600 år före vår tideräkning, Elishav, proviantmästare i en avlägsen garnison i öknen fick en lista
med detaljerade instruktioner av vilka livsmedel och förnödenheter som skullle skickas
omedelbart till gränsen för den judiska kungariket Judea. Vin, mjöl, olja, oliver... över arton
olika beställningslistor hittades och grafologiska undersökningar ställde fast att minst 6 olika
personer skrev listorna.
Men i denna lilla garnison, som hade ungefär 30 soldater och var belägen i en avkrok vid
gränsen till de edomitska rike så hittades i utgrävningar dessutom cirka 100 brev som beskrev
allt möjligt av vardagen i garnisonen. Men skrivna listor förutsätter att mottagaren kan läsa
dessa...
Listorna visar att t o m enkla soldater i Judeas arme var läs- och skrivkunniga. Det är
anmärkningsvärt, eftersom under lång tid trodde man att läs- och skrivkunnigheten spreds först
efter andra Templets förstörelse, på tiden där Mishnan, en del av den muntliga toran, tora she
be al pe, skrevs ned och kodifierades av Rabbi Jehuda HaNasi ungefär år 200 v.t. I det medeltida
Europa var det inte ovanligt att inte ens aristokratin kunde läsa och skriva och enbart kristna
munkar i kloster behärskade konsten.
Denna arkeologiska fynd i dagen Israel har stor betydelse för hur vi ser på uppkomsten av våra
kanoniska texter och den visar på den djupa betydelsen som ord har för oss.
Judarna har gett till mänskligheten en ny förståelse för tid och därmed historia. I antiken så var
tiden inte ett linjärt koncept utan tiden var en kretslopp. Man föddes och man dog,
mänskligheten var en del av naturens kretslopp: vår blev sommar, sommar blev höst, och höst
blev vinter för att återigen blir vår. Det var i Bibeln som vi möter för första gången iden om att
tiden är någonting som leder till förändring. Där utgångspunkten är inte samma som målet och
där målet i sig är del av en process snarare än ett kretslopp.
Prehistoriska folk firade naturens kretslopp och dess olika faser, skördefester var en viktig
milstolpe och även judiska helger har en anknyntning till jordbruksåret. Men judiska helger la
till en dimension: den av historisk utveckling. Abraham lämnar Ur för att börja en resa inte bara
genom rymd men framförallt genom tid och mening.
Och på så sätt är Pesach knyten till korn skördetiden men framförallt till uttåget från Egypten,
och Shavuot till veteskörden och huvudsakligen till matan tora, mottagendet av toran.
När vi sitter ned vid sederborden och öppnar haggadan så lägger man märke till att det har inte
mycket att göra med torans berättelse. I toran kretsar allt runt pesachoffret i Templet och i
Haggadan har fokus skiftat. Det enda som finns kvar är egentligen benet på sederfatet.
Transformationen av pesachfirandet som den beskrivs i Toran och den som vi igår och igen
ikväll kommer att gå igenom är representativt för en större transformationen inom
judendomen från religion som kretsade kring offerkulten i Templet till en religion som är
fokuserad på hemmet och syngagon.
Sederkvällens beskrivs i mishna Pesachim, perek 10, men det som står där har inte mycket
gemensam med det som står beskriven i Toran om uttåget från Egypten. Ändå välja Mishnan att
framställa ritualen som om den har funnits i oförändrat form sedan Templet funnits och
pesach-offret kunde bringas. Men så är ju inte fallet.
Denna avvikelsen är avsiktlig och mishnan har ett djupare syfte med det. Mishnans mål är att
skapa en ritual med djup betydelse i en tid där Templet och tempeloffren inte längre fanns. I
mishnan och därmed i haggadan ser vi då resultatet av en process att tolka om och skapa nytt.
Det som vi är oss om vi stoppa näsan i mishnan är att: visst, pesach offret i Templet var viktigt,
men det var inte avgörande. Allt annat som vi förknipa med pesach och sedern är lika
betydelsefullt: fyra glas vin, att doppa grönsaker i saltvatten, charoset, de fyra frågorna... osv.
Och plötsligen så hamnar just berättelsen i föregrunden, berättelsen om uttåget från Egypten
och framförallt rabbinernas diskussioner runt omkring, som i sin tur ska sporra oss till
diskussioner och debatter kring våra sederbord – för det är det om utgör huvuddelen av texten
i haggadan.
Och det är kanske det som är Pesachs viktigaste budskap: det förflutna är inte död utan den
lever vidare och får mening i de berättelserna som vi själva lägga till i den bok som vi skriver.
Judendomen är en religion som värderar intellektet som uppmuntrar frågor, varje fråga som
ställs l’shem shamayim är en fråga som drar oss närmare Gud och varje Pesach så är det den
äldre generationen som lär den yngre generationen att våga ställa frågor.
Pesach är därmed den äldsta transformativa berättelsen som är betydelsfullt även för andra
folk än det judiska folket och är än idag av högsta relevans. Historien om uttåget från Egypten
betydde allt för dem afrikanska slavarna i Amerika för 100 år sedan, den är av stor spirituell
betydelse för dagens flyktingar från Sudan som söker asyl i Israel, den har inspirerat och hållit
judar vid livet i nazisternas utrotningslägren där man har hittat handskrivna haggadot av
lägerfångar som funnit tid, ork och hopp att mödosamt skriva ner en egen haggada och föra
berättelsen vidare.
Shabbat Shalom v’chag pesach kasher v’sameach
Rabbin Ute Steyer
Pesach 5776
