Klicka här om du vill ladda ner boken Skogen

SKOGEN BAKOM PALATSET
Om Wilhelm H. Kempe
och familjeföretaget Ljusne–Woxna Aktiebolag
HALLWYLIANA Nr 7
Omslaget visar en vy över Ljusne år 1863.
Målning utförd av Albert Blombergsson
på beställning av Wilhelm Kempe.
Utsikten från Vårdberget mot sydväst visar Ljusne
såsom det tedde sig år 1863. Till vänster i bild syns
Bottenhavet och segelleden in till Ljusne hamn innanför holmarna Storgrytan, Lillgrytan och Storstensharet
invid Lastholmen på älvens södra sida (Sörsidan).
Därifrån går en röd malmbana upp till den gamla
masugnen från 1600-talet med brännugn, klensmedja
och kolhus. I bildens övre högra hörn ser man älvbron
som leder över till Norrsidan.
Till höger på norrsidan ses Wilhelm Kempes nyligen
byggda villa i gult med frontespis och veranda mot
sydöst. Mellan villan och den vitmålade förvaltarbostaden ligger det röda dammhuset och det lilla s.k. karllabbet där arbetarna intog sina måltider. Nedanför förvaltarbostaden till hälften dold av de tre arbetarkasernerna syns gamla sågen från 1849.
På en långsmal holme invid älvens utlopp i havet ligger
fyra rödmålade arbetarbostäder. Mellan dem och brädgården ser man timmerbassängen där timret förvarades i väntan på att sågas. Från såghuset leder en röd
s.k. rallbana ut till brädgården där det sågade virket
ligger i högar, s.k. stabbar, i väntan på att torka. I bildens mitt går Nygatan förbi tjänstemannabostaden
med terrass och trädgård. Framför de rödmålade arbetarkasernerna ligger den vitmålade gamla handelsboden, den s.k. källarn, och höger därom ses tullförvaltarbostället med hissad unionsflagga. Strax bakom ses den
gulmålade doktorsbostaden och till höger i bild kolningsområdet med dess röda ribbana och rykande mila.
Kartor på omslagets insida från
Cohrs Atlas öfver Sverige 1908.
Just som dom skulle börja auktionen, där Furudals bruk med löst
och fast, med djur och skogar skulle gå i ett bud, kom en karl gående.
Han såg ut som en tiggare. Och det var en tiggares säck han hade på
ryggen. Han stod alldeles tyst i början mitt bland herremän och skådelystna, men så höjde han plötsligt budet och det ganska kraftigt ändå.
Folk började gapa och stirra på honom, men det bekom honom inte alls.
Sen började folk fnissa och slänga kvickheter efter honom, för dom
förstod ju att han var vriden. Vem som helst kunde ju se, vad han var
för en slags karl. Men han stod på sig, och auktionisten måste låta
klubban falla, men också han tyckte allt att det var retfullt. Tiggaren
plockade fram pengar ur säcken och betalade med sedelbunt efter sedelbunt, i långa, långa rader. Han berättade att det var för Kempe på
Ljusne han bjöd. Han fick köpebrevet ordentligt utställt. Det stoppade
han i säcken, band ihop den ordentligt och så försvann han genom
allén lika obemärkt som han hade kommit ...
Anekdot berättad av en gammal värmlänning
Redaktör och författare: Ingalill Jansson
© Hallwylska museet och författarna
Tryck: Norrköpings tryckeri 2005
Grafisk formgivning: Jonas Lindkvist Design
HALLWYLIANA Nr 7
ISBN 91-631-7492-8
Foto:
Hallwylska museets arkiv (HMA)
Ljusne bruksmuseums arkiv
Länsmuseet Gävleborgs arkiv
Roland Löfgren
Stockholms stadsmuseums arkiv
Söderhamns kommuns arkiv
Tekniska museets arkiv
Saknas fotokälla i bildtext tillhör bilden
Hallwylska museets arkiv
Magnus Hagberg
Förord
7
Maths Isacson
Hallwylska palatset och Sveriges industrialisering
8
Ingalill Jansson
Historisk bakgrund
14
Wilhelm Henrik Kempe 1807–1883
18
Grosshandlare Kempe köper järnbruk
och anlägger sågverk i Hälsingland
32
Ljusne-Woxna Aktiebolag bildas 1881
46
von Hallwylska epoken 1883–1909
54
von Eckermannska epoken 1909–1919
72
Bebyggelse
80
Epilog
90
Källor
91
Viktiga händelser i Wilhelm Kempes
och Ljusne-Woxna Aktiebolags historia
94
Översättning Roger Tanner
English summary
96
Ordförklaringar
103
5
Porträtt utfört av Albert Blombergsson 1864.
Porträttet som hängde i Voxna kyrka skänktes 1920
av församligen till Wilhelmina von Hallwyl.
6
FÖRORD
I Hallwylska museets publikationsserie
Hallwyliana utger vi nu ”Skogen bakom
palatset”, då vi vill berätta om bakgrunden
till den förmögenhet som möjliggjorde
Walther och Wilhelmina von Hallwyls palatsbygge och samlande av antikviteter och
konst. Palatset i Stockholm var inte bara
deras hem utan fungerade också under en tid
som huvudkontor för familjeföretagen Firma
Wilh. H. Kempe och Ljusne-Woxna
Aktiebolag.
Att studera företagandet bakom den
Hallwylska förmögenheten är också att studera en familjehistoria under fyra generationer
som pågick i ungefär hundra år. Det började
med Wilhelm Kempes invandring till Sverige
på 1820-talet och starten av små företag som
med tiden övergick till större verksamheter
såsom järnbruk och sågverk. När W. Kempe
gick ur tiden 1883 fanns en betydande
industrikoncern där exportsågverket var kärnan i verksamheten. Det blev Walther von
Hallwyl, make till Kempes enda barn
Wilhelmina, som därefter övertog förvaltningen av företagen.
Museet som inte tidigare arbetat med
ekonomisk-historiska perspektiv på arkiv och
samlingar har de senaste åren drivit ett projekt om familjerna Kempes och von Hallwyls
företagande. Med ekonomiskt stöd från
Europeiska socialfonden och under ledning
av Maths Isacson, professor i ekonomisk
historia vid Uppsala universitet och gästprofessor i industriminnesforskning vid KTH,
har museets personal under hösten 2004 studerat ekonomisk historia. Efter avslutat seminarium bedrevs arkivstudier, vilket resulterat
i uppsatser om familjeföretagen.
Museets 1:e intendent Ingalill Jansson har
under året bedrivit en mer omfattande forskning och fördjupad studie om Wilhelm
Kempe och de företag han skapade, vilket
resulterat i denna publikation.
Wilhelm Kempes affärsarkiv som förvaras
i museet har fått en ny förteckning och är nu
sökbart för forskare och andra intresserade.
En kunskapsbank med litteratur och annat
referensmaterial har skapats. Kunskap och
samlingar finns även i Ljusne där den aktiva
hembygdsföreningen driver ett museum. De
har välvilligt hjälpt till med faktauppgifter
och arkivmaterial.
Jag vill rikta ett stort tack till alla dem som
medverkat i projektet och som på olika sätt
bidragit till dess genomförande. Ett generöst
ekonomiskt bidrag från Kempestiftelserna
har möjliggjort utgivningen av denna publikation. Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond
har liksom Helge Ax:son Johnsons stiftelse
givit ekonomiskt bidrag till arkivstudierna.
Föreningen Hallwylska museets vänner har
också stöttat projektet ekonomiskt.
Som en del av projektet öppnas under
hösten en utställning på museets gård som
synliggör familjerna Kempe och von Hallwyls
bakgrund i skogsindustrin samt de ekonomiska förutsättningarna för byggandet av
palatset. Utställningen sponsras med material
från såväl Mellanskog, Lidingö stad som företaget Bo Andrén AB.
Stockholm i augusti 2005
MAGNUS HAGBERG
museichef
7
HALLWYLSKA PALATSET
OCH SVERIGES
INDUSTRIALISERING
Greveparet Walther och Wilhelmina von
Hallwyl lät under 1890-talet uppföra två
stora privatbostäder, den ena längs
Hamngatan i Stockholm och den andra på
industriorten Ljusne i Hälsingland.
Resultatet blev två påkostade och ståtliga
byggnader i tidstypisk dekorativ stil, bostäder
som bara den yppersta eliten i samhället hade
råd att uppföra och underhålla, och som tydligt symboliserade deras rikedom och framträdande position i samhället. Enbart palatset
längs Hamngatan kostade 1,5 miljoner kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar
ca 65 miljoner kronor.
Villan i Ljusne med tinnar och torn är
sedan länge borta medan palatset längs
Hamngatan sedan 1938 drivs som miljömuseum och är inriktat på konst och konsthantverk. Under det första årtiondet, från
1896 fram till 1909, användes dock palatset
både som privatbostad för grevefamiljen och
som huvudkontor för grosshandelsfirman
Wilh. H. Kempe och Ljusne-Woxna Aktiebolag. Kontoret i palatset knöt samman en av
landets allra största industrikoncerner med
egendomar och verksamheter i flera län, men
med sin industriella tyngdpunkt i sydöstra
Gävleborgs län, i Ljusne i nuvarande
Söderhamns kommun.
Industriorten Ljusne
Redan i början av 1670-talet uppfördes två
stångjärnshammare och en masugn vid
Ljusnans utlopp i havet, strategiskt placerad
för att ta tillvara kraften i älven med hjälp av
fördämningar och vattenhjul. I mitten av
1800-talet påbörjades nästa fas. Wilhelm H.
Kempe anlade då ett stort sågverk. Där sågades timret från de skogar han tidigare hade
8
lagt under sig genom förvärvet av bl.a. Voxna
bruk i sydvästra Hälsingland. Sågverket hörde
till de större i landet men drevs under de första årtiondena med vattenkraft, till skillnad
från sågverket i Ala, grannsågen som anlades
några år senare (1855) och drevs med ångkraft. Denna teknik blev snart helt dominerande inom sågverksnäringen, fram till att
elektriciteten togs i bruk vid sekelskiftet. I
Ljusne sågverk installerades ångkraften i slutet av 1870-talet, och användes under några
år parallellt med vattentekniken. Med 20
sågramar var sågverket i Ljusne snart landets
största.
I Ljusne kompletterades den storskaliga
sågningen och utskeppningen till kunder
utomlands med järnbruk och mekanisk verkstad. Några år in på 1880-talet överfördes
kättingsmidet med maskiner och personal
från bolagets järnbruk i Furudal i nordöstra
Dalarna till Ljusne, en ort som växte i storlek
och utvecklades till en av landets mer betydande industriorter. Med elva ångsågar längs
Ljusnan på sträckan Söderhamn – Ljusne var
Söderhamnsdistriktet samtidigt landets
främsta sågverksdistrikt.
Generationsskifte
Detta var situationen när Walther von
Hallwyl efter Wilhelm H. Kempes bortgång
våren 1883 tog över ansvaret för industrikoncernen, som från 1881 drevs som ett aktiebolag. Gift med Wilhelmina Kempe, den
enda bröstarvingen till makarna Johanna och
Wilhelm H. Kempe, var Walther mer eller
mindre tvungen att axla rollen som bolagets
högste chef. Själv sprungen ur den schweiziska adeln och utbildad till militär måste han,
innan han skaffat sig tillräcklig inblick i affä-
Hallwylska palatset vid Hamngatan 4, år 1897.
Fasaden är dekorerad med handelsflaggor
och girlanger med anlednng av Oscar II:s
25-års jubileum som regent samma år.
rerna, förlita sig på platscheferna i Ljusne och
Woxna samt på de närmaste männen på kontoret i Stockholm. En rad snabba beslut
följde, sannolikt på initiativ av kontorstjänstemännen, däribland att flytta kontoret
till nya lokaler i Stockholm, att upphöra med
den tidigare stora varuimporten och istället
koncentrera sig på export av virke, järn,
kätting och maskiner från Ljusne. Greve von
Hallwyl klippte därmed banden med den
förindustriella handelsrörelsen för att helt
och fullt ikläda sig uppgiften som förvaltare
av en mäktig industrikoncern med inriktning
på järn- och trävaror för en internationell
marknad.
Industriell expansion
Från början av 1880-talet fram till sekelskiftet
1900 utvecklades industriverksamheten
mycket positivt och makarna von Hallwyls
förmögenhet växte. En del av inkomsterna
investerades i Ljusne, bl.a. i bostäder för den
växande arbetarbefolkningen men också i
vägar och allmänna inrättningar. I patriarkal
anda uppfördes en kyrka och det investerades
i sociala inrättningar till nytta för de underlydande arbetarna och deras familjer. Det på
1880-talet moderna ångsågverket förnyades
dock inte i den utsträckning som var nödvändigt. Däremot utvidgades kättingfabriken
några år in på det nya seklet. Samtidigt
moderniserades den stora kolugnsanläggningen och en träoljefabrik uppfördes i
Ljusne. Efter om- och tillbyggnaderna sysselsatte verksamheterna i Ljusne drygt 1 000
arbetare. Dessa arbetade i Norrljusne järnbruk med dess kättingfabrik, gjuteri och
mekaniska verkstad, tegelbruk, mejeri och
kvarn. På andra sidan älven låg Sörljusne
järnbruk. Här fanns också Ljusne Sågverk
och Ljusne Träoljefabrik. Sågverket med 650
anställda var ortens ojämförligt största
arbetsplats.
Tilltagande svårigheter
Sågverket gick länge bra men blev med tiden
slitet och allt omodernare. Bolaget klarade
vid sekelskiftet inte heller att möta den hårdnande internationella konkurrensen på trävarumarknaden. Den långvariga expansionen
för svensk sågverksindustri kulminerade för
övrigt vid sekelskiftet 1900. Prisstegringen på
sågade varor under andra hälften av 1890talet lockade Ryssland och andra länder med
stora skogstillgångar att snabbt öka sin produktion av sågade trävaror. I Sverige gav
dessutom genombrottsårens exploatering av
urskogen utslag i en tilltagande råvarubrist.
I början av det nya seklet blev denna råvarubrist ytterst kännbar för Ljusne-Woxna AB.
9
Interiör från gjuteriet.
Efter en uppmärksammad konflikt med arbetarna i Ljusne sommaren 1905 beslöt bolaget
under Walther von Hallwyls ledning att
stänga sågverket, vilket skedde i juni 1907.
200 arbetare i sågen förlorade därmed sina
jobb. Härtill kom alla skogsarbetare och flottare längre in i Hälsingland. Stängningen
ledde till arbetslöshet, sociala problem och
emigration. Samtidigt hade bolaget börjat
projektera för en ny massafabrik i grannorten
Vallvik. Den öppnades i december 1908 men
då hade många av dem som blivit arbetslösa
när sågen stängde i Ljusne redan gett sig av.
Under årtionden har dessa händelser legat
som en skugga över Ljusne och inte minst
över greveparet von Hallwyl. Kontrasten mellan palatset i Stockholm, greveparets villa –
”Örnnästet” – i Ljusne och arbetarfamiljernas
svåra villkor efter nedläggningen togs tillsammans med grevens motvilja mot att arbetarna
organiserade sig, som bevis på den orättvisa
samhällsordningen. Den slutsats arbetarna
drog var att de måste sluta sig samman för att
driva igenom förbättringar av arbets- och
10
livsvillkoren. I arbetarrörelsens historia intar
händelserna i Ljusne 1905 och Walther von
Hallwyl en framträdande plats. Aktuell forskning pekar dock på att nedläggningen snarast
berodde på tilltagande råvarubrist och försämrad lönsamhet. Det förtar dock inte de
negativa konsekvenserna för arbetarna och
deras familjer och att en djup bitterhet fick
lokalt fotfäste genom dessa händelser.
Sveriges industrialisering
Det industriella genombrottet i Sverige kan
förläggas till 1870-talet, ungefär hundra år
efter Englands, den första ”industriella nationen”, och ett knappt halvsekel efter
Frankrikes, Belgiens, Tysklands och USA:s.
Genombrottet förutsatte att det fanns en
marknad för produkterna, arbetare som
kunde producera dem och kapital för investeringar i byggnader, maskiner och
transportanläggningar. Genombrottet föregicks därför av genomgripande förändringar
av det gamla agrarsamhället. Nyodlingar,
skiftesreformer, ny teknik och lättnader i
handeln med varor ledde till en betydande
produktionsökning och befolkningstillväxt,
men också till en social skiktning på landsbygden.
Medan vissa bönder kunde bygga upp en
förmögenhet som delvis användes för investeringar i byggnader och för att köpa nya
typer av varor, bl.a. jordbruksmaskiner och
textilier, växte gruppen fattiga på landsbygden. ”Jordproletärerna” sökte sig snart till
städer och industriorter på jakt efter ett arbete eller gav sig iväg till Amerika för att börja
om på nytt. Både som arbetare och som konsumenter var de ytterst viktiga för den fortsatta industrialiseringen. Tack vare införandet av folkskolan (1842) var de läs- och skrivkunniga. Därigenom kunde de ta del av
skriftliga instruktioner, studera och förkovra
sig inom ett yrke samt organisera sig för att
tillsammans förbättra sina villkor. Och de
blev en allt viktigare grupp för handelsidkarna, vilka i stigande grad valde att annonsera i de tidningar som etablerades under
andra hälften av 1800-talet.
I spåren på den ekonomiska tillväxten och
förnyelsen från början av 1800-talet växte det
även fram en grupp människor med ekonomiska förutsättningar, kontakter och en personlig drivkraft att starta företag. Många
hade sitt ursprung i handel och hantverk,
andra i bergsbruket medan andra kom från
jordbruket eller ur arbetarbefolkningen.
Ytterligare andra, som Wilhelm H. Kempe
och Walther von Hallwyl var födda in i, eller
hade genom giftermål, förvärvat egendom,
pengar och rätt kontakter.
Även om det industriella genombrottet
kan förläggas till 1870-talet var det snarast en
process med tre urskiljbara vågor över ett
halvsekel. De första mekaniska textilfabrikerna anlades under 1830-talet i trakterna av
Borås, vilket följdes av stora vatten- och
ångsågar längs norrlandskusten från de första
åren av 1850-talet. I början av 1870-talet följ-
de mekaniska verkstäder och stora järn- och
stålverk i framförallt Bergslagen, och på
1890-talet nya stora mer specialiserade verkstäder, massafabriker och en rad konsumtionsfabriker. Industrialiseringen ägde till en
början rum på landsbygden, i anslutning till
råvarorna och vattenkraften. Med ångkraften,
järnvägarna, elektriciteten och nya typer av
konsumenter blev det både lättare och fördelaktigare att förlägga fabrikerna till de växande städerna.
Industrialiseringen omskapade människors vardagsvillkor, tänkesätt och samhällslivet i stort. I början av det nya seklet hade
industrin och dess människor blivit en tongivande ekonomisk, politisk och social kraft i
samhället. Gamla normer, värderingar och
lagar utmanades och ersattes av nya. Perioden
var omvälvande och säkert smärtsam för
många som tvingades bryta upp från hembygden, eller som arbetade 12–16 timmar per
dygn i skogen eller i en illa utrustad fabrik.
Inte minst i det sena 1800-talets sågverk var
skaderisken överhängande vid ramsågarna,
i kantbänkarna, i brädgården och vid utlastningen. Under industrialiseringens första
årtionden var arbetsvillkoren krävande och
olycksfallen många, särskilt för den som var
ung och ovan liksom för de som hade kommit
upp i åldrarna och inte klarade tempot. Det
dröjde till början av 1910-talet innan arbetarskyddet hade byggts ut och kontrollen i
någon mån förbättrats.
Arbetarna
Männen dominerade som arbetskraft i fabrikerna, men även kvinnor och barn arbetade
mot lön. Arbetsdelningen var, vid sidan av
mekaniseringen och de nya sociala relationerna, ett kännetecken för industrialiseringen.
Den öppnade för anställning av kvinnor och
barn mot låg ersättning. Mekaniseringen och
en växande kritik från liberaler i riksdagen
och den framväxande arbetarrörelsen drev
11
mot sekelskiftet dock fram en begränsning av
barnarbetet, liksom en utestängning av kvinnor från många fabriker. Mannens lön skulle
vara stor nog att försörja en familj. Kvinnorna
höll sig kvar i vissa industribranscher som
textil- och konfektion och livsmedel. Där var
lönerna låga och jobben i första hand avsedda
för ogifta kvinnor.
Även om industrialiseringen i sig innebar
en mekanisering kvarstod, och till och med
skapades, många tunga grovarbeten. Även
kvinnorna gjorde här en insats, bl.a. som
tegelbärare på byggarbetsplatser, som splitvedsjäntor när fartygen lastades med småvirke vid kustsågverken, som flasksköljerskor
i mejerierna och i bryggerierna. Det tyngsta
grovarbetet utfördes dock i första hand av
unga och äldre män, av personer som skulle
läras upp i ett yrke eller som inte längre klarade de kvalificerade uppgifterna. Överallt
krävdes det människor som var villiga att för
en ringa penning lasta, bära, dra och skjuta
varor och redskap. Hamnarna var fyllda av
”sjåare” som anställdes per dag när fartygen
lade till och lastutrymmena skulle tömmas
eller fyllas, så även vid kajen i Ljusne där
stora kvantiteter sågade varor lastades och
förnödenheter för ortens behov lossades. I
fabrikerna och sågverken krävde det ständiga
flödet av produkter och varor många händer,
armar och ben. Till detta kom alla byggnationer av hamnar, järnvägar, hus och vägar.
Detta fordrade stora skaror av människor och
hästar. Inte ens yrkesarbetarna slapp helt
ifrån detta tunga arbete. Järnvägen från 1860talet innebär ett första steg bort från slitet,
men den manuella på- och avlastningen kvarstod länge än. Först några år in på 1900-talet
började traverser, hissblock, domkrafter och
spårbundna vagnar reducera behovet av människor som med sina kroppar garanterade ett
ständigt varuflöde.
Men det dröjde ända fram till 1950-talet
innan ny transport- och lyftteknik på allvar
12
reducerade industrins stora behov av transport- och grovarbetare. Fram tills dess behövdes dessutom åtskilliga armar vintertid när
träden fälldes och fraktades fram till flottlederna, och när timret under några vårveckor
fördes längs flottlederna ner till sågverken.
Det tunga och farliga brädgårdsarbetet liksom lossningen och lastningen i hamnarna
mekaniserades dock redan från början av
1930-talet. Stora kranar införskaffades till
större hamnar och brädgårdar. Detta minskade behovet av arbetskraft och reducerade
olycksrisken liksom risken att slitas ut i förtid,
t.ex. när stabbläggarna på sina axlar skulle
balansera den tunga lasten längs utlagda
plankor mot staplarnas topp.
Detta var villkoren för många av dem som
arbetade i skuggan av det Hallwylska palatset
i Stockholm. Hur mycket visste greveparet
om vardagens villkor i skogen, i sågverket och
järnbruket, vad tänkte de och vad gjorde de?
Det fanns sociala inrättningar som en sjukoch begravningskassa. Vi vet att Wilhelmina
ägnade sig åt filantropi i form av gåvor till
utsatta arbetarfamiljer, att det anordnades
fester för barnen och det sägs att greveparet
klädde sig i överdrivet enkla kläder när de vistades i villan i Ljusne. Kanske var det ett sätt
att i patriarkal anda ge uttryck för deltagandet med sina arbetare.
Sågningen i Ljusne väcks till liv
– men företaget går ur släkten
I Ljusne brann den gamla nedlagda sågen
1915, men den dåvarande chefen Wilhelm
von Eckerman beslöt att en ny såg skulle byggas. Försäljningspriserna var höga och arbetsoch råvarukostnaderna låga. Snart var orten
åter en av landets viktigaste sågverksorter
med två stora anläggningar, varav en i Ala
och en i Ljusne. Råvarutillgången hade plötsligt förbättrats och efterfrågan steg brant
uppåt under krigsåren. Efter några år försäm-
Sågverksarbetare vid Ljusne. Foto: Söderhamns kommun.
rades dock lönsamheten för Sveriges sågverk
och de första åren av 1920-talet var ytterst
svåra.
Försäljningen av Ljusne-Woxna Aktiebolag 1919 innebar slutpunkten på det
industriella engagemang som Wilhelm H.
Kempe hade inlett redan 1848 i och med
köpet av en femtedel i Voxna bruk. Med viss
tvekan och stor försiktighet hade Walther
von Hallwyl fortsatt på den industriella
vägen. För hans del slutade den med nedläggningen av sågen sommaren 1907 och överlåtelsen av chefskapet på mågen Wilhelm von
Eckerman året därpå. Han försökte återuppliva sågverksrörelsen, men verksamheten
hamnade snart i svårigheter i kölvattnet av
den ekonomiska kris som följde på första
världskriget.
Avvecklingen bröt definitivt bandet mellan
det stora palatset i Stockholm och den indu-
striella verksamheten i södra Hälsingland.
Under trekvarts sekel hade industriverksamheten involverat tusentals människor i
Hälsingland, från skogarna i landskapets
västra delar, i byarna längs flottlederna ner
till skiljeställena och sågverket, genom såghuset, ut till brädgårdens höga staplar till den
slutliga utlastningen av de sågade trävarorna
på fartygen tidigt om vårarna. Under drygt
tio år hade den storindustriella koncernen
styrts ifrån palatset vid Hamngatan 4 i
Stockholm.
Det påkostade palatset som idag är ett
uppskattat museum står alltså på solid
industrihistorisk grund. Bakom fasaden döljer sig minnet av tusentals människors arbete,
men också av bygders snabba förvandling i
spåren av det moderna Sveriges framväxt.
MATHS ISACSON
13
HISTORISK BAKGRUND
Den yttersta orsaken till den svenska
sågverksindustrins snabba utveckling efter
1850 var den pågående internationella
industrialiseringen som ledde till stor efterfrågan på trävaror. I norra Sverige fanns ett
överflöd av avverkningsbar skog men för att
kunna exploatera den storskaligt behövdes
kapital och arbetskraft samt en lagstiftning
som underlättade skogsförvärv för företag
och enskilda.
I början av 1800-talet var utnyttjandet av
den svenska skogen begränsat genom etableringskontroller, produktionskvoter och handelsrestriktioner vilka begränsade sågverkens
möjligheter att expandera. Myndigheterna
ville dels förhindra skogsskövling, dels undvika att sågverken konkurrerade om skogsråvaran med de av statsmakten privilegierade
järnbruken och skeppsvarven. Liberalismen,
som främst företräddes av brukspatroner och
grosshandlare, fick sitt genombrott vid 1820talet och förespråkade istället den enskildes
vilja och förmåga.
Avvittringsprocessen
I samband med den s.k. avvittringsprocessen
av kronoskogarna tilldelades den norrländska
bondebefolkningen stora skogsområden.
Avverkningsförbuden, produktionsbegränsningarna liksom exporttullarna på trävaror
försvann efterhand. Detta blev positivt avgörande för sågverksindustrins framtida möjligheter.
Sveriges exportmöjligheter ökade betydligt när England år 1842 slopade importtullarna på sågat virke. Även de tekniska nyheter
som togs i bruk omkring 1850 hade stor betydelse för sågverksindustrins utveckling. Den
första ångsågen anlades i Tunadal i Medelpad
1848 vilket innebar att man blev oberoende
av vattenkraft för att driva ett sågverk. Dock
var den tekniska utvecklingen av vattensågar14
na minst lika viktig och många stora vattensågar anlades under tiden efter 1850. Ljusne
sågverk som togs i bruk 1851 drevs t.ex. först
helt, sedan delvis, som vattensåg fram till
1881 då man gick över till ånga.
Skogsindustrin gjorde stora vinster, främst
under högkonjunkturen på 1860–1870-talen,
vilket ledde till att allt fler sågverk etablerades.
Riskvilliga entreprenörer
vädrar morgonluft
Till de som tidigast reagerade på de nya
möjligheterna var grosshandelsfirmor och
handelshus, främst från Göteborg och
Stockholm, liksom företagare från England,
Skottland och Norge som anlade sågverk och
köpte avverkningsrätter i Värmland, Dalarna
och Norrland. Men även flera äldre järnbruk
och skeppsvarv som redan hade stora skogsinnehav gav sig in i trävaruindustrin. Efter
aktiebolagslagens tillkomst 1848 underlättades skogsföretagens kapitalanskaffning.
Utländskt kapital sökte sig också in i landet,
särskilt från England och Norge. Men det var
inte enbart kapital som norrmännen tillförde
utan många konstruktörer, organisatörer och
arbetare kom också till en början från Norge.
Till en början bildades endast ett fåtal
aktiebolag men under högkonjunkturen på
1870-talet fick reformen sitt verkliga genombrott och drygt 1 200 aktiebolag bildades.
Även i de fall när grosshandelsfirmorna och
handelshusen omvandlades till aktiebolag
krävde ägarfamiljerna vanligtvis total kontroll och tvekade ofta att överlåta ansvaret för
den löpande driften till en styrelse eller disponent. Bolagsstämman var beslutande organ
och företagets direkta ledning sköttes oftast
av den dominerande aktieägaren.
Avverkningsrätter
Sågverksföretagen ordnade i allmänhet sin
virkesförsörjning genom att de av skogsägande bönder köpte rättigheter att under en viss
bestämd tid få avverka skog, s.k. avverkningsrätt. Ett tidigt exempel på hur det kunde gå
till finns från 1835 då grosshandelsfirman
Dickson & Co. tecknade avtal med fullmäktige i Lima och Transtrands socknar om
ensamrätt på köp av allt virke under femtio
års tid samt att de åtog sig att rensa vattendragen så att virket kunde flottas ner till
Klarälven.
Avtalen var i regel utformade på följande
sätt. Mot en summa pengar fick företaget rätt
att avverka träd som nått en viss grovlek samt
rätt att utnyttja mark och stränder för flottningsändamål. När skogen plötsligt betinga-
de ett ekonomiskt värde blev det vanligt med
tvister kring avtalen.
I många fall gjordes affärerna inte heller
direkt mellan köpare och säljare utan via
mellanhänder, s.k. bulvaner, vilka ofta på ett
för dem personligen lönande sätt spelade ut
bolags- och bondeintressena mot varandra. I
tingsrätternas arkiv finns mängder av exempel på tvister i samband med skogsköp.
Givetvis drog den skogsägande bonden det
kortaste strået om han med ojusta metoder
eller medel lockades att sälja sin skog, men i
de flesta fall torde fastighetsköpen mellan
bolag och enskilda ha gjorts med öppna ögon
och till villkor som säljaren utifrån dåläget
hade anledning att känna sig nöjd med.
Ljusne-Woxna skogar. Foto taget av Wilhelm von Eckermann vid en resa genom bolagets skogar i juli
1894. I bild syns Walther von Hallwyl, Adolf Hök, Adolf von Post och disponenten Erik Lindström.
15
Skogsbrist leder till förbudslagar
De svenska sågverken fick med tiden allt större internationell konkurrens och samtidigt
började också de gamla urskogarna bli slutavverkade. 1866 och 1873 förbjöds de privata
skogsägarna i Norrlands och Dalarnas inland
att avverka mer än till husbehov.
År 1890 sänktes också tiden för innehav av
avverkningsrätt från femtio till tjugo år. 1905
sänktes den ytterligare till fem år. För att på
sikt säkra virkesförsörjningen började bolagen att istället köpa in hela skogsfastigheter.
Mellan 1870 och 1905 förvärvade exempelvis
skogsbolagen i mellersta Norrland nära 90
procent av sitt nuvarande skogsinnehav.
Denna ökning resulterade i en intensiv
debatt om bolagens rätt till fortsatta skogsförvärv. Drygt en tredjedel av all enskild hemmansjord inom Dalarna och Norrland ägdes
vid 1900-talets början av skogsbolag. 1896
förbjöds därför hemmansklyvning och ägostyckning och 1906 infördes en lag som förbjöd bolagen att köpa skog i de fyra nordligaste länen.
Sveriges totala export av sågade trävaror
som 1850 utgjort cirka 50 000 standards
(1 standard=4,5 kubikmeter) låg 1875 på cirka
500 000 standards. Under åren 1875–1900
ökade den till över 1 000 000 standards. Av
denna export kom minst 30 procent från företag i Gävleborgs län där Ljusne-Woxna
Aktiebolag var områdets största sågverk.
Prisutvecklingen som dittills varit mycket fördelaktig kulminerade dock i slutet av seklet.
Råvaran
Sågverkens råvara var det timmer som höggs i
ofta avsides belägna skogar och som sedan
transporterades längs älvar och andra vattendrag till sågen. Sedan det sågats till plankor,
battens och bräder staplades det på brädgården för att torka i väntan på att säljas.
Skogsarbetet försiggick om vintern. Då
fälldes träden av huggarna och transportera16
des sedan ut ur skogen av körarna. Det var
viktigt att få bort timret innan snösmältningen, medan snön ännu var farbar med häst och
timmerkälke.
Till en början var det mest värmländska
och norska skogsarbetare som skötte vintrarnas avverkningar i de norrländska skogarna.
Även om det fanns gott om säsongsvis undersysselsatta bönder i skogsbygderna saknade
dessa i inledningsskedet kunskaper om skogsarbete. Efter hand som kunskaperna spreds
kunde allt fler skogsarbetare rekryteras lokalt.
En skicklig huggare kunde fälla upp till
fyrtio träd om dagen. Fällning, kvistning,
barkning av stocken skedde i äldre tid enbart
med yxa, senare tillkom vändhake och stocksåg som komplement till yxan. Timmertummaren mätte sedan trädets grovlek och
märkte stockarna med sin yxa. Även arbetet
vid sågverken var säsongsbetonat och försiggick under våren och sommaren för att
avmattas under hösten.
På våren när isen smält flottades timret från sina
upplagsplatser längs upprensade vattenflöden
till sågverken. Ibland hände det att stockarna
fastnade och bildade stora brötar.
17
WILHELM HENRIK
KEMPE 1807–1883
Wilhelm Kempe skapade under 1800-talets
andra hälft en mångsidig industrirörelse i
Ljusne och Voxna i Hälsingland. Baserad på
järnbruk och sågade trävaror blev rörelsen
med tiden ett av Sveriges vinstrikaste exportföretag som också gjorde produktionsorten
Ljusne känd långt utanför landets gränser.
Wilhelm Kempe som 52-årig.
Kempe tillhörde en liten skara föregångsmän
som under den norrländska skogsindustrins
etableringsepok genom stor affärsbegåvning,
organisationsförmåga och initiativkraft på
kort tid lyckades skapa oerhört vinstgivande
verksamheter.
Med tanke på att Kempe vid sin död 1883
räknades till en av landets förmögnaste personer var han, till skillnad från många andra av
de s.k. träpatronerna, påfallande litet känd
18
och omskriven både under sin livstid och för
eftervärlden. I äldre industrihistorisk litteratur nämns han visserligen som en av de
främsta entreprenörerna men ingen företagshistorisk sammanställning har hittills gjorts
om aktiebolaget Ljusne-Woxna.
Wilhelm Kempes äldre bror Johan Carl
(J. C.) blev också en mycket framgångsrik
skeppsredare, bruks- och industriägare. Hans
söner tog sedan över och vidareutvecklade
familjeföretaget och deras arvingar förde i sin
tur Mo och Domsjöverken vidare in i vår tid.
I Wilhelms fall fanns dock ingen sådan naturlig succession. Till skillnad mot brodern, som
var en kraftkarl i ordets alla bemärkelser och
som genom tre äktenskap blev far till en stor
barnaskara, var Wilhelm en i fysisk bemärkelse vekare person som besvärades av magkrämpor och som återkommande måste kurera sin hälsa på olika brunnsorter. I hans
äktenskap föddes också bara ett barn. Det var
dottern Wilhelmina vars make Walther von
Hallwyl kom att förvalta arvet efter svärfadern, varefter svärsöner och barnbarn sedan
tog över företaget till dess det upplöstes 1919.
Det finns få bevarade eftermälen om
Wilhelm Kempe varför man inte vet särskilt
mycket om hans personlighet. Han framskymtar i bisammanhang i dotterns bevarade
dagboksanteckningar men ingen korrespondens mellan honom och hustrun Johanna
finns bevarad. Dagboksanteckningar från
brodern Elias besök i Sverige 1836 ger vissa
upplysningar om Wilhelms dagliga liv som
ungkarl i början av karriären, men inte mer.
I Kempearkivet i Örnsköldsvik finns emellertid ett antal brev från 1860–1870-talen till
J.C. Kempe, dels från brodern Wilhelm, dels
från hans söner. Breven från Wilhelm är hållna i en hjärtlig ton och fyllda av råd och upplysningar beträffande möjligheterna till för-
Vy över Ljusneverken mot Vårdberget omkring 1880-talet. Foto: Söderhamns kommun.
bättringar av den sågverkstekniska utrustningen. Han inbjuder sin bror att komma till
Ljusne för att studera driften vid sågen men
har sällan tid att själv ta emot honom. En
gång måste han skynda iväg till sin kurortsvistelse, en annan gång har han tyvärr redan
köpt ångbåtsbiljett till Stockholm och kan
därför inte skjuta upp sin avresa.
I ett par brev från sönerna avhandlas
affärsangelägenheter där Wilhelm är inblandad. Det är uppenbart att de betraktade sin
farbror som orimligt försiktig med pengar
även som i detta fall, när det gällde affärer
mellan nära släktingar.
Farbror Wilhelm vill väl som vanligt låta andra
betala, han är ändå märkvärdigt knusslig i många
fall vilket är oanständigt af en person med hans förmögenhet.
Anekdoter liknande den som återges på försättsbladet har överlevt och återberättats i
flera led av anställda och ortsbor i Ljusnetrakten. De kan givetvis inte betraktas som
några tillförlitliga källor men tagna med en
nypa salt, kastar de ändå ljus över personen
och affärsmannen Wilhelm Kempe.
Om Kempe talades både ont och gott.
Ont kanske framförallt i affärskretsar och
bland de skogsägare vilka fick se sin avyttrade
skog förvandlas till guld i Kempes händer.
Däremot påstås han ha stått på god fot med
sina underlydande, med vilka han också
föredrog att ha direktkontakt. Vid Voxna
bruk minns man företrädaren Müllers hårda
styre och prisade ”grosshandlarn” för hans
rättframma och hederliga sätt och ”hade man
något att fordra så fick man det och behövde
man hjälp så blev man ej heller utan sådan”.
19
Familjen Kempes hus vid Badenstrasse i Stralsund.
Sammantaget framträder bilden av en entreprenör med stor affärsbegåvning men samtidigt en egensinnig, hårdför och skygg arbetsnarkoman som i affärskretsar hade rykte om
sig att tillämpa smarta affärsmetoder och ha
hårda nypor.
Men Wilhelm Kempe hade också att hävda
en ung industris intressen gentemot en konservativ lagstiftning och en restriktiv hållning
från myndigheternas sida. Hans affärsintressen kunde heller inte nå sina mål utan mängder av avtal eller överenskommelser med de
fastighetsägare och bönder som genom avvittringen fått sig tilldelat stora skogsinnehav.
När skogen, som dittills inte haft något särskilt värde plötsligt betalades med pengar
var det dessutom som bäddat för intressekonflikter och missämja.
20
Släkterna Kempe
och Wallis från Stralsund
Wilhelm Kempes stamfäder var borgare och
köpmän i Greifswald och Stralsund i Pommern
i norra Tyskland. Stralsunds läge mitt emellan
hansastäderna Lübeck och Danzig var ypperligt för transitohandel mellan Sverige, England
och städerna runt Östersjön. Genom Westfaliska freden 1648 hade Sverige erhållit Vorpommern. Invånarna var därmed av svensk
nationalitet i nära tvåhundra år fram till 1815
då Stralsund, liksom övriga svenska Pommern,
blev Preussiskt. Trots att de var tyskspråkiga
såg sig Stralsundsborna helt som svenska medborgare. Genom affärsförbindelser och giftermål var Wilhelm Kempes släkt också starkt
knuten till det egentliga Sverige. Hans farfar
Johann Friedrich var gift med Sophia Maria
Kruse från Stockholm och en av deras söner,
Axel Carl Nicolaus, flyttade till Stockholm där
han arbetade som lackfabrikör. Den yngre
sonen Carl Bernhard (1755–1836) stannade
dock kvar i Stralsund där han så småningom
blev skeppsredare och mäklare.
Carl Bernhard Kempe gifte sig 1796 med
köpmannadottern Anna-Maria Wallis. Av
deras sju barn utvandrade två söner till
Sverige och två till Ryssland där de etablerade
sig som köpmän. Johan Carl bedrev grosshandel, skeppsbyggnad och rederi i Härnösand,
Johann Bernhard var grosshandlare i Sankt
Petersburg, Ehrenfried Albrecht godsägare
och sockerbruksägare i Novgorod, medan
Wilhelm Heinrich började sin karriär som
grosshandlare i Stockholm. Den yngste sonen
Elias valde prästbanan och de två döttrarna
gifte sig med köpmän i Stralsund.
Till följd av Napoleonkrigens härjningar
förlorade fadern Carl Bernhard sin förmögenhet. Kriget pågick ännu när äldste sonen
Johan Carl år 1812 skickades till Stockholm
för affärsutbildning i sin morbror Albrecht
Baltzar Wallis grosshandels- och rederiföretag.
Skeppsbron i Stockholm på 1880-talet. Foto: Stockholms stadsmuseum.
Släkten Wallis anses härstamma från en skotsk
soldat som efter att ha deltagit i 30-åriga kriget
slog sig ned på en av öarna utanför Stralsund.
Hans ättlingar blev med tiden fiskare, skeppare
och köpmän i Barth och Stralsund.
Tillsammans med sin bror Hans Jacob
hade Albrecht Baltzar utvandrat till Sverige
efter det att Stralsund blev preussiskt, då
detta regimskifte var mycket negativt för de
pommerska redarna och köpmännen. Svenskarna hade nämligen alltid betalat pengar till
de s.k. barbareskstaterna i Nordafrika så att
skepp som seglade under svensk flagg inte kapades av de nordafrikanska sjörövarna. Preussens
intressen sammanföll dock inte med skeppsfart
och handel och man var inte intresserad av att
köpa fribrev, s.k. turkpass, av sjörövare. För att
kunna utnyttja skyddet av den svenska flaggan
flyttade därför många Stralsundsredare istället
sina verksamheter till Sverige.
I Stockholm gjorde sig Albrecht Baltzar en
förmögenhet på grosshandel och rederi. Han
ägde egendomarna Ersta och Tanto sockerbruk på Södermalm och hade sin bostad och
sitt kontor vid Södermalmstorg. Tillsammans
med firma Tottie & Arfwedson räknades han
till stadens största redare med bland annat
nio egna skepp förutom ett stort antal skeppsparter.
Genom giftermålet med sin sysslings dotter Friedrike Wallis kom han i besittning av
säteriet Dybeck i Skåne, där man också odlade sockerbetor som sedan förädlades till
melass vid Tanto i Stockholm. Friedrike hade
fått Dybeck i gåva av sin far som under
Napoleonkrigen gjort sig en förmögenhet på
leveranser av krut och därför i folkmun kallades för ”Pulver Wallis”.
Albrecht Baltzar dog 1836 varvid Friedrike
blev ensam med sju barn. Hon flyttade från
21
med jordbruksredskap och kvalitetsvaror från
storstaden. Som tack skickade Albert både
små och stora presenter till Wilhelm.
Sänder Dig några Sparris … En liten burk med
syltade valnötter och en med björnbär …
Som bevis på min hjertliga tacksamhet ett vackert
stoföhl som det skall vara mig ett kärt nöje att föda
och vårda tills Föhlet blir 4 eller 5 år då jag skall
skicka det till dig.
Johan Carl Kempe som 46-årig.
Porträtt utfört av Maria Röhl 1841.
Dybeck på 1860-talet.
Södermalmstorg till en våning vid St. Paulsgatan. De två äldsta barnen var då vuxna men
Johanna, Mathilda, Albert, Albertina och
Amalia som fortfarande var minderåriga reste
med modern fram och tillbaka mellan Stockholm och Dybeck där man vistades långa
perioder.
21-årige sonen Albrecht sattes att sköta
företaget. Han var dock inte hågad för affärer
varför sterbhuset snart blev konkursmässigt.
Kusinen Wilhelm Kempe gick då in och räddade det hela genom att reda upp affärerna så
att de åter gav utdelning. Syskonen fick därefter var sin summa pengar för vilka de köpte
gårdar.
Yngste sonen Albert fick några år senare på
sin lott att ta hand om jordbruket vid Dybeck.
Gården hade stor djurbesättning och producerade mejerivaror, bl.a. ost som levererades
till kusinen i Stockholm för vidare försäljning. I brev som bevarats inom släkten Wallis
framgår att Albert beundrade den framgångsrike Wilhelm som dessutom försåg honom
22
Wilhelm Henrik Kempe som 33-årig och Johanna Wallis som 23-årig. Porträtt utfört av Maria Röhl 1841.
Wilhelm begärde dock gentjänster som
ibland kunde vara rätt besvärliga. Albert fick
agera både fordringsindrivare och försäljningsagent åt ”den gode Wilhelm”. En gång
ville han att Albert skulle försöka sälja ett
parti hudar av måttlig kvalitet och dessutom
till ett bra pris. Men Albert gick bet på uppgiften och skrev förtvivlad att han farit runt
överallt och försökt sälja hudarna men inte
lyckats. Han hade också skulder till Wilhelm
som han dock hoppades att ”inom de 6 månaderna kunna hafva inbetalt”.
Läroår
Det tidiga 1800-talets brist på snabba kommunikationer och utvecklat bankväsende
medförde att affärsvänner liksom familje- och
släktförhållanden var av stor betydelse. Man
var ofta väl insatt i sina affärsvänners kompetens, karaktär och affärsställning. Till en
affärsvän kunde man sända hela skeppslaster
av exportvaror i förvissning om att denne
skulle göra sitt bästa för att sälja dem så för-
delaktigt som möjligt. Man kunde be honom
driva in fordringar på orten eller skaffa fram
lämpliga importvaror med anlitande av sin
egen kredit. Man kunde också be honom att
skaffa kreditupplysningar om andra affärsmän. Det var också vanligt att affärsmännen
skickade sina söner till varandra för praktik
och utbildning.
Även en affärskontorist som gjort sig känd
för sparsamhet, duglighet och gott omdöme
kunde starta egen rörelse med ett minimum av
eget kapital. Hade han bara skaffat sig bra förbindelser var det inte omöjligt att till en början
få köpa på kredit och exportera. Grundförutsättningen var en oklanderlig affärsmoral; man kunde vara en tuff förhandlare
men man fick aldrig lämna sina kreditgivare
eller kredittagare i sticket. Det var på detta
sätt som också Wilhelm Kempe startade sin
karriär.
23
Liksom den äldre brodern J.C. tidigare hade
gjort flyttade Wilhelm till Stockholm när han
var i tonåren. Omkring 1823 fick han plats
som praktikant hos sin morbror Albrecht
Wallis. Han stannade där i två år varefter han
flyttade till Härnösand för att arbeta i sin bror
J.C:s firma Wikner & Co. Denne hade nämligen gift in sig i redarfamiljen med samma
namn där han snart gjorde sig oumbärlig och
så småningom övertog svärfaderns rörelse.
1829 återvände Wilhelm till Stockholm
där han de närmaste åren fick grundliga kunskaper om importhandel hos grosshandlaren
John E. Unman som hade kontor vid Järntorget 83. Han blev snart en fullfjädrad köpman med egna affärskontakter som började
göra affärer på egen hand. Genom arbetet i
broderns företag hade han också fått inblick i
förhållandena längs norrlandskusten och i de
möjligheter som där fanns.
Schinkelska huset vid Kornhamnstorg i Stockholm.
Foto: Stockholms stadsmuseum.
Handelsbokhållare och delägare
i firma Tydén & Kempe
Till skillnad från de kapitalstarka handelshus
som också intresserade sig för den norrländska skogen saknade Wilhelm Kempe till en
början eget kapital. Han var istället hänvisad
till att etablera goda affärskontakter och söka
samarbete med riskvilliga solventa affärsmän
som var villiga att låna honom de nödvändiga
beloppen. Brodern J. C. torde också ha betytt
mycket i detta sammanhang.
I december 1832 erhöll han burskap som
grosshandlare i Stockholm. Året därpå bildade han firma tillsammans med Ludvig Tydén
som tillhörde en känd grosshandlarsläkt.
Kontoret hade de vid Drakens gränd i Gamla
stan.
Firman sysslade främst med import av sill
och annan fisk från Norge men de var även
delägare i flera oceangående fartyg. De ägde
också en fastighet, troligen ett sockerbruk, på
Ladugårdslandet. Tio år senare låg deras kontor vid Skeppsbron, där för övrigt flertalet av
Stockholms förnämsta grosshandelsfirmor
och handelshus var etablerade. 1843 upphörde
samarbetet med Tydén varefter Kempe fortsatte rörelsen i eget namn.
Giftermål med Johanna Wallis
Om en ung ambitiös affärsman inte kunde få
ihop tillräckligt med startkapital genom eget
idogt arbete eller genom arv var giftermål
med en arvtagerska en annan utväg. En förmögen hustrus egendom stod nämligen helt
till mannens förfogande vid denna tid. Släktskapsband var viktiga för möjligheterna att
hålla ihop de ekonomiska tillgångarna över
generationerna. Det var därför heller inte
ovanligt med kusinäktenskap eller äktenskap
mellan andra släktingar. Kusinäktenskap var
dock i lag förbjudna fram till 1844 och man
måste söka dispens, liksom för giftemål med
en avliden hustrus syster, men dispens gavs
som regel.
24
Skeppsbron sedd från södermalm. Foto: Stockholms stadsmuseum.
År 1843 var Wilhelm Kempe trettiosex år och
en etablerad affärsman som äntligen kunde
börja tänka på giftermål. Som ungkarl gick
han gärna på operan och på konserter. Han
hade en våning i Gamla stan och sina måltider intog han på herrklubben Sällskapet. Han
umgicks också i familjen Wallis som var hans
närmaste släktingar i Stockholm. För övrigt
torde han privat ha levt ett stillsamt liv.
Den 18 december gifte han sig med sin
kusin Johanna som då var tjugofem år. Inga
kända uppgifter finns dock om vad hon medförde i boet i form av ekonomiska tillgångar.
Familjeliv
Wilhelm och Johanna bosatte sig i en hyrd
våning i Schinkelska huset vid Kornhamnstorg 2. Bostadsvåningen med ett tiotal rum
var belägen på tredje våningen medan kontoret var inhyst i sex rum på fjärde våningen i
samma hus.
Året därpå föddes dottern Wilhelmina. Ur
hennes bevarade årsanteckningar får man en
glimt av hur familjen levde under hennes tidiga barndom. Enligt Wilhelmina var kosthållningen under 1860-70-talen fortfarande
mycket ensidig och av dålig kvalitet.
På morgonen drack man en kopp mjölk
med skorpor. Klockan 12 åt man smörgås
med finskt smör och en ostbit. Middag åts
25
Inspektorsbostaden. Sommaren 1851 vistades familjen för första gången i Ljusne.
De bodde i ett vindsrum ovanpå inspektorsbostaden och fortsatte därmed varje sommar
fram till 1861 då man lät bygga en egen villa invid älven.
mellan 3 och 4 på eftermiddagen och bestod
vanligtvis av välling, saftsoppa eller ölsupa.
Högst tre gånger i veckan åt man färskt kött
och buljong, annars salt kött, korvkaka eller
sylta. På onsdagar och lördagar serverades sill
och potatis, på torsdagar ärter med fläsk.
Endast på söndagarna serverades efterrätt.
De vuxna tog ett glas mjölk och en smörgås
innan sängdags. Förutom potatis fanns inga
grönsaker på vintern. Efter hand blev maten
bättre liksom tillgången på färskt kött och
man slapp också det härskna finska smöret!
Vattnet till tvätt, disk och matlagning
hämtades nere vid kajen där skutorna låg och
bars av gårdskarlen upp till bostaden där det
hälldes i ett stort kar. Vid slottet fanns dock
en brunn där man kunde hämta dricksvatten
om man hade polett. År 1857 fanns gasled26
ning installerad både i bostaden och på
kontoret.
Söndagarna inleddes med högmässa i
Tyska kyrkan som varade från klockan
10–12.30. Därefter åt man som regel middag
hos mormor i våningen vid St. Paulsgatan.
Varje sommar hyrde familjen sommarställe
strax utanför staden, först vid Karlberg, senare på Charlottendal vid Hornstull. Wilhelmina minns att fadern varje dag for in till
staden för att arbeta. Om höstarna reste
Wilhelm ensam eller med hustru och barn
till någon kurort för att dricka brunn och
bada gyttjebad.
Makarna delade intresset för musik och
Johanna var en omvittnat skicklig pianist.
De var också medlemmar i en liten krets som
brukade samlas till intima musikaftnar. Till
kretsen hörde förutom tonsättaren Franz
Berwald också Johannas bror Albrecht Wallis
samt Ludvig Petré, ägare till Sandö bruk där
för övrigt Berwald tillträdde som disponent
år 1850.
Kempes kassabok för 1857 upptar lön för
fyra kontorsanställda förutom gårdskarl och
pigor. Lönerna utbetalades den sista dagen i
varje månad. Extra dusörer på omkring en
halv månadslön gavs till jul. Man hade också
kontorspersonalen i maten, dvs. de hade
betald lunch. I hushållet ingick också mamsell, guvernanten samt den svarta taxen
Castor.
Firma Wilh. H. Kempe i Stockholm
Firmans verksamhet var till en början inriktad
på import av hudar och kolonialvaror. Detta
visar att Kempe visste att satsa på vad som för
närvarande var mest lönande. Bland varuimporten till Stockholm vid seklets mitt tillhörde nämligen råsocker, bomull, obearbetade
hudar, skinn och tobak de mest värdefulla
varorna då de var viktiga råvaror till konsumtionsvaruindustrin. I strid mot frihandelsprinciperna men till stimulans för garveriindustrin
hade 1840- och 1850-talens tullpolitiska
bestämmelser medfört lättnader för införsel
av råhudar med ökad import som följd.
Kempe hade andelar i flera fartyg som
förde hudar och kolonialvaror från Sydamerika och Ostindien. De bevarade varuböckerna visar vilka slags varor som importerades, direkt eller via omlastning i större
utländska hamnstäder. Kaffe hämtades från
Rio de Janeiro och från Java. Arrak, socker
De Kempeska villorna i Ljusne som byggdes i början av 1860-talet. Fru Kempe som var road av
trädgårdskötsel anlade tillsammans med trädgårdsmästaren med stor möda trädgården och parken.
27
och peppar från Batavia, hudar och skinn
importerades från såväl Sydamerika och
Västindien som Europa. Även från städerna
runt Östersjön och från St. Petersburg importerades hudar och skinn, liksom hampolja,
linfrö, rågmjöl, ärtor m.m. Handeln med
Ryssland skedde i samarbete med brodern
Johan Bernhards grosshandel i St. Petersburg.
Distributionen ut i landet gick främst
under den isfria årstiden då varorna kunde
fraktas till sjöss. De fraktades dels till norrlandshamnar som Härnösand, Sundsvall,
Söderhamn och Luleå, dels runt om i
Mellansverige och även till södra Sverige.
Vintertid gick transporterna med häst och
släde till mer närliggande orter som Uppsala,
Gävle, Örebro och Falun.
Norrland var ett viktigt avsättningsområde för Stockholms importgrosshandlare. Trävaruexportens högkonjunktur under 1870talet ledde till en ökning av importen av
kaffe, socker, brännvin och amerikanskt fläsk;
varor som sedan konsumerades av de norrländska skogs- och sågverksarbetarna.
Sida ur firma Wilh. H. Kempes orderbok från
1861 som förvaras i Hallwylska museet.
28
29
30
Kolmila i skogen.
För att kunna smälta och smida
järnet gick det åt stora mängder
träkol. Träkolet tillverkades vanligen
i kolmilor i skogen av säsongsanställda
bönder. Det transporterades sedan
till bruken med häst och släde i s.k.
kolryss. Vid Ljusne sågverk började
man i stället framställa kol direkt
på plats genom att spill som uppstod
vid sågningen togs tillvara och
kolades i kolugnar på området.
Ur kolugnarna utvann man också
tjära och andra träoljeprodukter.
31
GROSSHANDLARE KEMPE
KÖPER JÄRNBRUK OCH
ANLÄGGER SÅGVERK
I HÄLSINGLAND
Wilhelm Kempe var inte sen att utnyttja de
möjligheter som avregleringarna av den norrländska skogen medgav. Hans utvecklade
affärssinne ledde honom till att söka efter
skogsrättigheter i nedre Norrlands inland och
en lämplig plats för ett sågverk nära kusten.
Av okänd anledning, men troligen genom
affärskontakter, föll blickarna på Voxna och
Ljusne i Hälsingland.
Under 1850-talet hade exploateringen av
skogsområdena längs Ljusnans ådal tagit fart.
Tidigast ute i detta område var Oscar Dickson
från familjeföretaget James Dickson & Co
som började företa upprensningar av älven
och anlägga lastplatser från dess källflöden i
Härjedalen ned till kusten.
Söderhamn som var områdets utskeppningshamn hade fått stadsprivilegier i början
av 1600-talet i samband med att flera vapen-
32
Ala hamn. Foto: Söderhamns kommun.
smidesverkstäder, s.k. gevärsfaktorier, anlades där. Deras behov av smidesjärn var också
anledningen till att flera järnbruk grundades i
Hälsingland under denna tid. Under senare
delen av 1800-talet präglades området av
sjudande aktivitet och längs den 18 kilometer
korta sträckan mellan Söderhamn och Ljusne
fanns ett tiotal sågverk, såsom Hälsinglands
första ångsåg, som anlades i Ala alldeles intill
Ljusne år 1852.
Inre hamnen i Söderhamn kring år 1900.
Foto: Länsmuseet Gävleborg.
Voxna bruk
Voxna bruk är beläget drygt ca tio mil nordväst om Söderhamn. Bruket anlades 1726 då
assessor Anders Swab fick privilegium på
anläggande av en masugn och hammare invid
Voxna älv. Nuvarande bruksherrgården byggdes 1791 av grosshandlare Jürgen Müller som
då var nybliven ägare till bruket. Det stannade inom Müllers familj genom hans änka och
efter 1845 genom svärsonen Ridderstolpes
änka Jeanette. 1848 sålde änkan det med en
femtedel vardera till grosshandlarna Wilhelm
Kempe, Jakob Elliot, Georg Schröder, kammarherre Achilles von Vegesack samt ägaren
till Sunnerstaholms bruk, Gustaf Sergel.
Bruket ägde också Voxna församling och
bruksägaren hade patronatsrätt, dvs. rätt att
utse kyrkoherde. Kempe lät bygga om kyrkan
i början av 1860-talet, grundade skola, ordnade fattigvården och byggde arbetarbostäder.
År 1872 inrättades också en sparbank i Voxna.
Det geniala (vatten)draget
Förvärvet av Voxna var väl kalkylerat efter-
som stora arealer orörd skog hörde till bruket
och det var dem man i första hand ville
komma åt.
Man satte igång upprensningsarbeten i
Voxna älv och dess biflöden så att timret från
de avverkade skogarna kunde transporteras
vattenvägen ner till Ljusne där Kempe och
hans kompanjoner anlade en vattensåg.
Därmed behövde man inte använda sig av
den övre delen av Ljusnan där det redan fanns
flera intressenter etablerade. Längs Voxnans
ådal kunde man däremot operera relativt
ostört och kunde därmed också bestämma
priserna vid köp av skog och avverkningsrätter samt för flottning.
Svartbygge?
I en artikel i tidningen Bore år 1851 uppmärksammades att det nya sågverket vid Ljusne
utsatts för sabotage av uppretade ortsbor som
ansåg att sågen och flottningen förstört fisket
i älven. De ifrågasatte också lagligheten i
anläggningen vid älvens utlopp eftersom såg-
Utsikt över Voxna bruk. Foto av målning i Hallwylska museet utförd av Albert Blombergsson 1864.
33
Voxna bruks herrgård. Efter det att Kempe tillträtt som delägare och disponent användes herrgården
som bostad för brukets förvaltare, utom fyra rum i bottenvåningen som reserverades för ägarna.
34
Detalj av bilden t.v. Personerna är sannolikt förvaltaren Erik Lindström med familj.
verksägarna hade fått tillstånd att bygga
sågen uppströms forsen, men sedan olagligen
flyttat ner den till älvmynningen.
I ett inlägg i tidningen försvarade sig ägarna med att när de köpte Voxna bruk fanns det
redan en plan för ett sågverk vid kusten vilken
var uppgjord av lantmätaren i Gävleborgs län.
Tanken var att timmeravverkningen i norra
delen av landskapet, flottningen och sågverket vid kusten, skulle komma allmänheten
till godo och ge nya möjligheter till arbetsförtjänster och även till bättre kommunikationer. De menade också att det inte var endast
för egen vinning, men också för de berörda
orternas skull som de anlagt sågverket i vilket
de tillsammans satsat 150 000 riksdaler. De
bestred att fisket kunde ha förstörts på grund
av anläggningarna som lämnade passage för
fisken, men erkände att flottningen måste
bättre organiseras.
Med hjälp av kapital från grosshandelsfirman Wilhelm Röhss & Co. i Göteborg förvärvade Kempe under de närmaste åren de
övriga delägarnas andelar, så att Kempe och
Röhss år 1854 ägde var sin hälft i bruket.
Järnbruksrörelsen vid Voxna innefattade
masugn, två franche-comtéhärdar för järn-
tillverkning, liksom spik- och manufaktursmide. Produktionen ökade markant från det
att Kempe och Röhss köpt bruket. Hyttan
lades dock ned 1874 och stångjärnssmidet
upphörde 1888.
Konkursen
I samband med 1857 års internationella handelskris gjorde Kempe konkurs. En lågkonjunktur inträffade efter Krimkrigets slut och
banker fick slå igen med mängder av konkurser som följd. Genom statligt ingripande blev
dock krisen kortvarig. Då Kempes tillgångar
var utspridda både inom och utom landet fick
han fyra månaders anstånd med att reda upp
sina affärer. Tack vare ett större reverslån från
brodern J.C. kunde han i sista stund få till
stånd en överenskommelse med sina fordringsägare. Därigenom lyckades han rädda
sina andelar i Voxna bruk och få rörelsekapital över till fortsatt verksamhet.
Elaka tungor förtäljer dock att det hela
inte gick helt hederligt till, då han lyckades
göra upp om att endast betala 25 procent av
sina skulder till sina fordringsägare och att
det var denna finansoperation som blev
grundplåten till hans rikedom då han därmed
35
Vårflod i Ljusnan.
hade tjänat hundratusentals kronor. Man
förebrådde honom för att han, sedan han
kommit på fötter, inte betalade tillbaka de
avprutade 75 procenten till sina gamla kreditorer. Men Kempe tyckte att ”affär är affär”.
Ljusneverken
Namnet Ljusneverken var ursprungligen ett
samlingsnamn för Ljusne masugn, Ljusne
södra järnverk, Sunnäs-, Maråkers- och
36
Gullgruva bruk, dvs. de järnindustrier som
fanns i området när Kempe anlände till
Ljusne i slutet av 1840-talet.
Ljusnes industrihistoria går tillbaka till år
1671 då rådmannen Hans Kahlmeter fick tillstånd av Bergskollegiet att där anlägga en
masugn. Att han valde denna plats berodde
på att där fanns möjligheter till både vattenkraft och utskeppningshamn. Kahlmeter slöt
kontrakt med bönderna om plats för hyttan
på södra sidan av Ljusnan (Sörljusne) samt
om leveranser av träkol. Redan året därpå såldes dock tillståndet och kontrakten till Måns
Christersson, son till ägaren av Ramnäs bruk.
Syftet med anläggande av järnbruk i denna
del av Hälsingland som saknade fullgoda
järnmalmsgruvor var att vapensmidesverkstäderna, det s.k. gevärsfaktoriet i Söderhamn
behövde järn. Järnmalmen som skulle smältas
i masugnen hämtades därför ända från Utö,
Vallgrund i Finland och från Dannemora
gruvor. Tackjärnet som kom från masugnen
bearbetades sedan till stångjärn i hammarsmedjorna.
Det var dock inte helt lätt att kontrollera
älvens vattenmängd. I samband med vårfloderna inträffade det ofta översvämningar som
orsakade skador på anläggningen. Man flyttade därför smedjan till lugnare vattendrag i
trakten, först till Sunnäs by och sedan även
till Gullgruva och Maråker. Tackjärnet från
Ljusne drogs av brukets hästar till smedjorna
varefter det färdiga stångjärnet transporterades tillbaka till hamnen för vidare transport
med fartyg till Stockholm.
Måns Christersson blev med tiden huvudleverantör av ”fullgott muskötjärn” till
Söderhamns gevärsfaktori. Han dog 1689
varefter sonen Daniel Månsson Christiernin
tog över driften.
Järnhanteringen bedrevs på detta sätt fram
till 1721 då Ljusne och Sunnäs, liksom flera
andra platser längs kusten, härjades och brändes av ryssarna.
Ljusneverken återuppbyggdes och släkten
Christiernin ägde dem under större delen av
1700-talet. Därefter var det under några
Gamla masugnen vid Ljusne.
37
Nya sågen från 1881 som drevs med ångkraft och hade en årskapacitet på 26 000 standards sågat virke.
38
39
Timmerbassängen vid Ljusne sågverk omkring 1860. I fonden skymtar förvaltarbostaden.
decennier i släkten Wennbergs ägo innan de i
början av 1800-talet såldes till grosshandlare
Bernhard Beskow. I Maråker inrättades både
skola och byggdes en kyrka som 1837 invigdes
av ärkebiskop Johan Olof Wallin.
Den gamla masugnen vid Ljusne moderniserades första gången 1822. Verksamheterna
vid Sunnäs och Gullgruva upphörde 1869 och
istället koncentrerades järnverksdriften åter
till Ljusne. En ny masugn uppfördes liksom
en smedja med sex lancashirehärdar och en
ånghammare. Bruket på södra sidan hade åter
blivit ett komplett järnverk.
Familjen Beskow kom att inneha Ljusneverken under sjuttio år innan industrierna
1886 såldes till Ljusne-Woxna Aktiebolag.
Ljusne sågverk
Den första industrin på Ljusnans norra strand
var sågverket som anlades av handelsbolaget
Ljusne Sågverksägare i vilket Kempe var delägare och disponent. Förutom den skog de
redan ägde i Voxna köpte de också skogsfastigheter i grannsocknarna samt gjorde upp
med andra skogsägare om femtioåriga avverkningsrättigheter. Sågverket blev snart
mycket lönsamt.
Dock flöt inte allt som man önskade. Ett
problem var den återkommande vattenbristen i älven. Kempe skriver om detta dilemma
i ett brev till sin bror J.C.
Har du bra med vatten? Vi har Gud vare lof icke
haft brist och sågen har derför gått ganska bra.
… visserligen har det en tid varit mycket torrt och
vattnet föll betydligt i elfven, men ännu har jag haft
40
tillräckligt med vatten sedan jag rensade öfra
kanalen ifrån grus som låg och hindrade vattnet att
komma fram, jag hoppas derföre slippa vidare höra
talas om vattenbrist.
En ständig källa till irritation var också flottningsförbudet i älven mellan juni och augusti.
Förbudet berodde på att laxen då fiskades och
medförde att sågningen gick på sparlåga på
grund av virkesbrist. Också detta bekymmer
avhandlas i breven till J.C.
… sedan i går har sågen stått still i brist af timmer,
fast ju bara 3/4 mil härifrån öfver 60 000 stock är
liggandes som kunde vara här om inte det förb.
flottningsförbudet från 1 juni till 18 augusti vore.
… där bönderna går och fiskar efter några laxar
som kosta mera i dagspengar än de äro värda… det
är en vacker tid som gå mig ur händerna om jag
inte får såga förr än den 18 augusti … hur 300
man här gå sysslolösa bara för några laxars skull
som några envisa bönder fiskar fast jag erbjudit
dem nära 2000 i ersättning.
Medan fiskevattnen och fiskerättigheter vanligtvis tillhör jordägaren var sedan Gustav
Wasas dagar den värdefulla laxen undantagen
denna lag. Laxfisket i Ljusne var i kronans
ägo och så betydelsefullt att särskilda kronofiskare vakade över det. Avkastningen var
också långt ifrån betydelselös då tonvis med
värdefull lax fångades vissa år. Efter 1850 då
flottningen i Ljusnan börjat ta fart på allvar
gjorde lantmäteriet en uppmätning av älven
och fisket. Laxfisket var då fortfarande så viktigt att all flottning förbjöds mellan 1 juni och
15 oktober. Ljusne Sågverksägare köpte
arrendet på kronofisket i Ljusne som därefter
övergick till Ljusne-Woxna Aktiebolag. Detta
innebar att bolaget kom att ha stort inflytande över fisket i denna del av Ljusnan. Flottningsförbudet ändrades först och upphävdes
senare. År 1896 kom en bestämmelse om
total fridlysning av laxen mellan månaderna
maj och september. Industriintressena kom
alltså att väga tyngst och fisket fick stå tillbaka för sågverkens och senare kraftverksindustrins behov.
1861 ombyggdes och utökades sågverket
för första gången. 1877 utökades det ytterligare så att det kom att bestå av åtta sågramar
som drevs med vattenkraft och åtta ramar
som drevs med ångkraft. 1881 revs den gamla
sågen och ersattes av en modern ångsåg
bestående av 16 sågramar och med en årskapacitet av 26 000 standards.
Dalfors bruk – en god affär
I ett brev till brodern J.C. i augusti 1872 skriver Kempe om förvärvet av Dalfors bruk i
norra Dalarna på gränsen till Hälsingland.
Där hade det sedan lång tid tillbaka funnits
en masugn och en hammarsmedja och till
bruket hörde även stora skogsarealer.
För att icke förlora 7700 Rs. som jag, eller rättare
Danielsson, betalte för skog till Bruksf. J. son tvangs
jag köpa Dalfors bruk för 97 200 Rs. Affären är på
intet vis någon dålig, då ensam skogen är värdt
köpeskillingen, men då skogen delvis icke kan drifvas ut åt Woxna ådal äro vi tvungna att sälja åt
andra sågverk efter Dalelfven, dessutom är det icke
angenämt att jämt och samt tänka på penningutgifter.
Dalfors som tjugo år tidigare hade sålts för
180 000 kronor ropades in av Kempe på exekutiv auktion för 97 200 kronor. Huvudorsaken till det låga priset var att järnbruksrörelsen då var nedlagd och att man inte
insåg att de väldiga skogsarealerna i framtiden skulle kunna bli lika mycket värda, eller
mer, som det försvunna värdet av järnverksanläggningarna. Men Kempe såg annorlunda
på saken.
41
42
Furudals bruk
1879 köpte Kempe också Furudals bruk i
norra Dalarna. Det hade anlagts i början av
1700-talet, i väglöst land, invid Ore älv.
Grundaren Birger Elfving från Garpenberg
hade då fått privilegier för tillverkning av
kanoner, s.k. stycken. Bruket var känt för sin
tillverkning av kätting och järnplogar, de s.k.
Oreplogarna. 1883 flyttades hela anläggningen jämte dess personal till Ljusne. Redan året
därpå stod Furudalssmederna åter vid sina
hamrar, men på annan plats. Därmed fick
Ljusne ännu en industri som med tiden skulle
komma att bedrivas i stor omfattning och
göra namnet Ljusne Kätting vida känt.
T.v. annons för Ljusne Kätting. Fabriken var en av Europas största tillverkare av ankarkätting som
fram till 1943 tillverkades för hand. Den var känd för sin styrka och tillförlitlighet. Ljusnekätting
finns för övrigt runt Stockholms slott. Foto: Tekniska museet.
Vid Oscar II:s besök i Ljusne 1890 väntar arbetarna utanför kättingsmedjan på kungens ankomst.
I bakgrunden syns en äreport i kättingarbete.
43
44
45
LJUSNE-WOXNA
AKTIEBOLAG BILDAS 1881
Sedan Wilhelm Röhss död 1874 hade hans
andel i Voxna bruk ägts av änkefru Karin
Röhss, hennes söner och svärsöner. Deras
andelar övergick därefter till grosshandlaren
Brusewitz och firman Thompson, Boner &
Co. i London varifrån de övertogs av Kempe i
juli 1881.
Därefter bildade han ett aktiebolag av sin
allt mer differentierade affärsrörelse där sågverket, järnbruket och skogsförvaltningen
utgjorde kärnan i verksamheten.
Bolagets stiftare var Wilhelm Kempe, svärsonen Walther von Hallwyl och kontorschefen Herman Wilms. Enligt bolagsordningen
skulle aktiekapitalet vara minst fem och högst
tio miljoner kronor. Kempe ägde 646 aktier,
Walther von Hallwyl och disponenten en
Norra järnverkets masugn.
aktie vardera. Övrig ledamot i styrelsen var
andre kontorschefen Hugo Holm som också
tillhörde företagets innersta krets. Enligt
uppgift bestod bolagets skogsinnehav vid
denna tid av 600 000 tunnland, dvs. ca
300 000 hektar.
Utflykt till Laforsen. I förgrunden står Walther von Hallwyl. Övriga personer okända. Foto från 1880-talet.
46
Omdisponering av anläggningarna
i Ljusne
Sedan Kempe 1874 låtit uppföra en masugn
och sedan lancashirehärdar, valsverk och kättingsmide på norra stranden fanns två konkurrerande järnverk på var sida om älven.
Området som bolaget disponerade vid Norrljusne var dock mycket begränsat eftersom
Ljusneverken ägde marken runt omkring.
Då man ansåg att det även i övriga avseenden
vore fördelaktigt med en sammanslagning av
de båda bruken, köptes Ljusneverken av bolaget år 1886. Därmed blev Ljusne-Woxna
Aktiebolag ensam ägare till all industri vid
Ljusne.
Det var givetvis fördelaktigt att ha sågverk,
järnbruk och mekanisk verkstad inom samma
bolag och på samma ort. Sågverket försåg
järnbruken med billigt träkol, järnbruken försåg den mekaniska verkstaden med järn som i
sin tur försåg sågverket med underhåll och
tillverkning av redskap och maskiner.
Under de kommande åren gick verksamheten med full kapacitet och företaget växte.
Det totala antalet anställda uppgick till mellan 1 000 och 1 500.
Bolagets organisation
Produktionen var lokaliserad till Ljusne och
Voxna men försäljningen sköttes från huvudkontoret, firma Wilh. H. Kempe i Stockholm.
För att kunna hålla sig underrättade om verksamheten behövde huvudkontoret få regelbundna verksamhetsrapporter från Ljusne.
Ett förlag var upprättat mellan firman och
aktiebolaget vilket betydde att bolaget producerade det som firman sedan sålde varefter
bolaget varje månad fick betalt i reda pengar
som användes för att täcka driftskostnaderna
i Ljusne och Voxna. Till en början hade man
också ett försäljnings- och skeppningskontor i
Söderhamn men det lades ned efter aktie-
Utsikt över Ljusnefjärden från brädgården.
47
bolagsbildningen och verksamheten koncentrerades istället till Stockholm.
Innan järnvägarnas och telefonernas tidevarv var det inte lätt för ägarna att helt kunna
kontrollera sina företag om de inte var bosatta på produktionsorten. Det var därför viktigt
att ha driftiga och pålitliga platschefer och
förvaltare. Dessa måste ha huvudägarens
absoluta förtroende och all anledning att
idogt arbeta för företagets bästa. Täta brevkontakter och telegraferande mellan huvudkontor och produktionsort var nödvändigt.
Först i slutet av 1800-talet blev telefonen det
vanligaste kommunikationsmedlet.
I Ljusne och Voxna var en disponent och
en bruksförvaltare ansvariga för den dagliga
driften. Dessa hade i sin tur ett antal bokhållare, kontorister och skogsinspektörer under
sig. Det var också de som anställde all övrig
personal: sågverks- och järnverksarbetare,
skogsarbetare, skeppare och hamnpersonal,
rättare och jordbruksarbetare m.fl.
Disponenten och förvaltaren var de som
hade bäst inblick i såväl produktionen som i
andra angelägenheter på lokalplanet. Därmed
var de också betydelsefulla personer både för
bolagsledningen och för de anställda och
deras familjer.
1891 kontrakterades jägmästare Erik
Lindström som förvaltare över Voxna bruk.
Det löpande kontraktet angav att han skulle
ansvara för alla byggnader och arbeten,
spannmåls- och varutransporter samt för brukets, timmerhandelns och skogsagenternas
räkenskaper. Han skulle lämna ut varor, driva
in fordringar och skicka månadsrapporter till
verkställande direktören. Han skulle ansvara
för brukets jordbruk och ladugård, inspektera
alla skogar, övervaka skogvaktare, skogsinspektorer och landbönder minst en gång per
år. Dessutom skulle han övervaka timmerfällning, strömrensning och tumning samt hålla
bokhållarna med kost och logi. Personalen
stod under Lindströms husbondevälde och
48
han hade därmed rätt att anställa och avskeda
dem. I löneförmånerna ingick fri bostad i
herrgården, trädgård och potatisland, trädgårdsarbetare, fri vedbrand och fria resor.
Årslönen var 5 000 kronor.
Samma år anställdes A.N. Synnerdahl
som förvaltare för Ljusne på ettårskontrakt.
Denne skulle ansvara för sågverket, Norrljusne och Sörljusne järnverk, mekaniska
verkstaden och övriga till bolaget hörande
inrättningar samt Sunnerstaholms egendom.
Han hade att varje vecka till verkställande
direktören insända tillverkningsrapporter.
Bolaget ägde också gruvandelar, bruk och
jordbruksfastigheter i andra delar av landet
såsom Dannemora, Skedika, Ericslunds och
Äs säterier i Sörmland, Tofthögsgården i
Skåne med stor djurbesättning och mejeri,
Alstermo pappersbruk och färgeri med tillhörande jord och tegelbruk, samt skogsfastigheter i Skattungbyn, Sveg, Sunnanå och Lillherrdal i Dalarna och Härjedalen.
Arbetet vid sågen och brädgården
I avvaktan på att sågas förvarades timret i
bassänger i älven för att förhindra att det torkade. Sedan det sorterats drogs det upp i såghuset där det sågades upp till bräder, plankor
och battens. Spillet i form av bakar, ribb och
spån togs om hand för att kolas till träkol för
järnbruken, eldas i ångpannan eller säljas som
ved. Det sågade virket föll ned i en öppning i
golvet och landade på speciella vagnar. Dessa
vagnar drogs sedan på räls ut till brädgården
eller till hyvleriet. Virket hamnade till sist på
brädgården där det staplades under tak för att
torka i väntan på att skeppas ut.
Under högsäsong pågick sågningen dygnet
runt. 1881 fanns belysning, troligen gasljus,
inne i såghuset. Arbetet vid brädgården försiggick utomhus i dagsljus. Sågverksutrustningen slets hårt och krävde mycket
underhåll. Avståndet mellan sågbladen i
sågramen bestämde tjockleken på bräderna
som sågades och det måste emellanåt ställas
in och kontrolleras. Detta moment kallades
för postering och utfördes under ledning av
sågställaren.
Under tiden sökte kontoret i Stockholm
eller deras försäljningsagenter efter köpare
och när isen släppte under våren kom köparnas skutor seglande och förtöjde på redden.
Sedan lastade brädgårdsarbetarna virket på
pråmar som förde ut det till de väntande fartygen.
Järnverket och mekaniska verkstaden
Vid det järnverk som under Wilhelm Kempes
sista år byggts vid Norrljusne framställdes
mellan 5–6 000 ton järn per år. Vid Sörljusne
järnverk framställdes råskenor som bl.a. såldes till Sheffield där de var mycket efterfrågade. Denna inriktning fortsatte även efter sam-
manslagningen av de båda järnbruken.
Mekaniska verkstaden anlades i syfte att
förse det egna företaget med reservdelar och
sågutrustning samt brandsprutor och ångmaskiner. Efter hand började man alltmer att
utföra reparationsarbeten och tillverkningar
åt såväl andra sågverk som enskilda kunder.
Särskilt de ångdrivna brandsprutorna blev
en stor försäljningssuccé.
I ett brev till brodern J.C. 1872 berättar
Kempe om sina planer på att också tillverka
järnbåtar.
Sedan jag lyckats engagera skickliga plåtslagare
ifrån Motala är jag nu i tillfälle att åtaga mig att
bygga jernbåtar och derföre äfvenledes den af Dig
önskade hjulångbåten, såvida Du har ritning till
den …
Interiör från mekaniska verstaden.
49
Mortorfartyget Ljusne Jernverk.
Lokalpressen följde också verkstadens verksamhet med intresse.
Ljusne Mek. verkstad har i dagarna gjort den största leverans som hittills kommit ifråga … Den har
till Korsnäs sågverk levererat två sprutor N:r 4 med
tillhörande 4000 fot slangar och 8 slangkärror. För
övrigt arbetas vid fabriken med brinnande iver för
att få åtskilliga arbeten färdiga till den storartade
invigningen av den nybyggda sågen.
(Norrlands Posten, juli 1881.)
På grund av minskad lönsamhet och råvarubrist lades sågverket ned 1907. Därmed förlorade mekaniska verkstaden inte bara sin
största kund, också ett stort antal verkstadsarbetare riskerade att förlora sina arbeten.
Redan tidigare hade man börjat fundera
över verkstadens framtid och insett att man
behövde ändra produktionen. Ett brev till
Walther von Hallwyl från verkstadschefen
Cronqvist 1896 handlar om behovet av att
50
omorganisera verkstaden och att hitta en
lönande specialtillverkning, han föreslår
därför kättingkrok.
1919 brann den mekaniska verkstaden
varvid maskiner, plåtslageri och smedja totalförstördes. Verksamheten fortsatte därefter i
varierande omfattning i andra lokaler.
På följande sidor bilder ur Ljusne mekaniska verkstads produktkataloger.
51
52
53
VON HALLWYLSKA
EPOKEN 1883–1909
Walther von Hallwyl (1839–1921) var född i
Bern i Schweiz. I samband med en kurortsvistelse i Tyskland 1864 gjorde han familjen
Kempes bekantskap. Tycke uppstod mellan
honom och dottern Wilhelmina och redan
följande år gifte de sig i Stockholm. Villkoret
för svärföräldrarnas samtycke var dock att
Walther flyttade till Sverige. De nygifta installerade sig på lantegendomen Ericslund i
Sörmland. Där bodde de sedan till 1883 då
Walther övertog chefskapet över familjeföretagen efter sin då avlidne svärfar.
Som utlänning och utan större erfarenhet
Walther och Wilhelmina von Hallwyl med dottern
Ebba f. 1866 och dottern Ellen f. 1867. Senare föddes ytterligare två döttrar; Irma 1873 och Elma
som dock avled knappt två år gammal.
Walther von Hallwyl.
av affärsverksamhet måste det ha varit svårt
för honom att plötsligt glida in i rollen som
högste chef för ett av landets största exportföretag. Detta antagande bekräftas också i
Wilhelminas efterlämnade årsanteckningar
för år 1883.
… den 8 maj dog min far. Walther blev då tvungen
att strax börja med Ljusne och Woxna, det var en
svår tid för honom.
Det är inte känt huruvida han gick i lära hos
sin svärfar, men han hade i alla fall varit med
sedan aktiebolagsbildningen två år tidigare
och borde därmed ha fått viss insyn i företaget. Han ägde också sedan ett tjugotal år ett
mindre rederi med passagerar- och godstrafik
mellan Södertälje och Stockholm.
54
Det tycks som om Walther von Hallwyl vidmakthöll samma ålderdomligt patriarkaliska
förhållningssätt till företaget och de anställda
som svärfadern hade haft. Då han dessutom
var bosatt i Stockholm och endast sommartid
vistades i Ljusne kan han knappast ha haft
någon större kontakt med sina underlydande,
förutom med förvaltaren och de andra högre
tjänstemännen. Så småningom fick han förstås alltmer kontroll över företaget och därmed ökade också kravet på hans och familjens
närvaro och engagemang både i företaget och
i ortens angelägenheter.
Walther von Hallwyl var Svenska Trävaruexportföreningens ordförande 1893–1901.
Åren 1897 till 1905 var han också ledamot av
riksdagens första kammare för Gävleborgs
län. Första kammaren bestod av ledamöter
som var valda av landstings- och stadsfullmäktige. Godsägare och högre ämbetsmän
dominerade. Under sin tid i riksdagen engagerade han sig framförallt i frågor som rörde
skogsindustrin liksom i ägande- och anställningsfrågor, t.ex. olycksfallsförsäkringar. Som
representant för Gävleborgs län var det förstås också hans skyldighet att ta ställning i
andra regionala frågor.
Vid tiden för Walter von Hallwyls övertagande av chefskapet uppgick bolagets årliga
export av sågade trävaror till omkring 24 000
standards. Härmed fortsattes i samma takt de
följande tio åren. Bolagets skogsförvaltare
ansåg emellertid att en sådan hög avverkningstakt inte kunde fortsätta i längden utan
att äventyra skogens framtida avkastning.
Familjen samlad för fotografering utanför villan i Ljusne år 1895. Stående fr.v. Walther von Hallwyl och
Henrik de Maré. Sittande fr.v. Ellen de Maré, Ida Uhse, Wilhelmina von Hallwyl, Ebba von Eckermann,
fru Johanna Kempe, Caroline Pflaum, okänd dam och Rolf de Maré.
55
56
Oscar II:s besök i Ljusne den
18 augusti 1890. Kungen
anlände sjövägen på sin båt
Drott. På bilden ses den
kungliga kortegen passera
timmerbanan på väg till
besöket i verkstäderna.
57
Längs kortegevägen stod uppvaktande ungdomar som strödde blommor framför kungens vagn.
Som nummer fyra från vänster står Irma von Hallwyl, greveparets dotter.
Oscar II besöker Ljusne
I augusti 1890 kom kung Oscar II på besök
till Ljusne. Han anlände med sin båt ”Drott”
och hälsades med stor pompa och ståt innan
han besökte verkstäderna och besteg utsiktsberget Vårdkasberget. Där minner än idag
hans namninskription i berget om detta
besök. Middagen serverades i ett stort tält på
gården vid direktörsvillan med tal, musik och
sång av uppvaktande skolbarn. Innan det
kungliga sällskapet reste tillbaka avbrändes
ett stort fyrverkeri över hamnområdet.
58
Serveringspersonal och vakter framför tältet där middagen serverades.
Trappan upp till vårdkasberget där Oscar II:s skrev sitt namn i berget.
59
Branden i Ljusne brädgård den 18 april 1893
Enligt polisförhöret utbröt branden strax
efter klockan 6 på morgonen i en brädstapel i
brädgården. I brädgården förvarades omkr.
18 000 standards bräder representerande ett
värde av omkr. 2 000 000 kronor som var
iordninggjorda för export och som väntade på
utskeppning.
Hela brädgården med brädupplaget blev
lågornas rov och dessutom brann 13 elektriska justerverk, ett timmermagasin med timmer, materialbodar, brädgårdskontoret, ett
pråmskjul, 62 pråmar, 2 järnmagasin med
stångjärnsupplag på malmgården, 2 flottningskaserner, en klensmedja, flera större och
mindre skjul, en slip för pråmuppdragning,
en byggnad med 13 pråmar liksom mer än
6 000 fot brädgårdskajer. Hettan var så stark
att järnhjulen på en i närheten stående ribbvagn smälte och röken av branden och delvis
Eldsvådan i Ljusne brädgård 1893.
60
elden syntes ända in till Söderhamn. Först
klockan 22 på kvällen var branden under kontroll.
Brädgården byggdes emellertid snabbt upp
igen, men den höga produktionstakten dämpades och sågningen nedsattes till 14 000–
15 000 standards. Cirka 12 000 standards
kom från företagets egna skogar medan resten var köpt timmer. Så fortsatte det till år
1905. Därefter upphörde sågningen successivt
och man sågade sedan endast husbehovsvirke
och torrakor.
Istället såldes varje år ett stort antal prima
sågtimmer på rot till Bergvik & Ala AB och
till Åsbacka sågverk genom ingångna kontrakt, enligt uppgift uppemot 280 000 sågtimmer per år. Dessa kontrakt minskade
ytterligare tillgången på egen skog varför det
var meningslöst att innan kontraktens utgång
sätta igång sågningen på nytt. Det fanns fort-
Brädgården efter branden.
61
Fest i Ljusne i juli 1899 med anledning av Ljusne sågverks 50-års jubileum där 700 arbetare deltog.
62
63
Gamla sjukstugan i Ljusne. Foto: Roland Löfgren.
farande gott om skog längre upp i Härjedalen
men den var belastad med dyra avverkningsrättigheter.
Med stigande löner och flottningsavgifter
blev dock det ekonomiska utbytet av dessa
kontrakt inte särskilt bra då den egna
skogspersonalen var bunden till att utföra
leveranserna. Bolagets skogar var dessutom
belånade och räntor och amorteringar kostade stora pengar.
Under denna tid ombyggdes kolugnarna
vid Norrljusne och i närheten uppfördes en
fabrik för rening av tjäran från kolugnarna
varvid man erhöll tjära, terpentin, träsprit
64
och ättikssyrad kalk. Vid Voxna anlades också
en fabrik för framställning av tjära och råterpentin som sedan förädlades i Ljusne. Dessa
kemiska fabriker lämnade stora vinster under
första världskriget. För skötseln och utnyttjandet av bolagets skogar lät Walther von
Hallwyl också anlägga järnvägen Woxna–
Lobonäs som togs i bruk 1908.
Sociala insatser
Genom bolagets försorg åtnjöt de anställda
tidigt fri sjukvård av högre kvalitet än vad
som var vanligt på andra bruksorter. 1876
hade den första företagsläkaren anställts av
Ljusne sågverk. Han fungerade också som
provinsialläkare inom distriktet Ljusne- och
Ala sågverk, Maråkers bruk och byarna Norroch Sörljusne.
På Wilhelmina von Hallwyls initiativ anlades 1884 en sjukstuga med plats för sex patienter och samma år anställdes en sjuksköterska som assistent till bruksläkaren Dr. Gille.
Sjukstugans ledning och ekonomi övervakades av Wilhelmina von Hallwyl som året
därpå också ordnade med en särskild epidemisjukstuga på platsen. Dottern Ebba von
Eckermann fortsatte sedan arbetet med att
förbättra sjukvården i Ljusne. Hon lät utöka
antalet vårdplatser samt skapade en paviljong
med sex bäddar för förberedande vård av
lungsjuka patienter som inte genast kunde få
plats på sanatoriet. 1918 förbättrades sjukvården ytterligare genom att man då inrättade en
operationsavdelning och anställde en kirurg.
Samtidigt påbörjades byggandet av det sjukhus som invigdes 1924. Även där hjälpte
Wilhelmina von Hallwyl till med finansieringen. 1899 skapades också en fond kallad
Ljusne-Woxna Aktiebolags understödsfond.
Ur den skulle dagligt understöd lämnas till
arbetare som i bolagets tjänst ådragit sig skador som gjorde dem oförmögna till arbete.
Ett mindre understöd utbetalades även till
efterlevandes änkor.
1889 lät Wilhelmina von Hallwyl uppföra
ett sanatorium i Mörsil i Jämtland för vård av
Sanatoriet "Helsan" i Mörsil.
65
Kata Dahlström besöker Ljusne. Året är 1904 och hon håller tal vid Fejan.
Foto: Ljusne bruksmuseum.
lungsjuka Ljusnebor. Detta var det första
bolagsägda sanatoriet i Sverige. Mörsil var på
1880-talet västra Jämtlands mest kända kuroch turistort. Platsen var känd för sitt milda
klimat och rena luft. Sanatoriet Helsan kunde
ta emot ett tjugotal patienter samtidigt. Till
tuberkulosterapin hörde att patienterna skulle vila och ta luftbad. En förklaring till
Wilhelmina von Hallwyls engagemang kan
vara att hon inspirerades av sin kusin, Stockholmsläkaren och balneologen Curt Wallis
som under 1870-talet var redaktör för tidskriften Hyginea med inriktning på folkhälsa
och klimatlära. Han var också föreståndare
för Ramlösa Brunn under den tid det ägdes av
Wilhelm Kempe.
66
Walther von Hallwyl ser rött
Förhållandena vid Ljusne var sedan gammalt
mycket patriarkaliska och alla försök från
arbetarnas sida för att få bättre arbetsvillkor
sågs med oblida ögon av bolagsledningen.
Men åren runt sekelskiftet blev man något
mer tolerant och införde vissa sociala reformer. Även nykterhetsrörelsen fick ledningens
sanktion och tilläts disponera en samlingslokal. Däremot var all facklig och politisk
verksamhet förbjuden inom bolagets område.
Kringresande agitatorer besökte ibland
också Ljusne där de försökte förmå arbetarna
att organisera sig. Påverkade av den fackliga
aktivitet som vid denna tid förekom på övrigt
håll i Söderhamnsområdet bildades så småningom, på initiativ av arbetarna Julius
Lindahl och August Sävström, en politisk
ungdomsklubb även i Ljusne. Förhållandet
Ur skämttidningen Puck. Walther von Hallwyl som ”Den svenske Gessler” vilket syftar på rollfiguren
Gessler i Schillers Wilhelm Tell. Enligt legenden var Wilhelm Tell en schweizare från Bürglen som levde
på 1300-talet och var känd för sin förmåga att hantera armborstet. Schweiz var på den tiden ockuperat
av habsburgarna. Tell vägrade buga för den nye habsburgske fogden Hermann Gesslers hatt, som
hängts upp på en påle.
67
vändning för möten. Från ett blygsamt antal
medlemmar vid starten ökade det till drygt
200 på försommaren 1905.
Fejankrisen
Sommaren 1905 planerades en invigningsfest
för den fana som klubben hade gjort iordning. Man anhöll på nytt om att få låna en
lokal men svaret blev åter nej. Festen hölls
därför på allmänningen med festtal av agitatorn Fabian Månsson. Efter Månssons tal
skickades ett hyllningstelegram till kung
Oscar II med anledning av den lyckligt lösta
unionskrisen. Telegrammet löd:
1945 restes en minnessten till minnet av händelserna vid Fejan 1905. Stenen har kungatelegrammet inhugget i sin helhet. Detta visar hur viktig
händelsen har varit för den svenska arbetarrörelsen i ett historiskt perspektiv. Stenen är idag en
registrerad fornlämning. 1907 bildades Ljusne
Arbetarkommun, även denna gång var mötesplatsen Fejan. 1909 talade även ”Mäster Palm”
vid Fejan. Först år 1912 erkände bruksledningen
arbetarnas föreningsrätt och de fick tillstånd att
hålla möten i en lokal på bolagets mark.
Foto: Ljusne bruksmuseum.
mellan de aktiva och ledningen blev emellertid allt frostigare och man var tvungen att
hålla sina möten i hemlighet.
1904 anslöt sig klubben till Socialdemokratiska ungdomsförbundet under namnet
Ljusne-Ala Socialdemokratiska ungdomsklubb. Deras begäran hos ledningen om att få
disponera en samlingslokal avslogs och då
bolaget ägde alla byggnader inom området
blev resultatet att klubben måste hålla sina
möten utomhus.
Det fanns dock en allmänning vid sidan av
landsvägen som inte ägdes av bolaget. Platsen
som kallades Fejan kom därför till flitig an68
Eders Majestät
1500 fattiga arbetare från Ljusne och Ala i brist på
annan plats samlade till fest å allmänna landsvägen, sända Eders Majestät och regeringen en hjärtlig hälsning och ett innerligt tack för ådagalagd vishet och fredskärlek. Minnet af densamma skall sent
gå ur folkets minne, Lefve konungen!
Å mötets vägnar
C. J. Lindahl
Aug. Gillberg
Detta telegram har i efterhand betraktats som
ett lysande stycke agitationskonst. I sin högtidliga och vördnadsfulla form rymmer det
emellertid upplysningen om att arbetarna
inte tilläts ha en samlingsplats på bolagets
område utan måste samlas på landsvägen.
Det råder ingen tvekan om att telegrammet
var avsett att kompromettera Walther von
Hallwyl och bolagsledningen inför kungen.
Enligt den muntliga traditionen i Ljusne,
som dock inte gått att belägga, skall kungen
därefter ha tillrättavisat Walther von Hallwyl
för hans sätt att behandla sina arbetare.
Bolagsledningens reaktion blev synnerligen skarp. En vecka senare avskedades sex
arbetare, bland dem telegrammets undertecknare August Gillberg. En polemik blossade
upp mellan de två lokala tidningarna: den
konservativa Söderhamns Tidningen, som
tog bolagets parti, och den radikala Söderhamns Kuriren som ställde sig på arbetarnas
sida.
Sågverket läggs ned
I augusti 1905 började rykten surra om nedläggning av sågverksrörelsen. Ungdomsklubben fick stå till svars inför oroliga anhöriga och äldre arbetare som skyldiga till det
hela. Följden blev att den avskedade telegramundertecknaren utvandrade till
Amerika. Spekulationerna om nedläggningen
och att hundratals arbetare skulle förlora sitt
arbete gav återklang i pressen, såväl lokalt
som på riksplanet.
Det meddelades nämligen att grefve H. till olika
trävarubolag utsändt cirkulär, hvari utbjudes
omkring 250,000 på rot stående träd för afverkning under 1906. Här föreligger, som en hvar kan
förstå, en affärstransaktion af kolossalt omfång och
kommer försäljningen till stånd i sin helhet, så
torde den ha till följd att verkets egen sågverksrörelse vid Ljusne nästan kommer helt att upphöra.
Följden häraf blir att arbetarna blifva utan sysselsättning och bröd midt i vintern.
(Social-Demokraten den 30 augusti 1905.)
Skälen till den tilltänkta nedläggningen fick
mycket spaltutrymme. Att sågverket möjligen
visat sig vara mindre lönsamt än tidigare gavs
som ett alternativ, men också arbetarnas frimodiga uppträdande vid Fejan antog man var
ett tungt vägande skäl. Kritiken mot Walther
von Hallwyl var också hård och han sades
vara en kontroversiell person, helt främmande för Sveriges fria samhällsskick.
I januari 1906 meddelade bolaget genom
en annons i lokalpressen att man ämnade
inskränka driften vid sågen under loppet av
följande år. Sågverksarbetarna uppmanades
därför att se sig om efter arbete på annat håll
men att man som tack för lång och trogen
tjänst ämnade lämna ålderspension till en del
äldre arbetare.
I juli samma år beräknade disponenten
Lindström att maximalt 400 000 timmer
(motsvarande ca 8 000 standards) årligen
kunde avverkas i bolagets skogar inom den
tid som avverkningsrätterna ännu gällde.
I styrelsens förvaltningsberättelse för 1907
angavs att med bibehållande av en rationell
skogshushållning hade det inte varit möjligt
att erhålla tillräckligt med timmer från de
egna skogarna, varför man ansett sig tvungen
att lägga ned sågverket.
Bolaget figurerade samtidigt i ett annat
aktuellt sammanhang, nämligen i den s.k.
Norrlandsfrågan som handlade om skogsbolagens skövling av de norrländska skogarna.
När så bolaget meddelade att sågningen vid
Ljusne skulle upphöra från och med den 1
maj 1907 på grund av att bolagets skogar inte
förmådde lämna tillräckligt med timmer uppmärksammades också detta i pressen. Man
ansåg det uppenbart att Ljusne-Woxna, liksom många andra skogsbolag, inte baserat sin
verksamhet på ett uthålligt skogsbruk. Stora
exportsågverk hade byggts upp utan långsiktiga beräkningar beträffande de egna
skogsresursernas tillräcklighet.
Det är en för landet betänklig svaghet hos vår trävaruindustri i allmänhet, att den icke hvilar på
uthålligt skogsbruk, och Ljusne är det senaste sorgliga exemplet, som ger starkt stöd för fruktan att vår
storartade sågverksrörelse är ett välde på lerfötter.
(Svenska Dagbladet den 26 januari 1907.)
För att försvara sig köpte bolaget en annonsplats i Aftonbladet i februari 1907 i vilken
man besvarade beskyllningarna genom att
påpeka att relationerna mellan arbetare och
arbetsgivare sedan gammalt varit goda, att
mycket hade gjorts för arbetarnas bästa och
att så var fallet kunde de äldre arbetarna intyga. Slitningarna hade uppstått först efter det
69
att den socialistiska ungdomsklubben hade
bildats. Att man såg sig nödsakad att avskeda
ett antal arbetare efter händelserna vid Fejan
förklarades på följande sätt:
Icke för telegrammet, utan för en under lång tid
vid Ljusne bedrifven systematisk agitation och uppvigling är de som vi nödgats afskeda såväl de båda
telegram-undertecknarna som några andra af
socialistledarna därstädes. Således helt enkelt en
akt af självförsvar.
”Bättre att sälja”
Enligt ett bevarat brev från förre disponenten
vid Ljusne, Erik Lindström, hade rykten om
försäljning av bolaget cirkulerat under åren
efter sekelskiftet. Men pratet om en eventuell
försäljning gick till en början i skämtsam ton
utan att några verkliga planer därpå fanns.
Allt prat om eventuell försäljning avvisades
också på det bestämdaste av Wilhelmina von
Hallwyl som inte kunde acceptera tanken på
att hennes fars livsverk skulle gå familjen ur
händerna.
I samband med att konflikten mellan ledning och arbetare efter 1904 blev allt skarpare
började Walther von Hallwyl mer allvarligt
fundera på försäljning. Han hade fyllt 65 år
och varit chef i drygt tjugo år. Kanske kände
han sig för gammal och trött för att orka med
de produktionsförändringar och ekonomiska
insatser som behövde göras. Sågverket borde
moderniseras och bostadsbeståndet på orten
utökas och förnyas varför Walther von
Hallwyl ibland irriterat sade ”bättre att sälja”.
De råd han fick av sin disponent om att
inte lägga ned sågverket, men istället modernisera och förena det med sulfat-, sulfit- och
pappersfabrik valde han att inte helt följa.
Visserligen gick Ljusne-Woxna in som
delägare i Sulfitaktiebolaget Ljusnan och
pappersmassafabriken vid Vallvik, men av
okänd anledning valde man att inte satsa helt
70
i egen regi på denna industri som uppenbarligen hade framtiden för sig.
Arbetarmotsättningarna, kritiken i pressen
och i synnerhet Fejantelegrammet innebar att
Walther von Hallwyl personligen pekades ut
på ett sätt som måste ha varit mycket generande för honom. Den allmänna opinionens
alltmer negativa syn på skogsbolagen i samband med den ökande uppmärksamheten
kring avvittringen kan också ha påverkat eller
påskyndat hans beslut att inte bara lägga ned
sågningen vid Ljusne, men också planerna på
försäljning av bolaget och sin egen pensionering.
När grosshandelsfirman upplöstes 1908
avgick Walther von Hallwyl också som verkställande direktör för Ljusne-Woxna aktiebolag. Då han ville behålla kontoret i Hallwylska palatset för sin privata affärsverksamhet
flyttades istället bolagets försäljningskontor
till Norrmalmstorg. År 1916 flyttades det till
Strandvägen 25 där det huserade fram till
dess företaget såldes år 1919.
I skarp kontrast till sin svärfar Wilhelm
Kempe som var en entreprenör som aldrig
tvekade att satsa varhelst möjligheter till
vinster eller utmaningar anades, utmärktes
Walther von Hallwyls ledarskap av ett formellt företagsförvaltande. Istället för att fonderas för framtida bruk eller investeras i
andra verksamheter användes de stora vinster
som bolaget gjorde under hans ledarskap till
stor del istället till privatkonsumtion, mecenatskap och välgörenhet. Men Walther von
Hallwyl var heller ingen affärsman utan en
f.d. militär och lantbrukare som mer eller
mindre frivilligt påtagit sig rollen som företagsledare.
Såsom valet av Walther von Hallwyls
efterträdare visar hade man i detta familjeföretag tydligen den inställningen att ledningen till varje pris måste behållas inom
familjen: man ville ha total kontroll och
aktiemajoriteten bevarad inom familjen.
Rent allmänt var åren runt sekelskiftet ett
brytningsskede för många familjeföretag.
De förlorade sin egenart i samband med att
de fusionerades eller övertogs av olika finansmän och banker. Ägarbyten och byten av
ägarformer förekom i stor omfattning.
Företagsstyckning, fusioner och stordrift
hörde till tidsandan. Orsakerna var flera:
generationsväxlingar, dålig lönsamhet liksom
behov av kapitaltillskott inför den sista rusningen efter mer skog och byggandet av
pappersmassafabriker.
71
VON ECKERMANNSKA
EPOKEN 1909–1919
I samband med att Walther von Hallwyl började fundera över pensionering erbjöds svärsonen Wilhelm von Eckermann att ta över
posten som bolagschef. Han avböjde först
men lät sig övertalas på villkor att han först
fick gå i lära hos sin svärfar som därmed kvarstod som VD till 1909. Han kom in i företaget i början av en period av krisår; storstrejken 1909, därefter krigsåren och sedan 19181919 års finanskris.
En officer och gentleman
Wilhelm von Eckermann (1853–1937) var
marinofficer till yrket och gift med von
Hallwyls dotter Ebba. Familjen var sedan
1890 bosatt på Södertuna säteri i Sörmland
sedan Wilhelm på grund av sjukdom tvingats
ta avsked från flottan endast 37 år gammal.
Han fick därefter tjänst som kammarherre
hos kronprinsessan, sedermera drottning
Viktoria, där han mestadels tjänstgjorde vid
utlandsresor och statsbesök.
Den von Eckermannska tiden har omtalats
med värme av de Ljusnebor som haft minnen
så långt tillbaka i tiden. Wilhelm von Eckermann ansågs som en klok och framsynt man;
en sann humanist som hade samma lugna och
värdiga uppträdande mot hög som låg. Man
Wilhelm och Ebba von Eckermann tillsammans med barnen Ebba f. 1888, Harry f. 1886
och Carola f. 1890. Foto omkring år 1900.
72
Husmodersskolan i Ljusne omkring 1914. Foto: Söderhamns kommun.
hyste stor respekt för honom och både enskilda arbetare liksom olika sammanslutningar
vände sig ofta till ”kammarherren” för att få
hjälp. Och han hjälpte än här, än där.
Även hans maka Ebba skall med sitt värdiga och kloka uppträdande ha rönt stor respekt
i Ljusne. Hon var initiativtagare till Husmodersskolan som med ekonomiskt bistånd
från bolaget startade sin verksamhet omkring
1915. Syftet var att lära ortens kvinnor matlagning, vävnad, handarbete m.m. Skolan
använde till en början kyrkans övervåning där
det inrättades ett slöjdrum med vävstolar och
symaskiner.
I ett brev i Hallwylska museets arkiv skriver en dåtida anställd på Stockholmskontoret
att under de tio år han hade Wilhelm von
Eckermann som chef så vek denne aldrig från
sin föresats att företaget skulle skötas enligt
gamla traditioner och att han, när oenighet
uppstod mellan aktieägarna, försökte avstyra
försäljningen som han ansåg oklok. Han skriver vidare att han är övertygad om att Eckermanns försök att behålla resterna av det
gamla bolaget till stor del dikterades av att
han inte ville se den gamla arbetarstammen
kastas ut i en osäker framtid.
1912 omorganiserades bolagets förvaltning
och disponentbefattningen drogs in. Istället
skulle en förvaltare självständigt sköta bolagets hela skogsförvaltning och Woxna bruk
och driften i Ljusne ledas av en överingenjör.
73
Wilhelm von Eckermann (1853–1937).
Portätt utfört av Nils Asplund 1929.
En vetenskapsman och uppfinnare
blir ny chef i Ljusne
Harry von Eckermann (1886–1969) var utbildad bergsingenjör och hade ett välavlönat
arbete i USA när hans morföräldrar år 1912
kallade hem honom då de ville att han som
platschef skulle ta hand om verksamheten i
Ljusne.
Till det yttre var Harry von Eckermann en
ståtlig person; lång och välväxt med bruna
ögon och brunt lockigt hår som gav honom
ett något sydländskt utseende. Han var en
naturmänniska med intresse för skog och
naturvetenskap och en skicklig tecknare och
amatörmålare. Under sin tid i Ljusne återupptog han sina akademiska studier och avlade en filosofie-licentiatexamen i mineralogi
och petrografi vid Stockholms högskola. Kort
därefter disputerade han för doktorsgraden
med en avhandling om förekomsten av kalkrika fyndigheter i Voxnabergen. Han blev
74
sedermera också professor vid högskolan.
Makarna von Eckerman var mycket engagerade i bygdens sociala liv och i det kommunala arbetet; fru Ulla Eckerman satt bl.a. i
skolrådet och i husmodersskolans ledning.
Bergsingenjören Eckermann ville driva
järnhanteringen vidare och lade mycket tid
och kraft på att testa nya metoder vid järnbruket. Han lät uppföra ett nytt valsverk som
skulle automatiseras i syfte att effektivisera
produktionen. Den gamla sågen byggdes om
på annan plats längre ut i viken och brädgården moderniserades. Man lät uppföra en
motorverkstad för framställning av den s.k.
Ellwe-motorn som var en trecylindrig dieselmotor för bogserbåtar. Motorn var en
ingenjörsuppfinning som utarbetats vid
Ljusneverkstaden. Men den fabriksmässiga
tillverkningen försenades på grund av krigsårens råvarubrist och brist på maskiner och
verktyg. Enligt uppgift fanns 1917 en beställning från Ryssland på 200 motorer men den
Harry von Eckermann. Foto: Ljusne bruksmuseum.
Harry von Eckernann omgiven av professor Backlund och ingenjör Borgqvist vid Ljusne södra hytta 1923.
Foto: Tekniska museet.
stora beställningen kunde inte effektueras
då det inte fanns tillräckligt med elkraft vid
verkstaden.
1916 påbörjades byggande av en ny sågverksanläggning bestående av 8 ramar och
med en kapacitet av ca 12 000 standards vid
enkel vakt (dubbel kapacitet vid skiftgång),
nyanläggningar gjordes också vid norra järnverket. Arbetet utfördes under 1917 och sågen
började tas i bruk följande år men materialbrist gjorde att den blev klar först 1919.
På grund av den aviserade lagen om 8 timmars arbetsdag lades produktionen om till
treskift vilket medförde personalökningar.
Efter krigets slut satte depressionen in
med minskad export som följd. Järnbruken
drabbades först men också träindustrin gick
på sparlåga. Beställningarna på järn uteblev
och efter hand avstannade arbetet vid masugnarna. Stora lager av järn blev liggande i
hamnen i väntan på beställningar som aldrig
kom. 1919 såldes också motorfabriken.
Arbetslösheten slog till med full styrka.
En del arbetare fick nödhjälpsarbete i skogen
som kommit igång i kommunal regi. För att
hjälpa de drabbade arbetarna och deras familjer överlämnade Harry von Eckerman halva
sin årslön till den lokala facklubben, men
trots denna gest var bitterheten fortfarande
stor bland Ljusnes arbetare.
75
Firma Wilh. H. Kempe upplöses
En månad efter Kempes död i maj 1883 upprättades ett bolagskontrakt mellan änkan
Johanna Kempe och Walther von Hallwyl där
det beslutades att man skulle fortsätta grosshandelsverksamheten och att alla tillgångar i
dödsboet oavkortat skulle gå in i firman.
Kontoret flyttades från Kornhamnstorg till
Blasieholmstorg där man också drog in telefonledning. Så småningom övergavs varuimporten och man koncentrerade sig istället på
försäljningen av bolagets järn- och trävaruprodukter som förmedlades ut i världen
genom ett flertal svenska och utländska
försäljningsagenter.
I oktober 1896 flyttades kontoret till det
då nyligen uppförda Hallwylska palatset vid
Hamngatan 4. Palatset byggdes som privatbostad för Walther och Wilhelmina von
Hallwyl. Få museibesökare känner till att det
fram till 1908 också fungerade som handelshus och försäljningskontor för familjeföretaget. Kontoret var placerat i tre rum i bottenvåningen och där arbetade bokhållare,
kassör och korrespondenter, förutom
kontorschefen och direktören. All inredning
och kontorsutrustning finns idag bevarad
som museiföremål som tillsammans med det
Kempeska affärsarkivet ger en god bild av hur
ett affärskontor var organiserat vid tiden
omkring sekelskiftet 1900.
Firman upplöstes 1908. Enligt skifteshandlingarna uppgick behållningen till drygt
13 miljoner kronor som delades mellan änkan
och svärsonen. Tillgångarna bestod främst av
fastigheter, ångfartyg, aktier, obligationer
och fordringar från privatpersoner och
kunder.
76
Kontorspersonalen i Ljusne-Woxna Aktiebolags huvudkontor i Hallwylska palatset vid Hamngatan 4 i
Stockholm. Fr.v. troligen kamrer John Betjeman och P.E. Jullander. Övriga personer okända.
77
Harry von Eckermann i främre radens mitt omgiven av tjänstemän vid Ljusne omkring år 1915.
Foto: Ljusne bruksmuseum.
Företags- och familjekrisen 1919
Den 1 november 1919 trädde Ljusne-Woxna
Aktiebolag i likvidation. Genom styrelsens
förmedling hade bolagets aktiemajoritet
samma år sålts till ett konsortium företrätt av
Centralgruppens Emissionsbolag varefter det
gamla bolaget upplöstes. Den ombildning
som ägde rum innebar dock att familjen von
Hallwyls alla aktier löstes in och de gick långt
ifrån tomhänta, i realiteten med en ”icke obetydlig förmögenhet” ur kraschen.
Emellertid distribuerades genom en av styrelseledamöterna i mars 1920 en intern utredning i form av en anklagelseskrift. Utredningen tillkom på uppdrag av makarna von
Hallwyl och hade som syfte att undersöka
”vart pengarna hade tagit vägen”. Den grundade sig på en utredning av bolagets räken78
skaper under åren 1909-1918 och i den
påstods att den industriella utvecklingen
inom företaget efter 1912 inte skett efter
någon klar och genomtänkt plan och att
Harry von Eckermann bar ansvaret för detta.
Bolagets huvudsakliga rikedom vid denna
tid låg i dess sparade skogar och man ansåg
att industriutvecklingen därför borde ha
inriktats på utvecklandet av en modern sågverksrörelse samt en eventuell trämassetillverkning. Men istället hade verksamheten
inriktats på sidoverksamheter såsom exportgruvdrift och en motorverkstad som gick med
förlust.
Åren 1911–1917 bestod styrelsen av
Walther von Hallwyl, Wilhelm von Eckermann, kamrer John Betjeman, och från 1913
också av Harry von Eckermann. 1918 ingick
Sjösättning av motorbåten Ljusne Jernverk.
förutom Walther von Hallwyl också svärsonen Wilhelm von Geijer och kamrer
Bernhard Glaumann i styrelsen.
Det arkivmaterial som finns från denna tid
tyder på att Walther von Hallwyl och styrelsen yrkade på försäljning på grund av den
rådande finanskrisen. Enligt uppgift skall
Wilhelm von Eckerman då med tanke på
bolagets gamla arbetare frågat sin svärfar om
inte Harry von Eckerman kunde få försöka
skaffa fram köpare som var villiga att fortsätta
bruksrörelsen.
Walther von Hallwyl hade emellertid
redan lämnat aktiemajoriteten till emissionsbolaget. De erbjöd i sin tur Wilhelm och
Harry von Eckermann och hans svåger Axel
Wachtmeister att ta över en mindre del av det
styckade företaget, vilket också skedde.
Detta nya Ljusne Woxna AB började sin verksamhet 1921. Bolaget ägdes till största delen
av familjen von Eckerman samt av andra
lokala intressenter. Endast Harry von Eckermann och Axel Wachtmeister från släkten
von Hallwyl fanns kvar i styrelsen. Första året
gick bolaget med förlust för att året därpå visa
en blygsam vinst. För att man skulle kunna
fortsätta existera måste en ny verksamhetsgren sökas och plywoodtillverkning startades
i valsverkets lokaler. 1924 och 1925 var åter
förlustår och den ekonomiska situationen var
ohållbar. 1926 köpte Ströms Bruk AB samtliga aktier i företaget och därmed var den von
Hallwylska epoken definitivt förbi i Ljusne.
79
BEBYGGELSE
Bebyggelsen i Ljusne samhälle bestod under
sin glanstid av en stor mängd industribyggnader, kontor, arbetar- och tjänstemannabostäder, brandstation, tullhus m.m. Dessutom
fanns hotell med matservering, godtemplarlokal, handelsbod, kyrka, sjukstuga, läkarbostad, apotek, skyttepaviljong och laxodling.
1899 anlades ett jordbruk i syfte att förse
arbetarna med mjölkprodukter. Liksom på
alla större jordegendomar var det en rättare
som ansvarade för verksamheten. Daglig ångbåtsförbindelse fanns också med Söderhamn,
Gävle och Stockholm. Invånarantalet under
högsäsongerna varierade mellan 2 000–3 000
personer.
Arbetarbostäder
1885 tecknades en brandförsäkring på de
byggnader i Ljusne som ingick i företagets
ägo. Då fanns omkring 200 byggnader varav
53 arbetarbostäder; de flesta var större kaserner och flerfamiljshus. Till dem hörde också
uthus, avträden och vedbodar.
Även om arbetarnas bostadsstandard var
usel med moderna mått mätt, sägs förhållandena vid Ljusne och Ala ha varit betydligt
bättre än vid många andra sågverk.
I arbetarnas löneförmåner ingick fri bostad,
fri vedbrand samt ett grönsaksland. Elljus, vatten eller avlopp fanns inte. Man var trångbodd, ofta var barnaskarorna stora och under
högsäsong kunde man dessutom vara tvungen
att ta emot tillfälliga hyresgäster i form av
säsongsarbetare. Säsongsarbetare fanns det
dessutom gott om. År 1876 t.ex., fanns det
718 anställda arbetare vid Ljusne sågverk
varav 415 var från annan ort och 303 bofasta
i Ljusne. Till en början kom merparten av
Slåtter framför arbetarbostaden vid Nygatan. Foto från 1860-talet.
80
Arbetarkasernerna vid "Långa raden" år 1890.
säsongsarbetarna från Värmland och Dalarna.
Enligt uppgift dominerade värmlänningarna
vid Ala sågverk medan dalkarlarna dominera-
de i Ljusne. De senares dominans påstods i
folkmun bero på att Kempe framförallt ville
ha dalkarlar, särskilt då från Gagnef socken.
"Långa raden" vid Nygatan. Till höger ses apoteket.
81
Gamla handelsboden, den s.k. Källarn, ägdes av bolaget. Oftast togs varorna på kredit, särskilt vintertid
då sågverket stod stilla och förtjänsten var liten. Kreditgivningen stärkte bolagets makt över de
anställda och som regel fick man inte flytta från orten innan eventuella skulder i handelsboden
var betalda. En obetald skuld var också ett hinder för att få nytt arbete vid något annat sågverk.
Så småningom bildades ett kooperativ av handelsboden.
Provinsialläkaren gjorde inspektionsresor i
distriktet och rapporterade till myndigheterna om befolkningens allmänna hälsotillstånd.
I hans rapporter fanns också rubriken ”för
hälsan vådliga boningslägenheter (överbefolkning)” som grundades på observationer
av de faktiska förhållandena på orten. Återkommande inspektioner gjordes både vid Ala
och Ljusne sågverk.
De säsongsanställda arbetarna fick nöja sig
med att bo många personer i samma rum.
1899 uppfördes vid Ala för deras räkning en
s.k. ungkarlsbarack som innehöll två större
rum med liggplatser för 24 personer. Vid
Sörljusne byggdes samma år en arbetarkasern
i två våningar som rymde åtta lägenheter om
ett rum och kök.
Bostadsförhållandena i distriktet för år
1891 respektive 1913 sammanfattade provinsialläkaren sålunda:
82
Trångboddheten har under året blivit betydligt förminskad så att de flesta familjer numera hava rum
och kök.
Även om trångboddheten icke anses vara synnerligen stor enär flertalet familjer förfoga över 1 rum
och kök påträffar man dock här och var familjer
med barn som endast leva i ett rum … detta gäller
såväl Ljusne, Ala som Vallvik.
Redan 1905 förutspåddes driftsinskränkningar vid Ljusne och även vid Ala upphörde skiftarbetet vid sågen 1906. Detta medverkade till
att tillgången på bostäder blev bättre och det
minskade boendetätheten. 1918 byggdes nya
arbetarbostäder som enligt dåvarande disponenten Harry von Eckermann var mer än
nödvändiga för att bereda brukets personal
människovärdiga bostäder.
Den äldsta folkskolan i Ljusne. Foto från 1860-talet.
Arbetarbostäderna sedda från Vårdberget. Till höger bostäderna Mosebacke och Långkatekesen,
bakom de främre husen löper Nygatan. Långkatekesen byggdes på Kempes tid.
83
Ljusne hotell och handelshus som byggdes 1878.
T.h. ses brandstationen, det s.k. spruthuset, som fortfarande finns kvar.
84
85
Walther och Wilhelmina von Hallwyl framför den nybyggda chefsvillan. Foto från 1890-talet.
Trädgårdsrabatt framför lilla chefsvillan.
Chefsbostäderna
Av de tre villor som tjänat som sommar- och
tjänstebostäder för Ljusne-Woxna Aktiebolags ägare återstår idag endast Ljusnefors
herrgård, dvs. den villa som byggdes i början
av 1920-talet för dåvarande disponenten
Harry von Eckermann.
Åren 1892–1893 hade Walther von Hallwyl
låtit uppföra en ny sommarvilla invid älven i
närheten av sågverket. Den skulle ersätta den
ena av de två villor i schweizerstil som Wilhelm Kempe byggt i början av 1860-talet.
Den gamla stora villan revs och flyttades
längre uppåt älven där den blev prästgård.
Den mindre villan fick dock stå kvar och
86
användes som sommarbostad av familjen von
Eckermann. I sina efterlämnade årsanteckningar redogör Wilhelmina von Hallwyl för
bakgrunden till byggnadsbeslutet och om
arbetet med inredningen.
… reste vi varje sommar på några veckor till
Ljusne, där min mor bodde hela sommaren och där
vi under tiden bodde hos henne. Till slut tyckte
Walther att han behöfde vistas längre vid Ljusne,
och så beslöts att den gamla villan skulle transporteras på annat håll och vi bygga en ny på samma
plats. Herr Betjeman på kontoret rekommenderade
arkitekten och Hofintendenten Axel Kumlien. Han
gjorde ritningen till villan.
Då jag ville ha hjälp med den inre dekoreringen och
jag fann, att Arkitekten icke kunde hjälpa mig,
beklagade jag mig för min dotter Ebba. Hon rådde
mig att tala med Arkitekten I.G.Clason.
Kumliens ritning resulterade i en byggnad i
”fritt behandlad rysk stil” klädd med stående
och liggande panel, hållen i ”träets naturliga
färg och i mahogny”. Den hade två inglasade
verandor, tre öppna balkonger, burspråk samt
ett torn med kupol. I inventarieförteckningen
omtalas flera gästrum, sängkammare, salong,
matsal, herrum samt övre och nedre vestibulerna. Fönstren var försedda med träpersienner som skyddade mot sommarsolen.
Bygget påbörjades 1891 och följdes med
stort intresse av Wilhelmina von Hallwyl som
Chefsvillans glasveranda.
87
Ljusnefors Herrgård. Foto: Ljusne bruksmuseum.
också såg fram emot att själv få inreda och
möblera det nya sommarhemmet.
För att kunna möblera villan på Ljusne någorlunda trefligt reste jag upp till Woxna och sökte ihop
alla gamla möbler som funnos på platsen. De gamla
ljuskronorna hade jag redan tagit till Stockholm.
Så köpte jag en del gamla möbler i Stockholm och
resten af hvad som fattades togs från stadsvåningen
och ersattes med finare möbler. Sedan skickade jag
halfgamla möbler från Ericslund för att utfylla de
utplundrade rummen vid Woxna.
Villan var inredd i en informell stil. Den stora
glasverandan utanför förmaket var möblerad
med bekväma korgmöbler och gröna växter
och hade utsikt över trädgården och älven.
Walther von Hallwyl satt gärna i tornet om
kvällarna och betraktade havet och kikade på
stjärnorna med sin astronomiska tubkikare.
Salongen och herrummet gick i så kallad
morisk stil med ottomaner och sittmöbler
klädda med orientaliska vävnader.
Sovrummen var möblerade med ljusa möbler
i gustaviansk stil. Trädgårdens konstfullt
arrangerade blomsterrabatter och naturpark
sköttes av trädgårdsmästare Liljeblad.
När dottersonen Harry von Eckermann
88
blev chef i Ljusne bosatte han sig permanent
där. Men då villan varken var vinterbonad
eller hade vatten eller avlopp indraget
befanns den snart vara obeboelig vintertid.
Eckermann försökte bo där första vintern,
men det sägs att t.o.m bläcket frös på hans
skrivbord och tjänstefolket vägrade bo kvar.
Man beslöt därför att bygga en ny och modernare bostad. I början av 1920-talet uppfördes
så den tredje och nuvarande villan efter ritningar av arkitekt R. Essén. Delar av Clasons
inredningar återanvändes, bl.a. panelerna i
matsalen. Villan som ibland kallas för Ljusnefors herrgård användes som disponent- och
representationsbostad också av efterföljande
ägare: Ströms Bruk AB, Ströms-Ljusne AB,
Bergvik & Ala Aktiebolag liksom av senaste
ägaren STORA.
Kyrkan
1894 inrättades Ljusne kapellförsamling på
initiativ av Walter von Hallwyl och disponenten vid Ala sågverk, C.F. Liljevalch. På platsen fanns redan en äldre skolbyggnad som
också inrymde en kyrksal där man dittills hållit gudstjänster. Man beslöt därför att bygga
om den gamla skolan. Uppgiften anförtroddes byggmästare C. Widell från Stockholm
som året innan förestått byggandet av chefsvillan. Den nya kyrkan fick en stil som anslöt
till villan, dvs. exteriör och interiör var hållen
i träets naturliga färg. Både villan och kyrkan
fick elektrisk belysning; de var för övrigt de
enda byggnader i Ljusne som hade elektriskt
ljus vid denna tid.
Även den gamla kyrkan vid Maråkers bruk
ägdes av bolaget men då man inte ansåg sig
ha skyldighet att underhålla två kyrkor
beslöts att gudstjänsterna i Maråker skulle
upphöra. Kyrkan tömdes på sina inventarier
som överfördes till Ljusne, bl.a. kyrksilvret,
en ljuskrona av förgyllt trä liksom en dopskål
av silver från tidigt 1800-tal vilka skänkts av
brukets tidigare ägare, familjen Beskow.
Exteriör och interiör från Ljusne kyrka omkring
år 1900. Foto: Ljusne bruksmuseum.
Ljusne kapell, som kyrkan då kallades invigdes 1896. Makarna von Hallwyl skänkte en
dopfunt av tenn och en brudkrona i allmogestil av förgyllt silver prydd med färgade stenar. 1926 skedde en varsam renovering av
kyrkan varvid exteriören fick sin nuvarande
grå färg. Familjen von Eckermann skänkte
samtidigt ett altarkrucifix till kyrkan.
89
EPILOG
Den första hälften av 1900-talet var en
mycket expansiv period för Ljusne samhälle.
Ett nytt eldrivet sågverk uppfördes 1915, på
1920-talet invigdes både landsvägsbro, järnväg och ett nytt sjukhus med ett tjugofemtal
vårdplatser. 1925 anlades en plywoodfabrik
och på 1930-talet uppfördes en ny boardfabrik. Man fick en ny broförbindelse över
Ljusnan och det första kraftverket byggdes.
Senare tillkom också trähustillverkning.
Andra hälften av 1900-talet var de stora
bolagsombildningarnas och industrinedläggelsernas tid. 1965 slogs det nya LjusneWoxna AB ihop med Ströms Bruk AB och bildade Ströms Ljusne AB. Bara två år senare
övertogs det av Bergvik & Ala Aktiebolag
som i sin tur övertogs av STORA år 1975.
Bild över Ljusne idag. Foto: Ulrika Andersson/Ljusnan.
90
Under 1980-talet påbörjades nedläggningen
av Ljusnes industrier: trähustillverkningen,
boardfabriken, sågverket och så till sist både
Ljusne Mekaniska verkstad och den drygt
hundraåriga kättingtillverkningen. 1990
avvecklades också plywoodfabriken som var
den sista kvarvarande stora industrin.
KÄLLOR
Det källmaterial som använts som underbyggnad till denna bok har bestått av arkivalier, litteratur, tidningsartiklar och andra
tryckta och otryckta källor. Litteratur som
behandlar den svenska skogsindustrins explosionsartade utveckling under 1800-talet och
de sociala konsekvenser som följde i dess spår
har använts för att teckna en bakgrund till
utvecklingen, dels på det nationella planet
men även till händelseförloppen inom
Wilhelm Kempes företag. Litteratur om
svenska handelshus och grosshandelsfirmor
under äldre tid har varit viktiga källor för
förståelsen av den stora betydelse de haft för
införandet av ett modernt ekonomiskt och
socialt beteende i svensk ekonomi och hur
de tidiga entreprenörerna bidrog till att bryta
ned skråväsendets konserverande makt över
handel och hantverk.
Stommen i materialet har dock varit arkivalier ur det Kempeska affärsarkivet och det
von Hallwylska privatarkivet i Hallwylska
museet, korrespondens mellan bröderna J.C.
och Wilhelm Kempe som förvaras i Kempes
arkiv i Holmen AB i Örnsköldsvik liksom
Ljusne-Woxna Aktiebolags arkiv i Stora Enso
AB:s centralarkiv i Falun.
Till stor nytta har också varit de frågeställningar och de nya fakta som framkommit
under den arkivforskning som tjänstemän vid
Hallwylska museet bedrivit under året kring
firma Wilh. H. Kempe och Ljusne-Woxna
Aktiebolags verksamheter och styrelseskick.
I Ljusne bruks- och hembygdsmuseum
finns flera otryckta sammanställningar om
bygdens historia liksom nedtecknade hågkomster av sagesmän på orten. Tillsammans
med äldre fotografier och bilder, tidningsartiklar och reklambroschyrer har de hjälpt
till att komplettera bilden av utvecklingen
inom Ljusne-Woxna Aktiebolag och industrisamhället Ljusne.
Inte minst viktig har varit den intervju som
gjordes 2004 i Söderhamn med förre administrative direktören vid STORA, Ingvar
Oremark, som generöst delade med sig av
sina djupa kunskaper inom skogsindustrins
område och av sina minnen från tiden som
personalchef vid Bergvik & Ala Aktiebolag.
Han har i sin forskning kring detta företag
också intresserat sig för det geografiskt
intilliggande konkurrentföretaget LjusneWoxna Aktiebolag.
Arkiv
Dalarnas Museum
Bildarkivet
Hallwylska Museet
Firma Wilh. H. Kempes arkiv
Walther och Wilhelmina von Hallwyls
privatarkiv
Holmen AB
Kempes arkiv
Ljusne Bruksmuseum
Bildarkivet
Länsmuseet Gävleborg
Bildarkivet
Nordiska museet
Handskriven krönika om släkten Wallis
författad av Bertil Hök
Stockholms Stadsarkiv
Mantalsregister
Adresskalendrar
Stockholms stadsmuseum
Bildarkivet
Stora Enso AB:s Centralarkiv i Falun
Ljusne-Woxna Aktiebolags arkiv
Söderhamns Kommun
Bildarkivet
Tekniska Museet
Bildarkivet
91
Litteratur och tryckta källor
Bergvall, Jonas. Nedläggningen av Ljusne sågverk 1907 – Ett ekonomiskt rationellt beslut?
C-uppsats i ekonomisk historia vid Uppsala
universitet, vt 2002.
Bylund, Lennart. Ljusne – Historisk översikt
1671–1993. Kompendium 1993.
Falk, Göran. Ett bruks uppgång och fall.
Norrlandsälvar. Stockholm: STF:s årsbok
1993.
Gustafsson, Bo. Den norrländska sågverksindustrins arbetare 1890–1913. Arbets- och
levnadsförhållanden. Uppsala 1965.
Gårdlund,Torsten. Industrialismens samhälle.
Stockholm: Tidens förlag 1942.
Göransson, Anita. Kön, släkt och ägande.
Borgerliga maktstrategier 1800–1850.
Historisk Tidskrift 1990:4.
Holmström, Per. Makt och maktbruk.
Robertsfors AB 1898–1988. Umeå 1989.
Isacson, Maths. Industrialismens faser och
utveckling. Industrisamhällets kulturarv. SOU:
2002:67, Betänkande av Delegationen för
industrisamhällets kulturarv. Stockholm.
Isacson, Maths & Söderberg, Siv. Svensk
arbetsmiljö under 500 år. Alla dessa arbetsdagar.
Stockholm: Föreningen för arbetarskydd
1995.
Jansson, Ingalill. Firma Wilh. H. Kempe.
Grosshandel och handelshus i Stockholm
1843–1908. Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet, vt 2005.
Jörberg, Lennart. Svenska företagare under
industrialismens genombrott 1870–1885. Lund:
Studies in Economic and Managment 2.
Inst. för Ekonomisk forskning.
Hagberg, Magnus. Bilden av Ljusne-Woxna
AB. Den fotografiska bilden av Ljusne och företaget
Ljusne-Woxna AB i Hallwylska museets bildsamling. Ekonomisk-historiska institutionen,
Uppsala universitet, vt 2005.
Kardell, Lars. Svenskarna och skogen, del 2.
Från baggböleri till naturvård. Ödeshög 2004.
Haapasalo, Heli. W. v. Hallwyl – från schweizisk
godsägare till direktör för arbetarna i Ljusne.
Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala
Universitet, vt 2005.
Kujala, Anja. Walther von Hallwyl och nedläggningen av Ljusne sågverk. Pressens bild av en
industriidkare 1904–07. Ekonomisk-historiska
institutionen, Uppsala universitet, vt 2005.
Hammarström, Ingrid. Stockholm i svensk ekonomi 1850–1914. Stockholm 1970.
Lagerberg, Claes. Arbetarnas avtryck i företagskorrespondensen i Ljusne-Woxna AB 1905.
Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala
universitet, vt 2005.
Haraldsson, Kjell & Isacson, Maths.
Från bondsåg till processindustri. En historiskgeografisk skildring av sågverksindustrin i
Gävleborgs län. Länsmuseet i Gävle 1982.
Hobsbawm, Eric. The Age of Empire,
1875–1914. London: Abacus 2003.
92
Kuuse, Jan. Den osynliga länken. Handelshusen i
Göteborg under 1900-talet. Stockholm 1999.
Lindström, Thorolf. Det gamla laxfisket i nedre
Ljusnan. Hälsingerunor 1952.
Norberg, Petrus. Hälsinglands järnbruk i gången
tid. Uppsala 1956.
Rondahl, Björn. Emigration, folkomflyttning och
säsongsarbete i ett sågverksdistrikt i södra
Hälsingland 1865–1910. Studia Historica
Upsaliensia, Uppsala 1967.
Schön, Lennart. En modern svensk ekonomisk
historia. Tillväxt och omvandling under två sekel.
Stockholm: SNS Förlag 2000.
Stern, Peter N. Den industriella revolutionen i
världshistorien. Stockholm: Liber ekonomi
2000.
Stjernlöf, Perina.”Väcka upp det domnande minnet hos en och annan slö kund”. Marknadsföring i
en grosshandlarfirma 1879–1882. Ekonomiskhistoriska institutionen, Uppsala universitet,
vt 2005.
Svenska industrien 1907. Stockholm 1906.
Sågverksförbundet 1907–1957. Stockholm 1962.
Söderlund, Ernst. Svensk trävaruexport under
hundra år. Stockholm 1951.
Törnros, Helge. Vandringsarbetare till söderhamnskustens sågverk på 1800-talet.
Hälsingerunor 1967.
Wiik, Harald. Norra Sveriges Sågverksindustri.
Från 1800-talets mitt fram till 1937.
Geographica nr 21. Stockholm 1950.
Intervju
Ingvar Oremark, Söderhamn 2004.
93
VIKTIGA HÄNDELSER
I WILHELM KEMPES
OCH LJUSNE-WOXNA
AKTIEBOLAGS HISTORIA
1807 Wilhelm Heinrich Kempe
föds i Stralsund
1823 Kontorist hos A.B. Wallis i Stockholm
1825 Arbetar i brodern Johan Carls firma
i Härnösand
1829 Återvänder till Stockholm, bokhållare
hos grosshandlare Unman
1833 Bildar grosshandelsfirman Kempe
& Tydén
1843 Bildar grosshandelsfirman Wilh. H.
Kempe
1843 Giftermål med Johanna Wallis
Motordressin tillverkad i mekaniska verkstaden.
94
1844 Dottern Wilhelmina föds
1848 Förvärvar en femtedel i Voxna bruk
1849 Voxna bruksägare anlägger en vattensåg med 4 ramar i Ljusne
1850 Ljusne Sågverksägare bildas med
Kempe som disponent
1851 Sågverksanläggningen vandaliseras
av ortsbor
1855 Äger tillsammans med Wilhelm Röhss
hela Voxna bruk
1857 Wilhelm Kempe gör konkurs
1861 Sågen byggs till med ytterligare
4 ramar
1865 Wilhelmina Kempe gifter sig med
Walther von Hallwyl
1872 Kempe köper Dalfors bruk
1873 Mekaniska verkstaden anläggs
i Norrljusne
1873 Voxna bruksägare köper
Sunnerstaholms bruk i Bollnäs
1874 Ljusne sågverksägare anlägger
en masugn vid Norrljusne
1899 Sågverket fyller 50 år vilket firas med
arbetarfest
1874 En ny masugn och smedja anläggs
vid Sörljusne
1903 En politisk ungdomsklubb bildas
i Ljusne
1876 Kempe köper Ramlösa brunn som
han äger till 1882
1904 Kata Dahlström talar vid Fejan
1876 Mekaniska verkstaden anläggs
1877 Sågverket utvidgas till 12 sågramar
för vattenkraft och 8 för ångkraft
1879 Furudals bruk köps
1881 Kempe blir ensam ägare till Voxna
bruk
1881 Ljusne-Woxna aktiebolag bildas
1881 En ångsåg med 16 ramar och årskapacitet på 26 000 standards tas i bruk
1883 Ett järnverk med lancashirehärdar
och valsverk anläggs i Norrljusne
1905 Ungdomsklubben sänder telegram
till Oscar II
1907 Sågverket läggs ned
1907 Bolaget blir delägare i Wallviks
pappersmassafabrik
1908 Firma Wilh. H. Kempe upplöses
1909 Walther von Hallwyl avgår som verkställande direktör för Ljusne-Woxna
AB
1909 Wilhelm von Eckermann övertar posten som bolagsdirektör efter sin svärfar
1909 Johanna Kempe dör
1883 Kättingsmedjan vid Furudals bruk
flyttas till Ljusne
1912 Föreningsrätten för arbetarna erkänns
av bolagsledningen
1883 Wilhelm Kempe dör
1913 Harry von Eckermann anställs som
överingenjör i Ljusne
1883 Walther von Hallwyl blir bolagschef
1883 Firma Wilh. H. Kempe övertas av
Johanna Kempe och Walther von
Hallwyl
1915 Ångsågen från 1881 brinner
1884 Firma Wilh. H Kempes kontor flyttas
till Blasieholmstorg
1918 Harry von Eckermann blir bolagets
disponent
1886 Ljusne-Woxna Aktiebolag köper
Ljusneverken
1919 Mekaniska verkstaden brinner
1890 Oscar II besöker Ljusne och industrierna där
1921 Nya disponentbostaden tas i bruk
1893 Brädgården brinner
1893 Hallwylska villan byggs
1893 Bygget av Hallwylska palatset
i Stockholm påbörjas
1896 Firma Wilh. H Kempes kontor flyttas
till Hallwylska palatset
1917 Ett nytt elektrifierat sågverk med
8 snabbsågramar byggs
1919 Ljusne-Woxna Aktiebolag säljs
1921 Walther von Hallwyl dör
1921 Nya Ljusne-Woxna AB bildas och ägs
till 75 procent av familjen von
Eckermann
1925 Järnverket i Norrljusne läggs ned
1926 Ströms Bruk AB köper det nya
Ljusne-Woxna AB
1896 Kyrkan i Ljusne invigs
1898 Familjen von Hallwyl flyttar in
i palatset
95
ENGLISH SUMMARY
The forest behind the palace–
Wilhelm H. Kempe and the family
business Ljusne-Woxna Aktiebolag
During its relatively short lifetime, between
1881 and 1919, Ljusne-Woxna Aktiebolag was
one of Sweden’s biggest timber exporters.
The founder, Wilhelm H. Kempe, started off
as a small-time wholesale importer but within three decades had diversified into iron
manufacturing, mining, engineering, a chain
factory and, as the jewel in his entrepreneurial crown, the Ljusne Export Sawmill. At his
death in 1883 he left a huge fortune which
passed to his daughter, Wilhelmina von
Hallwyl, and her family. That fortune also
laid the foundations of the Hallwyl collection
and what was later to become the Hallwyl
Museum in Stockholm.
Historical background
The rapid growth of Sweden’s sawmilling
industry after 1850 arose from the ongoing
process of international industrialisation and
the resultant upsurge of demand for timber
goods. The north of Sweden had a superabundance of old forests, the large-scale
exploitation of which called for capital, knowhow, manpower and legislation to facilitate
the acquisition of forest properties by companies and individual persons.
Forest utilisation at the beginning of the
19th century had been limited by start-up
and production quotas and trade restrictions
impeding the expansion of the sawmilling
industry. The authorities wanted to save
forests from being devastated and avoid a
situation of sawmills competing for raw
material with the privileged ironworks and
shipyards. Liberalism, represented primarily
by iron industry magnates and wholesale
merchants, carried the day in the 1820s,
96
puting a new emphasis on the individual
determination and ability.
The ownership of the Norrland forests was
established, and, through the definition of
previously fluid boundaries between Crown
and private forest land, large tracts of forest
were allotted to the agrarian population.
Felling prohibitions, output restrictions and
export duties eventually disappeared. Export
opportunities were further boosted by the
abolition, in 1842, of British import dues on
sawn timber. The technical innovations
which began at about mid-century also played an important part in the development of
the sawmilling industry. Forest industry reaped big profits, especially during the boom
years of the 1860s and 1870s, which in turn
led to a mushrooming of sawmills.
Wholesale firms and trading houses, mostly in Gothenburg and Stockholm, as well as
entrepreneurs from England, Scotland and
Norway, were among the first to seize the
new opportunities, founding sawmills and
buying up felling rights in Värmland, Dalarna
and Norrland. But several older ironworks
and shipyards which already had large forest
holdings also ventured into the timber goods
industry. The passing of the Companies Act
in 1848 made it easier for forest enterprises to
raise capital, and foreign capital entered the
country, especially from England and Norway. In addition to capital, however, the
Norwegians initially provided numbers of
technical designers, organisers and workers.
The sawmilling enterprises generally
obtained their timber supply by purchasing
fixed-term felling rights from forest-owning
farmers. In return for a certain sum of money
a company would be entitled to fell trees
which had attained a certain calibre and to
use river banks for log driving. When, sud-
97
denly, the forest acquired economic value,
contractual disputes became commonplace.
Gradually the Swedish sawmills found
themselves up against mounting international competition, at the same time as the
primitive forests were nearing exhaustion.
In certain parts of the country private forest
owners were forbidden to cut more than was
needed for domestic requirements. In 1890
the duration of felling rights tenure was reduced from 50 to 20 years, and in 1905 it was
further reduced to 5 years. To safeguard timber supplies for the long term, companies
began buying up entire forest properties
instead. This spate of property acquisitions
triggered a debate on the right of companies
to go on purchasing forests. Sweden exports
of sawn timber goods, which in 1850 had
been roughly 50,000 standards, came to
something like 500,000 standards in 1875,
98
rising to over a million between 1875 and
1900. Some 30 per cent of these exports came
from companies in the County of Gävleborg,
where Ljusne-Woxna Aktiebolag was the
region’s biggest sawmilling enterprise. The
rise in prices, which until then had been very
favourable, culminated at the close of the
century.
The raw material for sawmilling was timber cut in what were often remote forests and
floated along rivers and other watercourses to
the sawmill. The felling was done in winter by
seasonal employees, with the lumberjacks felling the timber and carters “snigging” the
logs out of the forest. It was important to get
the timber out before the thaw, while the
snow remained passable for horse and sled. In
spring, when the ice had melted, the stockpiles of timber were floated down river to the
sawmills, where they were turned into planks,
battens and boards and stacked to dry before
being sold. Sawmilling to was a seasonal
occupation to begin with, at its busiest in
spring and summer and tailing off in the
autumn.
Wilhelm Henrik Kempe, 1807–1883
Wilhelm Kempe was born in Stralsund,
North Germany, in what at the time was
Swedish Pomerania. Early in the 1820s he
migrated to Stockholm, where his maternal
uncle had a wholesale firm and shipping company. Young Kempe began by clerking there,
to learn the business. Johan Carl, his elder
brother, was already set up as a wholesale
merchant and ship owner in Härnösand.
Wilhelm also worked in his brother’s firm for
a couple of years, until 1829, returning to
Stockholm to learn more about import trading and to establish business contacts.
In 1832 he and a partner started a wholesale and shipping enterprise importing herring and other fish from Norway and dealing
in colonial goods. The partnership lasted for
about ten years, after which Kempe carried
on the business in his own name. In 1843 he
married his cousin Johanna Wallis and they
made their home in an apartment overlooking Kornhamnstorg, Stockholm. His office,
with a staff of several clerks and accountants,
was in the same building. The firm mainly
imported hides and colonial goods – at that
time the most lucrative class of merchandise.
Before long Kempe also began buying up
forest properties and felling rights in Hälsingland, and in 1848 he and five partners acquired the Voxna ironworks. Voxna included
large tracts of forest, which is mainly what the
partners were after. A year later they built a
sawmill in the village of Ljusne, near the
estuary of the Ljusne river.
Kempe and many other businessmen with
him were bankrupted by the international
trade crisis of 1857. His assets being scattered
both in Sweden and abroad, he was given a
few months’ respite to put his affairs in order.
During that time he obtained a substantial
credit from his brother which enabled him to
come to an arrangement with his creditors. In
this way he was able to rescue his share of the
Voxna enterprise and retain operating capital
with which to carry on in business.
With the passing years Kempe bought out
the other partners until he was sole owner of
the ironworks and sawmill. In 1881 he formed
Ljusne-Woxna Aktiebolag and within it united his increasingly differentiated business
activities. The company at that time is said to
have owned something like 600,000 acres
(tunnland) of forest, nearly 300,000 hectares.
The Stockholm business now served purely as
head and sales office to the new joint stock
company.
Wilhelm Kempe had only one child – a
daughter, Wilhelmina, who in 1865 had married Walther von Hallwyl, a Swiss nobleman.
When Kempe died in 1883, the family business was expanding fast. Because he had no
sons, the managing directorship passed to his
son-in-law.
Ljusne and Voxna in Hälsingland
The industrial history of Ljusne goes back to
the 17th century and the establishment there
of a blast furnace. The location was prompted
by the availability of water power and an
export harbour. Ironworking continued
locally under the proprietorship of various
families until 1886, when Ljusne-Woxna
Aktiebolag purchased the Ljusne Works, as
they were called, which at that time belonged
to the Beskow family.
Kempe’s Ljusne sawmill soon became a
real money-spinner. Sawmilling continued
under very favourable conditions until 1893,
when a disastrous fire destroyed, not only the
entire timber yard but also a whole year’s
output of sawn timber, valued at something
99
like MSEK 2. The timber yard was quickly
rebuilt, but output was never quite the same
again.
An engineering shop was also established,
to keep the firm supplied with spare parts and
firefighting equipment. Gradually the workshop also began accepting orders from outside customers. Its steam-powered fire pumps
sold particularly well. Kempe’s purchase of
Voxna Bruk had also included its chainmaker’s shop at Furudal. In 1883 the facility
and its workers were transferred lock, stock
and barrel to Ljusne, where as a full-scale
chain factory it was eventually to make a
famous name of Ljusne Kätting.
The company’s acquisition of the Ljusne
Works made it sole proprietor of all industrial
enterprise in Ljusne. The sawmill was enlarged and modernised time and time again to
keep up with the galloping demand for sawn
timber. There was an advantage in having a
sawmill, ironworks and engineering shop in
the same company and locality. The sawmill
supplied the ironworks with cheap charcoal,
the ironworks delivered iron to the engineering shop, which in turn serviced and fabricated implements and machinery for the sawmill.
The von Hallwyl epoch, 1883–1909
When Walther von Hallwyl took over as
managing director, the company’s annual
exports of sawn timber were running at
between 23 and 24 thousand standards, and
operations continued on roughly the same
scale for another ten years, during which time
the business posted big profits.
Walther von Hallwyl was a very patriarchal leader of the company and its employees.
Being, moreover, resident in Stockholm and
only visiting Ljusne during the summer season, he had little contact with his subordinates to begin with. As he gained more and
more control over the business, it became in100
creasingly imperative for him and his family
to be on hand in Ljusne and to play an active
part in corporate and local affairs. From an
early stage the company provided the people
of Ljusne with free medical care of a far higher quality than was customary in other industrial communities. The company already had
its own doctor in Kempe’s day, and later a
nurse was employed as well. In 1884
Wilhelmina von Hallwyl founded a cottage
hospital with six beds. A few years later she
had a sanatorium built in Jämtland for consumptive Ljusne residents. This was the first
company-owned sanatorium in Sweden. In
1889 the company started a relief fund to
provide daily financial support for workers
disabled by injuries sustained in the company’s service. Medical care was further
improved by the establishment of a surgical
ward and the appointment of a surgeon, and
in 1918 work began on building a hospital
which was also partly paid for by Wilhelmina
von Hallwyl.
The workers’ rights agitation now sweeping the country did not pass Ljusne by, but
no political or trade union activity was permitted on company property, and this created
tension between workers and management.
At the same time, diminishing reserves of
timber necessitated cutbacks at the sawmill.
Big investments were needed. The sawmill
would have to be modernised and the local
housing stock augmented and renewed. The
management began to speak of the possibility
of selling the company, but Wilhelmina von
Hallwyl could not bear the thought of her
father’s life’s work passing out of the hands of
the family.
Worker unrest culminated in 1905. The
local young socialists’ club had arranged a
meeting to celebrate its flag. Not being allowed on company property, they had to meet
on a small common near the road, the only
place not belonging to the company. After the
Ljusne municipality with the fire station in the foreground and the hotel in the background.
Photo from 1880.
celebration the speakers sent a telegram to
King Oscar II, framed as a tribute to his patriotism and wisdom but beginning “1,500 poor
workers in Ljusne, having, for lack of any
other venue, assembled on the common highway”. Clearly the telegram was meant to
compromise the company and its managing
director. An unconfirmed oral tradition in
Ljusne has it that the King afterwards reproved Walther von Hallwyl for his way of treating his workers. The company reacted very
sharply and the telegram signatories were
instantly fired.
The company announced that, owing to
shortage of raw materials and consequently
falling profitability, it would be closing down
the Ljusne sawmill in 1907, and the workers
were told to look for new jobs elsewhere.
As the conflict between management and
workers continued, Walther von Hallwyl
began giving more serious consideration to
the option of selling the company. Perhaps he
felt too old and tired to cope with reorganising the company’s production to meet the
demands of a new age. Press criticism of the
company and its patriarchal management
style, and also of the closing down of the sawmill, reflected on Walther von Hallwyl personally. The decision to close down may also
have been influenced by the increasingly bad
reputation of forestry companies in the public
eye on account of their ruthless devastation of
the forests and their lack of long-term forestry
policy.
101
The von Eckermann epoch, 1909–1919
Following Walther von Hallwyl’s retirement
in 1909, the managing directorship passed to
his son-in-law Wilhelm von Eckerman.
Compared with von Hallwyl’s rigorous regimen, Eckerman’s time with the company can
be termed a period of consensus. Union activities within the company could no longer be
prohibited, and the management had to
accustom itself to recurrent negotiations. In
addition, Wilhelm von Eckerman was a popular boss, esteemed and respected for his calm,
dignified and helpful manner. But he entered
the company at a time of crisis, with the
General Strike of 1909, the commercial blockades and raw material shortages of the First
World War and then the post-war recession.
Von Eckerman’s son Harry, working as a
well-paid engineer in the USA, was called
home in 1913 to run the Ljusne business as its
technical manager. A qualified mining and
metallurgical engineer, he wanted to move the
iron industry forward, and he devoted a lot of
time and energy to testing new methods at the
iron works. He had a new rolling mill constructed which was to be automated as a
means of improving productive efficiency. The
old sawmill was rebuilt further out in the bay
and the timber yard modernised. A diesel
engine factory was started. But factory output
was held up by shortages of raw materials,
machinery and tools. All these investments
were very expensive, added to which, things
were very difficult at time during the war
years, owing to shortage of raw materials and
to a downturn in the Swedish timber goods
market after German blockades in the Baltic
had brought exports to a standstill.
The end of the war was followed by the
Depression and a falling off of exports. The
ironworks were the first victim, but the timber
industry was also put on the back burner.
There were no orders coming in for iron, and
102
work at the blast furnaces gradually came to a
halt. Large stocks of iron remained in the
docks, waiting for orders that never came. In
1919 the engine factory was sold off. Massive
unemployment ensured. Some workers found
relief work in the forest, under a scheme organised by the municipal authorities. To help the
unemployed and their families, Harry von
Eckerman donated half his annual salary to
the local union branch, a gesture which still
did not allay the bitterness felt by the Ljusne
workers.
The end of Ljusne-Woxna Aktiebolag, 1919
In November 1919 Ljusne-Woxna Aktiebolag
went into liquidation. Through the good offices of the Board of Directors a majority holding had that year been sold to a consortium
represented by Centralgruppens Emissionsbolag, progenitor of the present-day Boliden,
whereupon the old company was wound up.
The restructuring, however, involved the purchase of all shares held by the von Hallwyl
family, and they emerged from the crash with
a “not inconsiderable fortune”.
The surviving records suggest that Walther
von Hallwyl and the Board of Directors
moved for a sale on account of the prevailing
financial crisis. Centralgruppens Emissionsbolag invited Harry von Eckerman and his
brother-in-law, Axel Wachtmeister, to take
over a minor portion of the dismantled enterprise, which they did. This new Ljusne-Woxna
Aktiebolag existed until 1926, after which all
shares in the company were acquired by
Aktiebolaget Ströms Bruk, thus bringing the
von Hallwyl epoch in Ljusne to its final conclusion.
Översättning: Roger Tanner
ORDFÖRKLARINGAR
Avverkningsrätt
Kontrakt avseende rätt att avverka rotpost.
Förr löpte de på tider upp till 50 år. Idag är de
begränsade till fem år.
Avvittring
Äldre lantmäteriförrättning genom vilken
kronans jord (skog) avskiljdes från enskildas.
Baggböleri
Ordet Baggböleri har anknytning till sågplatsen vid Baggböle i Västerbotten. Bolaget som
ägde sågen var 1868 inblandad i en riksbekant
process om olagligt avverkad skog och stulet
timmer. Den ursprungliga betydelsen är därför olovlig avverkning av kronoskog. Den
idag kanske vanligaste betydelsen är ohederliga metoder för att köpa skog och timmer från
enskilda. I den betydelsen används uttrycket
ofta när det talas om den tid när skogsbolagen köpte in stora skogsarealer.
Bakar
De halvrunda kantbitar som blir över när
stocken sågats till plank och bräder.
Balneologi
Läran om bad som behandling mot sjukdomar.
Battens
Engelsk term som under äldre tid användes
för virke som är klenare än plank men grövre
än bräder.
Drivning
Avverkning och utforsling av virket ur skogen.
Emissionsbolag
En typ av företag som var spekulativa
holdingbolag bildade av bankerna.
Franche-comté
Färskning av tackjärn enligt fransk metod,
införd till Sverige på 1850-talet.
Grosshandel
Handel med större varupartier en gros som
inte säljs direkt till allmänheten.
Handelshus
Enligt forskaren och historikern Jan Kuuses
definition är ett handelshus ett företag som
bedriver export- och importhandel i eget
namn på en viss nivå, mätt i form av omsättning och antal anställda och som bedriver sin
verksamhet huvudsakligen på fast räkning
eller på kommissionsbasis. Även handelsföretag som engagerar sig i tillverkningsoch leverantörsleden kan kvalificeras som
handelshus. Firma Wilh. H. Kempe som
bedrev både importhandel, varuexport,
förlagsverksamhet och som sysslade med
allehanda finansiella transaktioner bör därför
kunna betecknas både som grosshandelsfirma
och handelshus.
Härd
Ugn, vari malm, mellanprodukter, järn eller
andra metaller upphettas och smältes för
rening och förädling.
Kolryss
Släde med flätad korg av kluven gran eller en.
Användes för transport av träkol. En kolryss
rymde vanligen ca 40 hl (1 hl=100 l).
103
Lancashire
Typ av stångjärnssmide som efter engelsk
förebild infördes vid de svenska järnbruken
strax före mitten av 1800-talet. I lancashiresmedjan föregicks järnets färskning i två etapper. I härden, som inte var öppen som i äldre
stångjärnssmedjor, bearbetades smältan först
med långa spett. Detta kallades att ”bryta”
järnet. Färskningen fortsatte då smältan bearbetades ytterligare under den tunga smälthammaren (mumblingshammaren). När
smältan plattats ut höggs den i stycken som
under räckhammaren utsmiddes till stångjärn.
Norrlandsfrågan
En debatt som fördes i Sveriges riksdag
omkring sekelskiftet 1900 kring ägandeförhållandena i Norrland. Sedan staten avlåtit
skogsmark till enskilda jordbrukare och dessa,
när värdet på trä ökade, sålde marken till
skogsbolag. Frågan utmynnade i den norrländska förbudslagen 1906.
Masugn
Smältugn där järnmalmen med tillsats av
träkol som bränsle och tillsats av kalksten för
slaggbildning smälts till tackjärn.
Puck
en illustrerad skämttining som startade i
Stockholm 1901 av Hugo Ferdinand Valentin
som var redaktör och utgivare t.o.m. 1901.
Tidningen upphörde 1919.
Råsskenor
Enklare stångjärn utvalsat i valsverk av smältstycken.
104
Standards (Stds.)
Engelskt rymdmått som motsvarar ca 4
kubikmeter.
Stångjärn
Beteckning på svenskt handelsjärn i äldre tid.
Järnet smiddes ut till ca 3 meter långa stänger
och användes som råmaterial för alla slags
smidesarbeten.
Tackjärn
Kolrikt järn, framställt i masugn eller annan
smältugn och gjutet till tackor, ibland även
benämning på detta i flytande form. Tackjärnet kan ha varierande grad av kol i sig,
därför varierar också smältpunkten.
Valsverk
Anläggning för tillverkning av tråd, band
eller plåt av järn. Ett glödande järnstycke passerar fram och åter mellan valsar, så att det
undan för undan pressas ut till önskad form.