SAMTAL
MED
NICOLA
BERGSTRÖM
HANSEN
OM
VERKET
IDDQD
Ditt
verk
IDDQD
utgår
från
skolskjutningen
i
Columbine
1999.
Vad
fick
dig
att
bli
intresserad
av
Columbinemassakern?
När
Columbine
ägde
rum
gick
jag
själv
i
högstadiet.
Jag
spelade
samma
datorspel
som
Eric
Harris
och
Dylan
Klebold
och
jag
var
svartklädd
och
kanske
lite
utanför.
Det
fanns
en
likhet
mellan
oss,
i
alla
fall
på
ytan.
Just
då
var
ytan
kanske
också
det
enda
som
räknades,
såväl
som
i
amerikansk
media
som
i
en
ung
tonårstjejs
fantasier
om
sin
egen
död.
Flera
år
senare
återvände
jag
till
bilderna
från
Columbine
men
inte
de
bilder
på
Eric
och
Dylan
som
prydde
löpsedlarna
utan
istället
de
som
Eric
och
Dylan
själva
producerade
flera
år
innan
massakern.
Jag
upptäckte
att
det
var
relativt
enkelt
att
hitta
dem
på
internet.
Det
finns
en
grupp
människor
som
har
sparat
alla
filmerna,
bilderna
och
dagboksanteckningarna
som
lämnades
kvar
till
eftervärlden.
Jag
hittade
även
Eric’s
egengjorda
banor
i
datorspelet
Doom
som
jag
laddade
ner
och
spelade.
Materialet
trollband
mig.
I
en
av
filmerna
spelar
Eric
och
Dylan
upp
den
händelse
som
de
år
senare
kom
att
utföra.
I
andra
följs
de
av
en
kamera
när
de
går
runt
i
skolans
korridorer
men
ljudet
är
så
dåligt
att
det
är
omöjligt
att
höra
vad
de
säger.
Deras
klasskamrater
passerar
förbi
på
filmen
med
pixelerade
ansikten
eftersom
polisen
censurerat
allas
ansikten
förutom
utom
Eric
och
Dylans.
Jag
finner
bilderna
våldsamma
och
aggressiva.
Ser
du
något
samband
mellan
våld
och
konst/bildkultur?
Hur
ser
du
på
myten
om
videovåld?
Efter
Columbine
utbröt
panik
bland
allmänheten
och
eftersom
Eric
och
Dylan
var
döda
fanns
det
ingen
att
ställa
till
svars.
Kanske
var
det
därför
man
började
man
leta
i
dagböcker,
datorer
och
hemsidor.
Datorspelet
Doom
som
Eric
och
Dylan
spelade
blev
en
enkel
syndabock.
I
de
bilderna
som
Eric
och
Dylan
producerade
och
i
den
censurering
som
polisen
lade
till
samt
alla
de
anonyma
människor
på
internet
som
har
digitaliserat
materialet
har
det
uppstått
en
otrolig
likhet
med
de
bilder
man
kan
hitta
i
Doom
tack
vare
deras
låga
kvalitet
och
pixlighet.
Det
är
intressant
att
den
debatt
om
videovåld
som
utvecklades
i
media
speglades
av
likheten
mellan
Dylan
och
Erics
bilder
och
det
datorspel
de
ägnade
så
mycket
tid
åt.
Dylan
och
Eric
skapade
således
inte
bara
debatten
utan
de
bidrog
även
till
den
postumt.
Varför
heter
verket
IDDQD?
Vad
betyder
det?
IDDQD
är
en
hemlig
kod
i
Doom
som
ger
spelaren
evigt
liv,
så
kallat
”god
mode”.
Eric
och
Dylan
skriver
i
sina
dagböcker
att
de
kommer
bli
ihågkomna
för
evigt,
att
andra
kommer
att
se
upp
till
dem
och
vilja
efterlikna
dem,
att
de
kommer
bli
gudar.
Det
är
lite
mer
än
10
år
sedan
massakern
i
Columbine
ägde
rum.
Sedan
dess
har
teknologin
utvecklats
otroligt
snabbt
med
bland
annat
bättre
kameror,
snabbare
internet
och
ökad
övervakning
som
resultat.
Hur
tror
du
att
en
liknande
händelse
skulle
representeras
idag?
Vad
för
sorts
material
skulle
finnas
kvar
till
eftervärlden?
Verket
IDDQD
har
tidigare
visats
tillsammans
med
två
andra
verk
i
utställningen
”I
will
be
famous
and
at
the
same
time
I
will
be
doomed”.
Utställningen
gjorde
kopplingar
mellan
Columbine
och
två
skolskjutningar
i
Finland
som
skedde
för
bara
några
år
sedan.
Tillskillnad
från
Columbine
där
det
arkivmaterial
jag
arbetat
med
först
offentliggjordes
av
polisen
efter
allmänhetens
påtryckningar
fanns
det
redan
innan
de
finländska
skolskjutningarna
både
bilder,
video
och
texter
som
gärningsmännen
själva
publicerat
på
internet
om
sina
planer
och
personer.
Av
dessa
hemsidor
och
videor
finns
det
bara
små
rester
kvar
nu,
videorna
har
försvunnit
från
YouTube
och
hemsidorna
har
stängts
ner.
Det
som
återstår
är
copy‐
pastade
texter
från
originalhemsidorna
som
har
laddats
upp
på
nya
ställen
tillsammans
med
skärmdumpar
från
Myspace‐hemsidor.
Varför
har
du
valt
att
presentera
arbetet
på
det
sätt
du
gjort?
Genom
att
använda
mig
av
romben
som
form
och
mötet
mellan
flera
bilder
mot
varandra
hoppas
jag
möjliggöra
en
läsning
av
bilderna
inte
enbart
linjärt/
horisontellt
utan
istället
med
fler
tänkbara
ingångar.
För
mig
står
den
typiska
fotografiska
serien
presenterad
horisontellt
på
en
vägg
ofta
för
en
sorts
sanningsbegrepp,
det
finns
en
tid
och
ett
narrativ
i
den
sortens
presentation
som
väldigt
lätt
förknippas
med
det
dokumentära.
Jag
vill
bort
från
den
sortens
läsningar,
och
istället
förmedla
en
osäkerhet
gällande
bilderna
av
händelsen,
den
faktiska
händelsen
och
konstruktionen
av
händelsen
i
vårt
minne.
Hur
ser
din
arbetsprocess
ut?
Jag
arbetar
oftast
med
olika
sorters
arkiv.
Jag
är
speciellt
intresserad
av
de
arkiv
och
samlingar
som
inte
har
sammanställts
av
professionella
utan
har
samlats
in
och
sparats
av
andra
anledningar
och
andra
människor.
Internet
är
för
mig
otroligt
viktigt
då
flertalet
av
dessa
arkiv
finns
där.
Jag
sparar
ständigt
på
bilder,
filmer
och
texter.
Då
jag
arbetar
med
appropriering
och
remixning
finns
det
inget
definitivt
moment
som
i
t.ex.
fotografering,
detta
resulterar
i
att
min
process
blir
längre,
mer
trevande
och
undersökande.
Nicola
Bergström
Hansen
i
samtal
med
Valdemar
Lindekrantz
(redaktör
för
tidskriften
Scopium)
den
januari
2010
Mer
info
finns
på
www.nicola.se
