metod för identifikation av källa till kunskap
och upplevelse
För att identifiera vilken källa till kunskap och upplevelse en byggnad/plats/miljö anses kunna förmedla utgår
kulturmiljövården från ett bebyggelsehistoriskt perspektiv. Det innebär att fokus i den historiska analysen
ligger på att identifiera vilka aspekter av det förflutna
som präglat den befintliga byggnaden/platsen/miljön
och som fortfarande är möjliga att avläsa/uppleva. Det
är den materialiserade historien som är relevant, dvs
de delar av det förflutna som har lämnat fysiska avtryck
på platsen - i form av gatunät, kvartersstruktur, fastighetsindelning, byggnader, markanvändning etc.
IDENTIFIKATION
GRUNDMOTIV
Dokumentvärde
Byggnadshistoriskt värde
Byggn.tekn.hist. värde
Patina
Arkitekturhistoriskt värde
Samhällshistoriskt värde
Socialhistoriskt värde
Personhistoriskt värde
Teknikhistoriskt värde
Upplevelsevärde
Arkitektoniskt värde
Konstnärligt värde
Patina
Miljöskapande värde
Identitetsvärde
Kontinuitetsvärde
Traditionsvärde
Symbolvärde
En annan metod är den s.k. Dive-metoden (Describe/
Beskriva, Interpret/Tolka, Valuate/Värdera, Enable/Möjliggöra) utarbetad av riksantikvarien i Norge. Den har
en mer aktiv och planeringsinriktad målsättning och
syftar till att omvandla kulturhistorisk information från
passiv till aktiv kunskap.
Gemensamt för dem båda är att de syftar till att definiera en byggnad eller bebyggelsemiljös funktion som
källa till kunskap och upplevelse på ett systematiskt
sätt. I princip handlar det om att 1) Beskriva områdets
historiska utveckling, 2) Analysera vad som finns kvar
BEARBETNING
FÖRSTÄRKANDE MOTIV
VÄRDERING
SAMMANVÄGD MOTIVERING
Kvalitet
Autenticitet
Pedagogiskt värde
Sällsynthet
Representativitet
Huvudmotiv
Ytterligare motiv
Förstärkande motiv
Riksantikvarieämbetets arbetsmodell för kulturhistorisk värdering
STEG
MÅLSÄTTNING
Förbereda Input
ARBETSMOMENT
Utarbeta struktur och arbetsprogram för analysen
Beskriva
Områdets historiska karaktär
Etablera kunskapsöversikt, sammanställa, beskriva och bearbeta
information om områdets ursprung, utveckling och karaktär
Tolka
Områdets historiska betydelse
Studera områdets historika läsbarhet, betydelsebärande och
förmedlande innehåll, integritet, autencitet och tillstånd
Värdera
Områdets värden och möjligheter Diskutera de kulturhistoriska resursernas värde, utvecklingspotential,
sårbarhet, tålighetsgränser och förändringskapacitet
Dive-analysens struktur och principer steg 1-4
43
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
2013-06-07
från olika tidsperioder, 3) Definiera vilken kunskap/upplevelse som är möjlig att avläsa/uppleva i den befintliga
miljön och 4) Identifiera värdebärande objekt, karaktärsdrag och uttryck.
Landskapsanalys
Landskapsanalys utgör ett ofta använt instrument
i planeringsprocessen. Trots att landskapsanalys
används sedan 1960-talet är metoden i stort
obeforskad. För att ge en samlad överblick över
landskapsanalysens tillämpning och praktik i Norden
beställde en grupp av statliga myndigheter; Boverket,
Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket, en studie
av landskapsarkitekterna Bengt Schibbye och Ylva
Pålstam. Arbetet resulterade i skriften ”Landskap i
fokus, Utvärdering av metod för landskapsanalys” som
utkom 2001 . Skriften ingick i TVÄRSprojektet, som
behandlade natur- och kulturmiljövårdens strategier
och argument i planerings- och exploateringsprocesser.
Målsättningen med studien var att identifierat och
utvärdera de olika metoder för landskapsanalys
som praktiskt tillämpades. Detta kapitel utgör en
sammanfattning av skriften.
Inledningsvis fastslår författarna att landskapsanalys
alltid bygger på inhämtande av uppgifter om
landskapet från olika källor, exempelvis kartor,
flygbilder, historiska arkiv, fältinventeringar och
intervjuer. Landskap definieras som
”….relationen mellan människa och plats. Landskapet
finns överallt omkring oss som en bakgrund till vårt
vardagliga liv. [….] Landskapet är ett resultat av
hur olika komponenter i vår miljö, både naturgivna
som geologi, jordarter, klimat, flora och fauna och
kulturgivna/sociala som markanvändningsmönster,
bebyggelse och annan mänsklig påverkan – verkar
tillsammans och upplevs av oss människor. Det är vår
förmåga att uppleva som gör att ”land” blir ”landskap”.
Med uppleva menar vi inte bara visuellt eller hur vi
”ser” landet, utan också hur vi hör, luktar, känner vår
omgivning och de känslor, minnen och associationer
som det väcker.” *
”Landskap i fokus” beskriver landskapanalys som en
systematisering av kunskap för att förstå platsen som
del av en kunskapsprocess, men betonar att det finns
alternativa, intuitiva kunskapsprocesser som kan leda
till goda resultat, men understryker att dessa är svåra
att kommunicera då de kan vara svåra att återskapa.
Landskapsanalys innebär att inhämta och grafiskt
redovisa information från ett givet landskaps- eller
stadsrum. Landskapsanalysen utförs i en given
kontext och med ett specifikt syfte, i det flesta fall
som beslutsunderlag vid en fysisk förändring av ett
landområde eller en stadsdel. I Norge har en utvecklad
och mer fast metod för landskapsanalys, ”stedsanalyse”
, utvecklats och används frekvent. På svenska skulle det
motsvara begreppet ortsanalys, dvs en landskapsanalys
där en orts hela karaktär och utveckling beskrivs.
Schibbye och Pålstam hänvisar till den norska ”Veileder
till stedsanalyse” där följande definition finns:
”Stedsanalyse er en systematisering av kunnskap
for å forstå stedets historie, situasjon och
framtidsmuligheter”. Man talar också om att analysen
”gir grunnlag for å forstå stedets forutsetninger og
muligheter, for å diskutere tiltak og framtidsbilder og
for å fatte beslutninger”.
Författarna gör en genomgång av de olika inriktningar
av landskapsanalys som förekommer och urskiljer
sex huvudrinktningar; den naturvetenskapliga, den
konsthistoriska, den visuella, den strukturalistiska, den
dekonstruktivistiska och slutligen den fenomenologiska
traditionen.
I den naturvetenskapliga traditionen utvecklas
på 1960-talet en landskapsanalysmetod. Metoden
bygger på en sammanställning av naturgeografiska
och ekologiska data som leder fram till en ”objektiv”
bild av vad olika delar av landskapet lämpade sig
för, hur bostäder, vägar osv kan lokaliseras, och vilka
olika värden som finns i landskapet. Ian McHargs
”Design with Nature”, från 1971, är en skrift i denna
tradition och som påverkat generationer av planerare
på 1970-talet. Exempel på tillämpningar inom denna
tradition är de landskapsanalyser som gjordes som
förstudier för Öresundsbron. Författarna bedömer att
påverkan från denna landskapsanalystradition i vissa
stycken är stor och att vissa delar fortfarande tillämpas.
Bristen i metoden sägs vara att den i inte leder fram
till entydiga värderingar. Begreppet landskapskaraktär
lever dock kvar som ett centralt arv från den
naturvetenskapliga idétraditionen.
Inom kulturmiljövården finns en konsthistorisk
tradition. Schibbye och Pålstam beskriver denna
tradition som grundad på ett studium av bebyggelsens
utformning, arkitektens/konstnärens intentioner och
den tid då den skapades, och med målet att formulera
generella drag för en viss period – en viss stil. Analysen
används oftast för att avgöra bevarandevärden hos
bebyggelse och stadsdelar, samt till exempel för att
anpassa ny bebyggelse till gammal. Intentionen är att
nytillskotten ska anpassas så att det gamla och det nya
framstår som en harmonisk helhet. Den konsthistoriska
analysen är i praktiken ofta kopplad till andra visuella
analysmetoder.
En tredje tradition utgörs av de visuella analyserna,
som, enligt författarna, tar sin utgångspunkt i
observerbara fenomen och kartlägger kvaliteter i
omgivningen. Här betraktas platsen som i bilder,
”landskapbild” eller ”stadsbild”, och kan beskrivas
med begrepp som skala, struktur, rumslighet,
rumsavgränsningar mm. I Gordon Cullens ”Townscape”
från 1959 används tecknade bilder som tolkar och
förmedlar en vandring genom en medeltida stadskärna.
Med Kevin Lynch ”The Image of the City”, som
publicerades 1960 etablerades ett antal begrepp som
senare kommit att användas inom landskapanalysen;
stråk, landmärken och områden. Kritiken mot de
visuella metoderna har varit att de är ytliga och inte
ger tillräcklig bakgrund till varför ett område ser ut som
det gör, i motsats till exempelvis de konsthistoriska
analyserna. Vidare kan inte den visuella analysen
beskriva hur ett område förändrats över tid, enligt
författarna.
Till de ovan beskrivna analystraditionerna, kan den
under 60-talet utvecklade strukturalismen läggas.
Dessa analyser har främst gällt bebyggda miljöer
och har målet att beskriva bebyggelsens logiska
sammanhang. Man försöker hitta principerna bakom
det konkreta uttrycket och därmed förklara – men
inte bedöma eller värdera – platsens utformning.
Arbetssättet är naturvetenskapligt grundat. Det
inkluderar också en beskrivning av historisk utveckling
och lägger tyngdpunkten på att beskriva en orts
strukturella drag. Dessa analyser, exempelvis ”realistisk
byanalyse” eller ”arkitekturens inre sammanhang”, har
använts framgångsrikt i främst plandiskussioner om
orters olika utvecklingsmöjligheter. I Norge är, enligt
Schibbye och Pålstam, den realistisk byanalyse den
mest frekventa analysmetoden för byggda miljöer.
Dekonstruktivismen, företrädd av Peter Eisenmann,
Daniel Libeskind och Bernard Tchumi har också
utvecklat en landskapsanalys. De tar sin utgångspunkt
i ”the urban sprawl”, det stadsliv som människor måste
leva i den ”sönderdelade” staden. Analysen försöker
kartlägga strukturer som är lagda över varandra, och
hur dessa stöter samman och påverkar varandra. Det
är i mötespunkterna mellan olika strukturer som nya
möjligheter uppstår. Analysen har, i Schibbyes och
Pålstams skrift, tydliga drag av den strukturalistiska
traditionen och är sparsamt representerad i en nordisk
kontext.
”Landskap i fokus, Utvärdering av metod
för landskapsanalys” avslutar exposén över
landskapsanalysens idétraditioner med den
fenomenologiska, där Christian Norberg-Schulz utgör
förgrundsgestalt, med sin metod för tolkning av
”platsidentitet”. Han har identifierat tre grundläggande
mänskliga behov som relaterar sig till platsen:
orientering, identifikation och minne. De bildar
tillsammans något han kallar ”stedsbruk”, det sätt som
vi använder platsen. Stedsbruk innebär inte enbart
att vi använder oss av platsens ”utbud” utan också att
vi spontant uppfattar platsen som en helhet. Denna
helhet omfattar både naturgivna och människoskapta
delar – och det är samspelet mellan dessa som är
viktigast att tolka i analysen. Denna tradition kallas
tolkning av stedskarakter eller kvalitativ stedsanalys.
44
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
2013-06-07
Metoder för landskapsanalys
För Nuläges- och värdebeskrivning av
Blasieholmsudden har en visuell landskapsanalys
i anslutning till Kevin Lynch valts. Den klassiska
Lynch-analysen omfattar stråk, gränser eller söm,
områden, knutpunkter och landmärken. Stråk kan till
exempel vara leder, gator, vägar, stigar m m längs vilka
människor rör sig. Gränser är linjära element som inte
uppfattas som stråk och är betydelsefulla för att hålla
samman områden. Områden i sin tur, är relativt stora
områden i vilka man mentalt kan gå in i och som har
en gemensam uppfattbar karaktär. Knutpunkter är
strategiska platser till vilka man kan gå. De är vanligen
knutpunkter mellan stråk eller en koncentration av
karaktärsfulla objekt. Landmärken, slutligen, är en typ
av punktreferenser, fysiska element av varierande skala
som i kontrast till omgivningen särskiljer sig visuellt.
med redovisningen av funktioner i form av offentliga
rum som platser, torg, parker och andra publika
målpunkter.
Platens identitet beskrivs i en analys av de mest
välbekanta landmärken som är synliga från
Blasieholmsudden och genom identifiering av de
delområden (district) som kan urskiljas i omgivningen
SAMMANSTÄLLNING AV
KARTMATERIAL OCH
ANDRA UNDERLAG
*Definitionen överensstämmer med Europarådet definition i den
av Sverige 2011 ratificerade landskapskonventionen:
INVENTERING I FÄLT
- landskap: ett område sådant som det uppfattas av människor
och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan
naturliga och/eller mänskliga faktorer.
Motivet till valet av landskapsanalysmetod är att den
kompletterar den inledande nulägesbeskrivningen,
beskrivningen av historiska dimensioner och den
kulturhistoriska beskrivningen med en handfast
rumsligt och funktionsinriktad beskrivning av platsen.
Distrikt / område
Knutpunkt
Landmärke
Stråk
Barriär / gräns
Landskapanalysen bryter ner Blasieholmsuddens
stadsrum och landskapliga sammanhang i enkla
komponenter strukturerade i tre kategorier: rum,
flöde, funktion och identitet.
Under rubriken rum redovisas de omgivande
vattenrummens struktur med de väggar som skapas av
kajstråk och bebyggelsens fronter. Analysen identifierar
utsträckningen av det storskaliga stads- och vattenrum
från vilket udden är synlig. Vidare redovisar analysen
de vyer och utblickar från vilka Blasieholmsuddens
rumsliga struktur är som mest representativ samt
karaktäristiska siktlinjer och riktningar i det aktuella
stadslandskapet. Blasieholmens fronter mot de största
vattenrummen redovisas.
LANDSKAPSANALYS
Under rubriken flöden redovisas trafikflödet
på det omgivande gatunätet och de buss- och
tunnelbanelinjer och den reguljära båttrafiken. Viktiga
gångstråk redovisas för tydlighetens skull tillsammans
45
N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M
dnr 2013-00460-54
2013-06-07