SKOGEN BAKOM PALATSET Om Wilhelm H. Kempe och familjeföretaget Ljusne–Woxna Aktiebolag HALLWYLIANA Nr 7 Omslaget visar en vy över Ljusne år 1863. Målning utförd av Albert Blombergsson på beställning av Wilhelm Kempe. Utsikten från Vårdberget mot sydväst visar Ljusne såsom det tedde sig år 1863. Till vänster i bild syns Bottenhavet och segelleden in till Ljusne hamn innanför holmarna Storgrytan, Lillgrytan och Storstensharet invid Lastholmen på älvens södra sida (Sörsidan). Därifrån går en röd malmbana upp till den gamla masugnen från 1600-talet med brännugn, klensmedja och kolhus. I bildens övre högra hörn ser man älvbron som leder över till Norrsidan. Till höger på norrsidan ses Wilhelm Kempes nyligen byggda villa i gult med frontespis och veranda mot sydöst. Mellan villan och den vitmålade förvaltarbostaden ligger det röda dammhuset och det lilla s.k. karllabbet där arbetarna intog sina måltider. Nedanför förvaltarbostaden till hälften dold av de tre arbetarkasernerna syns gamla sågen från 1849. På en långsmal holme invid älvens utlopp i havet ligger fyra rödmålade arbetarbostäder. Mellan dem och brädgården ser man timmerbassängen där timret förvarades i väntan på att sågas. Från såghuset leder en röd s.k. rallbana ut till brädgården där det sågade virket ligger i högar, s.k. stabbar, i väntan på att torka. I bildens mitt går Nygatan förbi tjänstemannabostaden med terrass och trädgård. Framför de rödmålade arbetarkasernerna ligger den vitmålade gamla handelsboden, den s.k. källarn, och höger därom ses tullförvaltarbostället med hissad unionsflagga. Strax bakom ses den gulmålade doktorsbostaden och till höger i bild kolningsområdet med dess röda ribbana och rykande mila. Kartor på omslagets insida från Cohrs Atlas öfver Sverige 1908. Just som dom skulle börja auktionen, där Furudals bruk med löst och fast, med djur och skogar skulle gå i ett bud, kom en karl gående. Han såg ut som en tiggare. Och det var en tiggares säck han hade på ryggen. Han stod alldeles tyst i början mitt bland herremän och skådelystna, men så höjde han plötsligt budet och det ganska kraftigt ändå. Folk började gapa och stirra på honom, men det bekom honom inte alls. Sen började folk fnissa och slänga kvickheter efter honom, för dom förstod ju att han var vriden. Vem som helst kunde ju se, vad han var för en slags karl. Men han stod på sig, och auktionisten måste låta klubban falla, men också han tyckte allt att det var retfullt. Tiggaren plockade fram pengar ur säcken och betalade med sedelbunt efter sedelbunt, i långa, långa rader. Han berättade att det var för Kempe på Ljusne han bjöd. Han fick köpebrevet ordentligt utställt. Det stoppade han i säcken, band ihop den ordentligt och så försvann han genom allén lika obemärkt som han hade kommit ... Anekdot berättad av en gammal värmlänning Redaktör och författare: Ingalill Jansson © Hallwylska museet och författarna Tryck: Norrköpings tryckeri 2005 Grafisk formgivning: Jonas Lindkvist Design HALLWYLIANA Nr 7 ISBN 91-631-7492-8 Foto: Hallwylska museets arkiv (HMA) Ljusne bruksmuseums arkiv Länsmuseet Gävleborgs arkiv Roland Löfgren Stockholms stadsmuseums arkiv Söderhamns kommuns arkiv Tekniska museets arkiv Saknas fotokälla i bildtext tillhör bilden Hallwylska museets arkiv Magnus Hagberg Förord 7 Maths Isacson Hallwylska palatset och Sveriges industrialisering 8 Ingalill Jansson Historisk bakgrund 14 Wilhelm Henrik Kempe 1807–1883 18 Grosshandlare Kempe köper järnbruk och anlägger sågverk i Hälsingland 32 Ljusne-Woxna Aktiebolag bildas 1881 46 von Hallwylska epoken 1883–1909 54 von Eckermannska epoken 1909–1919 72 Bebyggelse 80 Epilog 90 Källor 91 Viktiga händelser i Wilhelm Kempes och Ljusne-Woxna Aktiebolags historia 94 Översättning Roger Tanner English summary 96 Ordförklaringar 103 5 Porträtt utfört av Albert Blombergsson 1864. Porträttet som hängde i Voxna kyrka skänktes 1920 av församligen till Wilhelmina von Hallwyl. 6 FÖRORD I Hallwylska museets publikationsserie Hallwyliana utger vi nu ”Skogen bakom palatset”, då vi vill berätta om bakgrunden till den förmögenhet som möjliggjorde Walther och Wilhelmina von Hallwyls palatsbygge och samlande av antikviteter och konst. Palatset i Stockholm var inte bara deras hem utan fungerade också under en tid som huvudkontor för familjeföretagen Firma Wilh. H. Kempe och Ljusne-Woxna Aktiebolag. Att studera företagandet bakom den Hallwylska förmögenheten är också att studera en familjehistoria under fyra generationer som pågick i ungefär hundra år. Det började med Wilhelm Kempes invandring till Sverige på 1820-talet och starten av små företag som med tiden övergick till större verksamheter såsom järnbruk och sågverk. När W. Kempe gick ur tiden 1883 fanns en betydande industrikoncern där exportsågverket var kärnan i verksamheten. Det blev Walther von Hallwyl, make till Kempes enda barn Wilhelmina, som därefter övertog förvaltningen av företagen. Museet som inte tidigare arbetat med ekonomisk-historiska perspektiv på arkiv och samlingar har de senaste åren drivit ett projekt om familjerna Kempes och von Hallwyls företagande. Med ekonomiskt stöd från Europeiska socialfonden och under ledning av Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och gästprofessor i industriminnesforskning vid KTH, har museets personal under hösten 2004 studerat ekonomisk historia. Efter avslutat seminarium bedrevs arkivstudier, vilket resulterat i uppsatser om familjeföretagen. Museets 1:e intendent Ingalill Jansson har under året bedrivit en mer omfattande forskning och fördjupad studie om Wilhelm Kempe och de företag han skapade, vilket resulterat i denna publikation. Wilhelm Kempes affärsarkiv som förvaras i museet har fått en ny förteckning och är nu sökbart för forskare och andra intresserade. En kunskapsbank med litteratur och annat referensmaterial har skapats. Kunskap och samlingar finns även i Ljusne där den aktiva hembygdsföreningen driver ett museum. De har välvilligt hjälpt till med faktauppgifter och arkivmaterial. Jag vill rikta ett stort tack till alla dem som medverkat i projektet och som på olika sätt bidragit till dess genomförande. Ett generöst ekonomiskt bidrag från Kempestiftelserna har möjliggjort utgivningen av denna publikation. Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond har liksom Helge Ax:son Johnsons stiftelse givit ekonomiskt bidrag till arkivstudierna. Föreningen Hallwylska museets vänner har också stöttat projektet ekonomiskt. Som en del av projektet öppnas under hösten en utställning på museets gård som synliggör familjerna Kempe och von Hallwyls bakgrund i skogsindustrin samt de ekonomiska förutsättningarna för byggandet av palatset. Utställningen sponsras med material från såväl Mellanskog, Lidingö stad som företaget Bo Andrén AB. Stockholm i augusti 2005 MAGNUS HAGBERG museichef 7 HALLWYLSKA PALATSET OCH SVERIGES INDUSTRIALISERING Greveparet Walther och Wilhelmina von Hallwyl lät under 1890-talet uppföra två stora privatbostäder, den ena längs Hamngatan i Stockholm och den andra på industriorten Ljusne i Hälsingland. Resultatet blev två påkostade och ståtliga byggnader i tidstypisk dekorativ stil, bostäder som bara den yppersta eliten i samhället hade råd att uppföra och underhålla, och som tydligt symboliserade deras rikedom och framträdande position i samhället. Enbart palatset längs Hamngatan kostade 1,5 miljoner kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 65 miljoner kronor. Villan i Ljusne med tinnar och torn är sedan länge borta medan palatset längs Hamngatan sedan 1938 drivs som miljömuseum och är inriktat på konst och konsthantverk. Under det första årtiondet, från 1896 fram till 1909, användes dock palatset både som privatbostad för grevefamiljen och som huvudkontor för grosshandelsfirman Wilh. H. Kempe och Ljusne-Woxna Aktiebolag. Kontoret i palatset knöt samman en av landets allra största industrikoncerner med egendomar och verksamheter i flera län, men med sin industriella tyngdpunkt i sydöstra Gävleborgs län, i Ljusne i nuvarande Söderhamns kommun. Industriorten Ljusne Redan i början av 1670-talet uppfördes två stångjärnshammare och en masugn vid Ljusnans utlopp i havet, strategiskt placerad för att ta tillvara kraften i älven med hjälp av fördämningar och vattenhjul. I mitten av 1800-talet påbörjades nästa fas. Wilhelm H. Kempe anlade då ett stort sågverk. Där sågades timret från de skogar han tidigare hade 8 lagt under sig genom förvärvet av bl.a. Voxna bruk i sydvästra Hälsingland. Sågverket hörde till de större i landet men drevs under de första årtiondena med vattenkraft, till skillnad från sågverket i Ala, grannsågen som anlades några år senare (1855) och drevs med ångkraft. Denna teknik blev snart helt dominerande inom sågverksnäringen, fram till att elektriciteten togs i bruk vid sekelskiftet. I Ljusne sågverk installerades ångkraften i slutet av 1870-talet, och användes under några år parallellt med vattentekniken. Med 20 sågramar var sågverket i Ljusne snart landets största. I Ljusne kompletterades den storskaliga sågningen och utskeppningen till kunder utomlands med järnbruk och mekanisk verkstad. Några år in på 1880-talet överfördes kättingsmidet med maskiner och personal från bolagets järnbruk i Furudal i nordöstra Dalarna till Ljusne, en ort som växte i storlek och utvecklades till en av landets mer betydande industriorter. Med elva ångsågar längs Ljusnan på sträckan Söderhamn – Ljusne var Söderhamnsdistriktet samtidigt landets främsta sågverksdistrikt. Generationsskifte Detta var situationen när Walther von Hallwyl efter Wilhelm H. Kempes bortgång våren 1883 tog över ansvaret för industrikoncernen, som från 1881 drevs som ett aktiebolag. Gift med Wilhelmina Kempe, den enda bröstarvingen till makarna Johanna och Wilhelm H. Kempe, var Walther mer eller mindre tvungen att axla rollen som bolagets högste chef. Själv sprungen ur den schweiziska adeln och utbildad till militär måste han, innan han skaffat sig tillräcklig inblick i affä- Hallwylska palatset vid Hamngatan 4, år 1897. Fasaden är dekorerad med handelsflaggor och girlanger med anlednng av Oscar II:s 25-års jubileum som regent samma år. rerna, förlita sig på platscheferna i Ljusne och Woxna samt på de närmaste männen på kontoret i Stockholm. En rad snabba beslut följde, sannolikt på initiativ av kontorstjänstemännen, däribland att flytta kontoret till nya lokaler i Stockholm, att upphöra med den tidigare stora varuimporten och istället koncentrera sig på export av virke, järn, kätting och maskiner från Ljusne. Greve von Hallwyl klippte därmed banden med den förindustriella handelsrörelsen för att helt och fullt ikläda sig uppgiften som förvaltare av en mäktig industrikoncern med inriktning på järn- och trävaror för en internationell marknad. Industriell expansion Från början av 1880-talet fram till sekelskiftet 1900 utvecklades industriverksamheten mycket positivt och makarna von Hallwyls förmögenhet växte. En del av inkomsterna investerades i Ljusne, bl.a. i bostäder för den växande arbetarbefolkningen men också i vägar och allmänna inrättningar. I patriarkal anda uppfördes en kyrka och det investerades i sociala inrättningar till nytta för de underlydande arbetarna och deras familjer. Det på 1880-talet moderna ångsågverket förnyades dock inte i den utsträckning som var nödvändigt. Däremot utvidgades kättingfabriken några år in på det nya seklet. Samtidigt moderniserades den stora kolugnsanläggningen och en träoljefabrik uppfördes i Ljusne. Efter om- och tillbyggnaderna sysselsatte verksamheterna i Ljusne drygt 1 000 arbetare. Dessa arbetade i Norrljusne järnbruk med dess kättingfabrik, gjuteri och mekaniska verkstad, tegelbruk, mejeri och kvarn. På andra sidan älven låg Sörljusne järnbruk. Här fanns också Ljusne Sågverk och Ljusne Träoljefabrik. Sågverket med 650 anställda var ortens ojämförligt största arbetsplats. Tilltagande svårigheter Sågverket gick länge bra men blev med tiden slitet och allt omodernare. Bolaget klarade vid sekelskiftet inte heller att möta den hårdnande internationella konkurrensen på trävarumarknaden. Den långvariga expansionen för svensk sågverksindustri kulminerade för övrigt vid sekelskiftet 1900. Prisstegringen på sågade varor under andra hälften av 1890talet lockade Ryssland och andra länder med stora skogstillgångar att snabbt öka sin produktion av sågade trävaror. I Sverige gav dessutom genombrottsårens exploatering av urskogen utslag i en tilltagande råvarubrist. I början av det nya seklet blev denna råvarubrist ytterst kännbar för Ljusne-Woxna AB. 9 Interiör från gjuteriet. Efter en uppmärksammad konflikt med arbetarna i Ljusne sommaren 1905 beslöt bolaget under Walther von Hallwyls ledning att stänga sågverket, vilket skedde i juni 1907. 200 arbetare i sågen förlorade därmed sina jobb. Härtill kom alla skogsarbetare och flottare längre in i Hälsingland. Stängningen ledde till arbetslöshet, sociala problem och emigration. Samtidigt hade bolaget börjat projektera för en ny massafabrik i grannorten Vallvik. Den öppnades i december 1908 men då hade många av dem som blivit arbetslösa när sågen stängde i Ljusne redan gett sig av. Under årtionden har dessa händelser legat som en skugga över Ljusne och inte minst över greveparet von Hallwyl. Kontrasten mellan palatset i Stockholm, greveparets villa – ”Örnnästet” – i Ljusne och arbetarfamiljernas svåra villkor efter nedläggningen togs tillsammans med grevens motvilja mot att arbetarna organiserade sig, som bevis på den orättvisa samhällsordningen. Den slutsats arbetarna drog var att de måste sluta sig samman för att driva igenom förbättringar av arbets- och 10 livsvillkoren. I arbetarrörelsens historia intar händelserna i Ljusne 1905 och Walther von Hallwyl en framträdande plats. Aktuell forskning pekar dock på att nedläggningen snarast berodde på tilltagande råvarubrist och försämrad lönsamhet. Det förtar dock inte de negativa konsekvenserna för arbetarna och deras familjer och att en djup bitterhet fick lokalt fotfäste genom dessa händelser. Sveriges industrialisering Det industriella genombrottet i Sverige kan förläggas till 1870-talet, ungefär hundra år efter Englands, den första ”industriella nationen”, och ett knappt halvsekel efter Frankrikes, Belgiens, Tysklands och USA:s. Genombrottet förutsatte att det fanns en marknad för produkterna, arbetare som kunde producera dem och kapital för investeringar i byggnader, maskiner och transportanläggningar. Genombrottet föregicks därför av genomgripande förändringar av det gamla agrarsamhället. Nyodlingar, skiftesreformer, ny teknik och lättnader i handeln med varor ledde till en betydande produktionsökning och befolkningstillväxt, men också till en social skiktning på landsbygden. Medan vissa bönder kunde bygga upp en förmögenhet som delvis användes för investeringar i byggnader och för att köpa nya typer av varor, bl.a. jordbruksmaskiner och textilier, växte gruppen fattiga på landsbygden. ”Jordproletärerna” sökte sig snart till städer och industriorter på jakt efter ett arbete eller gav sig iväg till Amerika för att börja om på nytt. Både som arbetare och som konsumenter var de ytterst viktiga för den fortsatta industrialiseringen. Tack vare införandet av folkskolan (1842) var de läs- och skrivkunniga. Därigenom kunde de ta del av skriftliga instruktioner, studera och förkovra sig inom ett yrke samt organisera sig för att tillsammans förbättra sina villkor. Och de blev en allt viktigare grupp för handelsidkarna, vilka i stigande grad valde att annonsera i de tidningar som etablerades under andra hälften av 1800-talet. I spåren på den ekonomiska tillväxten och förnyelsen från början av 1800-talet växte det även fram en grupp människor med ekonomiska förutsättningar, kontakter och en personlig drivkraft att starta företag. Många hade sitt ursprung i handel och hantverk, andra i bergsbruket medan andra kom från jordbruket eller ur arbetarbefolkningen. Ytterligare andra, som Wilhelm H. Kempe och Walther von Hallwyl var födda in i, eller hade genom giftermål, förvärvat egendom, pengar och rätt kontakter. Även om det industriella genombrottet kan förläggas till 1870-talet var det snarast en process med tre urskiljbara vågor över ett halvsekel. De första mekaniska textilfabrikerna anlades under 1830-talet i trakterna av Borås, vilket följdes av stora vatten- och ångsågar längs norrlandskusten från de första åren av 1850-talet. I början av 1870-talet följ- de mekaniska verkstäder och stora järn- och stålverk i framförallt Bergslagen, och på 1890-talet nya stora mer specialiserade verkstäder, massafabriker och en rad konsumtionsfabriker. Industrialiseringen ägde till en början rum på landsbygden, i anslutning till råvarorna och vattenkraften. Med ångkraften, järnvägarna, elektriciteten och nya typer av konsumenter blev det både lättare och fördelaktigare att förlägga fabrikerna till de växande städerna. Industrialiseringen omskapade människors vardagsvillkor, tänkesätt och samhällslivet i stort. I början av det nya seklet hade industrin och dess människor blivit en tongivande ekonomisk, politisk och social kraft i samhället. Gamla normer, värderingar och lagar utmanades och ersattes av nya. Perioden var omvälvande och säkert smärtsam för många som tvingades bryta upp från hembygden, eller som arbetade 12–16 timmar per dygn i skogen eller i en illa utrustad fabrik. Inte minst i det sena 1800-talets sågverk var skaderisken överhängande vid ramsågarna, i kantbänkarna, i brädgården och vid utlastningen. Under industrialiseringens första årtionden var arbetsvillkoren krävande och olycksfallen många, särskilt för den som var ung och ovan liksom för de som hade kommit upp i åldrarna och inte klarade tempot. Det dröjde till början av 1910-talet innan arbetarskyddet hade byggts ut och kontrollen i någon mån förbättrats. Arbetarna Männen dominerade som arbetskraft i fabrikerna, men även kvinnor och barn arbetade mot lön. Arbetsdelningen var, vid sidan av mekaniseringen och de nya sociala relationerna, ett kännetecken för industrialiseringen. Den öppnade för anställning av kvinnor och barn mot låg ersättning. Mekaniseringen och en växande kritik från liberaler i riksdagen och den framväxande arbetarrörelsen drev 11 mot sekelskiftet dock fram en begränsning av barnarbetet, liksom en utestängning av kvinnor från många fabriker. Mannens lön skulle vara stor nog att försörja en familj. Kvinnorna höll sig kvar i vissa industribranscher som textil- och konfektion och livsmedel. Där var lönerna låga och jobben i första hand avsedda för ogifta kvinnor. Även om industrialiseringen i sig innebar en mekanisering kvarstod, och till och med skapades, många tunga grovarbeten. Även kvinnorna gjorde här en insats, bl.a. som tegelbärare på byggarbetsplatser, som splitvedsjäntor när fartygen lastades med småvirke vid kustsågverken, som flasksköljerskor i mejerierna och i bryggerierna. Det tyngsta grovarbetet utfördes dock i första hand av unga och äldre män, av personer som skulle läras upp i ett yrke eller som inte längre klarade de kvalificerade uppgifterna. Överallt krävdes det människor som var villiga att för en ringa penning lasta, bära, dra och skjuta varor och redskap. Hamnarna var fyllda av ”sjåare” som anställdes per dag när fartygen lade till och lastutrymmena skulle tömmas eller fyllas, så även vid kajen i Ljusne där stora kvantiteter sågade varor lastades och förnödenheter för ortens behov lossades. I fabrikerna och sågverken krävde det ständiga flödet av produkter och varor många händer, armar och ben. Till detta kom alla byggnationer av hamnar, järnvägar, hus och vägar. Detta fordrade stora skaror av människor och hästar. Inte ens yrkesarbetarna slapp helt ifrån detta tunga arbete. Järnvägen från 1860talet innebär ett första steg bort från slitet, men den manuella på- och avlastningen kvarstod länge än. Först några år in på 1900-talet började traverser, hissblock, domkrafter och spårbundna vagnar reducera behovet av människor som med sina kroppar garanterade ett ständigt varuflöde. Men det dröjde ända fram till 1950-talet innan ny transport- och lyftteknik på allvar 12 reducerade industrins stora behov av transport- och grovarbetare. Fram tills dess behövdes dessutom åtskilliga armar vintertid när träden fälldes och fraktades fram till flottlederna, och när timret under några vårveckor fördes längs flottlederna ner till sågverken. Det tunga och farliga brädgårdsarbetet liksom lossningen och lastningen i hamnarna mekaniserades dock redan från början av 1930-talet. Stora kranar införskaffades till större hamnar och brädgårdar. Detta minskade behovet av arbetskraft och reducerade olycksrisken liksom risken att slitas ut i förtid, t.ex. när stabbläggarna på sina axlar skulle balansera den tunga lasten längs utlagda plankor mot staplarnas topp. Detta var villkoren för många av dem som arbetade i skuggan av det Hallwylska palatset i Stockholm. Hur mycket visste greveparet om vardagens villkor i skogen, i sågverket och järnbruket, vad tänkte de och vad gjorde de? Det fanns sociala inrättningar som en sjukoch begravningskassa. Vi vet att Wilhelmina ägnade sig åt filantropi i form av gåvor till utsatta arbetarfamiljer, att det anordnades fester för barnen och det sägs att greveparet klädde sig i överdrivet enkla kläder när de vistades i villan i Ljusne. Kanske var det ett sätt att i patriarkal anda ge uttryck för deltagandet med sina arbetare. Sågningen i Ljusne väcks till liv – men företaget går ur släkten I Ljusne brann den gamla nedlagda sågen 1915, men den dåvarande chefen Wilhelm von Eckerman beslöt att en ny såg skulle byggas. Försäljningspriserna var höga och arbetsoch råvarukostnaderna låga. Snart var orten åter en av landets viktigaste sågverksorter med två stora anläggningar, varav en i Ala och en i Ljusne. Råvarutillgången hade plötsligt förbättrats och efterfrågan steg brant uppåt under krigsåren. Efter några år försäm- Sågverksarbetare vid Ljusne. Foto: Söderhamns kommun. rades dock lönsamheten för Sveriges sågverk och de första åren av 1920-talet var ytterst svåra. Försäljningen av Ljusne-Woxna Aktiebolag 1919 innebar slutpunkten på det industriella engagemang som Wilhelm H. Kempe hade inlett redan 1848 i och med köpet av en femtedel i Voxna bruk. Med viss tvekan och stor försiktighet hade Walther von Hallwyl fortsatt på den industriella vägen. För hans del slutade den med nedläggningen av sågen sommaren 1907 och överlåtelsen av chefskapet på mågen Wilhelm von Eckerman året därpå. Han försökte återuppliva sågverksrörelsen, men verksamheten hamnade snart i svårigheter i kölvattnet av den ekonomiska kris som följde på första världskriget. Avvecklingen bröt definitivt bandet mellan det stora palatset i Stockholm och den indu- striella verksamheten i södra Hälsingland. Under trekvarts sekel hade industriverksamheten involverat tusentals människor i Hälsingland, från skogarna i landskapets västra delar, i byarna längs flottlederna ner till skiljeställena och sågverket, genom såghuset, ut till brädgårdens höga staplar till den slutliga utlastningen av de sågade trävarorna på fartygen tidigt om vårarna. Under drygt tio år hade den storindustriella koncernen styrts ifrån palatset vid Hamngatan 4 i Stockholm. Det påkostade palatset som idag är ett uppskattat museum står alltså på solid industrihistorisk grund. Bakom fasaden döljer sig minnet av tusentals människors arbete, men också av bygders snabba förvandling i spåren av det moderna Sveriges framväxt. MATHS ISACSON 13 HISTORISK BAKGRUND Den yttersta orsaken till den svenska sågverksindustrins snabba utveckling efter 1850 var den pågående internationella industrialiseringen som ledde till stor efterfrågan på trävaror. I norra Sverige fanns ett överflöd av avverkningsbar skog men för att kunna exploatera den storskaligt behövdes kapital och arbetskraft samt en lagstiftning som underlättade skogsförvärv för företag och enskilda. I början av 1800-talet var utnyttjandet av den svenska skogen begränsat genom etableringskontroller, produktionskvoter och handelsrestriktioner vilka begränsade sågverkens möjligheter att expandera. Myndigheterna ville dels förhindra skogsskövling, dels undvika att sågverken konkurrerade om skogsråvaran med de av statsmakten privilegierade järnbruken och skeppsvarven. Liberalismen, som främst företräddes av brukspatroner och grosshandlare, fick sitt genombrott vid 1820talet och förespråkade istället den enskildes vilja och förmåga. Avvittringsprocessen I samband med den s.k. avvittringsprocessen av kronoskogarna tilldelades den norrländska bondebefolkningen stora skogsområden. Avverkningsförbuden, produktionsbegränsningarna liksom exporttullarna på trävaror försvann efterhand. Detta blev positivt avgörande för sågverksindustrins framtida möjligheter. Sveriges exportmöjligheter ökade betydligt när England år 1842 slopade importtullarna på sågat virke. Även de tekniska nyheter som togs i bruk omkring 1850 hade stor betydelse för sågverksindustrins utveckling. Den första ångsågen anlades i Tunadal i Medelpad 1848 vilket innebar att man blev oberoende av vattenkraft för att driva ett sågverk. Dock var den tekniska utvecklingen av vattensågar14 na minst lika viktig och många stora vattensågar anlades under tiden efter 1850. Ljusne sågverk som togs i bruk 1851 drevs t.ex. först helt, sedan delvis, som vattensåg fram till 1881 då man gick över till ånga. Skogsindustrin gjorde stora vinster, främst under högkonjunkturen på 1860–1870-talen, vilket ledde till att allt fler sågverk etablerades. Riskvilliga entreprenörer vädrar morgonluft Till de som tidigast reagerade på de nya möjligheterna var grosshandelsfirmor och handelshus, främst från Göteborg och Stockholm, liksom företagare från England, Skottland och Norge som anlade sågverk och köpte avverkningsrätter i Värmland, Dalarna och Norrland. Men även flera äldre järnbruk och skeppsvarv som redan hade stora skogsinnehav gav sig in i trävaruindustrin. Efter aktiebolagslagens tillkomst 1848 underlättades skogsföretagens kapitalanskaffning. Utländskt kapital sökte sig också in i landet, särskilt från England och Norge. Men det var inte enbart kapital som norrmännen tillförde utan många konstruktörer, organisatörer och arbetare kom också till en början från Norge. Till en början bildades endast ett fåtal aktiebolag men under högkonjunkturen på 1870-talet fick reformen sitt verkliga genombrott och drygt 1 200 aktiebolag bildades. Även i de fall när grosshandelsfirmorna och handelshusen omvandlades till aktiebolag krävde ägarfamiljerna vanligtvis total kontroll och tvekade ofta att överlåta ansvaret för den löpande driften till en styrelse eller disponent. Bolagsstämman var beslutande organ och företagets direkta ledning sköttes oftast av den dominerande aktieägaren. Avverkningsrätter Sågverksföretagen ordnade i allmänhet sin virkesförsörjning genom att de av skogsägande bönder köpte rättigheter att under en viss bestämd tid få avverka skog, s.k. avverkningsrätt. Ett tidigt exempel på hur det kunde gå till finns från 1835 då grosshandelsfirman Dickson & Co. tecknade avtal med fullmäktige i Lima och Transtrands socknar om ensamrätt på köp av allt virke under femtio års tid samt att de åtog sig att rensa vattendragen så att virket kunde flottas ner till Klarälven. Avtalen var i regel utformade på följande sätt. Mot en summa pengar fick företaget rätt att avverka träd som nått en viss grovlek samt rätt att utnyttja mark och stränder för flottningsändamål. När skogen plötsligt betinga- de ett ekonomiskt värde blev det vanligt med tvister kring avtalen. I många fall gjordes affärerna inte heller direkt mellan köpare och säljare utan via mellanhänder, s.k. bulvaner, vilka ofta på ett för dem personligen lönande sätt spelade ut bolags- och bondeintressena mot varandra. I tingsrätternas arkiv finns mängder av exempel på tvister i samband med skogsköp. Givetvis drog den skogsägande bonden det kortaste strået om han med ojusta metoder eller medel lockades att sälja sin skog, men i de flesta fall torde fastighetsköpen mellan bolag och enskilda ha gjorts med öppna ögon och till villkor som säljaren utifrån dåläget hade anledning att känna sig nöjd med. Ljusne-Woxna skogar. Foto taget av Wilhelm von Eckermann vid en resa genom bolagets skogar i juli 1894. I bild syns Walther von Hallwyl, Adolf Hök, Adolf von Post och disponenten Erik Lindström. 15 Skogsbrist leder till förbudslagar De svenska sågverken fick med tiden allt större internationell konkurrens och samtidigt började också de gamla urskogarna bli slutavverkade. 1866 och 1873 förbjöds de privata skogsägarna i Norrlands och Dalarnas inland att avverka mer än till husbehov. År 1890 sänktes också tiden för innehav av avverkningsrätt från femtio till tjugo år. 1905 sänktes den ytterligare till fem år. För att på sikt säkra virkesförsörjningen började bolagen att istället köpa in hela skogsfastigheter. Mellan 1870 och 1905 förvärvade exempelvis skogsbolagen i mellersta Norrland nära 90 procent av sitt nuvarande skogsinnehav. Denna ökning resulterade i en intensiv debatt om bolagens rätt till fortsatta skogsförvärv. Drygt en tredjedel av all enskild hemmansjord inom Dalarna och Norrland ägdes vid 1900-talets början av skogsbolag. 1896 förbjöds därför hemmansklyvning och ägostyckning och 1906 infördes en lag som förbjöd bolagen att köpa skog i de fyra nordligaste länen. Sveriges totala export av sågade trävaror som 1850 utgjort cirka 50 000 standards (1 standard=4,5 kubikmeter) låg 1875 på cirka 500 000 standards. Under åren 1875–1900 ökade den till över 1 000 000 standards. Av denna export kom minst 30 procent från företag i Gävleborgs län där Ljusne-Woxna Aktiebolag var områdets största sågverk. Prisutvecklingen som dittills varit mycket fördelaktig kulminerade dock i slutet av seklet. Råvaran Sågverkens råvara var det timmer som höggs i ofta avsides belägna skogar och som sedan transporterades längs älvar och andra vattendrag till sågen. Sedan det sågats till plankor, battens och bräder staplades det på brädgården för att torka i väntan på att säljas. Skogsarbetet försiggick om vintern. Då fälldes träden av huggarna och transportera16 des sedan ut ur skogen av körarna. Det var viktigt att få bort timret innan snösmältningen, medan snön ännu var farbar med häst och timmerkälke. Till en början var det mest värmländska och norska skogsarbetare som skötte vintrarnas avverkningar i de norrländska skogarna. Även om det fanns gott om säsongsvis undersysselsatta bönder i skogsbygderna saknade dessa i inledningsskedet kunskaper om skogsarbete. Efter hand som kunskaperna spreds kunde allt fler skogsarbetare rekryteras lokalt. En skicklig huggare kunde fälla upp till fyrtio träd om dagen. Fällning, kvistning, barkning av stocken skedde i äldre tid enbart med yxa, senare tillkom vändhake och stocksåg som komplement till yxan. Timmertummaren mätte sedan trädets grovlek och märkte stockarna med sin yxa. Även arbetet vid sågverken var säsongsbetonat och försiggick under våren och sommaren för att avmattas under hösten. På våren när isen smält flottades timret från sina upplagsplatser längs upprensade vattenflöden till sågverken. Ibland hände det att stockarna fastnade och bildade stora brötar. 17 WILHELM HENRIK KEMPE 1807–1883 Wilhelm Kempe skapade under 1800-talets andra hälft en mångsidig industrirörelse i Ljusne och Voxna i Hälsingland. Baserad på järnbruk och sågade trävaror blev rörelsen med tiden ett av Sveriges vinstrikaste exportföretag som också gjorde produktionsorten Ljusne känd långt utanför landets gränser. Wilhelm Kempe som 52-årig. Kempe tillhörde en liten skara föregångsmän som under den norrländska skogsindustrins etableringsepok genom stor affärsbegåvning, organisationsförmåga och initiativkraft på kort tid lyckades skapa oerhört vinstgivande verksamheter. Med tanke på att Kempe vid sin död 1883 räknades till en av landets förmögnaste personer var han, till skillnad från många andra av de s.k. träpatronerna, påfallande litet känd 18 och omskriven både under sin livstid och för eftervärlden. I äldre industrihistorisk litteratur nämns han visserligen som en av de främsta entreprenörerna men ingen företagshistorisk sammanställning har hittills gjorts om aktiebolaget Ljusne-Woxna. Wilhelm Kempes äldre bror Johan Carl (J. C.) blev också en mycket framgångsrik skeppsredare, bruks- och industriägare. Hans söner tog sedan över och vidareutvecklade familjeföretaget och deras arvingar förde i sin tur Mo och Domsjöverken vidare in i vår tid. I Wilhelms fall fanns dock ingen sådan naturlig succession. Till skillnad mot brodern, som var en kraftkarl i ordets alla bemärkelser och som genom tre äktenskap blev far till en stor barnaskara, var Wilhelm en i fysisk bemärkelse vekare person som besvärades av magkrämpor och som återkommande måste kurera sin hälsa på olika brunnsorter. I hans äktenskap föddes också bara ett barn. Det var dottern Wilhelmina vars make Walther von Hallwyl kom att förvalta arvet efter svärfadern, varefter svärsöner och barnbarn sedan tog över företaget till dess det upplöstes 1919. Det finns få bevarade eftermälen om Wilhelm Kempe varför man inte vet särskilt mycket om hans personlighet. Han framskymtar i bisammanhang i dotterns bevarade dagboksanteckningar men ingen korrespondens mellan honom och hustrun Johanna finns bevarad. Dagboksanteckningar från brodern Elias besök i Sverige 1836 ger vissa upplysningar om Wilhelms dagliga liv som ungkarl i början av karriären, men inte mer. I Kempearkivet i Örnsköldsvik finns emellertid ett antal brev från 1860–1870-talen till J.C. Kempe, dels från brodern Wilhelm, dels från hans söner. Breven från Wilhelm är hållna i en hjärtlig ton och fyllda av råd och upplysningar beträffande möjligheterna till för- Vy över Ljusneverken mot Vårdberget omkring 1880-talet. Foto: Söderhamns kommun. bättringar av den sågverkstekniska utrustningen. Han inbjuder sin bror att komma till Ljusne för att studera driften vid sågen men har sällan tid att själv ta emot honom. En gång måste han skynda iväg till sin kurortsvistelse, en annan gång har han tyvärr redan köpt ångbåtsbiljett till Stockholm och kan därför inte skjuta upp sin avresa. I ett par brev från sönerna avhandlas affärsangelägenheter där Wilhelm är inblandad. Det är uppenbart att de betraktade sin farbror som orimligt försiktig med pengar även som i detta fall, när det gällde affärer mellan nära släktingar. Farbror Wilhelm vill väl som vanligt låta andra betala, han är ändå märkvärdigt knusslig i många fall vilket är oanständigt af en person med hans förmögenhet. Anekdoter liknande den som återges på försättsbladet har överlevt och återberättats i flera led av anställda och ortsbor i Ljusnetrakten. De kan givetvis inte betraktas som några tillförlitliga källor men tagna med en nypa salt, kastar de ändå ljus över personen och affärsmannen Wilhelm Kempe. Om Kempe talades både ont och gott. Ont kanske framförallt i affärskretsar och bland de skogsägare vilka fick se sin avyttrade skog förvandlas till guld i Kempes händer. Däremot påstås han ha stått på god fot med sina underlydande, med vilka han också föredrog att ha direktkontakt. Vid Voxna bruk minns man företrädaren Müllers hårda styre och prisade ”grosshandlarn” för hans rättframma och hederliga sätt och ”hade man något att fordra så fick man det och behövde man hjälp så blev man ej heller utan sådan”. 19 Familjen Kempes hus vid Badenstrasse i Stralsund. Sammantaget framträder bilden av en entreprenör med stor affärsbegåvning men samtidigt en egensinnig, hårdför och skygg arbetsnarkoman som i affärskretsar hade rykte om sig att tillämpa smarta affärsmetoder och ha hårda nypor. Men Wilhelm Kempe hade också att hävda en ung industris intressen gentemot en konservativ lagstiftning och en restriktiv hållning från myndigheternas sida. Hans affärsintressen kunde heller inte nå sina mål utan mängder av avtal eller överenskommelser med de fastighetsägare och bönder som genom avvittringen fått sig tilldelat stora skogsinnehav. När skogen, som dittills inte haft något särskilt värde plötsligt betalades med pengar var det dessutom som bäddat för intressekonflikter och missämja. 20 Släkterna Kempe och Wallis från Stralsund Wilhelm Kempes stamfäder var borgare och köpmän i Greifswald och Stralsund i Pommern i norra Tyskland. Stralsunds läge mitt emellan hansastäderna Lübeck och Danzig var ypperligt för transitohandel mellan Sverige, England och städerna runt Östersjön. Genom Westfaliska freden 1648 hade Sverige erhållit Vorpommern. Invånarna var därmed av svensk nationalitet i nära tvåhundra år fram till 1815 då Stralsund, liksom övriga svenska Pommern, blev Preussiskt. Trots att de var tyskspråkiga såg sig Stralsundsborna helt som svenska medborgare. Genom affärsförbindelser och giftermål var Wilhelm Kempes släkt också starkt knuten till det egentliga Sverige. Hans farfar Johann Friedrich var gift med Sophia Maria Kruse från Stockholm och en av deras söner, Axel Carl Nicolaus, flyttade till Stockholm där han arbetade som lackfabrikör. Den yngre sonen Carl Bernhard (1755–1836) stannade dock kvar i Stralsund där han så småningom blev skeppsredare och mäklare. Carl Bernhard Kempe gifte sig 1796 med köpmannadottern Anna-Maria Wallis. Av deras sju barn utvandrade två söner till Sverige och två till Ryssland där de etablerade sig som köpmän. Johan Carl bedrev grosshandel, skeppsbyggnad och rederi i Härnösand, Johann Bernhard var grosshandlare i Sankt Petersburg, Ehrenfried Albrecht godsägare och sockerbruksägare i Novgorod, medan Wilhelm Heinrich började sin karriär som grosshandlare i Stockholm. Den yngste sonen Elias valde prästbanan och de två döttrarna gifte sig med köpmän i Stralsund. Till följd av Napoleonkrigens härjningar förlorade fadern Carl Bernhard sin förmögenhet. Kriget pågick ännu när äldste sonen Johan Carl år 1812 skickades till Stockholm för affärsutbildning i sin morbror Albrecht Baltzar Wallis grosshandels- och rederiföretag. Skeppsbron i Stockholm på 1880-talet. Foto: Stockholms stadsmuseum. Släkten Wallis anses härstamma från en skotsk soldat som efter att ha deltagit i 30-åriga kriget slog sig ned på en av öarna utanför Stralsund. Hans ättlingar blev med tiden fiskare, skeppare och köpmän i Barth och Stralsund. Tillsammans med sin bror Hans Jacob hade Albrecht Baltzar utvandrat till Sverige efter det att Stralsund blev preussiskt, då detta regimskifte var mycket negativt för de pommerska redarna och köpmännen. Svenskarna hade nämligen alltid betalat pengar till de s.k. barbareskstaterna i Nordafrika så att skepp som seglade under svensk flagg inte kapades av de nordafrikanska sjörövarna. Preussens intressen sammanföll dock inte med skeppsfart och handel och man var inte intresserad av att köpa fribrev, s.k. turkpass, av sjörövare. För att kunna utnyttja skyddet av den svenska flaggan flyttade därför många Stralsundsredare istället sina verksamheter till Sverige. I Stockholm gjorde sig Albrecht Baltzar en förmögenhet på grosshandel och rederi. Han ägde egendomarna Ersta och Tanto sockerbruk på Södermalm och hade sin bostad och sitt kontor vid Södermalmstorg. Tillsammans med firma Tottie & Arfwedson räknades han till stadens största redare med bland annat nio egna skepp förutom ett stort antal skeppsparter. Genom giftermålet med sin sysslings dotter Friedrike Wallis kom han i besittning av säteriet Dybeck i Skåne, där man också odlade sockerbetor som sedan förädlades till melass vid Tanto i Stockholm. Friedrike hade fått Dybeck i gåva av sin far som under Napoleonkrigen gjort sig en förmögenhet på leveranser av krut och därför i folkmun kallades för ”Pulver Wallis”. Albrecht Baltzar dog 1836 varvid Friedrike blev ensam med sju barn. Hon flyttade från 21 med jordbruksredskap och kvalitetsvaror från storstaden. Som tack skickade Albert både små och stora presenter till Wilhelm. Sänder Dig några Sparris … En liten burk med syltade valnötter och en med björnbär … Som bevis på min hjertliga tacksamhet ett vackert stoföhl som det skall vara mig ett kärt nöje att föda och vårda tills Föhlet blir 4 eller 5 år då jag skall skicka det till dig. Johan Carl Kempe som 46-årig. Porträtt utfört av Maria Röhl 1841. Dybeck på 1860-talet. Södermalmstorg till en våning vid St. Paulsgatan. De två äldsta barnen var då vuxna men Johanna, Mathilda, Albert, Albertina och Amalia som fortfarande var minderåriga reste med modern fram och tillbaka mellan Stockholm och Dybeck där man vistades långa perioder. 21-årige sonen Albrecht sattes att sköta företaget. Han var dock inte hågad för affärer varför sterbhuset snart blev konkursmässigt. Kusinen Wilhelm Kempe gick då in och räddade det hela genom att reda upp affärerna så att de åter gav utdelning. Syskonen fick därefter var sin summa pengar för vilka de köpte gårdar. Yngste sonen Albert fick några år senare på sin lott att ta hand om jordbruket vid Dybeck. Gården hade stor djurbesättning och producerade mejerivaror, bl.a. ost som levererades till kusinen i Stockholm för vidare försäljning. I brev som bevarats inom släkten Wallis framgår att Albert beundrade den framgångsrike Wilhelm som dessutom försåg honom 22 Wilhelm Henrik Kempe som 33-årig och Johanna Wallis som 23-årig. Porträtt utfört av Maria Röhl 1841. Wilhelm begärde dock gentjänster som ibland kunde vara rätt besvärliga. Albert fick agera både fordringsindrivare och försäljningsagent åt ”den gode Wilhelm”. En gång ville han att Albert skulle försöka sälja ett parti hudar av måttlig kvalitet och dessutom till ett bra pris. Men Albert gick bet på uppgiften och skrev förtvivlad att han farit runt överallt och försökt sälja hudarna men inte lyckats. Han hade också skulder till Wilhelm som han dock hoppades att ”inom de 6 månaderna kunna hafva inbetalt”. Läroår Det tidiga 1800-talets brist på snabba kommunikationer och utvecklat bankväsende medförde att affärsvänner liksom familje- och släktförhållanden var av stor betydelse. Man var ofta väl insatt i sina affärsvänners kompetens, karaktär och affärsställning. Till en affärsvän kunde man sända hela skeppslaster av exportvaror i förvissning om att denne skulle göra sitt bästa för att sälja dem så för- delaktigt som möjligt. Man kunde be honom driva in fordringar på orten eller skaffa fram lämpliga importvaror med anlitande av sin egen kredit. Man kunde också be honom att skaffa kreditupplysningar om andra affärsmän. Det var också vanligt att affärsmännen skickade sina söner till varandra för praktik och utbildning. Även en affärskontorist som gjort sig känd för sparsamhet, duglighet och gott omdöme kunde starta egen rörelse med ett minimum av eget kapital. Hade han bara skaffat sig bra förbindelser var det inte omöjligt att till en början få köpa på kredit och exportera. Grundförutsättningen var en oklanderlig affärsmoral; man kunde vara en tuff förhandlare men man fick aldrig lämna sina kreditgivare eller kredittagare i sticket. Det var på detta sätt som också Wilhelm Kempe startade sin karriär. 23 Liksom den äldre brodern J.C. tidigare hade gjort flyttade Wilhelm till Stockholm när han var i tonåren. Omkring 1823 fick han plats som praktikant hos sin morbror Albrecht Wallis. Han stannade där i två år varefter han flyttade till Härnösand för att arbeta i sin bror J.C:s firma Wikner & Co. Denne hade nämligen gift in sig i redarfamiljen med samma namn där han snart gjorde sig oumbärlig och så småningom övertog svärfaderns rörelse. 1829 återvände Wilhelm till Stockholm där han de närmaste åren fick grundliga kunskaper om importhandel hos grosshandlaren John E. Unman som hade kontor vid Järntorget 83. Han blev snart en fullfjädrad köpman med egna affärskontakter som började göra affärer på egen hand. Genom arbetet i broderns företag hade han också fått inblick i förhållandena längs norrlandskusten och i de möjligheter som där fanns. Schinkelska huset vid Kornhamnstorg i Stockholm. Foto: Stockholms stadsmuseum. Handelsbokhållare och delägare i firma Tydén & Kempe Till skillnad från de kapitalstarka handelshus som också intresserade sig för den norrländska skogen saknade Wilhelm Kempe till en början eget kapital. Han var istället hänvisad till att etablera goda affärskontakter och söka samarbete med riskvilliga solventa affärsmän som var villiga att låna honom de nödvändiga beloppen. Brodern J. C. torde också ha betytt mycket i detta sammanhang. I december 1832 erhöll han burskap som grosshandlare i Stockholm. Året därpå bildade han firma tillsammans med Ludvig Tydén som tillhörde en känd grosshandlarsläkt. Kontoret hade de vid Drakens gränd i Gamla stan. Firman sysslade främst med import av sill och annan fisk från Norge men de var även delägare i flera oceangående fartyg. De ägde också en fastighet, troligen ett sockerbruk, på Ladugårdslandet. Tio år senare låg deras kontor vid Skeppsbron, där för övrigt flertalet av Stockholms förnämsta grosshandelsfirmor och handelshus var etablerade. 1843 upphörde samarbetet med Tydén varefter Kempe fortsatte rörelsen i eget namn. Giftermål med Johanna Wallis Om en ung ambitiös affärsman inte kunde få ihop tillräckligt med startkapital genom eget idogt arbete eller genom arv var giftermål med en arvtagerska en annan utväg. En förmögen hustrus egendom stod nämligen helt till mannens förfogande vid denna tid. Släktskapsband var viktiga för möjligheterna att hålla ihop de ekonomiska tillgångarna över generationerna. Det var därför heller inte ovanligt med kusinäktenskap eller äktenskap mellan andra släktingar. Kusinäktenskap var dock i lag förbjudna fram till 1844 och man måste söka dispens, liksom för giftemål med en avliden hustrus syster, men dispens gavs som regel. 24 Skeppsbron sedd från södermalm. Foto: Stockholms stadsmuseum. År 1843 var Wilhelm Kempe trettiosex år och en etablerad affärsman som äntligen kunde börja tänka på giftermål. Som ungkarl gick han gärna på operan och på konserter. Han hade en våning i Gamla stan och sina måltider intog han på herrklubben Sällskapet. Han umgicks också i familjen Wallis som var hans närmaste släktingar i Stockholm. För övrigt torde han privat ha levt ett stillsamt liv. Den 18 december gifte han sig med sin kusin Johanna som då var tjugofem år. Inga kända uppgifter finns dock om vad hon medförde i boet i form av ekonomiska tillgångar. Familjeliv Wilhelm och Johanna bosatte sig i en hyrd våning i Schinkelska huset vid Kornhamnstorg 2. Bostadsvåningen med ett tiotal rum var belägen på tredje våningen medan kontoret var inhyst i sex rum på fjärde våningen i samma hus. Året därpå föddes dottern Wilhelmina. Ur hennes bevarade årsanteckningar får man en glimt av hur familjen levde under hennes tidiga barndom. Enligt Wilhelmina var kosthållningen under 1860-70-talen fortfarande mycket ensidig och av dålig kvalitet. På morgonen drack man en kopp mjölk med skorpor. Klockan 12 åt man smörgås med finskt smör och en ostbit. Middag åts 25 Inspektorsbostaden. Sommaren 1851 vistades familjen för första gången i Ljusne. De bodde i ett vindsrum ovanpå inspektorsbostaden och fortsatte därmed varje sommar fram till 1861 då man lät bygga en egen villa invid älven. mellan 3 och 4 på eftermiddagen och bestod vanligtvis av välling, saftsoppa eller ölsupa. Högst tre gånger i veckan åt man färskt kött och buljong, annars salt kött, korvkaka eller sylta. På onsdagar och lördagar serverades sill och potatis, på torsdagar ärter med fläsk. Endast på söndagarna serverades efterrätt. De vuxna tog ett glas mjölk och en smörgås innan sängdags. Förutom potatis fanns inga grönsaker på vintern. Efter hand blev maten bättre liksom tillgången på färskt kött och man slapp också det härskna finska smöret! Vattnet till tvätt, disk och matlagning hämtades nere vid kajen där skutorna låg och bars av gårdskarlen upp till bostaden där det hälldes i ett stort kar. Vid slottet fanns dock en brunn där man kunde hämta dricksvatten om man hade polett. År 1857 fanns gasled26 ning installerad både i bostaden och på kontoret. Söndagarna inleddes med högmässa i Tyska kyrkan som varade från klockan 10–12.30. Därefter åt man som regel middag hos mormor i våningen vid St. Paulsgatan. Varje sommar hyrde familjen sommarställe strax utanför staden, först vid Karlberg, senare på Charlottendal vid Hornstull. Wilhelmina minns att fadern varje dag for in till staden för att arbeta. Om höstarna reste Wilhelm ensam eller med hustru och barn till någon kurort för att dricka brunn och bada gyttjebad. Makarna delade intresset för musik och Johanna var en omvittnat skicklig pianist. De var också medlemmar i en liten krets som brukade samlas till intima musikaftnar. Till kretsen hörde förutom tonsättaren Franz Berwald också Johannas bror Albrecht Wallis samt Ludvig Petré, ägare till Sandö bruk där för övrigt Berwald tillträdde som disponent år 1850. Kempes kassabok för 1857 upptar lön för fyra kontorsanställda förutom gårdskarl och pigor. Lönerna utbetalades den sista dagen i varje månad. Extra dusörer på omkring en halv månadslön gavs till jul. Man hade också kontorspersonalen i maten, dvs. de hade betald lunch. I hushållet ingick också mamsell, guvernanten samt den svarta taxen Castor. Firma Wilh. H. Kempe i Stockholm Firmans verksamhet var till en början inriktad på import av hudar och kolonialvaror. Detta visar att Kempe visste att satsa på vad som för närvarande var mest lönande. Bland varuimporten till Stockholm vid seklets mitt tillhörde nämligen råsocker, bomull, obearbetade hudar, skinn och tobak de mest värdefulla varorna då de var viktiga råvaror till konsumtionsvaruindustrin. I strid mot frihandelsprinciperna men till stimulans för garveriindustrin hade 1840- och 1850-talens tullpolitiska bestämmelser medfört lättnader för införsel av råhudar med ökad import som följd. Kempe hade andelar i flera fartyg som förde hudar och kolonialvaror från Sydamerika och Ostindien. De bevarade varuböckerna visar vilka slags varor som importerades, direkt eller via omlastning i större utländska hamnstäder. Kaffe hämtades från Rio de Janeiro och från Java. Arrak, socker De Kempeska villorna i Ljusne som byggdes i början av 1860-talet. Fru Kempe som var road av trädgårdskötsel anlade tillsammans med trädgårdsmästaren med stor möda trädgården och parken. 27 och peppar från Batavia, hudar och skinn importerades från såväl Sydamerika och Västindien som Europa. Även från städerna runt Östersjön och från St. Petersburg importerades hudar och skinn, liksom hampolja, linfrö, rågmjöl, ärtor m.m. Handeln med Ryssland skedde i samarbete med brodern Johan Bernhards grosshandel i St. Petersburg. Distributionen ut i landet gick främst under den isfria årstiden då varorna kunde fraktas till sjöss. De fraktades dels till norrlandshamnar som Härnösand, Sundsvall, Söderhamn och Luleå, dels runt om i Mellansverige och även till södra Sverige. Vintertid gick transporterna med häst och släde till mer närliggande orter som Uppsala, Gävle, Örebro och Falun. Norrland var ett viktigt avsättningsområde för Stockholms importgrosshandlare. Trävaruexportens högkonjunktur under 1870talet ledde till en ökning av importen av kaffe, socker, brännvin och amerikanskt fläsk; varor som sedan konsumerades av de norrländska skogs- och sågverksarbetarna. Sida ur firma Wilh. H. Kempes orderbok från 1861 som förvaras i Hallwylska museet. 28 29 30 Kolmila i skogen. För att kunna smälta och smida järnet gick det åt stora mängder träkol. Träkolet tillverkades vanligen i kolmilor i skogen av säsongsanställda bönder. Det transporterades sedan till bruken med häst och släde i s.k. kolryss. Vid Ljusne sågverk började man i stället framställa kol direkt på plats genom att spill som uppstod vid sågningen togs tillvara och kolades i kolugnar på området. Ur kolugnarna utvann man också tjära och andra träoljeprodukter. 31 GROSSHANDLARE KEMPE KÖPER JÄRNBRUK OCH ANLÄGGER SÅGVERK I HÄLSINGLAND Wilhelm Kempe var inte sen att utnyttja de möjligheter som avregleringarna av den norrländska skogen medgav. Hans utvecklade affärssinne ledde honom till att söka efter skogsrättigheter i nedre Norrlands inland och en lämplig plats för ett sågverk nära kusten. Av okänd anledning, men troligen genom affärskontakter, föll blickarna på Voxna och Ljusne i Hälsingland. Under 1850-talet hade exploateringen av skogsområdena längs Ljusnans ådal tagit fart. Tidigast ute i detta område var Oscar Dickson från familjeföretaget James Dickson & Co som började företa upprensningar av älven och anlägga lastplatser från dess källflöden i Härjedalen ned till kusten. Söderhamn som var områdets utskeppningshamn hade fått stadsprivilegier i början av 1600-talet i samband med att flera vapen- 32 Ala hamn. Foto: Söderhamns kommun. smidesverkstäder, s.k. gevärsfaktorier, anlades där. Deras behov av smidesjärn var också anledningen till att flera järnbruk grundades i Hälsingland under denna tid. Under senare delen av 1800-talet präglades området av sjudande aktivitet och längs den 18 kilometer korta sträckan mellan Söderhamn och Ljusne fanns ett tiotal sågverk, såsom Hälsinglands första ångsåg, som anlades i Ala alldeles intill Ljusne år 1852. Inre hamnen i Söderhamn kring år 1900. Foto: Länsmuseet Gävleborg. Voxna bruk Voxna bruk är beläget drygt ca tio mil nordväst om Söderhamn. Bruket anlades 1726 då assessor Anders Swab fick privilegium på anläggande av en masugn och hammare invid Voxna älv. Nuvarande bruksherrgården byggdes 1791 av grosshandlare Jürgen Müller som då var nybliven ägare till bruket. Det stannade inom Müllers familj genom hans änka och efter 1845 genom svärsonen Ridderstolpes änka Jeanette. 1848 sålde änkan det med en femtedel vardera till grosshandlarna Wilhelm Kempe, Jakob Elliot, Georg Schröder, kammarherre Achilles von Vegesack samt ägaren till Sunnerstaholms bruk, Gustaf Sergel. Bruket ägde också Voxna församling och bruksägaren hade patronatsrätt, dvs. rätt att utse kyrkoherde. Kempe lät bygga om kyrkan i början av 1860-talet, grundade skola, ordnade fattigvården och byggde arbetarbostäder. År 1872 inrättades också en sparbank i Voxna. Det geniala (vatten)draget Förvärvet av Voxna var väl kalkylerat efter- som stora arealer orörd skog hörde till bruket och det var dem man i första hand ville komma åt. Man satte igång upprensningsarbeten i Voxna älv och dess biflöden så att timret från de avverkade skogarna kunde transporteras vattenvägen ner till Ljusne där Kempe och hans kompanjoner anlade en vattensåg. Därmed behövde man inte använda sig av den övre delen av Ljusnan där det redan fanns flera intressenter etablerade. Längs Voxnans ådal kunde man däremot operera relativt ostört och kunde därmed också bestämma priserna vid köp av skog och avverkningsrätter samt för flottning. Svartbygge? I en artikel i tidningen Bore år 1851 uppmärksammades att det nya sågverket vid Ljusne utsatts för sabotage av uppretade ortsbor som ansåg att sågen och flottningen förstört fisket i älven. De ifrågasatte också lagligheten i anläggningen vid älvens utlopp eftersom såg- Utsikt över Voxna bruk. Foto av målning i Hallwylska museet utförd av Albert Blombergsson 1864. 33 Voxna bruks herrgård. Efter det att Kempe tillträtt som delägare och disponent användes herrgården som bostad för brukets förvaltare, utom fyra rum i bottenvåningen som reserverades för ägarna. 34 Detalj av bilden t.v. Personerna är sannolikt förvaltaren Erik Lindström med familj. verksägarna hade fått tillstånd att bygga sågen uppströms forsen, men sedan olagligen flyttat ner den till älvmynningen. I ett inlägg i tidningen försvarade sig ägarna med att när de köpte Voxna bruk fanns det redan en plan för ett sågverk vid kusten vilken var uppgjord av lantmätaren i Gävleborgs län. Tanken var att timmeravverkningen i norra delen av landskapet, flottningen och sågverket vid kusten, skulle komma allmänheten till godo och ge nya möjligheter till arbetsförtjänster och även till bättre kommunikationer. De menade också att det inte var endast för egen vinning, men också för de berörda orternas skull som de anlagt sågverket i vilket de tillsammans satsat 150 000 riksdaler. De bestred att fisket kunde ha förstörts på grund av anläggningarna som lämnade passage för fisken, men erkände att flottningen måste bättre organiseras. Med hjälp av kapital från grosshandelsfirman Wilhelm Röhss & Co. i Göteborg förvärvade Kempe under de närmaste åren de övriga delägarnas andelar, så att Kempe och Röhss år 1854 ägde var sin hälft i bruket. Järnbruksrörelsen vid Voxna innefattade masugn, två franche-comtéhärdar för järn- tillverkning, liksom spik- och manufaktursmide. Produktionen ökade markant från det att Kempe och Röhss köpt bruket. Hyttan lades dock ned 1874 och stångjärnssmidet upphörde 1888. Konkursen I samband med 1857 års internationella handelskris gjorde Kempe konkurs. En lågkonjunktur inträffade efter Krimkrigets slut och banker fick slå igen med mängder av konkurser som följd. Genom statligt ingripande blev dock krisen kortvarig. Då Kempes tillgångar var utspridda både inom och utom landet fick han fyra månaders anstånd med att reda upp sina affärer. Tack vare ett större reverslån från brodern J.C. kunde han i sista stund få till stånd en överenskommelse med sina fordringsägare. Därigenom lyckades han rädda sina andelar i Voxna bruk och få rörelsekapital över till fortsatt verksamhet. Elaka tungor förtäljer dock att det hela inte gick helt hederligt till, då han lyckades göra upp om att endast betala 25 procent av sina skulder till sina fordringsägare och att det var denna finansoperation som blev grundplåten till hans rikedom då han därmed 35 Vårflod i Ljusnan. hade tjänat hundratusentals kronor. Man förebrådde honom för att han, sedan han kommit på fötter, inte betalade tillbaka de avprutade 75 procenten till sina gamla kreditorer. Men Kempe tyckte att ”affär är affär”. Ljusneverken Namnet Ljusneverken var ursprungligen ett samlingsnamn för Ljusne masugn, Ljusne södra järnverk, Sunnäs-, Maråkers- och 36 Gullgruva bruk, dvs. de järnindustrier som fanns i området när Kempe anlände till Ljusne i slutet av 1840-talet. Ljusnes industrihistoria går tillbaka till år 1671 då rådmannen Hans Kahlmeter fick tillstånd av Bergskollegiet att där anlägga en masugn. Att han valde denna plats berodde på att där fanns möjligheter till både vattenkraft och utskeppningshamn. Kahlmeter slöt kontrakt med bönderna om plats för hyttan på södra sidan av Ljusnan (Sörljusne) samt om leveranser av träkol. Redan året därpå såldes dock tillståndet och kontrakten till Måns Christersson, son till ägaren av Ramnäs bruk. Syftet med anläggande av järnbruk i denna del av Hälsingland som saknade fullgoda järnmalmsgruvor var att vapensmidesverkstäderna, det s.k. gevärsfaktoriet i Söderhamn behövde järn. Järnmalmen som skulle smältas i masugnen hämtades därför ända från Utö, Vallgrund i Finland och från Dannemora gruvor. Tackjärnet som kom från masugnen bearbetades sedan till stångjärn i hammarsmedjorna. Det var dock inte helt lätt att kontrollera älvens vattenmängd. I samband med vårfloderna inträffade det ofta översvämningar som orsakade skador på anläggningen. Man flyttade därför smedjan till lugnare vattendrag i trakten, först till Sunnäs by och sedan även till Gullgruva och Maråker. Tackjärnet från Ljusne drogs av brukets hästar till smedjorna varefter det färdiga stångjärnet transporterades tillbaka till hamnen för vidare transport med fartyg till Stockholm. Måns Christersson blev med tiden huvudleverantör av ”fullgott muskötjärn” till Söderhamns gevärsfaktori. Han dog 1689 varefter sonen Daniel Månsson Christiernin tog över driften. Järnhanteringen bedrevs på detta sätt fram till 1721 då Ljusne och Sunnäs, liksom flera andra platser längs kusten, härjades och brändes av ryssarna. Ljusneverken återuppbyggdes och släkten Christiernin ägde dem under större delen av 1700-talet. Därefter var det under några Gamla masugnen vid Ljusne. 37 Nya sågen från 1881 som drevs med ångkraft och hade en årskapacitet på 26 000 standards sågat virke. 38 39 Timmerbassängen vid Ljusne sågverk omkring 1860. I fonden skymtar förvaltarbostaden. decennier i släkten Wennbergs ägo innan de i början av 1800-talet såldes till grosshandlare Bernhard Beskow. I Maråker inrättades både skola och byggdes en kyrka som 1837 invigdes av ärkebiskop Johan Olof Wallin. Den gamla masugnen vid Ljusne moderniserades första gången 1822. Verksamheterna vid Sunnäs och Gullgruva upphörde 1869 och istället koncentrerades järnverksdriften åter till Ljusne. En ny masugn uppfördes liksom en smedja med sex lancashirehärdar och en ånghammare. Bruket på södra sidan hade åter blivit ett komplett järnverk. Familjen Beskow kom att inneha Ljusneverken under sjuttio år innan industrierna 1886 såldes till Ljusne-Woxna Aktiebolag. Ljusne sågverk Den första industrin på Ljusnans norra strand var sågverket som anlades av handelsbolaget Ljusne Sågverksägare i vilket Kempe var delägare och disponent. Förutom den skog de redan ägde i Voxna köpte de också skogsfastigheter i grannsocknarna samt gjorde upp med andra skogsägare om femtioåriga avverkningsrättigheter. Sågverket blev snart mycket lönsamt. Dock flöt inte allt som man önskade. Ett problem var den återkommande vattenbristen i älven. Kempe skriver om detta dilemma i ett brev till sin bror J.C. Har du bra med vatten? Vi har Gud vare lof icke haft brist och sågen har derför gått ganska bra. … visserligen har det en tid varit mycket torrt och vattnet föll betydligt i elfven, men ännu har jag haft 40 tillräckligt med vatten sedan jag rensade öfra kanalen ifrån grus som låg och hindrade vattnet att komma fram, jag hoppas derföre slippa vidare höra talas om vattenbrist. En ständig källa till irritation var också flottningsförbudet i älven mellan juni och augusti. Förbudet berodde på att laxen då fiskades och medförde att sågningen gick på sparlåga på grund av virkesbrist. Också detta bekymmer avhandlas i breven till J.C. … sedan i går har sågen stått still i brist af timmer, fast ju bara 3/4 mil härifrån öfver 60 000 stock är liggandes som kunde vara här om inte det förb. flottningsförbudet från 1 juni till 18 augusti vore. … där bönderna går och fiskar efter några laxar som kosta mera i dagspengar än de äro värda… det är en vacker tid som gå mig ur händerna om jag inte får såga förr än den 18 augusti … hur 300 man här gå sysslolösa bara för några laxars skull som några envisa bönder fiskar fast jag erbjudit dem nära 2000 i ersättning. Medan fiskevattnen och fiskerättigheter vanligtvis tillhör jordägaren var sedan Gustav Wasas dagar den värdefulla laxen undantagen denna lag. Laxfisket i Ljusne var i kronans ägo och så betydelsefullt att särskilda kronofiskare vakade över det. Avkastningen var också långt ifrån betydelselös då tonvis med värdefull lax fångades vissa år. Efter 1850 då flottningen i Ljusnan börjat ta fart på allvar gjorde lantmäteriet en uppmätning av älven och fisket. Laxfisket var då fortfarande så viktigt att all flottning förbjöds mellan 1 juni och 15 oktober. Ljusne Sågverksägare köpte arrendet på kronofisket i Ljusne som därefter övergick till Ljusne-Woxna Aktiebolag. Detta innebar att bolaget kom att ha stort inflytande över fisket i denna del av Ljusnan. Flottningsförbudet ändrades först och upphävdes senare. År 1896 kom en bestämmelse om total fridlysning av laxen mellan månaderna maj och september. Industriintressena kom alltså att väga tyngst och fisket fick stå tillbaka för sågverkens och senare kraftverksindustrins behov. 1861 ombyggdes och utökades sågverket för första gången. 1877 utökades det ytterligare så att det kom att bestå av åtta sågramar som drevs med vattenkraft och åtta ramar som drevs med ångkraft. 1881 revs den gamla sågen och ersattes av en modern ångsåg bestående av 16 sågramar och med en årskapacitet av 26 000 standards. Dalfors bruk – en god affär I ett brev till brodern J.C. i augusti 1872 skriver Kempe om förvärvet av Dalfors bruk i norra Dalarna på gränsen till Hälsingland. Där hade det sedan lång tid tillbaka funnits en masugn och en hammarsmedja och till bruket hörde även stora skogsarealer. För att icke förlora 7700 Rs. som jag, eller rättare Danielsson, betalte för skog till Bruksf. J. son tvangs jag köpa Dalfors bruk för 97 200 Rs. Affären är på intet vis någon dålig, då ensam skogen är värdt köpeskillingen, men då skogen delvis icke kan drifvas ut åt Woxna ådal äro vi tvungna att sälja åt andra sågverk efter Dalelfven, dessutom är det icke angenämt att jämt och samt tänka på penningutgifter. Dalfors som tjugo år tidigare hade sålts för 180 000 kronor ropades in av Kempe på exekutiv auktion för 97 200 kronor. Huvudorsaken till det låga priset var att järnbruksrörelsen då var nedlagd och att man inte insåg att de väldiga skogsarealerna i framtiden skulle kunna bli lika mycket värda, eller mer, som det försvunna värdet av järnverksanläggningarna. Men Kempe såg annorlunda på saken. 41 42 Furudals bruk 1879 köpte Kempe också Furudals bruk i norra Dalarna. Det hade anlagts i början av 1700-talet, i väglöst land, invid Ore älv. Grundaren Birger Elfving från Garpenberg hade då fått privilegier för tillverkning av kanoner, s.k. stycken. Bruket var känt för sin tillverkning av kätting och järnplogar, de s.k. Oreplogarna. 1883 flyttades hela anläggningen jämte dess personal till Ljusne. Redan året därpå stod Furudalssmederna åter vid sina hamrar, men på annan plats. Därmed fick Ljusne ännu en industri som med tiden skulle komma att bedrivas i stor omfattning och göra namnet Ljusne Kätting vida känt. T.v. annons för Ljusne Kätting. Fabriken var en av Europas största tillverkare av ankarkätting som fram till 1943 tillverkades för hand. Den var känd för sin styrka och tillförlitlighet. Ljusnekätting finns för övrigt runt Stockholms slott. Foto: Tekniska museet. Vid Oscar II:s besök i Ljusne 1890 väntar arbetarna utanför kättingsmedjan på kungens ankomst. I bakgrunden syns en äreport i kättingarbete. 43 44 45 LJUSNE-WOXNA AKTIEBOLAG BILDAS 1881 Sedan Wilhelm Röhss död 1874 hade hans andel i Voxna bruk ägts av änkefru Karin Röhss, hennes söner och svärsöner. Deras andelar övergick därefter till grosshandlaren Brusewitz och firman Thompson, Boner & Co. i London varifrån de övertogs av Kempe i juli 1881. Därefter bildade han ett aktiebolag av sin allt mer differentierade affärsrörelse där sågverket, järnbruket och skogsförvaltningen utgjorde kärnan i verksamheten. Bolagets stiftare var Wilhelm Kempe, svärsonen Walther von Hallwyl och kontorschefen Herman Wilms. Enligt bolagsordningen skulle aktiekapitalet vara minst fem och högst tio miljoner kronor. Kempe ägde 646 aktier, Walther von Hallwyl och disponenten en Norra järnverkets masugn. aktie vardera. Övrig ledamot i styrelsen var andre kontorschefen Hugo Holm som också tillhörde företagets innersta krets. Enligt uppgift bestod bolagets skogsinnehav vid denna tid av 600 000 tunnland, dvs. ca 300 000 hektar. Utflykt till Laforsen. I förgrunden står Walther von Hallwyl. Övriga personer okända. Foto från 1880-talet. 46 Omdisponering av anläggningarna i Ljusne Sedan Kempe 1874 låtit uppföra en masugn och sedan lancashirehärdar, valsverk och kättingsmide på norra stranden fanns två konkurrerande järnverk på var sida om älven. Området som bolaget disponerade vid Norrljusne var dock mycket begränsat eftersom Ljusneverken ägde marken runt omkring. Då man ansåg att det även i övriga avseenden vore fördelaktigt med en sammanslagning av de båda bruken, köptes Ljusneverken av bolaget år 1886. Därmed blev Ljusne-Woxna Aktiebolag ensam ägare till all industri vid Ljusne. Det var givetvis fördelaktigt att ha sågverk, järnbruk och mekanisk verkstad inom samma bolag och på samma ort. Sågverket försåg järnbruken med billigt träkol, järnbruken försåg den mekaniska verkstaden med järn som i sin tur försåg sågverket med underhåll och tillverkning av redskap och maskiner. Under de kommande åren gick verksamheten med full kapacitet och företaget växte. Det totala antalet anställda uppgick till mellan 1 000 och 1 500. Bolagets organisation Produktionen var lokaliserad till Ljusne och Voxna men försäljningen sköttes från huvudkontoret, firma Wilh. H. Kempe i Stockholm. För att kunna hålla sig underrättade om verksamheten behövde huvudkontoret få regelbundna verksamhetsrapporter från Ljusne. Ett förlag var upprättat mellan firman och aktiebolaget vilket betydde att bolaget producerade det som firman sedan sålde varefter bolaget varje månad fick betalt i reda pengar som användes för att täcka driftskostnaderna i Ljusne och Voxna. Till en början hade man också ett försäljnings- och skeppningskontor i Söderhamn men det lades ned efter aktie- Utsikt över Ljusnefjärden från brädgården. 47 bolagsbildningen och verksamheten koncentrerades istället till Stockholm. Innan järnvägarnas och telefonernas tidevarv var det inte lätt för ägarna att helt kunna kontrollera sina företag om de inte var bosatta på produktionsorten. Det var därför viktigt att ha driftiga och pålitliga platschefer och förvaltare. Dessa måste ha huvudägarens absoluta förtroende och all anledning att idogt arbeta för företagets bästa. Täta brevkontakter och telegraferande mellan huvudkontor och produktionsort var nödvändigt. Först i slutet av 1800-talet blev telefonen det vanligaste kommunikationsmedlet. I Ljusne och Voxna var en disponent och en bruksförvaltare ansvariga för den dagliga driften. Dessa hade i sin tur ett antal bokhållare, kontorister och skogsinspektörer under sig. Det var också de som anställde all övrig personal: sågverks- och järnverksarbetare, skogsarbetare, skeppare och hamnpersonal, rättare och jordbruksarbetare m.fl. Disponenten och förvaltaren var de som hade bäst inblick i såväl produktionen som i andra angelägenheter på lokalplanet. Därmed var de också betydelsefulla personer både för bolagsledningen och för de anställda och deras familjer. 1891 kontrakterades jägmästare Erik Lindström som förvaltare över Voxna bruk. Det löpande kontraktet angav att han skulle ansvara för alla byggnader och arbeten, spannmåls- och varutransporter samt för brukets, timmerhandelns och skogsagenternas räkenskaper. Han skulle lämna ut varor, driva in fordringar och skicka månadsrapporter till verkställande direktören. Han skulle ansvara för brukets jordbruk och ladugård, inspektera alla skogar, övervaka skogvaktare, skogsinspektorer och landbönder minst en gång per år. Dessutom skulle han övervaka timmerfällning, strömrensning och tumning samt hålla bokhållarna med kost och logi. Personalen stod under Lindströms husbondevälde och 48 han hade därmed rätt att anställa och avskeda dem. I löneförmånerna ingick fri bostad i herrgården, trädgård och potatisland, trädgårdsarbetare, fri vedbrand och fria resor. Årslönen var 5 000 kronor. Samma år anställdes A.N. Synnerdahl som förvaltare för Ljusne på ettårskontrakt. Denne skulle ansvara för sågverket, Norrljusne och Sörljusne järnverk, mekaniska verkstaden och övriga till bolaget hörande inrättningar samt Sunnerstaholms egendom. Han hade att varje vecka till verkställande direktören insända tillverkningsrapporter. Bolaget ägde också gruvandelar, bruk och jordbruksfastigheter i andra delar av landet såsom Dannemora, Skedika, Ericslunds och Äs säterier i Sörmland, Tofthögsgården i Skåne med stor djurbesättning och mejeri, Alstermo pappersbruk och färgeri med tillhörande jord och tegelbruk, samt skogsfastigheter i Skattungbyn, Sveg, Sunnanå och Lillherrdal i Dalarna och Härjedalen. Arbetet vid sågen och brädgården I avvaktan på att sågas förvarades timret i bassänger i älven för att förhindra att det torkade. Sedan det sorterats drogs det upp i såghuset där det sågades upp till bräder, plankor och battens. Spillet i form av bakar, ribb och spån togs om hand för att kolas till träkol för järnbruken, eldas i ångpannan eller säljas som ved. Det sågade virket föll ned i en öppning i golvet och landade på speciella vagnar. Dessa vagnar drogs sedan på räls ut till brädgården eller till hyvleriet. Virket hamnade till sist på brädgården där det staplades under tak för att torka i väntan på att skeppas ut. Under högsäsong pågick sågningen dygnet runt. 1881 fanns belysning, troligen gasljus, inne i såghuset. Arbetet vid brädgården försiggick utomhus i dagsljus. Sågverksutrustningen slets hårt och krävde mycket underhåll. Avståndet mellan sågbladen i sågramen bestämde tjockleken på bräderna som sågades och det måste emellanåt ställas in och kontrolleras. Detta moment kallades för postering och utfördes under ledning av sågställaren. Under tiden sökte kontoret i Stockholm eller deras försäljningsagenter efter köpare och när isen släppte under våren kom köparnas skutor seglande och förtöjde på redden. Sedan lastade brädgårdsarbetarna virket på pråmar som förde ut det till de väntande fartygen. Järnverket och mekaniska verkstaden Vid det järnverk som under Wilhelm Kempes sista år byggts vid Norrljusne framställdes mellan 5–6 000 ton järn per år. Vid Sörljusne järnverk framställdes råskenor som bl.a. såldes till Sheffield där de var mycket efterfrågade. Denna inriktning fortsatte även efter sam- manslagningen av de båda järnbruken. Mekaniska verkstaden anlades i syfte att förse det egna företaget med reservdelar och sågutrustning samt brandsprutor och ångmaskiner. Efter hand började man alltmer att utföra reparationsarbeten och tillverkningar åt såväl andra sågverk som enskilda kunder. Särskilt de ångdrivna brandsprutorna blev en stor försäljningssuccé. I ett brev till brodern J.C. 1872 berättar Kempe om sina planer på att också tillverka järnbåtar. Sedan jag lyckats engagera skickliga plåtslagare ifrån Motala är jag nu i tillfälle att åtaga mig att bygga jernbåtar och derföre äfvenledes den af Dig önskade hjulångbåten, såvida Du har ritning till den … Interiör från mekaniska verstaden. 49 Mortorfartyget Ljusne Jernverk. Lokalpressen följde också verkstadens verksamhet med intresse. Ljusne Mek. verkstad har i dagarna gjort den största leverans som hittills kommit ifråga … Den har till Korsnäs sågverk levererat två sprutor N:r 4 med tillhörande 4000 fot slangar och 8 slangkärror. För övrigt arbetas vid fabriken med brinnande iver för att få åtskilliga arbeten färdiga till den storartade invigningen av den nybyggda sågen. (Norrlands Posten, juli 1881.) På grund av minskad lönsamhet och råvarubrist lades sågverket ned 1907. Därmed förlorade mekaniska verkstaden inte bara sin största kund, också ett stort antal verkstadsarbetare riskerade att förlora sina arbeten. Redan tidigare hade man börjat fundera över verkstadens framtid och insett att man behövde ändra produktionen. Ett brev till Walther von Hallwyl från verkstadschefen Cronqvist 1896 handlar om behovet av att 50 omorganisera verkstaden och att hitta en lönande specialtillverkning, han föreslår därför kättingkrok. 1919 brann den mekaniska verkstaden varvid maskiner, plåtslageri och smedja totalförstördes. Verksamheten fortsatte därefter i varierande omfattning i andra lokaler. På följande sidor bilder ur Ljusne mekaniska verkstads produktkataloger. 51 52 53 VON HALLWYLSKA EPOKEN 1883–1909 Walther von Hallwyl (1839–1921) var född i Bern i Schweiz. I samband med en kurortsvistelse i Tyskland 1864 gjorde han familjen Kempes bekantskap. Tycke uppstod mellan honom och dottern Wilhelmina och redan följande år gifte de sig i Stockholm. Villkoret för svärföräldrarnas samtycke var dock att Walther flyttade till Sverige. De nygifta installerade sig på lantegendomen Ericslund i Sörmland. Där bodde de sedan till 1883 då Walther övertog chefskapet över familjeföretagen efter sin då avlidne svärfar. Som utlänning och utan större erfarenhet Walther och Wilhelmina von Hallwyl med dottern Ebba f. 1866 och dottern Ellen f. 1867. Senare föddes ytterligare två döttrar; Irma 1873 och Elma som dock avled knappt två år gammal. Walther von Hallwyl. av affärsverksamhet måste det ha varit svårt för honom att plötsligt glida in i rollen som högste chef för ett av landets största exportföretag. Detta antagande bekräftas också i Wilhelminas efterlämnade årsanteckningar för år 1883. … den 8 maj dog min far. Walther blev då tvungen att strax börja med Ljusne och Woxna, det var en svår tid för honom. Det är inte känt huruvida han gick i lära hos sin svärfar, men han hade i alla fall varit med sedan aktiebolagsbildningen två år tidigare och borde därmed ha fått viss insyn i företaget. Han ägde också sedan ett tjugotal år ett mindre rederi med passagerar- och godstrafik mellan Södertälje och Stockholm. 54 Det tycks som om Walther von Hallwyl vidmakthöll samma ålderdomligt patriarkaliska förhållningssätt till företaget och de anställda som svärfadern hade haft. Då han dessutom var bosatt i Stockholm och endast sommartid vistades i Ljusne kan han knappast ha haft någon större kontakt med sina underlydande, förutom med förvaltaren och de andra högre tjänstemännen. Så småningom fick han förstås alltmer kontroll över företaget och därmed ökade också kravet på hans och familjens närvaro och engagemang både i företaget och i ortens angelägenheter. Walther von Hallwyl var Svenska Trävaruexportföreningens ordförande 1893–1901. Åren 1897 till 1905 var han också ledamot av riksdagens första kammare för Gävleborgs län. Första kammaren bestod av ledamöter som var valda av landstings- och stadsfullmäktige. Godsägare och högre ämbetsmän dominerade. Under sin tid i riksdagen engagerade han sig framförallt i frågor som rörde skogsindustrin liksom i ägande- och anställningsfrågor, t.ex. olycksfallsförsäkringar. Som representant för Gävleborgs län var det förstås också hans skyldighet att ta ställning i andra regionala frågor. Vid tiden för Walter von Hallwyls övertagande av chefskapet uppgick bolagets årliga export av sågade trävaror till omkring 24 000 standards. Härmed fortsattes i samma takt de följande tio åren. Bolagets skogsförvaltare ansåg emellertid att en sådan hög avverkningstakt inte kunde fortsätta i längden utan att äventyra skogens framtida avkastning. Familjen samlad för fotografering utanför villan i Ljusne år 1895. Stående fr.v. Walther von Hallwyl och Henrik de Maré. Sittande fr.v. Ellen de Maré, Ida Uhse, Wilhelmina von Hallwyl, Ebba von Eckermann, fru Johanna Kempe, Caroline Pflaum, okänd dam och Rolf de Maré. 55 56 Oscar II:s besök i Ljusne den 18 augusti 1890. Kungen anlände sjövägen på sin båt Drott. På bilden ses den kungliga kortegen passera timmerbanan på väg till besöket i verkstäderna. 57 Längs kortegevägen stod uppvaktande ungdomar som strödde blommor framför kungens vagn. Som nummer fyra från vänster står Irma von Hallwyl, greveparets dotter. Oscar II besöker Ljusne I augusti 1890 kom kung Oscar II på besök till Ljusne. Han anlände med sin båt ”Drott” och hälsades med stor pompa och ståt innan han besökte verkstäderna och besteg utsiktsberget Vårdkasberget. Där minner än idag hans namninskription i berget om detta besök. Middagen serverades i ett stort tält på gården vid direktörsvillan med tal, musik och sång av uppvaktande skolbarn. Innan det kungliga sällskapet reste tillbaka avbrändes ett stort fyrverkeri över hamnområdet. 58 Serveringspersonal och vakter framför tältet där middagen serverades. Trappan upp till vårdkasberget där Oscar II:s skrev sitt namn i berget. 59 Branden i Ljusne brädgård den 18 april 1893 Enligt polisförhöret utbröt branden strax efter klockan 6 på morgonen i en brädstapel i brädgården. I brädgården förvarades omkr. 18 000 standards bräder representerande ett värde av omkr. 2 000 000 kronor som var iordninggjorda för export och som väntade på utskeppning. Hela brädgården med brädupplaget blev lågornas rov och dessutom brann 13 elektriska justerverk, ett timmermagasin med timmer, materialbodar, brädgårdskontoret, ett pråmskjul, 62 pråmar, 2 järnmagasin med stångjärnsupplag på malmgården, 2 flottningskaserner, en klensmedja, flera större och mindre skjul, en slip för pråmuppdragning, en byggnad med 13 pråmar liksom mer än 6 000 fot brädgårdskajer. Hettan var så stark att järnhjulen på en i närheten stående ribbvagn smälte och röken av branden och delvis Eldsvådan i Ljusne brädgård 1893. 60 elden syntes ända in till Söderhamn. Först klockan 22 på kvällen var branden under kontroll. Brädgården byggdes emellertid snabbt upp igen, men den höga produktionstakten dämpades och sågningen nedsattes till 14 000– 15 000 standards. Cirka 12 000 standards kom från företagets egna skogar medan resten var köpt timmer. Så fortsatte det till år 1905. Därefter upphörde sågningen successivt och man sågade sedan endast husbehovsvirke och torrakor. Istället såldes varje år ett stort antal prima sågtimmer på rot till Bergvik & Ala AB och till Åsbacka sågverk genom ingångna kontrakt, enligt uppgift uppemot 280 000 sågtimmer per år. Dessa kontrakt minskade ytterligare tillgången på egen skog varför det var meningslöst att innan kontraktens utgång sätta igång sågningen på nytt. Det fanns fort- Brädgården efter branden. 61 Fest i Ljusne i juli 1899 med anledning av Ljusne sågverks 50-års jubileum där 700 arbetare deltog. 62 63 Gamla sjukstugan i Ljusne. Foto: Roland Löfgren. farande gott om skog längre upp i Härjedalen men den var belastad med dyra avverkningsrättigheter. Med stigande löner och flottningsavgifter blev dock det ekonomiska utbytet av dessa kontrakt inte särskilt bra då den egna skogspersonalen var bunden till att utföra leveranserna. Bolagets skogar var dessutom belånade och räntor och amorteringar kostade stora pengar. Under denna tid ombyggdes kolugnarna vid Norrljusne och i närheten uppfördes en fabrik för rening av tjäran från kolugnarna varvid man erhöll tjära, terpentin, träsprit 64 och ättikssyrad kalk. Vid Voxna anlades också en fabrik för framställning av tjära och råterpentin som sedan förädlades i Ljusne. Dessa kemiska fabriker lämnade stora vinster under första världskriget. För skötseln och utnyttjandet av bolagets skogar lät Walther von Hallwyl också anlägga järnvägen Woxna– Lobonäs som togs i bruk 1908. Sociala insatser Genom bolagets försorg åtnjöt de anställda tidigt fri sjukvård av högre kvalitet än vad som var vanligt på andra bruksorter. 1876 hade den första företagsläkaren anställts av Ljusne sågverk. Han fungerade också som provinsialläkare inom distriktet Ljusne- och Ala sågverk, Maråkers bruk och byarna Norroch Sörljusne. På Wilhelmina von Hallwyls initiativ anlades 1884 en sjukstuga med plats för sex patienter och samma år anställdes en sjuksköterska som assistent till bruksläkaren Dr. Gille. Sjukstugans ledning och ekonomi övervakades av Wilhelmina von Hallwyl som året därpå också ordnade med en särskild epidemisjukstuga på platsen. Dottern Ebba von Eckermann fortsatte sedan arbetet med att förbättra sjukvården i Ljusne. Hon lät utöka antalet vårdplatser samt skapade en paviljong med sex bäddar för förberedande vård av lungsjuka patienter som inte genast kunde få plats på sanatoriet. 1918 förbättrades sjukvården ytterligare genom att man då inrättade en operationsavdelning och anställde en kirurg. Samtidigt påbörjades byggandet av det sjukhus som invigdes 1924. Även där hjälpte Wilhelmina von Hallwyl till med finansieringen. 1899 skapades också en fond kallad Ljusne-Woxna Aktiebolags understödsfond. Ur den skulle dagligt understöd lämnas till arbetare som i bolagets tjänst ådragit sig skador som gjorde dem oförmögna till arbete. Ett mindre understöd utbetalades även till efterlevandes änkor. 1889 lät Wilhelmina von Hallwyl uppföra ett sanatorium i Mörsil i Jämtland för vård av Sanatoriet "Helsan" i Mörsil. 65 Kata Dahlström besöker Ljusne. Året är 1904 och hon håller tal vid Fejan. Foto: Ljusne bruksmuseum. lungsjuka Ljusnebor. Detta var det första bolagsägda sanatoriet i Sverige. Mörsil var på 1880-talet västra Jämtlands mest kända kuroch turistort. Platsen var känd för sitt milda klimat och rena luft. Sanatoriet Helsan kunde ta emot ett tjugotal patienter samtidigt. Till tuberkulosterapin hörde att patienterna skulle vila och ta luftbad. En förklaring till Wilhelmina von Hallwyls engagemang kan vara att hon inspirerades av sin kusin, Stockholmsläkaren och balneologen Curt Wallis som under 1870-talet var redaktör för tidskriften Hyginea med inriktning på folkhälsa och klimatlära. Han var också föreståndare för Ramlösa Brunn under den tid det ägdes av Wilhelm Kempe. 66 Walther von Hallwyl ser rött Förhållandena vid Ljusne var sedan gammalt mycket patriarkaliska och alla försök från arbetarnas sida för att få bättre arbetsvillkor sågs med oblida ögon av bolagsledningen. Men åren runt sekelskiftet blev man något mer tolerant och införde vissa sociala reformer. Även nykterhetsrörelsen fick ledningens sanktion och tilläts disponera en samlingslokal. Däremot var all facklig och politisk verksamhet förbjuden inom bolagets område. Kringresande agitatorer besökte ibland också Ljusne där de försökte förmå arbetarna att organisera sig. Påverkade av den fackliga aktivitet som vid denna tid förekom på övrigt håll i Söderhamnsområdet bildades så småningom, på initiativ av arbetarna Julius Lindahl och August Sävström, en politisk ungdomsklubb även i Ljusne. Förhållandet Ur skämttidningen Puck. Walther von Hallwyl som ”Den svenske Gessler” vilket syftar på rollfiguren Gessler i Schillers Wilhelm Tell. Enligt legenden var Wilhelm Tell en schweizare från Bürglen som levde på 1300-talet och var känd för sin förmåga att hantera armborstet. Schweiz var på den tiden ockuperat av habsburgarna. Tell vägrade buga för den nye habsburgske fogden Hermann Gesslers hatt, som hängts upp på en påle. 67 vändning för möten. Från ett blygsamt antal medlemmar vid starten ökade det till drygt 200 på försommaren 1905. Fejankrisen Sommaren 1905 planerades en invigningsfest för den fana som klubben hade gjort iordning. Man anhöll på nytt om att få låna en lokal men svaret blev åter nej. Festen hölls därför på allmänningen med festtal av agitatorn Fabian Månsson. Efter Månssons tal skickades ett hyllningstelegram till kung Oscar II med anledning av den lyckligt lösta unionskrisen. Telegrammet löd: 1945 restes en minnessten till minnet av händelserna vid Fejan 1905. Stenen har kungatelegrammet inhugget i sin helhet. Detta visar hur viktig händelsen har varit för den svenska arbetarrörelsen i ett historiskt perspektiv. Stenen är idag en registrerad fornlämning. 1907 bildades Ljusne Arbetarkommun, även denna gång var mötesplatsen Fejan. 1909 talade även ”Mäster Palm” vid Fejan. Först år 1912 erkände bruksledningen arbetarnas föreningsrätt och de fick tillstånd att hålla möten i en lokal på bolagets mark. Foto: Ljusne bruksmuseum. mellan de aktiva och ledningen blev emellertid allt frostigare och man var tvungen att hålla sina möten i hemlighet. 1904 anslöt sig klubben till Socialdemokratiska ungdomsförbundet under namnet Ljusne-Ala Socialdemokratiska ungdomsklubb. Deras begäran hos ledningen om att få disponera en samlingslokal avslogs och då bolaget ägde alla byggnader inom området blev resultatet att klubben måste hålla sina möten utomhus. Det fanns dock en allmänning vid sidan av landsvägen som inte ägdes av bolaget. Platsen som kallades Fejan kom därför till flitig an68 Eders Majestät 1500 fattiga arbetare från Ljusne och Ala i brist på annan plats samlade till fest å allmänna landsvägen, sända Eders Majestät och regeringen en hjärtlig hälsning och ett innerligt tack för ådagalagd vishet och fredskärlek. Minnet af densamma skall sent gå ur folkets minne, Lefve konungen! Å mötets vägnar C. J. Lindahl Aug. Gillberg Detta telegram har i efterhand betraktats som ett lysande stycke agitationskonst. I sin högtidliga och vördnadsfulla form rymmer det emellertid upplysningen om att arbetarna inte tilläts ha en samlingsplats på bolagets område utan måste samlas på landsvägen. Det råder ingen tvekan om att telegrammet var avsett att kompromettera Walther von Hallwyl och bolagsledningen inför kungen. Enligt den muntliga traditionen i Ljusne, som dock inte gått att belägga, skall kungen därefter ha tillrättavisat Walther von Hallwyl för hans sätt att behandla sina arbetare. Bolagsledningens reaktion blev synnerligen skarp. En vecka senare avskedades sex arbetare, bland dem telegrammets undertecknare August Gillberg. En polemik blossade upp mellan de två lokala tidningarna: den konservativa Söderhamns Tidningen, som tog bolagets parti, och den radikala Söderhamns Kuriren som ställde sig på arbetarnas sida. Sågverket läggs ned I augusti 1905 började rykten surra om nedläggning av sågverksrörelsen. Ungdomsklubben fick stå till svars inför oroliga anhöriga och äldre arbetare som skyldiga till det hela. Följden blev att den avskedade telegramundertecknaren utvandrade till Amerika. Spekulationerna om nedläggningen och att hundratals arbetare skulle förlora sitt arbete gav återklang i pressen, såväl lokalt som på riksplanet. Det meddelades nämligen att grefve H. till olika trävarubolag utsändt cirkulär, hvari utbjudes omkring 250,000 på rot stående träd för afverkning under 1906. Här föreligger, som en hvar kan förstå, en affärstransaktion af kolossalt omfång och kommer försäljningen till stånd i sin helhet, så torde den ha till följd att verkets egen sågverksrörelse vid Ljusne nästan kommer helt att upphöra. Följden häraf blir att arbetarna blifva utan sysselsättning och bröd midt i vintern. (Social-Demokraten den 30 augusti 1905.) Skälen till den tilltänkta nedläggningen fick mycket spaltutrymme. Att sågverket möjligen visat sig vara mindre lönsamt än tidigare gavs som ett alternativ, men också arbetarnas frimodiga uppträdande vid Fejan antog man var ett tungt vägande skäl. Kritiken mot Walther von Hallwyl var också hård och han sades vara en kontroversiell person, helt främmande för Sveriges fria samhällsskick. I januari 1906 meddelade bolaget genom en annons i lokalpressen att man ämnade inskränka driften vid sågen under loppet av följande år. Sågverksarbetarna uppmanades därför att se sig om efter arbete på annat håll men att man som tack för lång och trogen tjänst ämnade lämna ålderspension till en del äldre arbetare. I juli samma år beräknade disponenten Lindström att maximalt 400 000 timmer (motsvarande ca 8 000 standards) årligen kunde avverkas i bolagets skogar inom den tid som avverkningsrätterna ännu gällde. I styrelsens förvaltningsberättelse för 1907 angavs att med bibehållande av en rationell skogshushållning hade det inte varit möjligt att erhålla tillräckligt med timmer från de egna skogarna, varför man ansett sig tvungen att lägga ned sågverket. Bolaget figurerade samtidigt i ett annat aktuellt sammanhang, nämligen i den s.k. Norrlandsfrågan som handlade om skogsbolagens skövling av de norrländska skogarna. När så bolaget meddelade att sågningen vid Ljusne skulle upphöra från och med den 1 maj 1907 på grund av att bolagets skogar inte förmådde lämna tillräckligt med timmer uppmärksammades också detta i pressen. Man ansåg det uppenbart att Ljusne-Woxna, liksom många andra skogsbolag, inte baserat sin verksamhet på ett uthålligt skogsbruk. Stora exportsågverk hade byggts upp utan långsiktiga beräkningar beträffande de egna skogsresursernas tillräcklighet. Det är en för landet betänklig svaghet hos vår trävaruindustri i allmänhet, att den icke hvilar på uthålligt skogsbruk, och Ljusne är det senaste sorgliga exemplet, som ger starkt stöd för fruktan att vår storartade sågverksrörelse är ett välde på lerfötter. (Svenska Dagbladet den 26 januari 1907.) För att försvara sig köpte bolaget en annonsplats i Aftonbladet i februari 1907 i vilken man besvarade beskyllningarna genom att påpeka att relationerna mellan arbetare och arbetsgivare sedan gammalt varit goda, att mycket hade gjorts för arbetarnas bästa och att så var fallet kunde de äldre arbetarna intyga. Slitningarna hade uppstått först efter det 69 att den socialistiska ungdomsklubben hade bildats. Att man såg sig nödsakad att avskeda ett antal arbetare efter händelserna vid Fejan förklarades på följande sätt: Icke för telegrammet, utan för en under lång tid vid Ljusne bedrifven systematisk agitation och uppvigling är de som vi nödgats afskeda såväl de båda telegram-undertecknarna som några andra af socialistledarna därstädes. Således helt enkelt en akt af självförsvar. ”Bättre att sälja” Enligt ett bevarat brev från förre disponenten vid Ljusne, Erik Lindström, hade rykten om försäljning av bolaget cirkulerat under åren efter sekelskiftet. Men pratet om en eventuell försäljning gick till en början i skämtsam ton utan att några verkliga planer därpå fanns. Allt prat om eventuell försäljning avvisades också på det bestämdaste av Wilhelmina von Hallwyl som inte kunde acceptera tanken på att hennes fars livsverk skulle gå familjen ur händerna. I samband med att konflikten mellan ledning och arbetare efter 1904 blev allt skarpare började Walther von Hallwyl mer allvarligt fundera på försäljning. Han hade fyllt 65 år och varit chef i drygt tjugo år. Kanske kände han sig för gammal och trött för att orka med de produktionsförändringar och ekonomiska insatser som behövde göras. Sågverket borde moderniseras och bostadsbeståndet på orten utökas och förnyas varför Walther von Hallwyl ibland irriterat sade ”bättre att sälja”. De råd han fick av sin disponent om att inte lägga ned sågverket, men istället modernisera och förena det med sulfat-, sulfit- och pappersfabrik valde han att inte helt följa. Visserligen gick Ljusne-Woxna in som delägare i Sulfitaktiebolaget Ljusnan och pappersmassafabriken vid Vallvik, men av okänd anledning valde man att inte satsa helt 70 i egen regi på denna industri som uppenbarligen hade framtiden för sig. Arbetarmotsättningarna, kritiken i pressen och i synnerhet Fejantelegrammet innebar att Walther von Hallwyl personligen pekades ut på ett sätt som måste ha varit mycket generande för honom. Den allmänna opinionens alltmer negativa syn på skogsbolagen i samband med den ökande uppmärksamheten kring avvittringen kan också ha påverkat eller påskyndat hans beslut att inte bara lägga ned sågningen vid Ljusne, men också planerna på försäljning av bolaget och sin egen pensionering. När grosshandelsfirman upplöstes 1908 avgick Walther von Hallwyl också som verkställande direktör för Ljusne-Woxna aktiebolag. Då han ville behålla kontoret i Hallwylska palatset för sin privata affärsverksamhet flyttades istället bolagets försäljningskontor till Norrmalmstorg. År 1916 flyttades det till Strandvägen 25 där det huserade fram till dess företaget såldes år 1919. I skarp kontrast till sin svärfar Wilhelm Kempe som var en entreprenör som aldrig tvekade att satsa varhelst möjligheter till vinster eller utmaningar anades, utmärktes Walther von Hallwyls ledarskap av ett formellt företagsförvaltande. Istället för att fonderas för framtida bruk eller investeras i andra verksamheter användes de stora vinster som bolaget gjorde under hans ledarskap till stor del istället till privatkonsumtion, mecenatskap och välgörenhet. Men Walther von Hallwyl var heller ingen affärsman utan en f.d. militär och lantbrukare som mer eller mindre frivilligt påtagit sig rollen som företagsledare. Såsom valet av Walther von Hallwyls efterträdare visar hade man i detta familjeföretag tydligen den inställningen att ledningen till varje pris måste behållas inom familjen: man ville ha total kontroll och aktiemajoriteten bevarad inom familjen. Rent allmänt var åren runt sekelskiftet ett brytningsskede för många familjeföretag. De förlorade sin egenart i samband med att de fusionerades eller övertogs av olika finansmän och banker. Ägarbyten och byten av ägarformer förekom i stor omfattning. Företagsstyckning, fusioner och stordrift hörde till tidsandan. Orsakerna var flera: generationsväxlingar, dålig lönsamhet liksom behov av kapitaltillskott inför den sista rusningen efter mer skog och byggandet av pappersmassafabriker. 71 VON ECKERMANNSKA EPOKEN 1909–1919 I samband med att Walther von Hallwyl började fundera över pensionering erbjöds svärsonen Wilhelm von Eckermann att ta över posten som bolagschef. Han avböjde först men lät sig övertalas på villkor att han först fick gå i lära hos sin svärfar som därmed kvarstod som VD till 1909. Han kom in i företaget i början av en period av krisår; storstrejken 1909, därefter krigsåren och sedan 19181919 års finanskris. En officer och gentleman Wilhelm von Eckermann (1853–1937) var marinofficer till yrket och gift med von Hallwyls dotter Ebba. Familjen var sedan 1890 bosatt på Södertuna säteri i Sörmland sedan Wilhelm på grund av sjukdom tvingats ta avsked från flottan endast 37 år gammal. Han fick därefter tjänst som kammarherre hos kronprinsessan, sedermera drottning Viktoria, där han mestadels tjänstgjorde vid utlandsresor och statsbesök. Den von Eckermannska tiden har omtalats med värme av de Ljusnebor som haft minnen så långt tillbaka i tiden. Wilhelm von Eckermann ansågs som en klok och framsynt man; en sann humanist som hade samma lugna och värdiga uppträdande mot hög som låg. Man Wilhelm och Ebba von Eckermann tillsammans med barnen Ebba f. 1888, Harry f. 1886 och Carola f. 1890. Foto omkring år 1900. 72 Husmodersskolan i Ljusne omkring 1914. Foto: Söderhamns kommun. hyste stor respekt för honom och både enskilda arbetare liksom olika sammanslutningar vände sig ofta till ”kammarherren” för att få hjälp. Och han hjälpte än här, än där. Även hans maka Ebba skall med sitt värdiga och kloka uppträdande ha rönt stor respekt i Ljusne. Hon var initiativtagare till Husmodersskolan som med ekonomiskt bistånd från bolaget startade sin verksamhet omkring 1915. Syftet var att lära ortens kvinnor matlagning, vävnad, handarbete m.m. Skolan använde till en början kyrkans övervåning där det inrättades ett slöjdrum med vävstolar och symaskiner. I ett brev i Hallwylska museets arkiv skriver en dåtida anställd på Stockholmskontoret att under de tio år han hade Wilhelm von Eckermann som chef så vek denne aldrig från sin föresats att företaget skulle skötas enligt gamla traditioner och att han, när oenighet uppstod mellan aktieägarna, försökte avstyra försäljningen som han ansåg oklok. Han skriver vidare att han är övertygad om att Eckermanns försök att behålla resterna av det gamla bolaget till stor del dikterades av att han inte ville se den gamla arbetarstammen kastas ut i en osäker framtid. 1912 omorganiserades bolagets förvaltning och disponentbefattningen drogs in. Istället skulle en förvaltare självständigt sköta bolagets hela skogsförvaltning och Woxna bruk och driften i Ljusne ledas av en överingenjör. 73 Wilhelm von Eckermann (1853–1937). Portätt utfört av Nils Asplund 1929. En vetenskapsman och uppfinnare blir ny chef i Ljusne Harry von Eckermann (1886–1969) var utbildad bergsingenjör och hade ett välavlönat arbete i USA när hans morföräldrar år 1912 kallade hem honom då de ville att han som platschef skulle ta hand om verksamheten i Ljusne. Till det yttre var Harry von Eckermann en ståtlig person; lång och välväxt med bruna ögon och brunt lockigt hår som gav honom ett något sydländskt utseende. Han var en naturmänniska med intresse för skog och naturvetenskap och en skicklig tecknare och amatörmålare. Under sin tid i Ljusne återupptog han sina akademiska studier och avlade en filosofie-licentiatexamen i mineralogi och petrografi vid Stockholms högskola. Kort därefter disputerade han för doktorsgraden med en avhandling om förekomsten av kalkrika fyndigheter i Voxnabergen. Han blev 74 sedermera också professor vid högskolan. Makarna von Eckerman var mycket engagerade i bygdens sociala liv och i det kommunala arbetet; fru Ulla Eckerman satt bl.a. i skolrådet och i husmodersskolans ledning. Bergsingenjören Eckermann ville driva järnhanteringen vidare och lade mycket tid och kraft på att testa nya metoder vid järnbruket. Han lät uppföra ett nytt valsverk som skulle automatiseras i syfte att effektivisera produktionen. Den gamla sågen byggdes om på annan plats längre ut i viken och brädgården moderniserades. Man lät uppföra en motorverkstad för framställning av den s.k. Ellwe-motorn som var en trecylindrig dieselmotor för bogserbåtar. Motorn var en ingenjörsuppfinning som utarbetats vid Ljusneverkstaden. Men den fabriksmässiga tillverkningen försenades på grund av krigsårens råvarubrist och brist på maskiner och verktyg. Enligt uppgift fanns 1917 en beställning från Ryssland på 200 motorer men den Harry von Eckermann. Foto: Ljusne bruksmuseum. Harry von Eckernann omgiven av professor Backlund och ingenjör Borgqvist vid Ljusne södra hytta 1923. Foto: Tekniska museet. stora beställningen kunde inte effektueras då det inte fanns tillräckligt med elkraft vid verkstaden. 1916 påbörjades byggande av en ny sågverksanläggning bestående av 8 ramar och med en kapacitet av ca 12 000 standards vid enkel vakt (dubbel kapacitet vid skiftgång), nyanläggningar gjordes också vid norra järnverket. Arbetet utfördes under 1917 och sågen började tas i bruk följande år men materialbrist gjorde att den blev klar först 1919. På grund av den aviserade lagen om 8 timmars arbetsdag lades produktionen om till treskift vilket medförde personalökningar. Efter krigets slut satte depressionen in med minskad export som följd. Järnbruken drabbades först men också träindustrin gick på sparlåga. Beställningarna på järn uteblev och efter hand avstannade arbetet vid masugnarna. Stora lager av järn blev liggande i hamnen i väntan på beställningar som aldrig kom. 1919 såldes också motorfabriken. Arbetslösheten slog till med full styrka. En del arbetare fick nödhjälpsarbete i skogen som kommit igång i kommunal regi. För att hjälpa de drabbade arbetarna och deras familjer överlämnade Harry von Eckerman halva sin årslön till den lokala facklubben, men trots denna gest var bitterheten fortfarande stor bland Ljusnes arbetare. 75 Firma Wilh. H. Kempe upplöses En månad efter Kempes död i maj 1883 upprättades ett bolagskontrakt mellan änkan Johanna Kempe och Walther von Hallwyl där det beslutades att man skulle fortsätta grosshandelsverksamheten och att alla tillgångar i dödsboet oavkortat skulle gå in i firman. Kontoret flyttades från Kornhamnstorg till Blasieholmstorg där man också drog in telefonledning. Så småningom övergavs varuimporten och man koncentrerade sig istället på försäljningen av bolagets järn- och trävaruprodukter som förmedlades ut i världen genom ett flertal svenska och utländska försäljningsagenter. I oktober 1896 flyttades kontoret till det då nyligen uppförda Hallwylska palatset vid Hamngatan 4. Palatset byggdes som privatbostad för Walther och Wilhelmina von Hallwyl. Få museibesökare känner till att det fram till 1908 också fungerade som handelshus och försäljningskontor för familjeföretaget. Kontoret var placerat i tre rum i bottenvåningen och där arbetade bokhållare, kassör och korrespondenter, förutom kontorschefen och direktören. All inredning och kontorsutrustning finns idag bevarad som museiföremål som tillsammans med det Kempeska affärsarkivet ger en god bild av hur ett affärskontor var organiserat vid tiden omkring sekelskiftet 1900. Firman upplöstes 1908. Enligt skifteshandlingarna uppgick behållningen till drygt 13 miljoner kronor som delades mellan änkan och svärsonen. Tillgångarna bestod främst av fastigheter, ångfartyg, aktier, obligationer och fordringar från privatpersoner och kunder. 76 Kontorspersonalen i Ljusne-Woxna Aktiebolags huvudkontor i Hallwylska palatset vid Hamngatan 4 i Stockholm. Fr.v. troligen kamrer John Betjeman och P.E. Jullander. Övriga personer okända. 77 Harry von Eckermann i främre radens mitt omgiven av tjänstemän vid Ljusne omkring år 1915. Foto: Ljusne bruksmuseum. Företags- och familjekrisen 1919 Den 1 november 1919 trädde Ljusne-Woxna Aktiebolag i likvidation. Genom styrelsens förmedling hade bolagets aktiemajoritet samma år sålts till ett konsortium företrätt av Centralgruppens Emissionsbolag varefter det gamla bolaget upplöstes. Den ombildning som ägde rum innebar dock att familjen von Hallwyls alla aktier löstes in och de gick långt ifrån tomhänta, i realiteten med en ”icke obetydlig förmögenhet” ur kraschen. Emellertid distribuerades genom en av styrelseledamöterna i mars 1920 en intern utredning i form av en anklagelseskrift. Utredningen tillkom på uppdrag av makarna von Hallwyl och hade som syfte att undersöka ”vart pengarna hade tagit vägen”. Den grundade sig på en utredning av bolagets räken78 skaper under åren 1909-1918 och i den påstods att den industriella utvecklingen inom företaget efter 1912 inte skett efter någon klar och genomtänkt plan och att Harry von Eckermann bar ansvaret för detta. Bolagets huvudsakliga rikedom vid denna tid låg i dess sparade skogar och man ansåg att industriutvecklingen därför borde ha inriktats på utvecklandet av en modern sågverksrörelse samt en eventuell trämassetillverkning. Men istället hade verksamheten inriktats på sidoverksamheter såsom exportgruvdrift och en motorverkstad som gick med förlust. Åren 1911–1917 bestod styrelsen av Walther von Hallwyl, Wilhelm von Eckermann, kamrer John Betjeman, och från 1913 också av Harry von Eckermann. 1918 ingick Sjösättning av motorbåten Ljusne Jernverk. förutom Walther von Hallwyl också svärsonen Wilhelm von Geijer och kamrer Bernhard Glaumann i styrelsen. Det arkivmaterial som finns från denna tid tyder på att Walther von Hallwyl och styrelsen yrkade på försäljning på grund av den rådande finanskrisen. Enligt uppgift skall Wilhelm von Eckerman då med tanke på bolagets gamla arbetare frågat sin svärfar om inte Harry von Eckerman kunde få försöka skaffa fram köpare som var villiga att fortsätta bruksrörelsen. Walther von Hallwyl hade emellertid redan lämnat aktiemajoriteten till emissionsbolaget. De erbjöd i sin tur Wilhelm och Harry von Eckermann och hans svåger Axel Wachtmeister att ta över en mindre del av det styckade företaget, vilket också skedde. Detta nya Ljusne Woxna AB började sin verksamhet 1921. Bolaget ägdes till största delen av familjen von Eckerman samt av andra lokala intressenter. Endast Harry von Eckermann och Axel Wachtmeister från släkten von Hallwyl fanns kvar i styrelsen. Första året gick bolaget med förlust för att året därpå visa en blygsam vinst. För att man skulle kunna fortsätta existera måste en ny verksamhetsgren sökas och plywoodtillverkning startades i valsverkets lokaler. 1924 och 1925 var åter förlustår och den ekonomiska situationen var ohållbar. 1926 köpte Ströms Bruk AB samtliga aktier i företaget och därmed var den von Hallwylska epoken definitivt förbi i Ljusne. 79 BEBYGGELSE Bebyggelsen i Ljusne samhälle bestod under sin glanstid av en stor mängd industribyggnader, kontor, arbetar- och tjänstemannabostäder, brandstation, tullhus m.m. Dessutom fanns hotell med matservering, godtemplarlokal, handelsbod, kyrka, sjukstuga, läkarbostad, apotek, skyttepaviljong och laxodling. 1899 anlades ett jordbruk i syfte att förse arbetarna med mjölkprodukter. Liksom på alla större jordegendomar var det en rättare som ansvarade för verksamheten. Daglig ångbåtsförbindelse fanns också med Söderhamn, Gävle och Stockholm. Invånarantalet under högsäsongerna varierade mellan 2 000–3 000 personer. Arbetarbostäder 1885 tecknades en brandförsäkring på de byggnader i Ljusne som ingick i företagets ägo. Då fanns omkring 200 byggnader varav 53 arbetarbostäder; de flesta var större kaserner och flerfamiljshus. Till dem hörde också uthus, avträden och vedbodar. Även om arbetarnas bostadsstandard var usel med moderna mått mätt, sägs förhållandena vid Ljusne och Ala ha varit betydligt bättre än vid många andra sågverk. I arbetarnas löneförmåner ingick fri bostad, fri vedbrand samt ett grönsaksland. Elljus, vatten eller avlopp fanns inte. Man var trångbodd, ofta var barnaskarorna stora och under högsäsong kunde man dessutom vara tvungen att ta emot tillfälliga hyresgäster i form av säsongsarbetare. Säsongsarbetare fanns det dessutom gott om. År 1876 t.ex., fanns det 718 anställda arbetare vid Ljusne sågverk varav 415 var från annan ort och 303 bofasta i Ljusne. Till en början kom merparten av Slåtter framför arbetarbostaden vid Nygatan. Foto från 1860-talet. 80 Arbetarkasernerna vid "Långa raden" år 1890. säsongsarbetarna från Värmland och Dalarna. Enligt uppgift dominerade värmlänningarna vid Ala sågverk medan dalkarlarna dominera- de i Ljusne. De senares dominans påstods i folkmun bero på att Kempe framförallt ville ha dalkarlar, särskilt då från Gagnef socken. "Långa raden" vid Nygatan. Till höger ses apoteket. 81 Gamla handelsboden, den s.k. Källarn, ägdes av bolaget. Oftast togs varorna på kredit, särskilt vintertid då sågverket stod stilla och förtjänsten var liten. Kreditgivningen stärkte bolagets makt över de anställda och som regel fick man inte flytta från orten innan eventuella skulder i handelsboden var betalda. En obetald skuld var också ett hinder för att få nytt arbete vid något annat sågverk. Så småningom bildades ett kooperativ av handelsboden. Provinsialläkaren gjorde inspektionsresor i distriktet och rapporterade till myndigheterna om befolkningens allmänna hälsotillstånd. I hans rapporter fanns också rubriken ”för hälsan vådliga boningslägenheter (överbefolkning)” som grundades på observationer av de faktiska förhållandena på orten. Återkommande inspektioner gjordes både vid Ala och Ljusne sågverk. De säsongsanställda arbetarna fick nöja sig med att bo många personer i samma rum. 1899 uppfördes vid Ala för deras räkning en s.k. ungkarlsbarack som innehöll två större rum med liggplatser för 24 personer. Vid Sörljusne byggdes samma år en arbetarkasern i två våningar som rymde åtta lägenheter om ett rum och kök. Bostadsförhållandena i distriktet för år 1891 respektive 1913 sammanfattade provinsialläkaren sålunda: 82 Trångboddheten har under året blivit betydligt förminskad så att de flesta familjer numera hava rum och kök. Även om trångboddheten icke anses vara synnerligen stor enär flertalet familjer förfoga över 1 rum och kök påträffar man dock här och var familjer med barn som endast leva i ett rum … detta gäller såväl Ljusne, Ala som Vallvik. Redan 1905 förutspåddes driftsinskränkningar vid Ljusne och även vid Ala upphörde skiftarbetet vid sågen 1906. Detta medverkade till att tillgången på bostäder blev bättre och det minskade boendetätheten. 1918 byggdes nya arbetarbostäder som enligt dåvarande disponenten Harry von Eckermann var mer än nödvändiga för att bereda brukets personal människovärdiga bostäder. Den äldsta folkskolan i Ljusne. Foto från 1860-talet. Arbetarbostäderna sedda från Vårdberget. Till höger bostäderna Mosebacke och Långkatekesen, bakom de främre husen löper Nygatan. Långkatekesen byggdes på Kempes tid. 83 Ljusne hotell och handelshus som byggdes 1878. T.h. ses brandstationen, det s.k. spruthuset, som fortfarande finns kvar. 84 85 Walther och Wilhelmina von Hallwyl framför den nybyggda chefsvillan. Foto från 1890-talet. Trädgårdsrabatt framför lilla chefsvillan. Chefsbostäderna Av de tre villor som tjänat som sommar- och tjänstebostäder för Ljusne-Woxna Aktiebolags ägare återstår idag endast Ljusnefors herrgård, dvs. den villa som byggdes i början av 1920-talet för dåvarande disponenten Harry von Eckermann. Åren 1892–1893 hade Walther von Hallwyl låtit uppföra en ny sommarvilla invid älven i närheten av sågverket. Den skulle ersätta den ena av de två villor i schweizerstil som Wilhelm Kempe byggt i början av 1860-talet. Den gamla stora villan revs och flyttades längre uppåt älven där den blev prästgård. Den mindre villan fick dock stå kvar och 86 användes som sommarbostad av familjen von Eckermann. I sina efterlämnade årsanteckningar redogör Wilhelmina von Hallwyl för bakgrunden till byggnadsbeslutet och om arbetet med inredningen. … reste vi varje sommar på några veckor till Ljusne, där min mor bodde hela sommaren och där vi under tiden bodde hos henne. Till slut tyckte Walther att han behöfde vistas längre vid Ljusne, och så beslöts att den gamla villan skulle transporteras på annat håll och vi bygga en ny på samma plats. Herr Betjeman på kontoret rekommenderade arkitekten och Hofintendenten Axel Kumlien. Han gjorde ritningen till villan. Då jag ville ha hjälp med den inre dekoreringen och jag fann, att Arkitekten icke kunde hjälpa mig, beklagade jag mig för min dotter Ebba. Hon rådde mig att tala med Arkitekten I.G.Clason. Kumliens ritning resulterade i en byggnad i ”fritt behandlad rysk stil” klädd med stående och liggande panel, hållen i ”träets naturliga färg och i mahogny”. Den hade två inglasade verandor, tre öppna balkonger, burspråk samt ett torn med kupol. I inventarieförteckningen omtalas flera gästrum, sängkammare, salong, matsal, herrum samt övre och nedre vestibulerna. Fönstren var försedda med träpersienner som skyddade mot sommarsolen. Bygget påbörjades 1891 och följdes med stort intresse av Wilhelmina von Hallwyl som Chefsvillans glasveranda. 87 Ljusnefors Herrgård. Foto: Ljusne bruksmuseum. också såg fram emot att själv få inreda och möblera det nya sommarhemmet. För att kunna möblera villan på Ljusne någorlunda trefligt reste jag upp till Woxna och sökte ihop alla gamla möbler som funnos på platsen. De gamla ljuskronorna hade jag redan tagit till Stockholm. Så köpte jag en del gamla möbler i Stockholm och resten af hvad som fattades togs från stadsvåningen och ersattes med finare möbler. Sedan skickade jag halfgamla möbler från Ericslund för att utfylla de utplundrade rummen vid Woxna. Villan var inredd i en informell stil. Den stora glasverandan utanför förmaket var möblerad med bekväma korgmöbler och gröna växter och hade utsikt över trädgården och älven. Walther von Hallwyl satt gärna i tornet om kvällarna och betraktade havet och kikade på stjärnorna med sin astronomiska tubkikare. Salongen och herrummet gick i så kallad morisk stil med ottomaner och sittmöbler klädda med orientaliska vävnader. Sovrummen var möblerade med ljusa möbler i gustaviansk stil. Trädgårdens konstfullt arrangerade blomsterrabatter och naturpark sköttes av trädgårdsmästare Liljeblad. När dottersonen Harry von Eckermann 88 blev chef i Ljusne bosatte han sig permanent där. Men då villan varken var vinterbonad eller hade vatten eller avlopp indraget befanns den snart vara obeboelig vintertid. Eckermann försökte bo där första vintern, men det sägs att t.o.m bläcket frös på hans skrivbord och tjänstefolket vägrade bo kvar. Man beslöt därför att bygga en ny och modernare bostad. I början av 1920-talet uppfördes så den tredje och nuvarande villan efter ritningar av arkitekt R. Essén. Delar av Clasons inredningar återanvändes, bl.a. panelerna i matsalen. Villan som ibland kallas för Ljusnefors herrgård användes som disponent- och representationsbostad också av efterföljande ägare: Ströms Bruk AB, Ströms-Ljusne AB, Bergvik & Ala Aktiebolag liksom av senaste ägaren STORA. Kyrkan 1894 inrättades Ljusne kapellförsamling på initiativ av Walter von Hallwyl och disponenten vid Ala sågverk, C.F. Liljevalch. På platsen fanns redan en äldre skolbyggnad som också inrymde en kyrksal där man dittills hållit gudstjänster. Man beslöt därför att bygga om den gamla skolan. Uppgiften anförtroddes byggmästare C. Widell från Stockholm som året innan förestått byggandet av chefsvillan. Den nya kyrkan fick en stil som anslöt till villan, dvs. exteriör och interiör var hållen i träets naturliga färg. Både villan och kyrkan fick elektrisk belysning; de var för övrigt de enda byggnader i Ljusne som hade elektriskt ljus vid denna tid. Även den gamla kyrkan vid Maråkers bruk ägdes av bolaget men då man inte ansåg sig ha skyldighet att underhålla två kyrkor beslöts att gudstjänsterna i Maråker skulle upphöra. Kyrkan tömdes på sina inventarier som överfördes till Ljusne, bl.a. kyrksilvret, en ljuskrona av förgyllt trä liksom en dopskål av silver från tidigt 1800-tal vilka skänkts av brukets tidigare ägare, familjen Beskow. Exteriör och interiör från Ljusne kyrka omkring år 1900. Foto: Ljusne bruksmuseum. Ljusne kapell, som kyrkan då kallades invigdes 1896. Makarna von Hallwyl skänkte en dopfunt av tenn och en brudkrona i allmogestil av förgyllt silver prydd med färgade stenar. 1926 skedde en varsam renovering av kyrkan varvid exteriören fick sin nuvarande grå färg. Familjen von Eckermann skänkte samtidigt ett altarkrucifix till kyrkan. 89 EPILOG Den första hälften av 1900-talet var en mycket expansiv period för Ljusne samhälle. Ett nytt eldrivet sågverk uppfördes 1915, på 1920-talet invigdes både landsvägsbro, järnväg och ett nytt sjukhus med ett tjugofemtal vårdplatser. 1925 anlades en plywoodfabrik och på 1930-talet uppfördes en ny boardfabrik. Man fick en ny broförbindelse över Ljusnan och det första kraftverket byggdes. Senare tillkom också trähustillverkning. Andra hälften av 1900-talet var de stora bolagsombildningarnas och industrinedläggelsernas tid. 1965 slogs det nya LjusneWoxna AB ihop med Ströms Bruk AB och bildade Ströms Ljusne AB. Bara två år senare övertogs det av Bergvik & Ala Aktiebolag som i sin tur övertogs av STORA år 1975. Bild över Ljusne idag. Foto: Ulrika Andersson/Ljusnan. 90 Under 1980-talet påbörjades nedläggningen av Ljusnes industrier: trähustillverkningen, boardfabriken, sågverket och så till sist både Ljusne Mekaniska verkstad och den drygt hundraåriga kättingtillverkningen. 1990 avvecklades också plywoodfabriken som var den sista kvarvarande stora industrin. KÄLLOR Det källmaterial som använts som underbyggnad till denna bok har bestått av arkivalier, litteratur, tidningsartiklar och andra tryckta och otryckta källor. Litteratur som behandlar den svenska skogsindustrins explosionsartade utveckling under 1800-talet och de sociala konsekvenser som följde i dess spår har använts för att teckna en bakgrund till utvecklingen, dels på det nationella planet men även till händelseförloppen inom Wilhelm Kempes företag. Litteratur om svenska handelshus och grosshandelsfirmor under äldre tid har varit viktiga källor för förståelsen av den stora betydelse de haft för införandet av ett modernt ekonomiskt och socialt beteende i svensk ekonomi och hur de tidiga entreprenörerna bidrog till att bryta ned skråväsendets konserverande makt över handel och hantverk. Stommen i materialet har dock varit arkivalier ur det Kempeska affärsarkivet och det von Hallwylska privatarkivet i Hallwylska museet, korrespondens mellan bröderna J.C. och Wilhelm Kempe som förvaras i Kempes arkiv i Holmen AB i Örnsköldsvik liksom Ljusne-Woxna Aktiebolags arkiv i Stora Enso AB:s centralarkiv i Falun. Till stor nytta har också varit de frågeställningar och de nya fakta som framkommit under den arkivforskning som tjänstemän vid Hallwylska museet bedrivit under året kring firma Wilh. H. Kempe och Ljusne-Woxna Aktiebolags verksamheter och styrelseskick. I Ljusne bruks- och hembygdsmuseum finns flera otryckta sammanställningar om bygdens historia liksom nedtecknade hågkomster av sagesmän på orten. Tillsammans med äldre fotografier och bilder, tidningsartiklar och reklambroschyrer har de hjälpt till att komplettera bilden av utvecklingen inom Ljusne-Woxna Aktiebolag och industrisamhället Ljusne. Inte minst viktig har varit den intervju som gjordes 2004 i Söderhamn med förre administrative direktören vid STORA, Ingvar Oremark, som generöst delade med sig av sina djupa kunskaper inom skogsindustrins område och av sina minnen från tiden som personalchef vid Bergvik & Ala Aktiebolag. Han har i sin forskning kring detta företag också intresserat sig för det geografiskt intilliggande konkurrentföretaget LjusneWoxna Aktiebolag. Arkiv Dalarnas Museum Bildarkivet Hallwylska Museet Firma Wilh. H. Kempes arkiv Walther och Wilhelmina von Hallwyls privatarkiv Holmen AB Kempes arkiv Ljusne Bruksmuseum Bildarkivet Länsmuseet Gävleborg Bildarkivet Nordiska museet Handskriven krönika om släkten Wallis författad av Bertil Hök Stockholms Stadsarkiv Mantalsregister Adresskalendrar Stockholms stadsmuseum Bildarkivet Stora Enso AB:s Centralarkiv i Falun Ljusne-Woxna Aktiebolags arkiv Söderhamns Kommun Bildarkivet Tekniska Museet Bildarkivet 91 Litteratur och tryckta källor Bergvall, Jonas. Nedläggningen av Ljusne sågverk 1907 – Ett ekonomiskt rationellt beslut? C-uppsats i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, vt 2002. Bylund, Lennart. Ljusne – Historisk översikt 1671–1993. Kompendium 1993. Falk, Göran. Ett bruks uppgång och fall. Norrlandsälvar. Stockholm: STF:s årsbok 1993. Gustafsson, Bo. Den norrländska sågverksindustrins arbetare 1890–1913. Arbets- och levnadsförhållanden. Uppsala 1965. Gårdlund,Torsten. Industrialismens samhälle. Stockholm: Tidens förlag 1942. Göransson, Anita. Kön, släkt och ägande. Borgerliga maktstrategier 1800–1850. Historisk Tidskrift 1990:4. Holmström, Per. Makt och maktbruk. Robertsfors AB 1898–1988. Umeå 1989. Isacson, Maths. Industrialismens faser och utveckling. Industrisamhällets kulturarv. SOU: 2002:67, Betänkande av Delegationen för industrisamhällets kulturarv. Stockholm. Isacson, Maths & Söderberg, Siv. Svensk arbetsmiljö under 500 år. Alla dessa arbetsdagar. Stockholm: Föreningen för arbetarskydd 1995. Jansson, Ingalill. Firma Wilh. H. Kempe. Grosshandel och handelshus i Stockholm 1843–1908. Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet, vt 2005. Jörberg, Lennart. Svenska företagare under industrialismens genombrott 1870–1885. Lund: Studies in Economic and Managment 2. Inst. för Ekonomisk forskning. Hagberg, Magnus. Bilden av Ljusne-Woxna AB. Den fotografiska bilden av Ljusne och företaget Ljusne-Woxna AB i Hallwylska museets bildsamling. Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet, vt 2005. Kardell, Lars. Svenskarna och skogen, del 2. Från baggböleri till naturvård. Ödeshög 2004. Haapasalo, Heli. W. v. Hallwyl – från schweizisk godsägare till direktör för arbetarna i Ljusne. Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala Universitet, vt 2005. Kujala, Anja. Walther von Hallwyl och nedläggningen av Ljusne sågverk. Pressens bild av en industriidkare 1904–07. Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet, vt 2005. Hammarström, Ingrid. Stockholm i svensk ekonomi 1850–1914. Stockholm 1970. Lagerberg, Claes. Arbetarnas avtryck i företagskorrespondensen i Ljusne-Woxna AB 1905. Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet, vt 2005. Haraldsson, Kjell & Isacson, Maths. Från bondsåg till processindustri. En historiskgeografisk skildring av sågverksindustrin i Gävleborgs län. Länsmuseet i Gävle 1982. Hobsbawm, Eric. The Age of Empire, 1875–1914. London: Abacus 2003. 92 Kuuse, Jan. Den osynliga länken. Handelshusen i Göteborg under 1900-talet. Stockholm 1999. Lindström, Thorolf. Det gamla laxfisket i nedre Ljusnan. Hälsingerunor 1952. Norberg, Petrus. Hälsinglands järnbruk i gången tid. Uppsala 1956. Rondahl, Björn. Emigration, folkomflyttning och säsongsarbete i ett sågverksdistrikt i södra Hälsingland 1865–1910. Studia Historica Upsaliensia, Uppsala 1967. Schön, Lennart. En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel. Stockholm: SNS Förlag 2000. Stern, Peter N. Den industriella revolutionen i världshistorien. Stockholm: Liber ekonomi 2000. Stjernlöf, Perina.”Väcka upp det domnande minnet hos en och annan slö kund”. Marknadsföring i en grosshandlarfirma 1879–1882. Ekonomiskhistoriska institutionen, Uppsala universitet, vt 2005. Svenska industrien 1907. Stockholm 1906. Sågverksförbundet 1907–1957. Stockholm 1962. Söderlund, Ernst. Svensk trävaruexport under hundra år. Stockholm 1951. Törnros, Helge. Vandringsarbetare till söderhamnskustens sågverk på 1800-talet. Hälsingerunor 1967. Wiik, Harald. Norra Sveriges Sågverksindustri. Från 1800-talets mitt fram till 1937. Geographica nr 21. Stockholm 1950. Intervju Ingvar Oremark, Söderhamn 2004. 93 VIKTIGA HÄNDELSER I WILHELM KEMPES OCH LJUSNE-WOXNA AKTIEBOLAGS HISTORIA 1807 Wilhelm Heinrich Kempe föds i Stralsund 1823 Kontorist hos A.B. Wallis i Stockholm 1825 Arbetar i brodern Johan Carls firma i Härnösand 1829 Återvänder till Stockholm, bokhållare hos grosshandlare Unman 1833 Bildar grosshandelsfirman Kempe & Tydén 1843 Bildar grosshandelsfirman Wilh. H. Kempe 1843 Giftermål med Johanna Wallis Motordressin tillverkad i mekaniska verkstaden. 94 1844 Dottern Wilhelmina föds 1848 Förvärvar en femtedel i Voxna bruk 1849 Voxna bruksägare anlägger en vattensåg med 4 ramar i Ljusne 1850 Ljusne Sågverksägare bildas med Kempe som disponent 1851 Sågverksanläggningen vandaliseras av ortsbor 1855 Äger tillsammans med Wilhelm Röhss hela Voxna bruk 1857 Wilhelm Kempe gör konkurs 1861 Sågen byggs till med ytterligare 4 ramar 1865 Wilhelmina Kempe gifter sig med Walther von Hallwyl 1872 Kempe köper Dalfors bruk 1873 Mekaniska verkstaden anläggs i Norrljusne 1873 Voxna bruksägare köper Sunnerstaholms bruk i Bollnäs 1874 Ljusne sågverksägare anlägger en masugn vid Norrljusne 1899 Sågverket fyller 50 år vilket firas med arbetarfest 1874 En ny masugn och smedja anläggs vid Sörljusne 1903 En politisk ungdomsklubb bildas i Ljusne 1876 Kempe köper Ramlösa brunn som han äger till 1882 1904 Kata Dahlström talar vid Fejan 1876 Mekaniska verkstaden anläggs 1877 Sågverket utvidgas till 12 sågramar för vattenkraft och 8 för ångkraft 1879 Furudals bruk köps 1881 Kempe blir ensam ägare till Voxna bruk 1881 Ljusne-Woxna aktiebolag bildas 1881 En ångsåg med 16 ramar och årskapacitet på 26 000 standards tas i bruk 1883 Ett järnverk med lancashirehärdar och valsverk anläggs i Norrljusne 1905 Ungdomsklubben sänder telegram till Oscar II 1907 Sågverket läggs ned 1907 Bolaget blir delägare i Wallviks pappersmassafabrik 1908 Firma Wilh. H. Kempe upplöses 1909 Walther von Hallwyl avgår som verkställande direktör för Ljusne-Woxna AB 1909 Wilhelm von Eckermann övertar posten som bolagsdirektör efter sin svärfar 1909 Johanna Kempe dör 1883 Kättingsmedjan vid Furudals bruk flyttas till Ljusne 1912 Föreningsrätten för arbetarna erkänns av bolagsledningen 1883 Wilhelm Kempe dör 1913 Harry von Eckermann anställs som överingenjör i Ljusne 1883 Walther von Hallwyl blir bolagschef 1883 Firma Wilh. H. Kempe övertas av Johanna Kempe och Walther von Hallwyl 1915 Ångsågen från 1881 brinner 1884 Firma Wilh. H Kempes kontor flyttas till Blasieholmstorg 1918 Harry von Eckermann blir bolagets disponent 1886 Ljusne-Woxna Aktiebolag köper Ljusneverken 1919 Mekaniska verkstaden brinner 1890 Oscar II besöker Ljusne och industrierna där 1921 Nya disponentbostaden tas i bruk 1893 Brädgården brinner 1893 Hallwylska villan byggs 1893 Bygget av Hallwylska palatset i Stockholm påbörjas 1896 Firma Wilh. H Kempes kontor flyttas till Hallwylska palatset 1917 Ett nytt elektrifierat sågverk med 8 snabbsågramar byggs 1919 Ljusne-Woxna Aktiebolag säljs 1921 Walther von Hallwyl dör 1921 Nya Ljusne-Woxna AB bildas och ägs till 75 procent av familjen von Eckermann 1925 Järnverket i Norrljusne läggs ned 1926 Ströms Bruk AB köper det nya Ljusne-Woxna AB 1896 Kyrkan i Ljusne invigs 1898 Familjen von Hallwyl flyttar in i palatset 95 ENGLISH SUMMARY The forest behind the palace– Wilhelm H. Kempe and the family business Ljusne-Woxna Aktiebolag During its relatively short lifetime, between 1881 and 1919, Ljusne-Woxna Aktiebolag was one of Sweden’s biggest timber exporters. The founder, Wilhelm H. Kempe, started off as a small-time wholesale importer but within three decades had diversified into iron manufacturing, mining, engineering, a chain factory and, as the jewel in his entrepreneurial crown, the Ljusne Export Sawmill. At his death in 1883 he left a huge fortune which passed to his daughter, Wilhelmina von Hallwyl, and her family. That fortune also laid the foundations of the Hallwyl collection and what was later to become the Hallwyl Museum in Stockholm. Historical background The rapid growth of Sweden’s sawmilling industry after 1850 arose from the ongoing process of international industrialisation and the resultant upsurge of demand for timber goods. The north of Sweden had a superabundance of old forests, the large-scale exploitation of which called for capital, knowhow, manpower and legislation to facilitate the acquisition of forest properties by companies and individual persons. Forest utilisation at the beginning of the 19th century had been limited by start-up and production quotas and trade restrictions impeding the expansion of the sawmilling industry. The authorities wanted to save forests from being devastated and avoid a situation of sawmills competing for raw material with the privileged ironworks and shipyards. Liberalism, represented primarily by iron industry magnates and wholesale merchants, carried the day in the 1820s, 96 puting a new emphasis on the individual determination and ability. The ownership of the Norrland forests was established, and, through the definition of previously fluid boundaries between Crown and private forest land, large tracts of forest were allotted to the agrarian population. Felling prohibitions, output restrictions and export duties eventually disappeared. Export opportunities were further boosted by the abolition, in 1842, of British import dues on sawn timber. The technical innovations which began at about mid-century also played an important part in the development of the sawmilling industry. Forest industry reaped big profits, especially during the boom years of the 1860s and 1870s, which in turn led to a mushrooming of sawmills. Wholesale firms and trading houses, mostly in Gothenburg and Stockholm, as well as entrepreneurs from England, Scotland and Norway, were among the first to seize the new opportunities, founding sawmills and buying up felling rights in Värmland, Dalarna and Norrland. But several older ironworks and shipyards which already had large forest holdings also ventured into the timber goods industry. The passing of the Companies Act in 1848 made it easier for forest enterprises to raise capital, and foreign capital entered the country, especially from England and Norway. In addition to capital, however, the Norwegians initially provided numbers of technical designers, organisers and workers. The sawmilling enterprises generally obtained their timber supply by purchasing fixed-term felling rights from forest-owning farmers. In return for a certain sum of money a company would be entitled to fell trees which had attained a certain calibre and to use river banks for log driving. When, sud- 97 denly, the forest acquired economic value, contractual disputes became commonplace. Gradually the Swedish sawmills found themselves up against mounting international competition, at the same time as the primitive forests were nearing exhaustion. In certain parts of the country private forest owners were forbidden to cut more than was needed for domestic requirements. In 1890 the duration of felling rights tenure was reduced from 50 to 20 years, and in 1905 it was further reduced to 5 years. To safeguard timber supplies for the long term, companies began buying up entire forest properties instead. This spate of property acquisitions triggered a debate on the right of companies to go on purchasing forests. Sweden exports of sawn timber goods, which in 1850 had been roughly 50,000 standards, came to something like 500,000 standards in 1875, 98 rising to over a million between 1875 and 1900. Some 30 per cent of these exports came from companies in the County of Gävleborg, where Ljusne-Woxna Aktiebolag was the region’s biggest sawmilling enterprise. The rise in prices, which until then had been very favourable, culminated at the close of the century. The raw material for sawmilling was timber cut in what were often remote forests and floated along rivers and other watercourses to the sawmill. The felling was done in winter by seasonal employees, with the lumberjacks felling the timber and carters “snigging” the logs out of the forest. It was important to get the timber out before the thaw, while the snow remained passable for horse and sled. In spring, when the ice had melted, the stockpiles of timber were floated down river to the sawmills, where they were turned into planks, battens and boards and stacked to dry before being sold. Sawmilling to was a seasonal occupation to begin with, at its busiest in spring and summer and tailing off in the autumn. Wilhelm Henrik Kempe, 1807–1883 Wilhelm Kempe was born in Stralsund, North Germany, in what at the time was Swedish Pomerania. Early in the 1820s he migrated to Stockholm, where his maternal uncle had a wholesale firm and shipping company. Young Kempe began by clerking there, to learn the business. Johan Carl, his elder brother, was already set up as a wholesale merchant and ship owner in Härnösand. Wilhelm also worked in his brother’s firm for a couple of years, until 1829, returning to Stockholm to learn more about import trading and to establish business contacts. In 1832 he and a partner started a wholesale and shipping enterprise importing herring and other fish from Norway and dealing in colonial goods. The partnership lasted for about ten years, after which Kempe carried on the business in his own name. In 1843 he married his cousin Johanna Wallis and they made their home in an apartment overlooking Kornhamnstorg, Stockholm. His office, with a staff of several clerks and accountants, was in the same building. The firm mainly imported hides and colonial goods – at that time the most lucrative class of merchandise. Before long Kempe also began buying up forest properties and felling rights in Hälsingland, and in 1848 he and five partners acquired the Voxna ironworks. Voxna included large tracts of forest, which is mainly what the partners were after. A year later they built a sawmill in the village of Ljusne, near the estuary of the Ljusne river. Kempe and many other businessmen with him were bankrupted by the international trade crisis of 1857. His assets being scattered both in Sweden and abroad, he was given a few months’ respite to put his affairs in order. During that time he obtained a substantial credit from his brother which enabled him to come to an arrangement with his creditors. In this way he was able to rescue his share of the Voxna enterprise and retain operating capital with which to carry on in business. With the passing years Kempe bought out the other partners until he was sole owner of the ironworks and sawmill. In 1881 he formed Ljusne-Woxna Aktiebolag and within it united his increasingly differentiated business activities. The company at that time is said to have owned something like 600,000 acres (tunnland) of forest, nearly 300,000 hectares. The Stockholm business now served purely as head and sales office to the new joint stock company. Wilhelm Kempe had only one child – a daughter, Wilhelmina, who in 1865 had married Walther von Hallwyl, a Swiss nobleman. When Kempe died in 1883, the family business was expanding fast. Because he had no sons, the managing directorship passed to his son-in-law. Ljusne and Voxna in Hälsingland The industrial history of Ljusne goes back to the 17th century and the establishment there of a blast furnace. The location was prompted by the availability of water power and an export harbour. Ironworking continued locally under the proprietorship of various families until 1886, when Ljusne-Woxna Aktiebolag purchased the Ljusne Works, as they were called, which at that time belonged to the Beskow family. Kempe’s Ljusne sawmill soon became a real money-spinner. Sawmilling continued under very favourable conditions until 1893, when a disastrous fire destroyed, not only the entire timber yard but also a whole year’s output of sawn timber, valued at something 99 like MSEK 2. The timber yard was quickly rebuilt, but output was never quite the same again. An engineering shop was also established, to keep the firm supplied with spare parts and firefighting equipment. Gradually the workshop also began accepting orders from outside customers. Its steam-powered fire pumps sold particularly well. Kempe’s purchase of Voxna Bruk had also included its chainmaker’s shop at Furudal. In 1883 the facility and its workers were transferred lock, stock and barrel to Ljusne, where as a full-scale chain factory it was eventually to make a famous name of Ljusne Kätting. The company’s acquisition of the Ljusne Works made it sole proprietor of all industrial enterprise in Ljusne. The sawmill was enlarged and modernised time and time again to keep up with the galloping demand for sawn timber. There was an advantage in having a sawmill, ironworks and engineering shop in the same company and locality. The sawmill supplied the ironworks with cheap charcoal, the ironworks delivered iron to the engineering shop, which in turn serviced and fabricated implements and machinery for the sawmill. The von Hallwyl epoch, 1883–1909 When Walther von Hallwyl took over as managing director, the company’s annual exports of sawn timber were running at between 23 and 24 thousand standards, and operations continued on roughly the same scale for another ten years, during which time the business posted big profits. Walther von Hallwyl was a very patriarchal leader of the company and its employees. Being, moreover, resident in Stockholm and only visiting Ljusne during the summer season, he had little contact with his subordinates to begin with. As he gained more and more control over the business, it became in100 creasingly imperative for him and his family to be on hand in Ljusne and to play an active part in corporate and local affairs. From an early stage the company provided the people of Ljusne with free medical care of a far higher quality than was customary in other industrial communities. The company already had its own doctor in Kempe’s day, and later a nurse was employed as well. In 1884 Wilhelmina von Hallwyl founded a cottage hospital with six beds. A few years later she had a sanatorium built in Jämtland for consumptive Ljusne residents. This was the first company-owned sanatorium in Sweden. In 1889 the company started a relief fund to provide daily financial support for workers disabled by injuries sustained in the company’s service. Medical care was further improved by the establishment of a surgical ward and the appointment of a surgeon, and in 1918 work began on building a hospital which was also partly paid for by Wilhelmina von Hallwyl. The workers’ rights agitation now sweeping the country did not pass Ljusne by, but no political or trade union activity was permitted on company property, and this created tension between workers and management. At the same time, diminishing reserves of timber necessitated cutbacks at the sawmill. Big investments were needed. The sawmill would have to be modernised and the local housing stock augmented and renewed. The management began to speak of the possibility of selling the company, but Wilhelmina von Hallwyl could not bear the thought of her father’s life’s work passing out of the hands of the family. Worker unrest culminated in 1905. The local young socialists’ club had arranged a meeting to celebrate its flag. Not being allowed on company property, they had to meet on a small common near the road, the only place not belonging to the company. After the Ljusne municipality with the fire station in the foreground and the hotel in the background. Photo from 1880. celebration the speakers sent a telegram to King Oscar II, framed as a tribute to his patriotism and wisdom but beginning “1,500 poor workers in Ljusne, having, for lack of any other venue, assembled on the common highway”. Clearly the telegram was meant to compromise the company and its managing director. An unconfirmed oral tradition in Ljusne has it that the King afterwards reproved Walther von Hallwyl for his way of treating his workers. The company reacted very sharply and the telegram signatories were instantly fired. The company announced that, owing to shortage of raw materials and consequently falling profitability, it would be closing down the Ljusne sawmill in 1907, and the workers were told to look for new jobs elsewhere. As the conflict between management and workers continued, Walther von Hallwyl began giving more serious consideration to the option of selling the company. Perhaps he felt too old and tired to cope with reorganising the company’s production to meet the demands of a new age. Press criticism of the company and its patriarchal management style, and also of the closing down of the sawmill, reflected on Walther von Hallwyl personally. The decision to close down may also have been influenced by the increasingly bad reputation of forestry companies in the public eye on account of their ruthless devastation of the forests and their lack of long-term forestry policy. 101 The von Eckermann epoch, 1909–1919 Following Walther von Hallwyl’s retirement in 1909, the managing directorship passed to his son-in-law Wilhelm von Eckerman. Compared with von Hallwyl’s rigorous regimen, Eckerman’s time with the company can be termed a period of consensus. Union activities within the company could no longer be prohibited, and the management had to accustom itself to recurrent negotiations. In addition, Wilhelm von Eckerman was a popular boss, esteemed and respected for his calm, dignified and helpful manner. But he entered the company at a time of crisis, with the General Strike of 1909, the commercial blockades and raw material shortages of the First World War and then the post-war recession. Von Eckerman’s son Harry, working as a well-paid engineer in the USA, was called home in 1913 to run the Ljusne business as its technical manager. A qualified mining and metallurgical engineer, he wanted to move the iron industry forward, and he devoted a lot of time and energy to testing new methods at the iron works. He had a new rolling mill constructed which was to be automated as a means of improving productive efficiency. The old sawmill was rebuilt further out in the bay and the timber yard modernised. A diesel engine factory was started. But factory output was held up by shortages of raw materials, machinery and tools. All these investments were very expensive, added to which, things were very difficult at time during the war years, owing to shortage of raw materials and to a downturn in the Swedish timber goods market after German blockades in the Baltic had brought exports to a standstill. The end of the war was followed by the Depression and a falling off of exports. The ironworks were the first victim, but the timber industry was also put on the back burner. There were no orders coming in for iron, and 102 work at the blast furnaces gradually came to a halt. Large stocks of iron remained in the docks, waiting for orders that never came. In 1919 the engine factory was sold off. Massive unemployment ensured. Some workers found relief work in the forest, under a scheme organised by the municipal authorities. To help the unemployed and their families, Harry von Eckerman donated half his annual salary to the local union branch, a gesture which still did not allay the bitterness felt by the Ljusne workers. The end of Ljusne-Woxna Aktiebolag, 1919 In November 1919 Ljusne-Woxna Aktiebolag went into liquidation. Through the good offices of the Board of Directors a majority holding had that year been sold to a consortium represented by Centralgruppens Emissionsbolag, progenitor of the present-day Boliden, whereupon the old company was wound up. The restructuring, however, involved the purchase of all shares held by the von Hallwyl family, and they emerged from the crash with a “not inconsiderable fortune”. The surviving records suggest that Walther von Hallwyl and the Board of Directors moved for a sale on account of the prevailing financial crisis. Centralgruppens Emissionsbolag invited Harry von Eckerman and his brother-in-law, Axel Wachtmeister, to take over a minor portion of the dismantled enterprise, which they did. This new Ljusne-Woxna Aktiebolag existed until 1926, after which all shares in the company were acquired by Aktiebolaget Ströms Bruk, thus bringing the von Hallwyl epoch in Ljusne to its final conclusion. Översättning: Roger Tanner ORDFÖRKLARINGAR Avverkningsrätt Kontrakt avseende rätt att avverka rotpost. Förr löpte de på tider upp till 50 år. Idag är de begränsade till fem år. Avvittring Äldre lantmäteriförrättning genom vilken kronans jord (skog) avskiljdes från enskildas. Baggböleri Ordet Baggböleri har anknytning till sågplatsen vid Baggböle i Västerbotten. Bolaget som ägde sågen var 1868 inblandad i en riksbekant process om olagligt avverkad skog och stulet timmer. Den ursprungliga betydelsen är därför olovlig avverkning av kronoskog. Den idag kanske vanligaste betydelsen är ohederliga metoder för att köpa skog och timmer från enskilda. I den betydelsen används uttrycket ofta när det talas om den tid när skogsbolagen köpte in stora skogsarealer. Bakar De halvrunda kantbitar som blir över när stocken sågats till plank och bräder. Balneologi Läran om bad som behandling mot sjukdomar. Battens Engelsk term som under äldre tid användes för virke som är klenare än plank men grövre än bräder. Drivning Avverkning och utforsling av virket ur skogen. Emissionsbolag En typ av företag som var spekulativa holdingbolag bildade av bankerna. Franche-comté Färskning av tackjärn enligt fransk metod, införd till Sverige på 1850-talet. Grosshandel Handel med större varupartier en gros som inte säljs direkt till allmänheten. Handelshus Enligt forskaren och historikern Jan Kuuses definition är ett handelshus ett företag som bedriver export- och importhandel i eget namn på en viss nivå, mätt i form av omsättning och antal anställda och som bedriver sin verksamhet huvudsakligen på fast räkning eller på kommissionsbasis. Även handelsföretag som engagerar sig i tillverkningsoch leverantörsleden kan kvalificeras som handelshus. Firma Wilh. H. Kempe som bedrev både importhandel, varuexport, förlagsverksamhet och som sysslade med allehanda finansiella transaktioner bör därför kunna betecknas både som grosshandelsfirma och handelshus. Härd Ugn, vari malm, mellanprodukter, järn eller andra metaller upphettas och smältes för rening och förädling. Kolryss Släde med flätad korg av kluven gran eller en. Användes för transport av träkol. En kolryss rymde vanligen ca 40 hl (1 hl=100 l). 103 Lancashire Typ av stångjärnssmide som efter engelsk förebild infördes vid de svenska järnbruken strax före mitten av 1800-talet. I lancashiresmedjan föregicks järnets färskning i två etapper. I härden, som inte var öppen som i äldre stångjärnssmedjor, bearbetades smältan först med långa spett. Detta kallades att ”bryta” järnet. Färskningen fortsatte då smältan bearbetades ytterligare under den tunga smälthammaren (mumblingshammaren). När smältan plattats ut höggs den i stycken som under räckhammaren utsmiddes till stångjärn. Norrlandsfrågan En debatt som fördes i Sveriges riksdag omkring sekelskiftet 1900 kring ägandeförhållandena i Norrland. Sedan staten avlåtit skogsmark till enskilda jordbrukare och dessa, när värdet på trä ökade, sålde marken till skogsbolag. Frågan utmynnade i den norrländska förbudslagen 1906. Masugn Smältugn där järnmalmen med tillsats av träkol som bränsle och tillsats av kalksten för slaggbildning smälts till tackjärn. Puck en illustrerad skämttining som startade i Stockholm 1901 av Hugo Ferdinand Valentin som var redaktör och utgivare t.o.m. 1901. Tidningen upphörde 1919. Råsskenor Enklare stångjärn utvalsat i valsverk av smältstycken. 104 Standards (Stds.) Engelskt rymdmått som motsvarar ca 4 kubikmeter. Stångjärn Beteckning på svenskt handelsjärn i äldre tid. Järnet smiddes ut till ca 3 meter långa stänger och användes som råmaterial för alla slags smidesarbeten. Tackjärn Kolrikt järn, framställt i masugn eller annan smältugn och gjutet till tackor, ibland även benämning på detta i flytande form. Tackjärnet kan ha varierande grad av kol i sig, därför varierar också smältpunkten. Valsverk Anläggning för tillverkning av tråd, band eller plåt av järn. Ett glödande järnstycke passerar fram och åter mellan valsar, så att det undan för undan pressas ut till önskad form.