ART163

EUROPAPARLAMENTET
1999
 






 
2004
Plenarhandling
SLUTLIG VERSION
A5-0223/2002
6 juni 2002
BETÄNKANDE
om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa
(2001/2128(INI))
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor
Föredragande: Anne E.M. Van Lancker
RR\471232SV.doc
SV
PE 305.485
SV
PE 305.485
SV
2/17
RR\471232SV.doc
INNEHÅLL
Sida
PROTOKOLLSIDA ................................................................................................................... 4
FÖRSLAG TILL RESOLUTION .............................................................................................. 5
MOTIVERING......................................................................................................................... 12
RR\471232SV.doc
3/17
PE 305.485
SV
PROTOKOLLSIDA
Vid plenarsammanträdet den 6 september 2001 tillkännagav talmannen att utskottet för
kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen hade
beviljats tillstånd att utarbeta ett initiativbetänkande om sexuella rättigheter och reproduktiv
hälsa (2001/2128(INI)).
Vid utskottssammanträdet den 12 juli 2001 hade utskottet för kvinnors rättigheter och
jämställdhetsfrågor utsett Anne E.M. Van Lancker till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den17 april och 4 juni 2002 behandlade utskottet förslaget till
betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet förslaget till resolution med 19 röster
för, 11 röster mot och 2 nedlagda röster.
Följande var närvarande vid omröstningen: Anna Karamanou (ordförande), Marianne
Eriksson och Olga Zrihen Zaari (vice ordförande), Anne E.M. Van Lancker (föredragande,
suppleant för Christa Prets), María Antonia Avilés Perea, Regina Bastos, Geneviève Fraisse,
Fiorella Ghilardotti, Lissy Gröner, Christa Klaß, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Maria Martens,
Emilia Franziska Müller, Amalia Sartori, Miet Smet, Patsy Sörensen, Joke Swiebel, Helena
Torres Marques, Feleknas Uca, Elena Valenciano Martínez-Orozco, Lousewies van der Laan,
Sabine Zissener, Winfried Menrad (suppleant för Robert Goodwill), Maria Berger (suppleant
för Elena Ornella Paciotti), María Izquierdo Rojo (suppleant för Hans Karlsson), Eryl
Margaret McNally (suppleant för Mary Honeyball), Rosa Miguélez Ramos (suppleant för
María Rodríguez Ramos i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen), Anne-Karin Glase
(suppleant för Astrid Lulling i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen), Dieter-Lebrecht
Koch (suppleant för James L.C. Provan i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen), Jürgen
Zimmerling (suppleant för Marielle de Sarnez), Cecilia Malmström (suppleant för Lone
Dybkjær i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen) och Anne Elisabet Jensen (suppleant
för Marieke Sanders-ten Holte i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen).
Betänkandet ingavs den 6 juni 2002.
Fristen för att inge ändringsförslag till detta betänkande kommer att anges i förslaget till
föredragningslista för den sammanträdesperiod vid vilken betänkandet skall behandlas.
PE 305.485
SV
4/17
RR\471232SV.doc
FÖRSLAG TILL RESOLUTION
Europaparlamentets resolution om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa
(2001/2128(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, antagen
1948,
– med beaktande av Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter, antagen 1966,
– med beaktande av artikel 12 i Förenta nationernas internationella konvention om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, antagen 1966,
– med beaktande av artiklarna 5 och 152 i EG-fördraget,
– med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
– med beaktande av artiklarna 12.1 och 16.1 e samt rekommendation 21 i konventionen om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och de allmänna
rekommendationerna 21 och 24 från kommittén om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor,
– med beaktande av artikel 24 i konventionen om barnets rättigheter, antagen 1989,
– med beaktande av deklarationen och handlingsprogrammet från Förenta nationernas
konferens om befolkning och utveckling (Kairo den 13 september 1994) och dokumentet
om nyckelåtgärder från Kairo+5-konferensen (1999),
– med beaktande av deklarationen och handlingsprogrammet från den fjärde internationella
kvinnokonferensen (Peking den 15 september 1995) och slutdokumentet från
Peking+5-konferensen (New York den 10 juni 2000),
– med beaktande av sin resolution av den 29 september 1994 om resultatet av
världskonferensen om befolkning och utveckling i Kairo1 samt sin resolution av den
4 juli 1996 om genomförandet av det handlingsprogram som antogs vid Kairokonferensen
om befolkning2,
–
med beaktande av sin resolution av den 15 juni 1995 om Europeiska unionens medverkan
i Förenta nationernas fjärde internationella kvinnokonferens i Peking: ”Jämställdhet,
utveckling och fred”3, sin resolution av den 21 september 1995 om den fjärde
1
EGT C 305, 31.10.1994, s. 80.
EGT C 211, 22.7.1996, s. 31.
3
EGT C 166, 3.7.1995, s. 92.
2
RR\471232SV.doc
5/17
PE 305.485
SV
internationella kvinnokonferensen i Peking1 samt sin resolution av den 18 maj 2000 om
uppföljningen till handlingsplanen från Peking2,
–
med beaktande av sin resolution av den 9 mars 1999 om kvinnors hälsotillstånd inom
Europeiska gemenskapen3,
–
med beaktande av Europeiska kommissionens vitbok ”Nya insatser för Europas ungdom”
av den 21 november 20014,
–
med beaktande av Världshälsoorganisationens dokument ”Definitioner och indikatorer för
familjeplanering, mödra- och barnhälsa samt reproduktiv hälsa som används vid WHO:s
regionalkontor i Europa”, mars 1999,
–
med beaktande av STOA:s slutrapport om fertilitet och födelsekontroll, ”Fertility
awareness and contraception” (arbetsplan 1995),
–
med beaktande av artikel 163 i arbetsordningen,
–
med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och
jämställdhetsfrågor (A5-0223/2002), och av följande skäl:
A. Kvinnor och män bör ha frihet att fatta egna välgrundade och ansvarsfulla beslut om sin
sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter, och därvid ta hänsyn till andras
hälsointressen, och ha alla medel och möjligheter för att göra detta.
B. EU:s behörighet på detta område består i att utarbeta riktlinjer och ta meningsfulla initiativ
för att främja samarbete.
C. Offentliga åtgärder där man förbigår kvinnors och mäns informerade samtycke till
preventivmedelsanvändning för att uppnå demografiska mål kan ge leda till
tvångsmetoder.
D. I EU och medlemsstaterna finns det skillnader i sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa.
Framför allt finns det enorma skillnader mellan de europeiska kvinnornas tillgång till
reproduktiv hälsovård, preventivmedel och abort, beroende på olika inkomst, lönenivå
eller bosättningsland.
E. Alla undersökningar visar att det görs färre aborter i vissa medlemsstater som kombinerar
en mycket liberal abortlagstiftning med bra sexualundervisning, familjeplaneringstjänster
av hög kvalitet och tillgång till en rad olika preventivmedel. Fortfarande har dock vissa av
medlemsstaterna som för liknande politik ett mycket stort antal aborter och
tonårsgraviditeter.
F. Uppmärksamhet måste ägnas inte bara åt att avbryta oönskade graviditeter, men definitivt
också åt att undvika oönskade graviditeter.
1
EGT C 269, 16.10.1995, s. 146.
EGT C 59, 23.2.2001, s. 258.
3
EGT C 175, 21.6.1999, s. 68.
4
(KOM(2001) 681).
2
PE 305.485
SV
6/17
RR\471232SV.doc
G. Det är inte endast kvinnornas, utan även männens, ansvar att undvika oönskade
graviditeter.
H. För att oönskade graviditeter skall kunna undvikas är det särskilt viktigt med ordentlig
upplysning om sexualitet, ansvar gentemot andra i relationer, hälsa, olika metoder för att
undvika graviditet osv., varvid föräldrar och skola kan spela viktiga roller.
I. God tillgång till alla former av födelsekontroll skulle minska antalet oönskade graviditeter
och sexuellt överförbara sjukdomar.
J. Riskabla aborter utgör en allvarlig risk för kvinnors fysiska och mentala hälsa.
K. I kandidatländerna är antalet aborter större och användningen av preventivmedel mer
begränsad än i medlemsstaterna, och kvinnorna saknar systematisk och adekvat
sexualupplysning.
L. I många av kandidatländerna är hälsovårdssystemen otillräckligt medicinskt och
hygieniskt utrustade och otillräckligt inriktade på befolkningens behov.
M. Antalet tonårsgraviditeter ökar, och i vissa medlemsstaterna saknas högkvalitativ
sexualundervisning och särskild sexualupplysning och reproduktiv hälsovård för
tonåringar.
N. Spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar oroväckande, oskyddade sexuella
kontakter är riskabla och kvarlevande vanföreställningar kopplar felaktigt samman risken
för hiv/aids-infektion med vissa bestämda överföringssätt – trots tillgången till
information om förebyggande åtgärder och överföringssätt i EU. Det är viktigt att främja
god sexuell hälsa som ett sätt att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar.
O. Sexuellt våld får förödande konsekvenser för sexualiteten och för kvinnors och
tonårsflickors reproduktiva hälsa. Kvinnlig könsstympning medför skadliga följder för
sexuella relationer, graviditeter och förlossningar.
P. På europeisk nivå saknas för närvarande fullständig och lättillgänglig statistik om
indikatorer för sexuell och reproduktiv hälsa.
Q. Fortfarande blir alltför många kvinnor och allt fler unga flickor oönskat gravida.
R. Sexuell och reproduktiv hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter handlar inte bara
om tillgång till preventivmedel och möjligheter att göra abort.
S. Preventivmedel används främst av kvinnor.
T. Det är svårt att jämföra åtgärder för sexuell och reproduktiv hälsa, både inom EU och
mellan EU och kandidatländerna.
Preventivmedel
1. Europaparlamentet konstaterar att lagstiftande och reglerande politik i fråga om
reproduktiv hälsa och i synnerhet aborter faller inom medlemsstaternas ansvarsområde,
RR\471232SV.doc
7/17
PE 305.485
SV
men att EU kan stödja utformningen av denna politik genom att främja utbyte av bästa
praxis.
2. Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar
att utveckla en nationell politik för sexuell och reproduktiv hälsa av hög kvalitet, i
samarbete med flera olika organisationer ur det civila samhället, att tillhandahålla
omfattande information om effektiva och ansvarsfulla familjeplaneringsmetoder och att
därmed garantera lika tillgång till en rad preventivmedel av hög kvalitet liksom till
kunskap om metoder för naturlig fruktsamhetskontroll.
3. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att se
till att kvinnor och män kan ge informerat samtycke till preventivmedelsanvändning och
metoder för naturlig fruktsamhetskontroll.
4. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att
arbeta för att tillhandahålla preventivmedel samt sexualupplysning och reproduktiv
hälsovård gratis eller till låg kostnad för utsatta grupper, som ungdomar, etniska
minoriteter och socialt utslagna.
5. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till personer som lever i fattigdom
får bättre tillgång till sexualupplysning och reproduktiv hälsovård, och i synnerhet se till
att de erbjuds preventivmedel samt förebyggande och diagnos av sexuellt överförbara
sjukdomar.
6. Europaparlamentet kräver att medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att
främja akuta preventivmedel för nödsituationer, till exempel genom receptfri försäljning
till rimliga priser som ordinarie metod inom sexualupplysning och reproduktiv hälsovård.
7. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att
påskynda forskningen kring preventivmedel för män i syfte att skapa jämlikhet mellan
kvinnor och män vad gäller effekterna av preventivmedelsanvändningen.
Oönskade graviditeter och abort
8. Europaparlamentet betonar att aborter inte bör främjas som en familjeplaneringsmetod.
9. Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar
att arbeta för att genomföra en hälso- och socialpolitik som leder till minskat antalet
aborter, framför allt genom att tillhandahålla rådgivning och tjänster för familjeplanering,
materiellt och finansiellt stöd för gravida som befinner sig i svårigheter, och att betrakta
riskabla aborter som en mycket viktig folkhälsofråga.
10. Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar
att se till att det ges opartisk, vetenskaplig och lättbegriplig information och rådgivning
om sexuell och reproduktiv hälsa, även om hur oönskade graviditeter kan undvikas, och
om faran med riskabla aborter som utförs under olämpliga förhållanden.
11. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att
tillhandahålla specialiserade tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa som bör erbjudas av
PE 305.485
SV
8/17
RR\471232SV.doc
utbildad personal med olika fackkunskaper, däribland yrkesmässig rådgivning och
vägledning av hög kvalitet anpassad till särskilda gruppers (t.ex. invandrares) behov.
Europaparlamentet understryker att rådgivningen och vägledningen måste vara
konfidentiell och inte får vara fördömande. Om vårdenheten eventuellt har berättigade
samvetsinvändningar måste personen i fråga kunna hänvisas till en annan vårdenhet. Vid
abortrådgivning måste man påpeka riskerna för hälsan (fysiskt och psykiskt) och
alternativa lösningar måste diskuteras (adoption, möjligheter till stöd om kvinnan beslutar
sig för att behålla barnet).
12. Europaparlamentet anser att aborter bör vara lagliga, säkra och tillgängliga för alla, för att
trygga kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter.
13. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att
under alla förhållanden avstå från att åtala kvinnor som har genomgått olagliga aborter.
Tonåringars sexuella och reproduktiva hälsa/sexualundervisning
14. Europaparlamentet betonar att tonåringars sexuella och reproduktiva hälsa och deras
behov i fråga om sexualitet och reproduktion skiljer sig från vuxnas.
15. Europaparlamentet erinrar om att unga människors aktiva deltagande (deras rättigheter,
synpunkter och kompetens) är viktigt när det gäller att utveckla, genomföra och utvärdera
program för sexualundervisning i samarbete med andra berörda, särskilt föräldrarna. Här
är det också viktigt att stärka föräldrarnas kompetens.
16. Europaparlamentet erinrar om att sexualundervisning bör bedrivas med hänsyn till kön,
det vill säga att hänsyn måste tas till flickors och pojkars särskilda känslighet, och att den
bör starta tidigt i livet för att fortsätta i vuxen ålder, med en strategi som fokuserar på
olika skeden i livets utveckling och med hänsyn till olika livsstilar och som på ett lämpligt
sätt uppmärksammar riskerna för sexuellt överförda sjukdomar (dvs. hiv/aids).
17. Europaparlamentet betonar att sexualundervisningen måste utformas utifrån en positiv
helhetssyn där man tar hänsyn till både psykosociala och biologisk-medicinska aspekter
och att den måste grundas på ömsesidig respekt och ansvar.
18. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att
använda varierande metoder för att nå ungdomar: formell och informell utbildning,
reklamkampanjer, social marknadsföring för kondomanvändning och projekt som
konfidentiell telefonrådgivning. Man bör också ta hänsyn till särskilda gruppers behov och
uppmuntra insats av kamratrådgivare i sexualfrågor.
19. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att
förbättra och utöka ungdomars tillgång till hälsovård (ungdomsmottagningar och
mottagningar i skolor osv.) och anpassa den till ungdomarnas önskemål och behov.
20. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att
stödja gravida tonåringar, vare sig de önskar avbryta graviditeten eller föda barnet, och
sörja för deras fortsatta utbildning.
RR\471232SV.doc
9/17
PE 305.485
SV
21. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas regeringar att fortsätta och utöka
informationen till allmänheten om hiv/aids, om hur sjukdomen överförs och om de
beteenden som underlättar spridningen (särskilt bland de mest marginaliserade grupperna i
samhället som har svårast att få tillgång till information).
EU:s allmänna politik för sexuell och reproduktiv hälsa
22. Europaparlamentet välkomnar den forskning som nu stöds av Europeiska kommissionen
om indikatorer för och harmoniserade definitioner av sexuell och reproduktiv hälsa, och
uppmanar kommissionen att se till att dessa initiativ fullföljs inom gemenskapens nya
handlingsprogram för hälsa.
23. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att ge
kommissionen relevanta uppgifter och information om sin politik, för en
Europaomfattande databas för statistik om sexuell och reproduktiv hälsa, och att ställa
samman en handbok om bästa metoder och positiva erfarenheter på området sexuell och
reproduktiv hälsa.
24. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar att
erbjuda sexualupplysning och reproduktiv hälsovård utan någon form av diskriminering
på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller civilstånd.
25. Europaparlamentet rekommenderar att en process för ömsesidigt lärande bör inledas,
grundad på jämförelser mellan uppgifter om sexuell och reproduktiv hälsa och utbyte av
positiva erfarenheter och bästa metoder i medlemsstaternas ”och kandidatländernas”
program och åtgärder för sexuell och reproduktiv hälsa.
26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta upp ungdomars åsikter om sexuella
rättigheter och reproduktiv hälsa som en viktig fråga i uppföljningen av vitboken om nya
insatser för Europas ungdom.
27. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att i sin föranslutningsstrategi ge
större tekniskt och ekonomiskt stöd till kandidatländerna, så att de kan utveckla och
genomföra hälsofrämjande program och kvalitetsstandarder för sexualupplysning och
reproduktiv hälsovård, samt se till att befintligt EU-stöd till Östeuropa och Centralasien
innefattar sådana program.
28. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att särskilt med tanke på programmen för
Central- och Östeuropa beakta de förödande effekterna av Bush-administrationens
Mexico City-policy som innebär att inga medel ges till frivilligorganisationer som ibland
som en sista utväg hänvisar kvinnor till abortkliniker. Parlamentet uppmanar
kommissionen att fylla det hål i budgeten som uppstått genom Mexico City-policyn.
29. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att den fortgående övervakningen
och utvärderingen av handlingsprogrammen från världskonferensen om befolkning och
utveckling (Kairo) och fjärde internationella kvinnokonferensen (Peking) verkligen äger
rum och att regelbundet överlämna sammanfattande rapporter till Europaparlamentet.
PE 305.485
SV
10/17
RR\471232SV.doc
30. Europaparlamentet välkomnar det mål som sattes upp i slutdokumentet från
Peking+5-konferensen om att primärvård, inklusive sexualupplysning och reproduktiv
hälsovård, av hög kvalitet skall vara allmänt tillgänglig 2015. Rådet uppmanas att i
uppföljningsarbetet och inom ramen för sin behörighet utveckla indikatorer och
riktmärken för viktiga intresseområden och regelbundet överlämna sammanfattande
rapporter till Europaparlamentet.
31. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att vidarebefordra denna resolution till rådet,
kommissionen och medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar.
RR\471232SV.doc
11/17
PE 305.485
SV
MOTIVERING
I. Grundläggande begrepp
A. Sexuell och reproduktiv hälsa
Enligt WHO ”avser reproduktiv hälsa de reproduktiva processerna och funktionerna och det
reproduktiva systemet i alla skeden av livet”. Reproduktiv hälsa innebär ”… att människor
kan ha ett ansvarsfullt, tillfredsställande och säkert sexliv, att de har förmåga att reproducera
sig och frihet att besluta om, när och hur ofta de vill reproducera sig. I detta ligger rätten för
män och kvinnor att informeras om och ha tillgång till säkra, effektiva, billiga och godtagbara
metoder för fertilitetsreglering, vilka de själva väljer, och rätten att ha tillgång till lämpliga
hälsovårdstjänster som gör att kvinnor kan gå säkert genom graviditet och barnafödande och
att par får största möjliga chanser att få ett friskt barn.1”
Sexuell hälsa definieras som ”en integration av de kroppsliga, emotionella, intellektuella och
sociala aspekterna på människan som sexuell varelse, på sådana sätt som positivt berikar och
stärker personligheten, kommunikationen och kärleken”. Detta innebär ”en positiv syn på
människans sexualitet, och syftena med sexuell hälsovård bör vara att förbättra livet och
personliga förhållanden, inte bara att ge råd och vård som har att göra med fortplantning eller
sexuellt överförbara sjukdomar.2”
B. Sexuella och reproduktiva rättigheter
I artikel 96 i handlingsprogrammet från Peking står följande: ”Kvinnors mänskliga rättigheter
innebär att de har rätt att kontrollera och fritt och ansvarsfullt besluta om frågor som avser
deras sexualitet, däribland sexuell och reproduktiv hälsa, utan tvång, diskriminering och våld.
Jämlika förhållanden mellan kvinnor och män i frågor om sexuella relationer och
reproduktion, vilket även innefattar full respekt för den personliga integriteten, fordrar
ömsesidig respekt, samtycke och delat ansvar för sexuella beteenden och deras
konsekvenser.”
Internationella organisationer, som Internationella familjeplaneringsförbundet (International
Planned Parenthood Federation, IPPF), har formulerat sexuella och reproduktiva rättigheter
med internationell människorätt som grund. IPPF:s stadga om sexuella och reproduktiva
rättigheter (1995) har erkänts av FN:s befolkningsfond och WHO.
II. Internationella rättsliga och politiska ramar
A. Den internationella rättsliga ramen
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW, 1979) anger
- Global Policy Committee vid Världshälsoorganisationen, 2 maj 1994
- WHO:s programförklaring om hälsa, befolkning och utveckling inför den internationella konferensen om
befolkning och utveckling, Kairo, 5–13 september 1994.
2
WHO: ”Definitioner och indikatorer för familjeplanering, mödra- och barnhälsa samt reproduktiv hälsa som
används vid WHO:s regionalkontor i Europa”, mars 1999.
1
PE 305.485
SV
12/17
RR\471232SV.doc
att staterna skall se till att män och kvinnor har ”… samma rättigheter att fritt och ansvarsfullt
besluta om antal barn och hur tätt barnen skall komma …”. Konventionen garanterar tillgång
till nödvändig information och utbildning och ger kvinnor och män rätt till metoder för att
kontrollera familjestorleken.1 Enligt rekommendation 21 i CEDAW avses följande med
familjeplanering: garanterad sexualundervisning, tillgång till familjeplaneringstjänster,
tillgång till säkra och tillförlitliga preventivmedel, fritt tillgängliga och lämpliga åtgärder för
frivillig fertilitetsreglering, för alla familjemedlemmars hälsa och välmående. I en allmän
kommentar (nr 14, 2000) till artikel 12 i FN:s internationella konvention om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter, som avser bästa uppnåeliga hälsa, erkänner kommittén för
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter rätten till sexuell och reproduktiv frihet, rätten
att ha tillgång till utbildning och information om sexuell och reproduktiv hälsa samt tillgång,
tillgänglighet, acceptans och kvalitet när det gäller inrättningar, varor och tjänster inom
hälsovården.
B. Den internationella politiska ramen
Deklarationerna och handlingsprogrammen från FN:s världskonferens om befolkning och
utveckling (Kairo, 1994) och Förenta nationernas fjärde internationella kvinnokonferens
(Peking, 1995) markerar en vändpunkt när det gäller tänkesätt om sexualitet och
reproduktionsfrågor. Innan dessa konferenser ägde rum diskuterades de här frågorna endast i
förhållande till befolkningstillväxt och demografiska åtgärder. Vid bägge konferenserna
diskuterades sexualitet och reproduktiv hälsa för första gången ur ett människorättsperspektiv.
Tanken på att mänskliga rättigheter är kvinnors rättigheter ansågs vara högst behövlig för
kvinnors egenmakt, och viktig för samhällets framsteg i allmänhet. Begreppet
familjeplanering banade väg för det bredare begreppet reproduktiv hälsa, som omfattar både
kvinnor och män och som beskriver ett tillstånd av fullständigt fysiskt, mentalt och socialt
välbefinnande i alla frågor som har att göra med det reproduktiva systemet.
C. Den politiska utvecklingen på europeisk nivå
I sin resolution om uppföljningen av den internationella konferensen om befolkning och
utveckling uppmanar Europaparlamentet EU att spela en ledande roll för att främja skapandet
av nätverk och resurser för forskning och informationsutbyte i fråga om reproduktiv
hälsovård. I sin resolution om uppföljningen till handlingsplanen från Peking kräver
Europaparlamentet en större uppmärksamhet för rätten till reproduktiv hälsa och manade
särskilt till åtgärder som skall förhindra ökningen av antalet tonårsgraviditeter, till exempel att
preventivmedel görs mer allmänt tillgängliga för unga människor, att informationskampanjer
utnyttjas bättre och att kvaliteten på och tillgången till sexualundervisning förbättras. I sin
resolution om kvinnors hälsotillstånd inom Europeiska gemenskapen erkänner
Europaparlamentet att villkoren för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa varierar
betydligt inom Europeiska unionen. I resolutionen uppmanades medlemsstaterna att legalisera
framkallad abort under vissa förhållanden, åtminstone när det gäller påtvingade graviditeten,
våldtäkter och då det finns risker för kvinnans hälsa eller liv, i enlighet med principen att det
är kvinnan själv som måste fatta det slutgiltiga beslutet. Medlemsstaterna uppmanades också
att garantera att frivilliga aborter genomförs på ett medicinskt säkert sätt och att psykologiskt
och socialt stöd tillhandahålls.
1
Artikel 16.1 e.
RR\471232SV.doc
13/17
PE 305.485
SV
Europarådet har ingående behandlat frågan om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa på
flera nivåer.
III. Frågor om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa
A. Preventivmedel
Handlingsprogrammen från konferensen om befolkning och utveckling (Kairo) och från
fjärde kvinnokonferensen (Peking) har förstärkt CEDAW-andan. Ett exempel är att
programmet från Kairo anger att alla länder bör sträva efter att en rad olika säkra och
tillförlitliga familjeplaneringsmetoder skall finnas allmänt tillgängliga 2015. I slutdokumentet
från Peking+5-konferensen anges 2015 som mål för när det skall finnas allmän tillgång till
grundläggande hälsovård av hög kvalitet, däribland sexuell och reproduktiv hälsovård.
Nuläget
EU-genomsnittet för användning av moderna preventivmedel ligger kring 65 procent.
I Österrike och Grekland är det 53 procent; Tyskland, Finland, Förenade kungariket och
Nederländerna har den högsta andelen (kring 75 procent). Genomsnittet för
preventivmedelsanvändning i kandidatländerna är mycket lägre än i EU, med ett genomsnitt
på omkring 31 procent. De lägsta siffrorna har Rumänien och Litauen (omkring 13,5 procent)
och de högsta talen finns i Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien (ca 47 procent).1
Inga nationella regeringar i EU har en tydlig och separat politik för sexuell och reproduktiv
hälsa, men majoriteten av länderna stöder familjeplaneringstjänster, som på det hela taget
finns allmänt tillgängliga inom hälsovårdssystemen, oftast genom allmänpraktiserande läkare.
I Förenade kungariket och Portugal är vårdtjänsterna och preventivmedlen gratis. I andra
länder betalar klienterna, men oftast återbetalas kostnaden helt eller delvis. Familjeplanering
ingår inte i hälsovårdssystemen i Spanien och Grekland, och i Irland finansierar staten endast
de centrum som ger råd om ”naturliga metoder”. Preventivmedelsanvändningen varierar både
mellan och inom medlemsstaterna: i vissa länder är tjänsterna inte lika lättillgängliga för unga
människor, invandrare och befolkningen på landsbygden.
På grund av den begränsade tillgängligheten, den höga kostnaden för lämpliga
preventivmedel och bristen på rådgivningstjänster i Central- och Östeuropa är abort
fortfarande den främsta metoden för fertilitetsreglering. En abort kan i princip utföras mot
mycket lite pengar, eller gratis, medan preventivmedel kan vara så dyra som en tredjedel av
en lön. Detta lämnar mycket få valmöjligheter för de allra flesta kvinnor. Dessutom är det
politiska stödet till tjänster för reproduktiv hälsa klart begränsat, på grund av bekymmer i
befolkningsfrågan.
- Sammanfattande rapport om övervakningen av världsbefolkningen 2002, FN:s befolkningsenhet vid
avdelningen för ekonomiska och sociala frågor, med uppgifter från WHO och UNAIDS.
- Europarådet, specialistgrupp för rätten till fria val i frågor om reproduktion och livsstil, utkast till
rekommendation om rätten till fria val i frågor om sexualitet och reproduktion, 1998.
1
PE 305.485
SV
14/17
RR\471232SV.doc
B. Abort
I handlingsprogrammet från Kairokonferensen står följande: ”Abort bör under inga
omständigheter främjas som en familjeplaneringsmetod. Alla regeringar och relevanta
mellanstatliga och icke-statliga organisationer uppmanas att förstärka sitt engagemang för
kvinnors hälsa, att ta itu med hälsokonsekvenserna av riskabla aborter som en mycket viktig
folkhälsofråga och att minska användningen av abort genom utvidgade och förbättrade
familjeplaneringstjänster … Det bör vara enkelt för kvinnor som blir ofrivilligt gravida att få
tillgång till pålitlig information och medkännande rådgivning … Aborter som inte strider mot
lagen bör utföras på ett säkert sätt. Kvinnor bör alltid ha tillgång till bra tjänster för att kunna
klara av komplikationer som uppstår på grund av en abort …”.1 I handlingsprogrammet från
den fjärde kvinnokonferensen hävdas att regeringarna bör ”… överväga att ompröva de lagar
som innehåller straff för kvinnor som har genomgått illegala aborter”.2
Nuläget
Den lägsta rapporterade andelen aborter inom EU finns i Belgien, Nederländerna och
Tyskland (ca 7/1000 kvinnor), mellangruppen består av Finland, Frankrike och Italien
(ca 12/1000 kvinnor) och gruppen med den högsta andelen aborter är Sverige,
Förenade kungariket och Danmark (ca 17/1000 kvinnor), och då ligger Sverige allra högst
(18/1000). I kandidatländerna är andelen aborter mycket större än i EU. Den lägsta officiella
siffran finns i Tjeckien (17/1000), sedan kommer Litauen, Slovakien och Slovenien
(21/1000 kvinnor), mellangruppen består av Bulgarien, Lettland, Estland, Ungern
(ca 40/1000 kvinnor) och den högsta andelen aborter görs i Rumänien (52/1000 kvinnor).3
EU:s medlemsstater har olika abortpolitik. Detta faktum förklarar varför kvinnor reser mellan
medlemsstaterna för att få göra abort. Irlands politik är den mest restriktiva, där abort endast
är tillåtligt för att rädda kvinnans liv; i Portugal och Spanien är lagliga aborter endast möjliga
i den händelse fostrets tillstånd försämras, till följd av våldtäkt eller då en kvinnas fysiska
eller psykiska hälsa måste skyddas, men i verkligheten varierar abortpraxisen betydligt. Andra
länder tillåter aborter av medicinska och socioekonomiska skäl. Tidsgränsen för att få göra
abort är i de flesta länder 12 veckor in i graviditeten. Efter denna gräns är abort fortfarande
möjligt i vissa länder, under särskilda förhållanden. I somliga länder måste minderåriga ha
sina föräldrars samtycke. Kostnaden för aborter varierar; många regeringar har inkluderat
kostnaden för aborter i de nationella vårdförsäkringssystemen, andra godkänner enbart aborter
som utförs av medicinska skäl.
I Central- och Östeuropa är abort en av de främsta orsakerna till mödradödlighet. I Polen har
abort förbjudits efter att det har varit lagligt och tillgängligt för alla i nästan 40 år.
Cypern har en restriktiv abortpolitik (abort är tillåtet i händelse av våldtäkt, försämrat tillstånd
för fostret och då en kvinnas fysiska eller psykiska hälsa behöver skyddas). I Turkiet krävs
makens samtycke.
Dokumentet från världskonferensen om befolkning och utveckling, punkt 8.25.
Dokumentet från fjärde internationella kvinnokonferensen, punkt 106 k.
3
Se fotnot 1 på sidan 12.
1
2
RR\471232SV.doc
15/17
PE 305.485
SV
C. Tonåringars sexuella och reproduktiva hälsa/sexualundervisning
Artikel 24 i konventionen om barnets rättigheter (1998) anger följande: ”Konventionsstaterna
erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering.
Konventionsstaterna skall sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha
tillgång till sådan hälso- och sjukvård.” I artikel 6.15 i dokumentet från konferensen om
befolkning och utveckling anges att: ”Ungdomar bör delta aktivt i att planera, genomföra och
utvärdera utvecklingsverksamheter som har en direkt inverkan på deras dagliga liv. Detta är
särskilt viktigt när det gäller information, utbildning, kommunikation och tjänster som avser
reproduktiv och sexuell hälsa, vilket inkluderar förhindrande av tidiga graviditeter,
sexualundervisning samt förebyggande av hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar.
Tillgång till sådana tjänster, som skall vara konfidentiella och tillhandahållas i avskildhet,
måste garanteras med stöd och vägledning från tonåringarnas föräldrar och i enlighet med
konventionen om barnets rättigheter. Dessutom finns det ett behov av utbildningsprogram för
kunskap om livsplanering, hälsosamma livsstilar och aktivt motarbetande av olika slags
missbruk.”
Nuläget
Andelen tonårsgraviditeter ökar generellt i EU (den nuvarande andelen ligger mellan 12 och
25 per 1000 flickor mellan 15 och 19 år). Nederländerna och Belgien har de lägsta siffrorna,
mellangruppen utgörs av Tyskland, Frankrike, Finland och Danmark, och den högsta andelen
finns i Sverige, Italien samt England och Wales.1
Unga människor i EU har fortfarande inte samma kunskapsnivå när det gäller sexualitet.
Skillnaderna i antalet tonårsgraviditeter är slående: i Förenade kungariket är siffran 28 per
1000 flickor mellan 15 och 19 år, mot 7 per 1000 i Nederländerna. På ett internationellt plan
betraktas Nederländerna som ett föredöme i fråga om öppenhet och bra tjänster i frågor om
sexualitet.
I Östeuropa bidrar avsaknaden av sexualundervisning till att preventivmedel inte används i
tillräcklig utsträckning. Generellt sett behövs det fler hälsoprogram som riktar sig till
tonåringar. I vissa länder, som Lettland och Bulgarien, måste föräldrarna ge sitt samtycke till
familjeplaneringstjänster. I Polen existerar ingen sexualundervisning över huvud taget.
IV. Rekommendationer till åtgärder
EU har alltid haft en viktig roll för att främja sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa.
Med detta betänkande vädjar vi till medlemsstaterna och kandidatländerna att se över
genomförandet av handlingsprogrammet från Kairokonferensen om befolkning och
utveckling samt skyddet av internationella instrument för mänskliga rättigheter. Begreppet
sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa måste förstärkas i EU och i kandidatländerna.
Utifrån siffrorna här ovan sluter vi oss till att det finns stora skillnader mellan EU:s
medlemsstater och kandidatländerna. Man bör dock ta hänsyn till att uppgifterna är
1
Se fotnot 1 på sidan 12.
PE 305.485
SV
16/17
RR\471232SV.doc
ofullständiga och att de kanske inte återspeglar den verkliga situationen, beroende på brist på
officiella uppgifter och ofullkomlig rapportering. Därför behövs en tydligare bild av
situationen för sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa och en översikt över de bästa
metoderna. För det syftet rekommenderar vi att kommissionen utvecklar en databas för
sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa, med stöd av harmoniserade indikatorer på
reproduktiv hälsa. Den forskning som för närvarande stöds av Europeiska kommissionen på
det här området bör fortsätta inom ramen för gemenskapens nya handlingsprogram för hälsa,
t.ex. Reprostat-projektet för utveckling av indikatorer och avgörande faktorer för reproduktiv
hälsa, så att den reproduktiva hälsan i EU kan övervakas och utvärderas, och ECHI-projektet
som inför sexuellt beteende som en avgörande hälsofaktor i EU:s hälsostrategi. Vi uppmanar
dessutom kommissionen att ta hänsyn till ungdomars åsikter om sexuella rättigheter och
reproduktiv hälsa som en viktig fråga i uppföljningen av vitboken om ungdomar.
Trots att åtgärder för reproduktiv hälsa enbart tillhör medlemsstaternas behörighetsområde
skulle EU kunna tillföra ett mervärde genom att inleda en process för ömsesidigt lärande, med
stöd av jämförelser mellan data om reproduktiv hälsa och utbyte av positiva erfarenheter och
bästa metoder i medlemsstaternas och ”kandidatländernas” program och åtgärder för sexuell
och reproduktiv hälsa.
RR\471232SV.doc
17/17
PE 305.485
SV