+OLOCHSKiRVSTENSGROPAR
I%NKyPINGSTRAKTEN
%KONOMISKAFyRiNDRINGARUNDERyVERGkNGENTILLYNGREBRONSkLDER
!RKEOLOGISKAUNDERSyKNINGARLiNGSNYAViG%MELLAN%NKyPINGOCH3AGkN
3LUTUNDERSyKNING
RAi%NKyPINGSN
RAiOCHRAi4ILLINGESN
SAU2APPORT
+IM$ARMARK0IERRE6OGEL
SAURAPPORTER
ISSN
ISBN
SAU
TEKNISKAOCHADMINISTRATIVAUPPGIFTERRAi
UTGIVNINGOCHDISTRIBUTION
3OCIETAS!RCHAEOLOGICA5PSALIENSIS
'AMLA0REFEKTBOSTADEN
6ILLAViGEN'5PPSALA
5PPDRAGSGIVARE6iGVERKET2EGION-iLARDALEN
POST SAUSE
WWWSAUSE
!DMINISTRATIVAUPPGIFTER
,iNSSTYRELSENSDNR
SAUSPROJEKTBETECKNINGSAU
"ELiGENHET
FASTIGHET4ILLINGE-iLBY
SOCKEN4ILLINGE
KOMMUN%NKyPING
LiN5PPSALA
LANDSKAP5PPLAND
RAi
FASTIGHETSKARTBLAD(C
KOORDINATERXY
MyH
5NDERSyKNINGEN
TYPAVUNDERSyKNING3LUTUNDERSyKNING
UTFyRANDETIDIFiLT¯
ARKEOLOGTIDTIMMAR
UNDERSyKTYTAM
KOORDINATSYSTEMRT
HyJDSYSTEMRH
0ERSONAL+IM$ARMARKPROJEKTLEDARE#AMILLA&ORSMANBITR
PROJEKTLEDARE*ONAS2OS%MMA3JyLING0IERRE6OGEL
TEKNISKAOCHADMINISTRATIVAUPPGIFTERRAi
!DMINISTRATIVAUPPGIFTER
,iNSSTYRELSENSDNR
SAUSPROJEKTBETECKNING3!5
5PPDRAGSGIVARE6iGVERKET2EGION-iLARDALEN
"ELiGENHET
FASTIGHET5LLBRO
SOCKEN4ILLINGE
KOMMUN%NKyPING
LiN5PPSALA
LANDSKAP5PPLAND
RAi
FASTIGHETSKARTBLAD(D
KOORDINATERXY
¯MyH
5NDERSyKNINGEN
TYPAVUNDERSyKNING3LUTUNDERSyKNING
UTFyRANDETIDIFiLT¯
ARKEOLOGTIDTIMMAR
UNDERSyKTYTAM
KOORDINATSYSTEMRT
HyJDSYSTEMRH
0ERSONAL+IM$ARMARKPROJEKTLEDARE#AMILLA&ORSMANBITR
PROJEKTLEDARE*ONAS2OS%MMA3JyLING0IERRE6OGEL
ALLMiNTKARTMATERIAL,ANTMiTERIET
-EDGIVANDE-3
FAKTAGRANSKARE+ENT!NDERSSSON
LEKTyR+ENT!NDERSSON
GRAFSKFORMOCHLAYOUT4INA(EDH'ALLANT
TRYCKkTTA3OLNA
TEKNISKAOCHADMINISTRATIVAUPPGIFTERRAi
!DMINISTRATIVAUPPGIFTER
,iNSSTYRELSENSDNR
SAUSPROJEKTBETECKNINGSAU
5PPDRAGSGIVARE6iGVERKET2EGION-iLARDALEN
"ELiGENHET
FASTIGHET%NyGLA
SOCKEN%NKyPING
KOMMUN%NKyPING
LiN5PPSALA
LANDSKAP5PPLAND
RAiRAi
FASTIGHETSKARTBLAD(D
KOORDINATERXYRAiX
YRAi
MyHRAiMyHRAi
5NDERSyKNINGEN
TYPAVUNDERSyKNING3LUTUNDERSyKNING
UTFyRANDETIDIFiLT¯
ARKEOLOGTIDTIMMAR
UNDERSyKTYTAM
KOORDINATSYSTEMRT
HyJDSYSTEMRH
0ERSONAL+IM$ARMARKPROJEKTLEDARE#AMILLA&ORSMANBITR
PROJEKTLEDARE*ONAS2OS%MMA3JyLING0IERRE6OGEL
)NNEHkLL
DELBAKGRUNDOCHUTGkNGSPUNKTER
)NLEDNING
!NTIKVARISKBAKGRUNDOCHVETENSKAPLIGTINTRESSE 3KiRVSTENSANALYS
$OKUMENTATION
5RVALAVBERGARTER
EXPERIMENTELLOCHETNOGRAFISKBAKGRUND
DETARKEOLOGISKAMATERIALET
RAi
RAi
RAi
SAMMANFATTNING
5RVALAVSTORLEK
ANALYS
RAi
RAi
RAi
SAMMANFATTNING
5PPREPADEELDNINGAR
MiNGDFyRBRiNNINGSGRADOCHRUMSLIG
STRUKTURPkRAi
UPPREPADEELDNINGARVIDRAi
-EDELVIKTOCHBROTTYTORSOMMkTTPk FRAGMENTERINGSGRAD
UPPHETTNINGSGRAD
SAMMANFATTNING
-kLSiTTNINGOCHMETOD
&ORNLiMNINGSMILJyOCHTOPOGRA½
&ORNLiMNINGSMILJy
RAi
RAi
RAi
4OPOGRA½
RAi
RAi
RAi
3TRANDLINJENUNDERBRONSkLDERNRELATERADTILL
UNDERSyKNINGSLOKALERNA
4IDIGAREUNDERSyKNINGAR
$ENKOMPLETTERANDEARKEOLOGISKAUTREDNINGEN
&yRUNDERSyKNING
DELFiLTARBETE
&iLTSEMINARIUM
DELDISKUSSION
'ENOMFyRANDERAi
3KiRVSTENSGROPARNASKRONOLOGIOCHFUNKTION
'ENOMFyRANDERAi
!VBANINGSFAS
2UTGRiVNINGSFAS
0RO½LRITNINGSFAS
!VBANINGSFAS
&OSFATKARTERINGITiNKTSTRANDZON
,OKALERNASRELATIONTILLDENSAMTIDABEBYGGELSEN
'ENOMFyRANDERAi
DELANALYSER
$ATERINGAR
RAi
RAi
3LUTSATSER
6EDARTSANALYS
2ESULTATRAi
2ESULTATRAi
*iMFyRELSERMELLANLOKALERNA
-AKROFOSSILANALYS
SAMMANFATTNING
REFERENSER
"ILAGA!NLiGGNINGSLISTA
"ILAGA&YND
"ILAGA&OSFATANALYS
"ILAGA$ATERINGAR
"ILAGA-AKROFOSSILANALYSRAPPORT
"ILAGA6EDLABRAPPORT
"ILAGA3TENANALYSRAPPORT
RAÄ 328
RAÄ 103
RAÄ104
RAÄ 329
0
1
2
3 km
&IG5NDERSyKNINGSLOKALERNAINLAGDAMOTBAKGRUNDAV4ERRiNGKARTAN$ENNYASTRiCKNINGENAV%MARKERADMEDGRkTT
3KALA5R4ERRiNGKARTAN,ANTMiTERIVERKET'iVLE-EDGIVANDE-3
SAURAPPORT
$EL"AKGRUNDOCHUTGkNGSPUNKTER
)NLEDNING
SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis) kontaktades
under juli månad 2006 av Länsstyrelsen i Uppsala län
angående lämningarna RAÄ 328, RAÄ 329 och RAÄ 330,
i Tillinge sn, samt RAÄ 103 och RAÄ 104 i Enköping sn,
Uppsala län, Uppland. Dessa lämningar påträffades under en kompletterande utredning med syfte att lokalisera
stenåldersboplatser (Björck et al 2005) och förundersöktes
av SAU under sensommaren 2005 (Lindkvist 2005). Samtliga lokaler karaktäriserades efter förundersökningen som
kol- och sotblandade skärvstenslager utan omedelbar boplatsanknytning och med få fynd (Lindkvist 2005). Vägverket Region Mälardalen önskade ta bort fornlämningarna inför byggandet av nya väg E18 mellan Sagån och
Enköping. RAÄ 330 kom inte att slutundersökas, då lokalen visade sig vara belägen utanför exploateringsområdet.
SAU utförde slutundersökningen av de övriga lokalerna
under september–oktober 2006. Rapporten har författats
under perioden oktober 2006–januari 2008.
!NTIKVARISKBAKGRUNDOCHVETENSKAPLIGT
INTRESSE
De undersökta lämningarna tillhör en kategori som uppmärksammats först under de senaste tio åren i samband
med exploateringsundersökningar. Gemensamt för dem
är den rika förekomsten av sot, kol och skärvsten, den
frekventa förekomsten av andra typer av anläggningar såsom härdar och kokgropar, deras datering som vanligen
ligger i yngre bronsålder–äldre järnålder, samt deras perifera läge i förhållande till samtida bebyggelse (Lindkvist
2005). Till detta kan tilläggas det vanligtvis låga fyndin-
nehållet. Till skillnad från skärvstenshögar är dessa lämningar oftast ej synliga i markplan. En överenskommen
terminologi för lämningarna har inte upprättats, omväxlande talas om skärvstensvallar, lager eller gropar. Kunskapen om vad dessa anläggningar representerar har varit
begränsad.
Skärvstenen som fyndkategori har en betydligt högre
visibilitet under bronsåldern, med betoning på dess äldre och mellersta del, än vad den har såväl före som efter.
Forskningshistoriskt har skärvstenen gått från att ses som
rent boplatsindikerande avfall till att ges en mer mångfacetterad innebörd, där rituella föreställningar tycks ses
som styrande i valet att anlägga skärvstenshögar (Forsman
& Victor 2007:124f).
Den rika konsumtionen av skärvsten som framträder i
och med bronsåldern har varit föremål för olika tolkningar. Insikten om att skärvsten kunde vara resultat av matlagning uppkom tidigt, varför det tolkande begreppet koksten myntades (Andersson Ambrosiani 2001). Att förklara
skärvstenens ökade visibilitet under bronsåldern enbart
med hänvisning till den roll den spelar som värmelagrande
medium vid tillredning av livsmedel har dock starkt ifrågasatts, främst då materialet påträffas i kontexter som snarare associerats med gravläggningar och dylika aktiviteter
med rituella förtecken. Oberoende av förklaringsmodell
har skärvstenen dock betraktats som en avfallsprodukt,
där sten har utgjort en beståndsdel vid upphettning, varefter den i vissa fall utsatts för hastig avkylning, till exempel genom nedsänkning i vatten (Andersson Ambrosiani
2001). Andersson Ambrosiani föreslår två sätt att bruka elden som skulle kunna tänkas vara delförklaringar till den
ökade skärvstensmängden under bronsålder. Det ena är
,OKAL
+ERAMIK
(ARTS
+VARTS
&LINTA
dVRIGT
"EN
!RTER
4iNDER
6AXMYRA
G
G
G
ST
KNACKSTEN
FRAGMENT
NyTFkRGET
MiNNISKA
$OMINERAR
+UMLA!
G
SLIPSTENLITEBRiNDLERA
G
½SKDiGG
DJUR
&INNS
*AKOBSBERG2!_
ST
$RAGONBACKEN!
G
G
G
KNACKSTEN
"UDDBO
G
G
G
LITEHASSELNyTSSKAL
G
NyTNyTHiST
$OMINERAR
"RUNNSTA5TMARK!
G
&INNS
)GELSTA2!_
G
ST
ST
SLIPSTENSFRAGMENT
BRONSNkLLITEBRiNDLERA
G
FkRGETNyT
iLGHiST
5LLBRO
LyPARSTEN
&IG3AMMANSTiLLNINGAVFYNDFRkNETTURVALAVUNDERSyKTASKiRSTENSVALLARIySTRA-ELLANSVERIGE2EFERENSER%KLUND
6AXMYRA0ERSSONETAL+UMLA!NDERSSON*AKOBSBERG2!_5LLmN$RAGONBACKENOCH"RUNNSTAUT
MARK3CHARP"UDDBO7ERTHWEIN)GELSTASAMT&REDMAN0RICE5LLBRO
SAURAPPORT att områden röjts fria från sten med hjälp av eld för att
kunna tas i anspråk för till exempel jordbruk. Större block
utsätts då för upphettning och avkylning vilket resulterar
i att de spricker, varefter de söndersprängda stenarna kan
pallas upp i högar, röjningsrösen. I detta scenario utgör
skärvstenen förvisso fortfarande ett avfallsmaterial, men
processen bakom produktionen av materialet är medveten på ett annat sätt än i de ovannämnda alternativen och
implicerar en tydlig bakomliggande vilja att spräcka stenen. Den andra idén, som tangeras flyktigt, är att elden
kan ha använts för att spräcka stenen med syfte att producera byggnadsmaterial. Andersson Ambrosianis exempel
är observerad förekomst av skarpkantad sten i rösegravar.
Idén utvecklas inte vidare men utgör en intressant tanke
kring en eventuell teknologisk förändring som kan ha bidragit till den rikliga förekomsten av skärvsten och som
kanske kunde förklara varför skärvsten påträffas i många
olikartade kontexter (Victor 2007).
I detta sammanhang är det naturligtvis även viktigt att
konstatera, att skärvstenen tycks vara ojämnt fördelad i
de svenska landskapen. Helena Victor står för den senaste
sammanställningen av förekomsten av skärvstenshögar i
Sverige (Victor 2007).
Enligt denna sammanställning är det tydligt att en
överväldigande majoritet påträffas längs den svenska östkusten inklusive Gotland, med Uppland i särställning.
Gränserna mot omgivande län är mycket skarp och tycks
inte bero på källkritiska faktorer såsom olika inventeringsinsatser. En korrelation som lyfts fram är den mellan
skärvstenshögar och geologi, då förtätningen sammanfaller med migmatiserade gnejs-graniter. Att denna sten
spricker lättare vid upphettning än annan sten ses dock ej
som en tillräcklig förklaring för spridningsbilden. I stället
vill Victor se variationer i rituell praxis mellan regionerna
som en viktig förklaring till skillnaderna till exempel mellan Sveriges öst- och västkust.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det råder
stor oklarhet kring skärvsten och hur den skall betraktas.
En av de viktigare aspekterna av dilemmat och som vi kort
försökt lyfta fram i denna text är huruvida skärvstenen
skall ses som en sekundär avfallsprodukt eller om det är
själva spräckandet av stenen som varit av intresse för de
bakomliggande handlingsmönstren. Trots att mycket sagts
i frågan och olika teorier framförts är det oss veterligen
ingen som systematiskt utnyttjat det primära källmaterialet, själva skärvstenen, i det syftet. Inför undersökningen
av de aktuella lokalerna hade vi som ambition att försöka
använda oss av detta outnyttjade material för att skapa en
ny ingång i ett dunkelt kapitel. Ambitionen visade sig vara
svår att leva upp till, framför allt på grund av de bristfälliga
referensramar som finns att tillgå.
-kLSiTTNINGOCHMETOD
I undersökningsplanen definierades de vetenskapliga
målsättningarna för undersökningen på följande sätt:
”Den aktuella undersökningen ämnar studera skärvstensanläggningarnas funktion. Under fältfasen kommer fokus att ligga på att undersöka anläggningens/anläggningarnas konstruktion, samt att utreda vilken roll
skärvstenen spelar i kontexten. Användningen av anläggningarna kommer att studeras, i första hand genom
skärvstens- och vedartsanalyser. Under rapportarbetet
kommer dessa studier att kompletteras med både landskapsstudier och jämförande undersökningar för att ge
lokalen ett funktionellt sammanhang.”
&IG&yRDELNINGENAVKiNDASKiRVSTENSHyGARENLIGTLAND
SKAPI3VERIGE5R6ICTOR
SAURAPPORT
Inför undersökningen av skärvstensanläggningarna utgick vi från att strategin för att utvinna ny kunskap om
dessa inte kunde baseras på förekomsten av ett traditionellt fyndmaterial som ben, keramik eller dylikt. Undersökningen kom därför inte heller att inriktas på detta. Det
som antogs ha varit det primära syftet med anläggningarna var den eldningsverksamhet som försiggått på platserna. Därav beslöts att fokusera på två källmaterial som
står i direkt anknytning till detta och som dessutom, till
skillnad från traditionellt fyndmaterial, kunde förutsägas
påträffas i rikliga mängder på samtliga lokaler. Dessa var
den sten och den ved som ingått som viktiga beståndsdelar i uppbyggnaden av anläggningarna. Utifrån en kombination av arkeologisk, etnografisk och experimentell
information ansåg vi att såväl olika bergarter som olika
vedarter har olika egenskaper som gör dem mer eller mindre lämpade för olika ändamål (se vidare kap 3.2 och 3.4).
Dessa källmaterial ansåg vi dessutom vara underutnyttjade och ett fokus på dessa skulle automatiskt kunna generera ny information.
Om man betraktar anläggningarna enligt ett chaîne opératoire-tänkande (fig 4 och 5) så utgör veden och stenen det
första ledet i vad som kallas teknologins ontogenes, anskaffande av råmaterial. Vilka råmaterial som i detta skede
väljs är avhängigt av det operativa schema som upprättats för genomförandet av det aktuella (och i fallet med
skärvstensanläggningarna, okända) projektet, det vill säga
vilken idealbild man har över produktionen. Det operativa schemat är beroende av det teknokomplex inom vilket det uppkommer. Detta innebär att kulturella regler är
vägledande i de olika leden i teknologins ontogenes, vilket i sin tur leder fram till det som vi som arkeologer har
möjlighet att empiriskt observera; föremålet samt avfallet.
Beträffande skärvstensanläggningarna är det sannolikt att
föremålet för projektet inte längre går att observera. Om
vi tänker oss att syftet med anläggandet av skärvstensansamlingarna varit någon form av matlagning, vilket är en
ofta framförd och rimlig tolkning, så är föremålet – maten
i sig – inte längre observerbar. Avfallet från olika led av
produktionen har vi däremot större möjlighet att studera.
Förutom de kulturella regler som ligger till grund för det
operativa schemat, så påverkas slutresultatet även av extrasomatiska och somatiska faktorer. Vi kan till exempel
hypotetiskt tänka oss att det funnits kulturella regler som
sagt att det är stenar av en viss storlek eller en viss bergart
som skall ingå i anläggningarna, men att det i vissa situationer inte gått att leva upp till denna idealbild, till exem-
4%+./,/')
42!$)4)/.4%+./+/-0,%8
KULTURELLKUNSKAP
HANDLINGSRECEPT
SOCIALORGANISATION
02/*%+4
+ONCEPT
AVFyREMkL
%XTRASOMATISKA
BEGRiNSANDEFAKTORER
3OMATISKABEGRiN
SANDEFAKTORER
(ANDLAG
.EUROPSYKOLOGIS
KABEGRiNSNINGAR
2UMSLIGABEGRiNS
NINGAR
2kMATERIALTILLGkNG
KVALITET
+LIMATViDER
/PERATIVT
SCHEMA
4EKNOLOGINSONTO
GENES
!NSKAFFANDEAV
RkMATERIAL
&yRBEREDELSE
'RUNDPRODUKTION
-ODI½KATION
!NViNDNING
$EPONERING
#HhINE
OPmRATOIRE
&yREMkL
!VFALL
&IG%NCHAsNEOPmRATOIREMODELLSOMUTGyRDETTEORETISKA
RAMVERKUTIFRkNVILKETANALYSERNAVALDES%FTER!PEL$AR
MARK
,EDITEKNOLOGINSONTOGENES
3YSTEMISKKONTEXT
!RKEOLOGISKANALYS
!NSKAFFANDEAVRkMATERIAL
)NSAMLINGAVVEDViRMEALSTRANDEMEDIUM
)NSAMLINGAVSTENViRMELAGRANDEMEDIUM
)NSAMLINGAVFyDAFyRTILLREDNING
6EDARTSANALYS
"ERGARTSANALYS
-AKROFOSSILANALYS
0REPARATION
6ALAVLiGEFyRAKTIVITET
&yRBEREDELSEAVYTANTEXSTENRyJNING
5PPBYGGNADAVBkLPLATSENGRiVANDEAVGROPARDIKEN
UTPLACERINGAVVEDOCHSTEN
,ANDSKAPSANALYS
!NLiGGNINGSDOKUMENTATION
3TRA½GRA½SKANALYS
2UMSLIGANALYS
'RUNDPRODUKTION
4ILLREDNINGFyRBRiNNING
)NSAMLINGAVDETTILLREDDAFyRBRiNDA
!NALYSAVUPPHETTNINGSGRAD
-ODI½KATION
`TERFYLLNINGAVGROPAR
`TERANViNDNINGAVPLATSEN
3TRATIGRA½SKANALYS
$ATERING
!NViNDNING
3YFTARIFyRSTAHANDPkFyREMkLETFyRPRODUKTIONENEJPkAVFALLET
$iRMEDEJTILLiMPBARTIDETTAFALL
$EPONERING
3YFTARPkETTMERMOBILTMATERIALEJTILLiMPBARTIDETTAFALL
&IG4ABELLSOMILLUSTRERARFyRHkLLANDETMELLANDETTEORETISKARAMVERKETOCHDEARKEOLOGISKAANALYSERNA
SAURAPPORT pel i en miljö där dessa stenar saknats, eller där arbetsinsatsen för att använda den typen av stenar skulle bli för
omfattande, varför de extrasomatiska faktorerna tvingat
fram en kompromiss.
Sammanfattningsvis kan man säga att vi betraktar anläggningarna som manifestationer av ett teknologiskt
handlingsrecept, bestående av ett antal beslutsnivåer. Besluten som tas på dessa nivåer styrs av såväl somatiska (inomkroppsliga, till exempel kunskap, tradition och handlag) som extrasomatiska faktorer (till exempel rumsliga
faktorer eller råmaterialtillgång) och är avgörande för hur
slutprodukten ter sig (för diskussion se till exempel Knutsson 1988; Apel 2001:22ff; Apel & Darmark 2007). Målsättningen med slutundersökningen av skärvstenslokalerna
längs E18 var att kommentera ett antal av dessa beslutsnivåer och vilka beslut som fattats under tillkomsten av
dem, i den mån detta gick att utläsa av det avfall som de
genererat. En fördel med de aktuella undersökningarna
var att de berörde flera lokaler, vilket medförde potential
för mönsterskapande och underlag för en mer systematisk
och riktad jämförelse med de anläggningar av snarlik typ
som framkommit under det senaste decenniet.
Utifrån det teoretiska ramverket som presenteras i figur
4 har vi föreställt oss ett antal aktiviteter som ingått i den
systemiska kontexten (sensu Schiffer 1972), och gett upphov till skärvstensanläggningarna. I figur 5 presenteras en
sammanställning över vilka arkeologiska och laborativa
analyser vi har nyttjat och vilken eller vilka av beslutsnivåerna dessa är ämnade att kommentera.
&ORNLiMNINGSMILJy
OCHTOPOGRA½
yngre stenålder som yngre järnålder är dessutom kända.
Bland annat har delar av en boplats från äldre järnålder
undersökts vid Ullbro (RAÄ 305, Tillinge sn). Platsen ligger
ca 100 m norr om den här aktuella lokalen. I anslutning
till dessa boplatslämningar, i en sluttning ovanför dem,
har härdar och kokgropar framkommit, daterade till mellersta bronsåldern (Price 1995; Fredman 1996).
Något äldre, förmodligen från neolitikum, är de lämningar i form av keramik, flinta, brända ben, kvarts och
brända lera (RAÄ 315, Tillinge sn) som framkom 1994 omkring 300 m nordöst om RAÄ 328. Ytterligare något mot
öster ligger ett undersökt boplatskomplex med två skärvstenshögar från mellersta och yngre bronsåldern (RAÄ
575, 576 Vårfrukyrka sn). I öster ligger dessutom RAÄ 326
(Tillinge sn), en härd eller skärvstenhög.
Till detta kommer några stensättningar och andra gravar (bland andra RAÄ 13, 16, 83, 267, 306, 307 Tillinge sn,
RAÄ 592 i Vårfrukyrka sn) samt en boplatslämning från
övergången bronsålder/äldsta järnålder (RAÄ 304).
RAi
Området runt RAÄ 329 innehåller enbart ett fåtal kända
fornlämningar av förhistorisk karaktär. Mot väster ligger
RAÄ 330, en skärvstenslokal, och i närområdet har några
boplatsindikationer i form av bland annat skärvstensförekomst kunnat konstateras. Till detta kommer ett flertal
lokaler med skålgropsförekomster (RAÄ 194, 196-199, 200
och 204) samt en skärvstenshög (RAÄ 195). Utöver detta
kan nämnas ett gravfält av yngre järnålderskaraktär och
en runristning (RAÄ 137), stensträngar (RAÄ 132, 212-214)
samt ensamliggande gravar i form av en hög (RAÄ 131) och
en stensättning (RAÄ 130). Intrycket är att fornlämningarna företrädesvis hör till bronsålder eller äldre järnåder
men att yngre inslag finns.
&ORNLiMNINGSMILJy
4OPOGRA½
RAi
Endast ett fåtal fornlämningar av förhistorisk karaktär är
kända i RAÄ 103/104:s närområde. Direkt söder om lokalerna ligger en något osäker boplatsindikation (RAÄ
585, Vårfrukyrka sn) och omkring 250 m sydöst om den
finns en skärvstensanläggning med anslutande, förmodade stenröjda, ytor (RAÄ 587, Vårfrukyrka sn). Mot sydväst,
ca 300 m från de här aktuella lokalerna, löper en stensträng (RAÄ 332, Vårfrukyrka sn). Slutligen finns en rest
sten norr om byn Enögla (RAÄ 336, Vårfrukyrka sn) som
möjligen är en grav. Till detta kommer lösfynd i form av
två stenyxor och en sländtrissa samt sentida lämningar.
RAi
Undersökningsområdet låg dels på en mindre, tidigare
uppodlad gräsbevuxen yta, dels i skogsmark. Marken var
plan och låg på en nivå av ca 18 m ö h. Om uppodling i
området vittnade en del ansamlingar av röjningssten och
direkt söder om den gräsbevuxna ytan fanns åkermark
som var i bruk.
I skogsmarken var terrängen relativt blockrik och marken sluttade svagt mot väster, mot den öppna ytan. Denna
del (RAÄ 104) låg något högre och nivån motsvarar ca 20
m ö h.
RAi
Närmiljön kring RAÄ 328 innehåller ett stort och varierat fornlämningsbestånd med kronologisk tyngdpunkt
i bronsålder och äldre järnålder. Lämningar från såväl
SAURAPPORT
RAi
Fornlämningen låg i kanten av ett mindre moränområde
med Ullbrobäckens dalgång i väster. Området utgjordes av
en kombination av skogs- och åkermark. Det skogsklädda
området sluttade brant ner mot åkermarken och nivåerna
låg i skogsmarken på mellan 17 och 21 m ö h medan åkermarken låg på mellan 15 och 16 m ö h. Mot norr avgränsades området av en mycket tät och storblockig ändmorän.
RAi
Fornlämningen var belägen i ett barrskogsbevuxet skogsområde cirka 35 m ö h. I den sydvästra delen fanns partier
med berg i dagen och i denna del uppträdde också stora
stenblock, vilka möjligen kan ha fungerat som stenbrott.
Själva fornlämningen låg i en mindre sänka på en relativt
plan yta omgiven av berghällar och högre belägen mark i
väst, syd och ost. Omkring 40 m mot nordväst finns ett
kärr.
RAÄ 103/104 låg mellan 18 och 20 m ö h. För RAÄ 103:s
del kan man utgå från att lokalen när den var i bruk låg vid
en tämligen flack strand, kanske i form av en våtäng, som
skyddades av en utskjutande udde i sydöst. Längre mot
söder har en fjärd av havet brett ut sig.
RAÄ 104 är något äldre än föregående och var också beläget något högre upp. Av allt att döma bör den ha legat
mycket nära den dåtida stranden, kanske bara några meter
över den dåvarande havsnivån. Det innebär att lokalen legat strandnära vid en havsfjärd som sträckt sig in i söder.
4IDIGAREUNDERSyKNINGAR
3TRANDLINJENUNDERBRONSkLDERN
RELATERADTILLUNDERSyKNINGS
LOKALERNA
Landhöjningens förlopp under förhistorien är svår att
i detalj fastställa. Flera skilda försök har gjorts och olika strandlinjekurvor har publicerats. Helt klarlagt är att
landhöjningen inte följer ett linjärt mönster utan att variationer över tid uppträder och att geografiska skillnader likaså finns. Vid E4-undersökningarna togs nya data
fram vad gäller strandlinjeförskjutningen från framför allt
mesolitikum och neolitikum (Risberg & Alm 2004; Risberg et al 2005). Dessa nya kurvor baserar sig emellertid
på lokaler från norra och centrala Uppland varför de inte
helt okritiskt kan överföras till det här aktuella området.
En grov uppfattning om landhöjningsförloppet kan de
emellertid ge. Att döma av undersökningarna vid lokalen
Kumla utanför dagens Uppsala, som uppenbarligen varit
strandbunden, har strandlinjen omkring 1000 f Kr legat
ca 20 m över dagens nivå. Under yngre bronsålder tycks
emellertid strandlinjeförskjutningen ha varit mer dramatisk och vid övergången till äldsta järnåldern har nivån
legat 16 m över dagens havsnivå (Karlenby 1997). I södra
Uppland kan strandlinjen ha legat något lägre.
De här aktuella undersökningsområdenas nivå över
havet varierade. RAÄ 329 var högst beläget och låg omkring 35 m ö h. Landskapet kan beskrivas som de innersta
delarna av ett skärgårdslandskap, där RAÄ 329 legat på en
större udde där det kan ha funnits våtmarker eller mindre
vattendrag i omgivningarna. Lokalen kan dock inte ha varit strandbunden samtidigt med de övriga två, utan den
dåvarande strandlinjen bör ha legat 1–2 km åt öster och
sydöst.
RAÄ 328 låg på nivåer mellan 18 och 22 m ö h. Av allt att
döma har platsen legat strandnära vid ett smalt sund vid
en djup och smal havsvik. Längre mot söder har en havsfjärd funnits.
Slutundersökningen har föregåtts av såväl en kompletterande arkeologisk utredning 2004 (Björck et al 2005) som
en förundersökning sensommaren 2005 (Lindkvist 2005).
$ENKOMPLETTERANDEARKEOLOGISKA
UTREDNINGEN
Detta led i undersökningen utgjordes av en specialinventering vars syfte var att fastställa huruvida det fanns
tidigare ej kända stenålderslokaler i området. Vid denna
framkom även andra typer av tidigare inte uppmärksammade fornlämningslokaler.
&yRUNDERSyKNING
Förundersökningen genomfördes i augusti 2005. I denna
ingick sammantaget fyra lokaler (RAÄ 328, 329, 330 i Tillinge sn samt RAÄ 103/104 i Enköping). Undersökningen genomfördes dels i form av handgrävda rutor, dels – i
de fall där detta var möjligt på grund av vegetation etc – i
form av maskingrävda schakt.
Förundersökningen inom RAÄ 330 resulterade i att
ett tvåskiktat skrävstenslager konstaterades, i vars fyllning kol förkom vid sidan av skärvsten. En 14C-datering
från förundersökningen visade att anläggningen av allt att
döma tillkommit under yngre bronsålder och de stratigrafiska förhållandena uppfattades som ett resultat av en
återkommande aktivitet. Bedömningen gjordes också att
det fanns en aktivitetsyta på platsen.
Vid RAÄ 329 påträffades i provrutor skärvsten, kol och
sot i ett ca 0,15 m tjockt lager. Redan vid förundersökningen året innan hade brända djurben och enstaka skörbrända stenar konstaterats. Det påträffade lagret uppfattades som en anläggning (kokgrop, härd eller liknande)
eller som ett skärvstenslager. Det sistnämna föreföll mest
sannolikt och lagret bedömdes vara 3×3–5 m stort och ca
0,25 m tjockt. En 14C-datering från förundersökningen
gav en datering till 780–410 BC (kal 2 sigma) vilket visar på
en samtidighet mellan RAÄ 329 och 330.
SAURAPPORT Vid RAÄ 328 genomfördes förundersökningen i form av
provrutegrävning. Vid denna kunde man i ett stort antal
av de upptagna rutorna konstatera skärvsten eller skärvstenslager av varierad intensitet beträffande såväl tjocklek som innehåll. Lagret var ställvis tvåskiktat och skärvstensmängden var stundtals mycket stor (mellan 7 och 18
kg/ruta). I vissa rutor rörde det sig till och med om en tät
packning. 14C-dateringarna från förundersökningen gav
samstämmiga dateringar till övergången mellan äldre och
yngre bronsålder.
SAURAPPORT
$EL&iLTARBETE
&iLTSEMINARIUM
SAU har på vissa grävningar infört ett system med pauser i
grävningsverksamheten, då det anordnas ett ”fältseminarium”. Dessa seminarier har som syfte dels att informera
länsstyrelse och uppdragsgivare om det fortlöpande arbetet med undersökningslokalerna, dels (och framför allt)
att bereda utrymme för reflektion och eftertanke kring
utgrävningsverksamheten. Denna andningspaus, då undersökarna även tvingas presentera delresultat och tänkta
fortsatta strategier, kan inte nog framhållas för att skapa
en arkeologi som arbetar frågeställningsinriktat. Pausen
ger utrymme för en utvärdering av de dittills uppnådda
resultaten och möjlighet att ta intryck av utomstående betraktare om lokalernas potential.
Vid undersökningarna av skärvstenslokalerna utanför
Enköping anordnades ett dylikt seminarium måndagen
den 25 september. Deltagare var:
UNDERSyKARNA
Kim Darmark
Jonas Ros
Emma Sjöling
Pierre Vogel
REFERENSGRUPP
Phyllis Andersson Ambrosiani, RAÄ/Stockholms universitet
Johan Davidsson, Institutet för forntida teknik
Helena Victor, SAU
LiNSSTYRELSEOCHUPPDRAGSGIVARE
Tina Fors, LST
Ann Segerberg, LST
Sverker Söderberg, KMB
Jan Apel, SAUs verksamhetschef var också närvarande.
&IG$ELARAVREFERENSGRUPPENDISKUTERARPRO½LENVID2!_&RkNViNSTERTILLHyGER0IERRE6OGEL3VERKER3yDERBERG*OHAN
$AVIDSSON0HYLLIS!NDERSSON!MBROSIANI(ELENA6ICTOROCH4INA&ORS)FyRGRUNDEN+IM$ARMARKIBAKGRUNDEN*AN!PEL&OTO
TAGETFRkNViSTERAV%MMA3JyLING3!5
SAURAPPORT Dagen inleddes med att projektledare Kim Darmark presenterade bakgrunden till projektet, fokus i undersökningsplanen, samt uppnådda resultat. Därefter följde ett
fältbesök på varje lokal. Dagen avslutades med en diskussion kring platserna och fortsatta strategier.
Som nedan framgår hade den analys av skärvstenen
som presenteras i denna rapport inte varit möjlig att genomföra i fält. Underlaget för diskussion var därför magert
och bestod i första hand av de profilschakt som dragits
igenom anläggningarna och den information som framgick ur dessa. Diskussionen kom till stor del att handla om
grävningsmetod. Det uttrycktes kritik mot den inledande
avbaningen, som ansågs ha varit för finkänslig, alltså för
1570045
1570050
6614400
6614400
6614405
1570040
6614405
1570035
grund. Det är naturligtvis så att varje vald metod innebär
både fördelar och nackdelar. Fördelen med en djupare avbaning från start skulle ha varit att man i ett tidigare skede
i undersökningen skulle ha sett skärvstenslagrens rumsliga utbredning och form. Vid ett sådant förfarande skulle
man dock ha nödgats utgå från att det överlagrande skiktet, där undersökarna börjat skönja utbredningen av lämningen och avbaningen stoppades, var informationslöst.
I fält beslutades att det var en lämplig nivå att stanna på,
eftersom det fanns en önskan om att kvantifiera skärvstenen, varför en buffertzon lämnades. Detta fick konsekvenser för undersökningen, vilket kommer att framgå
längre fram.
695
673
6614395
642
6614390
657
0
1
2
1570035
4
6m
1570040
1570045
&IG0LANyVERDENSCHAKTADEYTANVID2!_OCHFRAMKOMNAANLiGGNINGAR
SAURAPPORT
$
1570050
6614390
6614395
684
En tänkvärd aspekt som dök upp vid diskussionerna
var att de vedarter som fångas upp i vedartsanalyser inte
nödvändigtvis behöver representera rester efter bränsle,
alltså det värmealstrande materialet. Träslagen kan också
vara direkta representanter för eventuella hantverksaktiviteter som utförts på platsen. En tolkning av lokalerna
som till exempel platser för båtbygge var på tal, där värme
använts för att expandera eller urholka trä. En sådan aktivitet skulle möjligen kunna fångas in genom rumsliga
studier av distributionen av vedarter.
Konkret beslutades vid fältseminariet att lokalerna RAÄ
329 och RAÄ 103 var färdigundersökta och att inga mer
fältresurser skulle läggas på dessa. Vikten med en utred-
Undersökningen inleddes med maskinell avbaning med
manuell grovrensning. På RAÄ 103, belägen i åkermark,
avbanades en rektangulär yta om 225 m2 i det område där
1570085
1570090
6614435
6614430
6614430
6614435
6614440
1570080
'ENOMFyRANDERAi
6614440
1570075
ning av förhållandet till stranden med hjälp av fosfatlinjer
vid RAÄ 328 underströks. På ett generellt plan diskuterades också informationsvärdet i det skärviga stenmaterialet och det underströks att skärvstensanläggningar utifrån
detta källmaterial kan delas in i relevanta subkategorier.
6614425
0
1
2
4
1570075
6m
1570080
1570085
1570090
$
6614420
6614420
6614425
548
&IG0LANyVERDENSCHAKTADEYTANVID2!_OCH!
SAURAPPORT förundersökningen indikerat förekomst av anläggningar.
På RAÄ 104 avtäcktes det skärvstenslager som identifierats under förundersökningen, vilket resulterade i en avbanad yta på 165 m2.
På RAÄ 103 framkom inget utöver det som förundersökningen redan hade konstaterat. Ett av förundersökningsschakten hade tangerat en härd (A261), som 14C-daterats
till yngre bronsålder. Den västra delen av denna härd (vilken fick anläggningsnummer A642 vid den särskilda undersökningen) togs fram vid avbaningen och den kunde
konstateras ha en diameter på ca 2 m. I övrigt noterades
och inmättes enstaka sotfläckar runt härden A261/642.
Förundersökningens resultat antydde att det kunde förekomma boplatsytor i området, något som den inledande
avbaningen i åkern inte kunde stödja. Det rörde sig istället
om en ensamliggande härd. Under fältseminariet beslöts
det att inga vidare åtgärder skulle göras i området.
På RAÄ 104 frilades ett område med sot och skärvsten
om ca 7×5 m2 (A548). Anläggningen låg inom en relativt
stenfri yta på i övrigt storblockig morän. Även inom anläggningens begränsning, särskilt i dess östra del, förekom
en del större block. Vid rensningen anades att anläggningen kunde bestå av flera separata enheter, då ett drygt 1 m
brett stråk separerade två skärvstenskoncentrationer, som
dock tycktes sammanbundna i norr.
Genom anläggningen grävdes en rad med rutor om
0,5×0,5 m2 i NO-SV riktning med en meters mellanrum.
Syftet var att tillvarata skärvsten för jämförande analys.
Då denna insats var gjord skottades två profildiken upp,
dels ett i NO-SV riktning (profil 1204), dels ett i NV-SO
riktning (profil 1202) för att dokumentera anläggningen i
sektion. Profilen avslöjade vad som tycktes vara en flack
nedgrävning. Nedgrävningen var fylld med morän med
ett rikligt inslag av kol, sot och eldpåverkad sten. Lagret
var djupast i den norra delen av anläggningen, ca –30 cm.
Det var även i den norra delen av anläggningen som andelen skärvsten var rikligast. Södra halvan av anläggningen
var betydligt mindre skärvstensbemängd. Sektionsgrävningen visade också att vissa av de större block som observerats i ytan under rensningen inte var markfasta, utan
att dessa tycks vara påförda i ett senare skede av utnyttjandet av anläggningen. Ett liknande resonemang förs
även vad gäller RAÄ 328 (se kap 2.3 och 3.4.4).
Makroprover togs i sektionen, varefter skärvstenslagret
avlägsnades med maskin för att blottlägga eventuella underliggande anläggningar. Vid avbaningen kom under
&IG&OTOGRA½yVER!2!_&OTOTAGETFRkNViSTERAV*ONAS2OS3!5
SAURAPPORT
1570085
1570090
6614435
6614435
6614440
1570080
6614440
1570075
12
02
1200
1216
6614430
6614430
707
709
3066
6614425
0
1
2
4
1570075
6m
1570080
1570085
1570090
$
6614420
6614420
6614425
12
04
711
887
889
&IG0LANyVER!VID2!_MEDRUTORNASOCHSEKTIONERNASPLACERING
SAURAPPORT 21 m.ö .h
Prov 1218
Prov 1219
Prov 1220
Prov 1221
Prov 1222
!(
!(
!(
!(
!(
!(
20 m.ö .h
Lager 1
Brungrå grusig sand. Inslag av sot och enstaka skärvsten
Lager 2
Svartgrå grusig sand. Rikligt med kol, sot och skärvsten
&IG0RO½LRITNINGARFRkN!0RO½L
21 m.ö .h
Prov 1224
Prov 1223
Prov 1225
!(
!(
20 m.ö .h
Lager 1
Brungrå grusig sand med inslag av sot och enstaka skärvsten
Lager 2
Svartgrå grusig sand. Rikligt med kol, sot och skärvsten
Lager 3
Ljusbrun grusig sand
Lager 4
Ljusbrun grusig sand. Grusinnehåll större än i lager 3
&IG0RO½LRITNINGFRkN!0RO½L
SAURAPPORT
!(
1570085
1570090
6614435
6614435
6614440
1570080
6614440
1570075
3054
3000
6614430
6614430
3022
3035
6614425
0
1
2
4
1570075
6m
1570080
1570085
$
6614420
6614420
6614425
3013
1570090
&IG0LANyVER2!_EFTERAVLiGSNANDETAVSKiRVSTENSLAGER!
SAURAPPORT &IG0RO½LRITNINGOCHFOTOGRA½!
Lager 1
Mörkbrun sand med inslag av kol och skärvsten
Lager 2
Rikligt kolbemängd sand med skärvsten
Lager 1
Sotig sand
Lager 2
Sand med inslag av sot
&IG0RO½LRITNING!
SAURAPPORT
A548 ställvis fläckar av mörkfärgad morän med innehåll
av skärvsten, som dock inte betraktades som separata anläggningar utan som rester av lager 548 som lagt sig i naturliga fickor i marken. Detta gällde samtliga anläggningar
under lagret med undantag för en som framkom i den västra delen av området, och som bedömdes vara en separat
nedgrävning, fylld med kol- och skärvstensbemängd jord,
vars botten definierades av en ca 10 cm djup kollins. Anläggningen, som går under beteckningen A3022, betraktas
som anlagd före A548. I anläggningens skärvstensfyllning
påträffades ett fynd av slagen sten (fynd 7). Det rör sig om
ett stort plattformsavslag av grönsten. Avslagets ryggsida
visar att det föregåtts av tidigare avspaltningar. Avslaget är
inte sekundärbearbetat, men avslagets storlek och bergarten gör det rimligt att tänka sig avslaget som ett möjligt
råämne för yx- eller mejselproduktion.
Strax sydväst om lager A548, utanför lagrets omfattning,
framkom ytterligare en anläggning, A3035. Anläggningen
utgjordes av en flack nedgrävning med en fyllning av sotig
sand, som låg anlagd intill ett större stenblock och kan ses
som en separat härd.
1066
1129
1117
500
Teckenförklaring
Grop
Stubbe
Stenar efter första avbaning
Avbaningsyta första omgången
Arkeologiska objekt efter första avbaning
0
1
2
3m
$
&IG0LANyVERUNDERSyKNINGSOMRkDETEFTERFyRSTAAVBANINGEN
SAURAPPORT &IGdVERSIKTyVERYTANEFTERFyRSTAAVBANINGEN
'ENOMFyRANDERAi
!VBANINGSFAS
Undersökningen inleddes med en avbaning av den yta
som förundersökningen utpekat som intressant. Området (O 588) omfattade drygt 525 m2. Ett skikt inom denna yta avlägsnades med traktorgrävare och rensades efter hand manuellt med fyllhammare. Rensningen avbröts
på en nivå där undersökarna ansåg att mörkfärgad (sotig)
jord och/eller skörbränd sten började framkomma. Insatsen resulterade i att ett sammanhängande lager på drygt
200 m2, A500, avgränsades. Dessutom framkom antydan
till mindre separata förekomster av skärvsten i den norra
delen av lokalen, eg A1066, A1117 och A1129.
A1066 bestod av en skärvstensinnehållande mörkfärgning som låg upptryckt mot ett större stenblock. Då det
&IG!EFTERFRAMRENSNING&OTOTAGETFRkNViSTERAV
%MMA3JyLING3!5
SAURAPPORT
tycktes som att man kunde skönja en kantkedjeliknande
konstruktion av mindre stenar längs norra delen av anläggningen, beslöts att delar av innehållet skulle vattensållas för att utreda huruvida det kunde röra sig om en grav.
För detta ändamål utplacerades en ruta, R 11117, om 0,5 x
05 m2 i anslutning till anläggningen. Vid vattensållningen
framkom ett ben (fynd 5), som av osteologen i fält inte bedömdes härröra från en människa.
A1117 och A1129 kom inte att undersökas i detta skede
av undersökningen.
2UTGRiVNINGSFAS
I enlighet med undersökningsplanen skulle rutor grävas
som ett sammanhängande schakt över den bredaste delen
av skärvstenslagret, som det framstod efter den inledande
avbaningen, för att samla in skärvsten. Då lager A500 hade
den utbredning det hade och sträckte sig i två tungor i såväl öst-västlig riktning som nordväst-sydostlig riktning,
från gropen sett, så beslöts i stället att lägga ut två rader
med rutor. Rutorna lades ut med en meters intervall där
skärvstenslagret bedömdes vara som tydligast och med
två till tre meters intervall i de mer perifera delarna. Rutorna var 0,5×0,5 m2 stora. Sammanlagt omfattade undersökningen 27 rutor. Dessutom utplacerades ytterligare två
rutor, 11032 och 11034, ut i områden där avgränsningen av
lager A500 var osäker.
Jorden i dessa rutor torrsållades genom ett såll med 4
mm maskstorlek. All sten i rutorna tillvaratogs. Ytterst få
fynd framkom. I rutorna 10207 och 10209 fanns enstaka
fragment bränd lera och i ruta 10015 påträffades ett tandfragment från stor gräsätare (fynd 6). Dessutom grävdes
fyra rutor om 0,5×0,5 m2 i vart och ett av undersökningsområdets fyra hörn för att skapa en referenspunkt till om-
11117
10017
10015
11034
10013
10011
11025
10009
10008
11032
10007
10006
10005
10004 11119
10201
102051020310002
10207
10001
10209
10211
10213
10215
10217
10219
10225
10229
10233
10237
Teckenfˆ rklaring
Teckenförklaring
Grop
Grop
Stubbe
Stubbe
Stenar efter fˆ rsta avbaning
Stenar efter första avbaning
Avbaningsyta fˆ rsta omgÂngen
Avbaningsyta första omgången
Arkeologiska objekt efter fˆ rsta avbaning
Arkeologiska objekt efter första avbaning
Rutor
Rutor
0
1
2
3m
$
&IG5NDERSyKNINGSOMRkDETMEDDEGRiVDARUTORNAUTPLACERADE
SAURAPPORT rådets steninnehåll, att jämföra med steninnehållet i anläggningarna.
Tanken med skärvstensdokumentationen var att den, i
brist på analyserbart fyndmaterial, skulle kunna användas i fält för att karaktärisera olika delar av lokalen och
sålunda ge underlag för frågeställningsinriktade insatser.
Klassificeringen av stenen visade sig dock vara mer tidsödande än beräknat och kom därför aldrig att påverka fältundersökningens inriktning, även om den skedde parallellt med fältarbetet.
0RO½LRITNINGSFAS
Efter att profillinjerna grävts manuellt och materialet i
dessa sållats, kom mellanliggande områden att skyfflas
upp för att få dokumenterbara profilschakt.
Lagerföljden i båda profilerna uppvisade från botten
en svartgrå lerig sand med ett djup på mellan 0,2 och 0,4
m. Detta lager innehöll rikligt med kol, sot och skärvsten.
Lagret överlagrades av ett brungrått humöst siltlager med
inslag av sot, mellan 0,1 och 0,2 m djupt. Detta lager innehöll även större stenblock med en diameter på mellan 0,2
och 0,4 m i de lägre liggande partierna av profilerna, som
alltså har påförts det svartgrå lagret. Lagret kan till sin karaktär svårligen skiljas från omgivande naturliga humuslager. Att avbaningen avbröts i detta skede berodde på att
sot- och skärvstensförekomster började noteras på denna
nivå. I båda profilerna kunde det underliggande sotlagret
indelas i två olika skikt utifrån färg. I profil 1221 förekom
ett tunt skikt brungrått ljusare material ovanpå det svartgrå skärvstenslagret, medan det i profil 10241 fanns ett ljusare brungrått skikt under det svartgrå skärvstenslagret.
Anomalier, i form av nedgrävningar, förekom i båda
profilerna. Profil 10241 skar igenom den gropformation,
belägen i den övre delen av lagrets utbredning, som var
synlig i ytan redan före avbaning. Profilen antyder att
denna grop har grävts ner före eldningsverksamheten på
platsen. Samma grop skars även av profil 1221, där nedgrävningen var mer markant och inklämd mellan två större stenblock. I profil 10241 var gropens övre del fylld med
en grå lerig sand med rikligt inslag av grus. Fyllningen gav
ett recent intryck utifrån dess lösa karaktär och kan troligen förklaras genom närheten till förundersökningens
ruta 322. I profil 1221 var gropens lägre partier fyllda med
en gråsvart lerig sand, som skilde sig från överliggande
lager genom sitt rikligare innehåll av sot och skärvsten.
Längre ner i sluttningen skar profil 10241 igenom en mindre nedgrävning som utifrån profilen ett tag sågs som ett
eventuellt stenskott stolphål, då det tycktes omgärdas av
större stenblock. Där denna anläggning noterades var det
svårt att avgöra förhållandet mellan de två skikten i skärvstenslagret och att skilja anläggningens fyllning från övriga skärvstenslager.
Utifrån profilerna kan vi få en bild över topografin i
SAURAPPORT
omedelbar närhet till anläggningen, genom att studera
botten av kulturlagret. Vi ser då att den dokumenterade
gropen/rännan ligger på en mindre avsats, mellan 3 och 4
m bred, som bryter sluttningen. Skärvstenslagret är som
tjockast inom denna avsats och flackar ut mot öst och väst.
De övre partierna av profil 10241 visar att lagret är tjockt
även högre upp i sluttningen.
Efter en sammanfattning om vilken information angående anläggningarnas konstruktion som går att utläsa utifrån profilerna står följande klart:
FyREELDNINGSVERKSAMHETEN
Innan eldandet ägt rum har en grop grävts på en relativt
stenfri och plan avsats i en i övrigt sluttande och blockrik
terräng. I vilken mån denna avsats har förbättrats genom
stenröjning och avplaning är oklart och svårundersökt.
Argument för att viss stenröjning har ägt rum kan erhållas
utifrån karaktären på stenen i provgroparna (se kap 3.4.4).
Den plana och relativt stenfria ytan tycks dock definitivt
ha varit styrande för valet av anläggningens lokalisering.
EFTERELDNINGSVERKSAMHETEN
I såväl profil 10241 som 1221 har skärvstenslagret indelats i två skikt. Särskilt i profil 1221 förekommer ett ljusare
grått tunt skikt som överlagrar det svarta skärvstenslagret,
och som inte påträffas i sluttningens övre delar. Man kan
eventuellt betrakta detta lager som rester av ett jordlager
som skulle kunna ha fungerat som värmeisoleringsmaterial i enlighet med den etnografiska tolkningen av jordugnar (se kap 3.4.4). Detta jordlager skulle efter eldningen ha
skyfflats bort och lagts i sluttningen nedanför. Det är dock
svårt att diskutera tusentals år gamla lager som enskilda
kontexter, och sannolikt är skiktningen resultatet av urlakningsprocesser.
Mer informativ är dock förekomsten av större stenblock
i de övre lagren i både profil 10241 och 1221. Dessa ligger på toppen av det som tolkats som utkastzonen (se kap
3.4.4). I fält diskuterades det huruvida dessa kunde vara
rester av anlagda strukturer eller konstruktioner, något
som fick inverkan på grävningsstrategin (se nedan). Alternativa tolkningar var att stenblocken använts som tyngder, eller att de var resultatet av postdepositionella processer, där sten rullat nerför sluttningen. Den sistnämnda
hypotesen ter sig osannolik, då dessa större block tycks
tydligt rumsligt knutna till skärvstenslagret och inte förekommer längre ner i sluttningen. En tanke var också att
dessa stenar, som snarast återfanns på toppen av skärvstenslagret, egentligen skulle knytas stratigrafiskt till detsamma, och att de genom sin storlek tryckts uppåt som
effekt av kryoturbation (Broadbent 1979). Huruvida detta
har skett undersöktes inte i samband med utgrävningarna.
Det kan dock kanske antas att lagret med sitt rika innehåll
av skärvig sten bildar en matris som försvårar förflyttning
av partiklar och att de större stenarnas stratigrafiska läge
SAURAPPORT Prov 11269
&IG0RO½L
RAÄ 328
Tillinge sn, Uppland
Profil 10241
Skala 1:40
Mot norr
[
[
Prov 11271
Prov 11272
Prov 11273
Prov 11274
[
Brunaktigt svartgrå lerig sand. Inslag av kol, sot och skärvsten
Svartgrå lerig sand. Rikligt inslag av kol, sot och skärvsten
Grå lerig sand. Rikligt inslag av grus
Brungrå humös silt med inslag av sot. Innehåller större stenblock
Prov 11270
[
Profil 1221
[
20 m.ö.h
21 m.ö.h
22 m.ö.h
SAURAPPORT
SAURAPPORT
&IG0RO½L
RAÄ 328
Tillinge sn, Uppland
Profil 1221
Skala 1:40
Mot norr
[
[
Prov 11290
Prov 11293
[
Brunaktigt svartgrå lerig sand. Inslag av kol, sot och skärvsten
Svartgrå lerig sand. Rikligt inslag av kol, sot och skärvsten
Grå lerig sand. Rikligt inslag av grus
Brungrå humös silt med inslag av sot. Innehåller större stenblock
Prov 11292
Prov 11291
[
[
20 m.ö.h
21 m.ö.h
22 m.ö.h
R 11145
0
Teckenförklaring
2
4
6m
$
Stubbe
Arkeologiska objekt efter första avbaning
Grop
Stenar
stenar i utkastzonen
rensade ytor i utkastzon
R 11145
&IG0LACERINGENAV2OCH2MEDFYNDUTMiRKT
SAURAPPORT faktiskt avspeglar deponeringsläget. Utifrån det resonemanget kan man anta att utkastzonen (se kap 3.4.4) bildats
genom en sekvens där det svarta skärvstenslagret först
har skapats med material från gropen, varefter de större
stenarna deponerats på toppen av lagret. Dessa bör då
härröra från botten av gropen.
Efter fältseminariet (se ovan) gjordes mindre manuella
insatser före den slutliga avbaningen. Dels rensades två
områden i anslutning till profilschaktet i syfte att se hur
de större stenblocken som hade observerats på toppen av
skärvstenslagret låg fördelade rumsligt (fig 24), dels togs
två mindre ytor upp och rensades ner genom skärslevsgrävning för att leta efter fynd i det område som låg peri-
fert i förhållande till skärvstensanläggningen och där fynd
av ben tidigare gjorts (intill R 10015) (fig 25).
Den manuella rensningen utfördes på två ytor söder (O
11122) och norr (O 11133) om profilschakt 10241 och omfattade totalt 14 m2. Fyndgrävningsrutorna R 11027 och R
11145 omfattade ca 3 m2 vardera. Enstaka små benfragment
framkom i R 11027.
I figurerna 24 och 25 syns hur området runt gropen är
relativt stenfritt, medan de handrensade ytorna blottlagt
de större stenblocken som ligger utefter ett nord-sydligt
stråk nedanför denna platå. Mängden sten tycks minska
längre ner i sluttningen, vilket i kombination med den stratigrafiska informationen så gott som säkerställer att dessa
nfˆ rklaring
be
p
ar
ar i utkastzonen
ade ytor i utkastzon
other values>
Teckenförklaring
0
2m
‰rvstenskoncentration
Stubbe
Grop
Stenar
stenar i utkastzonen
rensade ytor i utkastzon
<all other values>
Skärvstenskoncentration
SAURAPPORT
&IG0LACERINGENAV/OCH/)RENSNINGSSCHAKTEN½NNS
PkTRiFFADESTENARUTMiRKTA
$
&IGdVERSIKTSFOTOGRA½yVERDEHANDRENSADEYTORNA&OTO%MMA3JyLING3!5&OTOFRkNySTER
&IGdVERSIKTSFOTO
GRA½yVERDEHANDREN
SADEYTORNA&OTO%MMA
3JyLING3!5&OTOFRkN
NORDViST
SAURAPPORT stenar är resultatet av en deponeringsprocess. Det finns
inget som antyder att stenarna utgjort delar av strukturer
eller konstruktioner. Det argumenteras här istället för att
de utgör resterna efter den tömning av gropanläggningen
som redovisats ovan. Den idé om ett eventuellt stenskott
stolphål, som diskuterades i fält, kring den observerade
anomalin i profil 10241 kan sålunda inte stödas av detta.
Det är sannolikt att detta ”stolphål” inte är en avsiktlig anläggning överhuvudtaget. Enstaka observationer av denna art är svåra att föra i bevis, alternativt förkasta.
Teckenförklaring
!VBANINGSFAS
Nästa steg i undersökningen var att bana bort det yttäckande skärvstenslagret i syfte att blotta eventuella underliggande anläggningar. I ett första skede (andra avbaningen) banades det översta skiktet bort för att få en snävare
avgränsning på skärvstenslagret. Ytan längst österut uppe
i sluttningen kunde inte avbanas då väderleken gjort underlaget alltför halt för maskinen. Denna del bedömdes
dock som perifer och var belamrad med stora stenblock,
varför informationsförlusten av detta beslut inte bör vara
omfattande. Ett område strax under gropformationen i
skärvstensanläggning 14068 lämnades också utan avbaning, då omfångsrika stubbar här försvårade avbaningen
och ett borttagande av dessa ändå skulle ha förstört allt
informationsvärde i området. Avbaningen ledde till att en
Stubbe
Grop
&IG3KiRVSTENS¾AKENEFTERANDRAAVBANINGSOMGkNGEN
Stenar
Skärvstenskoncentration
Ej avbanade ytor
A 14000
A 14068
0
SAURAPPORT
2
4
6m
$
&IG-ONTAGEAVFOTONyVERUNDERSyKNINGSYTANUNDERLOPPETAVDENANDRAAVBANINGSFASEN
&OTOFRkNySTERTAGETAV%MMA3JyLING3!5
Schakt 14156
A 14000
A 14068
0
&IG0LACERINGAVSCHAKTGENOM!&yRTECKENFyRKLARINGSE½G
2
4
6m
$
SAURAPPORT SAURAPPORT
&IG0RO½LRITNING!MOTNORR
RAÄ 328
Tillinge sn, Uppland
Profil A 14000
Skala 1:40
Mot norr
[
[
[
Prov 14182
Svartbrun lerig sand. Inslag av kol, sot och skärvsten
Beige och grå lera, omrört lager
[
Prov 14181
[
20 m.ö.h
21 m.ö.h
22 m.ö.h
14281
14122
16018
14213
14183
14257
14052
14228
100001
11965
14352
14323
16084
16042 14299
14334
16068
0
2
4
6
$
8m
Teckenförklaring
Stubbe
Avbaningsyta
&IG!NLiGGNINGARFRAMKOMNAUNDERDENAVSLUTANDEAV
BANINGEN
Stenar
Skärvstenskoncentration
Ej avbanade ytor
*
* * * **
*
*
* ** *
’
* *
’ ’’ ’
*
*
*
* * *
’ ’
*
’
’
’’ ’
**
’’
*
’
**** *
*
* ** * *
*
*
*
* * * * *
l
l
l
l
l
l
ll
l
Härd
Kolfläck
l
l
ll
l
l
ll
Grop
Ränna
SAURAPPORT A 14122
A 14052
Lager 1 Mörkbrun lerig silt. Rikligt med skärvsten
Lager 1 Gråsvart silt. Inslag av kol och skärvsten
Lager 2 Kollins
Lager 2 Brungrå silt. Inslag av skärvsten
A 14183
A 14228
Lager 1 Brungul lerig silt
A 14299
Lager 2 Gråsvart lerig silt. Inslag av kol och skärvsten
Lager 1 Kollins
Lager 2 Mörkbrun lerig silt
A 14281
Lager 1 Ljusbrun lerig silt
A 16042
Lager 1 Gråsvart silt. Inslag av skärvsten
Lager 2 Kollins
Lager 3 Grå silt. Recent störning
Lager 1 Brun lerig silt
Lager 2 Ljusbrun lerig silt
A 16018
A 14334
Stenblock
Lager 1 Mörkbrun lerig silt. Inslag av skärvsten
Lager 1 Mörkbrun lerig silt. Inslag av skärvsten
Lager 2 Brun lerig silt
&IG!NLiGGNINGSPLANSCHERMEDPRO½LERyVERGROPAROCHHiRDAR
SAURAPPORT
0
0,25
0,5 m
separat skärvstensanläggning, A14000, påträffades i den
norra delen av lokalen. Förvisso hade förundersökningen stött på skärvsten i denna del av lokalen, liksom även
slutundersökningens inledande fas. Förundersökningens
rutor hade enbart tangerat de perifera delarna av denna
anläggning, varför lagrets egentliga omfattning inte kunnat förutses. Slutundersökningens inledande avbaning
hade stannat på en för hög nivå för att fånga in lagrets
utbredning, då skärvsten ställvis förekommit mer ytligt i
denna del av lokal, vilket tolkades som mindre separata
anläggningar.
Anläggningen är grovt cirkulär och mäter ca 8 m i diameter. Storleksmässigt gör detta A14000 till något mindre är
A14068, men den är ändå i samma storleksklass. Ett schakt
grävdes genom A14000 för att dokumentera profilen.
Profilen uppvisar ett tunt lager av lerig sand med sot,
kol och skärvsten. Centralt i profilen syns en fördjupning.
Längre ner finns en ytterligare fördjupning som sannolikt
är en recent störning, sett till fyllningens karaktär. Fyllningen här var en gråbeige lera som kontrasterade mot det
svarta skärvstenslagret.
Då dessa yttäckande skärvstenlager banades av till den
underliggande ljusa leran framkom ytterligare ett antal
anläggningar.
Ett iögonfallande resultat av denna avslutande avbaning
var de härdar och gropar av varierande tydlighet som omgärdar skärvstenslagret A14000 (fig 30). Utbredda skärvstenslager fyller igen naturliga försänkningar, som vid en
avbaning lätt riskerar att tolkas som härdar och gropar. De
anläggningar som påträffades i samband med A14000 bedömdes dock dels som avvikande beträffande fyllningens
karaktär, dels, baserat på deras djup, som nedgrävda. De
anläggningar som påträffas under A14000 bör ha anlagts
före A14000 och eventuellt kan hela anläggningsgruppen
vara samtida (jfr kap 3.1). Kombinationen skärvstenslagerhärdar/gropar är bekant till exempel från de senare an-
&IGdVERSIKTyVER!MEDOMGIVANDEANLiGGNINGAR&OTO%MMA3JyLING3!5
SAURAPPORT 2
Sni
tt
Snitt
1
läggningarna vid Vaxmyra och Buddbo, där härdar/gropar anlagts längs skärvstensflakens periferi (Eklund 2005;
Scharp 2004).
Under skärvstenslager A14000 framträdde efter avbaningen en större anläggning, A14257. Anläggningen var
långsträckt, med dimensionerna 4×1 m2, och orienterad i
öst-västlig riktning, alltså i sluttningens riktning.
Anläggningen dokumenterades med två tvärgående
profilschakt, som båda avslöjar att anläggningen bestod
av ett flatbottnat dike, grävt till ett djup om ca –50 cm.
Bredden på nedgrävningen vid botten var ca 40 cm. Anläggningen innehöll två distinkta fyllningar; på nedgrävningens botten vilade ett ca 20 cm tjockt brungrått lerigt
lager med rika mängder kol, sot och skärvsten, som i sin
tur överlagrades av ett mörkare kolbemängt lager, som
inte uppvisade ett lika markant skärvstensinnehåll. Eventuellt skulle A16018 kunna betraktas som en del av detta
dike. Anläggningen låg upptryckt mot ett större stenblock,
i förlängningen på A14257, och nedgrävningens form och
dimension för tankarna till ett dike, mer än till en kokgrop. Ingen fysisk kontakt mellan A14257 och A16018 kunde dock observeras, och ur en källkritisk synvinkel bör
det noteras att ett träd, vars inverkan på de underliggande
lagren är oviss, har växt i området mellan de två anläggningarna.
Också bortschaktandet av skärvstenslagret A14068 frilade en likartad dikesformation, A14352. Efter avbaningen
framträdde denna som en oval mörkfärgning om ca 3,5×1,5
m2, från vilken ett smalt stråk av kolbemängd jord löpte i
västlig riktning, nerför sluttningen ytterligare ca 4 m.
Snitt 1
0
0,25
0,5 m
Snitt 2
&IGdVERSIKTyVER!&OTO%MMA3JyLING3!5
&IG0RO½LSNITTGENOM!
Brungrå lerig silt med inslag av sot och kol. Rikligt med skärvsten
Svartbrun lerig silt med inslag av kol, sot och skärvsten
SAURAPPORT
SAURAPPORT &IG0RO½LRITNINGAR!
Snitt 2
Snitt 1
Snitt 3
Svartgrå lerig silt.. Rikligt med kol, sot och skärvsten
Gråsvart lerig silt. Packning med skärvsten
Brunsvart lerig silt. Inslag av kol och skärvsten
0,25
Snitt 4
Snitt 2
0
0
0,25
Snitt 4
Snitt 3
0 ,5 m
0 ,5 m
Snitt 5
Snitt 5
Snitt 1
19 m.ö.h
Initialt snittades denna anläggning på längden, vilket
gav intrycket av en ca 40 cm djup grop, fylld med tre olikartade fyllningar. Skärvsten var rikligast förekommande
i de högre liggande delarna av anläggningen. Informationen från denna profil liknade inte den dikesliknande
anläggning som påträffats i den norra delen av lokalen.
Dock kompletterades det längsgående snittet med ett
tvärgående, som avslöjade att anläggning A14352 hade ett
ansenligt djup om –80 cm. Profilen avslöjar brant sluttande nedgrävningskanter som avslutas med en V-formad
botten. Fyllningen var kraftigt sotig, men inte på samma
sätt skärvstensbemängd som det ovanliggande skärvstenslagret.
Resultatet av den andra avbaningen var alltså blottläggandet av två anläggningskomplex som uppvisar stora likheter med varandra och tycks vara resultatet av snarlika
handlingsmönster. I båda fall har anläggandet förmodligen inletts med grävandet av djupa diken/rännor i en förhållandevis kraftig sluttning, över vilka sedan skärvstenslager anlagts eller anrikats.
&OSFATKARTERINGITiNKTSTRANDZON
&IG&OTOGRA½ERyVER!EFTERPRO½LGRiVNING
SAURAPPORT
Fosfatprover togs efter slutavbaningen i en linje nerför sluttningen med 50 cm mellanrum. Proverna täcker
in höjdintervallet mellan 21 och 17,5 m ö h. Syftet med
provtagningen var att se huruvida fluktuationer i markens
fosfathalt kunde ge indikationer på var den forna strandzonen legat. Denna metod har använts tidigare med varierande resultat, framför allt i samband med undersökningar av stenåldersboplatser (Broadbent 1979; Florin 1948;
Löfstrand 1974; Sundström et al 2006).
Samtliga prov bestod av den leriga ljusa silt som utgjorde undergrunden på lokalen. Fosfathalten varierar mellan som lägst 80 Ppm och som högst 255 Ppm, vilket är
generellt sett högre värden än de som uppmättes under
förundersökningen (Lindkvist 2005). Detta kan eventuellt bero på skillnader i provtagningsdjup mellan för- och
slutundersökning.
Trenden i fosfatfördelningen är tydlig. Fosfathalten
minskar generellt sett ju längre ner i sluttningen provet tagits. Korrelationen mellan höjdvärdet och fosfathalten är
signifikant positiv, 0,53** (se bilaga 3). Detta gäller sett till
samtliga fosfatvärden. Om man isolerar de prov som tagits
under A14068 (prover 16115–16133) från dem som tagits
nedanför denna anläggnings utbredning (prover 16134–
16148), så förekommer ingen sådan korrelation. Detta har
i detta sammanhang tolkats som att det inte rör sig om en
naturlig process som sorterat fosfathalterna, utan att den
aktivitet som genererat anläggning A14068 även resulterat
i förhöjda fosfatvärden. Denna utsaga stämmer väl överens med vad förundersökningen föreslagit. Sålunda borde det finnas möjlighet att identifiera strandzonen utifrån
fosfaterna.
0
&IG0LANyVERFOSFATLINJENSPLACE
RINGIFyRHkLLANDETILLANLiGGNINGARNA
OCHRESULTATETAVFOSFATANALYSEN
2m
16116
16120 16118
16115
16122
16124
16119 16117
16121
16126
16128
16123
16125
16132 16130
16127
16136 16134
16131 16129
16140 16138
16135 16133
16142
16137
16139
16146 16144
16148
16145 16143
16147
$
Fosfatvärdena bildar ett relativt spretigt mönster utifrån
vilket det är svårt att med säkerhet bestämma en eventuell fornstrands läge i förhållande till de förmodat fosfatalstrande aktiviteterna. I tidigare sammanhang (Sundström
et al 2006:100ff) har det noterats mönster i den förmodade
strandzonen där fosfatvärdena bildat en jämn båge, som
dalat från högre fosfatvärden till ett lågt värde för att sedan
stiga något och avslutas med en något tydligare markerad
topp. Denna topp, belägen nedanför de fyndförande ytorna, har föreslagits kunna utgöra ett medelvattenstånd, något som i den nämnda studien också får stöd av iakttagelser kring keramikens nötningsgrad.
I fosfatlinjen från RAÄ 328 kan möjligen en tendens
till en sådan jämnt dalande och sedan ökande kurva ses
mellan proverna 16137 och 16140. Efter detta kommer ett
kraftigt fall, följt av en markant topp vid prov 16145. Om
detta skall betraktas som jämförbart med resonemanget
ovan, skulle prov 16145 kunna representera ett medelvattenstånd på ca 17,8 m ö h, medan prov 16137, beläget på
18,8 m ö h, kan representera ett högvattenstånd. Dessa resultat behöver dock utredas ytterligare med andra likartade studier.
'ENOMFyRANDERAi
rängen mera låglänt, belamrad med stora block, och planar ut mot en våtmark.
Avbaningen klargjorde att förundersökningen på ett
fullgott sätt hade fångat in den aktivitet som försiggått
på platsen. En koncentration av sot, kol och skärvsten,
1×1,3 m2 stor (A889), som framkom under avbaningen
hade berörts av förundersökningens ruta 276 (Lindkvist
2005:23f). Anläggningen hade placerats mellan stora stenblock i väster och berg i dagen i öster och låg sålunda i ett
väl skyddat läge. Strax norr om denna fanns ett tunt sotigt
lager (inmätt som A906), som under förundersökningen
tangerats av ruta 206. Detta lager bedömdes under slutundersökningen ha ett naturligt ursprung. Övriga anomalier
påträffades inte under slutundersökningen.
Anläggning 889 dokumenterades genom grävning av
ett profilsnitt som avslöjade en flack flatbottnad nedgrävning till ett djup om maximalt -30 cm.
Ur denna anläggning togs prov på skärvstenen, som
jämförelsematerial med de övriga undersökta lokalerna.
En 0,5×0,5 m2 stor ruta grävdes 2 m söder om anläggningen för att även få ett prov på det naturliga steninnehållet
i marken. Utöver detta upprättades en höjdmodell över
ytan för att dokumentera det karaktäristiska skyddade läget. Dessutom borstades de omgivande berghällarna rena
för att om möjligt finna hällristningar eller skålgropar.
Med dessa insatser kunde lokalen anses vara slutundersökt, då inga nya kontexter för provtagning framkommit.
Undersökningen av RAÄ 329 inleddes med maskinell avbaning och grov manuell rensning. Avbaningsytan omfattade drygt 330 m2. Strax under det översta markskiktet
framkom inom större delen av den avbanade ytan berghäll, som definierade en moränfylld sänka med inslag av
större stenblock. Moränfickan upptog en yta om 130 m2
inom den avbanade ytan. Norr om detta område är terSAURAPPORT &IG0LANyVER2!_EFTERAVBANINGMEDHyJDKURVORINLAGDA
SAURAPPORT
&IG&OTOGRA½yVER
DENSTORBLOCKIGA
TERRiNGENNORROM
UNDERSyKNINGSYTAN
)BAKGRUNDENVkT
MARK&OTOFRkNSy
DERAV+IM$ARMARK
3!5
&IG0RO½LRITNING!
Lager 1. Gråbeige sandig silt. Undergrund
Lager 2. Kollins
Lager 3. Gråsvart sandig silt med sot och skärvsten
Lager 4. Grå sandig silt med inslag av sot och kol
Lager 5. Gråbeige sandig silt. Omrört
0
0,25
0,5
1m
Gråbrun sandig silt
SAURAPPORT $EL!NALYSER
$ATERINGAR
RAi
För datering valdes ett antal kontexter från RAÄ 328 och
RAÄ 104 ut. RAÄ 329 daterades inte, då det på denna lokal
endast framkommit en mindre anläggning, som ansågs
daterad i och med förundersökningen (Lindkvist 2005).
Sammanlagt kom sju prov att analyseras av Ångströmlaboratoriet i Uppsala, varav tre från RAÄ 104 och fyra från
RAÄ 328. Förundersökningen hade grovt tidfäst aktiviteterna på dessa lokaler och antytt att de större skärvstenslagren vid RAÄ 104 och RAÄ 328 var av äldre datum än de
mindre skärvstensanläggningar som påträffats vid de övriga lokalerna, RAÄ 329, 330 och 103.
De prov som valdes ut i detta skede hade som syfte att
undersöka förekomsten av olika faser inom lokalerna.
På RAÄ 328 valdes prov ut främst från de anläggningar
som påträffades under de sammanhängande skärvstenslagren. De två skärvstenslagren A14000 och A14068 daterades i och med förundersökningens provrutor och dessa
dateringar kompletterades med information om de underliggande anläggningar som banades fram under slutundersökningen. De daterade materialen utgörs av hassel
och lind. Dateringen av de underliggande anläggningarna pekar på en större kronologisk spridning än vad som
framgått av förundersökningen.
Dateringarna har en stor spännvidd. Den äldsta dateringen, Ua-24697, härrör från förundersökningen. Provet kommer från en ruta i skärvstenslagret A14000 i den
,ABNR
"0
PLUS
MINUS
$ATERAT
MATERIAL
8
9
+ONTEXT
0ROVNR
5A
%K
2
5A
ASP
!
5A
RyNNOXEL
2
5A
HASSEL
2
5A
LIND
!
0
5A
HASSEL
!
0
5A
HASSEL
!
0
0
&IG4ABELLyVERDATERINGARFRkN
2!_4ABELLENINNEHkLLERSkViL
DEDATERINGARSOMGJORTSUNDER
SLUTUNDERSyKNINGENSOMDESOM
GJORDESUNDERFyRUNDERSyKNINGEN
,INDKVIST
Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.5 Bronk Ramsey (2000); cub r:4 sd:12 prob usp[chron]
Ua-24697 2940±40BP
Ua-35006 2900±35BP
Ua-24698 2865±40BP
Ua-24699 2795±40BP
Ua-35005 2785±35BP
Ua-35007 2565±35BP
Ua-35004 2420±35BP
2000CalBC
1500CalBC
1000CalBC
Calibrated date
&IG+ALIBRERINGAVDATERINGARFRkN2!_
SAURAPPORT
500CalBC
CalBC/CalA
norra delen av lokalen. Dateringen ligger mellan 1290 och
1000 Cal BC (2 sigma). Den yngsta dateringen, Ua-35004,
togs i profilschakt 1221 i bottenlagret av den gropanläggning, A324, som kunde observeras redan innan avtorvning. Denna datering ligger mellan 760 och 390 Cal BC (2
sigma) och visar således att lokalen kan ha utnyttjats på
ett likartat sätt under kanske 500 år.
I den norra delen av lokalen är dateringarna överlag
äldre än i den södra delen. Skärvstenslagret 14000, den
underliggande A14213 och den perifera gropen A14052
tycks grovt sett falla inom samma ålderskategori. OxCal
tillåter dock inte en kombinationsdatering av dessa tre dateringar, vilket antyder att de daterade materialen inte deponerats samtidigt. Dateringen från A14213 skulle därmed
tillhöra en yngre fas än den datering som härrör från lager 14000. Möjligen kan detta vara ett resultat av att den
äldre dateringen, från lager 14000, är gjord på ek vilket kan
innebära att provet haft en högre egenålder.
En mer uppenbar oliktida deponering av material förekommer dock i den södra delen av lokalen. De dateringar
0
2
4
som gjordes under förundersökningen på material från
skärvstenslager A14068 hamnar inom samma intervall
som dateringarna i den norra delen av lokalen. Sålunda
är de signifikant äldre än de båda dateringar som gjorts på
material från gropanläggningarna A14352 och A324. Detta
är överraskande, då dessa har tolkats som överlagrade av
skärvstenslagret. I detta fall är det svårt att förklara detta
utifrån egenskaperna hos de daterade materialen, då det
rör sig om hassel och rönn/oxel som har daterats.
Det tycks som att fornlämningskomplexet vid RAÄ
328 alltså är resultatet av anläggandet och användandet
av gropanläggningar under en lång kontinuerlig period.
Det är intressant att inga av de dateringar som härrör från
distinkta kontexter som gropanläggningar går att kombinera, till skillnad från de dateringar som hämtats från de
mer diffusa kontexter som skärvstenslagren utgör. Detta
skulle kunna tas som intäkt för att den aktivitet som bedrivits på platsen under ett givet tillfälle inte har omfattat
samtliga anläggningar i det komplex som vi kan se i dag,
utan att de har utnyttjats i följd.
6m
2940 +/-40
2785 +/-35
2900 +/-35
Teckenfˆ
rklaring
Teckenförklaring
Stubbe
Stubbe
Avbaningsyta
Avbaningsyta
Stenar
Stenar
2420 +/-35
Sk‰
rvstenskoncentration
Skärvstenskoncentration
EjEjavbanade
avbanadeytor
ytor
2865 +/-40 2795 +/-40
2565 +/-35
$
**
* * * ** *
* ** **
* **** * ********
* * **** **
''
*
’ ’ ''
’ ’' *
' ’ * ***
** *
’ ’’
* *
''
*
* *
’ ''
' ’'
* ****
'
’’ ’ '’’ ’ *** *
’
**
**
**** * * * ** * *
* * ******
**
** *
Grop
Grop
H‰
rd
Härd
Kolfl‰
ck
Kolfläck
l
l
ll
ll
ll
ll
ll
ll
l
l
ll
ll llll llll llll ll
R‰
nna
Ränna
Daterade
Dateradeprov
prov
&IG$ATERADEKONTEXTERINOM2!_
SAURAPPORT RAi
6EDARTSANALYS
I jämförelse med RAÄ 328 uppvisar RAÄ 104 betydligt mer
samlade dateringar. Med undantag för en datering, Ua24696, som är aningen äldre, hör dateringarna statistiskt
till samma fas, mellan 920 och 830 Cal BC (2 sigma). Ua24696 kan peka mot att det är till den tidigare delen av
detta intervall som vi skall hänföra anläggningen. Möjligen skulle Ua-24696 kunna utgöra ett prov med en högre
egenålder. Provet består dock av hasselved, liksom tre av
de yngre dateringarna, vilket gör detta svårt att utvärdera.
En av dateringarna är gjord på hasselnötsskal.
En av aspekterna av skärvstensanläggningarna som vi
önskade undersöka var valet av bränsle. Enligt resonemanget i kap 1.3 betraktar vi val av bränsle som styrt av
kulturella normer, som i bästa fall även kan avslöja något
om anläggningarnas funktion. I samband med förundersökningen hade vedartsanalyser utförts på samtliga lokaler och pekat på den potentiellt meningsbärande variation som fanns i materialet (Lindkvist 2005). Underlaget
var dock i vissa fall litet och de utsagor som kunde baseras
på detta därav ovissa.
Olika vedarter har olika egenskaper, som kan utnyttjas
för att ge elden olika karaktär. Detta avspeglas till exempel
i Maria Peterssons sammanställning av härdar från olika
kontexter (Petersson 2006:163f). Hon har delat in härdarna i fyra grupper. De härdar som förekommer i ett rituellt sammanhang (i anslutning till gravar och offerplats)
karaktäriseras av en stark dominans av björk, med inslag
av ek, salix och tall. De som påträffas i anslutning till bostäder och tolkas som härdar för matlagning, innehåller å
andra sidan övervägande ek. En tredje grupp härdar ligger
på en yta som tolkats som reserverad för specialiserade
aktiviteter såsom sädestorkning och smide. Som bränsle i dessa förekommer främst tall. En sista kategori är de
3LUTSATSER
Jämförelsen mellan dateringarna av de två lokalerna RAÄ
328 och RAÄ 104 är intressant framför allt utifrån den
aspekten att det går att hävda att komplexitet i anläggningsbilden på skärvstenslokaler korrelerar med komplexitet i den kronologiska informationen. Detta innebär
att det inte automatiskt går att hävda att skillnaden mellan lokalerna är av funktionell art, utan skillnaden ligger
i intensitet i utnyttjande. RAÄ 328 kan alltså tänkas bestå
av flera anläggningar av den typ som påträffades på RAÄ
104.
,ABNR
$ATERING
PLUS
MINUS
$ATERATMATERIAL
8
9
+ONTEXT
0ROVNR
5A
HASSEL
!
5A
HASSEL
2
5A
HASSELNyTSKAL
!
5A
HASSEL
!
5A
HASSEL
!
&IG4ABELLyVERDA
TERINGARFRkN2!_
4ABELLENINNEHkLLERSk
ViLDEDATERINGARSOM
GJORTSUNDERSLUTUNDER
SyKNINGENSOMDESOM
GJORDESUNDERFyRUN
DERSyKNINGEN,INDKVIST
Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.5 Bronk Ramsey (2000); cub r:4 sd:12 prob usp[chron]
Ua-24696 2875±40BP
Ua-35001 2780±40BP
Ua-35003 2760±40BP
Ua-35002 2725±35BP
Ua-24695 2720±40BP
1500CalBC
1000CalBC
Calibrated date
&IG+ALIBRERINGAVDATERINGARFRkN2!_
SAURAPPORT
500CalBC
skulle kunna snedvrida resultatet. Förutom vedart var vi
även intresserade av att se vilken del av träden som använts som bränsle, något som dock inte gick att avgöra på
grund av materialets starka fragmenteringsgrad. Analysen
utfördes av Erik Danielsson vid Vedlab och presenteras i
bilaga 6.
Här sammanställs resultatet av vedartsanalysen så att
lager och underliggande anläggningar jämförs inbördes,
samt de olika lokalerna med varandra. Resultaten från
förundersökningen medtas också beträffande RAÄ 329.
I nedanstående diagram presenteras vedarternas procentuella fördelning utifrån antal fragment, vilket naturligtvis
utgör ett källkritiskt problem.
För RAÄ 104 har två olika kontexter definierats. Dels
skärvstenslagret A548, ur vilket togs sju prov i olika delar av anläggningen. De sju proven uppvisar grovt sett likartad fördelning vad gäller vedartssammansättning, med
tonvikt på björk och ek. Dessa har i diagrammet kombi-
ensamliggande härdarna, som kännetecknas av en varierad sammansättning av vedarter, men där hassel är vanligast. Petersson föreslår att de ensamliggande härdarna (på
grund av den varierade sammansättningen) i högre grad
avspeglar naturmiljön, medan härdarna i de övriga kontexterna representerar ett urval.
Under slutundersökningen insamlades prover för vedartsanalys från RAÄ 328 och RAÄ 104. Vidare analyser av
RAÄ 103 och 329 sågs inte kunna tillföra mer information, då dessa lokaler i princip inte genererat fler kontexter än vad som framkommit under förundersökningen.
Från RAÄ 328 och RAÄ 104 analyserades prover från såväl skärvstenslagren som de underliggande anläggningarna. Proven togs in som makroprover på mellan 1,5 till
2 liter jord som sedan floterades, varpå det floterade materialet skickades för vedartsanalys. Detta gjordes för att
få en profil över trädslagen som ingått i de olika anläggningarna, snarare än att i fält plocka ut kolbitar, vilket
1570085
1570090
6614435
ll
D
ll
D
2720 +/-40
ll
6614435
6614440
1570080
6614440
1570075
D
D
ll
ll
2725 +/-35
D
ll
ll
ll
D
D
D
D
ll
D
6614430
ll
2875 +/-40
2760
+/-40
6614430
D
ll
ll
D
2780 +/-40
ll
D
0
1
1570075
2
D
4m
1570080
1570085
$
1570090
6614425
6614425
ll
&IG$ATERADEKONTEX
TERINOM2!_
SAURAPPORT 2ESULTATRAi
nerats för att karaktärisera lagret som helhet. Detta lager
har avsatts över gropen A3022, som utgör den andra kontexten mot vilket lager A548 kontrasteras.
Från RAÄ 328 har sammanlagt fem kontexter definierats. Skärvstenslagret A14068, ur vilket sju prov har analyserats, uppvisade dels två olika lager (se profil 10241,
fig 20), dels en grop, A324 (se profil 1221, fig 21). Ur det
övre lagret, som bestod av en svartgrå lerig sand, kommer tre prover, medan två prover kommer ur det undre
mer brunaktiga lagret. Ur gropen 324 hämtades två prover. De anläggningar som framkom efter borttagandet av
skärvstenslagren har delats in i två grupper, nordliga anläggningar (i anslutning till lager 14000) och sydliga anläggningar (i anslutning till lager 14068). Kombinationen
av de underliggande anläggningarna i analytiskt syfte kan
ifrågasättas, då de från vedartssynpunkt utgör en mycket
heterogen grupp. Dock innehåller enskilda anläggningar
för lite bestämt kol för att utgöra grund för stabila jämförelser, varför vi valt att behandla dem på detta sätt.
70%
RAÄ 104
Lager 548
N=320
Skärvstenslagret A548 uppvisar en vedartssammansättning bestående av tio olika vedarter med tonvikt på björk
och ek, som tillsammans utgör 73 procent av de bestämda
fragmenten. Tillsammans med hassel och en täcks 90 procent av variationen in.
Resultatet kontrasterar mot A3022, den gropanläggning
som framkom under lager A548. I denna grop finns färre vedarter företrädda och sammansättningen skiljer sig
markant. I gropen saknas björk helt och hållet och i stället
är det ek som framträder som det utvalda bränslet framför
andra. En utgör också en viktig komponent och tillsammans står ek och en för 89 procent av de bestämda fragmenten. Ett mindre inslag av lönn kan också konstateras.
2ESULTATRAi
Skärvstenslagret A14068 uppvisar som helhet sammanlagt tio olika vedarter. Rikligast förekommer ek tillsam-
70%
60%
60%
50%
50%
40%
40%
30%
30%
20%
20%
10%
10%
Al
Asp
Björk
Ek
En
Hassel
Rönn/
Salix
oxel
Bok
Lönn Hagtorn Lind
Tall
Al
&IG6EDARTERURSKiRVSTENSLAGER!
70%
70%
60%
60%
50%
50%
40%
40%
30%
30%
20%
20%
10%
10%
Asp
Björk
Ek
En
Hassel
Rönn/
Salix
oxel
Bok
Lönn Hagtorn Lind
&IG6EDARTERURSKiRVSTENSLAGER!
SAURAPPORT
Asp
Björk
Ek
En
Hassel
Rönn/
Salix
oxel
Bok
Lönn Hagtorn Lind
Tall
Rönn/
Salix
oxel
Bok
Lönn Hagtorn Lind
Tall
&IG6EDARTERUR!
RAÄ 328
Lager 14068
N=37
Al
RAÄ 104
A 3022
N=80
Tall
RAÄ 328
A 324
N=32
Al
Asp
Björk
Ek
En
Hassel
&IG6EDARTERURGROPEN!
Den södra gruppen består av endast två anläggningar,
A14352 och A16042. I dessa är den vanligaste vedarten ek,
tätt följt av en. Dessa anläggningar påträffas under lager
A14068 och är därför intressanta att jämföra med detta.
En likhet mellan dessa kontexter är rika förekomster av
ek. En saknas däremot helt i lagret, men är associerat med
anläggning A14352.
mans med lönn, som uppgår till ca 56 procent av materialet. Hassel förekommer med knappa 12 procent. De två
definierade lagren skiljer sig åt beträffande innehåll. Det
övre, svarta lagret domineras kraftigt av ek med mindre
inslag av hassel, medan det undre mer brunaktiga lagret
företrädelsevis innehåller asp, al och ek. Det måste dock
betonas att A14068, i synnerhet det undre lagret, innehöll
lite bestämbart kol, varför underlaget är magert.
Den grop, A324, som dokumenterades i långprofilerna
visar ytterligare en annan sammansättning, där lönn uppgår till knappt hälften av materialet.
De två grupperna av anläggningar skiljer sig åt sinsemellan. Den norra gruppen av anläggningar innehåller en
varierad sammansättning av vedarter, där dock lönn och
lind är vanligast förekommande. Som tidigare påpekats är
det dock inte oproblematiskt att kombinera dessa sex anläggningar. Den rika förekomsten av lönn är till exempel
resultatet av innehållet i en enda anläggning, A14281. Lind
påträffas däremot i tre av anläggningarna.
70%
RAÄ 328
Gropar norra området
N=100
*iMFyRELSERMELLANLOKALERNA
I figur 53 sammanställs resultatet av vedartsanalysen per
definierad kontext. Medtaget är även resultaten från förundersökningen vad gäller RAÄ 329 och RAÄ 103. I figur
54 åskådliggörs sambandet mellan vedarter och anläggningar i form av en korrespondensanalys som baserar sig
på tabellen i figur 53. Analysen har utförts i programmet
CAPCA 1.1. I det presenterade diagrammet har anläggningen på RAÄ 103 uteslutits, då denna uppvisar en kraftigt avvikande vedartssammansättning, med 85 procent
70%
60%
60%
50%
50%
40%
40%
30%
30%
20%
20%
10%
10%
Al
Asp
Björk
Ek
En
Hassel
Rönn/
Salix
oxel
Bok
Lönn Hagtorn Lind
Tall
&IG6EDARTERIGRUPPENNORDLIGAANLiGGNINGAR
+ONTEXT
!NTAL
FRAGMENT !L
!SP "JyRK
RAÄ 328
Gropar södra området
N=26
Al
Asp
Björk
Ek
En
Hassel
Rönn/
Salix
oxel
Bok
Lönn Hagtorn Lind
Tall
&IG6EDARTERIGRUPPENSYDLIGAANLiGGNINGAR
%K %N (ASSEL 2yNN 3ALIX "OK ,yNN (AGTORN
,IND 4ALL
2!_
,AGER
2!_
'ROP
2!_
'ROP
2!_
LAGER
2!_
'ROPARNORR
2!_
'ROPARSYD
2!_
2!_
&IG3AMMANSiTTNINGENAVVEDARTERENLIGTDEOLIKALOKALERNAOCHDE½NIERADEKONTEXTERINOMDESSA
SAURAPPORT förekommer enbart i de kontexter som tolkats som associerade med hantverk.
Det är alltså tänkbart att vi i samband med skärvstensanläggningarna har olika typer av gropar, dels de som kan
sättas i samband med matlagning, där det valda bränslet
utgjorts av ek eller björk i kombination med en, dels de
som kan betraktas som associerade med hantverk, där
lind deponerats, inte som bränsle utan i form av hantverksspill.
björk, som helt definierar det multivariata rummet. I en
analys, där denna utesluts, förklarar axel 1 och 2 tillsammans knappt 64 procent av variationen i materialet. Axel 1
särskiljer anläggningar med hög andel björk från dem som
har en hög andel lönn och lind, i första hand lager 548 på
RAÄ 104 mot några av groparna på RAÄ 328, medan axel
2 definierar en motsättning mellan anläggningar där björk
och lind förekommer tillsammans och de som innehåller
ek, framför allt de norra groparna på RAÄ 328 och gropen
på RAÄ 329 i kontrast mot skärvstenslager A14068 med de
underliggande groparna samt grop 3022 vid RAÄ 104.
Vi vill poängtera vissa observationer kring vedarterna.
Enen tycks i hög grad vara knuten till gropanläggningar,
där den är överrepresenterad i förhållande till de omgivande skärvstenslagren. Detta är ett mönster som går igen
i flera av lokalerna och en påträffas i högre grad på RAÄ
104 i A3022, i A14352 på RAÄ 328, samt i A889 på RAÄ 329.
En hög andel en i anläggningarna tycks även ha ett svagt
samband med en överrepresentation av ek. På såväl RAÄ
104 som RAÄ 328 finns möjligheten att kontrastera anläggningarna mot de överlagrande skärvstenslagren, något som tydligt visar att enen är en speciellt utvald beståndsdel i gropanläggningarna.
Ett annat träslag som förekommer i groparna men inte
i lagren är lind. Lind påträffas i flera gropar på RAÄ 328
samt på RAÄ 329, men inte i skärvstenslagret på RAÄ 328.
Det intressanta med lind är att det är ett mycket mjukt träslag med dåligt bränslevärde. I den sammanställning av
härdar som Petersson gjort, är lind mycket ovanligt och
-AKROFOSSILANALYS
Sammanlagt elva prover valdes ut för makrofossilanalys,
som utfördes i två etapper, en analysfas med tio prover
som sedan kompletterades med ett prov till. Fyra av dessa
härrör från RAÄ 104, medan sju prover kommer från RAÄ
328.
På RAÄ 104 togs proven ur olika delar av A548 och i ett
senare skede från A3022. Totalt analyserades floterat material från 4,9 liter jord. Analysen, utförd av Stefan Gustafsson vid Oden Kulturinformation, kunde inte påvisa
förekomst av växtrester bortsett från träkol i proverna (se
bilaga 5).
De sju proven från RAÄ 328 valdes ut dels från skärvstenslagren (A14000 och A14068), dels från de underliggande lagren (A14122, A14213, A14352) eller perifera anläggningarna (A14052). Den totala mängden floterad jord som
Bok
Björk
2
Lind
Tall
Salix
Raä 104
A 548
Raä 329
1
Raä 328
Gropar N
Hassel
-2
-1
Lönn
1
En
Ek
Rönn/oxel Asp
Al
Raä 328
Gropar S
-1
2
Raä 328
Grop 324
Raä 328
A 14068
Raä 104
A 3022
Hagtorn
-2
&IG+ORRESPONDENSANALYSAVANLiGGNINGARNASVEDARTSSAMMANSiTTNINGAXELOCH
SAURAPPORT
2!_
0ROVNR
+ONTEXT
0ROVMiNGD
0RO½LLAGERM
0RO½LLAGERM
0RO½LLAGERM
0RO½LLAGERM
0RO½LLAGERBOTTEN
!
!
!
!
!
&IG4ABELLyVERANALYSERADEMAKROFOSSILPROVER
analyserats är 5,8 liter. Analysen kunde påvisa förekomst
av makrofossil i tre av proven, 11292, 16034 och 14182. Växtresterna i samtliga fall innehåller säd, och pekar alltså mot
ett tydligt antropogent ursprung. Makrofossil finns inte
representerat i skärvstenslagren som helhet, utan är tydligt knutet till de större nedgrävningarna A14052, A14122
och A324 (inmätt under förundersökningen). Makrofossil kunde inte heller påvisas i det prov som togs ur diket
A14352. Efter att förekomst av makrofossil konstaterats i
de underliggande anläggningarna på RAÄ 328, skickades
ytterligare ett prov för analys. Provet (prov nr 3068, 1,5 liter
floterad jord) härrörde från A3022, den grop som påträffades under skärvstenslagret A548 på RAÄ 104. Provets syfte
var att ytterligare undersöka huruvida RAÄ 104 kunde argumenteras vara uppkommen av samma typ av aktivitet
som anläggningarna vid RAÄ 328. Resultatet av analysen
var negativt beträffande förekomst av säd, som skulle ha
placerat anläggningen i samma kategori som de på RAÄ
328. Däremot påträffade 13 fröer av enbär. I provet fanns
inga barr eller kolrester från en, varför Gustafsson menar
att det rör sig om förkolnade bär.
Förekomsten av säd i anläggningarna på lokal RAÄ 328
ger en fingervisning om vilket användningsområde lokalen kan ha utnyttjats till. Säd i liknande anläggningar har
tidigare påträffats vid Dragonbacken (Ullén 1996), samt
vid Buddbo, också här tillsammans med enfröer (Scharp
2004:29). Anläggningarna vid Vaxmyra och Igelsta innehöll däremot ingenting av det slaget.
3KiRVSTENSANALYS
En del av målsättningen med undersökningarna av lokalerna var att undersöka skärvstenens roll i konstruktionerna. Det tillvägagångssätt som vi valde baserar sig på
tanken om att insamlandet av sten som beståndsdelar i
förbränningsverksamheten, antingen som värmelagrande
material för dess förmåga att spricka, styrs av det opera-
tiva schemat som är kulturellt betingat (se kap målsättning/metod), någonting som även finner stöd i etnografiska uppteckningar.
$OKUMENTATION
Inför undersökningen hade vi som ambition att kontinuerligt klassificera insamlad skärvsten för att kunna använda den som ett analytiskt underlag. Det klassificeringssystem som upprättades hade som syfte att dokumentera
variabler kring storlek, form, bergart och eldpåverkan.
BRiNDJAELLERNEJ
Detta var en bedömning av stenens karaktär i förhållande
till det förmodat obrända referensmaterialet. Sten som bedömdes som bränd kunde vara skärvig, det vill säga kluven med skarpa kanter som var uppenbart osvallade, det
vill säga inte hade en rundad eller vittrad yta, eller skörbränd, alltså tydligt krackelerad eller med mycket grov utsida där det mesta utom kvartskornen ramlat bort.
Osäkra fall bedömdes som obrända, vilket ger en liten
risk att bergarten ”gnejs” (se nedan) kan vara underrepresenterad i det brända materialet, eftersom denna är mest
svårbedömd och samtidigt vanligast förekommande i området.
LiNGDENOCHBREDDENIMM
Längden angavs tillsammans med bredden för att få dels
en storleksrelaterad variabel, dels en formvariabel.
VIKTENIGRAM
Vikten fångar grovt sett in storleken på de olika stenarna.
BROTTYTORANTAL
Med brottytor avsågs antalet mer eller mindre plana ytor
utom utsida. Denna variabel togs med främst utifrån experimentella iakttagelser kring hur olika stenarter beter
sig vid upphettning. Det tycktes som att vissa bergarter
spricker i flera led, vilket resulterade i mer eller mindre
”kubformade” fragment, medan andra bergarter ”skalas”
av i skikt utifrån och in, vilket ger upphov till en annan typ
av fragment.
Den bergart som fått beteckningen ”gnejs” verkar snarast smulas sönder av eld och får en grov skrovlig yta där
brottytor ibland saknas, sådana stenar får ingen notering
om brottyta.
NATURLIGUTSIDAJAELLERNEJ
Kurvaturen på stenen ritades av, för att eventuellt kunna
användas för att rekonstruera ursprungsstorlek.
BERGARTKLASS
Att sortera stenarna efter bergart var mycket svårt och vi
saknade de kunskaper som skulle behövts för detta. Vi
SAURAPPORT ville ändå få en grov uppfattning om sammansättningen
av olika stenarter i rutorna. Tillvägagångssättet var att utifrån referensrutornas material skapa ett antal, enligt vår
bedömning, någorlunda homogena klasser. Klassindelningen baserade sig på kornstrukturen/tätheten i stenen
då detta sågs som den relevanta informationen. Dessa
klasser låg sedan till grund för indelningen av stenen tillvaratagen i den arkeologiska kontexten. Referensmaterialet sparades för att efter fältsäsongen kunna bedömas av
en geolog.
Klass 1. Detta var en homogen bergart, som bland arkeologer överlag skulle kallas för kvartsit. Den var finkornig,
troligen sedimentär, och kunde vara av olika färg. I klassen inkluderas även något kornigare sandsten.
Klass 2. Detta var den vanligaste bergarten i området. Till
färgen var den svart-vit och hade en grov struktur med
stora mineralkorn. Möjligen skulle klassen kunna geologiskt bedömas som gnejs.
Klass 3. Denna klass innehöll bergarter som till viss del
liknade klass 2. Bergarterna var dock varierande till färgen
och olika täta, dock något tätare än klass 2. En lekmannabeteckning på flera av dessa stenar skulle vara granit.
Klass 4. Till denna kategori sorterades tunga, täta bergarter. Porfyriska bergarter skulle gå under denna beteckning, liksom ”grönsten”.
Klass 5. Detta var snarast en restkategori, till vilken stenar
som inte kunde insorteras i ovanstående klasser hänfördes. Här återfinns till exempel kvarts och fältspat.
STRUKTUR
Strukturen på stenen klassificerades separat i tre klasser,
grov, medelgrov och tät. Delvis överlappar denna variabel
bedömningen av bergart, då strukturen är en del av denna
bedömning.
Denna information kom att utgöra underlag för de analyser som presenteras här. Material skickades också för
analys till UV GAL, dels med syfte att få en riktig bergartsklassifikation, dels för att genom tunnslipsanalys få information om upphettningsgrad. Mängden sten som dokumenterades av oss framgår i figur 56.
,OKAL
!NTAL
6IKTKILO
!NTALRUTOR
2!_
2!_
2!_
&IG$OKUMENTERADSTENBRiNDOCHOBRiND!NTALVIKT
OCHDETANTALRUTORPkRESPEKTIVELOKALSOMMATERIALETHiM
TADESIFRkN
SAURAPPORT
5RVALAVBERGARTER
EXPERIMENTELLOCHETNOGRAFISKBAKGRUND
Experiment och andra erfarenheter visar att bergarter
spricker på olika sätt, men också att olika bergarter har
andra specifika egenskaper som kan ha motiverat ett riktat urval av stenar för olika användning. De tillgängliga
experimenten handlar oftast om olika typer av rekonstruktion av matlagning, värmehållning, vattenvärmning
etc, och sällan i första hand om att skapa grundläggande kunskap om egenskaper hos sten. Sådan information
uppstår som en biprodukt och därför saknas ofta en konsekvent dokumentation.
Michael Jackson har i en avhandling från 1998 genom
experiment med olika slags bergarter utsorterat ett antal
faktorer som påverkar stenens motståndskraft mot upphettning i öppen eld, i jordugn och vid hastig nedkylning.
God motståndskraft kännetecknades av stark bindning
mellan de enskilda kornen, låg porositet, kvartsrik mineralogi, homogenitet samt finkornighet (Jackson 1998:11,
40). Översatt till de bergartskategorier vi klassat materialet i skulle detta i grova drag betyda att kategori 4, mörka
täta bergarter, liksom kategori 3, granit i de fall denna är
finkornig, skulle ha störst motståndskraft, medan kategori 1, kvartsit, är något känsligare. Utöver dessa ingick i de
nämnda experimenten kalkhaltiga bergarter som visade
sig mest benägna att spricka, men som inte förekommer
i detta material. Vad gäller den vanligaste bergarten i vår
analys, kategori 2, gnejs, skulle den i Jacksons bergartsklasser kunna räknas till grova graniter, men egenskaper
som porositet och grovkornighet gör att den antagligen
saknar motsvarighet i dessa experiment.
Vid experiment med matlagning på Bäckedals folkhögskola i Sveg, noterade också Jan Dufva egenskaper hos de
bergarter som användes: att kvartsit spricker endast ytligt
och därför lämpar sig väl för upprepad uppvärmning; att
grovkornig granit spricker mer och snabbare än finkornig,
och att den granulerar (förgrusas) och exfolierar (avbladas); att porfyr och metamorf vulkanit, det vill säga vulkaniska täta material, är motståndskraftiga mot sprickor
(Dufva 2002).
Annan etnografisk information som kan ge oss vägledning om stenars värmeegenskaper och därav följande användningsområden, hittar vi på bastuförsäljares internetsidor. Egenskaper hos bra bastusten är att den inte
spricker vid upprepade tillfällen, och att den lagrar värme
länge. Uppenbarligen är det vulkaniska tunga bergarter
som säljs för detta ändamål, det vill säga sådana som enligt vår klassifikation skulle kategoriseras som bergartstyp
4. Det påpekas i dessa sammanhang också att kluven sten
är bäst när det gäller att maximera ångavgivning. Detta
bör ha att göra med så stor upphettad yta som möjligt.
Det är däremot mindre troligt att ”rejäla brottytor”, som
det påpekas, skulle inverka på förmågan att lagra värme
(www.beijerbygg.se 2007 10 25; http://finland-import.net/
2007 10 25; http://www.harvia.fi/ 2007 10 25 ).
Utifrån dessa utgångspunkter kan några hypoteser formuleras om vad som skulle kunna motivera ett eventuellt
urval av bergart:
s 6ILLMANTILLVERKASK´RVSTENTILLEXEMPELF£RATTMAXimera ångavgivning eller som byggmaterial för konstruktion av murar, gravar eller dylikt, så bör man satsa
på bergarter som spricker på djupet och ger raka brottytor. Graniter och gnejser exfolierar, faller sönder som
en lök, eller förgrusas.
s 6ILLMANHASTENSOMH³LLERF£RM³NGAUPPV´RMNINGAR
utan att spricka bör man satsa på vulkaniska bergarter
och täta graniter, det vill säga våra bergartskategorier 3
och 4.
s ÑRAVSIKTENATTLAGRAV´RMEL´NGEB£RMANSATSAP³SAMma bergarter som ovan, då dessa har den högsta densiteten.
s 0LANERASL³NGOCHELLERUPPREPADANV´NDNINGB£RMOTståndskraftig sten väljas, medan andra är mera lämpliga
om det är sprucken sten som eftersträvas.
0ROVNR
56'!,
3!5+LASS
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
&IG+LASSI½CE
RINGAVBERGARTER
*iMFyRELSEMELLAN
56'!,OCH3!5
DETARKEOLOGISKAMATERIALET
En första fråga gäller huruvida det skett ett riktat urval
av bergarter för den skärvsten som ingår i skärvstensanläggningarna. Förutsättningen är att olika slags sten har
olika egenskaper, som kan utnyttjas i olika syften beroende på vilket stenens roll i sammanhanget är (se ovan del
1). Om en snedvridning i bergartssammansättning kan
påvisas, kan detta antyda kulturella preferenser som i sin
tur kan diskuteras i termer av vad projektets syfte varit.
Har målet varit att maximera värmelagring eller möjligtvis att spräcka stenen? Detta studerar vi genom att se hur
bergartssammansättningen hos skärvsten (bränd sten)
förhåller sig till den naturliga sammansättningen på platsen. Studien baserar sig på vårt klassifikationssystem som
redovisats ovan. Giltigheten i våra bergartsklasser undersökte vi genom att låta UV GAL klassificera 25 stenar.
I figur 57 jämförs resultaten mellan av de olika klassificeringarna för att ge en uppfattning om vilka brister vår
klassificering har.
Indelningen av bergarterna i klasser med bokstavsbeteckning baserar sig på de resultat som presenteras i bilaga
7. Bergartsklasserna A och B är granitoider och gnejsgraniter, medan C till G är övriga bergarter. Vi kan av diagrammet se att det finns en stor felmarginal i den klassificering,
vilket inte är överraskande. Dock indikerar jämförelsen
att vi grovt har kunnat skilja gnejsgranit och granitoider
(klasser 2 och 3) från övriga bergarter (1, 4, 5).
RAi
Vid RAÄ 328 är bergart av kategori 2, ”gnejs”, absolut vanligast förekommande och står ensam för mer än hälften
av såväl bränd som obränd sten. Diagrammet visar att
sammansättningen av bränd sten i anläggningarna och
det förutsatt obrända stenmaterialet från referensrutorna följer samma kurva. Något urval av bergarter på RAÄ
bränd sten
"
70%
"
60%
"
"
"
#
#
$
$
$
%
&
&
'
referens
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Bergart 1
Bergart 2
Bergart 3
Bergart 4
Bergart 5
&IG2!_$IAGRAMMETVISARDENPROCENTUELLAANDELEN
AVVARJEBERGARTSTYPHOSDENSTENSOMBEDyMDESVARABRiND
SAMTHOSALLSTENFRkNDEPERIFERAREFERENSRUTORNA
SAURAPPORT 328 kan följaktligen inte påvisas av denna undersökning,
utan skärvstenen tycks väl avspegla den naturliga bergartssammansättningen i omgivningen.
RAi
På RAÄ 104 klassificerades inte material från någon referensruta. För att kunna sätta bergartssammansättningen
hos den sten som bedömts vara bränd i relation till någonting, vägs denna i diagrammet (fig 59) mot den totala
sammansättningen av bränd och icke bränd sten, det vill
säga 72 procent bränd och 28 procent obränd, i de rutor
från anläggningarna som klassificerades. Vi kan även jämföra med motsvarande kurva från RAÄ 328 (fig 58), som
i stort sett överensstämmer med denna, vad gäller både
sammansättning och relation till obränd sten. Inte heller
vid RAÄ 104 avspeglar alltså analysresultaten något konsekvent eller riktat urval av bergarter.
all sten
bränd sten
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Bergart 1
Bergart 2
Bergart 3
Bergart 4
Bergart 5
&IG2!_0ROCENTUELLFyRDELNINGAVBRiNDSTENOCHAV
BRiNDOBRiNDSTENSAMMANTAGET
bränd sten
referensruta
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Bergart 1
Bergart 2
Bergart 3
Bergart 4
Bergart 5
&IG2!_$IAGRAMMETVISARDENPROCENTUELLAANDELEN
AVVARJEBERGARTSTYPHOSDENSTENSOMBEDyMDESVARABRiND
SAMTHOSALLSTENFRkNDENPERIFERAREFERENSRUTAN
SAURAPPORT
RAi
Liksom även övrig dokumentation tyder på att RAÄ 329
är en annan typ av lämning än RAÄ 328 och 104, där andra
avsikter styrt de handlingar som format anläggningen,
skiljer sig här det opåverkade referensmaterialet och den
brända stenen från anläggningen åt i högre grad än hos
de båda andra lokalerna (fig 60). Bergart 5 tycks överhuvudtaget förekomma i liten utsträckning. De viktigaste
mönstren är emellertid för det första att bergart 4, mörka tunga bergarter, enbart förekommer i kategorin bränd,
och där i en större andel än på de andra två lokalerna. I
anläggningen fanns även sten av bergartsklass 4 som vid
registreringen tolkades som obränd, medan ingen sådan
notering gjordes för materialet från det naturliga referensmaterialet. För det andra förekommer bergart 1, sandsten och kvartsit, i liten utsträckning i det brända materialet trots att denna enligt referensmaterialet förkommer
relativt rikligt på platsen.
Utifrån de egenskaper vi hypotetiskt antar angående
de olika bergartsgruppernas sprickbenägenhet, skulle en
tolkning av ovanstående diagram och dess relation till
de andra lokalerna kunna vara att man här lagt ner viss
möda på att leta upp och använda sten av kategori 4 (vilket möjligen skulle kunna förklara avsaknaden av dessa
i referensrutan) och samtidigt undvikit kvartsit, kategori 1. Detta skulle kunna betyda att man velat hålla värme
under lång tid och/eller avsett att kunna använda samma
sten under flera upphettningar.
SAMMANFATTNING
Sammansättningen av bergarter i anläggningarna på RAÄ
328 och RAÄ 104 är i stort sett likartad, med en stor dominans för bergartskategori 2. Relationen mellan bränd sten
och den naturliga omgivningen som den dokumenterats
i referensrutorna är snarlik, vilket tolkas som att man på
båda lokalerna har använt stenar från platsen utan särskilda preferenser beträffande vissa bergarter. Kvantitet
verkar ha varit avgörande, medan kvaliteten och bergarternas specifika egenskaper tycks ha spelat mindre roll.
Vid RAÄ 329 ser bergartssammansättningen något annorlunda ut. Även här är den vanligast förekommande
bergarten den grova gnejsen (kategori 2), men här framträder mängden stenar av kategori 4 som en anomali. Sten
av kategori 4 kunde inte beläggas i referensmaterialet,
men utgör den näst vanligaste bergarten bland skärvsten i
anläggningen. Både sammansättning av bergarter och relationen mellan bränd sten och naturlig sammansättning
skiljer alltså denna lokal från de två andra. Skillnaden
mellan anläggningen och referensrutan visar att ett visst
urval kan ha ägt rum, då specifika materialegenskaper eftersträvats. Utifrån de förutsättningar som diskuterats kan
en preferens för kategori 4 ha motiverats av en strävan
att lagra värme länge och/eller att kunna återanvända anläggningen.
Det verkar alltså som att det finns en potential för att i
enskilda nedgrävningar belysa kulturellt styrda preferenser för vissa bergarter. I skärvstenslagren som helhet kan
detta dock inte påvisas, vilket kanske är ett resultat av att
de kan ha utnyttjats kontinuerligt. Om detta kontinuerliga utnyttjande varit av ett och samma syfte, så kanske
det innebär att de kulturella regler som styrt val av bergart
inte har varit särskilt starka, då lagren med tiden kommit
att avspegla den naturliga omgivningen.
5RVALAVSTORLEK
Förutom att bergarten påverkar stenens egenskaper vid
upphettning, så är stenens storlek också en faktor att ta
hänsyn till. En väsentlig anledning till att vissa stenar faller sönder av upphettning är att temperaturskillnader
inom den enskilda stenen orsakar spänningar som utlöser sprickor. I en mindre sten utjämnas temperaturen
snabbare mellan ytan och de inre delarna, och mellan stenens motsatta sidor (Jackson 1998:7). Det finns motsägelser om vilken stenstorlek som egentligen är att föredra vid
matlagning i kokgrop. Lars-Göran Spång, som studerat
skärvstensvallar i Norrland, menar att stenen är effektivare som koksten om den är liten, eftersom den då snabbare tar upp och avger värme (Spång 1997:104) Det framgår
dock inte vad detta antagande bygger på. Utgår det från ett
observerat beteende i undersökta skärvstenspackningar
kan detta med ovanstående exempel i åtanke istället ha
att göra med ett syfte att inte spräcka stenen. Frågan är
också om snabb värmeavgång verkligen skulle vara eftersträvansvärd. Experiment visar mycket riktigt att små stenar förlorar värme snabbare, vilket beror på att de har en
större yta i relation till massan (Jackson 1998:7). Jackson
menar, till skillnad från Spång, att små stenar, i detta fall
under 10 cm, därför inte är lämpliga vid matlagning som
kräver värme över en längre tid (Jackson 1998:7). Däremot
visar dessa experiment att små stenar är att föredra vid
kokning av vatten, då de inte tenderar att spricka lika lätt
som större stenar (Jackson 1998:7). Även Yngve Ryd nämner i sin bok om samisk eld, att mindre stenar valdes för
att omgärda härdar, därför att de i motsats till större stenar inte sprack (Ryd 2005:34). Det tycks alltså som att det
finns en skillnad mellan större och mindre sten vad gäller
egenskaperna vid upphettning och att detta faktum även
styrt insamlandet av stenmaterial i de etnografiska uppteckningarna.
Frågan är om detta går att påvisa i våra arkeologiska
kontexter? Valdes stenar av någon särskild storlek ut vid
anläggandet? För att åstadkomma produkten skärvsten,
eller för att frammana själva sprickningen som ett performativt fenomen i något mera rituellt sammanhang, skulle
det rationella vara att välja större stenar (över 10 cm i diameter, enligt Jacksons referens ovan), medan mindre stenar skulle väljas om syftet till exempel var en upprepad
upphettning av vatten. Vi kan även tänka oss andra egenskaper som följer av storleken, och som funktionellt skulle
kunna motivera ett urval av stenar. Kan det till exempel
vara en enklare och snabbare operation att efter eldningen tömma gropen om stenarna är större? Eftersträvas god
syretillförsel i gropen borde den i så fall bli bättre när större stenar bildar en glesare massa, och skulle omvänt mindre syre tillföras om mindre stenar packas tätt? De faktorer som kan tänkas styra storlekspreferenserna är alltså
många, men ett sätt att börja närma sig en förståelse av
detta är en jämförelse mellan olika arkeologiska kontexter. För att belysa detta måste vi för det första rekonstruera
stenarnas storlekssammansättning innan de brändes, och
för det andra jämföra denna med sammansättningen av
stenarnas storlek i den naturliga miljön på platsen.
ANALYS
Det första arkeologiska problem som vi ställs inför är alltså
att beräkna ursprunglig storlek hos de stenar som bränts
och fragmenterats. Det optimala tillvägagångssättet skulle
vara att sammanfoga stenar, vilket naturligtvis är en praktisk orimlighet. Även om någon enstaka passning mellan
skärvor skulle gå att finna, skulle detta ändå inte räcka för
att skapa ett statistiskt meningsfullt storleksspann inom
vilket de ursprungliga stenarna befann sig och som visar
hur de antalsmässigt fördelade sig inom detta.
Som ett försök att vid klassifikationen i fält skapa underlag för att beräkna det ursprungliga omfånget och
formen hos det klassificerade urvalet av stenar, ritades
utsidans kontur hos de brända stenskärvor som hade naturligt slipad utsida. Tanken var att denna kurvatur skulle kunna användas på samma sätt som det utifrån mynningsskärvor är möjligt att rekonstruera diametern hos
ett kärl. Även om alla stenar givetvis inte varit klotrunda,
skulle detta ändå kunna ge en relativ inbördes fördelning.
De ritade konturerna visade sig dock vara mycket svårhanterlig information som inte på något tillräckligt ekonomiskt men samtidigt godtagbart sätt kunde översättas
till kvantifierbar data.
Ett annat sätt att närma sig storleken på stenarna innan de brändes, är att använda de registrerade brottytorna.
Brända stenar med naturligt slipad moränutsida och en
brottyta skulle då hypotetiskt sett motsvara ett halvklot,
medan stenar med två brottytor liknar en apelsinklyfta.
Längden av den slipade sidan bör i bägge fall motsvara
den ungefärliga diametern av den ursprungliga stenen, eller troligare något under.
Detta sätt att räkna har inte utvärderats experimentellt
under kontrollerade former, och värdet av den hypotetiska kurvan nedan är därför oklart. För att det mått vi kan
få fram ska kunna antas gälla hela stenmaterialet är en
förutsättning att alla storlekar av sten uppför sig likadant.
Eftersom storleken har effekter på hur sten spricker, finns
således en viss risk att halvor eller ”apelsinklyftor” enbart
SAURAPPORT förekommer inom vissa storleksintervall, vilket i så fall
även formar vårt analysmaterial. En nackdel med att utgå
från längdmått är också att vi inte erhåller ett hypotetiskt
ursprungligt viktmått som i sin tur skulle kunna sättas i
relation till hela det registrerade fyndmaterialet.
RAi
En sammanställning av längd hos stenar med utsida och
färre än två brottytor i materialet från RAÄ 328 uttrycks
i figur 61.
Fördelningen av längd hos skärvsten med en eller två
brottytor formar två normalfördelningskurvor. En med
en topp kring 8 cm och en med en topp kring 12,5 cm.
Toppen med större stenar består till allra största del av
gnejs (kategori 2), medan gruppen med mindre stenar har
en blandad bergartsammansättning.
Den naturliga sammansättningen av längd hos stenar på platsen är, utifrån de referensrutor som grävdes,
mindre än genomsnittet hos den brända stenen. Här ligger toppen hos fördelningskurvan vid 5 cm (fig 62). Vi har
en signifikant skillnad mellan den naturliga storleksfördelningen och den som rekonstruerats för skärvstenen i
skärvstenslagret.
Detta kan tolkas som att sammansättningen i skärvstensanhopningen är formad av ett urval av storlekar, där
man samlat ihop sten av en något större storlek än genomsnittet hos det naturliga bakgrundsbruset. Den bimodala
fördelningen skulle vidare kunna antyda att vi fångat in
sten från två olikartade aktiviteter.
RAi
Något referensmaterial finns inte för RAÄ 104. De allra
minsta fraktionerna saknas på RAÄ 104, å andra sidan
saknas även de största, vilket sammantaget ger en bild av
ett mera samlat urval. Tyngdpunkten i diagrammet ligger
på längdmått inom 5–6 cm-intervallet, att jämföras med
8
7
antal
6
5
4
3
&IG2!_&yRDELNINGEN
AVVARIABELNLiNGDPkBRiNDA
STENARMEDUTSIDAOCHHyGST
TVkBROTTYTOR
2
1
0
30
40
50
60
70
80
90 100 110 120 130 140 150 160 170
längd
35
30
antal
25
20
15
10
&IG2!_&yRDELNINGAVVARIA
BELNLiNGDPkNATURSTENARFRkNSAMT
LIGAREFERENSRUTOR
5
0
30
40
50
60
70
80
90 100 110 120 130 140 150<
längd
SAURAPPORT
8
tuella skillnad som kan skönjas kan lika gärna ha uppstått genom att det är mera tidseffektivt att samla (kasta)
in större stenar i konstruktionen.
Lokal RAÄ 329 skiljer sig även här från de andra, genom
att de brända stenarna här är större jämfört såväl med de
båda andra lokalerna som med det obrända referensmaterialet.
7
6
antal
5
4
3
2
1
0
30
40
50
60
70
80
90
5PPREPADEELDNINGAR
100 110 120
Informationen kring skärvsten som samlats in kan också
användas för att diskutera i vilken mån verksamheten på
platsen varit återkommande, eller om det rört sig om enstaka händelser. Denna fråga kan formuleras på tre olika
sätt:
längd cm
&IG2!_&yRDELNINGENAVVARIABELNLiNGDPkBRiNDA
STENARMEDUTSIDAOCHHyGSTTVkBROTTYTOR
motsvarande 7–8 cm i materialet från RAÄ 328. Storleksfördelningen liknar den naturliga fördelning som dokumenterades vid RAÄ 328 och kan eventuellt tas som intäkt
för att RAÄ 104 tillkommit genom ett urskiljningslöst insamlande av sten, oberoende av storlek.
s (URMYCKETSK´RVSTENHARDEPONERATSP³LOKALERNA
RAi
Vid RAÄ 329 kunde ursprungsstorleken rekonstrueras
endast för mycket få stenar, vilket leder till att diagrammet (fig 64) ger ett spretigt intryck. De brända stenarna är
dock överlag större jämfört med hos de två andra lokalerna. Den absoluta majoriteten har längre utsida än 8 cm,
medan toppen av fördelningskurvorna är lägre vid RAÄ
328 och RAÄ 104.
Även en jämförelse av medelvikt mellan skärvsten och
det obrända referensmaterialet visar att dessa skärvstenar
är större än vad som kunde ha förväntats (se fig 69).
MiNGDFyRBRiNNINGSGRADOCHRUMSLIGSTRUK
TURPkRAi
s 6AD´RF£RH³LLANDETMELLANBR´NDOCHOBR´NDSTEN
s (URH³RTFRAGMENTERAD´RSK´RVSTENEN
Resultaten av efterarbetet med skärvstenen ger vid handen att det i omedelbar anslutning till gropen A324, som
skars av våra profilschakt, finns kraftigt förhöjda mängder
sten, sett till totalvikten. Ett litet stycke från gropen sjunker mängden sten markant. Mönstret kvarstår, även om
inte lika påtagligt, när mängden sten normaliseras med
det grävda rutdjupet, alltså massan sten per liter grävd
jord. Den nedgrävda gropen innehåller alltså, inte överraskande, stora mängder sten. Sett till referensrutorna går
det dock inte helt oproblematiskt att hävda att stenen är
ditförd. Referensrutorna 10101 och 10103 innehåller stenmängder per volymenhet som är jämförbara med gropens
steninnehåll.
Cirka 4,5 m från gropens centrum, med start i ruta
10009, ökar de totala stenmängderna igen och sett till
lagrets djup innehåller anläggningens lägre partier rikare
mängder sten än området runt gropen. I detta område blir
SAMMANFATTNING
En viss skillnad mellan de hypotetiskt rekonstruerade
kurvorna över ursprungsstorlek och motsvarande mått
hos referensmaterialet har noterats. Lokalerna skiljer sig
också åt sinsemellan. Skillnaden är dock inte så påfallande
att detta kan användas som ett starkt argument för att ett
aktivt urval verkligen ägde rum vid anläggandet, och att
detta motiverats av någon funktionell orsak. Den even-
3
2
1
&IG2!_&yRDELNINGENAVVARIA
BELNLiNGDPkBRiNDASTENARMEDUT
SIDAOCHHyGSTTVkBROTTYTOR
0
40
50
60
70
80
90
100
110
120
130
140
SAURAPPORT det även mer uppenbart att sten bör ha tillförts anläggningen, då stenmängderna avviker stort från referensrutornas.
Dessa resultat skulle kunna tolkas som ett handlingssammanhang där den grävda gropen fyllts igen med sten
från det omedelbara närområdet (rutor 10002 och 10007),
vilket fått steninnehållet i dessa rutor att sjunka. Gropen
har efter bränningen tömts på sitt innehåll och stenen i
gropen har kastats/rullat nerför sluttningen, vilket gett
upphov till de ökande stenmängderna i de lägre delarna
av skärvstenslagret A14068. Stenen har inte lagts upp försiktigt runt gropen, vilket sannolikt med tiden skulle ha
resulterat i att den rullat tillbaks ner i gropen, utan kraften
bakom har varit sådan att stenmängderna skapat en utkastszon. Ett alternativt scenario är att föreställa sig att utkastszonens förhöjda stenmängder är resultat av en initial
stenröjning av den platå på vilken gropen anlagts.
För att adressera denna fråga kan vi använda oss av vår
indelning av stenen som bränd eller obränd. Denna information kan kombineras med en studie av stenarnas storlek, här angiven som längden multiplicerat med bredden.
Dessa variabler ger oss en inblick i i vilket stadie utkastszonens stenförhöjningar tillkommit. Idén med kategorierna
bränd/obränd är naturligtvis att undersöka om stenen i
de olika områdena utsatts för brand eller ej, medan tanken
med storlekskategorin baserar sig på det faktum att stenen spricker vid upphettning, ett slags reduktionsprocess,
där en högre fragmentering indikerar ett senare stadium i
utnyttjandet av stenen.
Diagrammen visar oss att andelen sten bedömd som
bränd (se ovan) är högst i den ruta som var belägen i gropanläggningen. Här är mellan 80 och 90 procent av stenen
bränd. I övriga rutor varierar andelen bränd sten mellan
ca 10 och 60 procent. I referensrutorna har ingen sten bedömts som bränd. Diagrammen uppvisar samma bimodalitet beträffande denna variabel som har iakttagits ovan,
alltså att det finns separata toppar med omgivande fall,
dels runt gropen, dels i anläggningens lägre partier. Bränd
sten utgör också en stor andel av materialet i de rutor som
ligger utanför anläggningen, även om mängden sten här
är mindre. Beträffande stenarnas storlek upprepas samma
mönster. Gropen innehåller förhållandevis stora stenar,
som blir mindre neråt sluttningen, ända tills utkastszonen
nås, där stenarna åter blir större. Variationskoefficienten av
samma variabel (standardavvikelsen dividerad med medelvärdet) ger oss en inblick i hur stor variation det finns i
stenstorleken mellan olika delar av undersökningsschaktet. Även här kan vi skönja en tendens till samma bimodala mönster, där gropen har en relativt hög variationskoefficient, det finns alltså både stora och små stenar, men
koefficienten minskar neråt sluttningen, stenarnas storlek
blir alltså mer enhetlig, ända tills utkastszonen nås. Här
uppvisar ruta 10009 en mycket hög variationskoefficient.
De i förhållande till anläggningen perifera rutorna 10011,
SAURAPPORT
10013, 10015 och 10017 visar en fallande variationskoefficient, vilket eventuellt skulle kunna förklaras med en naturlig storlekssortering, där endast vissa fraktioner letat
sig neråt i sluttningen och bildat ett mer enhetligt material
längst ner.
Resultaten av studien av dessa två variabler indikerar
att den huvudsakliga förbränningen skett i anslutning till
gropen. Sten kan ha transporterats från denna kontext
både före och efter förbränning, det vill säga ytan kan ha
stenröjts initialt före grävandet av gropen och gropen har
efter förbränningen tömts. Möjligen kan andelen bränd
sten där kurvan uppvisar en förhöjning i gropen, en förhöjning i utkastszonen och en förhöjning i området utanför anläggningen, tolkas som att brandgropen använts vid
upprepade tillfällen. Ett utnyttjande vid ett enstaka tillfälle skulle eventuellt förväntas uppvisa en mer jämn spridning nerför sluttningen. Detta styrks naturligtvis också av
den höga förekomsten av eldpåverkad sten, vilken är svårt
att se som uppkommen vid ett tillfälle (jämför nedan). Vi
ser också att utkastszonen uppvisar den största variationen i stenstorlek, vilket i detta sammanhang kan understöda tesen om att detta område innehåller sten från såväl
röjnings- som tömningsfas.
För att få en uppfattning om mängden skärvsten som
har producerats i den aktuella anläggningen kan vi använda oss av informationen från de undersökta rutorna.
Om vi utgår från de utifrån stenens karaktär definierade
kontexterna runt gropen (rutor 10002, 10005 och 10007)
samt utkastszonen (rutor 10008, 10009, 11025 och 10011)
så kan vi skapa en grov beräkning av det totala innehållet
av skärvsten.
I rutorna som definierats som området runt gropen
framkom i medeltal 129 g skärvsten per undersökt liter
jord. En schematisk interpolering av detta områdes yta
i en solfjäderform ner mot sluttningen ger vid handen
att ytan upptar ungefär 26 m2. Djupet på det i huvudsak
skärvstensförande lagret är i medeltal 0,29 m. Detta gör att
skärvstenslagret inom denna yta har en volym på 290 l per
m2. En kvadratmeter i området innehåller sålunda runt 37
kg skärvsten. Närmast gropen har då deponerats runt 960
kg skärvsten.
I rutorna som efter ovanstående analyser definierat utkastzonen framkom i medeltal 85 g skärvsten per undersökt liter jord. En schematisk interpolering av detta områdes yta i en solfjäderform ner mot sluttningen ger ytan
36 m2. Skärvstenslagret inom utkastszonen innehåller då
runt 25 kg skärvsten per kvadratmeter, vilket resulterar i
en slutsumma på 900 kg skärvsten.
Beräkningarna som gjorts utifrån dessa rutor tycks
stämma väl överens med resultaten från förundersökningen (Lindkvist 2005). Rutorna 320 och 322 utplacerades i området kring gropen och innehåller 144 respektive
160 g skärvsten per liter, medan rutorna 308 och 310, som
låg i det som här definieras som utkastszonen, innehöll 91
Medelvikt
kg sten/liter
450,0
0,4
400,0
0,4
350,0
0,3
300,0
0,3
250,0
0,2
200,0
0,2
150,0
0,1
100,0
0,1
50,0
0,0
0,0
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
1
15
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
Längd*Bredd (M)
g sten /ruta
45000
7,0
40000
6,0
35000
5,0
30000
25000
4,0
20000
3,0
15000
2,0
10000
1,0
5000
0
0,0
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
9
10
11
12
13
14
Längd*Bredd (Stdav/M)
% "bränd" sten (n)
90
1,4
80
1,2
70
1,0
60
50
0,8
40
0,6
30
0,4
20
0,2
10
0,0
0
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
1
2
3
4
5
6
7
8
% vikt "bränd" sten
100
&IG$IAGRAMyVEREGENSKAPERHOSDENSTENSOMTILLVA
RATOGSIPRO½LSCHAKTSAMTIREFERENSRUTORNA3VARTA
KOLUMNERREPRESENTERARRUTORSOMLIGGERINOMDETSOTIGA
SKiRVSTENSLAGRETGRkKOLUMNERREPRESENTERARRUTORLIGGAN
DEPERIFERTIFyRHkLLANDETILLDETTALAGERMENiNDkMEDETT
INNEHkLLAVSKiRVSTENMEDANVITAKOLUMNERREPRESENTERAR
REFERENSRUTOR
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
SAURAPPORT respektive 90 g skärvsten per liter, medan ruta 314, som
ligger längre ner i slänten, endast innehöll 56 g per liter.
Dessa siffror stämmer med beräkningarna ovan och antyder att profilschaktet fångat in det generella mönstret
på lokalen.
Sammanlagt innehåller således anläggningen A14068
uppemot 2 ton skärvsten. Utifrån detta kan vi även ta
oss an frågan om huruvida platsen har utnyttjats vid ett
enstaka tillfälle eller vid upprepade besök. Vi vet i nuläget inte i vilket syfte anläggningen utnyttjats. Dock kan
vi utgå från en hypotes, att den använts för tillredning av
mat, vilket jämförelsen med andra anläggningar och den
frekventa förekomsten av tänder från kreatur i denna typ
av anläggning antyder. Vi kan även, utifrån ovanstående
resonemang, anta att tillredningsverksamheten är knuten
till gropformationen.
Hur går det då till att tillreda mat i en kokgrop? För att
få svar på detta kan vi vända oss till etnografin. Michael Jackson har presenterat ett antal olika etnografiskt beskrivna matlagningsanläggningar bland nordamerikanska
indianer (Jackson 1998). Det som bäst passar in på anlägg-
0
ningen vid RAÄ 328 är det som han kallar earth-oven facility, alltså en sorts jordugn. Hur denna används beskrivs
i följande citat:
”A pit from six to ten feet in diameter and about three
feet deep was lined with split dry wood to the depth
of almost a foot. Upon this wood was placed a layer of
smooth stones averaging about five inches in diameter. The wood was set on fire and the stones allowed to
become red hot. When the fire had burned down the
stones were leveled and some earth and a layer of coarse grass were spread over them. Then twenty or thirty
bushels of camas bulbs... were thrown into the pit and
arranged in a conical heap. The white bulbs were then
covered with a layer of grass, some two or three inches
thick. After this, water was poured on till the steam began to rise, and then the entire heap was covered with
several inches of dry earth. Sometimes a fire was kindled around the base of the heap. The bulbs were allowed
to steam for from twelve hours to several days (Spinden
1974:201-202).”
2m
Zon 2
Zon 1
&IG3IMULERINGAVUTBREDNINGAVSKiRVSTENSZONERNARUNTGROPENOCHUTKASTSZONEN
SAURAPPORT
$
I det beskrivna fallet tillreds vegetabilier, men samma typ
av anläggning användes även för tillredning av kött (Jackson 1998:8).
Av beskrivningen ser vi vilka komponenter som skall
ingå i anläggningen. Dessa är:
s 6´RMEALSTRANDEKOMPONENT6EDENPLACERASIBOTTENI
ett ungefär 30 cm tjockt lager.
s 6´RMELAGRINGSKOMPONENT3TENARNAPLACERASIETTLAGER
ovanpå veden.
s 6´RMEISOLERINGSKOMPONENT ) DETTA FALL FYLLS GROPEN
med jord och gräs som omger det som skall tillagas.
Både jord och gräs bildar ett lager som är åtskilliga centimeter tjockt.
s 6´RMEMOTTAGANDE KOMPONENT $ETTA ´R DET K£TT ELLER
de vegetabilier som skall tillredas.
Den aktuella gropen i vår undersökning täcker en ungefärlig yta om 5 m2. Dess medeldjup kan utifrån profilritningarna beräknas vara 0,35 m. Detta ger en volym om 1
750 liter. Inom dessa 1 750 liter skall de ovanstående komponenterna inrymmas.
Om man räknar på att de bergarter som använts som
värmelagringsmedium i gropen huvudsakligen bestått
av de lokala gnejserna och graniterna så utgörs dessa i
första hand av mineraler med en relativt låg densitet, under 2,68 g/cm3. (www-markinfo.slu.se/sve/mark/berggr.
html). Detta innebär att om en liter material från anläggningen endast består av sten, så skulle denna väga mellan
2 och 2,5 kg. Gropen rymde cirka 1 750 l. Detta multiplicerat med stenens vikt per liter blir mellan 3 500 och 4 375
kg. Gropen kan alltså innehålla maximalt mellan 3 och 4
ton sten!
Jämfört med vad som kanske intuitivt skulle förväntas,är
resultatet häpnadsväckande. I teorin innebär detta att all
den skärvsten som ingår i anläggningen skulle kunna tänkas vara resultatet av ett utnyttjande! Även om gropen
innehållit två ton sten skulle 750 l kvarstå för de övriga
komponenterna, ved, isolering och det tillagade livsmedlet. Resultaten av denna beräkning bevisar varken det ena
eller det andra angående frekvensen i utnyttjandet av anläggningen. Däremot finns det fog att hävda att det inte på
något sätt är givet att anläggningen använts vid upprepade
tillfällen, utan kan mycket väl ha skapats av ett eller ett fåtal användningstillfällen.
UPPREPADEELDNINGARVIDRAi
Den totala mängden skärvsten i skärvstenslagret A548
på RAÄ 104 beräknas utifrån innehållet i rutorna 707, 711
och 889. Dessa innehöll sammanlagt drygt 20 kg skärvsten (20 173 g). Skärvstenslagret hade i rutorna 711 och 889
ett djup på ca 20 cm, medan det i ruta 707 enbart uppgick
till ca 10 cm. Sålunda har 125 l jord grävts upp ur rutorna.
Detta ger oss en skärvstensdensitet om 161 g per liter. Lagret A548 har en yta om 23 m2 och ett ungefärligt djup på
20 cm, alltså en volym på 4 600 l. Utifrån dessa siffror kan
vi uppskatta anläggningens totala skärvstensinnehåll till
ca 740 kg.
Den underliggande gropen, med en yta på 2 m2 och
ett medeldjup på 20 cm, har en volym på 400 l, vilket gör
att den enligt det hypotetiska resonemanget ovan skulle
kunna rymma en mängd sten med en vikt på mellan 800
och 1 000 kg (ingen jord, bara sten).
-EDELVIKTOCHBROTTYTORSOMMkTTPk
FRAGMENTERINGSGRAD
&IG2EKONSTRUKTIONSFyRSLAGAVANViNDANDETAVENEARTH
OVENFACILITY%FTER*ACKSON
För att åskådligare summera data för de olika lokalerna
presenteras här tabeller över information som relaterar sig
till förhållandet mellan obränd och bränd sten samt fragmenteringsgraden hos skärvstenen på respektive lokal.
Den lägre andelen bränd sten på RAÄ 328 kan förklaras
med att materialet hämtats från ett större område av utrakad sten, än vad fallet var på RAÄ 104 där i stort sett allt
kom från nedgrävningens omedelbara närhet.
En jämförelse mellan medelvikten hos bränd och
SAURAPPORT obränd sten från de tre lokalerna visar att skärvsten från
RAÄ 104 i genomsnitt är lättare än de övriga (fig 69). Skillnaden mellan RAÄ 104 och RAÄ 328 kan dock till viss del
förklaras av att analysmaterialet på den senare hämtats
från hela utrakningsområdet, medan materialet från RAÄ
104 samlades in i rutor som låg i omedelbar anslutning till
själva gropanläggningen. Vi kan anta att vid en rensning
av skärvsten ur anläggningen förs större stenar bort i första hand och mindre kommer i högre grad att stanna kvar.
En jämförelse med figur 65 visar mycket riktigt också att
skärvstenen är mera finfördelad i anslutning till gropen.
Medelvikten för skärvsten på RAÄ 329 kan däremot
inte förklaras med att stenen härrör från ett perifert utkastslager. Denna sten kommer direkt ur gropanläggningen och medelvikten är större för den brända stenen än för
det obrända materialet från referensrutan. Det tycks alltså
som att större stenar varit prefererade som beståndsdelar
i gropanläggningen.
Medelvikt är dock ett grovt redskap för att diskutera
fragmentering. Antalet brottytor är en annan variabel som
också beskriver hur fragmenterad en sten är.
Jämförelsen mellan det genomsnittliga antalet brottytor på de olika skärvstensmaterialen visar inga signifikanta skillnader (fig 70). Möjligen förtydligas tendensen med
att att materialet från RAÄ 104, som medelvikten antydde,
är något mer fragmenterat än materialet från RAÄ 329.
Stenar som bedömts som brända utan att ha brottytor är vanliga i kategori 2, vilket är en effekt av att denna
2Ai
2Ai
,OKAL
bergart gärna smulas sönder snarare än spricker. För en
beräkning av fragmenteringsgrad utifrån antalet brottytor
per sten kan detta innebära att andra bergarter verkar vara
mer fragmenterade.
Det är ingen större skillnad mellan RAÄ 329 och de
andra vad gäller brottytor. Alltså kan den högre medelvikten avspegla en effekt av ett urval av större stenar från
början, snarare än en låg fragmenteringsgrad. Detta skulle
alltså också kunna förklara det något märkliga förhållandet att den skärviga stenen i medeltal var tyngre än den
obrända.
UPPHETTNINGSGRAD
Ett mindre antal prov skickades till UV GAL för geotermometri, vilket skulle svara på frågan om vilken temperatur
stenarna upphettats till (se bilaga 7).
Från RAÄ 328 analyserades prover från gropen 324
(prov SAG 102105), gropen 14052 (prov SAG 16036), ränna
14352 (prov SAG 16096) samt ränna 14257 (prov SAG 16108).
Samtliga prov togs i anläggningarnas profilsnitt. Resultatet av geotermometrin visar att upphettningsgraden varierar mellan 450 och 600°C, det vill säga inte högre än
vad som kan förväntas i vanliga härdar. Det samma gäller
RAÄ 329, där ett prov togs i härdgropen A889 (prov SAG
889), som visar på en upphettningsgrad kring 500–550°C.
En något högre upphettningsgrad, 550–600°C, uppmättes
vid RAÄ 104, i gropen A3022 (prov SAG 3066).
/BRiND
"RiND
ANTAL
BROTTYTOR
MEDEL
2!_
ANTAL
ANTALBROTTYTOR
MEDEL
.ATUR
2!_
2!_
VIKT
ANTAL
MEDELVIKT
2!_
ANTAL
ANTALBROTTYTOR
MEDEL
&IG3AMMANSTiLLNINGAVMEDELVIKTENHOSBRiNDSTENUR
ANLiGGNINGARNAOCHOBRiNDSTENFRkNDEGRiVDAREFERENSRU
TORNA
MEDEL
+LASS
2!_
+LASS
+LASS
ANTAL
2!_
+LASS
ANTALBROTTYTOR
2!_
+LASS
2!_
2!_
SAURAPPORT
2!_
&IG'ENOMSNITTLIGAANTALETBROTTYTORPERBRiNDSTENPk
DETRELOKALERNA
&IG0ROPORTIONERNAMELLANSTENSOMBEDyMDESSOM
BRiNDRESPEKTIVEOBRiNDIDERUTORSOMGRiVDESIANLiGG
NINGARNAEXKLUSIVEREFERENSRUTORNA
"RiND
2!_
&IG"ROTTYTORPERBERGARTSKLASS
SAMMANFATTNING
Sammanställningar av medelvikt och andelen brottytor
på skärvstenarna är två vägar att besvara frågan om fragmenteringsgrad, vilket i sin tur kan ha att göra med om
anläggningen använts vid upprepade tillfällen och/eller
om olika hög temperatur uppnåtts vid eldningen.
RAÄ 328 och RAÄ 104 följer i stort sett samma mönster.
En något mindre medelvikt för RAÄ 104 liksom en mycket liten skillnad i antalet brottytor antyder möjligen att
det material vi registrerat från lokalen är mer intensivt alternativt hetare bränt. Skillnaderna är dock mycket små
och knappast statistiskt belagda. RAÄ 329 visar omvänt på
högre medelvikter och något färre brottytor, vilket med
samma resonemang skulle kunna innebära ett mindre intensivt nyttjande. Dock pekar flera faktorer på att detta
mönster kan ha uppstått på grund av ett riktat urval av
större stenar vid själva anläggandet.
SAURAPPORT $EL$ISKUSSION
3KiRVSTENSGROPARNAS
KRONOLOGIOCHFUNKTION
Slutundersökningen av skärvstenslokalerna längs nya väg
E18 mellan Enköping och Sagån har berört arkeologiska
kontexter som inte är enkla att sortera in i befintliga kategorier. Lokalerna, som efter förundersökningen kunde
antas representera likartade handlingssammanhang, som
genererat skärvstensansamlingar synbarligen perifert i förhållande till boplatserna, föreslås efter slutundersökningen kunna delas in i två skilda kategorier. RAÄ 329 och 103
uppvisade mycket få materiella spår av forntida aktivitet. I
båda fall rör det sig om isolerade härdanläggningar. Denna
typ av fenomen har studerats ingående av Maria Petersson
i en nyligen utkommen doktorsavhandling vid Uppsala
universitet (2006). Dateringar av omfattande härdmaterial
i Östergötland låter henne tidsfästa förekomsten av ensamliggande härdar till perioden 800 f Kr–Kr f, med mycket få
från mönstret avvikande dateringar. Ensamliggande härdanläggningar är alltså ett fenomen som är tydligt knutet till
yngre bronsåldern och äldre järnålder. De ensamliggande
härdarna kontrasterar Petersson i sin forskning med härdar som framkommit på Abbetorp, där tre olika kontexter med anlagda härdar definieras: 1. bostadsytor med vardagsaktiviteter, 2. specialiserade aktiviteter och 3. rituella
aktiviteter. Hon kan då se skillnader mellan dessa kontexter och gruppen ensamliggande härdar som sammanfattas
med att dessa nyttjats för enklare matlagningsverksamhet
och att de inte återanvänts i större omfattning.
Ensamliggande härdar
Piparberget
Lilla Gävsjö
RAÄ 330
Lindskrog
Björnkällan
Brännpussen
RAÄ 329
Lindskrog
Brännpussen
RAÄ 103
Stormossen 1
Piparberget
Björnkällan
Vadbron II
Stormossen 1
Piparberget
Stormossen 1
Vadbron II
Lilla Gävsjö
Björnkällan
Bålmyren
Lindskrog
Brännpussen
Glädjen
Vadbron II
Postboda 1
Vadbron II
Skogberga RAÄ 455
Vadbron II
Skogberga RAÄ 455
Vadbron II
Skogberga RAÄ 455
Skogberga RAÄ 455
Kumla
Kumla
Vallentuna RAÄ 523
Skogberga RAÄ 455
Brännpussen
Brännpussen
Postboda 1
Bålmyren
Stormossen 1
Brännpussen
Härd 13935
Skärvstenskonc.
Ruta 201
Härd 10645
Grop 3117
Kokgrop 854
Ruta 276
Härd 9180
Kokgrop 1444
Härd A 261
Härd 15221
Härd 8420
Grop 3117
Härd 1
Kokgrop 100782
Härd 1937
Kokgrop 100782
Härd 2
Stolphål 6739
Härd 3260
Härd
Härd 10361
Kokgrop 778
Härd 6281
Härd 2
Härd 10626
Härd 2
Härd 11461
Härd 1
Härd 10783
Härd 1
Härd 5596
Härd 10688
Härd 7
Härd 6
Härd 502
Härd 10640
Kokgrop 6373
Kokgrop 1892
Härd 10883
A 299
Kokgrop 4787
2000 fKr
1000 fKr
0
1000 eKr
&IG$ATERINGSSAMMANSTiLLNINGAVENSAMLIGGANDEHiRDARI5PPLANDMED2!_2!_OCH2!_MARKERADE
SAURAPPORT
2000 eKr
Petersson understryker det faktum att de ensamliggande härdarna är tydligt avgränsade till ett specifikt tidsavsnitt (2006:168). Detta gör det osannolikt att det rör sig om
aktiviteter av en allmän art som kan antas ha förekommit
även under andra perioder i förhistorien. De ensamliggande härdarna ses istället som indikatorer på en större
omvandling av samhället. Genom att jämföra de ensamliggande härdarnas kronologiska fördelning med miljöarkeologiska data och information om förändringar av
boplatsstruktur, föreslår Petersson att de ensamliggande
härdarna representerar en intensifiering av betesdriften
runt 1000 f Kr, där djuren går ute året om. De ensamliggande härdarna är alltså tillfälliga visten för herdar.
En liknande sammanställning av dateringar av ensamliggande härdar från Uppland gjordes av Darmark i samband
med arbetet med nya väg E4 mellan Uppsala och Mehedeby, i syfte att undersöka i vilken mån Peterssons resultat, som baserar sig på östgötskt material, kan tillämpas på
Uppland (Apel et al 2008). Totalt sammanställdes 41 dateringar härrörande från 36 olika anläggningar på 15 lokaler.
Flera av dessa anläggningar daterades i samband med undersökningar av stenåldersboplatser. Resultatet visar att de
ensamliggande härdarnas uppkomst i Uppland sammanfaller väl med det som gäller för Östergötland. Majoriteten av dateringarna hamnar inom intervallet 800 f Kr–Kr f.
En skillnad mot Östergötland är att sammanställningen av
uppländska dateringar sträcker sig längre fram i vår tideräkning, till 200–300 e Kr. Detta följs av ett glapp, varefter
ensamliggande härdar åter anläggs under historisk tid.
Detta arkeologiska sammanhang tycks vara det som
bäst ger mening åt de anläggningar som framkommit vid
RAÄ 329 och RAÄ 103.
RAÄ 328 kan utifrån både anläggningarnas omfång, karaktär och innehåll argumenteras representera någonting
annat än de ensamliggande härdarna. Beträffande RAÄ
104 är det mer osäkert huruvida denna kan anses härröra
från en likartad verksamhet som RAÄ 328. Lokalen tycks
skilja sig från RAÄ 328 på flera punkter. Framför allt gäller
detta de underliggande anläggningarnas karaktär. Även
vid RAÄ 104 tycks förvisso skärvstenslagret ha ansamlats i anknytning till en tidigare nedgrävning, som dock
inte är av samma omfång som vare sig de som framkom
vid RAÄ 328 eller de som framkommit vid till exempel de
jämförbara lokalerna vid Buddbo, Vaxmyra och Igelsta. I
figur 74 kan vi se en sammanställning över anläggningar
som framkommit under skärvstenslagret på ett antal lokaler som bedömts som varande av liknande karaktär som
undersökningens lokaler.
Informationen i figurerna 73 och 74 visar att de flesta av
dessa skärvstenslokaler, inklusive undersökningens RAÄ
328, innehåller underliggande anläggningar som rymmer en volym på över 1 000 l. I blockdiagrammet (fig 73)
framgår att de flesta andra anläggningar rymmer mindre
än 1 000 l och definierar en brant fallande kurva ner mot
denna gräns. Sedan definierar anläggningar med en volym runt 2 000 l en egen grupp, vilket möjligen även gäller
anläggningar med ett volymmått runt 4 000 l. Det tycks
alltså som att ett särskiljande mellan anläggningar som
rymmer mer än 1 000 l och mindre än 1 000 l kan vara
av betydelse. Hypotetiskt är det tänkbart att skillnaden i
!NTALANL
&IG"LOCKDIAGRAMyVER
VOLYMENHOSANLiGGNINGAR
FRAMKOMNAUNDERSKiRV
STENSLAGER
25
20
15
10
5
Mean =795,252
Std. Dev. =1206,753
N =44
0
0,0
1000,0
2000,0
3000,0
4000,0
6OLYMLITER
SAURAPPORT ,OKAL
!NLiGGNINGS
NUMMER
+LASS
,iNGD
"REDD
$JUP
²KUBIKMETER²
,ITER
"RUNNSTAUTMARK
!
(iRDGROP
"UDDBO
(iRDGROP
"UDDBO
3TOLPHkL
$RAGONBACKEN
(iRD
$RAGONBACKEN
(iRDGROP
$RAGONBACKEN
(iRDGROP
$RAGONBACKEN
(iRDGROP
$RAGONBACKEN
(iRDGROP
$RAGONBACKEN
(iRDGROP
$RAGONBACKEN
(iRDGROP
$RAGONBACKEN
+OKGROP
$RAGONBACKEN
-yRKFiRGNING
$RAGONBACKEN
.EDGRiVNING
$RAGONBACKEN
3TOLPHkL
$RAGONBACKEN
3TOLPHkL
$RAGONBACKEN
3TOLPHkL
$RAGONBACKEN
3TOLPHkL
$RAGONBACKEN
3TOLPHkL
$RAGONBACKEN
3TOLPHkL
$RAGONBACKEN
3TOLPHkL
$RAGONBACKEN
3TOLPHkL
)GELSTA
)
(iRD(iRDGROP
)GELSTA
)
(iRD(iRDGROP
)GELSTA
)
(iRD(iRDGROP
)GELSTA
)
3TOLPHkL
)GELSTA
)
3TOLPHkL
)GELSTA
)
3TOLPHkL
*AKOBSBERG
.!
'ROP
+UMLA
?
'ROP
+UMLA
?
'ROP
2!_
(iRDGROP
2!_
(iRDGROP
2!_
(iRDGROP
2!_
(iRDGROP
2!_
(iRDGROP
2!_
(iRDGROP
2!_
(iRDRiNNA
2!_
(iRDRiNNA
6AXMYRA
'ROP
6AXMYRA
'ROP
6AXMYRA
(iRD
6AXMYRA
3TOLPHkL
6AXMYRA
3TOLPHkL
6AXMYRA
3TOLPHkL
&IG3AMMANSTiLLNINGAVSTORLEKENPkANLiGGNINGARFRAMKOMNAUNDERSKiRVSTENSLAGER'RkSKRAFFERADERADERMARKERARAN
LiGGNINGARMEDENVOLYMyVERL
SAURAPPORT
anläggningsstorlek inte skall betraktas som en skillnad i
lokalernas funktion, utan att det rör sig om skillnader i
användningsintensitet. I det scenariot skulle lokaler med
mindre underliggande gropar kunna befinna sig i ett tidigare stadium av användning och kanske bara ha utnyttjats en eller ett par gånger, medan lokalerna med mer omfångsrika underliggande anläggningar skulle ha utnyttjats
kontinuerligt under en längre tid. Den konstanta återanvändningen och återgrävandet av samma grop skulle med
tiden ha utvidgat gropen till att synbarligen rymma betydligt mer än den enskilda aktiviteten. Det finns dock enligt vår mening mer som talar emot en sådan tolkning än
vad som talar för den. Framför allt har makrofossilanalysen tillfört en kvalitativ aspekt till anläggningarna vid
RAÄ 328 och infogat dessa i ett mönster där säd har deponerats i gropar.
Dimensionerna på flera av de större gropar som framkommit i samband med undersökning av de mellansvenska skärvstenslokalerna stämmer väl överens med
skärvstensfyllda gropar som Tina Fors beskrivit i en artikel från 1999 (Fors 1999). A25 och A92 från bronsålderlokalen Eldsberga i Halland har dimensionerna 3,5 m×1
m×0,8 m respektive 3,9 m×1,3 m×0,65 m. Detta ger dem
volymer på 2 800 respektive 3 300 l. De verkar dessutom
ha en liknande stratigrafisk uppbyggnad och profilform
som ”härdrännorna” vid RAÄ 328. Utöver detta kunde en
makrofossilanalys av innehållet i dessa anläggningar påvisa axdelar från skal- och speltvete. Dessa anläggningar
tolkas av Fors som rostningsgropar, där säden värmebehandlats för att frigöra det hårda skalet från kornet. Ytterligare likheter mellan anläggningarna vid RAÄ 328 och de
som Fors redovisar är dels förekomsten av häst/nöttänder
inom lokalen, undandraget läge i förhållande till samtida bosättning, samt dateringarna (2950±60 BP respektive
2860±70 BP). Mängden säd var inte översvallande i vare
sig våra anläggningar eller de som redovisas av Fors, men
det tycks som att vi börjar få en associationskedja mellan
stora gropar-skärvsten-deponering av säd, där säden definitivt utgör en viktig beståndsdel och eventuell nyckel
till förståelsen av groparna.
,OKALERNASRELATIONTILLDEN
SAMTIDABEBYGGELSEN
Bronsålderns boplatser i östra Mellansverige kan indelas
i två huvudtyper:
s STORABOPLATSERMEDH£GANL´GGNINGST´THETM³NGAHUS
och ibland också mäktiga kulturlager
s MINDRELOKALERSOMK´NNETECKNASAVH´RDARKOKGROPAR
mindre skärvstensflak eller -högar.
Till den första typen av lokaler hör Apalle i Övergrans sn
(Ullén 1994; 1995; 1997), Vrå i Knivsta sn (Karlenby 1997;
Göthberg et al 2002), Ryssgärdet i Tensta sn (HjärthnerHoldar, Eriksson & Östling 2008) samt Kyrsta i Ärentuna
sn och rituella samlingsplatser med gravar och kulthus som
Broby i Börje sn (Schönbäck 1952; 1959; Victor 2002), Håga i
Bondkyrko sn (Victor 2002) och Sommaränge skog i Viksta
sn (Forsman & Victor 2007). Till den andra, mindre typen
av lokaler i Uppland hör bl a Sneden, Litslena sn, Dragonbacken i Övergrans sn, Kumla i Danmarks sn (Persson 2002)
samt Berthåga kyrkogård i Bondkyrko sn (Fagerlund 1997).
Till dessa kommer också de lokaler som redovisats här.
Den förstnämnda typen av platser kan ge intryck av en
byliknande struktur med många samtida hus och yttäckande aktivitetsytor.
Uppenbarligen har det existerat någon form av funktionellt samband mellan de olika typerna av boplatser och
de mindre lokalerna kan i vissa fall ses som satellitlokaler,
underställda mer centrala boplatser. De mindre lokalerna
representerar av allt att döma en form av utmarkslokaler
med specialiserade aktiviteter såsom jakt, skinnberedning,
tillvaratagande av speciella råmaterial eller avskilda rituella handlingar. Frågan kring relationen mellan boplatslokaler av skilda storlek och lokaler i det som kan uppfattas
som utmarker har emellertid försvårats av att det tillgängliga materialet inte varit tillräckligt stort.
Vid de här redovisade undersökningarna har olika typer
av specialisering kunnat påvisas. Å ena sidan har det som
kan uppfattas som ensamliggande härdar kunnat påvisas,
vilka, analogt med resultaten från undersökningar av likartade och samtida fenomen i Östergötland, förmodligen kan
kopplas till en omorganisation av boskapsskötseln. Denna
har inneburit att det som kan uppfattas som utmarker tagits
i anspråk för betesdrift på ett helt annat sätt än tidigare. Vid
denna typ av kreatursskötsel har eld behövts inte bara för att
laga mat och för att hålla värme utan även för att till exempel
ta tillvara de produkter som framställdes vid betesdriften,
till exempel mjölkprodukter. Dessa anläggningar speglar
därför en förändring i boskapshållningen och sättet att organisera boskapsskötseln och därmed hela basnäringen.
Den andra typen av anläggningar som påvisats inom
ramen för de undersökningar som redovisas här har att
göra med behandlingen och tillvaratagandet av spannmål.
Detta visas av förekomsten av sädeskorn vilka kan sättas i
samband med rostning.
Båda anläggningstyperna visar således hur bronsålderslandskapets utnyttjande vidgats och hur förändringar av
till exempel boskapsskötseln och framställningen av livsmedel påverkar kulturlandskapts utseende. Den bakomliggande orsaken tycks vara en befolkningsökning som
resulterar i att områden i det som kan uppfattas som ytterområden i boplatsernas resursområden blir mer attraktiva
att utnyttjas, och hur en specialisering lokaliseras till dessa
områden som tidigare inte varit nödvändiga att utnyttja.
SAURAPPORT 3AMMANFATTNING
Det tycks som att slutundersökningen av skärvstenslokalerna utanför Enköping har berört åtminstone två olika
typer av lokaler. Den ena av dessa är de ensamliggande
härdarna, medan den andra har föreslagits utgöra rostningsgropar för säd. De ensamliggande härdarna har i
detta sammanhang utifrån Petersson arbete (2006) tolkats som indikatorer på en omfattande omorganisation av
boskapsskötseln, en intensifiering av betesdriften, medan
rostningsgroparna snarare representerar en teknologisk
landvinning för hur spannmål skall processas. Båda anläggningskategorierna kan sålunda när de betraktas utifrån ett ekonomiskt ramverk vittna om stora förändringar
i organisationen av matproduktionen i Uppland. En sammanställning av dateringar från likartade kontexter pekar
mot att denna omstrukturering sker grovt sett vid övergången till yngre bronsålder, dock tycks rostningsgroparna uppträda tidigare än de ensamliggande härdarna. Detta
sammanfaller med ett tydligt ökat befolkningstryck under
denna period (Welinder et al 1998:217) som skulle kunna
utgöra drivkraften bakom de observerade processerna.
SAURAPPORT
2EFERENSER
Andersson Ambrosiani, P. 2001. Människa – Eld - Sten.
I: Mellan sten och brons. Uppdragsarkeologi och forskning
kring senneolitikum och bronsålder. Red: H Bolin, A Kaliff
& T Zachrisson. (OPIA. 27. = Stockholm Archaeological
Reports. 39.) Stockholm: 114–133.
Andersson, L. 2001. En skärvstenshög och en skålgrop i Jakobsberg. Arkeologisk slutundersökning av en ensamliggande skärvstenshög i Jakobsberg, RAÄ 192, Järfälla socken och kommun,
Uppland. (Stockholms läns museum. Rapport 2001:4.)
Stockholm.
Apel, J. 2001. Daggers Knowledge & Power. The Social Aspects of Flint Dagger Technology in Scandinavia 2350–1500 cal
BC. (Kust till kust. 3.) Uppsala.
Apel, J & Darmark, K. 2007. Den flathuggna pilspetsens
fylogeni. Mellansvenskt stenhantverk ur ett kulturevolutionistiskt perspektiv. I:. Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi och eftertanke. Red: N Stenbäck. (Arkeologi
E4 Uppland – studier. 1.) Uppsala: 31–65.
Apel, J, Darmark, K & Victor, H. 2008. Norra Mälardalen
under senneolitikum och bronsålder. I: Land och samhälle i förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Red: E
Hjärthner-Holdar, H Ranheden & A Seiler. (Arkeologi
E4 Uppland – studier. 4.) Uppsala: 295–316.
Björck, N, Guinard, M, Häringe Frisberg, K & Seiler, A.
2005. E18 Enköping-Sagån. Kompletterande arkeologisk utredning etapp 2 och specialinventering. Uppland och Västmanland; Björksta, Kungsåra, Tillinge och Vårfrukyrka socknar.
(Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologiska
undersökningar. UV GAL. Rapport 2005:3.) Uppsala.
Broadbent, N. 1979. Coastal Resources and Settlement Stability.
A Critical Study of a Mesolithic Site Complex in Northern Sweden. (Aun. 3.) Uppsala.
Dufva, J. 2002. Mat från förr. Bäckedals folkhögskola. Sveg.
(www.forntidateknik.z.se/IFT/lista.htm).
Eklund, S. 2005. Vaxmyra. Två boplatser vid en bäck. (SAU
Rapporter. 8.) Uppsala.
Fagerlund, D. 1997. Berthåga. Ett boplatsområde från yngsta
stenålder eller äldsta bronsålder. (Riksantikvarieämbetet
UV-Uppsala. Rapport.) Uppsala.
Florin, S. 1948. Kustförskjutningen och bebyggelseutvecklingen i
östra Mellansverige under senkvartär tid. Stockholm.
Fors, T. 1999. Rostningsgropar från bronsåldern. I: Kring
västsvenska hus – boendets organisation i förhistorisk och historisk tid. Red: T Artelius, E Englund & L Ersgård. (Gotarc. Serie C. Arkeologiska skrifter. 22). Göteborg: 27–
35.
Forsman, C & Victor, H. 2007. Sommaränge skog. Begravningar, ritualer och bebyggelse från senneolitikum, bronsålder och
folkvandringstid. (SAU Skrifter. 18.) Uppsala.
Fredman, P-O & Price, N. 1996. Ullbrobacken. Bosättningslämningar från äldre järnålder. RAÄ 305, Ullbro 5:1 och Hovdesta 2:6, Tillinge sn, Uppland. (Rapport till länsstyrelsen
från Arkeologikonsult AB i samarbete med Arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet.)
Göthberg, H, Forenius, S & Karlenby, L. 2002. I en liten Vrå
av världen. Arkeologiska undersökningar Vrå, Knivsta socken,
Uppland. 2. (UV Uppsala. Rapport 1997:66.) Uppsala.
Hjärthner-Holdar, E, Eriksson, T & Östling, A, 2008. Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. (Arkeologi E4 Uppland – studier. 5.) Uppsala.
Jackson, M A. 1998. The Nature of Fire-cracked Rock: New
Insights from Ethnoarchaeological and Laboratory Exxperiments. (Magisterexamensarbete i Antropologi vid Texas
A&M Universitet).
Karlenby, L (red). 1997. I en liten Vrå av världen. Arkeologiska
undersökningar Vrå, Knivsta socken, Uppland. 1. Alsike stad.
(UV Uppsala. Rapport 1997: 43.) Uppsala.
Knutsson, K. 1988. Making and using stone tools. The analysis
of the lithic assemblages from Middle Neolithic sites with flint in
Västerbotten, northern Sweden. (Aun. 11.) Uppsala.
Lindkvist, A. 2005. Eld och sten i skog. Arkeologiska förundersökningar av RAÄ 330 (lokal 36), 329 (lokal 37) och 328 (lokal 39) i Tillinge socken samt RAÄ 103 och 104 (lokal 19/41)
i Enköping, Uppland. (SAU. Rapport 2005:28.) Uppsala.
Löfstrand, L. 1974. Yngre stenålderns kustboplatser. Undersökningarna vid Äs och studier i den gropkeramiska kulturens kronologi och ekologi. (Aun. 1.) Uppsala.
Persson, M, Andersson, F, Guinard, M & Lindkvist, A.
2002. Bronsålderslämningar i Kumla. Gravar och gropar.
(SAU Skrifter. 3.) Uppsala.
Petersson, M. 2006. Djurhållning och betesdrift. Djur, människor och landskap i västra Östergötland under yngre bronsålder
och äldre järnålder. Linköping.
Price, N. 1995. Hovdesta. A votive offering site, occupation area
and cemetery from the early Pre-Roman Iron Age. (Tryckta
rapporter från Arkeologikonsult AB. 12.) Upplands Väsby.
Risberg, J & Alm, G. 2004. Landhöjning i norra Uppland. I:
Arkeologi E4. Årsberättelse 2003. Utgrävningar från Uppsala
till Tierp. Arkeologi E4 Uppland. Uppsala.
Risberg, J, Alm, G & Goslar, T. 2005. Variable isostatic
uplift patterns during the Holocene in southeast Sweden, based on high-resolution AMS radiocarbon datings of lake isolations. The Holocene 15, 6.
Ryd, Y. 2005. Eld: flammor och glöd – samisk eldkonst. Stockholm.
SAURAPPORT Scharp, A. 2004. Skärvig, bränd sten vid Buddbo – funktion och/
eller rit? (UV GAL, DAFF 2004:1.)
Schiffer, M. 1972. Archeological context and systemic
context. American Antiquity 37: 156–165.
Schönbäck, B. 1952. Bronsåldershus i Uppland. Tor 2
(1949–51):23–45.
Schönbäck, B. 1959. Bronsåldersbygd i Mälarområdet. Tor
5 (1959): 52–107.
Spång, L-G. 1997. Fångstsamhälle i handelssystem. Åsele lappmark neolitikum-bronsålder. Umeå.
Sundström, L, Darmark, K & Stenbäck, N (red). 2006. Postboda 2 och 1. Säsongsboplatser med gropkeramik från övergången tidigneolitikum-mellanneolitikum i norra Uppland.
(SAU Skrifter. 10.) Uppsala.
Ullen, I. 1995. Det goda exemplets makt. Närstudie av en
bronsåldersbosättning i Uppland. I: Samhällsstruktur och
förändring under bronsåldern. Rapport från ett bronsåldersseminarium på Norrköpings Stadsmuseum i samarbete med
Riksantikvarieämbetet UV Linköping. Red M. Larsson &
A.Toll. (Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter. 11.) Stockholm.
Ullén, I (red). 1996. Bronsålder på Håbolandet. Arkeologi på väg
– undersökningar för E18. (UV Uppsala. Rapport 1996:12.)
Uppsala.
Ullén, I. 1997. Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Arkeologi på väg: undersökningar för E18. (UV Uppsala. Rapport
1997:64.) Uppsala.
Victor, H. 2007. Skärvstensbruk och skärvstenskult – ett
uttryck för regionalitet och kosmologi. I: Att nå den andra
sidan. Om begravning och ritual i Uppland. Red M Notelid.
(Arkeologi E4 Uppland –Studier. 2.) Uppsala: 235–254.
Welinder, S. Pedersen, E A & Widgren, M. 1998. Jordbrukets
första femtusen år 4000 f.Kr. – 1000 e.Kr. Uppsala.
Werthwein, G. 2001. Boplatslämningar, hålvägar och en skärvstensvall i Igelsta. Arkeologisk särskild undersökning av fornlämning Raä 279 och 280, Östertälje socken, Södertälje kommun, Södermanland. (Stockholms läns museum. Rapport
2001:7.) Stockholm.
SAURAPPORT
"ILAGA!NLiGGNINGSLISTA
!NLiGGNINGAR2!_
!NLiGGNINGS
NUMMER
+ATEGORI
(iRD
,iNGD
"REDD
-AXDJUP
8
9
EJUNDERSyKT
3OT¾iCK
EJUNDERSyKT
3OT¾iCK
EJUNDERSyKT
3OT¾iCK
EJUNDERSyKT
3OT¾iCK
EJUNDERSyKT
,iNGD
"REDD
-AXDJUP
8
9
!NLiGGNINGAR2!_
!NLiGGNINGS
NUMMER
+ATEGORI
3KiRVSTENSLAGER
5TGkR
,AGERRESTEFTER!
,AGERRESTEFTER!
5TGkR
'ROP
(iRD
5TGkR
,iNGD
"REDD
-AXDJUP
8
9
+OMMENTAR
,AGERRESTEFTER!
!NLiGGNINGAR2!_
!NLiGGNINGS
NUMMER
+ATEGORI
(iRD
3KiRVSTENSLAGER
'ROP
3KiRVSTENSLAGER
'ROP
5TGkR
2iNNA
'ROP
(iRD
5TGkR
2iNNA
(iRD
'ROP
+ULTURLAGERREST
'ROP
2iNNA
5TGkR
2iNNA
'ROP
+ULTURLAGERREST
+ULTURLAGERREST
2iNNA
,iNGD
"REDD
-AXDJUP
8
9
!NLiGGNINGAR2!_
!NLiGGNINGS
NUMMER
+ATEGORI
'ROP
SAURAPPORT "ILAGA&YND
&YNDNUMMER
-ATERIAL
3AKORD
6IKTG
!NTAL
,OKAL
2ELATERADTILL
+ERAMIK
&RAGMENT
2!_
!NLiGGNING
"RiNDLERA
&RAGMENT
2!_
2UTA
"RiNDLERA
&RAGMENT
2!_
2UTA
"RiNTBEN
&RAGMENT
2!_
,ySFYND
"RiNTBEN
&RAGMENT
2!_
!NLiGGNING
/BRiNTBEN
&RAGMENT
2!_
2UTA
"ERGART
!VSLAG
CA
2!_
!NLiGGNING
SAURAPPORT
"ILAGA&OSFATANALYS
0ROVNUMMER
!NALYSRESULTAT
0PM
MyH
X
Y
SAURAPPORT "ILAGA$ATERINGAR
Uppsala 2008-01-10
Kim Darmark
Societas Archaeologica Upsaliensis
Villavägen 6 G
752 36 UPPSALA
Ångströmlaboratoriet
Tandemlaboratoriet
Göran Possnert
Besöksadress:
Ångströmlaboratoriet
Lägerhyddsvägen 1
Rum 4143
Postadress:
Box 529
751 20 Uppsala
Telefon:
018 – 471 30 59
Telefax:
018 – 55 57 36
Hemsida:
http://www.angstrom.uu.se
E-post:
[email protected]
Resultat av 14C datering träkol och nötskal från Uppland.
Förbehandling av träkol och liknande material:
1. Synliga rottrådar borttages.
2. 1 % HCl tillsätts (8-10 timmar, under kokpunkten) (karbonat bort).
3. 1 % NaOH tillsätts (8-10 timmar, under kokpunkten). Löslig fraktion fälls
genom tillsättning av konc. HCl. Fällningen som till största delen består av
humusmaterial, tvättas, torkas och benämns fraktion SOL. Olöslig del, som
benämns INS, består främst av det ursprungliga organiska materialet. Denna
fraktion ger därför den mest relevanta åldern. Fraktionen SOL däremot ger
information om eventuella föroreningars inverkan.
14
Före acceleratorbestämningen av C-innehållet förbränns, det tvättade och intorkade
materialet surgjort till pH 4, till CO2-gas, som i sin tur konverteras tillfast grafit
genom en Fe-katalytiskreaktion.
I den aktuella undersökningen har fraktionen INS daterats.
RESULTAT
Labnummer
Prov
13C ‰ PDB 14C ålder BP
____________________________________________________________________________
Ua-35001
Enköping RAÄ 104, prov 1221
-27,6
2780 ± 40
Ua-35002
Enköping RAÄ 104, prov 1224
-26,5
2725 ± 35
Ua-35003
Enköping RAÄ 104, prov 3068
-27,9
2760 ± 40
Ua-35004
Enköping RAÄ 328, prov 11291
-26,5
2420 ± 35
Ua-35005
Enköping RAÄ 328, prov 14298
-25,3
2785 ± 35
Ua-35006
Enköping RAÄ 328, prov 16035
-25,6
2900 ± 35
Ua-35007
Enköping RAÄ 328, prov 16061
-27,4
2565 ± 35
____________________________________________________________________________
Med vänlig hälsning
Göran Possnert/Maud Söderman
SAURAPPORT
"ILAGA-AKROFOSSILANALYSRAPPORT
Inledning
Den arkeobotaniska analysen omfattar sammanlagt 10 prover
som floterats av personal från SAU, Societas Archaeologica
Upsaliensis i Uppsala. Proverna är tagna ur skärvstensanläggningar, härdar och kokgropar. Analysen har utförts av
Stefan Gustafsson
Material
I proverna fanns främst träkol men i några prov hittades
sädeskorn, ogräs och enbär. De förkolnade växtresterna var
fragmenterade och i en del fall smutsigt och därför tvättades
vissa frö före artbestämning. Tvätten påverkar inte en eventuell
14
C analys av fröna.
Metod
Metodens utveckling och bakgrund samt hur det arkeobotaniska
källmaterialet bevaras, deponeras och sprids finns beskrivet i en
rad publikationer och jag hänvisar till dessa för en djupdykning i
1
ämnet . För ytterligare information om förkolningsprocessen
hänvisar jag till ”Carbonized Cereal Grains and Weed Seeds in
Prehistoric Houses-an Experimental Perspective” och Karin
2
Viklunds avhandling .
Målsättning och bakgrund
Analysen har inriktat sig på att studera eventuella spår efter
odling och människans utnyttjande av växtriket. Även funktionella
aspekter på anläggningar och fyndmaterial diskuteras.
Olika typer av skärvstensanläggningar är klassiska indikationer
på bronsåldersbebyggelse. Innehållet varierar men ofta ingår sot,
kol, ben, keramik, matrester och inte minst skärvsten som utgör
en stor del av anläggningarna. Skärvstenen härrör från
upphettningsprocesser där bland annat matberedning utgjort en
aktivitet. Skärvstensanläggningarna blir lite av en avfallsplats för
bland annat hushållsavfall där förkolnad växtmakrofossil utgör en
fyndgrupp.
Härdar och kokgropar har använts i olika sammanhang. Ett stort
antal kokgropar har undersökts ibland annat Malmöregionen och
gemensamt för nästan alla undersökta anläggningar är att de
saknar förkolnad växtmakrofossil om vi bortser från träkol.
Sannolikt är det så att dessa anläggningar har använts till andra
ändamål än att tillreda säd eller insamlade växter. I härdar finns
av och till förkolnad växtmakrofossil, främst i de som legat i hus
och fungerat som ”kökshärd”.
Analyser
Raä nummer 104
Från denna lokal analyserades 3 prov. Inget av dessa innehöll
förkolnade växtrester bortsett från träkol. Är proverna
representativa för anläggningen i stort kan man anta att den
saknar innehåll av botaniskt hushållsavfall. Man kan också tänka
sig att sådan material kan finnas på annan plats i anläggningen.
Av de analyser som författaren gjort av olika skärvstensanläggningar ser man att förkolnat växtmaterial oftast inte ligger
1
2
Hillmann1984
van Zeist & Wasylikowa &
Bere 1991
Engelmark 1985
Engelmark 1992
Engelmark & Viklund 1990
Gustafsson 1998
Viklund 1998
Gustafsson 2000
Viklund 1998
SAURAPPORT spritt över hela anläggningen och inte i alla lager. Troligen har
man slängt hushållsavfall av och till som hamnat på lite olika
platser i högen och därmed blir koncentrationen högre fläckvis
medan det saknas helt på andra ställen i anläggningen.
Raä nummer 328
Från denna lokal analyserades 7 prov. I några av dem fanns säd,
ogräs och enbär samt träkol.
I prov 11292 hittades skalkorn, obestämt vete samt frö och bär av
en (tabell 1).
Tabell 1. Innehållet i prover från Raä nummer 328
Prov nr Art
11292
Skalkorn Hordeum vulgare
Obestämt vete Triticum indet.
En Juniperus communis (frö)
En Juniperus communis (bär)
Fragment obestämbart
Fragment av bränd lera
16034
Skalkorn Hordeum vulgare
Emmer-/speltvete Triticum dicoccum/spelta
Obestämt vete Triticum indet.
Fragmenterad säd Cerealia fragmenta
Åkerbinda Fallopia convolvulus
Grönknavel Scleranthus annuus
Våtarv Stellaria media
14182
Skalkorn Hordeum vulgare
Obestämt korn H. Indet.
Fragmenterad säd Cerealia fragmenta
Åkerbinda Fallopia convolvulus
Svinmålla Chenopodium album
Pilört Polygonum persicaria/lapathifolium
Krusskräppa Rumex crispus
*+=enstaka fynd
Antal
5
2
1
1
2
+*
7
2
1
2
1
1
1
3
5
2
1
5
1
1
Generellt kan man kategorisera materialet från prov 11292 som
hushållsavfall som rensats ut från en härd eller från en köksdel i
ett hus och sedan slängts i anläggningen. Artsammansättningen
visar på att det hushåll som nyttjade anläggningen odlade
skalkorn och någon vetesort. Vilken typ av åkersystem och hur
åkrarna sköttes går inte avgöra eftersom ogräs saknas. Däremot
finns frö och bär av en. I och med att dessa påträffas tillsammans
med säden ligger det nära till hands att tolka fynden som rester
efter matberedning. Enbär har under historisk tid används till en
rad olika produkter; ris till rökning, ved som slöjd- och
redskapsmaterial och bär till kryddning av dryck och fast föda
m.m. Det finns inga enbarr eller andra synbara delar från enen så
det styrker tolkningen att fyndet representerar ett inslag i
kosthållet.
I prov 16034 fanns skalkorn, emmer-/speltvete samt ogräsen
åkerbinda, våtarv och grönknavel. Artsammansättningen tyder på
att skalkorn utgjorde huvudgrödan men att man också odlade ett
skalvete. Ogräsen är få och ger lite spridda indikationer på
åkrarnas skötsel och tillstånd. Åkerbinda och våtarv tyder på
näringsrik/kväverik jord och de är också vanliga arter i ett
gödselbruk. Grönknavel däremot föredrar mager, torr och sandig
kulturmark. Det kan vara så att ogräsen inte kommer från samma
källa utan representerar lite olika delar av kulturlandskapet.
SAURAPPORT
Bild 1. Obestämt vete, rotbit, enfrö
och basen av ett enbär i prov
11292.
Bild 2. Skalkorn från prov 11292.
Bild 3. Säd och ogräs från prov
16034.
I prov 14182 återfinns ytterligare en artsammansättning med
enbart korn och ogräs. Kornet är i bestämningen uppdelat på
skalkorn och obestämt korn. Det senare är sannolikt även det
skalkorn men eftersom kärnorna är fragmenterade och i dåligt
skick går det inte göra en absolut bestämning. Ogräsen bestod
av åkerbinda, svinmålla, pilört och krusskräppa. Även om
materialet är litet är det ganska entydigt. Materialet visar att det
funnits en odling av skalkorn i ensäde på gödslad åker.
I ett sammanhang
Det kan vara ide att sätta in fynden i ett större sammanhang.
Bronsåldern kan ses som en period där jordbruket genomgår
stora förändringar. Generellt kan man beskriva processen som
om att man övergår från ett extensivt jordbruk till ett mer intensivt.
Under senneolitikum och äldre bronsålder odlas främst emmer/speltvete och i mindre omfattning naket korn, bröd-/kubbvete
3
med flera sädesslag . Under mellersta bronsålder övergår man
allt mer till kornsorterna där naket till en början dominerar. I detta
skede dyker även ogräsen upp tillsammans med säden. Detta
visar att man började med permanenta och gödslade åkrar under
perioden 1000 – 800 före Kristus. Detta innebär inte att man före
denna tidpunkt inte gödslade sina åkrar utan att man ändrade
4
skördemetod . Man övergick från att repa axen till att skära
säden vid marken. Under yngre bronsålder är den stora trenden
att skalkornet blir den dominerade grödan som odlas på väl
gödslade åkrar och under äldre järnålder är detta system fullt
utvecklat och landskapet övergår i en fas av bland annat
reglering i in- och utmarker.
Bild 3. Säd och ogräs från prov
14182.
Ser vi till innehållet i proverna från Raä nummer 328 så går det
inte säga något om deras inbördes ålder. Alla artsammansättningarna passar in under bronsålderns senare del. På ett
generellt plan kan man tycka att innehållet i prov 11292 och
16034 borde vara äldre än innehållet prov 14182. Men inom varje
generell trend finns individer/ hushåll som gör något annat än det
stora flertalet. Speciellt tydliga blir sådan hushåll eller gårdar som
har kontakter med kontinenten och fångar upp ny trender eller
seder som de tar upp om omformar i sitt eget livsrum. Inom
jordbruket tycks det som om ny tekniker eller grödor tas upp av
enskilda eller mindre grupper av gårdar som haft ett bra
kontaktnät och förutsättningar och vilja att ta till sig nya
kunskaper, produkter och tekniker.
3
Som avslutning kan man konstatera att det med stor sannolikhet
ligger en bosättning i anslutning till de analyserade
anläggningarna. Även om undersökningsytan inte fångade upp
några huslämningar så finns dessa i nära anslutning till dessa
fornlämningar.
4
Engelmark & Viklund 1990
Engelmark 1992
Gustafsson 1995, 1998
Viklund 1998
Engelmark 1989, 1992,
1993
Hillman 1981
Reynolds 1981
SAURAPPORT Litteratur
Engelmark, R. 1985. Carbonised seeds in postholes –
a reflektction of human activity. ISKOS 5. Finska
fornminnesföreningen. Helsingfors.
Engelmark, R. 1992. A review of the farming economy in South
Scania based on botanical evidence. In L. Larsson, J.
Callmer, B. Stjernquist (eds) The archaeology of the
Cultural Landscape. Field work and Research in a South
o
o
Rural Region. Acta Archaeologica Lundensia. Series 4 . N
19. Lund.
Enelmark, R. 1993. Makrofossilanalyser från Fosie IV. I Björhem
& Säfvestad 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under bronsoch järnålder. Malmöfynd 6. Malmö Museer. Malmö.
Engelmark, R. & Viklund, K. 1990. Makrofossilanalys av
växtrester kunskap om odlandets karaktär och historia.
Bebyggelsehistorisk tidskrift 19. 1990:33-42.
Gustafsson, S. 1995. Fosie IV. Jordbrukets förändring och
utveckling från senneolitikum till yngre järnålder. Rapport
nr 5. Stadsantikvariska avd. Malmö Museer. Malmö.
Gustafsson, S. 1998. The farming economy in South and Central
Sweden during the Bronze Age. A study based on
Carbonised Botanical evidence. Current Swedish
Archaeology. Vo. 6. 1998.
Gustafsson, S. 2000. Carbonized Cereal Grains and Weed
Seeds in Prehistoric Houses-an Experimental Perspective.
In Journal of Archaeological Science (2000) 27: 65-70.
Hillman, G. 1981. Reconstructing Crop Husbuandury Practices
fron Charred Reamains of Crops. In: Mercer, R (ed.)
Farming practice in Brittish Prehistory. Edingburgh.
Hillman, G. 1984. Interpretation of Archaeological Plant Remains:
The Application of Ethnographic Models fron Turky. In W.
Van Zeist & W. A. Casparie (eds) Plants and Ancient Man.
Studies in Palaeoethnobotany. Rotterdam.
Reynolds, P. 1981. Deadstock and livestock. In: Mercer, R. (ed.)
Framing Practice in Brittish Prehistory. Edinburgh.
van Zeist, W. & Wasylikowa, K. & Behre, K-E. 1991. (eds)
Progress in Old Word Palaeoethnobotany. A Retrospective
View on the Occasion of 20 years of the International Work
Group for Palaeoethnobotany. Rotterdam.
Viklund, K. 1998. Cereals, Weeds and Crop Processing in Iron
Age Sweden. Methodological and interpretative aspects of
archaeobotanical evidence. Archaeology and Environment
14. Dept. Of Arch. MAL. University of Umeå.
SAURAPPORT
"ILAGA6EDLABRAPPORT
VEDLAB
Vedanatomilabbet
Vedlab rapport 0723
Rapport över vedartsanalyser på material från
Uppland, Enköping Raä 104 och 328.
_________________________________________________________________________________________
Adress:
Kattås
670 20 GLAVA
Telefon:
0570/420 29
E-post: [email protected]
Plusgiro:
481 11 90-0
Organisationsnr:
650613-6255
SAURAPPORT VEDLAB
Vedanatomilabbet
Vedlab rapport 0723
2007-06-01
Rapport över vedartsanalyser på material från Uppland, Enköping Raä 104 och 328.
Uppdragsgivare: Kim Darmark/SAU
Arbetet omfattar 25 kolprover från två lokaler utanför Enköping i Uppland. Lokalerna utgörs mestadels av
skärvstensanläggnigar daterade till mellersta och yngre bronsålder. Under skärvstensflaken finns härdar och
kokgropar.
Proverna har floterats fram ur jordprover på 1–2 liter jord. Som oftast när det gäller floterade jordprover bestod
kolinnehållet av stora mängder små fragment. Med den provtagningstekniken får man för det mesta ett annat
resultat än om man, för hand, plockar kol direkt ur anläggningarna. Floterade jordprover ger ofta fler olika
trädslag i varje prov vilket tydligt visar sig i den här undersökningen.
Ur de 25 proverna har jag analyserat sammanlagt
619 kolbitar. Ur materialet har framkommit 13 olika
trädslag. Ek dominerar och förekommer i 80 % av
proverna. Därefter följer hassel med 60 %, björk och
rönn/oxel med 40 %. En, al och lönn är också
ganska vanliga medan bok, hagtorn och tall bara
dyker upp i ett prov var.
Eftersom den övervägande delen av materialet
bestod av mycket små kolfragment är det svårt att
säga något om vilken del av träden som använts till
bränsle. I några fall förekom enstaka kvistfragment
av ek och hassel annars finns inget som antyder att
det skulle vara annat än stamved i proverna.
Ur samtliga prover har jag plockat ut material
lämpat för datering. Jag har valt att ta ut kol från
trädslag där man kan förvänta sig att egenåldern är
låg. Eftersom de flesta prover innehöll flera trädslag
så har det också gått bra att plocka ut ett lämpligt
material ur nästan alla prov. Proverna bör ge
tillförlitliga dateringar
Prov 1221 innehöll ett förkolnat hasselnötsskal.
Bilden visar förkolnad lind från A 14 213 i stark
förstoring. För att göra en korrekt vedartsbedömning
tittar man i det här fallet på kombinationen av de
smala listerna i övre vänstra hörnet och
märgstrålarnas tjocklek, som här är 3-4 cellager.
Märgstrålarna ses här som vertikala band av ljusa
ringar. Varje ring representerar en cell.
Hoppas ni är nöjda med arbetet!
Erik Danielsson/VEDLAB
Kattås
670 20 GLAVA
Tfn: 0570/420 29
E-post: [email protected]
SAURAPPORT
Analysresultat Raä 104
Anl.
ID
1204
Anläggningstyp
Provmängd
Analyserad
mängd
Trädslag
Utplockat
för 1 4C-dat.
1218
31.5g
6.9g 90 bitar
Al
(ytterbit mot
bark)
1204
1219
16.2g
1.3g 23 bitar
1204
1220
24.3g
0.7g 24 bitar
1204
1221
12.0g
3.9g 90 bitar
1204
1222
9.7g
2.7g 40 bitar
1202
1223
11.6g
1.7g 24 bitar
1202
1224
6.0g
1.0g 30 bitar
3022
3068
31.0g
6.3g 80 bitar
3 bitar al
3 bitar asp
47 bitar björk
25 bitar ek
6 bitar en
4 bitar hassel
2 bitar rönn/oxel
1 bit al
5 bitar björk
6 bitar ek
4 bitar en
4 bitar hassel
3 bitar rönn/oxel
1 bit asp/salix
11 bitar björk
1 bit bok
4 bitar ek
1 bit en
2 bitar hassel
4 bitar rönn/oxel
44 bitar björk
21 bitar ek
2 bitar en
17 bitar hassel
2 bitar lönn
2 bitar rönn/oxel
1 bit salix
1 bit
hasselnötsskal
18 bitar björk
8 bitar ek
4 bitar en
9 bitar hassel
1 bit rönn/oxel
1 bit al
10 bitar björk
13 bitar ek
3 bitar asp/salix
12 bitar björk
10 bitar ek
3 bitar hassel
2 bitar lönn
52 bitar ek
19 bitar en
1 bit hassel
4 bitar lönn
3 bitar rönn/oxel
1 bit salix
Övrigt
Hassel
Hassel
Hasselnötsskal
Hassel
Ek (kvist)
Hassel
hassel
SAURAPPORT Analysresultat Raä 328
Anl.
ID
10241
Anläggningstyp
Provmängd
Analyserad
mängd
Trädslag
Utplockat
för 1 4C-dat.
11270
26.8g
0.1g 4 bitar
Hagtorn
10241
11272
9.9g
<0.1g 3 bitar
10241
11273
18.2g
<0.1g 5 bitar
10241
11274
3.3g
0.8g 7 bitar
1221
11290
10.7g
1.5g 19 bitar
1221
11291
20.1g
3.3g 11 bitar
1221
11293
10.4g
0.9g 18 bitar
14213
14052
14298
16035
27.5g
7.7g
8.2g 18 bitar
1.0g 8 bitar
14352
16061
19.2g
1.5g 20 bitar
16042
16064
9.0g
0.2g 6 bitar
14281
16112
18.0g
3.2g 40 bitar
16018
16113
16.5g
<0.1g 4 bitar
14228
16144
21.1g
1.7g 30 bitar
1066
100
7.0g
0.4g 7 bitar
11965
101
6.8g
1.4g 8 bitar
102
3.0g
0.4g 10 bitar
3 bitar ek
1 bit hagtorn
2 bitar asp/salix
1 bit rönn/oxel
1 bit asp/salix
2 bitar ek
2 bitar lönn
2 bitar al
2 bitar asp
1 bit björk
2 bitar ek
2 bitar al
1 bit asp/salix
4 bitar ek
2 bitar en
10 bitar lönn
2 bitar en
4 bitar hassel
1 bit lind
4 bitar lönn
12 bitar ek
4 bitar hassel
2 bitar rönn/oxel
18 bitar lind
3 bitar asp
2 bitar ek
3 bitar tall
4 bitar al
7 bitar ek
8 bitar en
1 bit hassel
2 bitar asp/salix
3 bitar ek
1 bit hassel
7 bitar ek
33 bitar lönn
1 bit hassel
2 bitar lind
1 bit salix
2 bitar al
7 bitar asp
4 bitar björk
2 bitar ek
1 bit hassel
13 bitar lind
1 bit rönn/oxel
2 bitar björk
2 bitar ek
2 bitar hassel
1 bit rönn/oxel
5 bitar al
3 bitar hassel
5 bitar ek
5 bitar salix
SAURAPPORT
Asp/salix
Asp/Salix
Al
Asp/salix
Hassel
Hassel
Lind
Asp
Hassel
Hassel
Lönn
Hassel
Hassel
Hassel
Hassel
Salix
Övrigt
Tabell över de vid analyserna framkomna trädslagen och deras egenskaper.
Art
Latin
Al
Gråal
Klibbal
Alnus sp.
Alnus incana
Alnus
glutinosa
Asp
Asp/Salix
Björk
Glasbjörk
Vårtbjörk
Max
Växtmiljö
ålder
120 år Klibbalen är starkt knuten till
vattendrag. Gråalen är mer
anpassningsbar
Egenskaper och användning
Övrigt
Motståndskraftigt mot fukt.
Brinner lugnt.
Populus
tremula
120 år Inte så kräsen vad gäller
jordmån
Lätt och porös ved. Lätt att
klyva. Tålig mot röta.
Stängselstolpar, båtar takspån
Klibbalen invandrade
söderifrån ca 5000 f.Kr.
Gråalen kom ungefär samtidigt
med granen och samma väg
som denna.
För lövtäckt och barkbröd.
Populus
tremula/
Salix
Betula sp.
Betula
pubescens
Betula
pendula
120/
60 år
Bok
Fagus
silvatica
Ek
Quercus
robur
En
Juniperus
communis
Hassel
Corylus
avellana
Lind
Tilia cordata
Lönn
Acer
platanoides
Sorbus
Rönn
Sorbus sp.
Sorbus
aucuparia
Sorbus
intermedia
Oxel
Salix
Stort släkte
med sälgar,
pilar och
viden
Tall
Salix sp.
Pinus
silvestris
300 år Glasbjörken är knuten till
fuktig mark gärna i närhet till
vattendrag. Vårtbjörken är
anspråkslös och trivs på torr
näringsfattig mark. Båda
arterna är ljuskrävande.
300Leriga moränmarker med
400 år kalk. Bildar skogar med djup
skugga på sommaren.
500Växer bäst på lerhaltiga
1000
mulljordar men klarar också
år
mager och stenig mark. Vill
ha ljus, skapar själv en ganska
luftig miljö med rik
undervegetation med tex
hassel.
2000
Anspråkslös, gärna soliga
år
växtplatser
Ibland är det omöjligt att skilja
asp från Salixsläktet.
Stark och seg ved. Redskap,
asklut, träkol
Glasbjörk bildar även
underarten Fjällbjörk.
Förutom veden har nävern haft
stor betydelse som råmaterial
till slöjd.
Eftertraktat bränsle, träkol,
redskapsskaft, båtkölar,
husgeråd
Hård och motståndskraftig mot
väta. Båtbygge, stängselstolp,
stolpar, plogar, fat
Ollonen viktiga som grisfoder,
även som nödmat för
människor.
Ekollonen har använts som
grisfoder. Trädet har ofta
ansetts som heligt och kopplat
till bla Tor. Man talar ofta om
1000-års ekar men de är sällan
över 500 år.
Den aromatiska veden har
använts till rökning av kött och
fisk. Den höga åldern uppnås
bara i undantagsfall.
60 år Ganska krävande på jordmån. Bildar lätt långa raka sega spön Vanligt träd på lövängar
Vill gärna ha ljus men tål
som använts till korgar och
beskuggning tex i ekskog
tunnband
800 år Näringsrika, väl dränerade,
Lätt och mjuk ved.
Innerbarken eller bastet
gärna steniga marker
användes till korgar och rep
Skuggtålig.
150 år Frisk mullrik mark. Mest som Hård seg och lätt ved.
Invandrade med
inslag i annan skog och i
Finsnickerier, räfsskaft,
ekblandskogen ca 4000 fkr.
gläntor och skogsbryn.
bränsle
120 år Anspråkslös vad gäller
Hård och stark men känslig för Bark kvistar och löv till
jordmån men ljuskrävande
röta. Räfspinnar, lieorv,
kreatursfoder. Bär till sylt mm
yxskaft, skidor
Rönn och oxel går ej att skilja
med vedartsanalys. Oxeln
växer upp till VärmlandsUpplandsgränsen.
60 år Varierande anspråk vad
Mjuk och lätt ved. Dåligt som
Barken har använts till
gäller jordmån. De flesta
bränsle och virke.
garvning.
arter är dock ljusälskande
400 år Anspråkslös men trivs på
näringsrika jordar. Den är
dock ljuskrävande och blev
snabbt utkonkurrerad från de
godare jordarna när granen
kom
Veden seg och
motståndskraftig mot röta.
Stängselstolpar, kärl
Stark och hållbar.
Konstruktionsvirke, stolpar,
pålar, båtbygge, kärl (ej för
mat) takspån, tjärbloss, träkol,
tjärbränning
Underbarken till nödmjöl,
årsskott kokades för Cvitaminerna. Även som
kreatursfoder
Uppgifter om maximal ålder, växtmiljö, användning mm är hämtade ur: Holmåsen, Ingmar Träd och buskar.
Lund 1993. Gunnarsson, Allan Träden och människan. Kristianstad 1988. Mossberg, Bo m.fl. Den nordiska
floran. Brepol, Turnhout 1992.
Vedartsanalysen görs genom att studera snitt- eller brottytor genom mikroskop. Jag har använt stereolupp Carl Zeiss Jena, Technival
2 och stereomikroskop Leitz Metalux II med upp till 625 gångers förstoring. Mikroskopfoton är tagna med Nikon Coolpix 4500.
Referenslitteratur för vedartsbestämningen har i huvudsak varit Schweingruber F.H. Microscopic Wood Anatomy 3rd edition och
Anatomy of European woods 1990 samt Mork E. Vedanatomi 1946. Dessutom har jag använt min egen referenssamling av
förkolnade och färska vedprover.
Rapporten kommer vid årets slut att samanställas i rapportsamlingen Vedlab rapporter 2007. Denna ges ut för att resultaten ska
finnas tillgängliga för forskning. Rapportsamlingar finns för varje år sedan 1995. Meddela om ni av någon anledning inte vill att er
rapport ingår i samlingen.
SAURAPPORT "ILAGA3TENANALYSRAPPORT
GEOARKEOLOGI
Dnr 424-00198-2008
Bergartsbestämning och geotermometri av stenar
från skärvstenshögar
RAÄ 104 och RAÄ 328
Tillinge sn
Enköpings kommun
Uppsala län
G
A
L
Geoarkeologiskt Laboratorium
Analysrapport nummer xx-2008
Avdelningen för arkeologiska undersökningar
UV GAL
Daniel Andersson
SAURAPPORT
Inledning
På uppdrag av Michel Guinard, SAU, har Geoarkeologiskt Laboratorium (UV Uppsala),
Riksantikvarieämbetet undersökt stenmaterial från E18-utgrävningar – Sagån, i närheten av
Nibble (RAÄ 104 och RAÄ 328), tillinge socken, uppland.
Materialet kommer från en arkeologisk slutundersökning av tre olika platser daterade till
yngre bronsåldern. Materialet består av skärvstenar funna i gropar vid tre olika platser. I
vilken kontext dessa gropar hör hemma och deras exakta användningsområde är inte känt.
Materialet består av ca 6 fyndbackar med skärvstenar av varierande storlek och
sammansättning.
Syftet med undersökningen har varit att utföra en bergartsbeskrivning på ett relevant antal
prover från varje plats. Denna information kan hjälpa uppdragsgivaren att besvara frågan om
samma bergartstyper använts vid alla tre platserna och om dessa bergarter förekommer
naturligt i omgivningen. I syfte att kunna uppskatta upphettningstemperaturer
(geotermometri) och därmed uppnå en bättre karakterisering av materialet valdes ett antal
prov ut för vidare analys. Genom att studera bergartsprov i tunnslip under mikroskop kan man
bedöma omvandlingsgraden hos en del av de ingående mineralen och därmed få en
uppfattning om vilka temperaturer de varit utsatta för.
Metod och material
Uppdragsgivare valde själv ut 25 stenprov från groparna från de tre olika platserna. Vilka
gropar respektive prov hämtats ur angavs ej. För att en relevant bergartsbeskrivning skulle
kunna utföras tvättades och i vissa fall delades proverna så att en färsk ovittrad yta kunde
studeras. Vid bedömning av de utvalda provernas proveniens har jämförelser gjorts med en
del av de referensprover vilka samlades in vid upprättande av berggrundskartan Enköping SV
(Stålhös, 1976), Enköping NV, Västerås NO (Ripa & Kübler), och som nu finns sparade hos
Sveriges geologiska undersökningar.
Ur skärvstensmaterialet valdes sex stenar vars mineralogiska sammansättning bedömdes vara
mest lämpad för geotermometriska analyser. Arbetsgången är som följer vid dessa analyser:
av bergartsproven tillverkas polerade tunnslip ca 30 _m tjocka. Undersökning i
polarisationsmikroskop utförs för att bestämma biotitens omvandling. I samband därmed
beaktas även eventuell förekomst av radioaktiva gårdar, samt av eventuella
omvandlingsprodukter såsom klorit. Granskning av slipproven i reflekterat planpolariserat
ljus ger upplysning om vilka opakmineral som förekommer samt om dessa är omvandlade
(oxiderade) eller ej.
Bergarters reaktioner vid upphettning
Bergarter består oftast av olika mineral vilka reagerar på olika sätt om de blir upphettade.
Man bör dock ta hänsyn till att flera mineral t ex biotit och amfibol kan ha varierande
sammansättning och således även något olika omvandlingstemperaturer. Nedanstående
sammanställning upptar de mineral och processer som använts i föreliggande arbete. Som
generell referens för temperaturbestämningen (främst biotitens omvandling) används
SAURAPPORT resultaten från den vitrifierade vallen på Broborg (Kresten, Kero & Chyssler 1993; Kresten
1997a, b). Temperaturbedömningarna torde vara korrekta inom ±50°C.
Enskilda mineral
Biotit, svart glimmer, är vanlig i t ex graniter, gnejser och skiffrar. Vid upphettning till
temperaturer mellan 400 och 600ºC oxideras biotiten (Smykatz-Kloss 1974). Glimmer från
gnejsgraniten vid Broborg, Husby-Långhundra sn, Uppland, oxideras vid 500ºC (HjärthnerHoldar & Kresten 1996; Kresten 1997a, b) vilket ger sig till känna i en mässings- eller
guldgul färg hos glimmern. Detta kan redan i fält användas för att uppskatta upphettningstemperaturen. I tunnslip blir biotiten som i opåverkat tillstånd är brun till grönbrun och
transparent nästan svart och ogenomskinlig (jfr Kresten 1998). Vid upphettning till omkring
1000ºC smälter biotiten till ett i tunnslipet mörkbrunt eller nästan svart glas.
Naturlig omvandling av biotit genom lösningar, eller genom vittring, resulterar i bildning av
kloritmineral vilka omvandlas vid upphettning till temperaturer mellan 500 och 850ºC,
beroende på sammansättning och struktur (Smykatz-Kloss 1974). Eftersom kloriten således är
mera stabil än biotit är det viktigt att skilja mellan dessa vilket kan vara vanskligt när det rör
sig om termiskt omvandlade faser.
Muskovit, vit glimmer, är termiskt stabil till temperaturer på omkring 1000ºC (Smykatz-Kloss
1974).
Magnetit, Fe3O4, förekommer i flertalet bergarter, om än oftast i små mängder. Vid
upphettning till temperaturer mellan 275 och 450ºC bildas maghemit (-Fe2O3). Fortsatt
upphettning leder till bildning av hämatit (-Fe2O3) i temperaturintervallet 480-700ºC
(Mackenzie & Berggren 1970; Smykatz-Kloss 1974). Dessa reaktioner förutsätter en
oxiderande atmosfär; under reducerande betingelser uteblir de.
Magnetit kan även nybildas, t ex vid omvandling av biotit, såväl genom lågtermala processer
eller vittring (under bildning av klorit, vermikulit) som genom biotitens termiska oxidation (se
ovan). Dessa olika processer kan dock vanligen lätt särskiljas vid mikroskopering av provet.
Svavelkis (pyrit), FeS2, oxideras vid upphettning i luft till 450-500ºC till järnoxid Fe2O3 och
svaveldioxid SO2 (Bollin 1970). Smykatz-Kloss (1974) redovisar tre oxidationsreaktioner
inom intervallet 468-570ºC. Liknande gäller för magnetkis, FeS1-x som oxideras delvis vid
490ºC, fullständig vid 570ºC (Smykatz-Kloss 1974).
Generella reaktioner
Radioaktiva (även: pleokroitiska) gårdar bildas i olika värdmineral runt inneslutningar av
radioaktiva mineral. Gårdarna bildas genom den radioaktiva strålningen, främst - men även
-strålning. Gårdarna utmärker sig genom mörkfärgning av värdmineralet runt
inneslutningen. Är denna liten bildas det sfäriska gårdar; större korn har gårdar med samma
form som inneslutningen. Radierna är oftast 30-40 _m och direkt relaterade till de emitterade
-partiklarnas energinivåer (dvs från uran- resp. toriumsönderfallsserien). Mörkfärgningens
intensitet är proportionell till inneslutningens radioaktivitet samt exponeringstiden (vanligen =
bergartens ålder) och således har ett flertal försök gjorts att använda gårdarna för
åldersbestämning av bergarter (Henderson 1934; Deutsch m fl 1956) med något ojämna och
alltid enbart approximativa resultat.
SAURAPPORT
Värdmineralen kan vara biotit, klorit, hornblände, kordierit, turmalin, flusspat m fl. Vanliga
radioaktiva mineral är rutil, titanit, zirkon, apatit, monazit och epidotmineral. Radioaktiva
gårdar runt zirkon eller apatit i värdmineralet biotit är vanligt förekommande i flertalet
bergarter. Man bör dock hålla i minnet att vissa av dessa mineral inte nödvändigtvis
innehåller radioaktiva grundämnen.
Vid upphettning inträder en blekning av de radioaktiva gårdarna (jfr Kresten 1998, Fig. 4).
Tyvärr tycks endast få kvantitativa mätvärden föreligga: t ex rapporterar Mügge (1907) att
gårdarna i kordierit är näst intill helt blekta efter upphettning till 350-380ºC under 1 timme.
Erfarenheter från vallsnittet på Broborg tyder på att gårdarna i biotit försvinner vid
upphettning till ca 450ºC.
Resultat
Bergartsbeskrivning av skärvstenar från groparna
Prov 1.
Prov 2.
Prov 3.
Prov 4.
Prov 5.
Prov 6.
Prov 7.
Prov 8.
Prov 9.
Prov 10.
Prov 11.
Prov 12.
Prov 13.
Prov 14.
Prov 15.
Prov 16.
Prov 17.
Prov 18.
Prov 19.
Svagt förskiffrad grå finkornig strökornsförande (strökorn 1-5 mm) tonalit.
Plagioklas rödaktig i vittrad yta medan grönaktig i färskt brott, troligen
kloritomvandlad.
Massiv svart-vit medelkornig tonalit, tydligt värmepåverkad.
Massiv röd medelkornig granit.
Massiv svart mycket finkornig bergart med glimmer>kvarts>ljusa fältspater.
Troligen en ursprunglig silt-sandsten.
Grå finkornig folierad bergart med utvalsade strökorn av kvarts och ljusa
fältspater.
Grovkornig vit pegmatit där kalifältspat dominerar över kvarts och biotit.
Gråröd finkornig folierad bergart med ryolitisk sammansättning.
Ljusgrå porfyr där mellanmassan består av mycket finkornig kvarts och biotit
med strökorn av plagioklas.
Massiv ljusgrå medel-grovkornig granodiorit.
Massiv svart mycket finkornig bergart bestående av kvarts och biotit, troligen en
ursprunglig silt-sandsten.
Massiv ljusgrå grovt medelkornig tonalit, troligen kloritomvandlad.
Massiv röd medel-grovkornig tonalit. Kraftigt värmepåverkad och merparten av
de mörka mineralen verkar oxiderade till en rödaktig färg.
Något bandad sprickfyllnadsbergart. Ena sidan av stenen består av ett tunt
poröst nätformat skikt av kvarts. Merparten av stenen är mycket finkornig och
består av biotit och kvarts.
Massiv svart-vit finkornig strökornsförande (strökorn av kvarts och plagioklas,
2-5 mm) tonalit.
Massiv svart-vit medelkornig tonalit
Gråblå porfyr med mellanmassa av mycket finkornig kvarts och biotit medan
strökornen utgörs av kloritomvandlade plagioklaskorn och kvarts, 1- 5 mm
stora.
Grovkornig vit pegmatit där kalifältspat dominerar över kvarts och biotit.
Massiv ljusgrå fint medelkornig tonalit.
Grovkornig rosa pegmatit där kalifältspaten dominerar medan kvarts och biotit
förekommer underordnat.
SAURAPPORT Prov 20.
Prov 21.
Prov 22.
Prov 23.
Prov 24.
Prov 25.
Massiv grågrön mycket finkornig andesit med plagioklas ojämnt fördelad i stråk
och isolerade strökorn.
Svagt bandad ojämnkornig, mycket finkornig-medelkornig svart-vit tonalit.
Bandningen består av 1-3 cm tjocka band med varierande halt av mörka
respektive ljusa mineral. Glimmerrik och troligen kraftigt värmepåverkad.
Slirig mörkgrå finkornig ignimbrit med utvalsade strökorn (1-3 mm) av kvarts
och ljusa fältspater.
Massiv ljusröd medelkornig granodiorit.
Massiv rödsvart medelkornig tonalit, kraftigt värmepåverkad.
Grå folierad bergart med mycket finkornig mellanmassa vilken domineras av
kvarts, sliror av biotit och hornblände och strökorn, 1-8 mm, av plagioklas och
kvarts.
Sammanfattning
Grå hornbländeförande gnejsgraniter med tonalitiskt eller undantagsvis granodioritisk
sammansättning dominerar norra och mellersta delarna av kartbladet ”Berggrundskarta
Enköping SV” (Stålhös, 1976). Tillinge socken är beläget i de centrala delarna av detta
kartblad och ett flertal av de undersökta stenproverna kan därför direkt hänföras till den lokala
berggrunden. Prov 1, 2, 9, 11, 12, 14, 15, 18, 21, 23 och 24 har alla en mineralogisk
sammansättning och kornstorleksfördelning vilken överensstämmer med dessa gnejsgraniter.
Ett fåtal kilometer nordväst om Tillinge förekommer ett mindre massiv av granitoider vars
sammansättning varierar mellan granitisk och granodioritisk. Dessa bergarter är ställvis
ögonförande men normalt jämnkorniga. Två mindre områden med pegmatiter uppträder
insprängt i detta massiv. Prov 3, 6, 13, 17 och 19 är mest sannolikt istransporterat material
från detta område. Prov 4 och 10 är bergarter av sedimentärt ursprung vilka förekommer i fast
klyft på ett flertal ställen norr om undersökningsområdet. Dessa prov härrör troligen också
från relativt korttransporterat moränmaterial. Bergarter av vulkaniskt ursprung förekommer
norr om Tillinge endast på ett ställe inom det aktuella kartbladet och det är uppe i det
nordvästra hörnet i trakten av Sevalla kyrka. Detta område med leptit har tolkats vara en
utlöpare till det stora leptit-kalkstensområdet i Salatrakten. Porfyriska bergarter av varierande
sammansättning förekommer inom detta område (Ripa m fl, 2002) och skulle kunna utgöra
källområdet till Prov 8, 16 och 20. Prov 25 är troligen en metaryolit vilken härstammar från
det större massiv med denna typ av bergart som finns runt Ransta och tillhör leptitkalkstensområdet i Salatrakten. Alternativt är det en granitporfyr, en bergart vilken om än
massformig också finns beskriven från detta kartblad. Prov 5 och 7 är troligen
omkristalliserade grövre bergarter vilka utsatts för relativt stor deformation. Dessa torde inte
heller vara allt för långtransporterade. Ignimbriter är vulkaniska bergarter där det ingående
materialet avsatts ur heta askrika gasmoln. Ignimbriter, eller sliriga porfyrer som de även
benämnts (Hjelmqvist, 1966) förekommer ställvis frekvent bland de vulkaniska bergarter i
Dalarna vilka brukar benämnas Dalaporfyrer. Prov 22 utgör en möjlig kandidat till denna
bergartstyp och skulle i så fall härstamma från Dalarna.
Geotermomtriska analyser
Prov SAG 102105. Bergarten är en medelkornig grå tonalit som består av kvarts, biotit,
muskovit, sericitiserad plagioklas och amfibol. Accessoriska mineral är zirkon, apatit, epidot,
titanit och pyrit. Biotiten ser endast något anfrätt ut och har inte varit utsatt för temperaturer
över 450°C (Fig. 1). Zirkoner inneslutna i biotitet uppvisar radioaktiva gårdar. Enstaka
pyritkorn förekommer vilka delvis är oxiderade.
SAURAPPORT
Prov SAG 3066. Förskiffrad finkornig till fint medelkornig bergart, troligen av sedimentärt
ursprung vilken domineras av kvarts och glimmer i huvudsak muskovit. Kraftigt sericitiserad
plagioklas och kalifältspat förekommer underordnat medan accessoriska mineral är zirkon,
apatit, pyrit och hämatit. Stora mängder av järnoxid tyder på att biotiten är helt omvandlad
(Fig. 2). Radioaktiva gårdar saknas runt zirkon och apatit och är troligen bortblekta.
Upphettningstemperaturen uppskattas ha varit i intervallet 550-600°C.
Prov SAG 889. Massiv ojämnkornig, medel till grovkornig, grå tonalit med kvarts, biotit,
amfibol och sericitiserad plagioklas som dominerande mineral. Epidot, mikroklin, muskovit,
kalcit, zirkon, apatit och titanit förekommer accessoriskt. Biotiten är temperaturpåverkad
vilket visar sig genom begynnande oxidation av mineralet längs ytterkanten och sprickor (Fig.
3). Bergarten är väldigt fattig på opakmineral vilka består av delvis oxiderad pyrit.
Upphettningstemperaturen uppskattas ha varit i intervallet 500-550°C.
Prov SAG 16036. Kraftigt omvandlad ojämnkornig, medel till grovkornig, rödgrå granitoid.
Kvarts, glimmrar (biotit, muskovit och klorit) tillsammans med kraftigt sericitiserade
fältspater vars ursprung ej går att fastslå dominerar bergarten. Delvis oxiderad pyrit
förekommer relativt frekvent. Den biotit vilken inte är kloritomvandlad ger ett relativt
opåverkat intryck och en upphettningstemperaturen mellan 500-600°C anses rimlig (Fig. 4).
Prov SAG 16096. Massiv medelkornig grå granodiorit med kvarts, biotit, kalifältspat,
plagioklas och amfibol. Bergarten är delvis sericitiserad och kloritomvandlad. Apatit, zirkon,
titanit och kalcit förekommer accessoriskt. Opaka mineral förekommer sparsamt och består av
pyroxen. Biotiten ser endast något anfrätt ut och har inte varit utsatt för temperaturer över
450°C (Fig. 5). Zirkon och apatit inneslutna i biotitet uppvisar radioaktiva gårdar.
Prov SAG 16108.
Massiv medelkornig rödgrå granitoid med kvarts, biotit/klorit, muskovit, amfibol och kraftigt
sericitiserade fältspater. Apatit, titanit och kalcit förekommer accessoriskt. Biotiten är delvis
värmepåverkad (Fig. 6.). En del pyritkorn är fullständigt oxiderade medan radioaktiva gårdar
uppträder runt apatit. Upphettningstemperaturen uppskattas ha varit i intervallet 500-550°C.
Slutsatser
Sammanfattningsvis kan man konstatera att de analyserade stenproverna väl speglar den
förväntade sammansättningen hos den lokala moränen. Då inga bergartsanalyser gjorts av ett
representativt prov av den lokala moränen på plats bygger detta antagande, som diskuterats
ovan, på studier av berggrundskartorna. Merparten av materialet, möjligen med undantag av
Prov 22 vars källområde är beläget ca 20 mil nordväst om Tillinge, är alltså transporterat av
isen från urbergsområden i närheten.
De geotermiska analyserna av proverna visar en relativ likartad temperaturpåverkan. Samtliga
prover har troligen sitt ursprung i en ”vanlig” härd, i vilken temperaturen kan gå upp till ca
500-700°C. Man bör dock komma ihåg att det även inom en och samma härd kan förekomma
stenar som utsatts för upphettning i olika utsträckning, beroende på deras placering inom
själva anläggningen – mitt i härden, eller i kanten av denna. Exponeringstiden dvs. hur länge
stenen legat i härden och blivit utsatt för värme är också en faktor som påverkar bergarten. De
prov vilka inte varit utsatt för temperaturer över 450°C kan mycket väl legat i utkanten av en
härd eller endast legat där en kortare period.
SAURAPPORT Referenser
Bollin, E.M., 1970. Chalcogenides. - sid. 193-236 i R.C. Mackenzie (utg.) Differential Thermal
Analysis, Vol. 1, Fundamental Aspects. Academic Press, London och New York.
Deutsch, S., Hirschberg, D. & Piciotto, E., 1956. Étude quantitative des halos pléochroïques. Application à l'estimanation de l'âge des roches granitiques. - Bulletin de la Société Belge de
Géologie LXV, 2, 267-281.
Henderson, G.H., 1934. A new method of determining the age of certain minerals. - Proceedings of
the Royal Society London, A145, 591-598.
Hjelmqvist, S. 1966. Beskrivning till berggrundskarta över Kopparbergs län
Hjärthner-Holdar, E. & Kresten, P., 1996. Thermometry of fire-cracked and molten material. Proceedings from the 6th Nordic Conference on the Application of Scientific Methods in
Archaeology, Esbjerg 1993, 57-65. Arkæologiska Rapporter nr. 1, 1996. Esbjerg Museum.
Kresten, P., 1997a. Skörbränd sten från Mörby och Hulje (E4 Syd). Östergötland, Hogstad sn RAÄ
168, Mjölby sn RAÄ 234-236. - Geoarkeologiskt Laboratorium, UV Uppsala, Analysrapport 11997.
Kresten, P., 1997b. Skörbränd sten från Sneden. Uppland, Litslena sn, RAÄ 328. - Geoarkeologisk
Laboratorium, UV Uppsala, Analysrapport 2-1997.
Kresten, P., 1998. Geothermometry of archaeologic materials. Final report of the research project
”Geothermometry”. – Geoarchaeological Laboratory, Activity Report 1998.
Kresten, P. & Fagerlund, D., 1997. Fissionsspåranalys av upphettat stenmaterial: Metodik, resultat och
möjligheter. - Geoarkeologiskt Laboratorium, UV Uppsala, Forskningssrapport R1-1997.
Kresten, P., Kero, L. & Chyssler, J., 1993. Geology of the vitrified hill-fort Broborg in Uppland,
Sweden. - Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 115, 13-24.
Mackenzie, R.C. & Berggren, G., 1970. Oxides and Hydroxides of Higher-Valency Elements. - sid.
271-301 i R.C. Mackenzie (utg.) Differential Thermal Analysis, Vol. 1, Fundamental Aspects.
Academic Press, London och New York.
Mügge, O., 1907: Radioaktivität als Ursache der pleochroitischen Höfe des Cordierit. - Centralblatt
für Mineralogie, Geologie und Paläontologie 13, 397-399.
Ripa, M. & Persson, L. 2007. Berggrundskarta 11H Enköping NV, skala 1:50 000. Sveriges
geologiska undersökningar K 84.
Ripa, M. & Kübler, L. 2003. Berggrundskarta 11G Västerås NO, skala 1:50 000. Sveriges geologiska
undersökningar Af 217.
Ripa, M., Kübler, L., Persson, L. & Göransson, M. 2002. Beskrivning till berggrundskartan och
bergkvalitetskartan 11G Västerås NO.
Smykatz-Kloss, W., 1974. Differential Thermal Analysis. Application and Results in Mineralogy. Minerals and Rocks 11. Springer-Verlag, Berlin, Heidelberg, New York.
Stålhös, G., 1976. Beskrivning till berggrundskartan Enköping SV, SGU Af VO: 118.
Wagner, G. & Van den Haute, P., 1992. Fission-Track Dating. - Kluwer Academic Publishers,
Dordrecht, Boston, London.
SAURAPPORT
Figurer
Bi
Bi
Zr
Figur 1. Prov SAG 102105, relativt opåverkad biotit (Bi) med radioaktiva gårdar ( röd pil) runt zirkon (Zr).
Upphettningstemperatur uppskattas till under 450°C. Genomfallande, planpolariserat ljus.
Figur 2. Prov SAG 3066, Järnoxider, svarta områden, tyder på fullständig omvandling av biotiten. Bergarten
domineras av kvarts och muskovit. Upphettningstemperatur uppskattas till mellan 550 och 600°C.
Genomfallande, planpolariserat ljus.
SAURAPPORT Figur 3. Prov SAG 889, något påverkad biotit med en del radioaktiva gårdar runt apatit. Upphettningstemperatur
uppskattas till mellan 500 och 550°C. Genomfallande, planpolariserat ljus.
Figur 4. Prov SAG 16036, kraftigt omvandlad granitoid vars upphettningstemperatur uppskattas till mellan 500
och 600°C. Genomfallande, planpolariserat ljus.
SAURAPPORT
Figur 5. Prov SAG 16096, relativt opåverkad biotit med radioaktiva gårdar runt zirkon. Genomfallande,
planpolariserat ljus. Upphettningstemperatur uppskattas till under 450°C.
Figur 6. Prov SAG 16108, relativt opåverkad kloritomvandlad biotit med en del radioaktiva gårdar runt apatit.
Upphettningstemperatur uppskattas till mellan 500 och 550°C. Genomfallande, planpolariserat ljus
SAURAPPORT
