Vaccination av alpackor Juni 2010 I Sverige har vi en tradition av återhållsam användning av vacciner till djur. Vi har krav på att vaccinfabrikanterna ska kunna visa att deras vacciner verkligen har effekt mot sjukdom och vi försöker först och främst förebygga sjukdomar genom att ha god djurhållning. I många andra länder resonerar man annorlunda. Principen för vaccination är att djuret bildar antikroppar mot det smittämne som finns avdödat i vaccinet. Antikropparna utgör skydd mot smittämnet och sjukdomen. Skyddet efter vaccinationen kvarstår olika länge beroende på vilket vaccin det handlar om, ibland i åratal. När dräktiga djur vaccineras kommer antikroppar att gå ut i råmjölken. När ungen diar får den då i sig antikropparna, som sprids i magtarmkanalen och blodet, och utgör skydd (trots att ungen själv inte är vaccinerad). Råmjölks‐
antikropparna försvinner efter 2‐3 månader och då är ungens skydd borta. För alpackor* i Sverige är det vaccination mot klostridie‐infektioner och ”blåtunga” som kan vara aktuellt. Blåtunga ”Blåtunga” är en virussjukdom som kan drabba idisslare och kameldjur. Det finns enstaka fall av alpackor med blåtunga rapporterade från Tyskland, men inte i Sverige. Det obligatoriska svenska vaccinationsprogrammet omfattar nötkreatur och får i ett vaccinationsområde som är beroende av situationen i våra grannländer och övriga EU. För kameldjur i Sverige är vaccination nu frivillig. Veterinär är ansvarig för vaccinationen och djurägaren betalar. Ett antal alpackor har vaccinerats sedan 2008. Inga biverkningar finns officiellt rapporterade efter vaccination av svenska alpackor, men det finns alpackaägare som har iakttagit smärre biverkningar (stelhet). Vi vill uppmana alla att rapportera in biverkningar efter användning av vacciner och läkemedel! Aktuell information om blåtunga finns på www.jordbruksverket.se Hälsovården för kameldjur tar inte ställning till blåtungevaccination av alpackor. Klostridier ”Klostridier”** är en grupp bakterier som kan finnas i jord och tarmar. De kan bilda olika sorters bakteriegifter. Stelkramp, botulism, frasbrand, gasbrand och enterotoxemi är sjukdomar som är orsakade av olika klostridier. Generellt är det sjukdomar som uppkommer snabbt och ofta är dödliga. Det finns ingen medicinsk behandling som är effektiv. Alpackorna smittar inte varandra med klostridiesjukdomar. Vi vet inte hur stor risken är för alpackor i Sverige att bli sjuka av klostridier. I Peru bedömer man att klostridier (Clostridium perfringens typ A) är en viktig orsak till dödsfall på crior, men vi vet inte hur läget är i Sverige. Man bör misstänka klostridie‐infektion om djur dör plötsligt. Diagnosen kan vara svår att ställa och obduktion rekommenderas. Om obduktionsbilden är en blodig tarminflammtion och klostridiebakterier och deras gift kan påvisas och typas; då är diagnosen säker. De alpackagårdar som är med i Hälsovården för kameldjur får döda alpackor obducerade utan kostnad (transporten till obduktion betalas dock av gården). Diagnosen klostridieinfektion kan då ställas under förutsättning att obduktionsbilden är typisk och att materialet är tillräckligt färskt. Obs att Svenska Djurhälsovårdens obduktionsremiss måste skickas med för att slippa självrisken; remissen finns på www.svdhv.org och ska fyllas i av gårdens veterinär (eller alternativt Karin Lindqvist Frisk, Kerstin de Verdier eller Andrea Holmström). Det finns för‐ och nackdelar med att vaccinera mot klostridier. Fördelen är förstås att vaccinering kan ge skydd mot sjukdom. Eftersom alpackor är mycket värdefulla djur (på flera sätt) vill man ha så låg risk som möjligt att djuren blir sjuka eller dör. En stor nackdel är att vaccinerna inte är utprovade på alpackor och därför vet man inte särskilt bra hur effektiva de är och vilka biverkningar de kan ha. Biverkningar förkommer. Det finns uppgifter/rykten om problem efter vaccination med vissa vacciner, men det är svårt att veta om det beror på stress eller på vaccinet självt. Biverkningar ska rapporteras. Vilka klostridie‐vacciner finns? Det finns flera klostridie‐vacciner som används till svenska alpackor. En del är licensvacciner. De olika vaccinerna innehåller olika typer av klostridier. Exempelvis innehåller ett vaccin bara Clostridium tetani (stelkramp). Bara ett av vaccinerna innehåller Clostridium perfringens typ A. Inget av vaccinerna innehåller Clostridium botulinum (botulism). Vacciner är receptbelagda och veterinär är ansvarig för all vaccinering. Råd Hälsovården för kameldjur rekommenderar ‐ tills vi har mera kunskap ‐ att alpackaägare vaccinerar sina djur mot klostridie‐infektioner, i första hand med tanke på risken för stelkramp efter kastrationer och sårskador. Anvisningar för hur man vaccinerar skiljer sig mellan olika vacciner men för flera av dem gäller följande: ‐ Ovaccinerade djur grundvaccineras 2 gånger med 4‐6 veckor emellan. ‐ Grundvaccinerade djur vaccineras årligen. ‐ Dräktiga alpackor bör vaccineras 4‐6 veckor före förlossning. Om de vaccineras för sent eller för tidigt kommer råmjölken att innehålla mindre mängd antikroppar. För sent (för nära förlossningen) betyder att antikropparna inte hinner ut i råmjölken. För tidigt (för långt i förväg) betyder att nivån av antikroppar i råmjölken har börjat sjunka. Obs att stress av dräktiga alpackor kan orsaka kastningar. ‐ Crior efter vaccinerade mödrar bör inte vaccineras före 8‐12 veckors ålder eftersom de har kvar antikroppar från råmjölken och detta stör vaccinationen. ‐ Crior efter ovaccinerade mödrar kan vaccineras från 2 veckors ålder. En oöppnad vaccinflaska ska stå mörkt och kallt (i kylskåp) och den ska skakas före användning. En öppnad vaccinflaska får inte sparas och användas senare utan vaccinet ska användas samma dag som flaskan öppnas; annars kan gifter bildas som gör vaccinet farligt för alpackor. Vaccinet ska sprutas under huden. Efter injektionen kan en liten svullnad i huden uppkomma, men den är ofarlig och försvinner inom några veckor. Vissa alpackor kan få en överkänslighetsreaktion. Biverkningar ska rapporteras. *Det som gäller för alpackor gäller också för lamor. ** Clostridium tetani (stelkramp) Clostridium botulinum (botulism) Clostridium perfringens typ A (enterotoxemi) Clostridium perfringens typ B Clostridium perfringens typ C Clostridium perfringens typ D (gasbrand) Clostridium chauvoei (frasbrand) Clostridium novyi Clostridium septicum Clostridium sordelli Clostridium haemolyticum /Kerstin de Verdier
