Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Namibia 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Den namibiska konstitutionen från 1990, det år då landet blev självständigt,
lägger grunden för ett demokratiskt flerpartisystem. Den forna
befrielserörelsen SWAPO har sedan självständigheten varit det dominerande
partiet i parlamentet. Mänskliga rättigheter (MR) och grundläggande friheter är
garanterade i konstitutionen och efterlevs i stort sett tillfredsställande.
Det civila samhället är litet. Det finns endast ett par aktiva nationella MRorganisationer vars inflytande är begränsat. Namibisk press svarar för en fri
och oberoende granskning av staten, utan oro för repressalier. Den rättsliga
behandlingen av de misstänkta för det s.k. Caprivi-upproret 1999 har inte levt
upp till kraven på en rättvis rättegång. I anslutning till de långvariga
rättegångarna har trovärdiga uppgifter förekommit om godtyckligt
frihetsberövande, tortyr samt svårigheter för de tilltalade att få försvarare.
Totalt sett har läget för de politiska rättigheterna förbättrats under året. Vad
gäller de ekonomiska och sociala rättigheterna, är det på grund av den ojämna
välståndsfördelningen, utbredda fattigdomen och höga arbetslösheten svårt för
individen att åtnjuta alla de rättigheter som regleras i konstitutionen. De värst
utsatta grupperna är ofta de drabbade av hiv/aids-epidemin. De föräldralösa
barnen utgör också en sårbar och växande grupp. Hiv/aids är huvudorsaken
till att medellivslängden sedan självständigheten sjunkit med 15 år.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Namibia har ratificerat eller anslutit sig till följande FN-konventioner om
mänskliga rättigheter:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och
dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt och om
avskaffandet av dödsstraffet (1995).
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(CESCR) (1995).
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD) (anslutning före självständigheten).
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW) (1992) och det fakultativa tilläggsprotokollet om enskild
klagorätt (2000).
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT) (1994). Det fakultativa protokollet
om förebyggande av tortyr har varken ratificerats eller undertecknats.
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC), (1990), samt de två
fakultativa tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter och
barnhandel, barnprostitution samt barnpornografi, ratificerades 2002.
- Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967.
- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC).
Regionala instrument landet ratificerat eller anslutit sig till:
- Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter
(ACHPR), ratificerades den 30 juli 1992. Tilläggsprotokollet till
ACHPR om skapandet av en afrikansk domstol för mänskliga och
medborgerliga rättigheter, signerades den 9 december 2003, men är
ännu inte ratificerat.
Namibia har inte inkorporerat CAT i nationell lagstiftning. Inte heller har en
deklaration enligt artikel 22 i CAT gjorts som erkänner CAT:s
granskningskommittés kompetens att behandla klagomål om tortyr i Namibia.
Landet är ännu inte statspart till tilläggsprotokollet OPCAT, som syftar till ett
system av regelbundna besök för kontroll av behandlingen av fängslade
personer.
Namibia samarbetar med relevanta FN-kommittéer, men är ofta sen med sina
rapporter (för närvarande är 14 stycken försenade). I en rapport från mars i år
av FN:s generalsekreterares särskilde representant för människorättsförsvarare
beklagas att Namibia inte inkommit med underlag för bedömning av MRförsvarares situation i landet.
3
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inga politiska mord har rapporterats under de senaste åren. Däremot uppges
från NGO-håll att det under året förekommit incidenter av politiskt färgat
våld, men kopplingen till staten eller regeringen har inte kunnat beläggas.
Uppgifter om att den före detta presidenten och nuvarande SWAPO-ledaren,
Sam Nujoma, vid ett slutet möte i juli skulle ha framfört dödshot mot
företrädare för krigsveteranerna, har förnekats från regeringshåll. Ärendet har
uppmärksammats av FN:s särskilde rapportör för yttrandefrihet.
Konstitutionen föreskriver att ingen ska utsättas för tortyr eller annan inhuman
behandling. Rapporter finns dock om polisvåld och användande av våld som
påtryckningsmedel mot vittnen. Trots ett förbud för poliser att använda
läderpiska (sjamboks) förekommer rapporter om fortsatt användning. Den
paramilitära säkerhetsstyrkan Special Field Force (SFF) har särskilt pekats ut.
I april tillkännagav justitieministern att 116 tilltalade i Caprivi-rättegången (se
avsnitt 6) begärt skadestånd till följd av tortyr under häktestiden. Polisvåld och
anklagelser om tortyr har i vissa fall lett till rättegång, men huvuddelen har inte
följts upp av åklagare. Inga åtal har skett mot de 40 polismän som anklagats för
misshandel av över 300 arresterade i samband med Caprivi-upproret 1999.
Människohandel förekommer i Namibia, men ingen officiell statistik finns att
tillgå och det saknas specifik lagstiftning på området. Två uppmärksammade
fall rapporterades under året. Det första rörde kvinnor från Bangladesh och det
andra namibiska kvinnor som förts till Storbritannien. I båda fallen hade
kvinnorna tvingats till prostitution.
Förhållandena i fängelserna är bristfälliga, men uppfyller internationell
standard. Röda Korset samt utländska diplomater har vid inspektioner funnit
fängelserna förhållandevis rena och i ordning, men MR-organisationer har
påtalat att många fängelser är överfulla. Arresterade personer som väntar på
rättegång separeras inte från dömda fångar. Kvinnliga fångar är skilda från
manliga, men det finns rapporter om att vakter begått sexuella övergrepp på
kvinnliga fångar. Sex mellan manliga interner är ett skäl till att antalet hiv/aidssmittade i fängelserna stiger alarmerande. Aids står för hälften av dödsfallen
bland internerna. Kriminalvården delar inte ut kondomer eftersom de menar
att detta skulle främja sodomi, vilket är ett brott under namibisk lag.
4
4. Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet sedan 1990, men både bland parlamentariker och bland
allmänheten finns grupper som förespråkar ett återinförande.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag och en person som
arresteras måste bli informerad om skälet till arresteringen samt få sitt fall
upptaget av en underdomstol inom 48 timmar. Uppgifter finns dock om
gripanden utförda av polis och säkerhetsstyrkor där detta inte har iakttagits.
Exempelvis riktade FN:s MR-kommissions arbetsgrupp rörande godtyckliga
arresteringar i december 2005 kritik mot häktningen av 13 misstänkta från
Caprivi-upproret.
I en rapport från FN:s MR-kommissions arbetsgrupp för ofrivilliga
försvinnanden från december 2005, framgår att Namibia ännu inte besvarat ett
ärende från 1999 som rörde en medlem av den nationella MR-organisationen
National Society for Human Rights (NSHR). Personen häktades i samband med
Caprivi-upproret och försvann sedan under oklara omständigheter.
Det finns inga särskilda reserestriktioner och den personliga friheten är överlag
god.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är enligt konstitutionen självständigt i förhållande till den
exekutiva makten. Ministrar och parlamentariker är uttryckligen förbjudna att
blanda sig i den dömande verksamheten. Domare tillsätts av presidenten på
rekommendation av en kommitté bestående av landets högsta jurister.
Domstolsväsendet består av högsta domstolen, överrättsdomstolen samt de
lägre domstolarna. De lägre domstolarna utgörs dels av brottmålsdomstolar
som handhar mindre allvarliga brott dels sedvanerättsliga, eller "traditionella",
domstolar. Därutöver finns det en ombudsmannainstitution dit enskilda kan
anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland annat brott mot
mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning och föreslår
åtgärder där så är befogat. Han kan driva ärendet i domstol eller begära att
andra myndigheter agerar. Ombudsmannen skall vara antingen domare eller
advokat och tillsätts på samma sätt som ordinarie domare.
De traditionella domstolarna har befogenhet att döma för mindre allvarliga
brott, såsom snatteri. Det förekommer dock att personer arresteras och
fängslas enligt sedvanerätt för mindre brott utan att polisen eller det ordinarie
rättsväsendet kopplas in. Detta har föranlett regeringen att informera
5
traditionella ledare om deras rättsliga begränsningar enligt den så kallade
Traditional Authorities Act.
Konstitutionen föreskriver rätten till en rättvis rättegång, vilket i stort
respekteras av rättsväsendet. I en undersökning av Institute for Public Policy
Research från oktober i år slås fast att namibiska domare uppvisar en hög grad
av oberoende till den exekutiva makten, särskilt vad gäller MR-mål där
tendensen snarast är att döma till den enskildes förmån. Förklaringen sägs vara
gedigen erfarenhet av MR-mål från tiden före självständigheten, starka MRorganisationer som agerar ombud (t ex Legal Assistance Center) och att flera MRmål har uppkommit till följd av uppenbara administrativa missar som
regeringen inte bestrider. Enligt undersökningen skall dock domare med
utländsk bakgrund (främst sydafrikansk) utsedda efter 1994 ha en större
benägenhet att döma till regeringens fördel.
De långa väntetiderna är dock ett stort problem för rättsväsendet. Enligt
oberoende uppgifter är eftersläpningen för närvarande drygt 300 000 fall
(innefattar dock även polisärenden). Särskilt allvarligt är eftersläpningen i
brottmålen då den tilltalade är häktad.
Många av Namibias MR-problem har kopplingar till Caprivi-rättegången.
Under separatistupproret i Caprivi-provinsen i nordvästra Namibia 1999
arresterades över 300 personer för att ha deltagit i en attack mot staden Katima
Mulilo. Åklagaren väckte åtal om landsförräderi med hänvisning till
separatisternas krav om Caprivi-provinsen självständighet. 131 av de anklagade
har nu varit häktade i sex år i väntan på rättegång. Flera av de häktade hävdar
att de utsatts för tortyr och polisbrutalitet i samband med arrestering och
förhör och 13 personer har avlidit i häktet. De tilltalade har haft svårt att få
offentliga försvarare förordnade för sig och för närvarande saknar 16 personer
ombud. Rättegången har skjutits upp upprepande gånger. Flera NGO:s,
däribland Amnesty, har uttryckt oro för regeringens oförmåga att utreda
uppenbara MR-kränkningar i samband med Caprivi-rättegången.
Korruption kan förekomma i mindre skala inom poliskåren, men anses inte
vara något större problem för upprätthållande av rättsstaten.
7. Straffrihet
Det finns ingen formell straffrihet för någon typ av brott. Det är dock ett
problem att anklagelser om tortyr och polisvåld inte tycks utredas på ett
fullgott sätt, vilket FN:s MR-kommission uttryckt missnöje över.
Namibia bär fortfarande spår av de övergrepp som begicks under
frihetskampen. Efter självständigheten från den sydafrikanska
apartheidregimen har behovet varit stort av en försoningsprocess för att
6
komma över begångna övergrepp och motverka sociala spänningar. En aktiv
försoningspolitik mellan olika etniska och sociala grupper, syftande till att se
framåt och lägga det förflutna bakom sig, har också förts av regeringen. MRorganisationer har dock beklagat att en försonings- och sanningsprocess som
omfattar vittnesmål om begångna övergrepp inte genomförts i Namibia på
samma sätt som i Sydafrika. Inte minst vill de kartlägga de övergrepp som
begicks av SWAPO-aktivister i exil mot personer som påstods vara
informatörer till sydafrikanerna. Situationen har inte utvecklats positivt och det
förefaller saknas en politisk vilja att ta itu med de övergrepp som begicks före
självständigheten. Frågan om en eventuell sanningsprocess aktualiserades i
samband med påträffandet av massgravar i norra Namibia under hösten 2005.
Regeringspartiet SWAPO motsätter sig dock kraftfullt en sådan process och
har stoppat försök att debattera frågan i parlamentet.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Församlings- religions- och yttrandefriheten finns inskriven i konstitutionen
och det finns en väl utvecklad media. Medias oberoende respekteras i stort av
regeringen. Under den sittande presidenten Lucas Hifikepunye Pohamba har
medieklimatet förbättrats påtagligt. Ledande journalister säger sig inte uppleva
någon hotbild som påverkar deras nyhetsbevakning. Regeringen bojkottar dock
fortfarande den mest framträdande oberoende tidningen, The Namibian, vad
gäller annonsering av statliga tjänster och upphandlingar. Utöver The
Namibian finns fem oberoende tidningar. Den regeringstrogna nyhetstidningen
New Era utkommer fem gånger i veckan. Regeringen kontrollerar också
Namibia Press Agency (NAMPA) och Namibia Broadcasting Corporation
(NBC) som ansvarar för de flesta radio- och TV-kanaler. Det finns åtta privata
radiokanaler, två privata lokala TV-kanaler samt en privat rikstäckande kabelTV-kanal, vilken till 51 procent ägs av regeringspartiet SWAPO. Även om den
oberoende pressen inte tvekar att ta upp för regeringen negativa nyheter, har
det ofta saknats resurser att bedriva djuplodande undersökande journalistik.
Sedan två år tillbaka har dock situationen förbättrats genom Insight Namibia
(med en upplaga på 2500 exemplar), en kvartalstidning som har erhållit en rad
utmärkelser för sin granskningsjournalistik. BBC samt sydafrikansk media är
lättillgänglig. Flera tidningar har heltäckande hemsidor på Internet.
I den nationella MR-organisationen National Society for Human Rights (NSHR)
årsrapport från 2006 uppges att det mellan 1 aug 2005 till den 31 juli 2006
förekom 33 incidenter där åsikts- och yttrandefriheten attackerats genom att
höga statliga företrädare visat intolerans för medias granskning. Av dessa
svarade regeringen och SWAPO-ledaren Sam Nujoma för nio stycken
incidenter. De verbala utspelen tycks dock inte ha påverkat den oberoende
pressens rapportering nämnvärt. Inga rapporter finns om arresteringar av
7
journalister under 2006. Utländska journalister kan verka i landet, men de
måste ansöka om tillfälligt arbetstillstånd.
Konstitutionen föreskriver såväl mötesfrihet som religionsfrihet samt rätten att
ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras av regeringen.
Angående föreningsfriheten, se avsnitt 9 om partiet UDP.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Namibia är en konstitutionell demokrati med flerpartisystem. Parlaments- och
presidentval genomfördes i november 2004 och SWAPO erhöll fortsatt stor
majoritet med 75 procent av rösterna och 55 av de 72 valbara platserna i
parlamentet. SWAPO:s presidentkandidat Pohamba, som efterträdde Sam
Nujoma i mars 2005, vann överlägset med 76 procent av rösterna.
Valdeltagandet uppgick till 84 procent av de registrerade väljarna vilket är den
högsta nivån sedan valet 1989. Oppositionen har fortsatt svårt att få fotfäste
och inflytande. Congress of Democrats (CoD) blev största oppositionsparti
med fem platser i parlamentet. Democratic Turnhalle Alliance (DTA) fick fyra
mandat.
Parlamentet består av två kammare, nationalförsamlingen och nationalrådet.
Nationalförsamlingen består av 72 folkvalda ledamöter, som väljs vart femte år
ett enligt proportionellt valsystem, samt sex utsedda ledamöter. För att ingå i
regeringen krävs att personen också är parlamentsledamot.
Nationalförsamlingen har direkt lagstiftande makt. Nationalrådet består av två
representanter från vardera av de 13 regionerna i Namibia, det vill säga
sammanlagt 26 ledamöter. Dessa utses i regionalval vart sjätte år. Samtliga
regeringsledamöter upptar en plats i parlamentet och utgör därmed en stor del
av det totala antalet ledamöter.
Presidenten väljs i direktval vart femte år och kan ställa upp till omval en gång.
Regeringspartiet SWAPO:s dominans har medfört att regeringen kritiserats av
oppositionen och av oberoende organisationer för att inte alltid främja en
demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt. Kritikerna har också framhållit att
skiljelinjen mellan regeringen och partiet SWAPO ibland är otydlig och att
SWAPO blivit mer toppstyrt över tiden. En av förklaringarna till otydligheten
är att den före detta presidenten Sam Nujoma kvarstår som ledare för
SWAPO. En ny ledare kan komma att väljas under SWAPO-kongressen nästa
år.
Ett steg bakåt under året var regeringens beslut att kriminalisera partiet United
Democratic Party (UDP). UDP förespråkar att Caprivi-provinsen ska bli
självständigt vilket regeringen menar är ett allvarligt brott mot konstitutionen
då Caprivi-provinsen tillhör namibiskt territorium. Genom ett officiellt
8
uttalande av informationsministern som följdes upp av en presskommuniké
förklarades att de konstitutionella politiska rättigheterna inte kunde utsträckas
till organisationer vars mål står i strid med konstitutionens lydelse och bokstav.
MR-organisationer och media har kritiserat regeringens hållning och menar att
det snarare är regeringen som gör sig skyldig till konstitutionsbrott genom
deklarationen att UDP är en illegal organisation. Utöver pressmeddelandet den
1 september 2006 har inga officiella åtgärder vidtagits, men det finns uppgifter
om att polisen förbereder gripanden av UDP:s ledare.
Maktutövningen är förhållandevis centraliserad och de lokala och regionala
organens reella makt är i praktiken begränsad. Presidenten och partiet åtnjuter
dock ett stort förtroende bland befolkningen. Det finns inga djupgående,
öppna motsättningar mellan olika etniska grupper, vilket bland annat är ett
resultat av presidentens ambition att verka för nationell försoning. Däremot är
etnisk tillhörighet inte oviktig i det politiska livet.
Elva av regeringens 26 ledamöter är kvinnor. I nationalförsamlingen upptas 20
säten av kvinnor (totalt 72) och i det nationella rådet två av 26. På regional och
lokal nivå är kvinnor bättre representerade.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Diskriminering är förbjudet enligt konstitutionen, vilket i princip respekteras av
regeringen. I praktiken lever dock apartheidssystemets mycket skeva
inkomstfördelning kvar och de rikaste 10 procenten (de flesta vita) förfogar
över drygt 65 procent av inkomsterna. Arbetslösheten, som framför allt
drabbar den svarta befolkningen, ligger officiellt runt 40 procent men
oberoende bedömare anser den verkliga andelen vara över 60 procent.
Regeringen får kritik för att inte göra tillräckligt för att skapa nya jobb. Av två
oberoende undersökningar under året framgår att mellan 50-70 procent av
befolkningen anger arbetslösheten som det svåraste problemet i tillvaron (efter
brist på vatten, kriminalitet och fattigdom). Effekterna av arbetslösheten
förstärks av flera socioekonomiska problem som fattigdom, intern migration,
växande informell ekonomi och kriminalitet.
Konstitutionen föreskriver rätten att fritt bilda eller ansluta sig till
fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras. Rätten omfattar såväl tjänstemän
som jordbruksarbetare och hushållsanställda. Många lågutbildade, framför allt
på landsbygden, är dock inte medvetna om sina rättigheter och fackförbunden,
som i många fall lider av resurs- och kapacitetsbrist, har ofta
rekryteringssvårigheter. Cirka 20 procent av arbetskraften är organiserad. De
största fackförbunden är Mineworkers Union, National Union of Namibian
9
Workers (NUNW), som är löst kopplad till SWAPO, samt Namibia Federation
of Trade Unions (NAFTU). Det finns ingen lagstadgad minimilön för andra än
jordbruksarbetare (465 kr/månad).
En ny arbetslagstiftning är under utarbetande där bland annat diskriminering
till följd av hiv/aids anses som straffbart.
Namibia har ratificerat sju av den internationella arbetsorganisationens (ILO:s)
åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Enligt konstitutionen är staten skyldig att verka för förbättrad hälsa hos
medborgarna. Landets storlek (knappt dubbelt så stort som Sverige), i
kombination med en liten och utspridd befolkning om ca 2 miljoner samt
begränsade resurser, innebär emellertid svårigheter för myndigheterna att
tillhandahålla fullgod hälsovård i alla delar av landet. Som ett arv från den
tidigare regimen är infrastrukturen och resurserna koncentrerade kring
huvudstaden Windhoek. Regeringen prioriterar dock de sociala sektorerna och
det finns en politisk vilja att åtgärda fattigdoms- och fördelningsproblematiken.
Cirka 9 procent av statsbudgeten avsätts till hälso- och socialsektorn.
De svåraste hälsoproblemen utgörs av hiv/aids, TBC och malaria (i nämnd
ordning). hiv/aids-prevalensen har minskat med ett par procent de senaste
åren, men är fortfarande på höga 20 procent. Landets norra delar är värst
drabbade. I Caprivi-regionen är andelen smittade 43 procent. Mellan 300 000
och 400 000 namibiska kvinnor beräknas leva med hiv/aids, vilket gör den
höga hiv/aids-prevalensen extra kännbar då landet endast har två miljoner
invånare.
Positivt är att Namibia har gjort stora satsningar på bromsmediciner, vilka
erbjuds gratis till behövande hiv/aids-patienter. Medicinerna når dock inte alla
behövande på grund av svårigheter för folk på landsbygden att ta sig till en
vårdinrättning. Kostnaderna för behandling av hiv/aids-sjuka har fyrdubblats
på bara tre år och uppgår för närvarande till 123 miljoner kr. Finansiering för
hiv/aids-relaterade kostnader sker i allt större utsträckning genom
internationella samfundet, framför allt genom Global Fund. WHO har under
året konstaterat att Namibia som nation lider av kronisk brist på personell och
finansiell kapacitet för att kontrollera utbredningen av hiv/aids, TBC och
malaria. Det finns för få läkare och annan hälsovårdspersonal i landet. Tjugo
läkarstudenter påbörjar studier varje år, men av de utexaminerade tar endast
hälften jobb i Namibia. De övriga lämnar landet för bättre betalda jobb i
regionen eller i Europa. Läkare från Zimbabwe lindrar bristen något.
10
Anmälningar mot vårdpersonal och vårdinstitutioner har ökat markant de
senaste åren.
12. Rätten till utbildning
Cirka 21 procent av de offentliga utgifterna går till utbildningsministeriet, vilket
gör den till den största budgetposten. Barn har rätt till gratis utbildning från
årskurs 1 till 10. Mellan 85 och 90 procent av alla barn går i skolan. Utbildning
är en prioriterad fråga för regeringen, men resultatet av de ekonomiska
satsningarna är ifrågasatt. Bristande utbildning och kompetens hos många
lärare samt låg kvalitet på skolböcker och lokaler, särskilt på landsbygden, har
lett till höga nivåer av icke-godkända elever. Många lärare är drabbade av
hiv/aids. För många familjer är omkostnaderna i form av skoluniform, böcker
och dylikt svåra att klara av, vilket i synnerhet drabbar flickor. Många av de
barn som inte går i skolan tillhör den etniska gruppen san.
Cirka 80 procent av befolkningen är läs- och skrivkunnig.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Namibia klassas av Världsbanken som ett medelinkomstland. Den relativt höga
medelinkomsten speglar dock inte de mycket stora inkomstskillnaderna i
landet. (Ginikoefficienten, som är ett mått på ett lands inkomstskillnader, är 0,6
- vilket är bland de högsta i världen). Namibia försöker därför att bli
klassificerat som ett av de minst utvecklade länderna, för att på så sätt få
tillgång till Världsbankens förmånliga lån.
Cirka 40 procent av Namibias befolkning klassas som fattig och 7 procent som
extremt fattig. Namibia rankas som nummer 125 av 177 länder enligt FN:s
Human Development Index som mäter ett lands välfärd. En stadig försämring
har skett sedan 1995 då mätningarna för Namibia inleddes. Andelen offentliga
utgifter som går till sociala sektorer hör till de högsta i världen, men
ansträngningarna försvåras av den snabbt växande hiv/aids-epidemin.
Hiv/aids är den främsta anledningen till att förväntad livslängd har minskat
med 15 år sedan självständigheten och nu är nere på 40 år (2005).
Barnadödligheten ligger på 48 per 1 000 födda, och 65 per 1 000 barn under
fem år. 80 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten, varav 100
procent i städerna.
Inkomstfördelningen är inte bara etniskt, utan även geografiskt sned. Svår
torka och översvämningar, framför allt i de norra delarna av landet har
resulterat i en eskalerande livsmedelskris. Uppskattningsvis var 30 procent av
befolkningen under förra året i behov av nödhjälp. I de delar av landet som
11
drabbats av torka bedömde en FN-mission nyligen att 15 procent av barnen
under fem år var undernärda.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Konstitutionens förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men
diskriminering av kvinnor förekommer likafullt. Kvinnor är
underrepresenterade i parlamentet och i näringslivet. Kvinnor diskrimineras
ofta i arvsfrågor på grund av sedvanan att en avliden mans kvarlåtenskap
tillfaller hans släkt (det vill säga far, mor och syskon), istället för hans änka och
barn. Bruket av denna praxis har dock minskat avsevärt under de senaste åren.
Ny lagstiftning om underhållsbidrag som stärker kvinnans ekonomiska
ställning antogs 2005. Kvinnor har också rätt till tre månaders föräldraledighet.
Hiv/aids-epidemin drabbar främst kvinnor (kvinnor löper 2-4 gånger högre
risk att drabbas av smitta vid samlag). Mellan 300 000 och 400 000 namibiska
kvinnor beräknas leva med hiv/aids och 25 procent av landets unga kvinnor
kommer inte att få uppleva sin 30-årsdag.
Trots att konstitutionen föreskriver att kvinnans ställning i familjen skall vara
jämbördig med mannens, är kvinnan i praktiken ofta underordnad mannen på
grund av sedvanerätten som praktiseras främst på landsbygden. Övergrepp
mot kvinnor i form av misshandel och våldtäkt i hemmet är vanliga (totalt en
femtedel av alla våldsbrott).
Våld mot kvinnor har dock fått ökad uppmärksamhet under senare år och
presidenten såväl som andra regeringsföreträdare har öppet fördömt våld mot
kvinnor. Våldtäktsmän och personer som gjort sig skyldiga till
kvinnomisshandel har dömts till längre straff än tidigare. Polisen har
rapporterat om ett ökat antal anmälningar om kvinnomisshandel och ny
lagstiftning till förmån för kvinnan gäller sedan ett par år. Bland annat har
definitionen för våldtäkt vidgats. Män som våldför sig på sina hustrur kan
numera dömas för våldtäkt. Även män kan numera våldtas i lagens mening.
Antalet rapporterade våldtäkter har fördubblats sedan självständigheten och år
2005 hade 1 184 våldtäkter rapporterats. Det är oklart om detta återspeglar en
ökning i antalet våldtäkter eller om benägenheten att anmäla har ökat (till
exempel tack vare minskad stigmatisering och fler lokala polisstationer).
Särskilda kurser om kvinno- och könsrelaterade frågor har organiserats för
polisen. Center för utnyttjade kvinnor har upprättats på en rad platser i landet.
12
Kvinnlig könsstympning anses inte vara något utbrett problem och det saknas
specifik lagstiftning på området.
15. Barnets rättigheter
Barnkonventionen undertecknades redan 1991 och något senare antogs en
nationell policy samt ett handlingsprogram om barnets rättigheter som följs
upp med årliga rapporter. Namibia har även ratificerat den afrikanska stadgan
om barnets rättigheter och välfärd (ACRWC). Garantier för barnens välfärd
finns även i konstitutionens artikel 15. Landets utvecklingsproblem och sneda
inkomstfördelning innebär att alla behov inte kan tillgodoses, men regeringen
lägger en stor del av de offentliga utgifterna på utbildning och hälsovård, vilket
har bidragit till att förbättra barnens situation. För familjer med låga inkomster
och 1-3 barn ges barnbidrag med 200 kr/månad. För varje ytterligare barn
erhålls 100 kr/månad, dock maximalt 800 kr/månad. Särskilda ansträngningar
har gjorts för de föräldralösa barnen, som blir alltfler på grund av hiv/aids.
Antalet som erhåller bidrag mångdubblades från 7 000 år 2003 till 45 000 år
2006. Det totala antalet föräldralösa och utsatta barn i Namibia beräknas till
150 000 och antas enligt UNICEF öka till 250 000 år 2021.
Konstitutionen skyddar barn under 18 år från sexuellt utnyttjande,
barnpornografi och prostitution men trots det är barnvåldtäkter ett allvarligt
problem. I 16 procent av alla våldtäktsfall är offret under 10 år och 41 procent
är under 16 år. De offentliga institutionerna uppmärksammar våldet mot barn
alltmer och förövarna döms till hårdare straff. Det finns center för utnyttjade
kvinnor och barn, och polisen har erbjudits utbildning om hur man hanterar
fall av sexuellt utnyttjade barn.
Minimiåldern för arbete är enligt konstitutionen 14 år, eller högre inom vissa
sektorer såsom gruv- och byggindustrin. Barn under 14 år arbetar dock ofta på
familjeägda lantbruk samt inom den informella sektorn. Regeringen har vidtagit
åtgärder för att minska barnarbetet, men arbetsministeriet lider brist på
specialutbildade inspektörer.
Straffmyndighetsåldern är tolv år. Ett femtiotal barn mellan 12-16 år sitter i
fängelse. Det saknas särskilda institutioner för unga lagöverträdare, varför de
tvingas sitta tillsammans med vuxna interner på ordinarie fängelser.
För rekrytering till armén tillämpas en 18-årsgräns.
13
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, religion, språk
eller social status, och ett uttryckligt förbud mot ”the practice and ideology of
apartheid” finns. Detta respekteras i allmänhet. Några incidenter har dock
rapporterats, bland annat om fall av diskriminering inom polisen beroende på
ras, etnisk eller politisk tillhörighet.
Namibias befolkning består av en rad etniska grupper av såväl afrikanskt
ursprung som tysk- och afrikaanstalande minoriteter. Etnisk tillhörighet är en
viktig faktor i namibisk politik, och det anses till exempel ännu vara osannolikt
att en presidentkandidat som inte tillhör den dominerande etniska gruppen
från norra delen av landet, Ovambo, skulle kunna få majoritetsstöd i ett val.
Denna grupp anses även ha bättre karriärmöjligheter inom statlig förvaltning.
Namibias ursprungsbefolkning san, som utgör 2 procent av den totala
befolkningen, har länge varit marginaliserad socioekonomiskt och
utvecklingsmässigt i förhållande till andra befolkningsgrupper. Det är också
den enda grupp som på alla plan fått det sämre sedan differentierad statistik
började sammanställas 1996. Många san-barn går inte i skolan och läs- och
skrivkunnigheten uppskattas vara under 20 procent. Vice premiärministern
sade sig hösten 2005 vara chockad över sanfolkets livsvillkor, som hon beskrev
som gränsande till slaveri.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Konstitutionen förbjuder diskriminering i allmänna termer, men nämner inte
särskilt sexuell läggning eller könsidentitet. Sodomi är kriminaliserat, men i
gällande arbetsvillkorslag förbjuds diskriminering av homosexuella. Lagen
håller dock på att skrivas om och i det aktuella lagförslaget har skrivningen om
homosexuella tagits bort, vilket, om lagen antas, innebär en försämring av
homo- och bisexuellas samt transpersoners (HBT) ställning och möjlighet att
åtnjuta de mänskliga rättigheterna på arbetslivets område.
Vissa höga företrädare för regimen, t ex Sam Nujoma, använder ordet
”homosexuella” som ett skällsord mot personer som anses misshagliga.
Myndigheterna har dock inte förhindrat HBT-föreningar att föra aktiv kampanj
för sina medlemmars intressen och hålla offentliga möten.
18 Flyktingars rättigheter
Enligt lagen skall flyktingar och asylsökande tas emot i Namibia i enlighet med
FN:s flyktingkonvention, och regeringen samarbetar med UNHCR i denna
fråga. De flesta flyktingarna i Namibia kommer från Angola, men det finns
14
även flyktingar från Demokratiska Republiken Kongo, Burundi och Rwanda.
Flyktingarna finns i Osire flyktingläger. Villkoren i Osire, som tidigare
kritiserats för undermåliga sanitära förhållanden, har förbättrats avsevärt sedan
antalet flyktingar på några år minskat från 20 000 till 6 500. Förklaringen är
främst många flyktingars repatriering till Angola efter inbördeskrigets
upphörande. För de kvarvarande flyktingarna i Osire är situationen dock
fortsatt svår då de, trots erkänd flyktingstatus, varken har rätt att lämna lägret
(annat än för korta perioder) eller erhålla arbetstillstånd.
19. Funktionshindrades rättigheter
Lagstiftningen förbjuder diskriminering av funktionshindrade personer i
arbetslivet. Få åtgärder har dock vidtagits för lagstiftningens efterlevnad, och
faktisk diskriminering är vanligt förekommande. Det finns inga föreskrifter om
att handikappanpassa offentliga byggnader. Personer med allvarliga
funktionshinder har rätt till ett månatligt bidrag från staten, men endast ett fåtal
av de berättigade erhåller bidraget. I Caprivi finns endast tolv personer på
utbetalningslistan trots att det bedöms finnas tusentals ersättningsberättigade.
Situation för personer med funktionshinder har dock fått ökad
uppmärksamhet, bland annat genom att media rapporterat om den bristande
respekten för funktionshindrade personers åtnjutande av de mänskliga
rättigheterna.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
MR-organisationer kan verka i landet utan begränsningar. Debatten om frågor
rörande mänskliga rättigheter är förhållandevis livlig och enskilda
organisationer kan öppet kritisera regeringen. Regeringen kan i sin tur vara
högljudd i sin kritik av det civila samhället och dess företrädare men har på
senare tid visat större lyhördhet och vilja till interaktion med vissa
organisationer. Namibia Institute for Democracy (NID) utbildar exempelvis
tjänstemän i den nyinstiftande Antikorruptionskommissionen. MRorganisationer har fritt kunnat granska anklagelser om övergrepp, i synnerhet i
norra Namibia, och publicera rapporter.
Några av de främsta MR-organisationerna är Legal Assistance Centre (LAC),
National Society for Human Rights (NSHR), Media Institute for Southern
Africa, Human Rights Documentation Centre och Namibia Institute for
Democracy (NID).
15
Ombudsmannen har ett förhållandevis brett mandat (se under avsnitt 6), men
MR-organisationer menar att hans nuvarande resurser, främst ekonomiska och
personella, behöver stärkas för att vara ett trovärdigt granskningsinstitut.
Förslag har även väckts att inrätta en kommission för mänskliga rättigheter för
att komplettera de enskilda organisationerna och deras granskning av
efterlevnaden av relevanta FN-konventioner. Diskussionerna mellan regering
och det civila samhället om denna kommission har dock hittills varit
resultatlösa.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Flera av EU:s medlemsstater, dock inte EU-kommissionen, är involverade i
stöd till det civila samhället i Namibia. Sverige samarbetar med och stödjer ett
antal demokrati- och människorättsorganisationer, däribland Legal Assistance
Centre (LAC), National Society for Human Rights (NSHR), samt Namibia
Institute for Democracy. Namibia samarbetar med ett stort antal FNorganisationer, bland annat flyktingkommissariatet (UNHCR),
livsmedelsprogrammet (WFP) och barnfonden (UNICEF), på MR-området.
Afrikanska unionens (AU) närvaro och aktivitet är dock låg. Namibia deltar, än
så länge, inte i AU/NEPAD:s African Peer Review Mechanism (APRM), en
självskattningsprocess om hur landet presterar på områden som god
samhällsstyrning, demokrati och MR.
