Publicerad i Vasabladet våren 1997
JANTE-LAGEN OCH AVUNDSJUKAN
Den dansk-norske författaren Aksel Sandemose har skrivit en lag
som kanske är den mest följda lag som finns. Den beskriver på ett
vardagsnära sätt den tendens som finns, i högre eller lägre grad,
hos oss alla. Nämligen benägenheten att nedvärdera den som i
något avseende lyckats bättre än övriga eller vågat mer än andra.
Lagen omnämns ofta i böcker och artiklar som jantelagen och den
lyder: “Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du är lika
god som vi. Du ska inte tro att du är klokare än vi. Du ska inte inbilla
dig att du är bättre än vi. Du ska inte tro att du vet mer än vi. Du
ska inte tro att du är förmer än vi. Du ska inte tro att du duger till
något. Du ska inte skratta åt oss. Du ska inte tro att någon bryr sig
om dig. Du ska inte tro att du kan lära oss något.”
Bland annat tillämpas lagen på nykomlingar i alla sammanhang.
På arbetsplatsen heter det: “Så här har vi gjort i alla år och det har
gått bra, kom inte med något nytt, du ska göra som vi gör.” Och
den nyinflyttade förväntas ta seden dit han kommer. I jämförelsen
mellan vad som är rätt eller fel, såväl i tanke, synsätt eller handling,
har vi alltid oss själva, den egna gruppen och dess seder, bruk och
kultur som rättesnöre. En bra grogrund för jantelagen att växa i är
trångsynthet, osäkerhet, behov av att bibehålla det invanda
trygga och rädsla för att förlora gemenskap, inflytande och makt.
Bäst att vara en grå mus.
Men också den välbekanta, så kallade, kungliga avundsjukan får
oss att följa jantelagen. “Vad tror han att han är. Hon vill bara verka
märkvärdig. Han är ju en sådan som vill synas. Tänk vad de låtsas
vara duktiga.” Sägs det ofta om människor eller grupper som gör
väl ifrån sig. Det kan alltså vara farligt att vara för företagsam,
driftig, handlingskraftig, kunnig, medmänsklig, kompetent,
engagerad eller för ansvarstagande. Tyvärr finns det väl en sanning
i det som man ofta hör sägas, att bland kvinnor är detta ännu mer
uttalat än bland män. De vaktar varandra noggrant och försöker
genast “dra ned “ den som skiljer sig ur mängden.
För att alla ska må bra så borde alla helst vara lagom duktiga. Och
för att vara säker på att inte få kritik eller utsättas för avund ska man
inte säga någonting, åtminstone inte åt fler än en, man ska inte
göra något utöver det “vanliga”, i varje fall inte något som syns och
man ska framför allt inte vara någon.
Många är de som knäcks, sätter sitt ljus under skäppan eller flyr
fältet för att inte utsätta sig för missunnsamhet, skvaller och avund.
Men det är inte enbart omgivningens eventuella reaktioner eller
vår fantasi om reaktion som får oss att ibland ligga lågt utan också
våra egna skuldkänslor. Vars grund antagligen ligger i
omgivningens bemötanden, uttalanden och reaktioner. Tommy
Hellsten säger i sin bok, Barn av livet, att den sunda människan tar
hand om sitt eget välbefinnande, uppskattar sig själv, unnar sig det
goda i livet och vill tala om för världen: här är jag! Men sedan när vi
kommit så långt att vi verkligen gör det, väcker det skuldkänslor.
“Vad tror jag att jag är. Vad ska andra tänka och tycka om mig?
Jag har inte rätt att vara någonting. Bäst att förbli en grå mus som
smyger längs med vägglisterna.”
Att tala om att här är jag är egentligen detsamma som att vara
märkvärdig - värd att märkas - kanske det viktigaste behovet vi
människor har. Så den som säger sig inte vilja synas och märkas den
personen gör i högsta grad sig märkvärdig, nämligen genom att
låta andra tro att han står över det mest grundläggande mänskliga
behovet.
Farligt gift
Fastän andras avundsjuka kan skada oss, ligger det ändå en ännu
större fara i vår egen avund. Den är ett gift som långsamt tär
bäraren. Samma ord kan sägas om avunden som någon har sagt
om hatet: “Vårt hat skadar inte dem vi hatar de ringaste, men gör
våra egna dagar och nätter till en mardröm. De skulle dansa av
glädje om de visste hur mycket de lyckas plåga våra sinnen.”
Avundsjukan är en av de mest destruktiva känslor vi människor bär
på. Den bygger murar mellan individer och grupper och fråntar oss
därmed möjligheten till gemenskap och värme. Men även den
mest avundsjuka person som plågas och tärs av avund känner inte
känslan ständigt, snarare är det frågan om “stygn av avund”.
Eftersom avund tillhör de förbjudna känslorna är det just ingen som
erkänner sin avundsjuka. “Andra är nog avundsjuka men inte jag.”
Emedan jag inte äger egenskapen ifråga har jag naturligtvis ingen
orsak att försöka jobba bort den. Och därmed ger jag min
avundsjuka fritt spelrum med all dess destruktivitet.
Bättre är att försöka titta med öppenhet och ödmjukhet på sina
brister och försöka korrigera dem. Vad vi behöver är alltså mera
medvetenhet om oss själva och vår avundsjuka attityd.
Vad är avundsjuka?
När jag talar om avundsjuka menar jag inte det som vi ofta menar
med avund, nämligen att vi vill ha något som någon annan har.
Utan avundsjuka är när vi har svårt att uppskatta det som är bra hos
någon annan och andras goda egenskaper. Avundsjukan visar sig
också som missunnsamhet mot den som får uppleva positiva
händelser, framgång eller har det bättre förspänt än vi. Då kan vi
ha svårt att känna uppriktig glädje med den människan eller ge
henne vår ärliga uppskattning.
Avund är en försvarsmekanism, en flykt undan en jämförelse där vi
känner oss underlägsna andra. Den avundsjuka granskar
misstänksamt alla som utmärker sig och gör något bra och
beundransvärt och utsätter sedan den människan i värsta fall för
nedvärdering, smutskastning och förtal. Oftast räcker det med att
ge utlopp för avundsjukan via någon elakhet gentemot personen
ifråga. Sätten är många, här endast några exempel: ge ironiska
kommentarer, ge en pik eller gliring. Eller också kan man
osynliggöra personen eller inte låtsas om det positiva.
Igen kan vi koppla in det grundläggande behovet av att märkas,
synas och vara omtyckt ja, kanske till och med beundrad. När vi
inte är medvetna om detta behov hos oss själva eller underlåter att
ta ansvar för det genom ovilja, ointresse eller bristande resurser att
satsa sig för något, blir slutresultatet avund på dem som vågar och
tar ansvar.
Vi är snåla mot oss själva
Det är inte endast det som vi ser som negativt hos oss - avundsjuka,
missunnsamhet, hat etc. som vi inte vill erkänna att vi äger, utan
ofta förnekar vi även de goda och värdefulla vi besitter. På så sätt
både begränsar vi oss och är snåla mot oss själva. Om vi inte anser
oss vara duktiga på något område. Om vi inte tror oss om att klara
av varken det ena eller andra då vågar vi inte heller satsa på
något nytt i våra liv. Vi underlåter helt enkelt att ta ansvar för att
använda och utveckla de gåvor och förmågor vi fått för att göra
något positivt för oss själva och andra. Det är ett sätt att komma
undan ansvaret att vårda och odla det goda som vi alla besitter.
Men vi fråntar oss också den inspiration och energi som
utmaningar, kreativitet och engagemang i sig själv ger. Dessutom
fråntar vi oss glädjen och ödmjukheten i att lyckas och den positiva
känsla som andras uppskattning ger. Livet blir torftigt och känslan
av mindervärde och livets meningslöshet kommer som ett brev på
posten. Och om jag mår dåligt och inte har något värde, varför ska
andra då se ut att ha det bra och tillmätas värde?
När vi tar vara på de gåvor vi fått så att de är till gagn både för oss
själva och andra då känner vi också livets puls och det är lätt att ge
andra stöd, hjälp och uppmuntran i deras goda arbete. Vi kommer
in i en god cirkel där vi har råd med att vara generösa mot andra
och därmed får vi också skörda värme och frikostighet. Avund och
snålhet får ge vika för gemenskap och generositet.
Mary Andrén-Pada
Korsholm
