Design för lärande AN
Ht 2010 Anna-Lena Kempe
Rapport
Sammanfattande och reflekterande diskussion utifrån litteraturen
Inledning
Den litteratur som ingått i kursen ”Design för lärande” har varit bred men ändå haft tydliga
länkar som håller dem samman. Genom kursens upplägg med publikationer och gensvar har
jag också fått ta del av övriga kursdeltagares reflektioner och därigenom deras förståelse kring
litteraturen och detta har i sig varit oerhört intressant. Trots att litteraturen vi läser är exakt
densamma är våra upplevelser/vår förståelse vitt skilda, eller åtminstone törs jag säga att vi i
våra ”svar” väljer att fokusera på olika delar. På ett sätt ringar detta på ett väldigt konkret och
stiligt sätt in essensen av hela kursen, tycker jag – lärande är något komplext och fascinerande
och många är de faktorer som påverkar vår förståelse.
Frihet och begränsning
Under arbetet med litteraturen har jag förundrats och kanske till viss del också förfasats över
den känsla av begränsning som flera av mina kollegor1 ger uttryck för och min första
reflektion handlar om detta. En pedagog i Sverige idag har, enligt mig, alla förutsättningar att
designa en undervisning som möter det som kursen ”Design för lärande” lyfter fram så som
viktigt.
Selander och Kress presenterar i sin bok modeller för design av en lärsekvens som bl a
innefattar en fokusering på det de kallar transformering (eller egentligen hela
transformationscykeln). När jag tar del av modellen ser jag den som ett hjälpverktyg för att
underlätta för pedagogen i det vi ständigt ägnar oss åt – att designa lärsituationer. Genom att
utgå från en modell kan vi medvetandegöra för oss själva vad vi gör och kanske kan modellen
också vara ett stöd vid en utvärderande analys. Jag ser inte modellen som ett tillägg, något
extra som tillkommer utöver det vi redan gör i vår vardag. Min uppfattning är att många
pedagoger har denna senare uppfattning. Vad som är ”rätt eller fel” är inte så viktigt, som att
se till vad som är givande. För att en modell ska vara givande måste den utgöra en hjälp och
ett stöd, inte en pålaga. Jag upplever att jag vid oändligt många tillfällen möter skepsis till
pedagogiska utvecklingsidéer eller teorier, där kritiken går i stil med ”Det skulle vara bra,
men det går inte på grund av för lite tid/för lite resurser.”
I boken New Directions in the Analysis of Multimodal Discourse lyfter både Len Unsworth
och Terry D Royce i sina respektive kapitel vikten av att tillsammans med studenter och
elever arbeta med frågor på ett metaplan, för att utveckla en förståelse för hur vi lär, hur vi
kommunicerar, hur vi påverkas av bilder osv. Om det är så att professorer och forskare menar
att detta är viktigt, och om jag som pedagog själv håller med, då måste jag i min
yrkesutövning känna mig fri att arbeta så. Den osäkerhet som många pedagoger känner i fråga
om huruvida något ryms inom kursplanen är många gånger hämmande för den pedagogiska
utvecklingen, tror jag, och det är på tiden att vi som arbetar med lärande själva tar ansvar för
att injicera oss med en stor dos självtillit, för det är vi som är de professionella och de som
1
Jag avser här dels några av de övriga kursdeltagarna, vilka ju också är kollegor i någon form, men också
kollegor jag mött i många andra sammanhang under mina verksamma år.
Design för lärande AN
Ht 2010 Anna-Lena Kempe
borde sätta ramarna för det optimerade lärandet, så att detta mandat inte hamnar i orätta
händer.
Texten som norm
En stor del av kursens litteratur har handlat om kommunikation. Jewitt beskriver i sin
sammanfattande rapport hur vi gått från en textfokuserad kommunikation till en multimodal.
En aspekt som lyfts är vårt sätt att värdera olika ”modes”2. Det här tycker jag är intressant
och därför utgör det utgångspunkt för min andra reflektion.
Vid en historisk tillbakablick kan vi konstatera att kommunikation, inte minst i
undervisningssammanhang, haft stort fokus på den skrivna texten. Idag talar mycket för att
det visuella har en enorm effekt för vår förståelse vilket talar för att det visuella bör få mer
utrymme. Ändå tycks det som att vi har en lång väg att vandra innan vi är där. Och jag
funderar på varför.
Jewitt tar också upp Howard Gardners idé om multipla intelligenser (MI) och skriver att en
kritik som uppkommit mot tanken på MI är att det uppstår en värderande åtskillnad mellan
olika typer av intelligenser, där t ex personer som föredrar visuellt lärande skulle vara
lågpresterande.
Jewitt skriver vidare om vikten av att ta barns visuella uttryckssätt på allvar, och att vi i de
erkännandekulturer vi skapar respekterar barns (och vuxnas, ja alla lärande människors)
uttryckssätt.
Det är uppenbart, tycker jag, att vi idag i svenskt utbildningsväsende värderar den skrivna
texten betydligt högre än andra ”modes” t ex det visuella. Jewitt skriver att bilder förr
användes mer för att ”lätta upp” texter, medan vi idag vet att bilderna många gånger
kommunicerar lika bra eller bättre. Då låter det ju också som att vi idag kommunicerar så,
men icke. Jag tycker att bilder fortfarande används precis så… som uppiggande avbrott i en
textmassa. Tittar vi på läromedel från 50 år tillbaka i tiden, som i Jewitts exempel, så kan jag
naturligtvis se att en utveckling skett, men om vi talar om den värdering vi gör av olika
”modes” så talar mycket för att vi har svårt för förändring. Det material vi använt i kursen har
bestått av flera typer, littertur, filmklipp, inspelade föreläsningar. Den del som väger tyngst är
ändå absolut texterna, där alla nya begrepp diskuteras osv. Jag skulle vilja vara med om att en
professor håller en föreläsning som är helt textfri, och att en doktorand lägger fram sin
avhandling, som består av massor med intressanta analyser och slutsatser, och som
presenteras på andra sätt än med ord.
Texten utgör fortfarande normen för hur vi anser att man bör kommunicera, särskilt i de högre
utbildningarna och jag tror att det är just i dessa kretsar som en förändring måste starta, för att
sedan sprida sig genom utbildningens alla nivåer.
Jag använder begreppet ”modes” på engelska och sätter det inom citation helt enkelt för att jag inte lyckats
finna något ord på svenska som betyder detsamma.
2
Design för lärande AN
Ht 2010 Anna-Lena Kempe
Analys av multimodal kommunikation
På min arbetsplats har vi ett tätt samarbete i arbetslaget och vi bygger upp arbetsområden så
att de för eleven utgör en helhet och ingår i ett sammanhang. Praktiskt innebär detta bland
annat att vi emellanåt är flera pedagoger som leder lektioner tillsammans, eller att en av oss
leder, men att kollegor är med som deltagare eller observatörer. Efter en sådan typ av lektion
där en eller flera kollegor observerat en annan tar vi ibland det gyllene tillfället att i efterhand
diskutera vad som hände. Ofta är det mest intressanta då inte själva innehållet i lektionen, hur
det upplevdes osv, utan det som är av störst intresse är ofta att få återkoppling kring vad som
skedde i rummet – vilken typ av kommunikation förekom, var hade eleverna sitt fokus osv.
Sigrid Norris presenterar i sin bok en metod för att analysera multimodal kommunikation, och
som jag skrev i min sammanställning av hennes bok tror jag att det skulle vara av stort värde
att som pedagog få återkoppling på hur man kommunicerar med sin klass. Jag tror inte att det
bästa sättet att få den återkopplingen är genom att göra en analys enligt Norris metod, det
skulle vara alltför krävande och den detaljerade nivån är inte nödvändig. Det vi pedagoger
behöver lära oss om vår egen kommunikation är att bli medvetna om vad vi gör. Vad
kommunicerar jag med min blick, med mina gester, med min kroppshållning, mitt sätt att
förflytta mig i rummet, mina pauser, mina betoningar osv. I vilken inramning kommunicerar
jag, och hur påverkar det kommunikationen? Jag tror att en förenklad variant av Norris metod
skulle vara det bästa verktyget för en analys av pedagogens kommunikation med sin klass. Vi
kunde utgå från hennes rubriker, så vi vet vad vi ska titta efter, men hålla det till en
övergripande nivå. Jag har ibland använt en metod för återkoppling där en grupp personer är
”bedömare” och får varsin aspekt att granska särskilt noga hos en person som gör ett
anförande. Det kan vara att ha fokus på hur han/hon använder händerna eller blicken eller hur
tempot är under anförandet. I vår kultur är vi – generellt sett – ganska begränsade i vår
färdighet i kommunikation inför grupp, och kanske skulle det kunna vara en idé att mer
kontinuerligt arbeta med denna typ av medvetandegörande i skolan – både för pedagoger och
för barn, elever och studenter..? Jag tycker det är en spännande tanke.
Design för lärande AN
Ht 2010 Anna-Lena Kempe
Ombytta roller
När jag läste Wendy L Bowchers kapitel i boken ”New Directions in the Analysis of
Multimodal Discourse” blev det klart för mig hur olika ”modes” kan samverka eller motverka
varandra, och en tanke väckte min nyfikenhet – om detta handlar min avslutande reflektion.
Bild och text i samverkan är vad vi är vana vid, det skapar en harmoni och trygghet och vi
känner att vi förstår utan att behöva känna någon osäkerhet. Skönt.
Bild och text som motsäger varandra skapar en effekt. Vi är mindre vana vid det, så vi hajar
till, vilket med stor sannolikhet är vad skaparen av text och bild eftersträvar.
Design för lärande AN
Ht 2010 Anna-Lena Kempe
Texter talar till oss på ett direkt sätt och det är viktigt att avväga så att budskapet i det skrivna
inte blir för starkt. En bild däremot kan vara nästan hur stark som helst och förmedla många
känslor och signaler och ändå ”komma undan” eftersom budskapet överlämnas till åskådaren
att tolka.
Jag är t ex övertygad om att många människor när de ser den här bilden skulle kunna väckas
av tanken att mannen har en vacker kropp, att en sådan kropp är eftersträvansvärd och värdera
den så som bra, och kanske bättre än den egna kroppen. Det skulle vara spännande om någon
inom t ex reklam vågade kliva in i en ny fas, där man lät bildens och textens budskap få byta
roll. Texten skulle tala om det bilden sagt och vice versa. Jag tror att det skulle väcka enormt
mycket mer anstöt och jag tror att det skulle kunna lära oss mycket om den inverkan bilden
och texten har på oss.
