Tolvösands krumudde
Ängs- o betesmark
Väg till Södra Myckeläng
Granskog
P-plats
Alskog
Alskog
än
Strand
Gångväg
Sandplatå
g
Krumudde
VID SÖDRA MYCKELÄNG i Tynderö
finns ett cirka tio hektar stort strandområde, vars strandlinje mot Klingerfjärden
har formats av vattnets strömmar, som
här bildat en så kallad krumudde.
Kusträckan är ett av de få obebyggda
strandpartierna i kommunen. Stranden är
mycket uppskattad och badvänlig och är
därför mycket värdefull ur rekreationssynpunkt. Området som ägs av kommunen är Natura 2000-område. Natura
2000 är ett nätverk av värdefulla, skyddade naturområden inom EU.
Tolvösands krumudde hittar du om du
svänger av E4:an mot Tynderö och
Åstön, genom Söråkers centrum. Därifrån är det 6,6 kilometer till avtagsvägen
mot Södra Myckeläng. Cirka 400 meter in
på den finns en mötesplats, varifrån
gångstigen leder ut till udden. Till områdets nackdelar hör det faktum att det
dels saknas ordentlig skyltning och dels
saknas en rejäl parkeringsplats, där man
kan ställa ifrån sig bilen.
DET GEOLOGISKA ytskiktet i området,
Vid Tolvösand har havets strömmar format en så kallad krumudde.
som är uppbyggt av i huvudsak sand,
består av ett näs med strandängar på
båda sidor. Sluttningen upp mot byvägen
är fuktig, stenig och kalkförande.
Större delen av marken har varit brukad
under lång tid. Nämnas kan att det i närområdet finns ett flertal lämningar från
bronsåldern. Sluttningen ner mot Tolvösand har lämnats att växa igen och detta
VID TOLVÖSAND finns ett av kom- har medfört en mycket speciell utveckmunens bästa klimat. På våren skyddas ling.
området av landmassa och öar från
havets kyla och på hösten förlänger GRÅALSKOGEN här i sluttningen, kring
havets värme växtsäsongen. Växtlig- början av stigen ut till udden, påminner
heten gynnas dessutom av ett par andra om miljön i sydligare ädellövskogar. Här
faktorer; dels berggrundens kalk och dels finns fåglar, fjärilar och svampar som
alskogens egen kväveproduktion.
gråalskogen och bokskogen har gemensamt.
Smånunneört
TILL LIKHETERNA hör skogarnas förutsättningar för tidiga vårblommor. Här
växer blåsippa, vitsippa, desmeknopp,
gullpudra och sist men inte minst smånunneört. Den sistnämnda arten är helt
avgörande för den speciella, sällsynta
och EU-skyddade mnemosynefjärilen.
Den har här ett av sina starkaste fästen i
landet. I alskogen finns även landets
nordligaste förekomst av skuggtuja- (vildbalsaminet) förekommer också. Och
mossa.
med lite tur kan man träffa på orkidén
tvåblad. Med ännu större tur och urskiljMEN HÄR FINNS också skillnader. Grå- ningsförmåga kan den lilla oansenliga
alskogen åldras snabbare och övergår, och sällsynta orkidén knottblomster visa
om inga motåtgärder vidtas, till granskog. sig.
Här trivs fjällväxten nordisk stormhatt I alskogen förekommer inte bara gråal.
med sin pollinerande följeslagare, den Några exemplar av klibbal, björk, sälg,
utanför fjällvärlden sällsynta stormhatts- hägg, någon asp och små exemplar av
lönn trotsar konkurrensen. Några granar
humlan.
Blommorna i alskogen, som till exempel annonserar intresden nämnda nordiska stormhatten med set att ta över efter
de rabarberstora flikiga bladen, har under gråalen.
Vid sluttningens fot
har granarna lyckats få dominans.
Här märks en stor
förändring
av
örtväxtligheten.
Olika arter pyrola,
smultron och humleblomster
uppträder.
Harsyran
växer
i
båda Humleblomster
Nordlundarv
miljöerna.
Olika
sommaren svårt att få ljus under det täta arter av mossa tillkommer och bildar matlövtaket. Ett problem den delar med tor.
stinksyskan, vars brännässlelika blad vid
beröring doftar vidrigt. Lika svårt har den DÄR GRANSKOGEN övergår i en sandgiftiga vallmoväxten skelört. Giftig är platå fångar en grund vattensamling upp
även trolldruvan. Arten är dock i sina vari- sluttningens fukt. Mängder av orga-niskt
anter med vita och röda frukter, som material samlas och bryts ned i vattnet.
förekommer sällsynt på andra platser, Eftersom fiskar saknas i det syrefattiga
intressant för trädgårdar och parker med vattnet främjas in-sekter som mygg, knott
och harkran-kar samt grodor och paddor.
lundkaraktär.
Vid sidan av dessa kämpar den ibland Även skal-baggar älskar den-na miljö och
omfattande och marktäckande nordlund- före-kommer i en mängd arter. Förr nyttarven tillsammans med hallon och bränn- jades vattensamlingen av befolkningen
för rötbehandling av lin.
ässla.
Den sistnämnda mycket viktig som
foderväxt för flera arter av fjärilslarver KLIMATET i området gör att en grundlioch håller därigenom artvariationen fort- gare undersökning av vattnets insekter
satt hög i denna fjärilsrika omgivning. Det skulle kunna bli intressant. Vattensami övriga landet sällsynta springkornet lingen delar denna övre platå i två delar.
Västra sandplatån visar med sina tallar
och marklevande lavar att marken är
näringsfattig. Örter som uppträder är gulmåra, backnejlika och backglim. Även
åkervädd förekommer.
Vanliga är också risen av lingon och det
snarlika, men mörkare och mattbildande
mjölonet. Under sensommaren och
hösten blommar rikligt med fibblor. Men
även en sporväxt som låsbräken gillar
området. I skogskanten förekommer ett
stort antal av den vinbärsliknande busken
måbär, medan enbuskar föredrar den
öppna ytan.
mesta av uddens bas från dess spets.
Denna svacka får tidvis ta emot överskottsvatten från den tidigare nämnda
våtmarken. Här återkommer gråal tillsammans med sälg, hägg och mandelpil.
Mandelpilen är en förhållandevis ny
invandrare. Den kommer förmodligen på
sikt att bli ett färgglatt inslag i vinterlandskapet. Denna art av salix byter nämligen
löpande ut sin bark, så att fläckar av
orangebeige underbark blottas.
AV ÖRTER träffar man på skuggviol,
kråkklöver och nejlikrot. Här får de sällskap av vår nordliga
kryddbuske pors och
ett bestånd av vackert,
djuprött blommande
vresros.
Nära
spetsen
av
udden finns ett stycke
gräsmark. Denna platå
ligger cirka 1,5 meter Strätta
över havsnivån och är
helt sandbaserad. Värmeälskande och
torktåliga örter som backglim, gulsporre,
strandvial och gräset strandråg finns i
blandningen
PÅ DEN VÄSTRA sandplatån börjar av växter. Dessutom vår blåklintsliknande
också stigen väster ut mot hag-, lund- och vackra rödklint, som förr var talrik på
och betesmarksmiljöer av högt natur- magra betesytor.
värde. Sandplatån har vid flera tillfällen
använts som högkvarter för entusiaster VID UDDENS SPETS tar den härliga
och forskare vid insektsinventeringar.
sandstranden över. På andra sidan fjärden kan man se Granöns norra strand
PÅ DEN ÖSTRA platån finns också en nära och Alnöns på avstånd.
grupp tallar. Marken här är kraftigt På båda sidor om krumudpåverkad av sommarläger för barngrup- den, som sticker ut i vattper och vanlig camping. Områdesvis lig- net, ligger strandänger därför sanden öppen. Konkurrens- gar. De är inte
svagt strandglim kan förekomma tillsam- o m v ä x l a n d e
mans med saltnarv.
på samma
sätt som
Storspov
YTTERLIGARE EN svacka avdelar det s k o g e n ,
sluttningen och udden. De är däremot
totalt avvikande från de andra miljöerna.
Det är markområden som vid högvatten
delvis kan ligga under fjärdens yta för att
vid lågvatten tillhöra landmassan.
Speciella växter, fåglar, insekter och
andra former av liv gagnas av den miljön.
Andra kommer och går med växlingarna.
Gräs och halvgräs som madrör, krypven,
blåsäv och knappsäv, liksom örter som
vänderot, kärrsilja och strätta klarar variationerna. Det gör även den sällsynta
strandmållan.
FÅGLAR SOM drar fördelar av variationen är storspov, rödbena, strandskata
och mindre strandpipare. Med lite tur kan
man också få se en fisk-gjuse seg-la
ovan strandlinjen.
Där är även vitkindad gås vanlig. I
lövskogen, inne på udden, ger olika arter
av sångare "försommarkonsert". Näktergal, trädgårdssångare och grönsångare
är några av arterna. Stenknäck, rosenfink
och hönsfågeln järpe med flera andra
arter kan påträffas. Den rikliga förekomsten av lövved i området har också lockat den mindre hackspetten. Rastande
tranor och sångsvanar är vanliga i
området. Periodvis finns även gråhäger,
törnskata och den sägenomspunna härfågeln. Mitt i denna sydliga artblandning
har även lappmes registrerats. Både
markhäckande rödvingetrast och trädhäckande björktrast är karaktärsfåglar för
området.
Till strandlinjens insekter hör sländor. Här
har noterats sydliga arter som sjöflicksslända, gulfläckad ängstrollslända och
kraftig smaragdslända.
En bidragande orsak till artrikedomen är
kombinationenav strandäng och multnande ved i alskogen. Bidrar gör även
förekomsten av flera helt olika miljöer på
en koncentrerad yta.
Mnemosynefjärilen
har ett av sina
starkaste fästen
vid Tolvösand
Inventeringslistan över stora och små
fjärilar för området är lång. Främst måste
den tidigare nämnda mnemosynefjärilen
sättas, men även den sällsynta svävflugelik dagsvärmare, som tidigare observerats.
Förekomsten av mnemosynefjärilen bygger på ett komplicerat samspel mellan
flera olika faktorer, där ett utmärkt luktsinne hos både fjäril och dess larv samt
förekomsten av smånunneört är förutsättningar. Den är i sin tur beroende av
alskogen. Smånunneörten är här i Sverige larvens enda foderväxt. Denna sällsynta fjäril har utrustats med en "hög
moral" skulle man kunna säga. Eller är
det ett utslag
av svartsjuka? Efter att hanen befruktat
honan fäster den en gördel runt hennes
ARTVARIATIONEN och mängden blom- bakkropp så att hon inte kan befruktas på
mor i området är basen för det tjugotal nytt av någon annan hane.
arter av blomfluga som finns i området. Strax efter midsommar, när smånunne-
örten redan blommat över, fäster honan
sina ägg i områden där hon känner
doften av smånunneörtens knölar under
markytan. Hon kan dessutom luftbomba
med sina ägg i flykten. Nämnas kan
också att mnemosynefjärilen endast flyger i solsken. Nästa vår kläcks äggen
samtidigt som smånunneörten spirar ur
marken. Larven söker sig då med hjälp
av luktsinnet fram till växten.
SNÄCKORNA i området kräver en egen
avdelning. Inte mindre än 18 olika arter
har registrerats. Bidragande orsaker till
artrikedomen är temperatur, fukt, växtarter och markens kalk. Nämnas bör
busksnäcka, ängsdvärgsnäcka, skogsdvärgsnäcka, skogsgrynsnäcka, mindre
agatsnäcka och slätspolsnäcka.
TOLVÖSANDSOMRÅDET har liten betydelse för däggdjuren. Det fyller ändå sin
roll som en del av detstörre näringsområde som krävs. Genom området rör sig
arter som räv, hare, grävling och rådjur.
Rävlyor finns dock i området. Från udden
kan man ibland observera gråsäl.
Tillfälligtvis kan även älg och lodjur göra
besök.
Scharlakansröd vårskål
FISKET mellan Tolvösand och Granön
handlar mest om husbehovsfiske. Där
kan man bland annat dra upp laxfiskarna
lax, öring, sik, siklöja och harr. Andra
arter är strömming, abborre, ål och nors.
Där kan man också få en skrubbskädda,
den enda plattfisken som går upp i
Bottenhavet.
I sällsynta fall kan man dessutom få en
sjurygg på kroken. Denna fisk har ett
egendomligt utseende och kroppsform
med tjock, delvis förknölad hud utan fjäll
och rader av taggiga vårtknölar längs
kroppssidan och ryggen. Den främre
ryggfenan är hos äldre exemplar övervuxen av en tjock hudkam. Bukfenorna är
ombildade till en rund sugskiva. Under
vårens parningstid blir hanens buk
orange-röd. I Bottniska viken blir sjuryggen inte mer än 12-16 centimeter
långa men i Skagerack blir honan över 60
centimeter och hanen 35 centimeter.
Grönmussling
TOLVÖSAND med omgivningar har fantastiska förutsättningar för en omfattande
artbredd av svampar. Orsaken till detta är
den variation som sandområden, lövskog, barrskog, ängar, strandängar och
betesmarker innebär. Dessutom tillkommer kalk i marken som möjliggör vårmusseronens närvaro. Svamparna är
därför en artrik grupp i området. Främst
bör nämnas den vackert rödlysande vedsvampen scharlakansröd vårskål, som
växer på lövved, mest al och hägg, nedmyllad i marken. Förutom här, runt
Klingerfjärden, och i ett område kring
nedre Dalälven är
den en sällsynthet.
Den syns i alskogen
vid smånunneörtens
blomning
under
våren. För övrigt är
området en provkarta
över arter som föredrar död eller döende
lövved. Arter av
Ängsgentiana skinn, krös, tickor,
gröppor och musslingar kan upptäckas. Den skiktade dynsvampen som växer på gråalens stammar är en förutsättning för en rad intressanta och/eller sällsynta insekter.
TOLVÖSAND KAN även betraktas som
en extra intressant punkt i ett betydligt
större område med både höga naturvärden och kulturhistoriska värden.
Markerna i väster rymmer smörbollar,
gullviva, vårfingerört, ängsgentiana,
vildlin, backsmörblomma, vårmusseron
och den lilla ängsmyran konkavmyra
med mera. Dessa marker är delvis
restaurerade med naturvårdande insatser.
Instrålningen av solljus i sluttningen har
också en positiv effekt på växelvarma
varelser som insekter. Detta borde även
gälla groddjur, ormar och ödlor men
någon sådan inventering finns inte. Öster
om sluttningen finns ängsgentiana, rosettjungfrulin, havtorn, hårstarr, sumpnycklar, tvåblad med mera. Sommaren
2004 hittades en för området ny växt,
strandsnärja, i när-heten av havtornssnåret vid båthusen på Södra
Myckeläng. Den är en underart till nässelsnärja.
gravfält från bronsåldern (cirka 1800-500
fKr). Inte heller här finns någon skyltning
som berättar vad det handlar om och att
ställa bilen utefter Tynderövägen får väl
betraktas som direkt livsfarligt. Om man
trots detta dristar sig att gå ur bilen och
följer den gamla skogsvägen ner kan
man få en fin naturupplevelse.
I vägkanten växer ögonpyrola och den
rikligt förekommande skogsfräken ligger
som en grön dimma mellan träden. Här
är ett kustområde där hällarna sluttar
ganska brant ner mot vattnet. Fibbla,
skogsklöver och odonris följer oss på
vägkanten och i fuktsänkorna hittar vi
även vitpyrola.
Längre ner på sluttningen finns stensöta i
bergssprickor, som barnen förr åt som
godis. Dessutom getrams och på en
klipphylla ser vi meterhöga exemplar av
stor blåklocka.
Ännu längre ner i den branta sluttningen
bildar ett stort stenblock över en spricka i
berget en grotta, som sätter fart på fantasin.
Gaffelbräken
Vid ingången finns både hällbräken och
gaffelbräken. Mellan byvägen mot Södra
Myckeläng och gravfältet finns ett
bestånd av genetiskt avvikande asp, den
så kallade jättekromosomaspen. Namnet
CIRKA 1 200 METER öster om nedfarten betyder dock inte att själva träden är
till Södra Myckeläng finns ett större speciellt stora.
Vid Tolvösand finns avkopplingsmöjligheter för hela familjen. Det stora
problemet är vart man ska ställa bilen vid ett besök
HÖJER MAN BLICKEN ut över fjärden
ser man Granön. En båttur dit kan ge en
fin naturupplevelse. Närmast anläggningsplatsen för båtar, mot Tynderölandet, är det en ängsyta som slåttas varje
år. Där kan man se lite av Tynderös
botaniskt historiska prägel, som hörde
samman med boskapsdriften. På våren
kan man se sagolika mängder av gullviva. Under sommaren tar backglim, tjärblomster och rödklint över. I denna blomsterprakt finner man också konkavmyrans små stackar.
Här pågår ett vetenskapligt försök. En
botaniker försöker återinföra orkidén
brunkulla, som fanns här i början av
1900-talet. Skogen på norra sidan av ön
börjar bitvis få en fin åldersprägel med
inslag av den för insekter så viktiga sälgen. På södra sidan av ön har rapporterats förekomst av den blodröda
rövarmyran, Formica sanguinea. På
sandstranden, som vetter mot Alnön, kan
man få se den stora vargspindeln,
Arctosa cinerea, ila ner i sitt hål.
FÖR DET RÖRLIGA friluftslivet är
området runt Tolvösand ett omtyckt mål.
Här finns avkopplingsmöjligheter för hela
familjen. Den långgrunda sandstrandenpassar både för lekande barn och solbadande föräldrar. Den anlagda eldningsplatsen ger möjligheter till grillning.
Men man får som sagt sätta sig över
parkeringsproblemen för att ta sig dit.
.
