Motåtgärder i
växtodlingen efter ett
nedfall av radioktivt
cesium vid olika
nedfallsnivåer och
årstider
Rapport 2008:27
Foto: Mats Pettersson
Motåtgärder i växtodlingen
efter ett nedfall av radioktivt
cesium vid olika nedfallsnivåer
och årstider
Författare
Klas Rosén, SLU
[email protected], 018/67 12 85
Jan Eriksson, SLU
[email protected], 018/67 12 71
2
JORDBRUKSVERKETS FÖRORD
Det har i olika sammanhang framkommit ett behov av ett kompletterande underlag till boken
Livsmedelsproduktionen vid nedfall av radioaktiva ämnen, där det varit önskvärt att få en
snabb överblicksbild av storleken på problemen i jordbruket efter ett nedfall av radioaktiva
ämnen (främst radiocesium i olika grödor till bröd, kött och mjölk) och samtidigt peka på de
möjliga åtgärder som kan vara aktuella vid ett nedfall under olika årstider. Det har också varit
önskvärt att visa på de olika sambanden mellan nedfall och radioaktivitet i olika produkter
och den osäkerhet som finns i bedömningarna.
Denna skrift avser att fylla dessa behov och är således tänkt att kunna ge en del av underlaget
i bedömningen av eventuella beslut om åtgärder vid nedfall av radioaktiva ämnen. Den är
även tänkt att användas i utbildningssammanhang.
Målgruppen är i första hand personer som har att föreslå och besluta om åtgärder i växtodlingen men även i djurhållningen i händelse av ett nedfall.
Rapporten har på uppdrag från Jordbruksverket författats av Klas Rosén och Jan Eriksson vid
Institutionen för Mark och Miljö, SLU. Jordbruksverket m.fl. har bidragit med synpunkter och
kommentarer men det är ändå författarna som själva ansvarar för innehållet i rapporten.
Den är finansierad av Jordbruksverket via medel från Krisberedskapsmyndigheten och anslaget 7:5 Krisberedskap.
3
4
Innehållsförteckning
1. Bakgrund och syfte............................................................................................................... 7
2. Transport av radionuklider till växter ............................................................................... 9
2.1 Årstidens betydelse............................................................................................................. 9
2.2 Uppfångning och kvarhållning på vegetation................................................................ 10
3. Beskrivning av motåtgärder.............................................................................................. 11
3.1 Åtgärder före radioaktivt nedfall för att minimera kontaminationen........................ 12
3.2 Åtgärder under nedfallsåret för att minska överföringen av radioaktiva
ämnen efter nedfall........................................................................................................... 14
3.3 Åtgärder för att minska överföringen av radioaktiva ämnen åren efter nedfall ....... 17
4. Handlingsstrategier............................................................................................................ 20
4.1 Allmänna principer och regler för motåtgärder ........................................................... 21
4.2 Förutsättningar och begränsningar för handlingsstrategierna i denna rapport ....... 23
4.3 Spannmål för livsmedelsproduktion............................................................................... 29
4.4 Spannmål till grisköttsproduktion.................................................................................. 34
4.5 Slåttervall, betesvall och spannmål till mjölkproduktion............................................. 40
4.6 Slåttervall, spannmål och naturbete till nötköttsproduktion....................................... 49
4.7 Andra grödor .................................................................................................................... 67
4.8 Nedfall under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden (T0) ................................. 71
4.9 Avvägningsproblem i samband med ett nedfall ............................................................ 75
5. Referenser ........................................................................................................................... 77
Bilaga 1. Halter i grödor åren efter nedfall ......................................................................... 80
BILAGA 2. Gränsvärden för livsmedel ............................................................................... 86
BILAGA 3. Metodblad för motåtgärder.............................................................................. 88
BILAGA 4. Hur stort nedfall hindrar utomhusarbete i jordbruket? ............................... 97
BILAGA 5. Översikt över vilka cesiumhalter olika grödor ger
i livsmedel vid olika nedfallstidpunkter .......................................................... 99
5
6
1. Bakgrund och syfte
Syftet med det arbete som redovisas i denna rapport har varit att ta fram bättre underlag och
ge konkreta förslag på tänkbara åtgärder i växtodlingen för att minska överföringen av radiocesium till olika grödor och från dessa till bröd, mjölk och kött. Arbetet bygger i hög grad på
tidigare arbeten, både experiment och modelleringar, utförda av Åke Eriksson vid dåvarande
Institutionen för radioekologi vid SLU (Eriksson, 1994; Eriksson m.fl., 1998a; Eriksson m.fl.,
1998b). Erfarenheter från uppföljningen av Tjernobylolyckan i jordbruket har också utnyttjats
i hög grad (IAEA, 2001; Rosén m.fl., 1996; 1998).
Rapporten riktar sig i första hand till tjänstemän vid Statens jordbruksverk, länsstyrelser,
kommuner etc. som i händelse av ett nedfall av radiocesium har som uppgift att besluta om
och föreslå åtgärder i växtodlingen. Rapporten är av handbokskaraktär med fokus på åtgärder.
Författarna har utgått från att de tjänstemän som är tänkta att hantera detta i ett skarpt läge har
tillägnat sig nödvändiga grundläggande kunskaper om radioaktiva ämnen och deras egenskaper, hur man skyddar sig mot exponering, principer för motåtgärder m.m. Sådan bakgrundsinformation berörs bara summariskt i denna rapport, men finns i rapporterna ”Livsmedelsproduktion vid nedfall av radioaktiva ämnen” (FOI, 2002), ”Avvägningsproblem för beslutsfattande vid radioaktivt nedfall” (Bergman m.fl., 1999) och ”Resursbehov för motåtgärder och
sanering vid kärnenergiolyckor i svenskt jordbruk” (Rosén & Haak, 2006).
Det är viktigt att understryka att de förväntade radiocesiumhalter i grödor och livsmedel som
presenteras i denna rapport bara är avsedda att användas för en första skattning av situationen.
De baseras på experimentella data och är beroende av hur säkra och allmängiltiga dessa
grunddata är. De ger en uppfattning om storleksordningen på halter i grödor och livsmedel,
men bör så fort som möjligt följas upp med kontinuerliga mätningar av de verkliga halterna.
De uppföljande mätningarna kan ibland medföra att åtgärderna i efterhand måste modifieras.
Denna rapport handlar om radiocesium (134Cs och 137Cs). Dessa radionuklider är inte de enda
som kommer att ha betydelse för vilka åtgärder man kan och bör genomföra vid ett radioaktivt
nedfall. Under tiden närmast efter ett nedfall kommer speciellt radioaktivt jod att ha stor betydelse. Denna nuklid tas inte upp i någon högre grad i denna rapport eftersom den avklingar
snabbt och normalt inte föranleder några åtgärder i växtodlingen. Nedfall av radiostrontium
kan däremot ställa till problem i växtodlingen, men denna rapport begränsas till radiocesium
och lämnar radiostrontium till en eventuell framtida kompletterande rapport.
Vilka grödor som behandlas begränsas av tillgängligt underlag av experimentella data. Sådant
finns i nuläget bara för spannmål, slåttervall, betesvall och permanent bete (se vidare inledningen till avsnitt 4.7).
Åtgärdsförslagen för varje produktionsgren utgår från olika scenarier avseende tidpunkt och
nivå på ett nedfall av radioaktiva ämnen. Som kriterium för när åtgärder behövs har vi använt
rekommenderade EU-gränsvärden för halter i olika livsmedel enligt bilaga 2. Dessa värden är
högre än de som fastställdes i Sverige efter Tjernobylolyckan, men är de som åtminstone inledningsvis kommer att tillämpas vid en framtida spridning av radioaktiva ämnen.
Rapporten är upplagd så att man i kapitel 4 ska kunna gå in och finna information om vilka
åtgärder man kan vidta beroende på vilken produktionsgren, storlek på nedfall och nedfallstidpunkt som är aktuell. Tanken är också att en tänkt beslutsfattare redan innan en akut situation
uppstår genom kapitel 2 och 3 ska ha kunnat skaffa sig en översiktlig bild av hur radioaktiva
ämnen överförs till grödan och vilka motåtgärder som generellt finns att tillgå. Viktig bak-
7
grundsinformation finns också i de inledande avsnitten (4.1 och 4.2) i kapitel 4. Viktiga kompletterande uppgifter för att kunna bedöma en nedfallssituation finns också i bilagorna i slutet
av rapporten.
8
2. Transport av radionuklider till växter
Efter ett nedfall av radionuklider på jordbruksmark och jordbruksgrödor blir en viktig uppgift
att reducera överföring till grödor, djur och livsmedel. Den minskning som kan åstadkommas
genom olika motåtgärder varierar med de lokala betingelserna inom det drabbade området.
Det värsta tänkbara scenariot är att man måste ta produktiv mark ur drift för en längre tid för
att ingen annan åtgärd återstår för att undvika för höga halter av radioaktiva ämnen i livsmedel.
Transportvägarna till livsmedel bestäms av många olika faktorer. Jordbruksmiljön är komplex. Den formas av klimat, markförhållanden och djurhållning och påverkas av driftsinriktning med avseende på ägoslag, grödval och typ av husdjursproduktion. Produktionen är cyklisk och genomlöper under året olika faser i takt med grödornas utveckling; från vintervila
över vårens och sommarens vegetativa utveckling till grödornas mognad och skörd under hösten. Överföring av radionuklider till livsmedel påverkas av om grödorna används direkt som
färska grönsaker, som fodermedel eller för framställning av livsmedel i mer förädlad form.
Årstiden när nedfallet kommer är avgörande för hur stor transporten till livsmedel blir. Nedfall under vegetationsperioden fångas upp av växande grödor. Graden av uppfångning beror
främst på utvecklingsstadium, bladytans storlek och beståndets slutenhet. Nedfall som når och
tränger ner i marken kan tas upp via växternas rötter. Direkt uppfångning på grödorna är vanligen bestämmande för halterna det första året medan upptag via rötterna som regel dominerar
de följande åren.
Uppfångningen vid ett nedfall under växtperioden varierar mellan olika grödor. Överföring till
växtprodukter avtar normalt i ordningen bete > slåttervall > grödor i öppen växtodling. Överföringen från betesmark till animalieproduktionen vid ett nedfall är snabb. På kort tid kan hela
spektrumet av radionuklider i ett nedfall överföras till djurledet om inga åtgärder vidtas. Även
nuklider med korta halveringstider, som t.ex. 131I, kan då få stor betydelse.
2.1 Årstidens betydelse
Tidpunkten för det radioaktiva nedfallet, vinter, vår, sommar eller höst, blir avgörande för
grödornas förorening och skördevärde. Särskilt stor blir skillnaden mellan nedfall under växtperioden och nedfall under grödornas viloperiod. Vid nedfall under växtperioden förorenas
grödorna genom nedfall direkt på plantorna. Vid en och samma tidpunkt är grödorna olika
långt utvecklade beroende på var i landet de växer. Såtid och skördeperiodens längd varierar
följaktligen mellan olika delar av landet. Grödans utveckling i en viss region kan också variera mellan olika år beroende framförallt på väderleksförhållandena (årsmånsfaktorn). Det kan
också finnas lokal variation beroende på jordart och läge i terrängen.
Tidsperioden från nedfall fram till skörd, påverkar både halten och den totala mängden av en
radionuklid i växten, dels genom att grödans tillväxt späder ut den, dels genom att en del förloras genom bladavfall, avspolning vid regn eller bortförsel vid blåst. Generellt minskar halten mer än mängden. Det beror på att halten avtar med såväl grödtillväxten som förlusterna
till marken medan mängden endast påverkas av förlusterna till marken. Detta bör beaktas när
man med utgångspunkt från lokala och årsmånsbetingade förhållanden gör prognoser för halt
respektive mängd av radionuklider vid skörd (Eriksson m.fl., 1998a; Eriksson m.fl., 1998b).
9
2.2 Uppfångning och kvarhållning på vegetation
Luftburna föroreningar tillförs växter (och mark) genom deposition. Torrdeposition innebär
att partiklar på grund av tyngdkraften faller ut ur en förorenad luftmassa eller att partiklar adsorberas på ytor som luftmassan kommer i kontakt med. Våtdeposition innebär att föroreningar tvättas ut med nederbörd. Efter Tjernobylolyckan styrdes den geografiska variationen i deposition i Sverige i hög grad av våtdepositionens storlek, vilken i sin tur styrdes av var och
hur mycket det råkade regna tiden närmast efter utsläppet. Den direkta uppfångningen av radionuklider hos ett växtbestånd kan variera mellan 10 % och 90 % av depositionen på en viss
plats. Effektivast fångas nedfallet upp om det torrdeponeras och om grödan täcker en stor del
av marken. Vid våtdeposition begränsas uppfångningen vid mer långvarig nederbörd av att en
ökande andel av regnvattnet rinner av växten och överför nedfallet till marken. Grödor med
stora blad, som exempelvis sallad och spenat, har en större uppfångningsförmåga än gräsvegetation. Uppfångningen är totalt sett relativt låg vid växtperiodens början för att sedan öka
med tillväxten av biomassa och bladyta (FOI, 2002; van der Stricht & Kirchmann, 2001). Om
nedfallet kommer strax före skörd av slåttervall kan den procentuella och totala uppfångningen vara hög men halten radionuklider blir ändå måttlig eftersom biomassan som de fördelas
över är stor.
En del av de radionuklider som till att börja med fångas upp av en gröda försvinner dock ofta
igen från växten fram till skörd, främst genom att de spolas av med nederbörd och genom att
t.ex. vissna blad fälls. Oftast brukar man räkna med att den del av depositionen som kvarhålls
i grödan fram till skörd varierar mellan 5–30 %. Som jämförelse kan nämnas att vid nedfallet
från Tjernobylolyckan kvarhölls ca 5 % av det 137Cs som deponerades i Uppsalatrakten i
gräsvall. Eftersom nedfallet skedde alldeles före växtperiodens början blev uppfångning och
kvarhållning ganska liten (Haak m.fl. 2000).
10
3. Beskrivning av motåtgärder
Radioaktiva ämnen som hamnat i naturen kan inte förstöras genom något mänskligt ingrepp.
Det är bara den process som är grunden till deras radioaktivitet, deras sönderfall till stabila
ämnen vilka inte utsänder strålning, som med tiden kan ”oskadliggöra” dem. Vi människor
kan bara se till att föroreningen inte når oss, flytta på den om den redan gjort det eller skärma
av strålningen. Skyddet mot strålning bygger därför på tre grundprinciper:
1. Tid
2. Avstånd
3. Avskärmning
Tid handlar om att vänta tills strålningen avklingat tillräckligt. Hur fort detta går kan vi inte
påverka. När det gäller nedfall av radioaktiva ämnen som drabbar ett stort område där människor måste leva och hämta sin föda bygger därför alla motåtgärder på avstånd och avskärmning. De allra flesta åtgärder i denna rapport handlar om hur avståndet mellan det radioaktiva
ämnet och människan kan upprätthållas eller ökas. Det är särskilt viktigt att människan inte
får i sig radioaktiva ämnen genom födan eftersom avståndet och skärmningen då blir obefintliga. Exempel på åtgärder som upprätthåller avståndet genom att förhindra att radioaktiva ämnen hamnar i livsmedlen är att kaliumgödsla för att motverka upptaget av radiocesium i grödan eller att täcka över grödan före nedfallet. Bortskrapning eller nerplöjning av ett förorenat
ytskikt är exempel på åtgärder som ökar avståndet.
Vilka motåtgärder som måste vidtas vid ett nedfall av radioaktiva ämnen över ett jordbruksområde beror på när under året nedfallet sker, dess storlek samt vilka grödor som odlas. Om
nedfallet sker under sommarhalvåret kan både grödor och mark bli kontaminerade. För en
kontaminerad gröda blir nedfallstidpunkten och därmed dess utvecklingsstadium avgörande
för vilka motåtgärder som kan och bör vidtas. Om nedfallet är litet kan i bästa fall normala
brukningsåtgärder som t.ex. kaliumgödsling av grödan eller nerplöjning av nedfall på barmark
räcka. I sämsta fall är nedfallet så stort att jordbruksdriften inte kan fortsätta på enskilda gårdar inom det drabbade området. Mellan dessa två extremer finns det många olika handlingsalternativ för att säkerställa att växtodling och djurhållning ska kunna fortsätta. Många av
motåtgärderna handlar om plöjning, gödsling och annat som normalt utförs i konventionellt
jordbruk, men åtgärderna måste anpassas till situationen så de innebär ändå större eller mindre
ingrepp i växtodlingen och husdjursskötseln (IAEA, 1989; 1994a).
Åtgärder kan vidtas akut under ett förvarningsskede när utsläpp befaras eller efter ett nedfall, i
det senare fallet både under innevarande odlingssäsong och under kommande år (Ulvsand
m.fl., 1997). Åtgärder före ett nedfall vidtas för att motverka kontamination eller underlätta
senare motåtgärder (Rosén, 1997). Åtgärder efter ett nedfall vidtas för att minska konsekvenserna av nedfallet – antingen genom att ta bort de radioaktiva ämnena (sanering, bortförsel av
grödan från åkern etc.) eller genom att minska överföringen till gröda och djur. Vilka åtgärder
som skall vidtas efter ett nedfall beror, utöver nedfallets storlek och sammansättning, i hög
grad på när under året nedfallet sker.
Om nedfallet sker efter odlingssäsongen eller under vintern har man gott om tid på sig att planera hur man ska hantera den uppkomna situationen. Så är också fallet när man under nedfallsåret ska besluta om utformningen av åtgärder i växtodlingen under nästa säsong. Om nedfallet kommer strax före odlingssäsongen finns det fortfarande möjligheter att genom grödval
och anpassning av gödsling och jordbearbetning motverka upptag i grödorna. I detta fall blir
11
det fråga om snabba beslut som kan få avgörande inverkan på årets produktionsresultat för
den enskilda gården. Det mest svårhanterliga läget är om ett nedfall sker efter betessläppning
och strax före vallskörd eller spannmålsskörd.
Vid ett nedfall under odlingssäsongen styrs valet av åtgärder, förutom av nedfallets storlek
och sammansättning, i hög grad av i vilket utvecklingsstadium olika grödor befinner sig. Om
nedfallet kommer i början av odlingssäsongen måste man snabbt ta ställning till om åtgärder
behöver vidtas och vilka som isåfall är mest lämpliga. Ska grödan plöjas upp och sås om eller
kan man genom gödslingsåtgärder, en eventuell senareläggning av vallskörden etc. förväntas
minska halten radioaktiva ämnen i grödorna i tillräcklig grad? Valet underlättas om en nedfallsprognos snabbt blir tillgänglig. Om nedfallet kommer senare under odlingssäsongen måste man ta ställning till om grödorna överhuvudtaget kan användas för humankonsumtion.
Eventuellt kan både bröd- och foderspannmål istället användas som biobränsle. Vid höga föroreningsgrader måste grödorna dock slås av och transporteras bort från åkern eller så får de
ligga kvar för att senare plöjas ner.
Inför och under odlingssäsongen efter nedfallsåret vidtas åtgärder för att motverka grödornas
upptag av radioaktiva ämnen från marken i sådan grad att de kan användas för humankonsumtion. Om föroreningsgraden är så hög att detta inte är möjligt eller ekonomiskt försvarbart
måste kanske driftsinriktningen ändras, t.ex. till odling av industrigrödor eller energigrödor. I
värsta fall måste odlingen temporärt upphöra och aktuella arealer läggas i träda
Nedan beskrivs motåtgärder som kan vidtas för att undvika eller minska mängden radioaktiva
ämnen i växt- och animalieprodukter mer i detalj. Åtgärderna behandlas i stor utsträckning i
kronologisk ordning, från sådana som genomförs i samband med förvarning om ett utsläpp till
sådana som genomförs under åren efter nedfallet. Tyngdpunkten ligger på åtgärder omedelbart före och efter nedfallet, men även åtgärder inför efterföljande år behandlas. De föreslagna
åtgärderna kan i de flesta fall utföras med den maskinuppsättning som normalt finns på en
gård, men vissa åtgärder kräver specialmaskiner och kan därför vara svåra att genomföra om
tiden är knapp. Mer att läsa om behov av och tillgång på resurser för olika motåtgärder finns i
Rosén och Haak (2006).
3.1 Åtgärder före radioaktivt nedfall för att minimera
kontaminationen
Dessa åtgärder avser en situation när en olycka är på väg att hända och man kan befara ett
utsläpp eller att en olycka inträffat utanför Sverige och man kan förutse att radioaktiva ämnen
kommer att transporteras in och deponeras i Sverige inom någon eller några dagar. Det kan då
vara möjligt att med olika åtgärder undvika direkt kontamination av djur och gröda. Tidsrymden för insatser bestäms i hög grad av meteorologiska förhållanden. Den blir längre om vindförhållandena är sådana att det radioaktiva molnet inte driver mot vårt land de första dagarna.
Storleken på nedfallet påverkas starkt av nederbörd. Regn (våtdeposition) ökar nedfallet avsevärt, vilket Tjernobylolyckan visade.
Åtgärderna före nedfall är av akut karaktär och utmärkande är att de kräver mycket snabba
beslut. De medger, om de genomförs i tid, i bästa fall att djurproduktionen kan fortgå utan allt
för stora inskränkningar. Även störningarna i växtodlingen kan minskas. Efter stora nedfall
kan det dock ändå bli nödvändigt att antingen sanera förorenad mark eller att använda den för
annat än livsmedelsproduktion, (Rosén & Haak, 2006).
12
Installning av betande djur
I djurhållningen är åtgärder för att undvika radioaktiva ämnen i mjölk och kött relativt enkla
att genomföra. I en situation när ett nedfall kan förutses är det en enkel och given åtgärd i
djurhållningen att stalla in betande djur, särskilt mjölkkor. Även om det kan finnas en osäkerhet om vilka områden som kommer att drabbas är det en inte alltför kostsam åtgärd som bör
vidtas överallt där det finns risk för nedfall. Så fort nya prognoser visar att ett visst område
inte kommer att drabbas kan djuren i detta område släppas på bete igen. Ett mer varaktigt betesförbud måste alltid, som senare berörs, vara väl motiverat och inte fortgå längre än nödvändigt. Ett redan infört betesförbud får dock inte hävas innan man är absolut säker på att
faran är över. En hävning bör baseras på provtagning och analys av betesvegetationen.
Minskning av ventilation i djurstallar
Vid ett nedfall kommer radionuklider att finnas i luften i flera dagar (Moberg, 1991, Rosén,
1997). Dörrar och fönster till djurstallar och foderutrymmen bör därför stängas och om möjligt bör ventilationen minimeras tills den förorenade luftmassan dragit förbi. Inom vissa typer
av djurhållning, såsom höns- och grisskötsel, kan dock inte ventilationen reduceras särskilt
mycket. För foder som är under torkning bör ventilationen, om möjligt, minskas eller stängas
av under den tid då det radioaktiva molnet passerar. Orsaken är att de luftburna radionukliderna kan sugas in med torkluften och kontaminera fodret. Möjligen kan filter temporärt installeras för att rena torkluften.
Tidigareläggning av skörd
Om man får förvarning om ett förväntat nedfall i god tid finns en möjlighet att förbereda och
verkställa en snabb skörd av vallvegetation och ensilera denna innan den kontaminerats. Detta
är framförallt viktigt om nedfallet kommer före förstaskörden och om förråden av grovfoder
är tömda. I denna situation gäller det framförallt att säkra så mycket grovfoder av acceptabel
kvalitet att det räcker de första veckorna innan framtransport av foder från okontaminerade
områden hunnit organiseras. Tiden räcker förmodligen inte till för en större insats än så eftersom det krävs förtorkning för att få foder av hållbar kvalitet vid mer långsiktig lagring. Om
nedfallet sker vid eller strax före normal skördetid för spannmål kan det också vara möjligt att
rädda så mycket som möjligt från kontaminering genom att tidigarelägga skörden.
Övertäckning av grödor
Med vattentätt material, som plastfilmer och presenningar, kan man täcka över redan skördade produkter som högar eller stackar av sockerbetor, hö och halm som förvaras utomhus t.ex.
i plansilos och eventuellt små arealer av växande gröda. Att täcka grödor kan dock vara problematiskt eftersom man förmodligen inte har täckningsmaterial tillgängligt som räcker ens
till ganska små ytor. Många av de värdefulla grönsaksgrödor som skulle vara mest angelägna
att rädda skadas förmodligen av täckning, speciellt om den varar några dagar, så att kvaliteten
blir för dålig. Fruktodlingar är kanske lättare att rädda med denna metod. Om man täcker en
gröda bör man tänka på att man får en förhöjd koncentration av radioaktiva ämnen där avrinningen från det kontaminerade täckmaterialet hamnar. Det kan i ett senare skede krävas saneringsåtgärder på de drabbade markpartierna.
Utjämning av plöjd mark
Före ett befarat nedfall kan det vara lämpligt att om möjligt utjämna markytan genom harvning och eventuellt vältning om marken är plöjd. På en jämn markyta blir radionuklider som
adsorberas i ytskiktet mindre utspridda i djupled. Detta erbjuder en större möjlighet att placera
13
ett tunt kontaminerat ytskikt djupare i markprofilen för att effektivt reducera den yttre strålningen från nedfallet. Det minskar också upptaget i en efterföljande gröda. Om nedfallet är så
stort att marken måste saneras genom bortförsel av det kontaminerade ytskiktet är det också
en fördel om det är så tunt som möjligt. Dels blir jordvolymen som måste bortföras inte så
stor, dels kommer merparten av matjorden att lämnas kvar vilket är gynnsamt ur bördighetssynpunkt.
3.2 Åtgärder under nedfallsåret för att minska överföringen av
radioaktiva ämnen efter nedfall
Efter nedfall kan ett flertal åtgärder vidtas för att minska konsekvenserna av detta (Dahlgaard
(red.), 1994; FOI, 2000; Rosén & Haak, 2006). Som alltid, gäller att överföringen till grödor
och djur inte får bli större än att producerade livsmedel kan användas för konsumtion. Vilka
åtgärder som skall vidtas beror på när nedfallet inträffar och hur lång tid efter nedfallet som
grödan skall skördas. Beten och vallar är som regel känsligast för kontaminering, men även
stråsädesgrödor kan vara känsliga i sena utvecklingsstadier. Provtagning och bestämning av
radionuklidhalter i växande grödor blir ofta nödvändig före val av åtgärd och när denna skall
sättas in.
Bortförsel av snö
Om nedfallet inträffar vintertid och åkrarna har ett tillräckligt tjockt lager snö, kan det vara
möjligt att bortföra radioaktiva ämnen genom att flytta snön till en annan plats. Denna åtgärd
är dock dyr och omständlig och måste utföras innan ytterligare nederbörd kommer eller snön
börjar smälta. Det senare kan innebära att det krävs ett snabbt beslut. Åtgärden kan vara
mycket effektiv om man lyckas få bort snön. Nackdelen med metoden är att stora volymer snö
måste flyttas samtidigt som man skapar en stor mängd avfall för vilket man måste hitta en
lämplig plats för deponering.
Man bör tänka på att placera deponin så att radioaktiva ämnen inte sprids vid töväder. Om
man lägger upp snö i vallar vid sidan av fältet kommer smältvattnet att föra med sig det radioaktiva ämnet ner i marken. Där vattnet rinner ner blir det radioaktiva fläckar. Om marken är
tjälad accentueras denna effekt ytterligare genom att nedrinningen förhindras på vissa platser
och därmed ökar på andra. En möjlighet är att deponera snön i hav, stora sjöar eller i vattendrag med stora flöden där ökningen av koncentrationen av radionuklider skulle vara försumbar. Dumpning i mindre insjöar rekommenderas inte pga. av sjöarnas begränsande volym och
risk för koncentrering i bottenavlagringarna vid sedimentation. Många jordbruk har snöröjningsmaskiner på gården såsom snöslunga, snöplog, vägsladd. De är mer vanliga i norra och
mellersta än i södra Sverige. Det är svårt att röja åkermark med dessa redskap. De är mest
lämpliga att använda på mindre fält när snötäcket inte är alltför tjockt. För bortförsel av snö i
stor skala kan vägverkets och militärens resurser av snöröjningsmaskiner och transportfordon
bli nödvändiga att utnyttja. Om snötäcket är tjockt bör man helst inte ta bort mer än det kontaminerade skiktet för att minimera mängden snö som måste tas om hand.
Putsning av beten och vallar
Efter nedfall på betesmarker och vallar är en putsning en effektiv metod att minska effekten
av ett nedfall av radioaktiva ämnen. Syftet med åtgärden kan vara att få ner gräset på markytan så att risken minskar att betande djur får i sig det eller att det följer med det nya färska
gräset vid vallskörden. Gräset bör slås med så kort stubbhöjd som möjligt. Om det nedslagna
14
torra gräset tas bort minskar man risken att betande djur får i sig radiocesium ännu mer och
får också en viss marksanerande effekt.
Putsning innebär att man med betesputsare, slåtterkross eller liknande redskap slår av visset
fjolårsgräs som lämnats kvar på beten och vallar. Fjolårsgräs fångar effektivt upp nedfallet
och kan enligt erfarenheterna från Tjernobylolyckan få en relativt hög halt av radiocesium.
Vid tidig betessläppning på våren äter betesdjuren normalt av fjolårsgräset, vilket medför hög
överföring till djuren. Det nya färska gräset som växer fram på våren får en lägre radionuklidhalt än det gamla gräset.
På naturbetesmarker kan upp till 50 % av nedfallet tas bort genom betesputsning och borttransport. Trots detta är det ändå oftast olämpligt att släppa mjölkkor på sådana beten. Orsaken är att naturbeten ofta finns på sämre mark som inte kan och bör plöjas, och därför ofta har
en tjock grässvål eller rotmatta som man inte kommer åt med betesputsning. Eftersom naturbetena ofta har låg lerhalt och är näringsfattiga (kalium och kalciumfattiga) förblir radiocesiet
i växttillgänglig form och tas lätt upp av betesväxterna. Kontaminerade naturbeten kan därför
kanske inte utnyttjas av mjölkkor på flera år. Radionuklidhalten i den nya grästillväxten avgör
om denna kan utnyttjas av köttdjur. I annat fall får den reserveras för hästar eller andra fritidsdjur under denna tid.
För betesvall på åker och slåttervall är förhållandena annorlunda. Grässvålen är tunnare och
jorden har ofta högre lerhalt vilket leder till att radiocesiet relativt snabbt kommer i kontakt
med lerpartiklar och därmed kan bindas upp i en mindre växttillgänglig form. Upptaget i nytt
gräs blir därigenom lägre. Den kraftigare tillväxten gör också att utspädningen av radionukliden i växten blir större. Efter provtagning och bestämning av radionuklidhalt kan putsade betesvallar på åker ofta användas för djur som inte producerar mjölk och i gynnsamma fall till
och med av mjölkkor. Om utsläppet skett relativt kort tid före betessläppning kan det i många
fall vara mängden radioaktiv jod snarare än cesium som är begränsande för mjölkkor. Skörden från slåttervallar kan i detta fall oftare användas för vinterutfodring eftersom aktiviteten
hos jod snabbt avklingar.
Bortförsel av gröda
Att föra bort grödan kan bli aktuellt när man vid analys finner att grödan inte kan användas
som livsmedelsråvara eller foder. Om föroreningsgraden är för hög men ändå måttlig och jorden har hög lerhalt kan man eventuellt låta grödan ligga kvar och förmultna på fältet eller
plöja ner den (se nästa avsnitt). I detta fall förutsätter man att jorden binder radionukliderna så
effektivt att upptaget i efterföljande gröda blir litet. Om nedfallet är stort kommer koncentrationen av radiocesium som förekommer i löslig form att vara för stor även om mängden är
liten i förhållande till den mängd som fixerats. Då är det lämpligt att avlägsna grödan från
fältet och deponera eller kompostera den för att minska kontamineringen av marken. I detta
fall är det viktigt att slå av den växande grödan så tidigt som möjligt - innan det uppfångade
radioaktiva materialet överförts till jorden t.ex. genom regn. Vid ett nedfall i växande vallgröda kan det också vara motiverat att så fort som möjligt slå av och föra bort grödan för att bereda väg för en mindre kontaminerad återväxt.
Plöjning och omsådd av gröda
En annan motåtgärd är att plöja ner det förorenade ytskiktet. Metoden kan användas vid måttliga föroreningsgrader och/eller om jorden har stor förmåga att binda radionuklider p.g.a. hög
lerhalt. Genom att radionukliderna inblandas i en större jordvolym minskar koncentrationen
av den för växtupptag tillgängliga fraktionen. Detta beror dels på att radionukliderna späds ut,
15
dels på att en större kontaktyta med jordmaterialet innebär att den binds effektivare i jorden.
För radiocesium ökar t.ex. möjligheten till fixering i lermineralpartiklar.
Åtgärden kan användas på bevuxen eller på obevuxen mark. Om nedfallet sker tidigt på odlingssäsongen är upplöjning av en befintlig gröda och omsådd en effektiv åtgärd. Den nya
grödan hinner i det läget bli skördemogen och får lägre koncentration än den befintliga eftersom den inte kontamineras direkt från luften. Är grödan välutvecklad måste den slås av och
hackas eller föras bort innan plöjning kan utföras. För djurgårdar kan det handla om att plöja
ner en vallgröda och så en ny eller att så grönfoderväxter för att trygga tillgången på grovfoder till mjölkkorna.
Kaliumgödsling
Cesium tillhör liksom kalium gruppen alkalimetaller. De har därför liknande kemiska egenskaper. Om kaliumtillståndet är dåligt tar växterna upp mer cesium eftersom de inte riktigt
kan skilja det från kalium. Gödsling med kalium kan därför minska upptaget av radiocesium i
växande grödor redan under nedfallsåret. Effekten av denna åtgärd beror för många grödor på
jordart och kalium- och kalciumtillstånd i marken, men det har visat sig att den nästan alltid
har effekt i en växande vallgröda. Effektivast är en kombination av kaliumgödsling och jordbearbetning (harvning eller plöjning) och den kan därför oftast rekommenderas. Vid sådd bör
kaliumgödseln tillföras såbädden för att få den bästa effekten (Rosén, 1991).
Utfodring av installade mjölkkor med okontaminerat foder
Omedelbart efter ett nedfall är det ofta kortlivade nuklider, t.ex. radioaktiv jod, som utgör det
största problemet i mjölkproduktionen. Radioaktiv jod tas snabbt upp av betande kor både
genom inandning och genom betesintag och utsöndras därefter snabbt i mjölken. Genom att ta
in korna från betet, helst innan nedfallet sker, och utfodra med okontaminerat foder som inte
är förorenat begränsas djurens intag av radioaktiv jod och därmed också mjölkens halt. Utfodring med foder som inte är förorenat förutsätter dock tillgång på lämpligt foder, eget eller inköpt från områden som inte är kontaminerade. För att inköpt foder ska vara ett bra och möjligt
alternativ krävs god transportkapacitet och att säljarna är seriösa, dvs. att de erbjuder foder
med god kvalitet till ett rimligt pris. När aktiviteten hos jod avklingat bestäms mjölkens kontamineringsgrad av långlivade radionuklider som cesium.
Om tillräckliga mängder okontaminerat foder är tillgängliga kan mjölkproduktionen fortsätta
som vanligt i väntan på att betesmarker och grönfoderodlingar kan friklassas. För att kunna
friklassa måste man emellertid, genom mätningar på gräs och foder, klarlägga att mängden av
radioaktiva ämnen är så låg att det inte finns någon risk för överföring av för stora mängder
till mjölken. Halten av radiocesium i betet minskar genom betesväxternas tillväxt och genom
avtvättning och nedspolning vid regn. Den kan också påverkas genom olika motåtgärder. Halten av radioaktiv jod är efter 4–6 veckor bara några procent av den ursprungliga.
Tiden för påtvingad installning kan ofta förkortas avsevärt om man vid putsning av betet för
bort kontaminerad biomassa. För radiocesium kan också kaliumgödsling väsentligt bidra till
att minska radionuklidhalten i betesgräset. Detta är mest effektivt på rena sandjordar och
mulljordar som binder cesium svagt. För lätta jordarter med starkt utbildad grässvål är det mer
tveksamt om effekten är tillräcklig på kort sikt.
Skörd av vallfoder med hög stubb
Att skörda vallen med högre stubbhöjd än normalt är en bra åtgärd om nedfallet skett tidigt på
odlingssäsongen då gräset ännu är ganska kortvuxet. Den nedre delen av strået får i detta fall
16
högre halt än den övre på grund av radioaktiva ämnen som adsorberats på dess yta. En sådan
åtgärd är mest angelägen vid förstaskörden, då den såväl kvantitativt som kvalitativt som regel är basen i utfodringen av mjölkkor under vinterhalvåret (Hadders & Nilsson, 1987).
Begränsning av absorption i djurens mag-tarmkanal
Det finns preparat, t.ex. lermineral (bentonit, zeolit) och Berlinerblått (ferriferrocyanid), också
kallat giesesalt, som kan tillsättas fodret. De binder upp cesiumjoner och gör dem otillgängliga för absorption i djurens mag-tarmkanal. Bundna till preparatet utsöndras de via träcken och
hamnar i stallgödseln (Hove, 1993).
Lermineral är lätta att hantera och kan t.ex. blandas in i samband med pelletering av kraftfoder. De är också relativt lättillgängliga på marknaden. Vid användning av lermineral krävs det
en daglig tillförsel av ganska stora mängder, ca 2 g/kg kroppsvikt och dag, vilket kan inverka
negativt på foderkonsumtionen. Berlinerblått binder däremot cesium mycket effektivt och kan
därför tillföras i små mängder. En tillsats till kraftfoder till mjölkkor motsvarande 3 g per djur
och dag i kan sänka cesiumhalten i mjölk med upp till 90 %. Berlinerblått har också, med gott
resultat, använts som ingrediens i saltslicksten till får och getter i Norge.
Åtgärder inför slakt
Radiocesium har en förhållandevis kort biologisk halveringstid i djurkroppen. Detta utnyttjar
man vid s.k. saneringsutfodring. Genom att en tid före slakt utfodra djuren med okontaminerat eller lågkontaminerat foder kan radiocesiumhalten i kött reduceras i sådan grad ett det blir
godkänt för humankonsumtion. I köttproduktion med nötkreatur kan man låta dessa utnyttja
relativt starkt förorenat bete under sommaren och sedan under vintern utfodra med lågkontaminerat foder under några månader före slakt. Saneringsutfodring med okontaminerat foder
har använts för att minska cesiumhalten i ren- och fårkött till acceptabel nivå.
3.3 Åtgärder för att minska överföringen av radioaktiva ämnen
åren efter nedfall
Det är givetvis alltid önskvärt att reducera radionuklidöverföring till jordbruksprodukter och
livsmedel även åren efter ett nedfall (Rosén m.fl., 1996; 1998; Olsson, 2006). Det kan vara
motiverat att ta bort årets grödor eller skörderester från fälten. Detta är svårare om nedfallet
kommer sent under odlingssäsongen. Nedfallets storlek får avgöra om grödan skall tas bort
eller om den kan plöjas ner. Plöjning, ändrade rutiner för gödsling och kalkning samt ändrad
växtföljd och driftsinrikting behandlas nedan.
Plöjning
Det finns i huvudsak tre olika sätt att plöja ner radionuklidkontaminerad jord för att minska
överföring till grödor och för att minska extern strålning.
Normal höstplöjning: Plöjning av åkermark till 20–30 cm djup är en normal brukningsåtgärd
på hösten. Nerplöjningen medför att radionukliderna blir mindre tillgängliga för upptag i grödan via rötterna. Nackdelen med plöjning till 20–30 cm djup är att nedfallet fortfarande finns
kvar i matjordslagret.
Förklaringen till att plöjning och annan jordbearbetning minskar upptaget av radionuklider
under efterföljande år är att åtgärden ökar kontakten mellan nukliderna och mineraljorden.
Den är särskilt effektiv för radiocesium på vallar där åtgärden medför att denna nuklid över17
förs från markens organiska material till lerpartiklarna. När radiocesiet med tiden fixeras till
lermineralen uppstår ett slags självsanerande effekt i marken där nuklidens växtillgänglighet
gradvis avtar. Det kan vara befogat att tidigarelägga ett vallbrott i betesvall på åker och slåttervall och eventuellt så om dem för att uppnå denna effekt så snabbt som möjligt. Om plöjningen upprepas flera gånger ökar effekten eftersom radiocesiet då blandas in mer homogent.
Detta kostar dock tid och ökad bränsleförbrukning (Meisel m.fl., 1991; Rosén m.fl., 1996).
Plöjning till större plogdjup än normalt: En plöjning till exempelvis 40 cm djup medför att
deponerade radionuklider blir avsevärt mindre tillgängliga för rotupptag. Detta är mer för vårsådda än för höstsådda grödor. Detta kräver tillgång till en stor robust plog och en kraftfull
traktor. Effekten beror på djupare placering av nedfallet och en utspädning i en större jordmassa. En möjlig nackdel med metoden är att den på sandigare jordar kan påverka bördigheten negativt genom utspädning av matjordens humusförråd, vilket innebär att mullhalten
minskar. För jordar med djup matjord och lerrik alv blir effekten dock minimal.
Skum- och djupplöjning: I Danmark har en prototyp till en plog tagits fram, som kan placera
ett ytlager av kontaminerad jord ganska koncentrerat på upp till 50 cm djup i markprofilen.
Redskapet kan användas för att göra en radionuklid mindre åtkomlig för växtrötter. Det har en
plogkropp som drar upp en djup fåra och en annan som skummar av ett tunt kontaminerat
ytlager och placerar det i botten av fåran. En sådan plöjning har den stora fördelen att bördigheten påverkas lite eftersom bara den allra översta delen av matjorden blandas ner i alven.
Redskapet kräver dock stor dragkraft och torde vara mest användbart på lättare jordar som
inte ger för stort mekaniskt motstånd vid plöjningen. Vid en hög markbeläggning kan det bli
nödvändigt att vidta denna åtgärd. Idag tillverkas inga sådana plogar kommersiellt så i ett sådant läge måste en produktion initieras.
Gödsling
Rotupptaget av radiocesium påverkas starkt av närvaron av kalium i marklösningen. Efter ett
nedfall är det därför lämpligt att, om man inte redan gjort det, markkartera kontaminerad jordbruksmark och med ledning av detta justera eventuella låga kaliumnivåer genom gödsling.
Försök under fältbetingelser vid SLU visar entydigt att en sådan åtgärd är effektiv. Dessutom
kan en kontinuerlig fortsatt kaliumgödsling utöver den normalt rekommenderade nivån också
effektivt bidra till att hålla nere radiocesiumupptaget.
Ändrad driftsinriktning och markanvändning
Vid ett omfattande nedfall av radioaktiva ämnen kan det bli nödvändigt med förändringar i
växtodling och djurhållning på enskilda gårdar. Eftersom det handlar om drastiska åtgärder
krävs eftertanke och kartering av situationen genom analyser av mark och gröda innan förändringar eventuellt genomförs.
På gårdar med mjölkproduktion måste man om markbeläggningen är hög och jordarna har låg
fixerande förmåga i värsta fall upphöra med vallodlingen under något eller några år. Eventuellt kan man övergå till odling av stråsäd och använda produkten för energiproduktion. Det
kan handla om såväl biobränsle till värmeverk som produktion av etanol eller biogas. Även
för växtodlingsgårdar är det naturligtvis möjligt att producera spannmålsgrödor för energiproduktion om de inte går att använda för livsmedelsproduktion eller som foder. Om grödan används på detta sätt bör det i många fall gå att använda både halm och kärna.
Att använda spannmål och andra växtodlingsprodukter för energiproduktion är dock inte helt
invändningsfritt. Det blir problem att hantera den i anläggningarna speciellt med tanke på att
18
innehållet av radioaktiva nuklider koncentreras i aska och andra restprodukter. När det gäller
detta behövs mer utredning av problemens vidd och eventuella möjligheter att hantera dem på
ett bra sätt, innan man kan rekommendera användning av kontaminerad spannmål för energiändamål som en lösning. Kapaciteten hos biobränsleanläggningarna att på kort sikt ta emot ett
kraftigt ökat utbud av biobränsle från jordbruket är förmodligen också begränsad.
En generell slutsats av de handlingsstrategier vi diskuterar i kapitel 4 i denna rapport är att det
finns få alternativa användningsområden för en förorenad gröda. Att t.ex. använda brödsäd
som fodersäd flyttar, med aktuella gränsvärden för 137Cs i olika livsmedel, bara problemet
från mjölbaserade produkter till kött.
19
4. Handlingsstrategier
Åtgärder som i en olyckssituation vidtas för att minska stråldosen till individer kan innebära
ett stort intrång i enskilda personers verksamhet, liv och egendom. Det kan innebära krav på
inomhusvistelse, utrymning, intag av jodtabletter, livsmedelsrestriktioner och eventuellt tillfällig eller permanent omflyttning av befolkning. Alla sådana åtgärder medför i sig olägenheter genom att utsätta individer för nya risker, begränsa friheten och ta samhällets resurser i
anspråk (French & Gerber, 1995; UNSCEAR, 2000). Den minskning i stråldos och sjukdomsrisk som kan uppnås med en åtgärd måste noga vägas mot kostnaden i form av andra skaderisker, eventuellt lidande och ekonomiska förluster som orsakas av åtgärden. För att åtgärden
skall vara motiverad måste den bedömas göra mer nytta än skada i ett vidare perspektiv. Att
göra denna typ av avvägning är ibland svårt. Alla bedömningar bör baseras på de av den internationella strålskyddskommissionen, rekommenderade allmänna principer (ICRP, 1990:
2001) som beskrivs i avsnitt 4.1.
Åtgärder vidtagna för att minska stråldosen bör upphöra när nyttan av åtgärden inte längre
överväger skadan eller när den inte längre gör någon nytta. Det som blir styrande är främst
kostnader i form av ekonomiska uppoffringar, praktiska olägenheter och psykiskt lidande
m.m. vägda mot den dosminskning som åtgärderna i fortsättningen förväntas medföra.
Eftersom nytta alltid ska vägas mot skada är det sällan aktuellt att med hjälp av olika åtgärder
reducera dosen till noll (Bergman m.fl., 1999). Istället eftersträvas en reduktion till en acceptabel nivå. När man överväger om en åtgärd är motiverad eller inte använder man begreppet
avstyrd dos. Den avstyrda dosen är den minskning av den faktiska dosen som en åtgärd resulterar i (se figur nedan). Om den avstyrda dosen som följd av en åtgärd är tillräckligt stor för
att påtagligt minska skadeeffekten av radioaktiva ämnen kan den enligt ”kostnad mot nytta”resonemanget ovan vara motiverad. Ett verkligt fall då ingen åtgärd vidtogs på grund av ett
sådant övervägande är reaktorolyckan i Three Mile Island. Där skedde ett utsläpp av radioaktiva ädelgaser i kombination med en obetydlig mängd partikelbundna radioaktiva ämnen. Eftersom man inte hann utrymma området före utsläppet var det ingen idé att utrymma senare
eftersom den avstyrbara dosen skulle bli för låg i förhållandena till olägenheterna med utrymningen. Hade det däremot varit möjligt att utrymma före utsläppet hade en sådan åtgärd varit
motiverad.
Dos utan åtgärd
Avstyrd dos
Dos efter åtgärd
I detta sammanhang används begreppet åtgärdsnivå. Åtgärdsnivån bestäms i förväg för varje
åtgärd. Den anger hur stor avstyrd dos som måste uppnås för att ett genomförande av en åtgärd ska övervägas i ett akut läge. En åtgärd som är enkel att genomföra kan ha en låg åtgärdsnivå medan en kostsam och komplicerad åtgärd kan ha en hög åtgärdsnivå. När det gäller livsmedel krävs kännedom om sambandet mellan halten av radioaktiva ämnen i produktionsledet och halten i den färdiga livsmedelprodukten för att kunna beräkna avstyrd dos. Detta beräknas med hjälp av s.k. överföringsfaktorer specifika för olika led i den aktuella produktionskedjan. Överföringsfaktorerna beror förutom på typ av produktionskedja också bl.a. på
20
lokala förhållanden (t.ex. jordart) och tidpunkten under odlings- och betessäsongen när nedfall
sker och väderleksförhållanden.
I ett tidigt skede efter en kärnenergiolycka är mängden radioaktiva ämnen som frigjorts till
omgivningen av naturliga skäl inte så väl kartlagd. Man har därför ofta inte tillräckligt med
mätresultat för en mer detaljerad skattning av hur stor dosen blir utan åtgärd och av avstyrbar
dos vid olika tänkbara åtgärder. Man får förlita sig på grova beräkningar baserade på tidigare
erfarenheter och studier. I en del fall kan man ange dels en undre nivå för åtgärden under vilken en åtgärd rimligtvis inte kan vara motiverad, dels en övre nivå över vilken en åtgärd nästan alltid är motiverad. För mjölkkor bör installning alltid ske om markbeläggningen
överskrider 5 kBq/m2. Om den överskrider 0,5 kBq/m2 bör installning övervägas.
4.1 Allmänna principer och regler för motåtgärder
I Internationella atomenergiorganets rapport 60 finns en allmän diskussion om intervention
och vilka principer som gäller för denna (IRCP, 1990). Diskussionen är mycket allmän. Nationella myndigheter skall utarbeta manualer för de aktuella motåtgärder som anses lämpliga
för respektive land. Nedan följer ett sammandrag av ICRPs allmänna rekommendationer.
1. Alla ansträngningar skall sättas in för att förhindra allvarliga deterministiska (akuta) hälsorisker. Allvarliga akuta hälsoeffekter uppstår som regel inte om stråldosen understiger
0,5 Gy.
2. Innan ett program för intervention startas skall det visas att åtgärden är berättigad dvs. att
åtgärden gör mera nytta än skada. De negativa effekterna orsakade av den införda motåtgärden skall uppvägas av de positiva effekterna. Det är inte bara monetära kostnader
som skall räknas med utan även sociala kostnader av typen oro bland personer som omfattas av motåtgärden.
3. Metoder för intervention skall väljas så att strålskyddet optimeras. Kostnaden av motåtgärden är inte bara den monetära kostnaden utan även icke radiologiska risker med påverkan på människors välbefinnande. Till exempel så orsakar evakuering mycket oro vilket
måste komma med i beräkningarna för en optimering av strålskyddet.
4. De två första punkterna om intervention som troligen kommer att behövas i händelse av
en kärnteknisk olycka med utsläpp av radionuklider måste vara genomtänka. Detta fordrar
en omfattande genomgång av möjliga motåtgärder, när de är adekvata och deras positiva
och negativa effekter. Dessutom fordras ekonomiska och omgivningsmässiga modeller
och framförallt personer som tränats i användande av dessa modeller. Motåtgärder skall
utnyttjas så länge som de är relevanta och optimerade. Kostnadsaspekten skall observeras
– med lämpliga mellanrum skall motåtgärden testas om den fortfarande är optimerad.
Dessa principer finns också refererade i Bergman m.fl. (1999). I den skriften diskuteras också
följande punkter.
Åtgärdsnivåerna bör så långt som möjligt optimeras så att åtgärden medför så positivt
resultat som möjligt:
En åtgärd är optimerad när skillnaden mellan de skadeverkningar som avstyrs med åtgärden
och de skadeverkningar som åtgärden medför blir så stor som möjligt. Optimering innebär
också en sammanvägning av effekter av olika åtgärder så att största möjliga positiva resultat
21
erhålls. Vid optimeringen måste man utgå från den kunskap om nedfallssituationen som finns
tillgänglig vid just det tillfället då ett beslut tas. Det kan i sin tur innebära att val av åtgärder
och åtgärdsnivåer måste ändras efterhand som situationen förändras eller kunskapen om situationen ökar. Ju bättre den avstyrda dosen kan beräknas, desto bättre kan avvägningen mellan
de positiva och negativa effekterna av en åtgärd göras.
Begränsningar i handlingsfrihet och bindningar för framtiden bör undvikas:
Det är viktigt att vara medveten om att en vidtagen åtgärd kan minska antalet möjliga åtgärder
som kan genomföras senare. Plöjning (inklusive nerplöjning av en stående gröda) reducerar
externstrålningen från en ytlig deposition och minskar i allmänhet upptaget i efterföljande
grödor. Innan åtgärden genomförs bör dock sådana positiva effekter ställas mot värdet av att
behålla tillräcklig handlingsfrihet för insatser längre fram i tiden. Även om plöjning kan synas
vara lämplig för att minska externstrålning eller upptag i grödor, så är den ”irreversibel” i den
meningen att den minskar möjligheten till eventuella senare saneringsåtgärder, som exempelvis att avlägsna det ytliga markskiktet eller föra bort en starkt kontaminerad växtbiomassa.
Man bör även undvika åtgärder som medför alltför stora framtida ekonomiska åtaganden. De
kan bli långvariga inte bara på grund av långa fysikaliska halveringstider, utan även exempelvis om reglerna för ekonomisk ersättning utformas så att t.ex. jordbrukarnas incitament att
vidta andra konsekvensbegränsande åtgärder minskar. Värdet av bibehållen handlingsfrihet,
åtminstone under ett relativt tidigt skede, överväger i många fall. Handlingsfriheten måste
dock vägas mot värdet av att snabbt få igång effektiva åtgärder i fall där detta förutsätter beslut om ekonomiskt stöd.
Åtgärderna bör i allmänhet vara genomförbara utan omfattande investeringar:
Kostnadskrävande motåtgärder är oftast inte genomförbara på grund av tidsbrist, bristande
vilja att genomföra nödvändiga investeringar eller svårigheter att låna upp det nödvändiga
kapitalet. Djupplöjning är exempel på en sådan svårgenomförbar motåtgärd eftersom den kräver plogar som normalt inte är allmänt tillgängliga i jordbruket. Djupplöjning kräver också
tillgång till traktorer med stor dragkraft. Även sanering genom bortförsel av jord är dyrt och
besvärligt att genomföra. Sådana krävande åtgärder blir bara motiverade i situationer med
brist på okontaminerad jordbruksmark eller i områden med särskilda förutsättningar för vissa
ekonomiskt värdefulla grödor.
Åtgärden bör vara långsiktig och varaktig:
Gödsling med kalium kan ge god effekt för att minska transport av radioaktivt cesium till olika grödor. Upphör kaliumtillförseln kan upptaget öka igen. Bortförsel av en starkt kontaminerad gröda minskar belastningen på marken och minskar upptaget i kommande grödor.
Inga åtgärder skall vidtas i strid med gällande lagstiftning eller internationella överenskommelser:
För att undvika oklarheter om ansvarsförhållanden gäller den normala rollfördelningen mellan
de centrala myndigheterna under ett förvarningsskede och ett akutskede. Detta uttrycks så här:
”Det är statsmakternas utgångspunkt att den ansvarsfördelning samt de ledningsorganisationer
och ledningsmetoder som tillämpas i samhället under normala förhållanden så långt som möjligt även tillämpas också i en krissituation.”
22
4.2 Förutsättningar och begränsningar för handlingsstrategierna
i denna rapport
Handlingsstrategierna i denna rapport gäller radiocesium (134Cs och 137Cs). Ett nedfall kommer sannolikt också att innehålla radiostrontium (90Sr) som också kan tas upp i grödorna, men
den nukliden behandlas inte här. Jod (131I) är kortlivad (8 dagars halveringstid) så den förorsakar inte några åtgärder i själva växtproduktionen. Däremot kan 131I bli ett stort problem
främst i mjölkproduktionen den närmaste tiden efter ett nedfall. Detta påverkar indirekt växtproduktionen genom restriktioner för bete och användande av grönfoder till mjölkkorna under
tiden som aktiviteten hos jod avtar. Åtgärder mot jod i mjölkproduktionen tas dock inte upp i
åtgärdsmatriserna i denna rapport.
Fyra olika produktionsinriktningar behandlas, spannmålsproduktion, grisköttsproduktion,
mjölkproduktion och nötköttsproduktion. Storlek och tidpunkt för nedfall avgör graden av
kontamination av olika jordbruksprodukter efter ett nedfall av radioaktiva ämnen. Med avseende på depositionens storlek arbetar vi för cesium med tre nivåer 10, 100 och 1000 kBq/m2.
Cesiums radioaktiva isotoper (134Cs och 137Cs) har ungefär samma effekt så nedfallsnivåerna
avser det sammanlagda nedfallet av dessa. 10 kBq/m2 motsvarar ungefär den genomsnittliga
nivån i Sverige precis efter nedfallet från Tjernobylolyckan, 100 kBq/m2 motsvarar ungefär
nedfallet i de mest förorenade områdena i Gästrikland och 1 000 kBq/m2 nivån nära den havererade kärnkraftsanläggningen. De flesta områdena med så hög beläggning fanns inom en
radie på 300 km.
När det gäller nedfallstidpunkten innebär ett nedfall utanför vegetationsperioden en lägre föroreningsgrad än ett som inträffar under vegetationsperioden (Eriksson, 1997b). Föroreningsgraden under vegetationsperioden blir vidare starkt beroende av grödans uppfångningsförmåga och därmed dess utvecklingsstadium (se figur 2). Vi har därför gjort beräkningar för 6 olika tidpunkter under odlingssäsongen. Datumen gäller Svealands slättbygder.
T0. Nedfall under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden.
T1. Vid vegetationsperiodens inledning. Vid vårsådden av spannmålsgrödor. Tjernobylnedfallet skedde ungefär vid denna tidpunkt. (ungefär 1 maj)
T2. Vid tidpunkten då djur släpps på bete. Slåttervallens växter har utvecklade blad med förlängda bladslidor (gräs) och bladskaft (baljväxter). Utvecklingsstadium ca 23 – 30-31 för
höstvete och ca 12 – 13 i slutet av perioden för vårkorn. (ungefär 22 maj)
T3. Vid denna tidpunkt börjar vallfoderväxter vara klara för ensilageskörd. Kapaciteten hos
slåttervallar och beten att fånga upp ett nedfall är stor. Utvecklingsstadium ca 30-31 – 3941 för höstvete och ca 12-13 – 31-32 för vårkorn. (ungefär 12 juni)
T4. Slåttervallar är nu skördade och återväxer. Efter denna tidpunkt används skördade vallar
för bete på en del gårdar. Utvecklingsstadium ca 51 – 71 för höstvete och ca 35-39 – 59
för vårkorn. (ungefär 10 juli)
T5. Före en eventuell andra vallfoderskörd och före skörd av spannmål och oljeväxter. Utvecklingsstadium ca 71 – 83 (mjölkmognad, börjar gulna) för höstsådd och ca 59 – 83 för
vårsådd spannmålsgröda. (ungefär 1 augusti)
T6. Skörd av höstsäd avslutat. Skörd av vårsäd och upptagning av potatis. (ungefär 1 september)
23
Konsekvenserna av nedfall under vegetationsperioden, tidpunkt T1-T6, behandlas i avsnitten 4.3-4.6, medan konsekvenserna nedfall under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden
behandlas i avsnitt 4.8.
Figur 2. Olika utvecklingsstadier hos spannmål och deras beteckning enligt decimalskalan.
Figur 2 visar olika utvecklingsstadier hos spannmål. Utvecklingsstadiet har stor betydelse för
grödans uppfångningsförmåga. Fram tills tiden då grödan börjar mogna ökar dess täckningsgrad per ytenhet och därmed dess uppfångning och kvarhållning av radionuklider. Man räknar
med att ca en tredjedel av nedfallet kvarhålls i de flesta fall.
Att tidpunkten för nedfall spelar stor roll beror på att grödan kan kontamineras på flera olika
sätt och att detta varierar över tiden. Om nedfall sker på en växande gröda sker en stor del av
kontamineringen genom uppfångning direkt på grödan. Grödan kan också kontamineras genom upptag av det radioaktiva ämnet från marken. Detta är den dominerande processen om
nedfall sker utanför vegetationsperioden och för grödor som odlas åren efter nedfallsåret.
(Eriksson, 1997a; Aarkrog 1992).
För att bedöma hälsoriskerna vid olika föroreningsgrader måste aktiviteten i grödorna i de
olika scenarierna räknas om till motsvarande aktivitet i livsmedelsprodukterna oavsett om
grödan används direkt som livsmedelsråvara eller om vägen till färdigt livsmedel går via animalieproduktionen. För denna omräkning används så kallade överföringsfaktorer. En överföringsfaktor är en empiriskt fastställd kvot mellan halter och/eller mängder av en radionuklid i
olika steg i livsmedelskedjan. För vegetabilier är det oftast kvoten mellan halten i livsmedlet
och halten i den använda växten/växtdelen. För animalieprodukter är det ofta kvoten mellan
halten i livsmedlet och det dagliga intaget hos djuret (se beräkningsrutor senare i detta kapitel). Överföringsfaktorer används också vid beräkning av växters upptag av radioaktiva ämnen från marken i olika situationer. Data över uppfångning i grödorna och olika överföringsfaktorer har vi hämtat från IAEA (1994b). Överföringsfaktorerna varierar med omständigheterna och därför anger handboken både ett intervall och ett förväntat värde. Det senare kallas för ”bästa skattningar” och är det värde som rekommenderas om lokalt framtagna värden
saknas. I Sverige har vi inte tagit fram egna överföringsfaktorer utan snarare använt de re-
24
kommenderade för att modellera konsekvenserna av ett nedfall av radioaktiva ämnen. Därför
använder vi också IAEA: s rekommenderade värden i denna rapport. De skattningar av föroreningsgrad av radiocesium i stråsäd, vallgrödor och beten i olika situationer som vi gjort i
denna rapport baseras på beräkningar gjorda av Eriksson m.fl. (1994) och för djurprodukter på
beräkningar av Eriksson & Andersson (1994), samt på kalkyler som bygger på dessa två rapporter av (Eriksson, 1997; Eriksson m.fl., 1994).
Procent av halt vid jämvikt
När det gäller beräknade halter i djurprodukter är en komplikation att det tar en viss tid att
uppnå maximal halt av en radionuklid. Om man t.ex. utfodrar en gris med spannmål med en
viss halt radiocesium tar det ganska lång tid innan det blir balans mellan intag och utsöndring.
Tiden beror på hur snabbt radionukliden ifråga omsätts och går ut ur djurkroppen. Är utsöndringen snabb uppnås balans på kort tid och är den långsam tar det längre tid. Utsöndringshastigheten beskrivs av den biologiska halveringstiden (t½, biol), dvs. den tid det tar för en given
radionuklidhalt i muskelvävnaden (köttet) att sjunka till hälften om djuret utfodras med okontaminerat foder. Dessutom försvinner en del radiocesium genom radioaktivt sönderfall. Denna
sönderfallshastighet bestäms av den fysikaliska halveringstiden (t½, fys). För cesium-137 är den
fysikaliska halveringstiden ca 30 år. Eftersom radiocesium försvinner på två olika sätt i en
djurkropp definierar man en effektiv halveringstid (t½ eff).
1
1
1
=
+
t½ ,eff t½, fys t½,biol
Sambandet mellan den effektiva halveringstiden och uppbyggnaden av ett ämne i djurkroppen
illustreras i figur 3. Om ett djur kontinuerligt tillförs foder med en viss kontamineringsgrad
stiger halten i kött och mjölk gradvis upp till en jämviktsnivå i en takt som är relaterad till den
effektiva halveringstiden för den aktuella radionukliden och för det aktuella djurslaget. Efter
en effektiv halveringstid har halten i köttet eller mjölken stigit till hälften av den vid jämviktsnivån. Efter två halveringstider är den uppe i 75 %, efter tre i 87,5 %, efter fyra i 93,75 %
osv. I praktiken har man i stort sett jämvikt efter 4 halveringstider. För utsöndring till mjölk är
den biologiska halveringstiden kort. För radiocesium så kort att man uppnår maximal halt
efter ca 3 dagar, medan den för nötkött är ca 30 dagar (Sansom, 1966; Van den Hoek, 1980),
vilket innebär att det tar ungefär 4 månader att uppnå jämvikt. För griskött är biologiska halveringstiden för radiocesium ca 24 dagar (Ekman, 1961), vilket innebär att det tar drygt
3 månader att uppnå jämviktshalten.
100
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
0
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Antal effektiva halveringstider
Figur 3. Illustration av hur halten av en radionuklid byggs upp kött och mjölk vid kontinuerlig utfodring med foder med en given kontamineringsgrad.
25
De förväntade halterna i kött i scenarier med vinterutfodring som redovisas i denna rapport
avser halter vid jämvikt. Det innebär att om djuren utfodras med kontaminerat foder under en
kortare tid fram till slakt än vad som motsvarar ungefär fyra halveringstider så blir halterna i
motsvarande grad lägre. Hur mycket kan skattas med hjälp av kurvan i figur 3. Anta t.ex. att
en gris utfodras med kontaminerat foder i ca 40 dagar. Det motsvarar ca 1,5 effektiva halveringstider och innebär enligt figur 3 att halten i kött vid slakt då blir ca 65 % av det värde som
anges i tabellerna i avsnitt 4.4. Det senare är det värde köttet skulle ha fått om grisen utfodrats
med det kontaminerade fodret i mer än 3 månader innan den blev färdig för slakt.
När köttproduktion baseras på bete blir det lite mer komplicerat. Då är det dagliga intaget av
radionuklider inte konstant eftersom halterna i betet sjunker med tiden. Det innebär att halterna i kött stiger den första tiden efter ett nedfall, men efter några veckor när det minskande
intaget via foder slår igenom bryts den uppåtgående trenden och halten i köttet börjar gradvis
avta (se vidare diskussion om detta i avsnitt 4.6).
Tilläggas kan att den dynamik som beskrivs ovan kan användas för att styra halterna i kött vid
slakt. Man kan utfodra djuren med måttligt kontaminerat foder en viss tid och sedan gå över
till okontaminerat foder tiden fram till slakt. Då får vi ett förlopp som beskrivs av kurvan i
figur 3 om den vänds upp och ner. Inledningsvis sjunker halten snabbt. Om man ändrar utfodring en halveringstid före slakt halverar man halterna osv. Detta är inget vi diskuterar i detalj i
denna rapport eftersom den är inriktad på åtgärder i växtodlingen, men det är något att ha i
åtanke när man funderar på olika handlingsalternativ på djurgårdar.
Som kriterium för högsta tillåtna halt radiocesium i livsmedel från ett kontaminerat område
har vi använt rekommenderade EU-gränsvärden enligt bilaga 2. För mjölkprodukter är detta
gränsvärde 1 000 Bq per kg bruksvara och för spannmålsbaserade produkter 1 250 Bq per kg
bruksvara (se vidare tabell B2.1 i bilaga 2). När det förväntade värdet på halten radiocesium i
olika produkter ligger under dessa gränsvärden har vi i våra handlingsmatriser utgått ifrån att
inga omedelbara åtgärder behövs. Man ska dock vara medveten om att prognoserna är osäkra
och att det är viktigt att följa upp grödornas utveckling med analyser av de verkliga radiocesiumhalterna.
Det är viktigt att understryka att förväntade radiocesiumhalter i grödor och livsmedel som
presenteras i denna rapport bara är en första skattning av situationen. De ger en uppfattning
om storleksordningen på halter i grödor och livsmedel och bör så fort som möjligt följas upp
med mätningar av de verkliga halterna. Eftersom förutsägelserna är osäkra kan det kanske
också vara klokt att om möjligt vidta åtgärder när prognosen är att värdet i produkten kommer
att ligga strax under den kritiska nivån. Detta gäller även kortsiktiga åtgärder som t.ex. kaliumgödsling.
Tilläggas kan att om ett nedfall drabbar ett begränsat område är det möjligt att det blir svårt att
få avsättning för jordbruksprodukterna därifrån även om halterna i grödorna ligger klart under
de fastställda gränsvärdena. För tveksamma konsumenter räcker det med att halterna är förhöjda. I ett sådant perspektiv kan det vara motiverat att överväga framförallt långsiktiga åtgärder även när det inte är nödvändigt enligt matriserna.
Som framgått i kapitlen 2 och 3 finns det många faktorer som påverkar överföring av ett nedfall via mark och gröda till en livsmedelsprodukt. Vi identifierar följande faktorer som kan
bidra till osäkerhet i våra förutsägelser:
26
Uppfångning och kvarhållning i grödan. Variation i uppfångning har till stor del reducerats genom att vi relaterar förutsägelser av radiocesiumhalter till bestämda utvecklingsstadier, men det kan ändå finnas en viss variation beroende på om grödan är tät eller inte.
Detta kan påverkas av väderlek, gödslingsintensitet mm. När det gäller kvarhållning finns
det en större variationsvidd. Beräkningarna avser något slags medelsituation vilket innebär
att om det regnar ovanligt mycket och/eller är blåsigare än normalt efter ett nedfall kan
halterna bli lägre än förutsett. Om det inte regnar eller blåser alls under lång tid kan det
istället bli högre halter. Att sätta siffror på detta är dock svårt.
Överföringsfaktorerna. Överföringsfaktorerna baseras på kvoten mellan halterna i de medier mellan vilka överföringen sker. Den bestäms empiriskt utifrån faktiska mätresultat i
fält och i olika experiment. Eftersom betingelserna varierar mellan mätningarna finns det
ofta en stor variationsvidd i överföringsfaktorerna i de sammanställningar av data som
görs. Ibland kan variationen spänna över flera tiopotenser. De högsta och lägsta värdena är
dock oftast extremer som inte är särskilt sannolika i normala situationer. Vi har som
nämnts ovan använt oss av IAEA: s rekommenderade värden, men också angett variationsvidden i de data som dessa värden baseras på.
Årsmånen. Som nämnts ovan påverkar årsmånen uppfångning på växten, men den har
troligen också betydelse för upptag i växten (både via bladen och från marken) och för
transport av radiocesium i växten. Förmodligen skiljer det sig dock inte mer än högst en
faktor 2 mellan högsta och lägsta värdet.
Grunddata för överföring vid nedfall under odlingssäsongen. Det finns gott om data när
det gäller överföring av radionuklider från mark till växt via rötterna och vilka halter det
ger i ätliga växtdelar, men väldigt lite när det gäller överföring till ätliga växtdelar vid nedfall direkt på en välutvecklad gröda. Analyser av mark och gröda i samband med Tjernobylolyckan ger ganska liten vägledning om det senare eftersom den skedde i början av vegetationsperioden. De här redovisade data över nedfall vid sena tidpunkter baseras på experiment utförda vid dåvarande Institutionen för radioekologi vid SLU där grödor odlade i
ramar artificiellt utsatts för deposition av radiocesium vid olika tidpunkter. Försöken upprepades under två på varandra följande år (Eriksson m fl 1988a; 1988b). Dessa experiment
är säkert väl genomförda, men det är ändå troligt att resultaten skulle bli lite annorlunda
om de upprepades av andra forskare under andra betingelser än i Erikssons m.fl. experiment.
Vilka gränsvärden kommer att tillämpas? Våra förutsägelser baseras på rekommenderade
EU-gränsvärden enligt bilaga 2. Eftersom denna rapport gäller åtgärder under nedfallsåret
kommer de troligen att gälla för akuta åtgärder direkt efter nedfallet. På sikt kan de dock
ändras vilket kan påverka mer långsiktiga effekter av föreslagna motåtgärder och eventuellt innebära att åtgärden inte var långsiktigt optimal. En annan viktig faktor här är också
allmänhetens acceptans för livsmedel som härrör från kontaminerade områden. Även om
gränsvärdena formellt uppfylls är det inte säkert att de accepteras av konsumenten. För
tveksamma konsumenter räcker det med att halterna är förhöjda, vilket i sin tur påverkar
hur livsmedelsindustrin agerar. Detta kan leda till att de motåtgärder som föreslås för att
minska halterna i växande gröda blir meningslösa. Det kan också innebära att motåtgärder
kan vara meningsfulla att vidta även om halterna enligt förutsägelserna hamnar under
gränsvärdet för att pressa ner halterna så mycket som möjligt både på kort och på lång
27
sikt. I detta fall kan motåtgärder som föreslås vid en hög nedfallsnivå tillämpas även vid
en lägre.
Jordartsskillnader. Skattningarna av halter i grödor och därav följande förslag på motåtgärder baseras i första hand på data från jordar i jordartsintervallet leriga jordar (5-15 %
ler) till lerjordar (> 15 % ler). När det gäller nedfall direkt på en välutvecklad gröda spelar
jordarten liten roll eftersom halten i den skördade produkten i huvudsak bestäms av uppfångning och upptag via bladen. Vid nedfall under vintern, tidigt på säsongen och direkt
efter en förstaskörd av vall bestäms dock halten i grödan huvudsakligen av upptag via rötterna och då får markens förmåga att binda upp radiocesium i icke växttillgänglig form
större betydelse. Eftersom skattningarna avser jordar med ett visst lerinnehåll är det sannolikt att upptaget i grödorna blir större än vad vi anger för lerfattiga sandjordar och på rena
mulljordar om ett nedfall sker vid en tidpunkt då marken inte är sådd eller grödan inte
vuxit ut ordentligt. Enligt tabell B1.1 i bilaga 1 kan det i extrema fall vara en faktor 10
högre halter i grödor från sand- och mulljordar speciellt om de är sura och näringsfattiga.
Hur dessa jordar ska hanteras under nedfallsåret finns med i diskussionen av motåtgärder i
de olika scenarierna.
Fördelningen mellan de båda radiocesiumisotoperna 134Cs och 137Cs. Nedfallsnivåerna i
våra scenarier avser den sammanlagda mängden av dessa isotoper. Vid nedfallet från
Tjernobylolyckan var ungefär 40 % av totalmängden radiocesium 134Cs. Vid ett framtida
nedfall kan proportionerna mellan dem bli annorlunda. Detta har framförallt betydelse för
upptaget i grödorna på längre sikt. Eftersom 134Cs har en halveringstid på 2,1 år mot 30 år
för 137Cs innebär en större andel av 134Cs att aktiviteten avklingar snabbare än om 137Cs
dominerar. De data över halter i grödorna i de olika scenarierna som vi använt avser egentligen 137Cs eftersom det var den isotopen som tillsattes i de bakomliggande experimenten.
Det innebär att om 134Cs utgör en signifikant andel av ett nedfall överskattar våra förutsägelser haltnivåerna en aning. Detta är dock försumbart eftersom scenarierna i denna rapport avser nedfallsåret. Vid ett nedfall med lika delar av de båda isotoperna kommer radiocesiumhalten att vara 1 % lägre än våra värden efter 1 månad, 7 % lägre efter ett halvår, 13 % lägre efter 1 år och 23 % lägre efter drygt 2 år (halveringstiden för 134Cs). Om tiden mellan nedfall på grödan och konsumtion av ett från grödan producerat livsmedel är
kort eller andelen 134Cs liten blir felet i våra förutsägelser följaktligen inte så stort.
Med tanke på alla ovanstående osäkerheter kan det tyckas som om våra prognoser inte är
mycket värda. Sannolikheten för att alla ska dra åt samma håll samtidigt är dock förmodligen
liten. Mer sannolikt är att extremerna på en enskild faktor sällan infaller och att de variationer
som ändå finns på var och en i viss grad tar ut varandra; När en faktor ligger på en nivå över
IAEA: s rekommenderade värden kompenseras det av att en annan ligger under osv. Det innebär att även om skattningarna förmodligen kommer att ligga lite fel så bör de ändå ge en
uppfattning om storleksordningar och vara till stor hjälp för att sortera ut situationer där behovet av motåtgärder är litet respektive situationer där det kan uppstå allvarliga problem. Osäkerheten gäller mellanlägena. Där blir det ofrånkomligt att försöka göra en egen bedömning,
med vägledning av våra scenarier och kunskap om vad som kan ge avvikelser från dessa. Som
redan påpekats bör alla prognoser följas upp med faktiska mätningar.
Ett annat förhållande som förmodligen kommer att innebära ett inslag av egen bedömning är
att nedfallet sannolikt att kommer att ligga på en nivå och/eller en tidpunkt mellan de som vi
tar i upp i våra scenarier (exempelvis ett nedfall på 600 kBq/m2 vid en tidpunkt mittemellan
T3 och T4). Då får man själv räkna ut ungefär vilka halter det kan bli i gröda och livsmedel
28
och försöka räkna ut vilka åtgärder som är tillämpliga. Är det åtgärdsförslagen för nedfallsnivå 100 kBq/m2 eller för nivån 1 000 kBq/m2 och inom dessa de för tidpunkt T3 eller de för
tidpunkt T4 som är mest adekvata?
4.3 Spannmål för livsmedelsproduktion
Jordbrukaren har i detta fall att ta ställning till om höst- och vårsädesgrödor kan användas för
sitt ursprungliga ändamål som brödsäd eller om åtgärder behöver eller kan vidtas för att möjliggöra detta. Det kan också vara aktuellt med åtgärder redan första året för att säkra markens
långsiktiga produktionsförmåga (se bilaga 1).
Med hjälp av data i Eriksson m.fl. (1994) och Eriksson (1997b) kan man skatta radiocesiumhalterna i spannmålskärna vid skörd, om inga åtgärder vidtas (tabell 4.1). Observera att höstsäd har en tidigare utveckling och därmed bättre uppfångning och därför får högre halter i
kärna än vårsäd om nedfallet sker under den första hälften av vegetationsperioden.
Halterna i spannmålskärna i tabell 4.1 har med hjälp av en överföringsfaktor (se beräkningsrutan nedan) räknats om till halter i bröd i tabell 4.2. De skuggade värdena i tabell 4.2
visar de situationer när halten av cesium i bröd förväntas överstiga EU:s gränsvärde på
1 250 Bq/kg. Detta sker när halterna i spannmål i tabell 4.1 är högre än det kritiska värdet på
ca 3 100 Bq/kg ts (se beräkningsrutan nedan).
Tabell 4.1. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i kärna av höstsäd och vårsäd
(Bq/kg ts) vid skörd efter nedfall vid olika tidpunkter och nedfallsnivåer.
Nedfallsnivå
kBq/m2
Höstsäd:
10
100
1 000
1
2
Tidpunkt
3
4
5
6
50
500
5 000
100
1 000
10 000
800
8 000
80 000
1 200
12 000
120 000
1 000
10 000
100 000
-
10
100
1 000
10
100
1 000
100
1 000
10 000
1 000
10 000
100 000
1 200
12 000
120 000
1 000
10 000
100 000
Vårsäd:
10
100
1 000
Både höstsäd och vårsäd kommer enligt tabell 4.2 att kunna användas för brödproduktion oberoende av nedfallstidpunkt vid nedfallsnivån 10 kBq/m2 och om nedfallet sker relativt tidigt
på säsongen vid nedfallsnivån 100 kBq/m2. På grund av vårsädens senare utveckling kan den
till skillnad från höstsäden även vid ett nedfall vid tidpunkt T3 användas för brödproduktion
utan att radiocesiumhalten blir för hög. Vid nedfallsnivån 1 000 kBq/m2 går höstsäden inte att
använda för detta ändamål oavsett nedfallstidpunkt medan vårsäden fortfarande håller tillräckligt låga halter vid tidigt nedfall.
Mönstret att halten i skördemogen kärna blir högre ju senare nedfallet sker fram till tidpunkt T4 för höstsäd och tidpunkt T5 för vårsäd har två förklaringar. Den ena är ökande uppfångning med ökande bladyta och den andra att utspädningen genom grödans fortsatta tillväxt
blir mindre ju mer utvecklad grödan är vid nedfallet. Avtagande halt i skördemogen kärna om
29
nedfallet sker vid sena tidpunkter, beror på minskad uppfångning när skottens vegetativa delar
vissnar och på minskande inlagring i kärnan.
Tabell 4.2. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i bröd (Bq/kg) framställt av höstsäd
och vårsäd vid olika nedfallstidpunkter och nedfallsnivåer. Skuggade halter ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg.
Nedfallsnivå
kBq/m2
Höstsäd:
10
100
1 000
Tidpunkt
3
4
1
2
5
6
20
200
2 000
40
400
4 000
320
3 200
32 000
480
4 800
48 000
400
4 000
40 000
-
4
40
400
4
40
400
40
400
4 000
400
4 000
40 000
480
4 800
48 000
400
4 000
40 000
Vårsäd:
10
100
1 000
Beräkningar
Vid beräkningarna används en s.k. ”Food processing retention factor” (Fr):
Fr =
Aktivitetskoncentration i bröd, Bq/kg
Aktivitetskoncentration i spannmål, Bq/kg
(1)
Omräkning av radiocesiumhalter i spannmålskärna till radiocesiumhalter i bröd
För denna beräkning skrivs formel (1) om så här:
Cs i bröd = Cs i spannmålskärna × Fr
(2)
Enligt IAEA Handbook är Fr 0,2-0,6. Vi använder medelvärdet av detta intervall i beräkningarna. Vid situationen 100 kBq per m2 i vårsäd och tidpunkt T3 blir cesiumhalten i spannmål 1 000 Bq/kg enligt tabell 4.1. Med hjälp av formel (2) kan vi räkna ut att detta ger radiocesiumhalten i bröd = 1 000 Bq/kg × 0,4 = 400 Bq/kg (se tabell 4.2)
Beräkning av den radiocesiumhalt i spannmålskärna som ger en radiocesiumhalt vid
gränsvärdet i bröd
EU:s gränsvärde för halten radiocesium i bröd är 1 250 Bq/kg. Om formel (1) skrivs så här
kan vi räkna ut motsvarande halt i spannmålskärna:
Cs i spannmål =
Gränsvärde Cs i bröd 1 250 Bq/kg
=
= 3 125 Bq/kg
Fr
0,4
(3)
Om halten i spannmålskärna kan förväntas överstiga 3 125 Bq/kg vid skörd är risken alltså
stor att halten i bröd kommer att överstiga EU:s gränsvärde.
30
Motåtgärder för brödspannmål
För brödspannmål används kärnan. Inlagring av cesium i kärnan sker i sena utvecklingsstadier. Det finns fler olika motåtgärder att ta till efter ett nedfall. Förslag på motåtgärder är:
•
•
•
•
•
•
Slå av och föra bort grödan (deponi)
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning
Kaliumgödsla
Använda grödan för energiproduktion
Träda marken tills vidare
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder kan sättas in i höstsäd respektive vårsäd vid
olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabellerna 4.3 och 4.4. Vi utgår där
från hur data i tabell 4.2 förhåller sig till EU-gränsvärdet.
Tabell 4.3. Motåtgärdsmatris. Höstsäd till brödproduktion.
Nedfallsnivå
kBq/m2
(1)
10
100
1 000
Tidpunkt
1
2
3
4
5
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(3)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
(5)
* ingen åtgärd
(7)
* ingen åtgärd
(8)
* ingen åtgärd
(9)
* energigröda
* plöj
(10)
* energigröda
* plöj
(11)
* energigröda
* plöj
(13)
* kaliumgödsla
* plöj och så nytt
* träda
(14)
* plöj
* träda
* ev. kaliumgödsla
* energigröda
(15)
* plöj
* träda
(*energigröda)
(16)
* slå av, för bort
* plöj
* träda
(*energigröda)
(17)
* slå av, för bort
* plöj
* träda
(*energigröda)
Tabell 4.4. Motåtgärdsmatris. Vårsäd till brödproduktion.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10 (1)
Tidpunkt
1
2
3
4
5
6
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(3)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
(5)
* ingen åtgärd
(6)
* ingen åtgärd
100
(7)
* ingen åtgärd
(8)
* ingen åtgärd
(9)
* ingen åtgärd
(10)
* energigröda
* plöj
(11)
* energigröda
* plöj
(12)
* energigröda
* plöj
1 000
(13)
* ingen åtgärd
* träda
(14)
* ingen åtgärd
* träda
(15)
* energigröda
* plöj
* träda
* energigröda
(16)
(17)
* slå av, för bort * slå av, för bort
* plöj
* plöj
* träda
* träda
(*energigröda) (*energigröda)
31
(18)
* slå av, för bort
* plöj
* träda
(*energigröda)
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabellerna 4.3 och 4.4 bygger på en prognos för
halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt
att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller
och att eventuella åtgärder får önskad effekt.
Höstsäd
(1)-(5), (7) och (8): Vid den lägsta nedfallsnivån och vid tidiga nedfall av 100 kBq/m2, är
prognosen att halten i höstsäd inte kommer att överstiga det kritiska värdet, se tabell 4.1. Om
prognosen håller behövs därför inga åtgärder. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av och föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att
vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå.
(9), (10) och (11): I dessa fall är radiocesiumhalterna så höga att höstsäd inte går att använda
som brödsäd och det är för sent att påverka dem genom t.ex. kaliumgödsling. Paradoxalt nog
går det inte heller att använda grödan som foder i köttproduktion eftersom den kritiska halten
där är lägre än för brödsäd, se avsnitt 4.4. Det beror på att överföringsfaktorn (haltrelationen)
kött-gröda har ett relativt högt värde. De alternativ som står till buds är att om möjligt sälja
grödan för energiproduktion (se (15), (16) och (17) nedan) eller att finhacka den och sedan
plöja ner den på hösten. Som framgår av tabell B1.1, bilaga 1 är det ingen större risk att halterna i någon åkergröda blir för hög nästföljande år även om man inte tar bort grödan från
fältet.
(13) och (14): Nedfallsnivån är mycket hög, men eftersom grödan inte utvecklat så stor bladbiomassa fångas ganska liten del av nedfallet upp av skotten samtidigt som fortsatt tillväxt ger
en utspädningseffekt. Att ta bort grödan tidigt för att minska belastningen på marken har marginell effekt eftersom den uppfångade mängden är så liten.
Ett nedfall på 1 000 kBq/m2 ger, även om nedfallet sker tidigt, för höga radiocesiumhalter i
nedfallsårets höstsädesgröda oavsett jordart. Vid tidpunkt T1 finns dock möjligheten att få en
tillräcklig effekt av en extra kaliumgödsling på leriga jordar och lerjordar. Om detta halverar
radiocesiumhalten i kärna hamnar halten i bröd strax under gränsvärdet. Om man inte vill ta
risken att grödan ändå får för höga halter finns vid denna tidiga tidpunkt också möjligheten att
plöja ner höstgrödan och så en ny (vår)gröda. Halten radiocesium i den nya grödan kommer
att bestämmas av upptag från marken och då blir halterna ungefär desamma som man får året
efter nedfallsåret enligt tabell B1.1, bilaga 1. Det innebär halter under det kritiska värdet i de
flesta grödor. Vid tidpunkt T2 (14) är det för sent för omsådd och effekten av kaliumgödsling
är mycket osäker. Ett annat alternativ är sälja grödan för energiproduktion om det finns avsättning för den för detta ändamål (se (15), (16) och (17) nedan).
Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar
är det stor risk att halten blir för hög i brödsäd under nedfallsåret och i foderspannmål exempelvis till grisar eller i nyanlagd betesvall för köttproduktion under följande år (tabell B1.1,
bilaga 1). För dessa jordar kan det bli aktuellt att träda marken till en del av aktiviteten avklingat eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt
förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med
deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska
markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor.
32
(15), (16) och (17): I dessa situationer är grödan så utvecklad att den fångar upp en ganska
stor del av nedfallet, vilket ökar möjligheten att minska belastningen på marken genom att
föra bort grödan. Till en början kan man lägga den vid sidan om åkern. Om man gör inplastade rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiet. När biomassan bryts ner kommer
radiocesiet med tiden att koncentreras. Så länge materialet ligger ute i fält finns det alltid en
risk för läckage. Därför bör balarna så småningom kanske köras till deponi. Uppfångningen
hos en välvuxen gröda kan vara kring 25-30 % av nedfallet. Om man vill föra bort så mycket
som möjligt av detta är det viktigt att slå av grödan så fort som möjligt innan en del av det
som fångats upp spolas bort t.ex. av en regnskur. Av tabell B1.1, bilaga 1 att döma är det dock
tveksamt om detta skulle pressa ner radiocesiumhalten i kommande grödor under den kritiska
nivån. Tjugofem procents minskning av markbelastningen räcker ofta inte. Eftersom nedfallsnivån är hög kanske det dock kan vara motiverat att göra vad man kan med tanke på att det i
framtiden kan bli svårt att sälja produkter från alltför förorenade marker även om halterna är
under gränsvärdet. Åtgärden ska dock vägas mot det faktum att en bortförd gröda utgör ett
radioaktivt avfall som måste hanteras. Om jorden har tillräckligt hög lerhalt kan nerblandning
av radiocesiet i matjorden genom plöjning räcka för att halterna i kommande grödor ska ligga
under gränsvärdet.
Ett annat alternativ kan kanske vara att använda grödan för energiproduktion. Om den används i en förbränningsanläggning eller till biogasframställning kan man utnyttja både halm
och kärna om man vill ha maximalt renande effekt på marken. Det är dock tveksamt att i nuläget rekommendera användning för energiproduktion vid den högsta nedfallsnivån utan att
först utreda detta ordentligt. Ett viktigt skäl är att radionukliderna kommer koncentreras i
restprodukterna från energiproduktionen. Risken är att halterna i dessa restprodukter blir så
höga att de blir svåra att hantera ur arbetarskyddssynpunkt i produktionsanläggningarna och i
deponierna.
Om energin utvinns genom förbränning samlas och koncentreras radiocesiet i askan. Förutsättningen är att den sker i (större) anläggningar med effektiv rökgasrening som fångar upp
flygaska. I annat fall kommer en stor del av bränslets radionuklidinnehåll att spridas till luften. Med effektiv rökgasrening blir utsläppen till omgivningen bara några procent av bränslets
innehåll. Om halterna i bränslet är mycket höga kan dessa utsläpp ändå bli för stora. Fördelen
med förbränning är att man har mer kontroll på radiocesiet om askan sedan läggs i deponi
jämfört med om man lägger upp en kasserad gröda vid sidan av fältet. En eventuell användning av grödan för energiproduktion är kanske mest genomförbar om nedfallet sker vid tidpunkt T5 då den är nära skörd. Om nedfallet sker vid tidigare tillfällen har grödan för hög
vattenhalt om den skördas direkt, vilket minskar dess värmevärde. Om den får stå kvar till
skörd bli den renande effekten på marken förmodligen mindre på grund av att en del radiocesium faller av plantorna. Detta är å andra sidan en fördel vid hantering i biobränleanläggningen. Eftersom halten i aska från spannmålskärna bör vara minst 10 ggr högre än i den oförbrända biomassan torde aska från kärna som inte kan användas för humankonsumtion eller
som foder alltid behöva läggas i deponi.
En energigröda kan också användas för framställning av etanol. Kapacitet för framställning av
etanol från spannmål finns redan utvecklad. Vid framställning av etanol och biogas samlas
innehållet av radiocesium i en restprodukt som får större massa och lägre koncentration än
motsvarade aska. Detta kan eventuellt vara en fördel vid hanteringen (jfr aska ovan) men innebär samtidigt att en större massa måste deponeras. Om man vill koncentrera radiocesiet
maximalt finns dock alltid alternativet att bränna restprodukten från framställningen av etanol
33
eller biogas. Idag används restprodukten från etanolframställning som nötkreatursfoder. Detta
är naturligtvis uteslutet om den är starkt kontaminerad med ett radioaktivt ämne. Själva etanolen kommer att ha en låg koncentration av radiocesium eftersom framställningsproceduren
innehåller ett destillationssteg som har en effektivt renande effekt. Inte heller biogas bör bli
kontaminerad även om bränslet är det.
Oavsett om man vid nedfallsnivån 1 000 Bq/m2 har möjlighet att föra bort gröda eller inte är
det viktigt att man innan man sår en ny gröda plöjer jorden, gärna med lite större plogdjup än
normalt för att späda ut och låta jorden binda upp så mycket som möjligt av återstående radiocesium inför nästa odlingssäsong.
Vårsäd
Åtgärdsmatrisen för vårsäd skiljer sig framförallt i att grödans senare utveckling gör att alla
paket med åtgärdsförslag förskjuts en ruta åt höger. Skillnaderna berör framförallt rutorna (9),
(13), (14) och (15). För övriga kombinationer av nedfallsnivåer och tidpunkter hänvisas till
texten om åtgärder i höstsäd ovan.
(9): I detta fall gäller samma förutsättningar som i (8) i höstsädesmatrisen, dvs. inga akuta
åtgärder behövs men man bör för säkerhets skull kontrollera hur grödans halt utvecklas.
(13) och (14): Även ett stort nedfall vid ett tidigt utvecklingsstadium i vårsäd ger låga halter i
grödan eftersom grödan ännu inte kommit upp eller om den gjort det är mycket späd. Uppfångningen blir då minimal och upptaget beroende av upptag från marken. Vårsäd på leriga
jordar och lerjordar, som siffrorna avser, ger i detta fall inte halter i bröd som överskrider
gränsvärdet. Även på rena sandjordar och mulljordar blir halterna i bröd troligen under det
kritiska värdet (tabell B1.1, bilaga 1), men här kan det bli aktuellt att därefter träda sandjordar
och ”mineraljordsfattiga” mulljordar. Följande år blir halterna i spannmål eller vall för köttproduktion för höga om man har en sådan produktionsinriktning. Innan ett beslut om träda tas
är det dock viktigt att mäta den faktiska markbeläggningen på platsen och bedöma risken för
framtida grödor. I detta fall kan man alltså låta brödsädesgrödan stå kvar och avvakta utvecklingen.
(15): I detta fall är halterna i vårsäd för höga för användning i brödproduktion men inte tillräckligt höga för att det ska ha särskilt stor effekt på markbelastningen om man tar bort grödan. Grödan kan om möjligt användas för energiproduktion och då kan det vara en fördel att
den inte har extremt hög halt av radiocesium när exempelvis askrester ska hanteras. I detta fall
liksom i alla fall på denna nedfallsnivå är det viktigt att man innan man sår en ny gröda plöjer
jorden, gärna med lite större plogdjup än normalt för att späda ut och låta jorden binda upp så
mycket av återstående radiocesium som möjligt inför nästa odlingssäsong. För sandjordar och
”mineraljordsfattiga” mulljordar bör dock träda övervägas enligt ovan.
4.4 Spannmål till grisköttsproduktion
Jordbrukaren har vid grisköttproduktion att ta ställning till om kontaminerad fodersäd kan
användas som foder eller om den ska föras bort från fältet och deponeras, plöjas ner eller
eventuellt användas som energigröda. Det kan också vara aktuellt med åtgärder redan första
året för att säkra markens långsiktiga produktionsförmåga.
34
Grisar utfodras ofta med en blandning av höstsäd (vete) och vårsäd (vete och korn), men eftersom de blandas i mycket varierande proportioner kan man här bara diskutera varje grödtyp
för sig och sedan får man väga ihop detta i den faktiska situationen. I tabell 4.5 visas förväntad radiocesiumhalt i griskött vid slakt efter utfodring med kontaminerad spannmål. Observera att tabellen avser halterna när en jämvikt mellan intag och utsöndring uppnåtts i djurkroppen. Detta tar för grisar minst tre månader. Om de utfodrats med kontaminerat foder kortare
tid än så fram till slakt blir halterna lägre (se vidare diskussionen i anslutning till figur 3 i avsnitt 4.2). Koncentrat som också normalt ingår i en foderstat har vi antagit vara okontaminerat. Utgångspunkten är att inga åtgärder vidtas för att minska upptaget. Beräkningarna utgår
från halterna i spannmål enligt tabell 4.1, en antagen utfodring med 2,5 kg spannmål per gris
och dag under tiden närmast före slakt och en överföringsfaktor på 0,24 dag/kg (”expected
value” enligt IAEA, 1994b). Enligt IAEA kan överföringsfaktorn variera från 0,03 till 1,1.
Hur värdena i tabell 4.5 beräknats framgår av beräkningsrutan nedan. De skuggade värdena i
tabellen visar de situationer när halten av cesium i griskött förväntas överstiga EU:s gränsvärde på 1 250 Bq/kg. Enligt beräkningsrutan är det när radiocesiumhalten i spannmål överstiger
2 000 Bq/kg som halten i griskött förväntas bli för hög. För spannmål till brödproduktion är
motsvarande värde, som visades i avsnitt 4.3, ca 3 100 Bq/kg. Risken för att radiocesiumhalten i slutprodukten ska bli för hög vid ett nedfall är alltså större om spannmålen används som
grisfoder än om den går till brödproduktion.
Tabell 4.5. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i griskött (Bq per kg) efter utfodring
med kontaminerad spannmålskärna som funktion av nedfallstidpunkt och nedfallsnivå. Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg.
Nedfallsnivå
kBq/m2
Höstsäd:
10
100
1 000
Tidpunkt
3
4
1
2
5
6
30
300
3 000
60
600
6 000
480
4 800
48 000
720
7 200
72 000
600
6 000
60 000
-
6
60
600
6
60
600
60
600
6 000
600
6 000
60 000
720
7 200
72 000
600
6 000
60 000
Vårsäd:
10
100
1 000
Anmärkningsvärt är också att den här beräknade kritiska cesiumhalten på 2 000 Bq/kg är högre än EU:s gränsvärde 1 250 Bq/kg radiocesium i grisfoder som saluförs på den öppna marknaden (se bilaga 2). Att EU-värdet är lägre än vårt värde kan bero på att man utgått från s.k.
”default values” som är satta med stor säkerhetsmarginal så att den sannolika risken att ett
gränsvärde överskrids är liten. I våra beräkningar har vi dock ett annat syfte och det finns inga
legala hinder att internt på gården använda foder med högre halter än EU:s gränsvärde så
länge halterna i den producerade produkten uppfyller kraven för livsmedel.
Oavsett hur man blandar höstsäd och vårsäd kommer båda att kunna användas för grisköttsproduktion oberoende av nedfallstidpunkt vid nedfallsnivån 10 kBq/m2. Vid nedfallsnivån
100 kBq/m2 gäller motsvarade om nedfallet sker fram till tidpunkt T2 i höstsäd och fram till
tidpunkt T3 i vårsäd. Vid nedfallsnivån 1 000 kBq/m2 skulle utfodring med enbart höstsäd ge
för höga halter i kött oavsett nedfallstidpunkt, medan vårsäden ger acceptabla halter fram till
35
Beräkningar
Vid beräkningarna används en överföringsfaktor för kött (Ff):
Ff =
Aktivitetskoncentration i kött, Bq/kg
Dagligt intag av radionuklider, Bq / dag
(1)
Omräkning av radiocesiumhalter i spannmålskärna till radiocesiumhalter i griskött
För denna beräkning skrivs formel (1) om så här:
Cs i griskött = Dagligt Cs-intag × Ff
(2)
Det dagliga intaget beror på grisarnas spannmålskonsumtion enligt följande:
Dagligt Cs-intag = Cs-halt i spannmål × Mängd spannmål
(3)
Vid situationen 100 kBq nedfall per m2 i vårsäd och tidpunkt T3 blir cesiumhalten i spannmål
1 000 Bq/kg enligt tabell 4.1. Om man antar en konsumtion av 2,5 kg spannmål per gris och
dag under tiden närmast före slakt blir det dagliga intaget enligt
(3) = 1 000 Bq/kg × 2,5 kg/dag = 2 500 Bq/dag.
Enligt IAEA (1994b) är den förväntade överföringsfaktorn, Ff, vid grisköttsproduktion
0,24 dag/kg (0,03-1,1 dag/kg). Det innebär att en radiocesiumhalt i höstsädeskärna på
2 500 Bq/kg enligt formel (2) ger en halt i
griskött = 2 500 Bq/dag × 0,24 dag/kg = 600 Bq/kg.
Beräkning av den radiocesiumhalt i spannmålskärna som ger en radiocesiumhalt vid
gränsvärdet i griskött
EU-gränsvärdet för cesium i kött är 1 250 Bq/kg. Om formel (1) skrivs om kan man beräkna
vad detta motsvarar i dagligt radiocesiumintag via spannmål:
Dagligt intag =
Gränsvärde Cs i kött 1 250 Bq/kg
=
= 5 000 Bq/dag
Ff
0,24 dag/kg
Med en konsumtion av spannmål på 2,5 kg per gris och dag blir motsvarande halt i spanmålskärna =
Intag v ia spannmål 5 000 Bq/dag
=
= 2 000 Bq/kg
Mängd spannmål
2,5 kg/dag
Om halten i spannmålskärna kan förväntas överstiga 2 000 Bq/kg vid skörd är risken alltså
stor att halten i griskött kommer att överstiga EU:s gränsvärde.
och med tidpunkt T2. Notabelt är att de förväntade halterna i köttet ligger ganska långt under
det kritiska värdet i de fall då spannmålskärna från båda sädesslagen har acceptabel halt, vilket gör att man bör kunna vara ganska säker på att gränsvärdet för kött inte kommer att
överskridas i dessa fall. I de fall när radiocesiumhalterna är för höga i höstsäd, men inte i vårsäd, ligger värdena i höstsäd så pass högt att de troligen hamnar över EU-gränsvärdet i griskött om man blandar in mer än 15 – 25 % höstsäd i fodret.
36
Motåtgärder för foderspannmål till grisar
Följande motåtgärder är tänkbara för att motverka för höga radiocesiumhalter i grisköttsproduktionen.
•
•
•
•
•
•
Slå av och föra bort grödan (deponi)
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning
Kaliumgödsla
Använda grödan för energiproduktion
Träda marken tills vidare
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in i höstsäd respektive vårsäd
vid olika nedfallsnivåer och tidpunkter framgår översiktligt av tabellerna 4.6 och 4.7 som baseras på hur data i tabell 4.5 förhåller sig till EU-gränsvärdet.
Tabell 4.6. Motåtgärdsmatris. Foderspannmål från höstsäd till grisar
Nedfallsnivå
kBq/m2
Tidpunkt
1
2
3
4
5
10
(1)
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(3)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
(5)
* ingen åtgärd
100
(7)
* ingen åtgärd
(8)
* ingen åtgärd
(9)
* energigröda
* plöj
(10)
* energigröda
* plöj
(11)
* energigröda
* plöj
1 000
(13)
* plöj, så nytt
* träda
* ev. kaliumgödsla
*energigröda
(14)
* plöj
* träda
* energigröda
(15)
* plöj
* träda
(*energigröda)
(16)
* slå av, för bort
* plöj
* träda
(*energigröda)
(17)
* slå av, för bort
* plöj
* träda
(*energigröda)
Tabell 4.7. Motåtgärdsmatris. Foderspannmål från vårsäd till grisar.
Nedfallsnivå
kBq/m2
Tidpunkt
1
2
3
4
5
6
10
(1)
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(3)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
(5)
* ingen åtgärd
(6)
* ingen åtgärd
100
(7)
* ingen åtgärd
(8)
* ingen åtgärd
(9)
* ingen åtgärd
(10)
* energigröda
* plöj
(11)
* energigröda
* plöj
(12)
* energigröda
* plöj
1 000
(13)
* ingen åtgärd
(* träda)
(14)
* ingen åtgärd
(* träda)
(15)
* plöj
* träda
*energigröda
(16)
* slå av, för bort
* plöj
* träda
(*energigröda)
(17)
* slå av, för bort
* plöj
* träda
(*energigröda)
(18)
* slå av, för bort
* plöj
* träda
(*energigröda)
37
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.6 och 4.7 bygger på en prognos för
halterna i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt
att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller
och att eventuella åtgärder får önskad effekt.
Motåtgärderna i grisköttsproduktion i de olika fallen blir ungefär desamma som för vårsäd till
brödproduktion enligt avsnitt 4.3 trots att den kritiska radiocesiumnivån är lägre när spannmål
används till grisköttsproduktion. Det senare beror som nämnts på att överföringen från spannmålskärna är större till kött än till bröd. En konsekvens blir att en kontaminerad vårsädesgröda
ämnad för grisköttsproduktion i vissa lägen alternativt skulle kunna användas för brödproduktion. Detta blir dock aktuellt när nedfallsnivåerna ligger mellan de här redovisade alternativen.
Vi förutser också en förvirrad debatt om det förs ut till allmänheten att det som inte duger till
grisar går bra att använda till människor.
Höstsäd
(1)-(5), (7) och (8): Vid den lägsta nedfallsnivån och vid tidiga nedfall av 100 kBq/m2, är
prognosen att halten i höstsäd inte kommer att överstiga det kritiska värdet, se tabell 4.5. Om
prognosen håller behövs därför inga åtgärder. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av och föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att
vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå.
(9), (10) och (11): I dessa fall är radiocesiumhalterna så höga att höstsäd inte går att använda
som grisfoder och det är för sent att påverka dem genom t.ex. kaliumgödsling. De alternativ
som står till buds är att om möjligt sälja grödan för energiproduktion (se (15), (16) och (17)
nedan) eller att finhacka den och sedan plöja ner den på hösten. Som framgår av tabell B1.1,
bilaga 1 är det ingen större risk att halterna i någon åkergröda blir för hög nästföljande år även
om man inte tar bort grödan med sitt innehåll av uppfångat radiocesium.
(13) och (14): Nedfallsnivån är mycket hög, men eftersom grödan inte utvecklat så stor bladbiomassa fångas ganska liten del av nedfallet upp av skotten samtidigt som fortsatt tillväxt ger
en utspädningseffekt. Att ta bort grödan tidigt för att minska belastningen på marken har marginell effekt eftersom den uppfångade mängden är så liten.
Ett nedfall på 1 000 kBq/m2 ger, även om nedfallet sker tidigt, för höga radiocesiumhalter i
nedfallsårets höstsädesgröda, oavsett jordart. Vid tidpunkt T1 är det möjligt att påverka radiocesiumhalten i kärna med en kaliumgödsling. Eftersom man kan räkna med att detta som bäst
halverar radiocesiumhalten i kärna är chansen att få ned halten i kärna så att halten i griskött
sedan hamnar under gränsvärdet minimal. En mer effektiv åtgärd vid denna tidpunkt är att
plöja ner höstgrödan och så en ny (vår)gröda. Halten radiocesium i den nya grödan kommer
att bestämmas av upptag från marken och då blir halterna ungefär desamma som man får året
efter nedfallsåret enligt tabell B1.1, bilaga 1. Det innebär halter under det kritiska värdet i de
flesta grödor. Vid tidpunkt T2 (14) är det för sent för omsådd. Ett annat alternativ är låta grödan gå fram till skörd och sälja den som energigröda om det finns avsättning för den för detta
ändamål (se (15), (16) och (17) nedan).
Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar
är det stor risk att halten blir för hög i foderspannmål till grisar både under nedfallsåret och
följande år eller i en nyanlagd betesvall för köttproduktion under följande år (tabell B1.1, bilaga 1). Det kan bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten avklingat eller tills man
38
eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret.
Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det dock viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor.
(15), (16) och (17): I dessa situationer är grödan så utvecklad att den fångar upp en ganska
stor del av nedfallet, vilket ökar möjligheten att minska belastningen på marken genom att
föra bort grödan. Till en början kan man lägga den vid sidan om åkern. Om man gör inplastade rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiuminnehållet. När biomassan bryts
ner kommer radiocesium med tiden att koncentreras. Så länge materialet ligger ute i fält finns
det alltid en risk för läckage. Därför bör balarna så småningom kanske köras till deponi. Uppfångningen hos en välvuxen gröda kan vara kring 25-30 % av nedfallet. Om man vill föra bort
så mycket som möjligt av detta är det viktigt att slå av grödan (halm och kärna) så fort som
möjligt innan en del av det som fångats upp spolats bort av en regnskur. Av tabell B1.1, bilaga 1 att döma är det dock tveksamt om detta skulle pressa ned radiocesiumhalten i kommande
grödor under den kritiska nivån på de känsligaste sand- och mulljordarna. Eftersom nedfallsnivån är hög kanske det dock kan vara motiverat att göra vad man kan med tanke på att det i
framtiden kan bli svårt att sälja produkter från alltför förorenade marker även om halterna är
under gränsvärdet. Åtgärden ska också vägas mot det faktum att en bortförd gröda utgör ett
radioaktivt avfall som måste hanteras.
Ett annat alternativ kan kanske vara att använda grödan för energiproduktion. Om den används i en förbränningsanläggning eller till biogasframställning kan man kunna utnyttja både
halm och kärna om man vill ha en maximalt renande effekt på marken. Det är dock tveksamt
att i nuläget rekommendera användning för energiproduktion vid den högsta nedfallsnivån
utan att först utreda detta ordentligt. Ett viktigt skäl är att radionukliderna kommer koncentreras i restprodukterna från energiproduktionen. Risken är att halterna i dessa restprodukter blir
så höga att de blir svåra att hantera ur arbetarskyddssynpunkt i produktionsanläggningarna
och i deponierna.
Om energin utvinns genom förbränning samlas och koncentreras radiocesiet i askan. Förutsättningen är att den sker i (större) anläggningar med effektiv rökgasrening som fångar upp
flygaska. I annat fall kommer en stor del av bränslets radionuklidinnehåll att spridas till luften. Med effektiv rökgasrening blir utsläppen till omgivningen bara några procent av bränslets
innehåll. Om halterna i bränslet är mycket höga kan dessa utsläpp ändå bli för stora. Fördelen
med förbränning är att man har mer kontroll på radiocesiet om askan sedan läggs i deponi
jämfört med om man lägger upp en kasserad gröda vid sidan av fältet. En eventuell användning av grödan för energiproduktion är kanske mest genomförbar om nedfallet sker vid tidpunkt T5 då den är nära skörd. Om nedfallet sker vid tidigare tillfällen har grödan för hög
vattenhalt om den skördas direkt, vilket minskar dess värmevärde. Om den får stå kvar till
skörd bli den renande effekten på marken förmodligen mindre på grund av att en del radiocesium faller av plantorna. Detta är å andra sidan en fördel vid hantering i biobränleanläggningen. Eftersom halten i aska från spannmålskärna bör vara minst 10 ggr högre än i den oförbrända biomassan torde aska från kärna som inte kan användas för humankonsumtion eller
som foder alltid behöva läggas i deponi.
En energigröda kan också användas för framställning av etanol. Kapacitet för framställning av
etanol från spannmål finns redan utvecklad. Vid framställning av etanol och biogas samlas
innehållet av radiocesium i en restprodukt som får större massa och lägre koncentration än
motsvarade aska. Detta kan eventuellt vara en fördel vid hanteringen (jfr aska ovan) men in-
39
nebär samtidigt att en större massa måste deponeras. Om man vill koncentrera radiocesiet
maximalt finns dock alltid alternativet att bränna restprodukten från framställningen av etanol
eller biogas. Idag används restprodukten från etanolframställning som nötkreatursfoder. Detta
är naturligtvis uteslutet om den är starkt kontaminerad med ett radioaktivt ämne. Själva etanolen kommer att ha en låg koncentration av radiocesium eftersom framställningsproceduren
innehåller ett destillationssteg som har en effektivt renande effekt. Inte heller biogas bör bli
kontaminerad även om bränslet är det.
Oavsett om man vid nedfallsnivån 1 000 Bq/m2 har möjlighet att föra bort gröda eller inte är
det viktigt att man innan man sår en ny gröda plöjer jorden, gärna med lite större plogdjup än
normalt för att späda ut och låta jorden binda upp så mycket av återstående radiocesium som
möjligt inför nästa odlingssäsong.
Vårsäd
Åtgärdsmatrisen för vårsäd skiljer sig framförallt i att grödans senare utveckling gör att alla
rutor med åtgärdsförslag förskjuts ett steg åt höger. Skillnaderna berör framförallt rutorna (9),
(13), (14) och (15). För övriga kombinationer av nedfallsnivåer och tidpunkter hänvisas till
texten om åtgärder i höstsäd ovan.
(9): I detta fall gäller samma förutsättningar som för (8) i höstsädesmatrisen, dvs. inga akuta
åtgärder behövs men kontrollera för säkerhets skull hur grödans radiocesiumhalt utvecklas.
(13) och (14): Ett stort nedfall i ett tidigt utvecklingsstadium ger låga halter även i vårsäd
eftersom grödan ännu inte kommit upp eller, om den gjort det, är mycket späd. Uppfångningen blir då minimal och upptaget beroende av upptag från marken. Vårsäd på leriga jordar och
lerjordar, som siffrorna avser, ger i detta fall halter i griskött under gränsvärdet. På rena sandjordar och mulljordar är prognosen halter som ligger i nivå med det kritiska värdet (tabell B1.1, bilaga 1), vilket gör det osäkert om stående gröda kan användas till foder. Man kan
låta den växa vidare och se vilken halt den till slut får. För framtiden kan det under alla förhållanden bli aktuellt att träda sandjordar och ”mineraljordsfattiga” mulljordar om man har en
produktionsinriktning med spannmål eller vall för köttproduktion. Innan ett sådant beslut tas
är det dock viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för
framtida grödor.
(15): I detta fall är halterna i vårsäd för höga för användning i grisköttproduktion, men inte
tillräckligt höga för att det ska ha särskilt stor effekt på markbelastningen om man tar bort
grödan. Grödan kan om möjligt användas för energiproduktion (se (15), (16) och (17) ovan)
och då kan det vara en fördel att den inte har extremt hög halt radiocesium när exempelvis
askrester ska hanteras. I detta fall liksom i alla fall på denna nedfallsnivå är det viktigt att man
plöjer jorden innan man sår en ny gröda, gärna med lite större plogdjup än normalt för att
späda ut och låta jorden binda upp så mycket av återstående radiocesium som möjligt inför
nästa odlingssäsong. För sandjordar och ”mineraljordsfattiga” mulljordar bör dock träda övervägas enligt ovan.
4.5 Slåttervall, betesvall och spannmål till mjölkproduktion
Jordbrukaren är vid mjölkproduktion beroende av om och när ett eventuellt betesförbud kan
hävas, om skörd från fält med växande vallar och stråsäd kan användas för vinterutfodring
samt om åtgärder kan vidtas för att reducera halten tillräckligt mycket i mjölk för att denna
ska kunna användas för konsumtion.
40
4.5.1 Mjölkproduktion baserad på vinterutfodring
Tabell 4.8 visar förväntade halter i slåttervall vid olika nedfallsnivåer och nedfallstidpunkter.
Med hjälp av dessa data och motsvarande data över spannmål i tabell 4.1 kan halten i mjölk
beräknas (tabell 4.9). Beräkningen har gjorts för en högmjölkande ko med en avkastning på
9 000-10 000 kg mjölk per år och som konsumerar 10 kg ts grovfoder, 6 kg ts spannmål samt
1,5 kg ts koncentrat per dag. Den sista raden i tabell 4.9 visar hur stor procentuell andel av det
totala intaget av radiocesium som kommer från spannmål vid olika nedfallstidpunkter. Procentsiffran gäller oberoende av nedfallsnivå. Om nedfallet sker före förstaskörden är bidraget från
spannmål i det närmaste försumbar i jämförelse med det som korna får i sig från grovfodret.
Beräkningar
Vid beräkningarna används en överföringsfaktor för mjölk = Fm
Fm =
Aktivitetskoncentration i mjölk, Bq/l
Dagligt intag av radionuklider, Bq / dag
(1)
Omräkning av radiocesiumhalter i foder till radiocesiumhalter i mjölk
För denna beräkning skrivs formel (1) om så här:
Cs i mjölk = Dagligt Cs-intag × Fm
(2)
Det dagliga intaget beror på kornas konsumtion av grovfoder och spannmål enligt följande:
Dagligt Cs-intag = (Cs-halt i grovfoder × Mängd grovfoder) + (Cs-halt i spannmål × Mängd
spannmål)
(3)
Vid situationen 100 kBq nedfall per m2 och tidpunkt T3 blir cesiumhalten i vallgräs
31 600 Bq/kg enligt tabell 4.8 och i vårsäd 1 000 Bq/kg enligt tabell 4.1. Om vi antar en konsumtion av 10 kg ts vallgräs och 6 kg ts vårsäd per dag blir det dagliga intaget enligt
(3) = (31 600 Bq/kg × 10 kg/dag) + (1 000 Bq/kg × 6 kg/dag) = 322 000 Bq/dag.
Enligt IAEA (1994b) är den förväntade överföringsfaktorn, Fm, vid mjölkproduktion
0,008 dag/l (0,001-0,027 dag/l). Enligt formel (2) blir radiocesiumhalten i mjölk
då = 322 000 Bq/dag × 0,008 dag/l ≈ 2 600 Bq/l (jfr tabell 4.9).
Beräkning av den radiocesiumhalt i vallfoder som ger en radiocesiumhalt vid gränsvärdet i mjölk
EU-gränsvärdet för cesium i mjölk är 1 000 Bq/kg. Om formel (1) skrivs om så här kan man
beräkna vad detta motsvarar i dagligt radiocesiumintag via vallgräs (vi bortser här från eventuellt bidrag från spannmål):
Dagligt intag =
Gränsvärde Cs i mjölk 1 000 Bq/l
=
= 125 000 Bq/dag
Fm
0,008 dag/l
Med en konsumtion av vallgräs på 10 kg ts per ko och dag blir motsvarande halt i vallgräs
=
Intag via vallgräs
125 000 Bq/dag
=
= 12 500 Bq/kg ts
Konsumerad mängd vallgräs
10 kg ts/dag
Om halten i vallgräs kan förväntas överstiga 12 500 Bq/kg ts vid skörd är risken alltså stor att
halten i mjölk kommer att överstiga EU:s gränsvärde. Om radiocesiumhalten anges per våtvikt (vv) är motsvarande värde ca 2 500 Bq/kg.
41
Tabell 4.8. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg ts) i förstaskörd och återväxt
av vall som används som vinterfoder
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
100
1 000
Tidpunkt
2
3
4
5
Förstaskörd:
Andraskörd:
200
820
3 160
1 280
3 000
2 000
8 200
31 600
12 800
30 000
20 000
82 000 316 000 128 000 300 000
1
Tabell 4.9. Beräknad genomsnittlig halt i mjölk av radiocesium (Bq/l) efter nedfall vid olika
tidpunkter och olika nedfallsnivåer. Vinterutfodring med en foderstat på 10 kg ts grovfoder
och 6 kg ts vårsäd. Skuggade områden indikerar halter över gränsvärdet 1 000 Bq/l.
% fr spml = spannmålens procentuella bidrag till radiocesiuminnehållet i mjölk.
Nedfallsnivå
kBq/m2
1
10
100
1 000
% fr spml*
20
200
2 000
3
Tidpunkt
2
3
4
5
Förstaskörd:
Andraskörd:
65
260
150
290
650
2 600
1 500
2 900
6 500
26 000
15 000
29 000
1
2
32
20
Under vinterhalvåret kan en mjölkproduktion baserad på förorenat foder med god marginal
accepteras vid ett nedfall av 10 kBq/m2 oberoende av nedfallstidpunkt (tabell 4.9.). Nedfall av
100 kBq/m2 ger för hög halt av radiocesium i mjölk om det sker vid tidpunkt T3, eftersom det
drabbar vallen strax före förstaskörd. Nedfall av 1 000 kBq/m2 utesluter användning av förorenat vinterfoder för mjölkproduktion.
Motåtgärder för spannmål till mjölkkor
Av tabell 4.9 framgår att andelen radiocesium i mjölken som kommer från spannmål med den
antagna foderstaten är liten om nedfallet drabbar förstaskörden och högst en tredjedel om det
drabbar andraskörden. Vid nedfall under tiden mellan första och andra skörd finns det som
framgår i avsnitt 4.3 och 4.4 inga åtgärder att vidta för att minska halten i spannmålsgrödor.
Vilka andra åtgärder som kan bli aktuella i en spannmålsgröda framgår av motåtgärdsmatrisen
för foderspannmål till grisar (tabell 4.7).
Motåtgärder för vallfoder till mjölkkor
Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från vall till mjölk.
•
•
•
•
•
•
Slå av och föra bort grödan (deponi)
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd
Skörda med hög stubbhöjd
Kaliumgödsla
Använda grödan för energiproduktion
Träda marken tills vidare
42
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och
tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.10 som baseras på hur halterna i mjölk i tabell 4.9
förhåller sig till EU-gränsvärdet.
Tabell 4.10. Motåtgärdsmatris. Vallfoder till mjölkkor.
Nedfallsnivå
kBq/m2
Tidpunkt
1
2
Förstaskörd:
3
4
5
Andraskörd:
10
(1)
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(3)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
(5)
* ingen åtgärd
100
(6)
* ingen åtgärd
(7)
* ingen åtgärd
(8)
* slå av, för bort
(*energigröda)
(9)
* kaliumgödsla
* hög stubbhöjd
(*energigröda)
(10)
* slå av, för bort
(*energigröda)
(11)
* plöj och så nytt
* kaliumgödsla
* hög stubbhöjd
* slå av, för bort
* träda
(12)
* kaliumgödsla
*slå av, för bort
* träda
(*energigröda)
(13)
* slå av, för bort
* träda
(*energigröda)
(14)
* kaliumgödsla
* plöj och så nytt
* hög stubbhöjd
* träda
(*energigröda)
(15)
* slå av, för bort
* plöj och så nytt
* träda
(*energigröda)
1 000
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.10 bygger på en prognos för halterna i
grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att
eventuella åtgärder får önskad effekt.
Förstaskörd
(1)-(3), (6) och (7): Vid den lägsta nedfallsnivån och vid tidiga nedfall av 100 kBq/m2 är prognosen att cesiumhalten i slåttervall inte kommer att överstiga det kritiska värdet när den används för mjölkproduktion. Om prognosen håller behövs därför inga åtgärder vid dessa depositionsnivåer och tidpunkter. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av
och föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att vänta och se om
halterna hamnar på en acceptabel nivå. Halterna sjunker fram till skörd på grund av utspädning med ökande biomassa och för att en del av uppfångat radiocesium sköljs av växten.
(8): I denna situation blir halten i mjölk för hög eftersom det handlar om nedfall strax före
förstaskörd då förmågan att fånga upp radiocesium är som störst. En nödvändig åtgärd i detta
fall är att slå av och föra bort vallen för att bereda vägen för återväxt. Denna kommer att få
betydligt lägre halter då dess radiocesiumhalter kommer att bestämmas av upptag från marken. Halterna kommer då att ligga i nivå med dem i tabell B1.1, bilaga 1. Vid denna nedfallsnivå innebär denna åtgärd också att andraskörden kan användas i mjölkproduktionen. Även
om detta inte är det främsta skälet till att föra bort grödan, innebär åtgärden också att markbelastningen kan minskas med upp till 30 %. Den bortförda grödan kan eventuellt användas till
energiproduktion (se (11)-(13) nedan). Om detta inte är möjligt kan man till att börja med
43
lägga den vid sidan om åkern. Om man gör rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiet speciellt om de är inplastade. Så länge materialet ligger ute i fält finns det alltid en
risk för läckage. Om balarna inte är inplastade kommer radiocesiet med tiden att koncentreras
när biomassan bryts ned. Detta gäller även inplastade balar när plasten med tiden bryts ner.
Därför bör balarna om möjligt så småningom köras till deponi.
(11)-(13): Nedfallsnivån är hög. Uppfångningen i årsskott är dock låg vid tidpunkt T1, men
ökar kraftigt fram till tidpunkt T3. En äldre vall har dock en rotmatta eller grässvål som tar
upp det mesta av det radiocesium som inte fångas upp av bladen. Trots den låga uppfångningen i årsskotten blir halterna i vallgrödan för höga om inga åtgärder vidtas. Vid tidpunkt T1 är
det möjligt att få ner radiocesiumhalten i vallen med kaliumgödsling. Om man med detta
lyckas drygt halvera halten hamnar man under den kritiska nivån för mjölk. Vid tidigt nedfall
kommer det mesta av det radiocesium som deponeras direkt på växten att hamna på marknära
delar och stannar kvar där när vallgräset sedan växer på höjden Man kan därför också bättra
på effekten genom att skörda vallen med hög stubbhöjd. Efter Tjernobylnedfallet rekommenderades skörd med en stubbhöjd på 10-15 cm. Nackdelen med denna metod är att skörden
minskar påtagligt. Vid nedfall under tidpunkt T1 – T3 är en annan möjlighet att hantera situationen att slå av och föra bort vallgrödan för att så snabbt som möjligt bereda väg för en återväxt. Återväxten bör då få en extra kaliumgödsling. Om nedfallet sker vid tidpunkt T1 bör
man kanske låta grödan växa till ett tag för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att slå av
någon större mängd. När man fått bort den biomassa som förorenats genom direkt deposition
kommer återväxten, åtminstone på leriga jordar och lerjordar, att hamna under det kritiska
värdet (tabell B1.1, bilaga 1). Vid tidpunkt T3 och i viss mån tidpunkt T2 är denna åtgärd
också motiverad av att den minskar markbelastningen. Vid tidpunkt T3 kan ca 1/3 av nedfallet
radiocesium tas bort om grödan förs bort innan det spolas bort av regn.
Problemet med att föra bort vallgräset är att det måste hanteras vidare på ett bra sätt. Eventuellt kan det användas för energiproduktion. Det är dock tveksamt att i nuläget rekommendera
användning av vall för detta ändamål utan att först utreda det ordentligt. Vallgräs är svårare
att hantera än spannmål och har ofta högre radiocesiumhalter. Om vallbiomassan skall användas i förbränningsanläggningar bör den först torkas om nedfall sker i växande vall. Om torkningen görs på fältet är det risk att en stor del radiocesiet blir kvar på fältet genom att det spolas av eller att torkade blad ramlar av. Detta minskar en eventuellt eftersträvad reningseffekt
på marken. Om vallen får stå kvar tills vallväxterna blommat över och börjar torka riskerar
man också att reningseffekten blir sämre genom att uppfångat radiocesium spolas av växterna.
Förluster av radiocesium i fält är å andra sidan en fördel vid hanteringen av grödan och dess
restprodukter i biobränsleanläggningarna. Om vallen ska användas som biobränsle är det kanske bäst att använda den för biogasproduktion som inte kräver torkning. Etanolproduktion är
inte aktuell eftersom det kräver en stärkelse- eller sockerrik råvara. Oavsett för vilket energiändamål vallen används efter ett nedfall är risken stor att en mycket hög radiocesiumkoncentration, som dessutom blir ännu högre i aska och i restprodukter från etanol och biogasframställning, blir ett stort problem när den ska tas om hand (se också diskussion om användning
av höstsäd som energigröda i avsnitt 4.3 eller 4.4). Ett bättre alternativ än att använda det som
biobränsle är kanske att lägga upp bortfört kontaminerat vallgräs i rundbalar vid sidan av fältet. Det löser inte problemet med ger en tidsfrist för att ordna en mer långsiktig och säker deponering.
Ett annat alternativ vid tidpunkt T1, speciellt om vallen legat ett tag, kan vara att plöja upp
den och antingen så en ny vall eller en spannmålsgröda. Den nya grödan bör åtminstone på
leriga jordar och lerjordar få radiocesiumhalter under den kritiska nivån. En ytterligare åtgärd
44
för att säkert uppnå detta kan vara att kaliumgödsla. En ny vall bör kunna ge en skörd under
den senare delen av vegetationsperioden, speciellt i södra Sverige.
Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar
är det stor risk att halten även i återväxt av vall både under nedfallsåret och senare blir för hög
för användning i mjölk- och köttproduktion (tabell B1.1, bilaga 1). Även på leriga jordar och
lerjordar kan halterna i vissa grödor (vall för köttproduktion) bli för höga år 2. Ibland för rena
sandjordar och mulljordar och oftast för leriga jordar och lerjordar kan man minska upptaget
tillräckligt genom att plöja upp vallen och så om den. För de känsligaste jordarna hjälper detta
dock inte och det kan bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten avklingat eller tills
man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av
jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen
på platsen och bedöma risken för framtida grödor.
Andraskörd
(4) och (5): Inga åtgärder behövs, se (1)-(3), (6) och (7) ovan.
(9) och (10): Om nedfallet sker direkt efter förstaskörd är det möjligt att minska halten i andraskörden genom kaliumgödsling, gärna kombinerat med andraskörd med hög stubbhöjd. (se
vidare (11)-(13) ovan). Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt vara möjligt
att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och hinna få en mindre kontaminerad återväxt. Om man för bort grödan och deponerar den som inplastade rundbalar vid sidan av fältet
eller eventuellt använder den för energiproduktion kan man minska markbelastningen med
upp till ca 40 %. För leriga jordar och lerjordar är dock, vid denna nedfallsnivå, en minskning
av markbelastningen i sig ingen nödvändig åtgärd med tanke på upptaget i olika grödor åren
efter nedfall. De kritiska halterna kommer ändå inte att överskridas. Vi deponering vid sidan
av fältet eller användning för energiproduktion gäller samma invändningar som beskrivs i
(11)-(15) ovan när det gäller den kontaminerade grödans vidare hantering.
(14) och (15): Nedfallsnivån är hög. Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och åtminstone på leriga
jordar och lerjordar hinna få en återväxt som har halter under den kritiska gränsen. Att föra
bort grödan är också önskvärt för att minska belastningen på marken, men för rena sandjordar
och mulljordar är det inte säkert att detta är tillräckligt utan det blir nödvändigt att tills vidare
träda jorden (se vidare (11)-(13) ovan). Vi denna höga nedfallsnivå blir det också problem hur
man ska hantera bortförd biomassa både om den deponeras vid sidan av fältet eller om den
går som biobränsle (se vidare (11)-(13) ovan). En annan tänkbar åtgärd, när det inte är möjligt
att få fram en andraskörd av acceptabel kvalitet, är att plöja upp vallen och så en ny inför nästa år. Åtgärden har effekten att man slipper deponier samtidigt som radiocesiet späds ut i en
större jordvolym och också binds effektivare till jordmaterialet. Även om man inte för bort en
eventuell uppvuxen vall innan vallen plöjs upp borde risken för höga halter i nästa års grödor
minimeras på alla jordar utom de känsligaste sand- och mulljordarna.
Tredjeskörd
I södra Sverige kan det vara aktuellt att också ta en tredjeskörd av vall. Vi har inga data över
förväntade halter i en tredjeskörd, men halterna vid olika nedfallstidpunkter i tredjeskörden
bör vara ungefär desamma som i motsvarande tidpunkter i andraskörden. Samma åtgärder
45
som för andraskörden kan därför rekommenderas även för en eventuell tredjeskörd. Det bör
dock vara för sent på säsongen för att åtgärden att snabbt slå av en kontaminerad vallgröda
och satsa på en återväxt med lägre halt.
4.5.2 Mjölkproduktion baserad på bete på åkermark
Bete skiljer sig från andra grödor genom att biomassan kan konsumeras direkt efter nedfallet.
För andra grödor går det oftast en tid från nedfallet tills grödan är skördemogen och kan konsumeras. Under tiden späds cesiuminnehållet ut genom tillväxt och genom att en del faller av
växten. Mängden radiocesium som korna kan få i sig vid bete direkt efter ett nedfall kan vara
mycket stor. Halten i växande betesväxter sjunker dock relativt snabbt med tiden genom tillväxt och avbetning.
Det finns flera olika typer av betesmarker; en är kulturbeten anlagda på åkermark, en annan är
permanenta beten/naturbeten i hagar och på ängar och en tredje temporära betesvallar efter
skörd av slåttervall. Betestillväxten varierar med tiden och djurens betesbeteende och har stor
betydelse för hur mycket radioaktiva ämnen som djuren får i sig. Betestillväxten är liten i början av säsongen men tilltar snabbt efter några veckor. I början kan biomassan vara 1050 g ts/m2, vilket innebär att betesdjuren behöver beta av många kvadratmeter för att få i sig
dagsbehovet. Ofta släpps dock inte djuren på bete så tidigt. Så småningom kommer biomassan
normalt upp i 200-400 g ts/m2, mer i södra Sverige än i norra. Variationen i tillväxt medför att
uppfångning och kvarhållning blir olika under vegetationssäsongen. Tillväxt och utspädning
medför att halterna bara efter några veckor kan ha halverats (Eriksson m.fl., 1994). Tabell 4.11 visar förväntade cesiumhalter i betesgräs på åker 3, 30 och 60 dagar efter nedfall vid
olika tidpunkter. Tabellen gäller också vid bete av återväxt på slåttervall (tidpunkterna T4 och
T5).
Tabell 4.11. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg ts) i betesgräs på åker 3, 30
respektive 60 dagar efter nedfall vid olika tidpunkter och nedfallsnivåer.
Nedfallsnivå
Tidpunkt
kBq/m2
1
2
3
4
5
3 dagar efter nedfall
10
1 650
19 800
21 100
21 500
22 000
100
16 500
198 000
211 000
215 000
220 000
1 000
165 000
1 980 000
2 110 000
2 150 000
2 200 000
30 dagar efter nedfall
870
1 570
2 240
3 400
4 490
10
8 700
15 700
22 400
34 000
44 900
100
87 000
157 000
224 000
340 000
449 000
1 000
60 dagar efter nedfall
550
570
780
1 100
10
5 500
5 700
7 800
11 000
100
55 000
57 000
78 000
110 000
1 000
46
Tabell 4.12. Beräknad genomsnittlig halt i mjölk av radiocesium (Bq/l) efter nedfall vid olika
tidpunkter och olika nedfallsnivåer. Foderstat: 10 kg ts betesgräs + 6 kg ts spannmål. Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 000 Bq/l.
Nedfallsnivå
kBq/m2
1
Mjölk 3 dagar efter nedfall:
10
100
1 000
Mjölk 30 dagar efter nedfall:
70
10
700
100
7 000
1 000
Mjölk 60 dagar efter nedfall:
45
10
450
100
4 500
1 000
Tidpunkt
3
2
4
5
1 580
15 800
158 000
1 690
16 900
169 000
1 720
17 200
172 000
1 760
17 600
176 000
125
1 250
12 500
180
1 800
18 000
270
2 700
27 000
360
3 600
36 000
45
450
4 500
60
600
6 000
90
900
9 000
-
Mängden radiocesium som korna kan få i sig vid bete direkt efter ett nedfall kan vara mycket
stor. Att stalla in korna och utfodra med okontaminerat grovfoder är därför en självklar åtgärd
vid förvarning eller efter ett nedfall även om nedfallsnivån förväntas vara eller är ganska låg.
Efter 30 och 60 dagar har halterna av radiocesium i betet reducerats betydligt. Ett nedfall av
10 kBq/m2 ger då ganska låga halter i mjölk. Även ett nedfall av 100 kBq/m2 vid tidpunkt T1
kan ge tillräckligt låg halt av radiocesium i mjölk efter 30 dagar. Ett nedfall av 1 000 kBq/m2
utesluter bete för mjölkkor under hela växtsäsongen, oberoende av nedfallstidpunkt.
Motåtgärder för spannmål till betande mjölkkor
Foderspannmål bidrar i detta fall inte till intaget av radiocesium under nedfallsåret eftersom
korna under betessäsongen utfodras med spannmål som producerats året innan.
Motåtgärder för bete på åkermark till mjölkkor
Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från bete till mjölk.
•
•
•
•
Slå av och för bort betesgräset (deponi)
Putsa betet och låt gräset ligga kvar
Kaliumgödsla
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning, följd av nysådd
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och
tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.13 som baseras på hur data i tabell 4.12 förhåller
sig till EU-gränsvärdet.
47
Tabell 4.13. Motåtgärdsmatris. Bete på åkermark till mjölkkor.
Nedfallsnivå
kBq/m2
(1)
10
Tidpunkt
1
1 000
3
4
5
(3)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
(5)
* ingen åtgärd
(7)
* kaliumgödsla
(8)
* putsa betet
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
(9)
* putsa betet
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
(10)
* putsa betet
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
(11)
* putsa betet
* slå av, för bort
(13)
* putsa betet
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* plöj och så om
(14)
* putsa betet
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
(15)
* putsa betet
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
(16)
* putsa betet
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
(17)
* putsa betet
* slå av, för bort
* ingen åtgärd
100
2
(2)
* ingen åtgärd
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.13 bygger på en prognos för halterna i
grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att
eventuella åtgärder får önskad effekt.
(1)-(5): Dagarna närmast efter nedfallet är halten i betet för högt. Undantaget är tidpunkt T1
men vid den tidpunkten har korna normalt ännu inte släppts på bete. Korna bör hållas installade eller i lösdrift och utfodras med okontaminerat grovfoder både vid en förvarning om eller
efter ett konstaterat nedfall av radionuklider. En månad senare har dock radiocesiumhalterna i
betet sjunkit så mycket att halten i mjölken hamnar klart under gränsvärdet och korna bör därför kunna släppas på bete tidigast ca 2 veckor efter nedfallet när halten just sjunkit under det
kritiska värdet (exakt när, får mätningar av halten i betesgräset avgöra). Några andra åtgärder
än att inte släppa korna på bete behövs inte på denna nedfallsnivå.
(7)-(11): Vid ett nedfall på 100 kBq/m2 blir halten radiocesium i mjölk alldeles för hög vid
alla tidpunkter om korna släpps på bete dagarna efter ett nedfall. Korna bör hållas installade
eller i lösdrift och utfodras med okontaminerat grovfoder både vid en förvarning om ett nedfall eller efter ett sådant konstaterats. Efter 30 dagar är halterna i betesgräset fortfarande för
höga vid alla nedfallstidpunkter utom den första om inga åtgärder vidtas. Efter 60 dagar har
halterna dock sjunkit till acceptabla nivåer vid alla nedfallstidpunkter (60 dagar efter nedfall
vid tidpunkt T5 är efter betessäsongen). Vid nedfallstidpunkterna T1-T4 kan en omedelbar
kaliumgödsling minska upptaget med 30-50 % och korta tiden tills halterna i betet sjunker
under den kritiska nivån. Ett annat alternativ att påskynda en minskning av halten i betet är att
putsa det. Om gräset är kort kan det ligga kvar. Om det är längre bör det föras bort för att inte
kväva återväxten. Speciellt effektivt är naturligtvis att kombinera putsning och kaliumgödsling. Vid nedfallstidpunkt T5 är det tveksamt om dessa åtgärder får önskad effekt innan betssäsongen är över.
(13)-(17): Vid denna höga nedfallsnivå blir halterna i betesgräset mycket höga och ligger, om
inga åtgärder vidtas, fortfarande efter 60 dagar minst 4 gånger högre än den kritiska nivån.
Även här finns dock en möjlighet att påskynda en sänkning av halterna i betesgräset genom
48
att putsa betet. Om man låter gräset ligga kvar är syftet att slå av och få ner allt gräs, fjolårets
eller årets, på marken så att det torkar in och förmultnar. Då kan nytt mindre kontaminerat
gräs växa över det kontaminerade gräset. Risken är då mindre att korna, när de senare åter
släpps på bete, får i sig det gamla kontaminerade gräset. Ett effektivare sätt att minska risken
att korna senare ändå får i sig kontaminerat gammalt gräs är att föra bort det avslagna gräset
från fältet. Om nedfallet sker vid tidpunkt T1 förutsätter detta att man kan ställa in slåttermaskinen så lågt att man får med så mycket som möjligt av det fjolårsgräs som ligger på marken.
Vid senare tillfällen är detta ett mindre problem eftersom en större del av nedfallet fångas i
årsgräset. Speciellt putsning, men också avslagning och bortförsel, bör kombineras med extra
kaliumgödsling för att man ska vara säker på att halterna i det återväxande betet så snabbt
som möjligt blir tillräckligt lågt. Vid sent nedfall hinner kaliumgödsling dock inte få någon
större effekt innan betessäsongen är över.
Fördelen med att föra bort gräset är att belastningen på marken minskar. Nackdelen med att
föra bort vallgräset är att det måste hanteras vidare på ett bra sätt. Det bästa alternativet är
kanske att lägga upp bortfört vallgräs i rundbalar vid sidan av fältet. Det löser inte problemet
med ger en tidsfrist för att ordna en mer långsiktig och säker deponering.
För rena sandjordar och lerfattiga mulljordar är det inte säkert att bortförsel av betesgräset
räcker. Detta problem torde dock vara litet i de flesta fall eftersom det sannolikt finns få åkermarksbeten för mjölkkor på denna typ av jordar. Om så ändå är fallet bör man nog försöka
hitta en alternativ användning för sådan mark eller träda den tills vidare.
Ett effektivt sätt att drastiskt minska framtida halter i betet är att plöja upp det och så om det.
Då späds radiocesiet ut i en större jordvolym och upptaget kommer helt att styras av upptag
via rötterna från marken. Eftersom det tar tid att etablera nytt bete förutsätter detta att man har
tillgång till alternativt okontaminerat grovfoder under tiden.
4.6 Slåttervall, spannmål och naturbete till nötköttsproduktion
Nötköttsproduktionen förekommer i olika driftsformer, som har olika foderstater. I detta kapitel behandlas de vanligaste driftsformerna som är 1) mjölkkor som går till slakt, 2) kvigor,
tjurar och stutar i intensiv eller extensiv drift samt 3) mellankalv och gödtjur. I nötköttsproduktion har man bättre möjligheter än i mjölkproduktionen att reducera halten i produkten
eftersom man har längre tid på sig att motverka höga halter. Beroende på driftsform har jordbrukaren vid nötköttsproduktion att ta ställning till om växande bete och vall kan användas för
sommarutfodring och om skörd av vallar och stråsäd kan användas för vinterutfodring.
Vid beräkningarna har det antagits att djuren under nedfallsårets sommarsäsong utfodras med
kontaminerat grovfoder eller betar på kontaminerade marker medan spannmålen till eventuellt
kraftfoder är ren då den skördats året före nedfallet. Under efterföljande vintersäsong har vi
antagit att både grovfoder och spannmål är kontaminerade och att de utsatts för samma nedfall, enligt tabellerna 4.8 och 4.1. Spannmålen har i foderstaten till nötkreatur i allmänhet
mindre betydelse än vallen.
4.6.1 Mjölkkor som går till slakt
I Sverige har mjölkproduktion av tradition en viktig roll och ca 25 % av nötköttsproduktionen
är integrerad med mjölkproduktionen. Våra beräkningar avser vinterutfodring av mjölkkor
49
Beräkningar
Vid beräkningarna används en s.k. ”Food processing retention factor” (Ff):
Ff =
Aktivitetskoncentration i kött (Bq/kg)
(1)
Dagligt intag av radionuklider per djur (Bq/dag)
Omräkning av radiocesiumhalter i vall och spannmålskärna till radiocesiumhalter i kött
För denna beräkning skrivs formel (1) om så här:
Cs i kött = Dagligt intag per djur × Ff
(2)
Det dagliga intaget beror på djurens konsumtion av grovfoder och spannmål enligt följande:
Dagligt Cs-intag = (Cs-halt i grovfoder × Mängd grovfoder) + (Cs-halt i spannmål × Mängd
spannmål)
(3)
Vid situationen 100 kBq/m2 och tidpunkt T3 blir cesiumhalten i vallgräs 31 600 Bq/kg enligt
tabell 4.8 och i vårsäd 1 000 Bq/kg enligt tabell 4.1. Om vi antar en konsumtion av 9 kg ts
vallgräs och 3 kg ts vårsäd per dag blir det dagliga intaget enligt (3) = (31 600 Bq/kg ×
9 kg/dag) + (1 000 Bq/kg × 3 kg/dag) = 287 400 Bq/dag.
Enligt IAEA (1994b) är den förväntade överföringsfaktorn, Ff, vid nötköttsproduktion
0,05 dag/kg. Enligt formel (2) blir radiocesiumhalten i kött då = 287 400 Bq/dag ×
0,05 dag/kg ≈ 14 400 Bq/kg (jfr tabell 4.14)
Beräkning av den radiocesiumhalt i vall och spannmål som ger en radiocesiumhalt vid
gränsvärdet i kött från mjölkko
EU:s gränsvärde för halten radiocesium i kött är 1 250 Bq/kg. Om formel (1) skrivs om så här
kan vi räkna ut motsvarande halt i kött (vi bortser här från eventuellt bidrag från spannmål):
Dagligt intag =
Gränsvärde Cs i nötkött 1 250 Bq/kg
=
= 25 000 Bq/dag
Ff
0,05 dag/kg
Med en konsumtion av vallgräs på 9 kg ts per djur och dag blir motsvarande halt i vallgräs
=
Intag via vallgräs
25 000 Bq/dag
=
≈ 2 800 Bq/kg ts
Konsumerad mängd vallgräs
9 kg ts/dag
Om halten i vallgräs kan förväntas överstiga 2 800 Bq/kg ts vid skörd är risken alltså stor att
halten i nötkött från mjölkkor kommer att överstiga EU:s gränsvärde. På motsvarande sätt kan
kritiska värden räknas ut även för andra typer av nötköttsproduktion med andra foderstater.
som skall gå till slakt med en foderstat på 9 kg ts grovfoder och 3 kg ts spannmål per dag och
djur. Till detta kommer mineraler och koncentrat, som vi antagit vara rena.
Radiocesiumhalten kan bli ca 5 gånger högre i kött än i mjölk. Tabell 4.14 visar de förväntade
halterna av radiocesium i kött från mjölkko med den ovan antagna foderstaten. Observera att
tabellen avser halterna när en jämvikt mellan intag och utsöndring uppnåtts i djurkroppen.
Detta tar för nötkreatur ungefär fyra månader. Om de utfodrats med kontaminerat foder kortare tid än så fram till slakt blir halterna lägre (se vidare diskussionen i anslutning till figur 3 i
avsnitt 4.2). Vid beräkningarna har vi utgått från förväntade halter av radiocesium i spannmål
och vall enligt tabell 4.1 respektive tabell 4.8. Den sista raden i tabell 4.14 visar hur stor pro50
centuell andel av det totala intaget av radiocesium som kommer från spannmål vid olika nedfallstidpunkter. Procentsiffran gäller oberoende av nedfallsnivå. I de flesta fall är bidraget från
spannmål i det närmaste försumbar i jämförelse med det som korna får i sig från grovfodret.
Undantaget är om nedfall sker strax efter förstaskörd av vallen. Då blir halten i spannmålskärna relativt hög medan andraskörden av vall får låga värden. Ett nedfall av 10 kBq/m2 medför
liten risk för halter över gränsvärdet i nötkött om nedfallet sker vid tidpunkterna T1, T2 och
T4. Ett nedfall av 100 kBq/m2 ger acceptabel kvalitet bara om nedfallet inträffar vid tidpunkt T1. Vid nedfall av 1 000 kBq/m2 kan förorenat vallfoder i de flesta fall inte utnyttjas för
nötköttsproduktion under vinterperioden även om åtgärder vidtas.
Tabell 4.14. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg) i kött från mjölkko efter
nedfall vid olika tidpunkter och vid olika nedfallsnivåer. Vinterutfodring med 9 kg ts grovfoder och 3 kg ts spannmål per dag de sista månaderna före slakt. Skuggade värden ligger över
gränsvärdet på 1 250 Bq/kg. % fr spml = spannmålens procentuella bidrag till radiocesiuminnehållet i köttet.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
100
1 000
% fr spml
1
90
900
9 000
2
2
Förstaskörd:
360
3 600
36 000
0
Tidpunkt
3
1 440
14 400
144 000
1
4
5
Andraskörd:
730
1 510
7 300
15 100
73 000
151 000
21
12
Motåtgärder för spannmål till mjölkkor som går till slakt
Eftersom spannmålen, som framgår av tabell 4.14, i ganska liten grad bidrar till radiocesiumhalten i kött från mjölkkor är det i första hand meningsfullt att vidta åtgärder i vallproduktionen. Motåtgärder i spannmål skulle kunna ha viss betydelse om nedfall sker vid tidpunkt T4.
Som framgår av avsnitten 4.3 och 4.4 finns det dock inte några åtgärder att vidta för att minska halterna i spannmålsgrödan så kort tid före skörd. Den enda möjliga åtgärden är att köpa in
ren spannmål utifrån. Vilka andra åtgärder som kan bli aktuella i en spannmålsgröda framgår
av motåtgärdsmatrisen för foderspannmål till grisar (tabell 4.7).
Motåtgärder för vallfoder till mjölkkor som går till slakt
Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från vinterfoder till kött från
mjölkko.
•
•
•
•
•
•
•
Slå av och föra bort grödan (deponi)
Slå av, finhacka och lämna grödan på fältet
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd
Skörda med hög stubbhöjd
Kaliumgödsla
Använda grödan för energiproduktion
Träda marken tills vidare
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och
tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.15 som baseras på hur data i tabell 4.14 förhåller
51
sig till EU-gränsvärdet. Notera att eftersom överföringsfaktorn från vall till kött är större än
den för vall till mjölk, går vall som är acceptabel för användning i mjölkproduktionen ibland
inte att använda till mjölkkor som ska gå till slakt (jämför tabell 4.14 med tabell 4.9).
Tabell 4.15. Motåtgärdsmatris. Vallfoder till mjölkkor som går till slakt.
Nedfallsnivå
kBq/m2
Tidpunkt
1
2
Förstaskörd:
3
4
5
Andraskörd:
10
(1)
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(3)
* slå av, för bort
(*energigröda)
(4)
* ingen åtgärd
(5)
* slå av, för bort
(*energigröda)
100
(7)
* ingen åtgärd
(8)
* slå av, för bort
(*energigröda)
(9)
* slå av, för bort
(*energigröda)
(10)
* kaliumgödsla
* hög stubbhöjd
(*energigröda)
(11)
* slå av, för bort
* slå av, lämna
(*energigröda)
(13)
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* hög stubbhöjd
* plöj och så nytt
* träda
(*energigröda)
(14)
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* träda
(*energigröda)
(15)
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* träda
(*energigröda)
(16)
* slå av, för bort
* plöj och så nytt
* träda
(*energigröda)
(17)
* slå av, för bort
* plöj och så nytt
* träda
(*energigröda)
1 000
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.15 bygger på en prognos för halterna
i grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att
eventuella åtgärder får önskad effekt.
Förstaskörd:
(1), (2) och (7): Vid tidiga nedfall vid nedfallsnivåerna 10 och 100 kBq/m2 är prognosen att
radiocesiumhalten i slåttervallen inte kommer att överstiga det kritiska värdet som ger för
höga halter i nötkött. Om prognosen håller behövs därför inga åtgärder vid dessa depositionsnivåer och tidpunkter. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att slå av och
föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå. Halterna sjunker fram till skörd på grund av utspädning
med ökande biomassa och för att en del av uppfångat radiocesium sköljs av växten.
(3), (8) och (9): I dessa situationer blir halten i nötkött för hög eftersom det handlar om nedfall närmare förstaskörd då förmågan att fånga upp radiocesium är högre. Vid sent nedfall av
10 Bq/kg (3) ligger dock de beräknade halterna ganska nära gränsvärdet varför det kan vara
idé att genom mätningar kontrollera hur höga halterna i vallen verkligen blir. I de fall vallen
har för höga halter blir en nödvändig åtgärd att slå av och föra bort vallen för att bereda vägen
för återväxt. Denna kommer att få betydligt lägre halter då dess radiocesiumhalter kommer att
bestämmas av upptag från marken. Halterna kommer då att ligga i nivå med dem i tabell B1.1,
bilaga 1, vilket innebär att andraskörden kan användas i köttproduktionen. Även om detta inte
är det främsta skälet att föra bort grödan innebär åtgärden också att markbelastningen kan
minskas med upp till 30 %. Den bortförda vallgrödan kan eventuellt användas till energipro-
52
duktion (se (13), (14) och (15) nedan). Om detta inte är möjligt kan man till att börja med
lägga den vid sidan om åkern. Om man gör rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiuminnehållet speciellt om de är inplastade. Så länge materialet ligger ute i fält finns det
alltid en risk för läckage. Om balarna inte är inplastade kommer radiocesiet med tiden att
koncentreras när biomassan bryts ner. Detta gäller även inplastade balar när plasten med tiden
bryts ner. Därför bör balarna så småningom köras till deponi.
(13), (14) och (15): Nedfallsnivån är hög. Vid nedfall vid tidpunkt T1 kan det vara möjligt att
få ner halterna tillräckligt genom att kaliumgödsla och sedan skörda med hög stubbhöjd. Hög
stubbhöjd har stor effekt i detta läge eftersom det mesta av radiocesiet finns på grässtrånas
nedre delar. Nackdelen är att mängden skördad biomassa minskar. Det krävs dock en haltminskning med minst en faktor 8 så det är en osäker metod. Bättre är förmodligen att i detta
fall, såväl som vid nedfall under tidpunkt T2 och T3, slå av och föra bort vallgrödan för att så
snabbt som möjligt bereda väg för en återväxt. Återväxten bör då få en extra kaliumgödsling.
Om nedfallet sker vid tidpunkt T1 bör man kanske låta grödan växa till ett tag för att det
överhuvudtaget ska vara möjligt att slå av någon större mängd. I detta läge bör man hålla så
låg stubbhöjd som möjligt för att få bort så mycket radiocesium som möjligt. När man fått
bort den biomassa som förorenats genom direkt deposition kommer återväxten, åtminstone på
leriga jordar och lerjordar, att hamna under det kritiska värdet (tabell B1.1, bilaga 1). Bortförsel av grödan är också motiverad av att den minskar markbelastningen. Vid tidpunkt T3 kan
ca 1/3 av nedfallet radiocesium tas bort om grödan förs bort innan det spolas bort av regn.
Problemet med att föra bort vallgräset är att det måste hanteras vidare på ett bra sätt. Eventuellt kan det användas för energiproduktion. Det är dock tveksamt att i nuläget rekommendera
användning av vall för detta ändamål utan att först utreda det ordentligt. Vallgräs är svårare
att hantera än spannmål och har ofta högre radiocesiumhalter. Om vallbiomassan skall användas i förbränningsanläggningar bör den först torkas om nedfall sker i växande vall. Om torkningen görs på fältet är det risk att en stor del radiocesiuminnehållet blir kvar på fältet genom
att det spolas av eller att torkade blad ramlar av. Detta minskar en eventuellt eftersträvad reningseffekt på marken. Om vallen får stå kvar tills vallväxterna blommat över och börjar torka
riskerar man också att reningseffekten blir sämre genom att uppfångat radiocesium spolas av
växterna. Förluster av radiocesium i fält är å andra sidan en fördel vid hanteringen av grödan
och dess restprodukter i biobränsleanläggningarna. Om vallen ska användas som biobränsle är
det kanske bäst att göra det i biogasproduktion som inte kräver torkning. Etanolproduktion är
inte aktuell eftersom det kräver en stärkelse- eller sockerrik råvara. Oavsett hur vallen används för energiändamål är den ofta mycket höga radiocesiumkoncentrationen, som dessutom
blir ännu större i aska och i restprodukter från etanol och biogasframställning, ett stort problem när den ska tas om hand (se också diskussion om användning av höstsäd som energigröda i avsnitt 4.3 eller 4.4). Ett bättre alternativ än att använda det som biobränsle är kanske att
lägga upp bortfört kontaminerat vallgräs i rundbalar vid sidan av fältet. Det löser inte problemet med ger en tidsfrist för att ordna en mer långsiktig och säker deponering.
Ett annat alternativ vid tidpunkt T1, speciellt om vallen legat ett tag, kan vara att plöja upp
den och så antingen en ny vall eller en spannmålsgröda. Den nya grödan bör åtminstone på
leriga jordar och lerjord får radiocesiumhalter under den kritiska nivån. En ytterligare åtgärd
för att säkert uppnå detta kan vara att kaliumgödsla. En ny vall bör kunna ge en skörd under
den senare delen av vegetationsperioden, speciellt i södra Sverige.
Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar
är det stor risk att halten även i återväxt av vall både under nedfallsåret och senare blir för hög
53
för användning i mjölk- och köttproduktion (tabell B1.1, bilaga 1). Även på leriga jordar och
lerjordar kan halterna i vissa grödor (vall för köttproduktion) bli för höga år 2. Ibland för rena
sandjordar och mulljordar och oftast för leriga jordar och lerjordar kan man minska upptaget
genom att plöja upp vallen och så om den. För de känsligaste sand- och mulljordarna hjälper
detta dock inte och det kan bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten klingat av
eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor.
Andraskörd
(4): Inga åtgärder behövs, se (1), (2) och (7) ovan.
(5), (10) och (11): I (10) är chansen att kaliumgödsling, följt av skörd med hög stubbhöjd,
verkligen leder till önskat resultat lite större än i (13) (se föregående sida). Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och hinna få en mindre kontaminerad återväxt. Om man för bort grödan och deponerar den som rundbalar vid sidan av fältet eller eventuellt använder den för energiproduktion
kan man minska markbelastningen upp till ca 40 %. För leriga jordar och lerjordar är dock,
vid dessa nedfallsnivåer, en minskning av markbelastningen i sig ingen nödvändig åtgärd med
tanke på upptaget i olika grödor åren efter nedfall. De kritiska halterna kommer ändå inte att
överskridas. Vid eventuell deponering vid sidan av fältet eller användning för energiproduktion gäller samma invändningar som beskrivs (13), (14) och (15) ovan när det gäller den kontaminerade grödans vidare hantering. Om nedfallet sker vid tidpunkt T5 förs grödan bort för
att bereda väg för nästa års återväxt. Eftersom de aktuella nedfallsnivåerna inte är så höga bör
det också gå att bara slå av och finhacka grödan och låta den ligga kvar på fältet.
(16) och (17): Nedfallsnivån är hög. Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt, om nedfallet sker vid tidpunkt T4, vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade
grödan och åtminstone på leriga jordar och lerjordar hinna få en återväxt som har halter under
den kritiska gränsen. Återväxten bör då få en extra kaliumgiva. Att föra bort grödan är också
önskvärt för att minska belastningen på marken, men för rena sandjordar och mulljordar är det
inte säkert att detta är tillräckligt utan det blir nödvändigt att tills vidare träda jorden (se vidare under (13), (14) och (15) ovan). Vid denna höga nedfallsnivå blir det också problem hur
man ska hantera bortförd biomassa både om den deponeras vid sidan av fältet eller om den
används som biobränsle (se vidare under (13), (14) och (15) ovan). En annan tänkbar åtgärd
när det inte är möjligt att få fram en andraskörd av acceptabel kvalitet är att plöja upp vallen
och så en ny inför nästa år. Åtgärden innebär dels att radiocesiet späds ut i en större jordvolym, dels att det binds effektivare i jordmaterialet och därigenom blir mindre växttillgängligt.
Även om man inte för bort en eventuell uppvuxen vallgröda innan vallen plöjs upp borde risken för höga halter i nästa års grödor minimeras på alla jordar utom de känsligaste sand- och
mulljordarna. Fördelen med att inte ta bort grödan är att man slipper deponier vid sidan av
fältet.
Tredjeskörd
I södra Sverige kan det vara aktuellt att också ta en tredjeskörd av vall. Vi har inga data över
förväntade halter i en tredjeskörd, men halterna vid olika nedfallstidpunkter i tredjeskörden
bör vara ungefär desamma som vid motsvarande tidpunkter i andraskörden. Samma åtgärder
54
som för andraskörden kan därför rekommenderas även för en eventuell tredjeskörd. Det bör
dock vara för sent på säsongen för åtgärden att snabbt slå av en kontaminerad vallgröda och
satsa på en återväxt med lägre halt.
4.6.2 Kvigor, tjurar och stutar
Kvigor, tjurar och stutar som är över ett år gamla utgör ca 33 % av alla nötkreatur. De finns
två produktionsalternativ för dessa djur, en mer intensiv med slakt efter 18 månader och en
mer extensiv med slakt efter 24 månader. I den intensiva driftsformen består foderstaten före
slakt av ungefär lika delar grovfoder och spannmål. I den extensiva driftsformen går djuren
normalt på bete den sista sommaren och slaktas på hösten. Under denna period utfodras de
inte med spannmål.
4.6.2.1 Intensiv uppfödning
Kvigor, tjurar och stutar som drivs mer intensivt under 18 månader utfodras normalt med
4-5 kg ts grovfoder och 4-5 kg ts spannmål per dag. Tabell 4.16 visar förväntade radiocesiumhalter i kött vid olika nedfallsnivåer och nedfallstidpunkter.
Vid utfodring av kvigor, tjurar och stutar under vinterperioden går det att använda förorenat
foder oberoende av nedfallstidpunkt vid nedfall av 10 kBq/m2 och om ett nedfall sker vid tidpunkt T1 vid nedfallsnivån 100 kBq/m2 (tabell 4.16). Vid övriga nedfallstidpunkter och nedfallsnivåer blir radiocesiumhalten i kött för hög. Om djuren utfodras med spannmål som förorenats på samma sätt som vallen blir dess bidrag till radiocesiumhalten i köttet försumbar om
nedfallet sker före förstaskörd av vallen. Vid nedfall efter första skörden blir den däremot
ganska stor eftersom halterna i skördemogen kärna då blir höga. Observera att tabellen avser
halterna när en jämvikt mellan intag och utsöndring uppnåtts i djurkroppen. Detta tar för nötkreatur ungefär fyra månader. Om de utfodrats med kontaminerat foder kortare tid än så fram
till slakt blir halterna lägre (se vidare diskussionen i anslutning till figur 3 i avsnitt 4.2).
Tabell 4.16. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg) i nötkött från 18 månaders
kvigor, tjurar och stutar efter nedfall vid olika tidpunkter och olika nedfallsnivåer. Vinterutfodring med 5 kg ts grovfoder och 5 kg ts spannmål per dag de sista månaderna före slakt.
Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg. % fr spml = spannmålens procentuella bidrag till radiocesiuminnehållet i köttet.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
100
1 000
% fr spml
Tidpunkt
2
3
Förstaskörd:
50
210
815
500
2 100
8 150
5 000
21 000
81 500
5
1
3
1
55
4
5
Andraskörd:
570
1 040
5 700
10 400
57 000 104 000
44
29
Motåtgärder för spannmål till intensiv nötköttsproduktion
Eftersom spannmålen, som framgår av tabell 4.16, i ganska liten grad bidrar till radiocesiumhalten i kött från kvigor, tjurar och stutar är det i första hand meningsfullt att vidta åtgärder i
vallproduktionen. Vid tidpunkterna T4 och T5 är andelen radiocesium från spannmål större.
Som framgår av avsnitten 4.3 och 4.4 finns det dock inte några åtgärder att vidta för att minska halterna i spannmålsgrödan vid nedfall så kort tid före skörd. Den enda möjliga åtgärden är
att köpa in ren spannmål. Vilka andra åtgärder som kan bli aktuella i en spannmålsgröda
framgår av motåtgärdsmatrisen för foderspannmål till grisar (tabell 4.7).
Tabell 4.17. Motåtgärdsmatris. Vallfoder till intensiv nötköttsproduktion.
Nedfallsnivå
kBq/m2
Tidpunkt
1
2
Förstaskörd:
3
4
5
Andraskörd:
10
(1)
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(3)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
100
(7)
* ingen åtgärd
(8)
* slå av, för bort
* slå av, lämna
* hög stubbhöjd
(*energigröda)
(9)
* slå av, för bort
(*energigröda)
(10)
(11)
* kaliumgödsling * slå av, för bort
* hög stubbhöjd * slå av, lämna
(*energigröda)
(*energigröda)
(13)
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* hög stubbhöjd
* plöj och så nytt
* träda
(*energigröda)
(14)
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* träda
(*energigröda)
(15)
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* träda
(*energigröda)
(16)
* slå av, för bort
* plöj och så nytt
* träda
(*energigröda)
1 000
(5)
* ingen åtgärd
(17)
* slå av, för bort
* plöj och så nytt
* träda
(*energigröda)
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.17 bygger på en prognos för halterna i
grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att
eventuella åtgärder får önskad effekt.
Motåtgärder för vallfoder till intensiv nötköttsproduktion
Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från vintergrovfoder till kött i
intensiv nötköttsproduktion:
•
•
•
•
•
•
•
Slå av och föra bort grödan (deponi)
Slå av, finhacka och lämna grödan på fältet
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd
Skörda med hög stubbhöjd
Kaliumgödsla
Använda grödan för energiproduktion
Träda marken tills vidare
56
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och
tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.17 som baseras på hur data i tabell 4.16 förhåller
sig till EU-gränsvärdet.
Förstaskörd
(1)-(3) och (7): Vid nedfallsnivån 10 kBq/m2 och tidigt nedfall vid nedfallsnivån 100 kBq/m2
är prognosen att radiocesiumhalten i slåttervallen inte kommer att överstiga det kritiska värdet
som ger för höga halter i nötkött. Om prognosen håller behövs därför inga åtgärder vid dessa
depositionsnivåer och tidpunkter. Föroreningsgraden är inte så hög att det är nödvändigt att
slå av och föra bort grödan för att minska belastningen på marken. Det bästa är att vänta och
se om halterna hamnar på en acceptabel nivå. Halterna sjunker fram till skörd på grund av
utspädning med ökande biomassa och för att en del av uppfångat radiocesium sköljs av växten.
(8) och (9): I dessa situationer blir halten i nötkött för hög eftersom det handlar om nedfall
närmare förstaskörd då förmågan att fånga upp radiocesium är stor. Ett åtgärdsalternativ i
detta fall är att slå av och föra bort vallen för att bereda vägen för en återväxt. Denna kommer
att få betydligt lägre halter då dess radiocesiumhalter kommer att bestämmas av upptag från
marken. Halterna kommer då att ligga i nivå med dem i tabell B1.1, bilaga 1, vilket innebär att
andraskörden kan användas i köttproduktionen. Även om detta inte är det främsta skälet att
föra bort grödan innebär åtgärden också att markbelastningen kan minskas med upp till 30 %.
Den bortförda grödan kan eventuellt användas till energiproduktion (se (13), (14) och (15)
nedan). Om detta inte är möjligt kan man till att börja med lägga den vid sidan om åkern. Om
man gör rundbalar kan man ha ganska bra kontroll på radiocesiuminnehållet, speciellt om de
är inplastade. Så länge materialet ligger ute i fält finns det alltid en risk för läckage. Om balarna inte är inplastade kommer radiocesiet med tiden att koncentreras när biomassan bryts
ned. Detta gäller även inplastade balar när plasten med tiden bryts ner. Därför bör balarna, om
möjligt, så småningom köras till deponi.
Eftersom de aktuella nedfallsnivåerna inte är så höga är ett annat alternativ i (8) att bara slå av
och finhacka grödan och låta den ligga kvar på fältet och sedan skörda med hög stubbhöjd så
att det nedslagna materialet inte riskerar att blandas in i den skördade biomassan. Nackdelen
med denna metod är att skörden blir mindre än när man kan skörda med normal stubbhöjd.
(13), (14) och (15): Nedfallsnivån är hög. Vid nedfall vid tidpunkt T1 kan det vara möjligt att
få ner halterna tillräckligt genom att kaliumgödsla och sedan skörda med hög stubbhöjd. Hög
stubbhöjd har stor effekt i detta läge eftersom det mesta av radiocesiet finns på grästrånas nedre delar vid nedfall på en inte uppvuxen gröda. Nackdelen är att mängden skördad biomassa
minskar. Det krävs dock en minskning med minst en faktor 4 så det kan i bästa fall fungera.
Alternativt kan man i detta fall slå av och föra bort vallgrödan för att så snabbt som möjligt
bereda väg för en återväxt. Vid nedfall under tidpunkt T2 och T3 är detta den bästa åtgärden.
Återväxten bör då få en extra kaliumgödsling. Om nedfallet sker vid tidpunkt T1 bör man
kanske låta grödan växa till ett tag för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att slå av någon
större mängd. I detta läge bör man hålla lägsta möjliga stubbhöjd för att få bort så mycket
radiocesium som möjligt. När man fått bort den biomassa som förorenats genom direkt deposition kommer återväxten, åtminstone på leriga jordar och lerjordar, att hamna under det kritiska värdet (tabell B1.1, bilaga 1). Bortförsel av grödan är också motiverad av att den minskar markbelastningen. Vid tidpunkt T3 kan ca 1/3 av nedfallet radiocesium tas bort om grödan
förs bort innan det spolas bort av regn.
57
Problemet med att föra bort vallgräset är att det måste hanteras vidare på ett bra sätt. Eventuellt kan det användas för energiproduktion. Det är dock tveksamt att i nuläget rekommendera
användning av vall för detta ändamål utan att först utreda det ordentligt. Vallgräs är svårare
att hantera än spannmål och har ofta högre radiocesiumhalter. Om vallbiomassan skall användas i förbränningsanläggningar bör den först torkas om nedfall sker i växande vall. Om torkningen görs på fältet är det risk att en stor del radiocesiet blir kvar på fältet genom att det spolas av eller att torkade blad ramlar av. Detta minskar en eventuellt eftersträvad reningseffekt
på marken. Om vallen får stå kvar tills vallväxterna blommat över och börjar torka riskerar
man också att reningseffekten blir sämre genom att uppfångat radiocesium spolas av växterna.
Förluster av radiocesium i fält är å andra sidan en fördel vid hanteringen av grödan och dess
restprodukter i biobränsleanläggningarna. Om vallen ska användas som biobränsle är det kanske bäst att göra det i biogasproduktion som inte kräver torkning. Etanolproduktion är inte
aktuell eftersom det kräver en stärkelse- eller sockerrik råvara. Oavsett hur vallen används för
energiändamål är den ofta mycket höga radiocesiumkoncentrationen, som dessutom blir ännu
större i aska och i restprodukter från etanol och biogasframställning, ett stort problem när den
ska tas om hand (se också diskussion om användning av höstsäd som energigröda i avsnitt 4.3
eller 4.4). Ett bättre alternativ än att använda det som biobränsle är kanske att lägga upp bortfört kontaminerat vallgräs i rundbalar vid sidan av fältet. Det löser inte problemet med ger en
tidsfrist för att ordna en mer långsiktig och säker deponering.
Ett annat alternativ vid tidpunkt T1, speciellt om vallen legat ett tag, kan vara att plöja upp
den och så antingen en ny vall eller en spannmålsgröda. Den nya grödan bör åtminstone på
leriga jordar- och lerjord få radiocesiumhalter under den kritiska nivån. En ytterligare åtgärd
för att säkert uppnå detta kan vara att kaliumgödsla. En ny vall bör kunna ge en skörd under
den senare delen av vegetationsperioden, speciellt i södra Sverige.
Åtgärdsförslaget ”träda” gäller i första hand rena sandjordar och mulljordar. För sådana jordar
är det stor risk att halten även i återväxt av vall både under nedfallsåret och senare blir för hög
för användning i mjölk- och köttproduktion (tabell B1.1, bilaga 1). Även på leriga jordar och
lerjordar kan halterna i vissa grödor (vall för köttproduktion) bli för höga år 2. Ibland för
sand- och mulljordar och oftast för leriga jordar och lerjordar kan man minska upptaget genom att plöja upp vallen och så om den. För de känsligaste sand- och mulljordarna hjälper
detta dock inte och det kan bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten klingat av
eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor.
Andraskörd
(4) och (5): Inga åtgärder behövs, se (1)-(3) och (7) ovan.
(10) och (11): I (10) är möjligheten god att med kaliumgödsling, följt av skörd med hög
stubbhöjd, få tillräckligt låg radiocesiumhalt i grödan. Om odlingssäsongen är tillräckligt lång
kan det eventuellt vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade grödan och hinna få
en mindre kontaminerad återväxt. Om man för bort grödan och deponerar den som rundbalar
vid sidan av fältet eller använder den för energiproduktion kan man minska markbelastningen
upp till ca 40 %. För leriga jordar och lerjordar är dock, vid dessa nedfallsnivåer, en minskning av markbelastningen i sig ingen nödvändig åtgärd med tanke på upptaget i olika grödor
58
åren efter nedfall. De kritiska halterna kommer ändå inte att överskridas. Vid en eventuell
deponering vid sidan av fältet eller användning för energiproduktion gäller samma invändningar som ovan diskuteras för förstaskörden, se (13), (14) och (15), när det gäller den kontaminerade grödans vidare hantering. Om nedfallet sker vid tidpunkt T5 förs grödan bort för
att bereda väg för nästa års återväxt. Eftersom de aktuella nedfallsnivåerna inte är så höga bör
det också gå att bara slå av och finhacka grödan och låta den ligga kvar på fältet.
(16) och (17): Nedfallsnivån är hög. Om odlingssäsongen är tillräckligt lång kan det eventuellt, om nedfallet sker vid tidpunkt T4, vara möjligt att slå av och föra bort den kontaminerade
grödan och åtminstone på leriga jordar och lerjordar hinna få en återväxt som har halter under
den kritiska gränsen. Återväxten bör då få en extra kaliumgiva. Att föra bort grödan är också
önskvärt för att minska belastningen på marken, men för rena sandjordar och mulljordar är det
inte säkert att detta räcker utan det blir nödvändigt att tills vidare träda jorden (se (13), (14)
och (15) ovan). Vi denna höga nedfallsnivå blir det också problem hur man ska hantera bortförd biomassa, både om den deponeras vid sidan av fältet och om den används som biobränsle
(se vidare under förstaskörd ovan). En annan tänkbar åtgärd, när det inte är möjligt att få fram
en andraskörd av acceptabel kvalitet, är att plöja upp vallen och så en ny inför nästa år. Åtgärden innebär dels att radiocesiet späds ut i en större jordvolym, dels att det binds effektivare i
jordmaterialet och därigenom blir mindre växttillgängligt. Även om man inte för bort en eventuell uppvuxen vall innan den plöjs upp borde risken för höga halter i nästa års grödor minimeras på alla jordar utom de känsligaste sand- och mulljordarna. Fördelen med att inte ta bort
grödan är att man slipper deponier vid sidan av fältet.
4.6.2.2 Extensiv uppfödning
Kvigor, tjurar och stutar som uppföds extensivt under 24 månader går oftast på bete den sista
tiden före slakt. Under denna period utfodras de normalt inte med spannmål. Intaget av betesgräs är ca 10 kg ts per dag och djur. Ofta används naturbeten i denna produktionsform.
I köttproduktion, baserad på bete, uppnås aldrig någon jämvikt mellan intag och utsöndring på
samma sätt som vid vinterutfodring (se fig. 3 i avsnitt 4.2). Det beror på att radiocesiumhalten
i betet sjunker under betessäsongen. Det innebär att halterna i kött stiger den första tiden efter
ett nedfall, men efter några veckor, när det minskande intaget via foder slår igenom, bryts den
uppåtgående trenden och halten i köttet börjar gradvis avta. I figur 4 visas ett exempel på hur
Cs-halterna förändras med tiden i kött från tjurar, om ett nedfall på 10 Bq/m2 sker vid tidpunkt T2. I detta fall är halten som högst ca 25 dagar efter nedfallet. Eftersom den biologiska
halveringstiden för radiocesium i kött är ganska lång (se avsnitt 4.2) blir halten i köttet relativt
hög flera månader efter nedfallet trots att halterna i betet då minskat påtagligt. Halterna i köttet styrs fortfarande i hög grad av den stora inlagringen av radiocesium när halterna i betet
hade sitt maximum direkt efter nedfallet (se tabell 4.11).
När det gäller naturbeten saknas experimentellt framtagna underlag för att skatta halterna som
finns för andra grödor som behandlas i denna rapport. Istället har en grov skattning med hjälp
av data från fältmätningar vid uppföljningen av Tjernobylolyckan på svenska djurgårdar under 1986 och 1987 gjorts. Tillgängliga data antyder att radiocesiumhalterna i naturbetesgräs är
ca tre och en halv gånger högre än i anlagda beten på åkermark. Jämförelsen avser mineraljordar. Som i de flesta fall är variationen kring detta ”medelvärde” stor. Halterna i betesgräset
har vi skattat genom att multiplicera halterna i bete på åkermark enligt tabell 4.11 med 3,5.
59
12000
Cs i kött (Bq/kg)
10000
8000
6000
4000
2000
0
0
10
20
30
40
50
60
70
80
90
Antal dagar efter nedfall
Figur 4. Förändring över tiden i radiocesiumhalt i kött från tjurar på naturbete, om ett nedfall
sker vid tidpunkt T2.
Tabell 4.18 visar förväntade radiocesiumhalter i kött från kvigor, tjurar och stutar i extensiv
uppfödning på naturbete. Beräkningen avser en slaktvikt på 325 kg. Om intaget radiocesium
fördelas på en mindre massa ökar koncentrationen. Detta balanseras dock förmodligen av att
lättare djur äter en mindre mängd betesgräs, så värdena i tabell 4.18 kan nog representera alla
djurslag. Konsumtionen av betsgräs har antagits vara 8 kg ts per dag och djur vilket är 2 kg
mindre än mängden grovfoder som fullvuxna djur på stall får under vinterperioden.
Motåtgärder för naturbete till extensiv nötköttsproduktion
Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från naturbete till kvigor, tjurar
och stutar:
•
•
•
•
Slå av och för bort betesgräset (deponi)
Putsa betet, låt gräset ligga kvar och låt nytt växa fram
Kaliumgödsla
Uppehåll i betet året ut/tills vidare
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och
tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.19 som baseras på hur data i tabell 4.18 förhåller
sig till EU-gränsvärdet.
60
Tabell 4.18. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg) i kött från kvigor, tjurar och
stutar vid extensiv uppfödning på naturbete 30, 60 och 90 dagar efter nedfall vid olika tidpunkter och nedfallsnivåer. Övre delen av tabellen visar halter om djuren går på bete hela
säsongen, den nedre om de får okontaminerat foder den första månaden efter ett nedfall. Celler utan data avser tidpunkter efter betessäsongen. Skuggade värden ligger över gränsvärdet
på 1 250 Bq/kg.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
100
1 000
10
100
1 000
10
100
1 000
10
100
1 000
1
2
Bete hela säsongen:
30 dagar efter nedfall
400
10 700
4 000
107 000
40 000
1 070 000
60 dagar efter nedfall
1 000
6 500
10 000
65 000
100 000
650 000
90 dagar efter nedfall
Tidpunkt
3
11 800
118 000
1 180 000
7 400
74 000
740 000
4
5
12 700
127 000
1 270 000
8 400
84 000
840 000
13 700
137 000
1 370 000
-
-
-
Okontaminerat foder första månaden efter nedfall:
60 dagar efter nedfall
200
1 200
1 500
2 100
2 000
12 000
15 000
21 000
20 000
120 000
150 000
210 000
-
1 000
10 000
100 000
3 800
38 000
380 000
4 300
43 000
430 000
90 dagar efter nedfall
10
100
1 000
600
6 000
60 000
1 100
11 000
110 000
1 400
14 000
140 000
-
-
Om inga åtgärder vidtas för att reducera halten av radiocesium i betesgräset kommer halterna
i köttet under den första månaden att öka upp till de halter som anges överst i tabell 4.18. Om
nedfallsnivån är 10 kBq/m2 och nedfallet sker vid tidpunkt T1 går det att producera kött under
gränsvärdet när slakten än sker. Detsamma gäller tidpunkt T2 om djuren skulle hållas installade och utfodras med okontaminerat foder den första månaden efter nedfall. Vid senare nedfallstidpunkter går det inte att använda naturbeten för nötköttsproduktion under nedfallsåret
utan åtgärder. Vid högre nedfallsnivåer än 10 kBq/m2 är det, möjligen med undantag för nedfallsnivån 100 kBq/m2 vid nedfallstidpunkt T1, inte sannolikt att bete under nedfallsåret är
möjligt ens om åtgärder sätts in för att minska halterna i betesgräset.
61
Tabell 4.19. Motåtgärdsmatris. Naturbete till extensiv nötköttsproduktion.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10 (1)
Tidpunkt
1
(* putsa betet)
4
5
(2)
* putsa betet
* kaliumgödsla
2
(3)
* putsa betet
* kaliumgödsla
3
(4)
* uppehåll i betet
* putsa betet
(*kaliumgödsla)
(5)
* uppehåll i betet
* putsa betet
100
(6)
(* putsa betet)
(* kaliumgödsla)
* slå av, för bort
* uppehåll i betet
(7)
* putsa betet
* slå av, för bort
* uppehåll i betet
(8)
* putsa betet
* slå av, för bort
* uppehåll i betet
(9)
* putsa betet
* slå av, för bort
* uppehåll i betet
(10)
* putsa betet
* slå av, för bort
* uppehåll i betet
1 000
(11)
* slå av, för bort
* uppehåll i betet
(12)
(13)
* slå av, för bort * slå av, för bort
* uppehåll i betet * uppehåll i betet
(14)
* slå av, för bort
* uppehåll i betet
(15)
* slå av, för bort
* uppehåll i betet
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.19 bygger på en prognos för halterna i
grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att
eventuella åtgärder får önskad effekt.
(1) Nedfall av 10 kBq/m2 vid tidpunkt T1 ger enligt prognosen halter i kött under gränsvärdet
vilket skulle innebära att inga åtgärder behövs. Eventuellt kan det vara motiverat att för säkerhets skull putsa betet. Genom putsning av bete får man ner allt gräs, fjolårets eller årets, på
marken så att det torkar, förmultnar och inkorporeras i markens ytskikt. Då kan nytt, mindre
kontaminerat gräs växa över det kontaminerade och risken är mindre att korna, när de åter
släpps på bete, får i sig det gamla, kontaminerade gräset. Halterna i den nya grästillväxten
bestäms i första hand av upptag från marken.
(2) och (3): I dessa fall kan det vara möjligt att genom en kombination av putsning och kaliumgödsling få ner halterna i köttet under gränsvärdet till slutet av säsongen. Det krävs dock
en ganska kraftig minskning. Naturbetesmarker med miljöersättning får normalt inte gödslas,
men för att nå tillräcklig effekt är det troligen nödvändigt i detta fall. Om betesgräset är för
långt bör det föras bort i samband med putsningen annars kan det kväva återväxten. Man kan i
denna situation också få halter kring gränsvärdet i köttet i slutet av betessäsongen om man
håller djuren installade och utfodrar med okontaminerat foder den första månaden efter nedfallet. Om man kombinerar detta med kaliumgödsling och putsning ökar chansen komma under gränsvärdet. Då undviker man perioden när halterna i betesgräset är som högst och kan
låta djuren gå på bete under resten av säsongen utan att få halter över gränsvärdet i köttet.
(4) och (5): Det är för sent på säsongen för att påverka köttets cesiumhalter nämnvärt med
åtgärder endast i betet. Om man håller djuren installade och utfodrar med okontaminerat foder
den första månaden efter nedfallet och kombinerar detta med kaliumgödsling och putsning
ökar chansen att komma under gränsvärdet vid (4). Det enda som annars återstår är att upphöra med betet året ut. En putsning i slutet av säsongen för att få ner det kontaminerade gräset på
marken inför nästa säsong kan vara befogad. Eftersom man har god tid på sig bör man dock
vänta med åtgärder tills man hunnit mäta vilka nivåer man verkligen har i mark och gröda.
62
Om marken har någorlunda god förmåga att binda radiocesium är behovet av åtgärder mindre
än för mer känsliga marktyper. Vid denna nedfallsnivå kommer halterna i köttet inte att bli för
höga under följande år om det inte handlar om rena sand- eller mulljordar (se bilaga 1).
(6)-(10): Chansen att få ner halterna i betet så mycket att man kan utnyttja det hela eller delar
av nedfallsåret är i de flesta fall ganska liten. Inte ens om man skulle stalla in djuren den första månaden blir halterna i kött tillräckligt låga i slutet av säsongen. Möjligen skulle betsputsning, kombinerat med kaliumgödsling, ha tillräcklig effekt om nedfallet sker vid tidpunkt T1.
Detta förutsätter dock att man snabbt får ner halterna i betet, helst redan före betessläppningen. Då kan man minska resteffekterna av det högre radiocesiumintaget i början av säsongen
på halterna i kött i slutet av säsongen. Att halterna i kött är lägre 30 dagar alternativt 60 dagar,
om djuren utfodras med okontaminerat foder den första månaden, efter nedfall vid tidpunkt T1 beror på att den normala betessläppningstidpunkten då infaller ca 3 veckor efter
nedfallet. Halterna 30 dagar efter nedfall är alltså resultatet av bara en veckas radiocesiumintag via bete, så halterna i köttet är fortfarande stigande och långt ifrån de högsta nivåerna.
Vid denna nedfallsnivå är eventuella åtgärder framförallt inriktade på att säkra att betet kan
användas nästkommande år. Eftersom man har god tid på sig bör man dock vänta med åtgärder tills man hunnit mäta vilka nivåer man verkligen har i mark och gröda. En åtgärd kan vara
att putsa betet så att nytt gräs kan växa över det gamla. Då minskar risken att djuren, när de
släpps på bete nästa år får, i sig det gamla, kontaminerade gräset. Om betesgräset är för långt
bör det dock föras bort i samband med putsningen annars kan det kväva återväxten. Om betets
topografi är någorlunda jämn och om terrängen inte är alltför blockig kan man överväga möjligheten att försöka slå av och föra bort så mycket som möjligt av betesgräset för att minska
belastningen på marken. Om det är svårt att göra så mycket åt betet under nedfallssäsongen
finns alltid möjligheten att minska halterna i betet genom att kaliumgödsla i början av nästa
års vegetationsperiod. Även om naturbetesmarker med miljöersättning normalt inte får gödslas kan det vara att föredra i detta fall, speciellt som det är väldigt effektivt på inte tidigare
kaliumgödslade, naturligt ganska kaliumfattiga marker.
På i första hand rena sandjordar och mulljordar är det inte säkert att ovanstående åtgärder är
tillräckliga. Då återstår bara att förlänga uppehållet i betet tills radiocesiumhalterna avklingat
tillräckligt mycket. Redan vid denna nedfallsnivå är det risk att halterna i nötkött blir för höga
även åren efter nedfallsåret (tabell B1.1, bilaga 1). Mer drastiska åtgärder såsom plöjning eller
bortförsel av översta jordlagret är inte meningsfulla eftersom naturbetesmarkernas värde för
produktion oftast är liten. Däremot har de natur- och kulturvärden som riskerar att förstöras
om dessa åtgärder skulle vidtas.
(11)-(15): Nedfallsnivån är mycket hög. Oavsett jordartstyper förutses enligt tabell B1.1 i
bilaga 1 att radiocesiumupptaget under åren efter nedfallsåret, trots att upptaget då sker enbart
via rötterna, kommer att vara för högt. Enda möjligheten att åtminstone rädda mineraljordarna
är att försöka slå av och föra bort så mycket som möjligt av betesgräset för att på så sätt minska belastningen. Hur effektivt detta blir beror dock i hög grad på betets topografi och blockighet och på hur uppvuxet eller hårt nedbetat gräset råkar vara när nedfallet sker. Om gräset är
väldigt kort är det viktigt att få med så mycket förnamaterial som möjligt eftersom det är i
detta som den huvudsakliga uppfångningen kommer att ske. Om man påtagligt lyckas minska
belastningen på detta sätt bör det finnas goda möjligheter att åstadkomma bete med acceptabel
halt åren efter nedfallsåret, speciellt om man då också kaliumgödslar. Naturbetesmarker med
miljöersättning får normalt inte gödslas. I detta fall bör det dock vara att föredra framför förlängt betesuppehåll.
63
Om inga av ovanstående åtgärder skulle få tillräcklig effekt återstår bara att låta bli att beta
marken tills aktiviteten klingat av. Mer drastiska åtgärder såsom plöjning eller bortförsel av
översta jordlagret är inte meningsfulla (jämför sista stycket under beskrivningen av (6)-(8)
ovan). Ju längre tid marken är obetad, desto mer angeläget blir det att återkommande slå av
och föra bort växtligheten för att undvika igenväxning och förlust av biologisk mångfald. För
naturbete på rena sandjordar och mulljordar som drabbats av stort nedfall är det svårt att se
någon annan möjlighet än att upphöra med betet under överskådlig tid.
4.6.3 Mellankalv och gödtjur
En tredje produktionsgren som utgör ca 10 % av nötköttsproduktionen är mellankalvs- och
gödtjursuppfödning. Dessa driftsformer är mycket intensiva och djuren utfodras huvudsakligen med spannmål medan grovfoderandelen är minimal.
I tabell 4.20 redovisas förväntade halter i kött från gödtjur vid olika nedfallsnivåer och nedfallstidpunkter. Beräkningarna baseras på data i tabellerna 4.1 och 4.8. Foderstaten har antagits vara 9 kg ts vårsäd och 1 kg ts grovfoder per dag och djur. Observera att tabellen avser
halterna när en jämvikt mellan intag och utsöndring uppnåtts i djurkroppen. Detta tar för nötkreatur ungefär fyra månader. Om de utfodrats med kontaminerat foder kortare tid än så fram
till slakt blir halterna lägre (se vidare diskussionen i anslutning till figur 3 i avsnitt 4.2).
Tabell 4.20. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium (Bq/kg) i nötkött av mellankalv och
gödtjur efter nedfall vid olika tidpunkter och olika nedfallsnivåer. Utfodring med vinterfoder
de sista månaderna före slakt. Skuggade värden ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg.
% fr spml = spannmålens procentuella bidrag till radiocesiuminnehållet i kött.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
100
1 000
% fr spml
1
15
150
1 500
31
2
45
450
4 500
10
Tidpunkt
3
4
200
510
2 000
5 100
20 000
51 000
22
87
5
680
6 800
68 000
78
Trots att spannmål dominerar foderstaten bidrar den relativt lite till cesiuminnehållet i kött
från gödtjur om nedfallet sker fram till förstaskörd av vall. Detta beror främst på att uppfångning och kvarhållning är mycket större i vall än i spannmål tidigt på säsongen. Om nedfall
sker efter förstaskörd av vallen är det istället vallen som är av underordnad betydelse.
Om nedfallsnivån är 10 kBq/m2 eller om nedfallet sker tidigt vid nedfallsnivån 100 kBq/kg
kan vallgräs och spannmål användas i köttproduktionen. Nedfall före förstaskörd av vall eller
senare vid nedfallsnivån 100 kBq/kg innebär att vallgräs (tidpunkt T3) eller fodersäd (tidpunkterna T4 och T5) inte kan användas om inga åtgärder vidtas. Nedfall på 1 000 kBq/m2
innebär att vallfoder inte kan användas till köttproduktion om inga åtgärder vidtas. Detsamma
gäller spannmål från tidpunkt T3.
Foderstaten för mellankalv är normalt ca 6 kg ts vårsäd och knappt 1 kg ts grovfoder per dag
och djur. Detta innebär, jämfört med gödtjur, något lägre förväntade halter i kött och något
större andel radiocesium från grovfodret, men ändrar inte mönstret för vilka situationer som
ger halter över respektive under gränsvärdet för kött. Förslagen till motåtgärder nedan kan
därför tillämpas för både mellankalv och gödtjur.
64
Motåtgärder spannmål och vallfoder till mellankalv och gödtjur
Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från vintergrovfoder och vårsäd
till kött vid intensiv nötköttsproduktion:
• Slå av och för bort grödan (deponi)
• Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd
• Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning
• Kaliumgödsla
• Använda grödan för energiproduktion
• Skörda med hög stubbhöjd
• Träda marken tills vidare
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och
tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.21 som utgår från hur data i tabell 4.20 förhåller sig
till EU-gränsvärdet. Åtgärder redovisas för både spannmål och vall, men eftersom grovfodret
utgör en sådan liten del i foderstaten är förmodligen den enklaste åtgärden att köpa in och
utfodra med okontaminerat vallfoder i de fall där vallfodret bidrar mest till köttets radiocesiumhalt.
Tabell 4.21. Motåtgärdsmatris. Spannmål och vallfoder till mellankalv och gödtjur.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
Tidpunkt
1
2
4
5
(1)
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(3)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
(5)
* ingen åtgärd
(6)
* ingen åtgärd
(7)
* ingen åtgärd
(8)
Spannmål:
* ingen åtgärd
Slåttervall:
* slå av, för bort
(*energigröda)
(9)
Spannmål:
*plöj ned
Slåttervall:
* slå av, för bort
(*energigröda)
(10)
Spannmål:
*plöj ned
* energigröda
Slåttervall:
* slå av, för bort
* slå av, lämna
(* energigröda )
(11)
Spannmål:
* kaliumgödsla
* träda
Slåttervall:
* kaliumgödsla
* träda
(12)
Spannmål:
* ingen åtgärd
* träda
Slåttervall:
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* träda
(*energigröda)
(13)
Spannmål:
*plöj ned
* energigröda
* träda
Slåttervall:
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* träda
(*energigröda)
(14)
Spannmål:
* slå av, för bort
* plöj ned
* träda
Slåttervall:
* slå av, för bort
* plöj och så nytt
* träda
(*energigröda)
(15)
Spannmål:
* slå av, för bort
* plöj ned
(* energigröda)
* träda
Slåttervall:
* slå av, för bort
* plöj och så nytt
* energigröda
* träda
(*energigröda)
100
1 000
3
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.21 bygger på en prognos för halterna i
grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att
eventuella åtgärder får önskad effekt.
65
Nedfall vid tidpunkt för förstaskörd av vall:
(1)-(3), (6) och (7): Vid nedfallsnivån 10 kBq/m2 och tidigt nedfall vid nedfallsnivån
100 kBq/m2 är prognosen att radiocesiumhalten i vårsäd och vall inte kommer att överstiga
det kritiska värdet som ger för höga halter i nötkött. Om prognosen håller behövs därför inga
åtgärder vid dessa depositionsnivåer och tidpunkter. Föroreningsgraden är inte så hög att det
är nödvändigt att slå av och föra bort grödorna för att minska belastningen på marken. Det
bästa är att vänta och se om halterna hamnar på en acceptabel nivå. Halterna sjunker fram till
skörd på grund av utspädning med ökande biomassa och för att en del av uppfångat radiocesium sköljs av växten.
(8): Vallgrödan är skördemogen så det går inte att påverka dess radiocesiumhalt. Det handlar
därför om att få bort grödan från fältet. För detaljer, se beskrivning för (9) i avsnittet om vallfoder till intensiv uppfödning av kvigor, tjurar och stutar. Vårsäden har vid denna tidpunkt
fortfarande så låga halter att inga åtgärder behövs.
(11), (12) och (13): Nedfallsnivån är hög. Vid nedfall vid tidpunkt T1 ligger dock förväntade
halter i kött obetydligt över gränsvärdet. I detta fall bör det räcka med kaliumgödsling av ena
grödan eller båda för att få ned halterna tillräckligt. Undantaget är om det handlar om rena
sandjordar och extrema mulljordar. Vid tidpunkt T2 är åtgärder främst motiverade i vallen
eftersom spannmålen bidrar så lite till köttets radiocesiumhalt. För vallens del handlar det om
att föra bort vallgrödan för att så snabbt som möjligt för att bereda väg för en återväxt. Återväxten bör då få en extra kaliumgödsling. För vidare diskussion om åtgärderna ”energigröda”
och ”träda”, se beskrivning för (13), (14) och (15) i avsnittet om vallfoder till intensiv uppfödning av kvigor, tjurar och stutar ovan.
Nedfall vid tidpunkt för andraskörd av vall:
(4) och (5): Inga åtgärder behövs, se (1)-(3), (6) och (7) ovan.
(9) och (10): I detta fall kommer det mesta av köttets radiocesium från spannmål. Det är dock
för sent att påverka halterna i denna gröda. Inte mycket annat återstår än att plöja ner grödan
eller använda den för energiproduktion. För detaljdiskussion om detta se beskrivning för (15),
(16) och (17) i avsnitt 4.4 om grisköttsproduktion. Vallgrödans halter går att påverka genom
kaliumgödsling och efterföljande skörd med hög stubbhöjd, men det har marginell effekt i
detta fall eftersom det mesta av radiocesium i köttet kommer från spannmålen. Åtgärderna för
denna gröda handlar om att få bort grödan från fältet eller eventuellt använda den som energigröda. För detaljer, se beskrivning för (13), (14) och (15) i avsnittet om vallfoder till intensiv
uppfödning av kvigor, tjurar och stutar ovan.
(14) och (15): Nedfallsnivån är hög. Om nedfall sker vid dessa tidpunkter kommer vårsädens
innehåll av radiocesium att vara bestämmande för halterna i kött från mellankalv och gödtjur.
Det är dock för sent att påverka halterna i denna gröda. Åtgärderna handlar istället om att föra
bort eller plöja ner grödan eller att eventuellt använda den som energigröda För detaljer, se
beskrivning för (13), (14) och (15) i avsnitt om vallfoder till intensiv köttproduktion ovan.
Alternativet träda gäller rena sandjordar och mulljordar, se beskrivning för (13), (14) och (15)
i avsnittet om vallfoder till intensiv uppfödning av kvigor, tjurar och stutar ovan.
66
4.7 Andra grödor
För andra grödor än de som behandlas ovan finns det oftast nästan inget eller otillräckligt dataunderlag för att kunna beräkna halter vid radiocesiumnedfall i växande gröda och överföring
till livsmedel. Enligt uppdrag har den information som finns om oljeväxter och potatis tagit
fram och bearbetats, men grödor som sockerbetor, grönsaker, rotfrukter m.m. har lämnats
därhän.
4.7.1 Oljeväxter
Informationen om hur oljeväxter påverkas av ett radioaktivt nedfall är ganska knapphändig.
Sökning i tidskrifterna Journal of Environmental Radioactivity och Science of the Total Environment där en hel del uppsatser inom radioekologiområdet publiceras ger inga träffar på oljeväxter. Inte heller går det att hitta mycket i de databaser för ämnesområdet som finns tillgängliga via Ultunabiblioteket. Cirka 400-500 referenser som finns sammanställda i (Kostiainen
m.fl., 2002) har gåtts igenom. Denna rapport innefattar mest s.k. ”gråa” (som inte genomgått
vetenskaplig referee-granskning) publikationer dvs. institutionsrapporter, böcker, symposierapporter m.m. som inte alltid är så lätta att hitta i biblioteksdatabaser. Inte heller i dessa hittade vi något om oljeväxter annat än de SLU-rapporter vi redan kände till.
Det verkar som om upptag av radionuklider i oljeväxter och de halter i livsmedel som detta
medför inte ansetts som särskilt viktigt. Det fattas både data över vilka halterna blir i rapsfrö
vid ett nedfall på växande gröda och vilket samband det finns mellan halt i rapsfrö och därav
framställda livsmedelsprodukter som matolja och margarin. När det gäller nedfall i växande
gröda saknas det experimentella underlag som finns för andra grödor som behandlas i denna
rapport. När det gäller överföring från skördad produkt till livsmedel finns det inte några uppgifter om matolja och margarin i IAEA Handbook (IAEA, 1994b).
Det enda som påträffats om oljeväxter är en del data från Sverige över hur upptag av radiocesium via marken påverkar halterna i raps. Lönsjö och Haak (1986) genomförde ramförsök
under fältförhållanden där de bland annat blandade in 134Cs till 25 cm djup och studerade upptaget i olika grödor av denna radionuklid från marken. Jordarterna på försöksplatserna var
måttligt mullhaltig moränlättlera i Bjärsjölagård och mullrik mellanlera i Tierp. I tabell 4.22
har några data från dessa försök sammanställts som visar att halterna i rapsfrö är 1-5 ggr högre än i spannmålskärna. I medeltal innehöll rapsfrö 2,7 ggr mer 134Cs än spannmålskärna. Författarna förklarar det högre upptaget i raps med ett större kaliumupptag. Raps kräver mer kalium per producerad mängd frö än korn och vete.
Rosén m.fl. (1996) redovisar också några data över upptag i raps i en studie av överföring av
Cs från mark till gröda i de Tjernobyldrabbade områdena i Gävleborgs län. Rapsdata är från
torvjordar. På en jord var halten i rapsfrö dubbelt så hög, i en annan ca 20 ggr högre och i en
tredje ca 30 ggr högre än i korn. Dessa data är svårtolkade eftersom jämförda grödor odlades
olika år på varje plats. I det sista fallet provtogs rapsen 1989, tre år efter Tjernobylnedfallet,
och vetet fyra år senare. I de andra fallen utfördes provtagningen med två års mellanrum i
början av 1990-talet; i det första fallet provtogs spannmål före raps. Denna tidsfaktor innebär
att skillnaderna mellan växtslagen delvis kan bero på att cesiums löslighet sjunkit över tiden
p.g.a. jordbearbetning, eller på skillnader i årsmån. I Rosén (1998) redovisas samma typ av
data från en plats i Västernorrlands län. Där var radiocesiumhalten i raps 2-3 ggr högre än i
korn.
137
67
Tabell 4.22. Halter av 134Cs i rapsfrö och spannmålskärna vid upptag från marken efter ett
nedfall av 1 000 kBq/m2 enligt data från två fältförsök (Lönsjö och Haak, 1986).
Provtagningsår
Försöksled
134
Cs-halt i kärna/frö (Bq/kg ts)
Bjärsjölagård
Tierp
A1
A2
B1
B2
Vårraps
55
21
10
4
Korn
21
10
6
1
Vårraps
117
56
56
3
Korn
46
25
18
3
A1
A2
B1
B2
Höstraps
119
92
100
21
Höstvete
26
17
7
4
Vårraps
59
44
4
4
Höstvete
49
42
25
7
1992
1994
A1 = 134Cs homogent inblandat till 25 cm djup, ingen kaliumgödsling
A2 = dito med kaliumgödsling motsvarande 250 kg K/ha
B1 = 134Cs homogent inblandat i ett matjordsskikt placerat på 27-29 cm djup, ingen kaliumgödsling
B2 = dito med kaliumgödsling
Haak m.fl. (1986) antar att radiocesiumhalten är 3 ggr högre i oljeväxtfrö än i brödsädeskärna
vid beräkningar av överföring av 137Cs till jordbruksprodukter. Denna siffra härrör förmodligen också från det ovan citerade experimentet utfört av Lönsjö och Haak.
I Nisbet m.fl. (1999) rapporteras s.k. transferfaktorer från mark till gröda baserade på flera olika studier. Här finns data för släktet Brassica, som raps tillhör, som antyder 2-6 ggr högre halter i Brassica än i spannmål. Brassica-data verkar dock gälla andra kålväxter än raps som t.ex.
vitkål, blomkål, brysselkål etc. Några data specifika för oljeväxter finns inte heller i denna
rapport.
Det som kan sägas med hjälp av de fåtaliga data som finns är att ett nedfall under vinterhalvåret (T0) och tidigt på odlingssäsongen (tidpunkt T1 och kanske T2), då direktdepositionen på
växten spelar mindre roll relativt upptag från marken, sannolikt kommer att ge högre radiocesiumhalter i rapsfrö än i spannmålskärna. Vilka halterna blir vid nedfall senare under säsongen beror dels på vilka skillnader i uppfångning det kan finnas mellan raps och spannmål, dels
på ev. skillnader i upptag via bladen och vidaretransport till frö/kärna. Eftersom raps har stora
och horisontellt ställda blad kan man tänka sig att dess uppfångning i perioden med maximal
vegetativ utveckling är mer effektiv än den är för en spannmålsgröda. Om transport från blad
till frö/kärna inom växten inte skiljer sig nämnvärt mellan växtslagen kommer rapsen förmodligen att ha högre radiocesiumhalter än spannmål även om nedfall sker i detta skede. Vid nedfall strax före skörd blir troligen uppfångningen låg i raps eftersom bladen då fällts eller vissnat.
Även om radiocesiumhalterna kan antas vara högre i raps än i spannmål behöver det inte innebära ett mer skarpt läge då det gäller åtgärder för att motverka effekterna av nedfallet. Det
som bestämmer detta är vilken halt vi får i margarin och matolja och hur denna förhåller sig
till gränsvärdet för dessa livsmedelsprodukter. Det kan mycket väl vara så att en hög halt i
raps kan ge samma halt i margarin som en motsvarande låg halt i spannmålskärna ger i bröd.
68
Utan transferfaktorer för överföring från raps till margarin och matolja kan vi därför inte ge så
mycket handfasta råd för vilka åtgärder som är mest adekvata vid olika nedfallsnivåer och
tidpunkter. De experiment med upptag från marken i raps som genomförts visar att extra kaliumgödsling och utspädning av radiocesiet genom nerplöjning, som för andra grödor är en
effektiv åtgärd. Dessa åtgärder kan därför i bästa fall vara tillräckliga vid tidiga nedfall och
måttliga nedfallsnivåer. Vid högre nedfallsnivåer och tidpunkter då grödans uppfångning är
maximal kan en bortförsel av en rapsgröda för att sanera marken rekommenderas (se åtgärdsmatriser för spannmål och vall).
4.7.2 Potatis
För potatis finns ganska gott om uppgifter om sambandet mellan radiocesium i mark och halter i knölarna. De uppgifter som framförallt finns är den typ av TF-värden, som är en dimensionslös kvot mellan halten av radiocesium i växten (knölarna) (Bq/kg) och halten i marken
(Bq/kg). Den viktigaste referensen för denna typ av värden är Nisbet m.fl. (1999) som sammanställt data från närmare 30 undersökningar när det gäller potatis och utifrån detta anger
rekommenderade värden för olika beräkningar. I våra beräkningar är det som i svenska rapporter kallas TFg-värden mer användbara eftersom scenarierna utgår från deponerad mängd
på marken inte en uppmätt koncentration i marken. TFg (sort m2/kg) är en kvot mellan halt i
växten (Bq/kg) och deponerad mängd radiocesium (Bq/m2). TFg-värden för potatis på olika
jordarter finns sammanställda i Eriksson (1994). För de nordiska länderna finns data för året
för Tjernobylnedfallet och efterföljande 6 år sammanställda i Strandberg (1994); här kallas
värdena dock Tagg-värden. Data från Sverige i denna rapport avser främst torvjordar. För
potatis finns i IAEA Handbook (IAEA, 1994b) också uppgifter om hur kokning och annan
beredning påverkar knölarnas radiocesiumhalt i konsumtionsledet.
De uppgifter som saknas för potatis är uppgifter om överföring till knölarna vid ett nedfall i
växande gröda. Knölen i sig utsätts inte för direktdeposition men det kan inte uteslutas att det
sker ett upptag av radiocesium i bladen som sedan transporteras ned i knölen. Det har utförts
experiment där nedfall av radiocesium vid olika tidpunkter utförts på konstgjord väg, men
data från dessa experiment är ännu inte bearbetade. Bearbetning pågår dock våren 2007 inom
ramen för ett examensarbete vid Institutionen för markvetenskap, SLU. Med det underlag som
finns i skrivande stund kan vi dock bara föreslå handlingsstrategier för nedfall under vinterhalvåret (T0) och för tidpunkterna i början av odlingssäsongen (T1 och T2) dvs. de tidpunkter
då potatisen inte är satt eller ännu inte utvecklat ovanjordiska delar i någon högre grad.
I Strandberg (1994) redovisas data från de nordiska länderna över upptag i potatis i samband
med Tjernobylnedfallet. Eftersom detta skedde i slutet av april har allt radiocesium som återfinns i potatisen tagits upp via rötterna. Redovisade data från Sverige gäller potatis odlad på
mulljordar. För dessa är TFg-värdet 0,05 m2/kg. Detta värde har vi använt för att beräkna upptaget i påtagligt sandiga jordar och mulljordar. För mer lerrika moiga-mjäliga jordar finns data
från Finland och Danmark som antyder ett TFg-värde på 0,002 m2/kg. Strandbergs (1994)
data antyder att upptaget från marken redan det följande året sjunkit till 25-70 % av det under
nedfallsåret. I tabell 4.24 har vi skattat halterna i potatis under nedfallsåret med hjälp av ovanstående TFg-värden. Ingen skillnad har gjorts mellan nedfallstidpunkterna T0 och T1 eftersom potatisen ännu inte är satt i något av fallen. Vid tidpunkten T2 är potatisen satt men plantan har ännu inte kommit upp. Även i detta fall kommer potatisens radiocesiuminnehåll att
styras av upptag via rötterna, men halterna kan påverkas av att jorden kommer att bearbetas
mindre än vid nedfall vid tidigare tidpunkter. Vi tror dock inte att avvikelsen blir så stor att
andra motåtgärder än de vi föreslår vid tidpunkt T0 och T1 skulle bli aktuella.
69
Tabell 4.24. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i potatis (Bq/kg färskvikt) vid skörd
efter nedfall vid tidpunkterna T0 och T1 (och troligen T2) vid olika nedfallsnivåer.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
100
1 000
Tidpunkterna T0 och T1 (T2)
Lerigare jord Sand/Mulljord
2
50
20
500
200
5 000
Åtgärdsnivåerna i potatis bestäms av dess halter i konsumtionsledet. Enligt (IAEA, 1994b) är
radiocesiumhalterna i oskalad kokt potatis 80-90 % av dem i rå potatis (Fr = 0,8-0,9). Motsvarande siffror för okokt skalad potatis 60-80 % och för kokt skalad potatis 60 %. I tabell 4.25
har vi använt Fr = 0,7 vid beräkningen. Fr = 0,7 bör kunna vara ett representativt värde när det
gäller pommes frites, chips och liknande produkter. Cesiumhalterna i oskalad kokt potatis blir
alltså något högre och för kokt skalad något lägre men detta påverkar inte eventuella motåtgärder särskilt mycket.
Tabell 4.25. Beräknad genomsnittlig halt av radiocesium i beredda potatisprodukter (Bq/kg
friskvikt) efter nedfall vid tidpunkterna T0 och T1 och vid olika nedfallsnivåer. Skuggade
halter ligger över gränsvärdet på 1 250 Bq/kg friskvikt.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
100
1 000
Tidpunkterna T0 och T1 (T2)
Lerigare jord Sand/Mulljord
1
35
15
350
140
3 500
Motåtgärder för potatis
•
•
•
•
Föra bort och deponera snö
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning
Kaliumgödsla
Träda marken tills vidare
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och
tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.26. Vi utgår där från data i tabell 4.25 och jämför
med EU-gränsvärdet för halt av cesium i potatis på 1 250 Bq/kg friskvikt.
70
Tabell 4.26. Motåtgärdsmatris för potatis vid tidiga nedfall.
Nedfallsnivå Tidpunkterna T0 och T1 (T2)
kBq/m2
Lerigare jord Sand/Mulljord
10
100
1 000
(1)
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(3)
* ingen åtgärd
(5)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
(6)
* för bort snö (T0)
* nerplöjning
* kaliumgödsling
* träda
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.26 bygger på en prognos för halterna i
grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att
eventuella åtgärder får önskad effekt.
(1), (3) och (5): Om jorden är lite finkornigare med en lerig jordart eller är en lättlera behövs
inga speciella motåtgärder vidtas vid någon nedfallsnivå. Så länge det handlar om situationer
där allt radiocesiumupptag i potatis och andra grödor sker via rötterna blir halterna ganska
låga på grund av lerpartiklarnas goda förmåga att binda upp radiocesium.
(2) och (4): Vid nedfall upp till 100 kBq/m2 är prognosen att halterna i potatis kommer att
ligga ganska långt under den kritiska nivån även på rena sandjordar och mulljordar. Inga åtgärder behövs.
(6): På mycket sandiga jordar och mulljordar som inte innehåller ler och därför binder cesium
dåligt kan det behövas motåtgärder vid nedfallsnivån 1 000 kBq/m2. Om nedfallet sker på
snötäckt mark kan en minskning av markens föroreningsgrad genom att ta bort snö övervägas.
Om förhållandena är optimala kan man föra bort en stor del av radiocesiet med denna åtgärd.
Detta skulle minska halterna under den kritiska i potatis och framförallt i andra känsligare
grödor åren närmast efter nedfallet. Om detta inte är möjligt kan man pröva att bearbeta jorden intensivt för att binda radiocesiet i jorden och sedan kaliumgödsla. Det är lite tveksamt
om detta är tillräckligt eftersom radiocesiumhalten måste minskas med två tredjedelar för att
man ska komma under gränsvärdet. Om ingen av ovanstående åtgärder är möjliga eller hjälper
kan det bli aktuellt att träda marken tills en del av aktiviteten avklingat eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det starkt förorenade ytlagret. Sådana
saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med deponering av jordmassorna.
Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och
bedöma risken för framtida grödor.
4.8 Nedfall under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden (T0)
Det är betydligt enklare att hantera ett nedfall under grödornas viloperiod på vinterhalvåret, än
ett nedfall under växtodlingssäsongen. Man har längre tid på sig att bestämma vilka åtgärder
som ska vidtas. Möjligheter att motverka effekterna av nedfallet på de drabbade fälten genom
grödval och olika odlingsåtgärder såsom gödsling och jordbearbetning är större.
71
För T0 finns inte det experimentella underlag som finns för senare nedfallstidpunkter. I
många avseenden liknar dock situationen den där man efter första odlingssäsongen ska besluta om utformning av växtodlingen för nästa säsong. Även det som gäller vid ett nedfall tidigt
på odlingssäsongen (tidpunkt T1) är också i stora delar tillämpbart speciellt vid ett nedfall
under senvinter-tidig vår. Våra prognoser för förväntade halter i grödorna baseras därför dels
på underlaget för tidpunkten T1 (se kapitel 4.2), dels på underlaget för åtgärder året efter nedfall (se bilaga 1).
Motåtgärder under vinterhalvåret utanför vegetationsperioden:
Följande motåtgärder kan vidtas för att minska överföringen från nedfall utanför vegetationsperioden till mark och gröda:
•
•
•
•
•
•
För bort och deponera snö
Putsa betet och låta gräset ligga kvar och låt nytt växa fram
Kaliumgödsla
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning följt av nysådd
Fördela radiocesium i matjorden genom nerplöjning av osådd mark
Träda marken tills vidare
Vilka åtgärder eller kombinationer av åtgärder som kan sättas in vid olika nedfallsnivåer och
tidpunkter framgår översiktligt av tabell 4.27.
Tabell 4.27. Motåtgärdsmatris för olika grödor vid nedfall utanför vegetationsperioden; tidpunkt T0. T0 sträcker sig från tiden efter sista skörd på hösten fram till tiden strax före sådd
på våren.
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
Gröda
Höstsäd
Vall på åker Osådd mark Bete på åker
(1)
* ingen åtgärd
(2)
* ingen åtgärd
(4)
* ingen åtgärd
(5)
* ingen åtgärd
(7)
* ingen åtgärd
(8)
* ingen åtgärd
(3)
* för bort snö
* kaliumgödsla
* plöj och så nytt
* träda
(6)
* för bort snö
* slå av, för bort
* kaliumgödsla
* plöj och så nytt
* träda
(9)
* för bort snö
* plöj
* kaliumgödsla
* träda
100
1 000
Naturbete
(10)
* ingen åtgärd
(11)
* ingen åtgärd
(13)
* ingen åtgärd
(14)
* för bort snö
* putsa betet
* slå av, för bort
(* kaliumgödsla)
* uppehåll i betet
(12)
(15)
* för bort snö
* för bort snö
* putsa betet
* slå av, för bort
* slå av, för bort (* kaliumgödsla)
* kaliumgödsla * uppehåll i betet
* träda
Det är viktigt att hålla i minnet att åtgärderna i tabell 4.27 bygger på en prognos för halterna i
grödan vid skörd om inga åtgärder vidtas. Oavsett om åtgärder vidtas är det viktigt att kontinuerligt mäta grödans halt under växtsäsongen och kontrollera att prognosen håller och att
eventuella åtgärder får önskad effekt. När det gäller ett nedfall utanför vegetationsperioden
kan det också vara motiverat att faktiskt mäta halten i marken innan man bestämmer vilka
eventuella åtgärder som ska vidtas. Undantaget är åtgärden bortförsel av snö som bör utföras
så snart som möjligt.
72
Höstsäd, osådd mark, slåttervall och bete på åkermark
Som framgår av matrisen ovan skiljer sig rubricerade fall inte särskilt mycket åt när det gäller
möjliga motåtgärder. De diskuteras därför tillsammans, men om det är något som är speciellt
för en viss gröda lyfts det fram separat.
Generellt gäller att grödans radiocesiuminnehåll efter ett nedfall under vinterhalvåret, i hög
grad kommer att bestämmas av rotupptag. Det mesta av ett nedfall på en övervintrande gröda
kommer förr eller senare att hamna i jorden eftersom vegetationen är lågvuxen och inte så tät.
Vid Tjernobylnedfallet som skedde strax före tillväxtsäsongen kvarhölls bara ca 5 % av radiocesiumnedfallet på grödan i Uppsalatrakten.
Vid de lägsta nedfallsnivåerna 10 kBq/m2 och 100 kBq/m2 är prognosen att radiocesiumhalten inte
kommer att överstiga det kritiska värdet vare sig i övervintrade grödor eller i sådana som sås på våren
efter nedfallet. Detta gäller såväl spannmål, som senare används som foder eller till brödproduktion,
som slåttervall och bete oavsett produktionsgren. Inga åtgärder behövs därför vid dessa nedfallsnivåer.
Vid den högsta nedfallsnivån 1 000 kBq/m2 blir det åtminstone de första åren efter nedfallet problem med för höga halter oavsett vad grödan används till. Om det finns ett snötäcke och jorden är en
lerfri sandjord eller en mulljord kan det vara motiverat att sanera marken genom att ta bort snön. Om
åtgärden är genomförbar och lyckas väl kan detta vara tillräckligt. Eventuellt kan man dock kanske
behöva komplettera med en efterföljande extra kaliumgödsling (analysera först jorden för att se om
extra kaliumgödsling behövs eller om effekten av bortförseln av snö är tillräcklig!). Om det är
barmark vid nedfallet återstår för de känsligaste jordarna bara att träda marken till dess en del av
aktiviteten klingat av eller tills man eventuellt vidtagit saneringsåtgärder som t.ex. att skrapa bort det
starkt förorenade ytlagret. Sådana saneringsåtgärder är dock kostsamma och innebär problem med
deponering av jordmassorna. Innan ett sådant beslut tas är det viktigt att mäta den faktiska markdepositionen på platsen och bedöma risken för framtida grödor.
För mer lerrika och därmed mindre känsliga jordar är det tveksamt om bortförsel av snö är att
rekommendera med tanke på den stora insats som krävs och svårigheten att bli av med snön. I
de flesta fall bör det vara möjligt att minska halterna tillräckligt genom kaliumgödsling. För
höstsäd som används som grisfoder och för slåttervall som används som vinterfoder i köttproduktion är det dock tveksamt om kaliumgödsling är en tillräcklig åtgärd. Höstsäden kan då
användas för annat ändamål eller åtgärdas genom att man plöjer upp grödan och sår en vårgröda istället. Förmodligen är det bara en begräsad del av höstsädesarealen på en gård som är
avsedd som grisfoder. Även för en slåttervall på lerrik jord kan man tvingas till upplöjning
och omsådd med ny vall eller annan gröda om kaliumgödsling inte är tillräckligt. Om det
finns en återväxt kvar som inte skördades föregående år finns det dock en möjlighet att föra
bort en del av nedfallet genom att slå av och föra bort fjolårsgräset. Speciellt kombinerat med
kaliumgödsling bör detta kunna vara en tillräcklig åtgärd i många fall.
Även för bete på lerrika åkerjordar krävs det troligen att man kombinerar olika åtgärder för att få ner
halten i mjölk eller kött under gränsvärdet. Kaliumgödsling bör kombineras med putsning för att
trycka ner förorenat material på marken så att nytt friskt betesgräs så småningom kan växa upp. Om
kvarvarande betesgräs är tillräckligt långt kan det kanske t.o.m. löna sig att föra bort det och få en reningseffekt på marken. Effekten blir bäst om man även kan få med en del av det översta förnaskiktet.
När det gäller lerrik mark där man planerat en vårsådd är en enkel åtgärd att minska upptaget
att göra en extra plöjning eller annan djupare bearbetning (fräs, tallriksredskap eller harv). En
73
sådan åtgärd blandar ner radiocesiuminnehållet så att det späds ut och binds upp eftersom en
större kontaktyta med jordmaterialet skapas. Kombinerat med kaliumgödsling ger det en liten
risk för höga halter oavsett vilken efterföljande gröda som väljs och hur den används.
Naturbete
Naturbeten är ofta belägna på näringsfattiga, oftast lite grovkornigare jordar med dålig adsorptionskapacitet och är därför känsliga för radioaktivt nedfall. Vid en nedfallsnivå på
10 kBq/m2 behövs inga åtgärder annat än möjligen en putsning för säkerhets skull. Redan vid
nedfallsnivån 100 kBq/m2 blir dock halterna i nötkött producerat på sådant bete för höga och
det är svårt att reducera dem tillräckligt. Om marken är snötäckt skulle bortförsel av snö kunna vara en effektiv åtgärd om topografi och blockighet på betet tillåter detta. Om bortförsel av
snö inte är möjlig eller om det är barmark blir läget annorlunda. Med utgångspunkt från data
för tidpunkten T1 i tabell 4.18 kan man förmoda att halterna blir för höga under säsongen direkt efter nedfallet för att andra motåtgärder i odlingen än bortförsel av snö ska kunna sänka
dem tillräckligt. Djur som går på bete under denna period kan inte gå till slakt utan en längre
tids utfodring med okontaminerat foder. Man får göra ett temporärt uppehåll i betet. Åtgärder
som putsning av betet eller avslagning och bortförsel av fjolårsgräs handlar om att säkra betets kvalitet nästföljande år. Eftersom man har god tid på sig bör man dock vänta med åtgärder
tills man hunnit mäta vilka nivåer man verkligen har i mark och gröda. En kaliumgödsling i
början av nästföljande säsong kommer sannolikt ofta att ha en tillräcklig effekt om åtgärder
säsongen innan är svåra att genomföra eller inte får tillräcklig effekt. Naturbetesmarker med
miljöersättning får normalt inte gödslas. I detta fall bör det dock vara att föredra framför ett
förlängt betesuppehåll. På extremt näringsfattiga rena sandjordar och mulljordar är det inte
säkert att ens dessa åtgärder är tillräckliga och då blir ett längre betesuppehåll enda alternativet. Vid denna nedfallsnivå bör halterna av växttillgängligt radiocesium i marken efter några
år ha minskat tillräckligt för att man ska kunna använda betet igen.
Vid en nedfallsnivå på 1 000 kBq/m2 är det svårt att åtgärda ett naturbete på ett tillfredställande sätt. Undantaget är om marken är snötäckt och det är möjligt att föra bort snö på ett sådant
sätt att större delen av nedfallet avlägsnas. I annat fall förutses enligt tabell B1.1 i bilaga 1 att
radiocesiumupptaget oavsett jordartstyp kommer att vara för högt under flera år efter ett nedfall. Detta trots att upptaget efter ett nedfall på vintern sker enbart via rötterna. Enda möjligheten att åtminstone rädda lite ”bättre” jordar är att om möjligt försöka slå av och föra bort så
mycket som möjligt av betesgräset för att på så sätt minska belastningen. Hur effektivt detta
blir beror dock i hög grad på betets topografi och blockighet och på hur långt det fjolårsgräs
som finns är vid nedfallet. För att detta ska lyckas är det viktigt att få med så mycket förnamaterial som möjligt eftersom det är i detta som den huvudsakliga uppfångningen kommer att
ske. Om man påtagligt lyckas minska belastningen på detta sätt kan det finnas en chans att
åstadkomma ett bete med acceptabel halt framförallt på lite lerigare jordar. Förmodligen måste man då komplettera med kaliumgödsling. Naturbetesmarker med miljöersättning får normalt inte gödslas. I detta fall bör det dock vara att föredra framför förlängt betesuppehåll.
Om inga av ovanstående åtgärder skulle få tillräcklig effekt återstår bara att låta bli att beta
marken tills aktiviteten avklingat. Mer drastiska åtgärder såsom plöjning eller bortförsel av
översta jordlagret är inte meningsfulla eftersom naturbetesmarkernas värde för produktion
oftast är liten. Däremot har de natur- och kulturvärden som riskerar att förstöras om dessa
åtgärder skulle vidtas. Ju längre tid marken är obetad, desto mer angeläget blir det att återkommande slå av och föra bort växtligheten för att undvika igenväxning och förlust av biolo-
74
gisk mångfald. För naturbete på rena sandjordar och mulljordar som drabbats av stort nedfall
är det svårt att se någon annan möjlighet än att upphöra med betet under överskådlig tid.
4.9 Avvägningsproblem i samband med ett nedfall
I samband med ett nedfall över jordbruksmark kommer det till att börja med att råda en stor
osäkerhet. En orsak är att situationen är ovan för alla inblandade. Även om man tagit del av
erfarenheter från Tjernobylolyckan kan man utgå från att förhållandena vid en ny olycka i viktiga avseenden kommer att avvika från tidigare fall (Bergman m.fl., 1999). En annan orsak till
osäkerhet är att det tar en tid innan man får en fullständig bild av nedfallssituationen. Samtidigt
finns en stark press att snabbt fatta beslut om vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka de
skadliga effekterna av nedfallet. Dessa beslut måste fattas under stor osäkerhet och efter bästa
möjliga skattning utifrån tillgänglig information. Vissa åtgärder vidtas för säkerhets skull.
Allteftersom tiden går kommer mer information om nedfallet att erhållas genom mätningar
och därmed minskar osäkerheterna. Detta kan medföra att åtgärder behöver anpassas och förändras. Tidigare vidtagna åtgärder kan i vissa fall tyckas ha varit felaktiga eller överförsiktiga.
För att undvika missförstånd och lindra onödig oro är det viktigt att myndigheterna fortlöpande informerar om allt man vet om situationen och förklarar varför förändringar i rekommendationer och åtgärder har gjorts.
Det är uppenbart att många faktorer kan behöva beaktas för att nå ett balanserat beslut och att
avvägningsproblemen därför i många fall är förhållandevis komplexa. En stor svårighet är att
i olika skeden identifiera för- och nackdelar med olika beslut. Det är därför viktigt att man
redan på förhand tänkt igenom vilka olika beslutssituationer som kan uppstå och hur de ska
hanteras. Genom utbildning och övningar skapar man, som en del i beredskapsarbetet, den
kunskapsgrund och överblick som ger goda förutsättningar att hantera situationen, om jordbruket skulle drabbas av radioaktivt nedfall. Det är också viktigt att det finns en plan och en
organisation för kontinuerlig provtagning av grödorna för att så snabbt som möjligt få en tillräckligt detaljerad kartläggning av föroreningssituationen.
Exempel på problemställningar som måste hanteras är:
• Vilka beslut som är brådskande, och vilka beslut som lämpligen kan dröja till längre fram,
när beläggningsbilden blivit tydligare. Hur påverkar besluten situationen på lång sikt?; begränsas den framtida handlingsfriheten?, skapas andra problem än risk för strålskador som
påverkar markens framtida produktionspotential? Precisionen i bedömningarna ökar med
tiden, samtidigt som kostnader och risken för negativa effekter av felaktiga eller uteblivna
åtgärder kan öka.
• Vilken ”kostnad” är man i den aktuella situationen beredd att betala för en viss dosminskning? Överväger nyttan kostnader och olägenheter med åtgärden? Det är ofta mycket svårt
att väga faktorer av olika karaktär mot varandra såsom pengar, framtida cancerfall och
andra hälsoeffekter, kulturella värden, påverkan på miljön och konsumenternas förtroende
för produkter från ett kontaminerat område. Nyttan kan gälla en part medan kostnaden till
stor del kan drabbar någon annan. Nyttan kan också avse värdet i en helt annan dimension
än för kostnaden, t.ex. lägre dos för en part mot försämrad lönsamhet för en annan. Lantbrukarnas villighet att genomföra åtgärder påverkas av om kostnadstäckningsgarantier ges
eller inte.
75
• Var i livsmedelskedjan görs lämpligen insatser för att minska föroreningen? Detta måste
vara prövat av myndigheten i förväg. I Bergman m.fl., (1999) anser man att insatserna bör
ske redan i jordbruksledet om detta är ekonomiskt försvarbart. Som främsta orsak anges ju
senare i produktionskedjan åtgärderna vidtas, desto större risk för att livsmedelsindustrins
och i slutänden konsumenternas förtroende för produkter från förorenade områden urholkas. I många fall torde det också vara relevant att även av andra skäl åtgärda problem så
nära källan som möjligt.
Som framgått tidigare i denna skrift påverkas också beslutssituationen av vid vilken tidpunkt
nedfallet sker. Svårast att hantera är ett nedfall i en växande gröda strax för skörd.
76
5. Referenser
Aarkrog, A. (1992). Concept of seasonality in the light of the Chernobyl accident. Analyst 117, 479-499.
Andersson, K.G., Rantavara, A., Roed, J., Rosén, K., Skipperud, L. & Salbu, B. (2000). A guide to
countermeasures for implementation in the event of a nuclear accident affecting Nordic foodproducing areas, NKS-16, NKS/BOK-1.4, Roskilde.
Bergman, R., Preuthun, J. & Rosén, K. (1999). Avvägningsproblem för beslutsfattande vid radioaktivt
nedfall. Försvarets Forskningsanstalt, FOA-R-99-01356-861-SE. Användarrapport, Umeå.
Dahlgaard, H. (Ed.) (1994). Studies on countermeasures after radioactive deposition in Nordic Agriculture. In: Nordic Radioecology. The Transfer of Radionuclides through Nordic Ecosystems to Man.
Elsevier Science Publishers, Amsterdam.
Ekman, L. (1961). Distribution and excretion of radiocesium in goats, pigs and hens. Acta Veterinaria
Scandinavica, 2. Supplementum 4, 1-83.
Eriksson, Å. (1994). A database model for calculations of the transfer of 90Sr and 137Cs in complex
agricultural environments. Rapport från institutionen för radioekologi, SLU-Rek-76, Uppsala.
Eriksson, Å. (1997a). The cultivated agricultural environment (Part 2) In: P. Strand, L. Skuterud, & J.
Melin (Eds). Reclamation of contaminated urban and rural environments following a severe nuclear
accident. NKS 97-18, BER 6. Roskilde. pp 18-151.
Eriksson, Å. (1997b). Underlag för beslut angående åtgärder i jordbruket efter radioaktivt nedfall. Opublicerad lägesrapport till Leif Moberg, SSI, 1997-10-03. Institutionen för radioekologi, SLU, Uppsala.
Eriksson, Å. & Andersson, I. (1994). Beräknade effekter av radioaktivt nedfall på jordbruksproduktionen i Sverige. III. Djurprodukternas förorening. Rapport från institutionen för radioekologi,
SLU-Rek-75, Uppsala.
Eriksson, Å., Haak, E. & Rosén, K. (1998a). Retention of simulated fallout nuclides in agricultural
crops. I. Experiments on ley. Department of Radioecology, Report SLU-REK-80, Uppsala.
Eriksson, Å., Haak, E. & Rosén, K. (1998b). Retention of simulated fallout nuclides in agricultural
crops. II. Deposition of Cs and Sr on grain crops. Department of Radioecology. Report SLU-REK-80,
Uppsala.
Eriksson, Å., Lönsjö, H. & Karlström, F. (1994). Beräknade effekter av radioaktiva nedfall på jordbruksproduktion i Sverige. II. Jordbruksgrödornas förorening. Rapport från institutionen för radioekologi, SLU-REK-73, Uppsala.
Finck, R. & Bjurman, B. (1988). Uppdammning av radioaktiva ämnen vid lantbruksarbete. FOA rapport C 20679-9.2, Stockholm.
FOI (2002). Livsmedelsproduktionen vid nedfall av radioaktiva ämnen. Avdelningen för NBC-skydd,
Totalförsvarets forskningsinstitut, Umeå, Jordbruksverket, Jönköping.
Frech, E. & Gerber, M.A. (1995). Overcoming the risk perception gap: socially acceptable approach to
waste management. Radiation and Society: Comprehension Radiation Risk IAEA-CN-54, IAEA, Vienna,
413-417.
77
Haak, E., Eriksson, Å., Lönsjö, H. & Rosén, K. (1986). Överföring av cesium-137 till jordbruksprodukter i Skåne och Blekinge efter en kärnenergiolycka. Rapport från institutionen för radioekolog,
SLU-REK-82, Uppsala.
Haak, E., Eriksson, Å. & Rosén, K. (2000). Retention of simulated fallout nuclides in grass and grain
crops. In: M. H. Gerzabeck (Ed.). Proc. XXXth Annual Meeting of ESNA/jointly organised with IUR
working group soil-to-plant transfer Keszthely, Hungary, August 26-30, 2000, Vienna.
Hadders, G. & Nilsson, E. (1987). Skörd av foder som drabbats av radioaktivt nedfall. JTI-rapport 87.
Swedish Institue of Agricultural Engineering, Uppsala.
Hove, K. (1993). Chemical methods for reduction of the transfer of radionuclides to farm animals in
semi-natural environments. Sci. Total Environ. 137, 235-248.
Höglund, S. (1991). Efter Tjernobyl – upptag av radioaktivt cesium hos lantbrukare. Rapport. Lantbrukshälsan AB, Stockholm.
IAEA (1989). Cleanup of large areas contaminated as a result of a nuclear accident. Technical report
series No. 300. International Atomic Energy Agency, Vienna.
IAEA (1994a). Guidelines for agricultural countermeasures following an accidental release of radionuclides. Technical report series No. 363. International Atomic Energy Agency, Vienna.
IAEA (1994b). Handbook of parameter values for the prediction of radionuclide transfer in temperate
environments. Produced in collaboration with the International Union of Radioecologists. Technical
Reports Series No. 364. International Atomic Energy Agency, Vienna.
IAEA (2001). Present and future environmental impact of the Chernobyl accident. IAEA-TECDOC1240, Vienna.
ICRP (1990). 1990 recommendations of the International Commission on Radiological Protection,
ICRP Publication 60. Pergamon Press, Oxford.
Kostiainen, E., Hänninen, R., Rosén, K., Haak, E., Eriksson, E., Nielsen, S-P., Keith-Roach, M. &
Salbu, B. (2002). Transfer factors for nuclear emergency preparedness. Report, NKS-78, Roskilde.
Lönsjö, H. & Haak, E. (1986). Effekter av djupplacering och kaliumgödsling på jordbruksgrödors
upptag av cesium och strontium. Rapport från institutionen för radioekologi, SLU-REK-60, Uppsala.
Mascanzoni, D. (1983). En traktors skärmningsförmåga med avseende på strålningen från en med
137
Cs belagd markyta. I: Långsiktiga konsekvenser av radioaktiv beläggning i jordbruket. Rapport från
institutionen för radioekologi, SLU-REK-55, Uppsala.
Meisel, S., Gerzabek, M. & Muller, H. (1991). Influence of plowing on depth distribution of various
radionuclides in the soil. Z. Pflanzenerähr. Bodenk. 154, 211-215.
Moberg, L. (1991). Effects of potassium fertilization on caesium transfer to grass, barley and vegetables after Chernobyl. The Chernobyl fallout in Sweden. Results from a research programme on environmental radiology. The Swedish Radiation Protection Institute, Stockholm.
Moberg, L. (2001). Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. En sammanfattning femton år efter olyckan. SSI
rapport 2001:07.
78
Nisbet, A.F., Woodman R.F.M. & Haylock, R.G.E. (1999). Recommended soil-to-plant transfer factors for radiocaesium and radiostrontium for use in arable systems, NRPB-R304, National Radiological Protection Board, Didcot, Oxfordshire, UK.
Olsson, J. (2006). Förändring av radiocesiumtillståndet i jordbruksgrödor i Gävleborgs, Västmanlands,
och Uppsala län efter Tjernobylolyckan samt en fallstudie med stallbalansberäkningar på en mjölkgård. Examens- och seminariearbeten Nr 73. Inst f markvetenskap, SLU, Uppsala.
Rosén, K. (1991). Effects of potassium fertilization on caesium transfer to grass, barley and vegetables
after Chernobyl. In: L. Moberg (Ed.). The Chernobyl fallout in Sweden. Swedish Radiation Protection
Institute. Stockholm. pp 305-322.
Rosén, K. (1996). Transfer of radiocaesium in sensitive agricultural environments after the Chernobyl
fallout in Sweden. II. Marginal and semi-natural areas in the county of Jämtland. Sci. Total Environ.,
182, 135-145.
Rosén, K. (1997). Underlag för utarbetande av myndigheternas rekommendationer till lantbrukare i
händelse av en kärnenergiolycka - Efter ett larm, men före nedfallet av radioaktiva ämnen. Rapport
från institutionen för radioekologi, SLU-REK-79, Uppsala.
Rosén, K. & Haak, E. (2006). Resursbehov för motåtgärder och sanering vid kärnenergiolyckor i
svenskt jordbruk. Räddningsverket, Karlstad.
Rosén, K., Eriksson, Å. & Haak, E. (1996). Transfer of radiocaesium in sensitive agricultural environments after the Chernobyl fallout in Sweden. I. County of Gävleborg. Sci. Total Environ., 182, 117-135.
Rosén, K., Haak, E. & Eriksson, Å. (1998). Transfer of radiocaesium in sensitive agricultural environments after the Chernobyl fallout in Sweden. III. County of Västernorrland. Sci. Total Environ.,
209, 91-105.
Sansom, B.F. (1966). The metabolism of caesium-137 in dairy cows. Journal of Agricultural Science
66, 389-393.
SLV (1987). Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter om åtgärder för att begränsa intag av
radioaktiva ämnen genom livsmedel. Statens livsmedelsverks författningssamling. SLV, FS 1987:4.
Uppsala.
Strandberg, M. (1994). Contamination of annual crops (kapitel 3.4). In: H. Dahlgaard (Ed.), Nordic
radioecology. The transfer of radionuclides through Nordic ecosystems to man. Studies in Environmental Science 62, Elsevier, Amsterdam.
Ulvsand, T., Andersson, K., Hansen, J., Preuthun, J., Sinkko, K., Svennerstedt, G. & Uhnger, S.
(1997). Tidiga åtgärder vid sanering efter kärnkraftsolyckor, riktlinjer för planeraren. FoU rapport,
Räddningsverket, Karlstad.
UNSCEAR, (2000). Sources and effects of ionizing radiation. United Nations Scientific Committee on
the Effects of Atomic Radiation 2000, United Nations, New York.
van den Hoek, J. (1980). The influence of bentonite on cesium absorption and metabolism in the lactating cow. Zeitschrift für Tierphysiologie, Tierernährung und Futtermittelkunde, 43, 101-109.
van der Stricht, E. & Kirchmann, R. (Eds.) (2001). Radioeclogy: Radioactivity and ecosystems. International Union of radioecology.
79
Bilaga 1. Halter i grödor åren efter nedfall
För att kunna bedöma de långsiktiga följderna i scenarierna är det angeläget att veta hur stort
upptaget i grödorna och därmed överföringen till grödorna blir under åren efter nedfall. Som
påpekats tidigare bestäms radionuklidöverföring till grödor åren efter nedfall till största delen
av upptag genom rötterna. Eftersom radionukliderna binds mer eller mindre hårt till markpartiklarna blir halterna i grödorna vanligen betydligt mindre när upptaget via rötterna är avgörande, än när nukliden deponeras direkt på grödan. Hur stort upptaget av radiocesium genom
rötterna blir beror i hög grad på markens innehåll av ler och mullämnen (Eriksson, 1997).
Halter i grödor på olika jordarter året efter nedfall
Förväntade halter av 137Cs i grödorna stråsäd, vall, bete och potatis året efter nedfall vid olika
nedfallsnivåer och för tre typjordarter redovisas i tabell B1.1. Data härrör från Eriksson
(1994). Där kallas jordarterna ”loam”, ”sand” och ”peat”. I svenska rapporter av samma författare, exempelvis Eriksson m.fl. (1994), kallas motsvarande jordartsklasser ”lerjord”, ”sandjord” och ”torvjord” (mulljord). Vi är osäkra på vad begreppet sandjord står för i detta sammanhang. I Eriksson m.fl. (1994) definieras lerjordar på konventionellt sätt som jordar med
mer än 15 % ler. Sandjordar definieras som ”övriga jordar” (med mindre än 15 % ler). Denna
grupp innefattar dock många jordar som innehåller en hel del ler och därför har en viss kapacitet att binda cesium. Denna grupp av mer eller mindre leriga jordar bör skiljas från mer rena
sandjordar som är starkt sorterade och huvudsakligen består av sand- och grovmopartiklar och
bara innehåller några procent ler. Data från Roséns m.fl. (1996) studier av överföring av 137Cs
från mark till gröda i de Tjernobyldrabbade områdena i mellersta och norra Sverige visar att
överföringen av cesium från lerfattiga sandjordar till olika grödor är väl så hög som den från
mulljordar. Detta stämmer inte med Erikssons (1984) data där det skiljer en faktor 10 mellan
torvjord och det som kallas sandjord. Vi tror därför att Erikssons sandjordar bäst representerar
det som i jordartsklassifikationen kallas leriga jordar och kallar dem därför så i tabell B1.1.
Denna klass innefattar för åkermarkens del oftast moiga, men också sandiga och i några fall
mjäliga jordar med 5-15 % ler. De extrema sandjordarna ingår i samma grupp som torvjordarna (i denna rapport benämnda mulljordar).
I tabell B1.1 jämförs förväntade halter av radiocesium i grödorna med de kritiska halter i den
skördade växtdelen hos respektive gröda som befaras ge halter över gränsvärdet i olika livsmedelsprodukter. Värden över det kritiska värdet skuggas. Hur dessa kritiska värden framräknats
framgår av beräkningsrutorna i avsnitten 4.3-4.6. Även de foderstater vi utgått från när det gäller kött och mjölk framgår av dessa avsnitt. Vid nedfallsnivån 10 kBq/m2 är prognosen att halterna av radiocesium i grödorna blir så låga på alla jordartstyper att det inte blir för höga halter
när de förädlas till livsmedel. För naturbete för köttproduktion på mulljordar ligger dock det
beräknade värdet dock nära det kritiska. Vid nedfallsnivån 100 kBq/m2 blir halterna för höga i
oplöjd slåttervall till köttproduktion och naturbete till mjölk och köttproduktion på mulljordar.
Samma grödor och användningar börjar också närma sig kritiska värden på leriga jordar. Ett
nedfall av 1 000 kBq/m2 ger problem på alla jordar med slåttervall och bete med ovan nämnda
användningar. På de känsliga mull- och sandjordarna får man problem med de flesta grödor
oavsett vad de används till och i många fall ligger halterna långt över de kritiska värdena.
Begreppet plöjd vall i tabell B1.1 avser vall på mark som plöjts upp under nedfallsåret för att
blanda in och späda ut radiocesiet i en större jordvolym och som sedan nyetablerats under
nedfallsåret eller våren därpå om nedfallet sker för sent under odlingssäsongen. Även anlagt
bete på åkermark kan åtgärdas på detta sätt. Som framgår av tabell B1.1 kan denna åtgärd
80
sänka upptaget med en tiopotens jämfört med en vall som ligger kvar orörd efter att ha drabbats av ett nedfallet.
Att upptaget på mulljordar är så stort beror på att humusämnen saknar den förmåga som lermineral har att binda upp radiocesium i en för växterna svåråtkomlig form. Detsamma gäller även
sandpartiklar. Det är därför i första hand mulljordar med hög halt organiskt material och sorterade
sandjordar med låga lerhalter som är känsliga. I mulljordar med stor inblandning av lerrik mineraljord är kapaciteten att binda radiocesium väsentligt större än motsvarande jordar utan särskilt
mycket mineraljordsinblandning. Tilläggas kan att även för mineraljordar finns en stor variation
beroende på hur mycket lera respektive sand de innehåller. Vi redovisar här bara typfall.
Tabell B1.1. Jämförelse mellan skattad halt av radiocesium (Bq/kg) i olika grödor året efter
nedfall och det kritiska värdet (se beräkningsrutor i avsnitten 4.3-4.6) då grödan används för
framställning av olika livsmedelsprodukter. Efter Eriksson (1994).
Jordart
Kritiskt värde
Lerjordar
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
100
1 000
Stråsäd
Vall,
oplöjd
Bröd Griskött Mjölk
3 125
2 000
12 500
0,5
0,5
50
5
5
500
50
50
5 000
Vall,
plöjd
Mjölk
12 500
5
50
500
Bete,
kultur
Mjölk
12 500
50
500
5 000
Bete,
natur
Mjölk
12 500
100
1 000
10 000
100
1 000
10 000
200
2 000
20 000
Leriga jordar
10
100
1 000
2
20
200
2
20
200
100
1 000
10 000
10
100
1 000
Mulljordarb
10
100
1 000
20
200
2 000
20
200
2 000
1 000
10 000
100 000
100
1 000
10 000
Jordart
Kritiskt värde
Lerjordar
Nedfallsnivå
kBq/m2
10
100
1 000
Vall,
Vall,
Bete,
oplöjd
plöjd
natur Potatisa
Nötkött Nötkött Nötkött
2 500
2 500
2 500 1 250
50
5
100
1
500
50
1 000
6
5 000
500 10 000
65
Leriga jordar
10
100
1 000
100
1 000
10 000
Mulljordarb
10
100
1 000
1 000
10 000
100 000
a
b
1 000
2 000
10 000 20 000
100 000 200 000
10
100
1 000
200
2 000
20 000
3
25
250
100
2 000
1 000 20 000
10 000 200 000
25
250
2 500
Torrsubstansdata från Eriksson (1994) har omräknats till färskvikt (79 % vattenhalt).
Troligen även representativt för de lerfattigaste sandjordarna.
81
Några av åtgärderna för att minska grödornas radiocesiumhalter under åren efter ett nedfall
måste vidtas redan under nedfallsåret. Om nedfallet sker på en välutvecklad gröda med stor
uppfångningsförmåga är en möjlighet att slå av och föra bort den från fältet och därigenom
minska mängden radiocesium i marken motsvarande grödans innehåll. Detta beskrivs mer i
detalj i avsnitten 4.3-4.6. Denna åtgärd är mest aktuell om halterna i grödorna är sådana att
halterna i livsmedelsprodukterna förväntas ligga strax under eller strax över den kritiska nivån. I det förra fallet kan man minska risken att halterna, med hänsyn till osäkerhetsmarginalen i prognosen, trots allt i slutänden blir för höga. I det senare fallet finns en god chans att
halterna i grödan kan pressas under den kritiska gränsen.
När det gäller mulljordar är möjligheterna att minska belastningen på jorden i tillräcklig grad
ganska små vid stora nedfall. Ett alternativ, förutom att ta bort grödan under det första året,
kan vara att plöja marken och gå över till spannmålsproduktion om man odlar vall. Detta är
dock inget alternativ om det är fråga om naturbete. Denna åtgärd torde dock bara ha marginell
effekt. Frågan är om det inte vid höga belastningar är bäst att ta sådana jordar ur produktion
tills vidare och satsa eventuella dyrbara och tidskrävande saneringsåtgärder på mindre känsliga jordar. Om mulljordar tas ur produktion skulle en avsevärd minskning av den totala radiocesiumöverföringen till människan via livsmedel kunna uppnås. Efter Tjernobylolyckan visade det sig att ca 80 % av cesiumbidraget via mjölk kom från områden med mulljordar medan
mjölken från dessa områden bara utgjorde en tiondel av totalproduktionen.
Förändringar i grödornas halter på lite längre sikt
Upptaget åren efter ett nedfall har studerats inom programmet för övervakning av radionuklider i mark och grödor efter Tjernobylolyckan. Inom detta har olika grödor regelbundet provtagits i de värst kontaminerade länen (Olsson, 2006; Rosén, 1996; Rosén, m.fl., 1996; Rosén,
m.fl., 1998). Målet har varit att långsiktigt övervaka och registrera förändringar av radiocesiumhalterna i ett antal grödor på olika marktyper såsom åkermark, vanlig naturbetesmark och
fjällbetesmark. Provplatsernas antal och antal tagna prov av olika slag har varierat under årens
lopp beroende på grödornas växling i växtföljderna och på att en del provplatser legat på åkermark som tagits ur bruk. Första året provtogs både jord och gröda på varje provplats, därefter
bara grödan. Jordarnas cesiumaktivitet har räknats om till nedfallsdagens värde och grödornas
till provtagningstillfällets.
Resultaten visar att överföringen av radiocesium till grödorna avtar med tiden (figur B1.1).
Upptaget är som störst direkt efter nedfall för att därefter avta relativt snabbt och så småningom med tiden plana ut på en ganska låg och långsamt sjunkande nivå. Upptaget har varit
störst i betesväxter och lägst i spannmål.
Det minskade upptaget med tiden beror förutom på sönderfall också på avtagande växttillgänglighet. Plöjning och annan jordbearbetning leder till utspädning av koncentrationen och
bättre kontakt med jordens adsorptiva ytor. Det senare leder till ökad fixering. Bindningarna
mellan cesium och partikelytorna kan också bli starkare med tiden, s.k. åldrande. I aktuella
data finns naturligtvis också effekter av eventuella ansträngningar från jordbrukarnas sida att
minska radiocesiumupptaget t.ex. genom att jorden gödslats upp med kalium. Lakning nedåt i
profilen spelar förmodligen liten roll eftersom denna process visat sig vara ganska långsam.
Att värdena svänger upp och ned beror dels på årsmånsvariationer, dels på att de provtagna
grödorna ingår i en växtföljd och därför odlas på olika fält olika år. Ökat medelupptag i en
82
gröda mellan två år beror troligen alltså inte på att mängden växttillgängligt radiocesium
plötsligt ökat. Mer sannolikt är att grödorna det senare året i högre grad än året innan odlats
på jordar med högre halt av växttillgängligt radiocesium. De största svängningarna beror ofta
på att något enstaka grödprov med mycket höga halter drar upp medelvärdet.
Bq/kg ts i gräs
Bq/kg ts i kärna
50
4 000
3 500
Betesgräs
Vallgräs
45
40
3 000
35
Kärna
2 500
30
2 000
25
1 500
20
15
1 000
10
-05
-02
-03
-04
-99
-00
-01
-96
-97
-98
-94
-95
-92
-93
0
-90
-91
0
-88
-89
5
19
86
-87
500
År
Figur B1.1. Överföring av 137Cs till betesgräs, vallgräs och spannmålskärna 1986-2005. Medelvärden för prov tagna i Uppsala, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Antal prov varierar över åren men maxantalet är 10, 12, 17, 27 och 13 i respektive
län.
Data över förändringen i radiocesiumupptag över tiden visar att man i princip bör skilja på tre
olika tidsperioder när det gäller vilka eventuella åtgärder som ska vidtas för att minska upptaget i grödorna. Den första är nedfallsåret om nedfall sker i växande gröda. Då kan halterna i
grödan bli mycket höga på grund av direktdeposition på växten. I detta avseende ger data från
Tjernobylnedfallet ovan inte den fulla bilden eftersom det skedde före övervintrande grödors
tillväxtperiod och före sådd av vårsäd. Den andra perioden är åren närmast efter nedfallet innan den utspädande och fixerande effekten av jordbearbetning fått full effekt. Det räcker inte
med en enstaka plöjning för att uppnå detta; för ordentlig inblandning krävs flera bearbetningar. På vallar fördröjs bearbetningseffekten av att det kan gå några år innan de plöjs upp. Ofta
kan det vara motiverat att plöja upp vallar i förtid och etablera nya. Den tredje perioden är den
då de olika processerna, beskrivna ovan, som minskar upptaget fått full effekt och radiocesiumhalterna visar en låg långsamt sjunkande men ganska stabil nivå.
Effekt av kaliumgödsling på längre sikt
Kaliumgödsling är en ofta rekommenderad motåtgärd vid ett nedfall av radiocesium eftersom
den ger minskad växttillgänglighet och därmed ett minskat växtupptag. Effekten av kaliumgödsling på olika jordarter och vid olika gödselgivor studerades i fältförsök under åren efter
Tjernobylolyckan. I figur B1.2 kan man följa hur cesiumhalten i kornkärna odlad på en sandjord sjunker med stigande kaliumgiva. Gödslingseffekten verkar hålla i sig alla de studerade
åren men avtar i absoluta tal i takt med att biotillgängligheten hos radiocesium generellt
83
minskar kraftigt. Det sista året har upptaget även i det ogödslade ledet sjunkit så mycket att
eventuell kaliumeffekt är försumbar.
137
Cs, Bq/kg
100
0 kg K/ha
90
80
100 kg K/ha
70
60
200 kg K/ha
50
40
30
20
10
0
1987
1988
1989
1990
1991
Figur B1.2. Effekt av kaliumgödsling på cesiumupptag i korn i ett försök på en sandjord under åren 1987-1991.
Resultatet från en annan studie med årlig K-gödsling på en etablerad vall på mulljord visas i
tabell B1.2. Även i detta fall sänker gödslingen upptaget ungefär lika mycket över tiden procentuellt sett, men minskningen i absoluta tal avtar i takt med att tillgängligheten för cesium
allmänt minskar. Vid gödslingsnivåerna 50, 100 och 200 kg K/ha reducerades överföringen av
cesium med i genomsnitt ca 55, 65 respektive 85 %. Åren 1991 och 1992 gödslades inte vallen och man kan se en tydlig ökning i överföringen vid alla gödslingsnivåerna. Jämförelse
med kontrolledet visar dock att det i alla kaliumgödslade led finns en kvardröjande effekt av
tidigare års gödsling.
137
Tabell B1.2. Effekt av kaliumgödsling på överföring av Cs till gräs från förstaskörd 19871992 på en mulljord (Rosén, 1996. Tabellen anger överföringsfaktorer, TFg-värden
(m2/kg ts × 10-3), dvs. kvoten mellan 137Cs-halt i grödan (Bq/kg) och 137Cs-halt i jorden
Bq/m2).
⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯
År
Behandling (kg kalium/ha)
Kontroll 50
100
200
⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯
Kaliumgödsling enligt försöksplan:
1987
33,5
20,8
22,4
9,0
1988
42,9
14,2
8,4
2,0
1989
16,5
6,4
4,4
1,9
1990
10,4
4,9
3,4
1,7
Ingen Kaliumgödsling:
1991
10,8
7,3
5,9
3,5
1992
9,4
7,6
6,9
3,7
⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯
84
Kaliumgödslingseffekterna ovan i sandjordar och mulljord kan jämföras med dem i tabell 4.22 som representerar mer lerrika jordar. Även om det är en stor variation finns en tendens att kaliumgödsling har lite sämre effekt på lerjordar som naturligt har en större kapacitet
att adsorbera cesium och bättre kaliumtillstånd.
I den rapport av Eriksson (1994) som nämns i inledningen av denna bilaga illustreras också
hur kaliumgödslingseffekten skiljer sig mellan jordarter och grödor (tabell B1.3). Data baseras
på en modellering av ett tänkt nedfall av 1 000 kBq/m2 i Svealand. Den visar att kaliumgödslingseffekten ökar från lerjordar över leriga jordar till extrema sandjordar och mulljordar bl.a.
på grund av stigande kaliumbehov orsakat av fallande ler- och kaliuminnehåll i marken. En
årlig extra giva på 100 kg kalium/ha reducerar enligt modellen radiocesiumhalten i växter
med ca 25 % på lerjordar, med ca 50 % på leriga jordar och med ca 67 % på rena
sand/mulljordar.
Tabell B1.3. Beräknad överföring av 137Cs, Bq/kg bruksvara, utan kaliumgödsling och efter
en extra kaliumgödsling på 100 kg/ha. Siffrorna avser året efter nedfall och en nedfallsnivå av
1 000 kBq/m2.
Gröda
Stråsäd
Vall oplöjd
Vall plöjd
Kulturbete
Naturbete
Potatis
Utan extra kaliumgödsling
Lerjord Lerig jord Mulljord
50
200
2 000
5 000
10 000
100 000
500
1 000
10 000
5 000
10 000
100 000
10 000
20 000
200 000
300
1 200
12 000
85
Med extra kaliumgödsling
Lerjord Lerig jord Mulljord
40
100
700
3 750
5 000
33 000
375
500
3 300
3 750
5 000
33 000
7 500
10 000
67 000
225
600
4 000
BILAGA 2. Gränsvärden för livsmedel
I dagsläget gäller de gränsvärden som fastställdes efter Tjernobylolyckan i Sverige (tabell B2.1). Men om en ny spridning av radionuklider skulle ske eller att en kärnenergiolycka
skulle drabba EU-länderna kommer EU-kommissionen fatta beslut om nya gränsvärden. Den
närmaste tiden efter en olycka kommer de redan framtagna gränsvärdena i tabell B2.2 att
tillämpas (se vidare nedan). Åtgärdsförslagen i denna rapport utgår från dessa EUgränsvärden. Observera att gränsvärdena är högre än de som idag gäller i Sverige.
Nuvarande gränsvärden
Efter Tjernobylolyckan 1986 satte Strålskyddsinstitutet som mål att den extra stråldos, som
individen fick från livsmedel, inte borde överstiga 1 mSv per år. Dock kunde man under vissa
omständigheter tillåta upp till 5 mSv under det första året efter olyckan. För att kunna nå detta
mål införde Livsmedelsverket gränsvärdet 300 Bq/kg för 137Cs för alla saluförda livsmedel.
Detta gränsvärde kom emellertid att uppfattas som en ”riskgräns” även för andra livsmedel än
de som saluförs i den allmänna handeln, exempelvis vilt, bär, svamp och fisk. Avsikten med
gränsvärden för radioaktiva ämnen i livsmedel är att hålla nere stråldosen från dessa. Intaget
av radioaktiva ämnen ska minimeras så långt det är möjligt med hänsyn tagen till ekonomiska
och sociala faktorer. För vissa utsatta grupper har systemet med gränsvärden ytterligare kompletterats med kostråd. Vissa företag införde 1986 egna lägre gränsvärden för radioaktiva ämnen i exempelvis mjölk. Detta p.g.a. farhågor att konsumenterna inte skulle acceptera deras
produkter.
År 1987 ändrades gränsvärdet till 1 500 Bq/kg för vissa livsmedel som genomsnittssvensken
bedömts äta mycket litet av. Dessa livsmedel är kött och köttprodukter av vilt och ren, vilda
bär, svamp, insjöfisk samt nötter (tabell B2.1).
Tabell B2.1 Gränsvärden i Sverige för 137Cs i saluförda livsmedel efter
Tjernobylolyckan (SLV, 1987).
300 Bq/kg för baslivsmedel
1 500 Bq/kg för övriga livsmedel
• Kött och andra ätliga delar av tambo- • Kött m.m. från ren och vilt som älg,
skap samt beredningar därav
rådjur m.fl.
• Spannmålsprodukter
• Vilda bär
• Frukt, utom nötter
• Svamp
• Köksväxter
• Insjöfisk
• Mejeriprodukter
• Nötter
• Barnmat
• Havsfisk
Gränsvärden vid en framtida olycka
EG har fastställt gränsvärdena som ska tillämpas först efter beslut av kommissionen. Om
kommissionen får officiell information om en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation, vilken visar att i förordningarna angivna gränsvärden (tabell B2.2) kan komma att
överskridas eller har överskridits, ska kommissionen omgående, om omständigheterna så krä-
86
ver, anta en förordning som gör dessa gränsvärden tillämpliga. Inom en månad ska kommissionen förelägga rådet ett förslag till ny förordning som anpassar gränsvärdena till den aktuella händelsen.
I gruppen övriga livsmedel i tabell B2.2 ingår i ett flertal viktiga baslivsmedel såsom kött och
köttprodukter, spannmål, grönsaker och rotfrukter samt frukt och bär. Värdena för koncentrerade eller torkade produkter ska beräknas på grundval av den rekonstitutierade produkten färdig för förtäring.
Utgående från dessa gränsvärden för radioaktivt cesium i livsmedel har kommissionen i förordning 770/90 angett gränsvärden för cesiumisotoper i djurfoder. Gränsvärdet har satts till
1 250 Bq/kg för foder till grisar, 2 500 Bq/kg för foder till fjäderfä, lamm och kalvar samt
5 000 Bq/kg för foder till övriga djurslag. Gränsvärdena avser foder färdigt för konsumtion.
Förutom att gränsvärdena gäller inom EU så är det enligt rådets förordning inte heller tillåtet
att exportera djurfoder och livsmedel med för höga halter till länder utanför EU.
Tabell B2.2. Gränsvärden för saluförda livsmedel vid en framtida olycka (Bq/kg livsmedel).
Giltighetstiden ska vara så kort som möjligt och inte längre än tre månader (Källa: Europeiska
rådets förordningar 3954/87 och 2218/89 samt EG-kommissionens förordning 944/89).
Radioaktiva ämnen Exempel
Alfastrålande isotoper
av plutonium och
transplutonium
Strontiumisotoper
239
Jodisotoper
Alla andra ämnen
med mer än 10 dagars
halveringstid (ej 14C,
3
H, 40K)
131
I
134
Cs
Cs
241
90
137
Pu
Am
Sr
Barnmat*
Mejeri- Flytande
produk- livsmeter
del
Övriga
livsmedel
Mindre
viktiga
livsmedel**
1
20
20
80
800
75
150
125
500
125
500
750
2 000
7 500
20 000
400
1 000
1 000
1 250
12 500
* Med barnmat avses livsmedel för spädbarn under de första fyra till sex levnadsmånaderna vilka saluförs i detaljhandeln i förpackningar som är tydligt märkta "barnmat".
** Med mindre viktiga livsmedel avses enligt lista i kommissionens förordning 944/89, bl.a. kryddor och vitaminer.
87
BILAGA 3. Metodblad för motåtgärder
I detta kapitel beskrivs de motåtgärder som föreslås i kapitel 4 på ett systematiskt och enkelt
sätt. En del av detta har hämtats från Andersson m.fl. (2000). Alla metodblad har samma rubriksättning och därför blir de lätta att jämföra. Först ges en bakgrund till hur metoden fungerar, därefter behandlas vilken typ av mark eller gröda som är aktuell för åtgärden, under vilken tid på året då motåtgärden är lämplig att utföra, vilken effekt som man kan förvänta sig av
åtgärden och vilken utrustning som behövs. Vidare beskrivs miljöeffekter och vilka andra
begränsningar motåtgärden kan ha.
De olika motåtgärder som beskrivs i metodbladen är följande:
1. Kaliumgödsling
2. Bortförsel och deponering av gröda
3. Plöjning till normalt djup
4. Användning av grödan för energiproduktion
5. Träda och betesuppehåll
6. Putsning av beten och vallar
7. Skörd med hög stubbhöjd
8. Bortförsel och deponering av snö
88
1. Kaliumgödsling
Bakgrund:
Både kalium och cesium tillhör gruppen alkalimetaller och har därför liknande biogeokemiska
egenskaper. För växternas del innebär detta att upptag av den ena motverkar upptag av den andra
eftersom växterna inte riktigt kan skilja på ämnena. Gödsling med kalium minskar därför upptaget
av cesium i växten genom att kalium tas upp på bekostnad av cesium. Växterna har också en benägenhet att ta upp mer kalium än de egentligen behöver om tillgången är god s.k. lyxkonsumtion.
Objekt för behandling:
Cesiumförorenade åkrar med gröda som snart ska sås eller med växande gröda i tidigt stadium. Till den senare kategorin räknas också avslagen slåttervall så långt fram på säsongen att
det är möjligt att den hinner bli skördemogen.
Lämpligaste tidpunkt för behandling:
Från strax före sådd fram till den mest intensiva tillväxtfasen hos vårsådda grödor. Från tidig
vår till fram till den mest intensiva tillväxtfasen för höstsådda grödor och vall. Senare kan
man också kaliumgödsla eventuell återväxt hos vall direkt efter skörd eller efter att en alltför
kontaminerad gröda slagits ned och förts bort. Kaliumgödsling kan också tillämpas efter att en
kontaminerad gröda plöjts ner och ersatts av en nysådd gröda. Kaliumgödsling kan med fördel
kombineras med andra motåtgärder som exempelvis plöjning eller harvning.
Förväntad effekt:
Kaliumgödsling är effektiv i de flesta fall och kan minska radiocesiumupptaget med 50-60 %.
På kaliumfattiga jordar kan effekten bli ännu större. Mest effektiv är den oftast på mulljordar
eftersom organiskt material har liten kapacitet att binda kalium och dessa jordar därför ofta är
kaliumfattiga.
Utrustning, genomförande
Traktor och gödselspridare. En kaliummängd på ca 100 kg/ha utöver den normala givan som
tillförs i form av handelsgödsel.
Genomförbarhet:
Lätt att snabbt åstadkomma på stora arealer eftersom metoder och utrustning redan används i
det ordinarie jordbruket.
Fördelaktiga sidoeffekter:
Ökar skörden på kaliumfattiga jordar.
Miljöeffekter:
Inga.
Begränsningar:
Tillgången på kaliumgödselmedel i handeln kan vara ett problem i det akuta skedet. Kompletterande magnesiumgödsling kan bli nödvändig på magnesiumfattiga jordar eftersom kalium och
magnesium konkurrerar vid upptaget i roten. Speciellt viktigt är detta vid produktion av foder till
mjölkkor eftersom fodret annars kan bli för magnesiumfattigt och för hög kaliumhalt i fodret
dessutom minskar mjölkkornas magnesiumupptagning. I ekologisk odling är gödsling med lättlösliga kaliumsalter normalt inte tillåtet. Eftersom många sådana jordar ofta har negativ kaliumbalans skulle dock ett undantag som tillät sådan gödsling i en akutsituation har en god effekt. Effekten av alternativa mer svårlösliga kaliumgödselmedel på grödornas cesiumupptag är lite utredd.
89
2. Bortförsel och deponering av gröda
Bakgrund:
En välutvecklad gröda med stor bladmassa har förmåga att fånga upp en stor del av det radioaktiva nedfallet. Detta ger en möjlighet att, om nedfallet är stort och/eller om det handlar om
en känslig marktyp, reducera kontamineringen av mark genom att snabbt föra bort grödan
från fältet och deponera den på lämpligt sätt.
Objekt för behandling:
Cesiumförorenade åkrar med väl utvecklad vall- eller spannmålsgröda.
Lämpligaste tidpunkt för behandling:
Så tidigt som möjligt efter nedfallet. Det är en fördel om bortförseln sker innan den första
nederbörden efter nedfallet kommer. Nederbörd medför att radiocesium snabbare faller/sköljs
av från vegetationen ner på marken.
Förväntad effekt:
Reducerad kontaminering av marken vilket kan leda till att upptaget av radiocesium i efterföljande grödor minskar. Beroende på hur effektivt grödan fångar upp radiocesium och hur
snabbt åtgärden kan genomföras kan markbelastningen minska med upp till 30-40 %. För
spannmålsgrödor förutsätter detta att både halm och kärna förs bort.
Utrustning, genomförande:
Vanliga skördemaskiner av typ rotorslåtterkross. Att om möjligt samla grödan i storbalar kan
vara en fördel speciellt om grödan ska deponeras vid sidan av fältet. Om de plastas in minimeras risken för läckage.
Genomförbarhet:
Genomförbart i stor skala. Begränsande faktorer kan vara att det finns för få personer att tillgå
för att utföra arbetet och svårigheter att få tillgång till skördeutrustning i tid om man normalt
hyr eller utnyttjar en utrustning som är gemensam för flera gårdar. Plast till balmaskiner kan
bli en bristvara.
Fördelaktiga sidoeffekter:
Den externa dosen kan reduceras.
Miljöeffekter:
Deponering av kontaminerad gröda kan bli ett problem.
Begränsningar:
Deponering får inte medföra en skadlig extern dos till människor som bor i närheten av deponien.
90
3. Plöjning till normalt djup
Bakgrund:
Vanlig plöjning kan i stor utsträckning reducera grödans upptag av radiocesium. När marken
plöjs och blandas om späds radiocesiet ut i en större jordvolym. Koncentrationen kring växtrötterna blir lägre och grödans upptag minskar. Ökad kontakt med jordmaterial ökar också
chansen att radiocesium binds upp i mer otillgänglig form. Generellt plöjs åkrarna med ett
djup på 20-25 cm. Vid nedfall av radiocesium kan det vara bra att plöja djupare till 30 cm
djup eller mer, om detta är möjligt. Upprepade plöjningar och andra bearbetningsåtgärder som
harvning etc. förbättrar effekten tills radiocesium blivit homogent fördelat i jordmassan.
Objekt för behandling:
Åkrar som inte plöjts sedan nedfallet av radiocesium. Traditionellt plöjs all åkermark årligen
eller vid vallbrott. Här handlar det främst om tidigarelagd plöjning i situationer när nedfallet
sker på vintern eller tidigt på våren så att det finns tid att plöja upp en höstgröda eller en vall
och så en ny gröda eller om någon gröda ännu inte såtts på en höstplöjd mark att plöja en gång
till före sådd. Åtgärden är självklart också tillämpbar om man normalt bedriver plöjningsfri
odling.
Lämpligaste tidpunkt för behandling:
Året runt, dock inte på frusen mark. Marken bör inte vara för torr vid plöjningen.
Förväntad effekt:
Radiocesiums växttillgänglighet i matjorden kan reduceras med faktor 5-10. Effekten ökar i
viss mån om plöjningen upprepas.
Utrustning, genomförande:
Traktor och plog.
Genomförbarhet:
Lätt att åstadkomma på stora arealer eftersom metoder och utrustning redan används i det
ordinarie jordbruket.
Fördelaktiga sidoeffekter:
Ingen
Miljöeffekter:
Inga.
Begränsningar:
Åtgärden gör det svårare att genomföra en eventuell framtida sanering av fältet om nedfallsnivån är hög och det senare visar sig att plöjning inte ger tillräcklig effekt. Om man ska sanera
genom att skrapa av det översta markskiktet är det fördelaktigt om radiocesium är koncentrerat så ytligt som möjligt. Plöjning blandar ner radiocesiet i marken, vilket innebär att en
mycket större jordvolym måste bortföras. Plöjning vid torra förhållanden kan leda till dammbildning. Vid dammbildning bör den som utför arbetet bära skyddsmask, om inte traktorn har
effektiva dammfilter. Naturbetesmark är olämplig att plöja, eftersom ett sådant ingrepp riskerar att föröda en naturtyp som har tagit lång tid och omsorgsfull skötsel att skapa. Dessutom är
sådan mark ofta stenig och svårplöjd.
91
4. Användning av grödan för energiproduktion
Bakgrund:
Om grödan är för kontaminerad för att användas som foder eller livsmedelsråvara kan ett alternativ till att kassera den vara att använda den för energiproduktion, antingen som bränsle i
förbränningsanläggningar eller för biogas- eller etanolframställning. Vid höga nedfallsnivåer
kan det dock bli problem med hantering av kontaminerat bränsle och framförallt med koncentrerade restprodukter t.ex. aska, varför sådan användning bör utredas vidare.
Objekt för behandling:
Cesiumförorenade åkrar med nedfall i växande gröda eller skördemogen gröda.
Lämpligaste tidpunkt för behandling:
Lämpligast för skördemogen gröda. Vid nedfall i växande gröda är det en fördel om den står
kvar så länge att den börjar torka, åtminstone om den ska användas i en förbränningsanläggning.
Förväntad effekt:
Avsättning för en gröda som inte kan användas till livsmedelproduktion eller foder. Åtgärden
kan också minska markbelastningen med upp till 30-40 % om nedfallet sker i skördemogen
gröda och denna skördas omedelbart. Om nedfallet sker vid tidigare tillfällen blir denna effekt
oftast sämre för att uppfångningen är sämre och för att en del radiocesium faller av plantorna
om man väntar med skörd tills grödan vuxit till sig och börjat torka. Detta är å andra sidan en
fördel vid hanteringen i biobränleanläggningen.
Utrustning, genomförande
Traktor med press och inplastare eller skördetröska. För att uppnå maximal markreningseffekt
bör både halm och kärna skördas.
Genomförbarhet:
Metoder och utrustning används redan i det ordinarie jordbruket. Energianläggningar som
utnyttjar jordbruksgrödor som biobränsle finns också. Begränsningar i genomförbarhet finns
dock troligen ändå (se nedan).
Fördelaktiga sidoeffekter:
Den kontaminerade grödan kan ge en viss ekonomisk ersättning.
Miljöeffekter:
Deponier av aska eller restprodukter. Om energin utvinns genom förbränning samlas och koncentreras radiocesiet i askan. Vid biogas- och etanolframställning samlas innehållet av radiocesium i en restprodukt.
Begränsningar:
Eventuell begränsad efterfrågan hos energiproducenterna. De har förmodligen redan kontrakt
på leveranser som täcker deras ordinarie behov. Frågan är också hur villiga energiproducenterna är att hantera kontaminerat bränsle. Problem ur arbetarskyddssynpunkt med hantering av
framförallt koncentrerade restprodukter.
92
5. Träda och betesuppehåll
Bakgrund:
Att träda jordbruksmark innebär i detta sammanhang att man inte kommer att använda marken
till livsmedelsproduktion under längre eller kortare tid. Det handlar om en passiv träda där
marken inte bearbetas. För naturbete handlar det om betesuppehåll under en längre tid.
Objekt för behandling:
Åkermark och permanent betesmark som har stora markbeläggningar av radiocesium
och/eller där jordarten är mull, starkt sorterad sand eller består av en allmänt grovkornig och
näringsfattig jordart som har dålig förmåga att binda cesium i icke växttillgänglig form. Det
handlar om marker där det är svårt att få acceptabla halter i grödorna utan drastiska och kostsamma saneringsåtgärder.
Lämpligaste tidpunkt för behandling:
Förväntad effekt:
Förhindrar onödig överföring av radiocesium till livsmedelsprodukter.
Utrustning, genomförande:
Ingen utrustning behövs för passiv träda. På naturbeten kan man eventuellt återkommande slå
av och föra bort växtligheten för att undvika igenväxning och förlust av biologisk mångfald.
Genomförbarhet:
Alltid genomförbart, men en mindre önskvärd åtgärd för lantbrukaren.
Fördelaktiga sidoeffekter:
Inga.
Miljöeffekter:
Inga.
Begränsningar:
Jordbruket kan i värsta fall komma att läggas ned på obestämd tid i vissa områden eftersom det
är svårt att få lönsamhet på jordbruksföretag som måste lägga en stor del av arealen i träda.
93
6. Putsning av beten och vallar
Bakgrund:
Putsning innebär att man slår ner allt års- och fjolårsgräs, tuvor m.m. på en betesmark. Gräsresterna får ligga och förmultna och så småningom inkorporeras i markens ytskikt. Det nya
gräs som växer fram får en lägre halt eftersom det inte utsatts för direktdeposition utan tar upp
radiocesium via rötterna. Det radiocesium som deponerats på gammalt gräs späds inte ut genom tillväxt varför halterna kan bli relativt höga. Om man inte putsar betet är risken stor att
djuren får i sig betydande mängder radiocesium om de släpps ut på bete tidigt på våren. Det
beror på att de får i sig gammalt gräs tillsammans med det späda årsgräset. Vid höga nedfallsnivåer kan det vara motiverat att samla ihop och föra bort och deponera det avslagna gräset
för att ytterligare minska risken för att djuren får i sig för stora mängder radiocesium.
Objekt för behandling:
Betesmarker på åker eller naturbetesmarker som har fått nedfall av relativt stora mängder radiocesium.
Lämpligaste tidpunkt för behandling:
När som helst under växtsäsongen.
Förväntad effekt:
Reducerad överföring av radiocesium till betesdjur.
Utrustning, genomförande:
Grönyteputsare eller en kraftigare rotorslåtterkross. Gräset bör slås med så kort stubbhöjd som
möjligt.
Genomförbarhet:
Metoder och utrustning för betesputsning används vanligtvis redan på gårdar med betesdjur.
Fördelaktiga sidoeffekter:
Gynnar biologisk mångfald och betestillväxt.
Miljöeffekter:
Om gräs förs bort måste det hanteras i en deponi.
Begränsningar:
Svårt att genomföra på steniga och kuperade naturbetesmarker. Trots att syftet med åtgärden
är att minska intag av kontaminerat gräs kan betande djur få i sig en del av det nedslagna gräset. Om betesgräsen är kraftigt utvecklade kan det bli stora mängder efter putsning som kan
kväva den underliggande växtligheten. Här bör man överväga att föra bort det nedslagna gräset (se vidare åtgärden ”Bortförsel och deponering av grödan”).
94
7. Skörd med hög stubbhöjd
Bakgrund:
Efter Tjernobylolyckan fann man att radiocesium i grödan vid skörd var koncentrerat till grässtrånas nedre delar. Vid tidiga nedfall på en lågvuxen gräsvall kan det vara motiverat att skörda med förhöjd stubbhöjd när grödan vuxit upp.
Objekt för behandling:
Cesiumkontaminerade slåttervallar.
Lämpligaste tidpunkt för behandling:
Vid skörd efter radioaktivt nedfall före växtsäsongen, tidigt på växtsäsongen eller direkt efter
förstaskörd eller andraskörd. Gräsen skall inte ha hunnit utvecklats särskilt långt när nedfallet
sker.
Förväntad effekt:
Reducerad radiocesiumhalt i vallskörden. Effekten beror på stubbhöjden. En ökning från
normala ca 5 cm stubbhöjd till 10 till 15 cm höjd har i försök minskat cesiumhalten 4-8 gånger. Högre stubbhöjd ger alltså bättre effekt.
Utrustning, genomförande:
Traktor med rotorslåtterkross. Effekten beror på möjligheten att ställa in stubbhöjden på befintlig skördemaskin. Traditionella redskap med slåtterknivar på en balk är svårare att använda eftersom det inte går att höja stubbhöjden särskilt mycket i standarutförandet. Möjligen kan
man svetsa på förhöjda släpskor.
Genomförbarhet:
Genomförbart i stor skala. Vändare och strängläggare måste också ställas högt höjd så att radiocesium inte virvlar upp i det nyslagna gräset.
Fördelaktiga sidoeffekter:
Inga
Miljöeffekter:
Inga
Begränsningar:
Skördad biomassa minskar med 2-3 % per cm höjning av stubbhöjden.
95
8. Bortförsel och deponering av snö
Bakgrund:
Om nedfall sker på snötäckt mark kan det i vissa fall vara meningsfullt att ta bort och deponera
snön för att minska kontamineringen av marken. Denna åtgärd måste utföras innan ytterligare
nederbörd kommer och innan snön börjar smälta. Åtgärden kan vara mycket effektiv om man
lyckas få bort den kontaminerade snön från fältet och deponera den på lämpligt sätt. Metoden
innebär att stora volymer snö måste flyttas och deponeras. För att minimera mängden snö som
ska hanteras bör man om snötäcket är tjockt bara ta bort det översta kontaminerade skiktet.
Objekt för behandling:
Cesiumförorenade åkermarker som har ett kontaminerat snötäcke.
Lämpligaste tidpunkt för behandling:
Så tidigt som möjligt efter nedfallet. Det är en fördel om bortförseln kan ske innan ny snö faller eller innan snön börja smälta. Ytterligare nederbörd bidrar till att mängden snö som måste
föras bort blir större.
Förväntad effekt:
Bortförsel av radiocesium som uppfångats i snö gör att marken blir mindre kontaminerad vilket i sin tur leder till att upptaget i efterföljande grödor minskar. Beroende på hur effektivt
snön håller kvar radiocesium och hur snabbt åtgärden kan genomföras uppskattas markbelastningen kunna minska med upp till 50-90 %.
Utrustning, genomförande:
Egen snöslunga och snöplog eller inhyrda/lånade snöröjningsmaskiner.
Genomförbarhet:
Genomförande i stor skala kan bli svårt. Begränsande faktorer kan vara tillgången på maskiner och på lämplig deponeringsplats inom rimligt avstånd. Om maskinkapaciteten är för låg
hinner man inte röja tillräckligt stora arealer innan ny snö eller regn kommer eller innan snön
börjar smälta.
Fördelaktiga sidoeffekter:
Den externa dosen kan reduceras.
Miljöeffekter:
Deponering av kontaminerad snö kan bli ett problem. Snön får inte deponeras så att radiocesiet sprids på ett okontrollerat sätt. Säkrast är att deponera snön i hav, större sjöar eller i vattendrag med stora flöden där ökningen i koncentrationen av radiocesium skulle vara försumbar.
Dumpning i mindre insjöar rekommenderas inte pga. av sjöarnas begränsande volym och risk
för koncentrering i bottenavlagringarna genom sedimentation. Uppläggning av snö i vallar vid
sidan av fältet är också tveksamt. Då kommer smältvattnet att föra med sig det radioaktiva
ämnet ner i marken. Där vattnet rinner ner blir det radioaktiva fläckar. Om marken är tjälad
accentueras denna effekt ytterligare genom att nedrinningen förhindras på vissa platser och
därmed ökar på andra.
Begränsningar:
Deponering får inte ske på plats där det kan medföra en skadlig extern dos för människor som bor
i närheten av deponin. Snön får inte deponeras så att radiocesium sprids till känsliga biotoper.
96
BILAGA 4. Hur stort nedfall hindrar utomhusarbete
i jordbruket?
Eftersom motåtgärderna i denna rapport gäller radiocesium har vi utgått från olika nedfallsnivåer som anger summan av enbart 134Cs och 137Cs. Den högsta nedfallsnivån i scenarierna,
1 000 kBq/m2 är ganska hög. Det som bestämmer om utomhusarbete kan utföras är den s.k.
doshastigheten under tiden närmast efter nedfallet. Doshastigheten anges t.ex. i µSv/h eller
mSv/dygn. Doshastigheten från radiocesium förväntas i inledningsskedet vara liten jämfört
med den från radioaktivt jod och andra kortlivade radionuklider. Nedfallets totala nuklidsammansättning och därmed innehåll av kortlivade nuklider är starkt situationsbunden. En kärnkraftsolycka ger t.ex. en beläggningsbild som skiljer sig väsentligt från den efter en kärnvapensprängning. Vid en kärnenergiolycka kan sammansättningen av radioaktiva ämnen variera
stort beroende på olyckans typ och tidsförlopp, väderleksbetingelser och många andra faktorer.
Det finns inte några på förhand givna dosgränser att tillämpa i en akut nedfallssituation. För
nödsituationer tillämpas åtgärdsnivåer angivna i avstyrbar dos. Råd om vilka åtgärdsnivåer
som ska tillämpas ges av SSI. Åtgärdsnivån för rekommenderad inomhusvistelse är 10 mSv
avstyrbar dos under högst två dygn. För ett dygn tillämpar SSI 5 mSv. Med avstyrbar dos
menas den stråldos som kan undvikas genom åtgärden. Även EU kommer att ge rekommendationer till sina medlemsländer i samband med att en stor kärnenergiolycka inträffat. Eventuellt kommer rekommendation om att inte arbeta ute ges om doshastigheten överskrider
100 µSv/h, eftersom det är gränsen för avspärrning av områden vid en olycka med radioaktiva
ämnen. Detta gäller för avspärrningar av mindre områden. SSI har inte beslutat eller rekommenderat detta formellt när det gäller nedfall över stora områden.
När det gäller doshastigheten efter Tjernobylolyckan finns inga mätningar i de mest högbelagda svenska områdena direkt efter nedfallet, men en grov skattning baserat på mätningar
några dagar senare är att doshastigheten vid nedfallet var 10–20 µSv/h (personligt meddelande Robert Finck, SSI). Under första året var stråldoser mellan 1 och 2 mSv/år relativt vanliga i
de mest högbelagda områdena, med en högsta stråldos på cirka 4 mSv/år. Ingenstans
överskreds den gräns för dos till allmänheten från livsmedel, 5 mSv/år under det första året
och därefter högst 1 mSv/år, som SSI satte upp (Moberg, 2001).
Vi kan alltså konstatera att i samband med Tjernobylolyckan innebar en beläggning motsvarande 100 kBq/m2 av 137Cs inte att vi var i närheten av de nivåer som skulle kunna hindra utomhusarbetarbete i jordbruket. Det är dock inte uteslutet att det skulle kunna bli aktuellt vid
en motsvarande beläggningsnivå om förhållandena är sådana att en luftmassa med hög koncentration av kortlivade nuklider drar förbi. I en sådan situation är det framförallt just de
1-2 dagar då luftmassan drar förbi som inomhusvistelse kan komma att rekommenderas framförallt på grund av att risken är stor att inandas de radioaktiva ämnena (personligt meddelande
Robert Finck, SSI). Radionuklider som tagits in genom inandning (eller födan) kan sägas vara
”farligare” än de som påverkar en person genom extern strålning från ex. marken. Extern
strålning från marken påverkar personen bara den tid den är utomhus, medan radionuklider
som tagits in i kroppen fortsätter att ha effekt tills de avklingat eller utsöndrats från kroppen.
Vid nedfallsnivåer i samma storleksordning som den högsta i våra scenarier,
1 000 kBq 137Cs/m2, torde sannolikheten vara stor att man kommer att rekommendera att undvika utomhusvistelse åtminstone de första dagarna efter nedfallet. Aktiviteten hos de kortlivade nukliderna avtar dock snabbt så i bästa fall kan kanske doshastigheten vara nere på accep97
tabla nivåer efter någon vecka. Områden med beläggningar av 137Cs högre än 1 480 kBq/m2 i
närheten av Tjernobylreaktorn är i princip utrymda, och speciella regler gäller för områden i
intervallet 555-1 480 kBq/m2 (Moberg, 2001). Dessa åtgärder baseras dock på förväntade
stråldoser vid den exponering man utsätts för om man ständigt vistas i det högbelagda området och utesluter inte att man tillfälligt kan vistas där för att göra utomhusarbete. Vilka doshastigheter som var aktuella direkt efter olyckan i områden med en beläggning runt 1 000 kBq
137
Cs/m2 har vi ingen uppgift om.
Även om det skulle vara möjligt att för en kortare tid gå in och utföra åtgärder i ett högbelastat område är det tveksamt om det är vare sig önskvärt eller nödvändigt att göra det i växtodlingssammanhang. Vid ett nedfall på 1 000 kBq/m2 är det oftast enligt scenarierna inte så
mycket man kan göra för att rädda grödan och om det är möjligt kan arbetet i fält oftast vänta
någon vecka tills de kortlivade nukliderna avklingat i tillräcklig grad. Om myndigheten rekommenderar att man undviker utomhusvistelse bör man vänta med åtgärder.
Tilläggas kan att efter Tjernobylolyckan uppstod många frågor om hur man skyddar sig mot
strålning i jordbrukets arbetsmiljö. Dåvarande Lantbrukshälsan AB ansåg inledningsvis att det
fanns risk för lantbrukare att andas in radioaktivt damm vid jordbruksarbete och rekommenderade därför användning av andningsskydd (Höglund, 1991). Strålskyddsinstitutet ansåg
däremot att risken inte var så stor att åtgärden var motiverad. En senare studie utförd av FOA
tyder på att dammbildningen som regel bör ge betydligt mindre dosbidrag vid arbete i fält än
vad som fås genom strålningen från markbeläggningen (Finck & Bjurman, 1988). Kringflygande partiklar vid markbearbetning eller tröskning bör följaktligen inte innebära någon större
strålningsrisk, såvida inte markbeläggningen är mycket hög. Arbete i olika typer av maskiner
ger också en viss avskärmning särskilt om man har effektiva filter i hytten på traktorer eller
tröskor (Mascanzoni, 1983).
98
BILAGA 5. Översikt över vilka cesiumhalter olika grödor ger
i livsmedel vid olika nedfallstidpunkter
Tabellerna på följande sidor ger, med utgångspunkt från förutsägelser om radiocesiumhalterna
i livsmedel, en översiktlig bild av situationen vid olika nedfallstidpunkter för de grödor som
tas upp i denna rapport. Förutsägelserna gäller i grunden för leriga jordar och lerjordar. Om
jorden är en ren sandig jord eller en mulljord utan något större inslag av lerpartiklar kan halterna i grödorna och därmed livsmedlen bli betydligt högre. Detta gäller framförallt vid ett
nedfall under vintern och tidigt på säsongen. Vid ett nedfall i växande gröda jämnas skillnaderna mellan jordarterna ut. Vad tidpunkt T1, T2, T3 osv. står för finns mer detaljerat beskrivet i avsnitt 4.2.
99
100
400
1 000
1 000
15
Inget underlag
1-35
15-3503 140-3 5003
Inget underlag
1 250
1 250
1 250
1 250
1 250
1 250
1 250
2
Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall.
Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall.
3
Låga halter gäller för leriga jordar och lerjordar; höga för rena sandjordar och mulljordar.
1
50
1 250
3
90
4 000
10 000
10 000
150
500
900
40 000
100 000
100 000
1 500
5 000
9 000
7 000
4 500
1 250
700
450
1 000
2 000
400
3 000
600
2 000
70
45
100
200
40
300
60
200
1 000
1 000
1 000
10
Cs-halt i livsmedel (Bq/kg)
20
4
30
6
20
Bröd
Bröd
Griskött
Griskött
Mjölk
Mjölk
Mjölk 3 dagar1
Mjölk 30 dagar1
Mjölk 60 dagar1
Mjölk
Kött, mjölkkor
Kött, mjölkkor
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2
Kött, mellankalv och gödtjur
Kött, mellankalv och gödtjur
Margarin, matolja
Potatis, chips, pommes frites
Socker
Höstsäd
Vårsäd
Höstsäd
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - bete
-”-”Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Naturbete
-”-”Vall - slåtter
Vårsäd
Oljeväxter
Potatis
Sockerbetor
Gränsvärde
(Bq/kg)
Nedfallsnivå (kBq/m2)→
1 250
1 250
1 250
1 250
1 000
Livsmedel
Gröda
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.1-2
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.7.1
se avsnitt 4.7.2
ej med i rapport
Motåtgärder
(gäller T1. För T0, se
avsnitt 4.8)
Tabell B5.1. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T0 och T1. Grå skuggning markerar
halter över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen. Prognos för radiocesiumhalter i grödor gäller egentligen
tidpunkt T1 men bör i grova drag även kunna tillämpas för tidpunkt T0.
101
210
10 700
6 500
3 800
45
1-353
1 250
1 250
1 250
1 250
1 250
1 250
1 250
1 250
2
Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall.
Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall.
3
Låga halter gäller för leriga jordar och lerjordar; höga för rena sandjordar och mulljordar.
1
360
1 250
1 580
125
45
1 000
1 000
1 000
10
1 070 000
650 000
380 000
4 500
21 000
36 000
158 000
12 500
4 500
1 000
4 000
400
6 000
600
6 500
Inget underlag
15-3503 140-3 5003
Inget underlag
107 000
65 000
38 000
450
2 100
3 600
15 800
1 250
450
100
400
40
600
60
650
Cs-halt i livsmedel (Bq/kg)
40
4
60
6
65
Bröd
Bröd
Griskött
Griskött
Mjölk
Mjölk
Mjölk 3 dagar1
Mjölk 30 dagar1
Mjölk 60 dagar1
Mjölk
Kött, mjölkkor
Kött, mjölkkor
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2
Kött, mellankalv och gödtjur
Kött, mellankalv och gödtjur
Margarin, matolja
Potatis, chips, pommes frites
Socker
Höstsäd
Vårsäd
Höstsäd
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - bete
-”-”Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Naturbete
-”-”Vall - slåtter
Vårsäd
Oljeväxter
Potatis
Sockerbetor
Gränsvärde
(Bq/kg)
Nedfallsnivå (kBq/m2)→
1 250
1 250
1 250
1 250
1 000
Livsmedel
Gröda
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.1-2
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.7.1
se avsnitt 4.7.2
ej med i rapport
Motåtgärder
Tabell B5.2. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T2. Grå skuggning markerar halter
över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.
102
2
Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall.
Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall.
3
Låga halter gäller för leriga jordar och lerjordar; höga för rena sandjordar och mulljordar.
1
3
11 800
7 400
4 300
200
1 250
1 250
1 250
1 250
(1-35 )
815
1 250
1 250
1 250
1 250
1 440
1 250
1 690
180
60
1 000
1 000
1 000
Bröd
Bröd
Griskött
Griskött
Mjölk
Mjölk
Mjölk 3 dagar1
Mjölk 30 dagar1
Mjölk 60 dagar1
Mjölk
Kött, mjölkkor
Kött, mjölkkor
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2
Kött, mellankalv och gödtjur
Kött, mellankalv och gödtjur
Margarin, matolja
Potatis, chips, pommes frites
Socker
Höstsäd
Vårsäd
Höstsäd
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - bete
-”-”Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Naturbete
-”-”Vall - slåtter
Vårsäd
Oljeväxter
Potatis
Sockerbetor
1 180 000
740 000
430 000
20 000
81 500
144 000
16 9000
18 000
6 000
1 000
32 000
4 000
48 000
6 000
26 000
Inget underlag
(15-3503) (140-3 5003)
Inget underlag
118 000
74 000
43 000
2 000
8 150
14 400
16 900
1 800
600
100
3 200
400
4 800
600
2 600
Cs-halt i livsmedel (Bq/kg)
10
320
40
480
60
260
Gränsvärde
(Bq/kg)
Nedfallsnivå (kBq/m2)→
1 250
1 250
1 250
1 250
1 000
Livsmedel
Gröda
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.1-2
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.7.1
se avsnitt 4.7.2
ej med i rapport
Motåtgärder
Tabell B5.3. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T3. Grå skuggning markerar halter
över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.
103
2
1
Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall.
Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall.
1 250
1 250
1 250
8 150
7 300
17 200
2 700
900
81 500
73 000
172 000
27 000
9 000
1 000
48 000
40 000
72 000
60 000
15 000
Inget underlag
Inget underlag
Inget underlag
12 700
127 000
1 270 000
8 400
84 000
840 000
Efter betessäsongens slut
510
5 100
51 000
815
1 250
1 250
1 250
1 250
1 250
730
1 250
1 720
270
90
1 000
1 000
1 000
Bröd
Bröd
Griskött
Griskött
Mjölk
Mjölk
Mjölk 3 dagar1
Mjölk 30 dagar1
Mjölk 60 dagar1
Mjölk
Kött, mjölkkor
Kött, mjölkkor
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2
Kött, mellankalv och gödtjur
Kött, mellankalv och gödtjur
Margarin, matolja
Potatis, chips, pommes frites
Socker
Höstsäd
Vårsäd
Höstsäd
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - bete
-”-”Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Naturbete
-”-”Vall - slåtter
Vårsäd
Oljeväxter
Potatis
Sockerbetor
100
4 800
4 000
7 200
6 000
1 500
Cs-halt i livsmedel (Bq/kg)
10
480
400
720
600
150
Gränsvärde
(Bq/kg)
Nedfallsnivå (kBq/m2)→
1 250
1 250
1 250
1 250
1 000
Livsmedel
Gröda
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.1-2
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.7.1
se avsnitt 4.7.2
ej med i rapport
Motåtgärder
Tabell B5.4. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T4. Grå skuggning markerar halter
över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.
104
2
1
Halt i mjölk vid betesgång 3, 30 respektive 60 dagar efter nedfall.
Halt i kött från ungdjur på naturbete; 30, 60 respektive 90 dagar efter nedfall.
1 250
1 250
1 250
13 700
137 000
1 370 000
Efter betessäsongens slut
Efter betessäsongens slut
680
6 800
68 000
Inget underlag
Inget underlag
Inget underlag
104 000
1 250
1 250
1 250
1 250
10 400
1 040
1 250
151 000
176 000
36 000
-
1 510
15 100
17 600
3 600
-
1 000
40 000
48 000
60 000
72 000
29 000
1 250
1 760
360
-
1 000
1 000
1 000
Bröd
Bröd
Griskött
Griskött
Mjölk
Mjölk
Mjölk 3 dagar1
Mjölk 30 dagar1
Mjölk 60 dagar1
Mjölk
Kött, mjölkkor
Kött, mjölkkor
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv
Kött, ungdjur, intensiv, 30 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 60 dagar2
Kött, ungdjur, intensiv, 90 dagar2
Kött, mellankalv och gödtjur
Kött, mellankalv och gödtjur
Margarin, matolja
Potatis, chips, pommes frites
Socker
Höstsäd
Vårsäd
Höstsäd
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - bete
-”-”Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Vall - slåtter
Vårsäd
Naturbete
-”-”Vall - slåtter
Vårsäd
Oljeväxter
Potatis
Sockerbetor
100
4 000
4 800
6 000
7 200
2 900
Cs-halt i livsmedel (Bq/kg)
10
400
480
600
720
290
Gränsvärde
(Bq/kg)
Nedfallsnivå (kBq/m2)→
1 250
1 250
1 250
1 250
1 000
Livsmedel
Gröda
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.4
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.1
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.2
se avsnitt 4.5.1-2
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.1
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.2
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.6.3
se avsnitt 4.7.1
se avsnitt 4.7.2
ej med i rapport
Motåtgärder
Tabell B5.5. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T5. Grå skuggning markerar halter
över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.
105
Livsmedel
Gränsvärde
(Bq/kg)
Nedfallsnivå (kBq/m2)→
Vårsäd
Bröd
1 250
Vårsäd
Griskött
1 250
För övriga grödor och livsmedel, se tidpunkt T0 (tabell B5.1)
Gröda
10
400
600
100
4 000
6 000
1 000
40 000
60 000
Cs-halt i livsmedel (Bq/kg)
se avsnitt 4.3
se avsnitt 4.4
Motåtgärder
Tabell B5.6. Översikt över vilka radiocesiumhalter olika grödor ger i livsmedel vid ett nedfall vid tidpunkt T6. Grå skuggning markerar halter
över EU:s gränsvärde och indikerar att motåtgärder måste vidtas i växtodlingen.
Jordbruksverkets rapporter 2008
1.
Terminshadel med jordbruksprodukter – översikt
2.
Förädlade livsmedel på den internationella arenan – studie över handeln med livsmedelsindustriprodukter 1995–2005
3.
Växtskyddsmedel och miljöeffekter – rapport från projektet CAP:s miljöeffekter
4.
Myndigheters kostnader och åtgärder vid hanteringen av EG-stöd 2007
5.
Mervärden för svenskt kött – studie 2007
6.
Jordbruksverkets foderkontroll 2007 – Feed Control by the Swedish Board of Agriculture 2007
7.
Kartläggning av mark som tagits ur produktion
8.
Utformning av stöd till biogas inom landsbygdsprogrammet
9.
Kartering av jordbruksmark med höga naturvärden (HNV) i Sverige
10.
Prisutveckling och lönsamhet inom ekologisk produktion
11.
Minska jordbrukets miljöpåverkan!
12.
Jordbruket om tio år – Hur påverkar omvärlden?
13.
Miljöeffekter av slopad uttagsplikt – rapport från projektet CAP:s miljöeffekter
14.
Hållbar användning av växtskyddsmedel – förslag till handlingsprogram
15.
Samordning av informationskrav
16.
Begreppet kvalitet inom livsmedelssektorn
17.
Livsmedelsföretagen och exportmarknaden – Vilka faktorer stimulerar företagensexportdeltagande?
18.
Kunskap om mångfald – Verksamhetsberättelse för POM 2007
19.
Konsekvens av angrepp av tallvedsnematod i svensk skog
20.
Sveriges utrikeshandel med jordbruksvaror och livsmedel 2005–2007
21.
Marknadsöversikt – vegetabilier
22.
Analys av hur förslaget till ändringar i EU:s regelverk för växtskyddsmedel påverkar svensk odling
23.
Kompetensutvecklingsinsatser inom miljö- och landsbygdsprogrammet 2000–2006 – en metautvärdering
24.
Ett djurskydd i förändring – genom tillämpning av djuromsorgsprogram, likvärdiga och riskbaserade kontroller samt en
utvecklad förprövning
25.
Beslut från kunskaps- och rådgivningsprojektet Greppa Näringen – Åren 2000–2006
26.
Värdering av betesmarker
Rapporten kan beställas från
Jordbruksverket,
551 82 Jönköping
Tfn 036-15 50 00 (vx)
Fax 036 34 04 14
E-post: [email protected]
Internet: www.sjv.se
ISSN 1102-3007
ISRN SJV-R-08/27-SE
SJV offset, Jönköping, 2008
RA08:27
