Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Namibia 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Den namibiska konstitutionen från 1990, det år då landet blev självständigt,
lägger grunden för ett demokratiskt flerpartisystem. Samtliga grundläggande
fri- och rättigheter är garanterade i konstitutionen och efterlevs i stort sett
tillfredsställande. President- och parlamentsval genomfördes i november 2004.
Valen resulterade i att SWAPO fortsätter vara det dominerande partiet i
parlamentet medan Namibia nu fått sin andra president sedan
självständigheten. Det finns en rad aktiva nationella organisationer för
mänskliga rättigheter (MR). De övergrepp som tidigare rapporterats från norra
Namibia har minskat och även i den tidigare oroliga Caprivi-provinsen har
läget fortsatt förbättrats.
Regeringen och det styrande partiet SWAPO har dock kritiserats av
oppositionen och oberoende organisationer för att inte fullt ut främja en
demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för
mänskliga rättigheter
Namibia har ratificerat/anslutit sig till följande FN-konventioner om mänskliga
rättigheter:
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT) (anslutit 1994).
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (CCPR) och
dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt och om
avskaffandet av dödsstraffet (samtliga anslutit 1995).
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW) (anslutit 1992) och det fakultativa tilläggsprotokollet om
enskild klagorätt (ratificerat 2000).
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD) (anslutit före självständigheten).
2
-
-
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(CESCR) (anslutit 1995).
Konventionen om barnets rättigheter (CRC), ratificerades 1990, samt
de två fakultativa tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter och
barnhandel, barnprostitution samt barnpornografi, ratificerades 2002.
Flyktingkonventionen.
Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen
Regionala instrument landet ratificerat/anslutit sig till:
- Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter.
- Afrikanska deklarationen kring mänskliga och medborgerliga rättigheter
(ACHPR), ratificerades den 30 juli 1992.
Tilläggsprotokoll till ACHPR kring skapandet av en afrikansk domstol
för mänskliga och medborgerliga rättigheter, signerades den 9
december 2003, men ännu ej ratificerat.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Konstitutionen föreskriver att ingen ska utsättas för tortyr eller annan inhuman
behandling. Det finns dock rapporter om överdrivet polisvåld av arresterade
personer, samt att säkerhetsstyrkor och polisen har gjort sig skyldiga till
övergrepp i form av tortyr och dödsfall. Den paramilitära säkerhetsstyrkan
Special Field Force (SFF) har särskilt pekats ut som ansvarig för dessa
övergrepp. Några av de rapporterade övergreppen har fått rättslig påföljd,
medan andra inte uppmärksammats av myndigheterna.
Det har förekommit rapporter om människohandel genom Namibia av
personer till och från Sydafrika. Det finns dock ännu ingen specifik lagstiftning
om människohandel.
En kurs om mänskliga rättigheter för polisen anordnas regelbundet av en lokal
enskild organisation, Legal Assistance Centre (LAC), som också utarbetat en
MR-handbok. Trots ett förbud för poliser att använda piska förekommer
rapporter om fortsatt användning.
Förhållandena i fängelserna är bristfälliga. Regeringen har sökt vidta åtgärder
för att förbättra situationen. Röda Korset samt utländska diplomater har vid
besök funnit fängelserna förhållandevis rena och i ordning, men MRorganisationer har påtalat att många fängelser är överfulla. Arresterade
personer som väntar på rättegång separeras inte från dömda fångar. Kvinnliga
fångar är skilda från manliga, men det finns rapporter om att vakter begått
sexuella övergrepp på kvinnliga fångar. Ett pilotprogram har etablerats som
erbjuder alternativ till fängelsevistelse för ungdomar som dömts för brott.
Enskilda organisationer har rätt att regelbundet besöka fängelser.
3
4. Dödsstraff
Dödsstraff finns inte för någon typ av brott.
5. Rättssäkerhet
Rättsväsendet är enligt konstitutionen självständigt i förhållande till den
exekutiva makten. Domstolsväsendet fungerar i tre nivåer. Därutöver finns det
en ombudsmannainstitution dit enskilda kan anmäla företrädare för regering
och myndigheter för bland annat brott mot mänskliga rättigheter.
Ombudsmannen gör en undersökning och föreslår åtgärder där så är befogat.
Sedvanerätten, som utövas av traditionella ledare, har en stark position framför
allt på landsbygden. De traditionella domstolarna har befogenhet att döma för
mindre allvarliga brott, såsom snatteri. Det förekommer dock att personer
arresteras och fängslas enligt sedvanerätt för mindre brott utan att polisen eller
det ordinarie rättsväsendet kopplas in. Därför har regeringen ansett sig
motiverad att informera traditionella ledare om deras rättsliga begränsningar
enligt den så kallade Traditional Authorities Act.
Konstitutionen föreskriver rätten till en rättvis rättegång, vilket i stort
respekteras av rättsväsendet. Problemet är att det ofta är långa väntetider innan
fall tas upp, samt att sedvanerätten inte alltid respekterar de konstitutionella
rättigheterna fullt ut. Dessutom är många människor, framför allt på
landsbygden, inte fullt medvetna om sina rättigheter.
Under separatistupproret i Caprivi-provinsen 1999 arresterades över 300
personer för att ha deltagit i en attack mot staden Katima Mulilo. 132 av dem
har väntat i nästan fem år på rättegång. Flera av de häktade hävdar att de
utsatts för tortyr och polisbrutalitet i samband med arrestering/förhör och 12
personer har avlidit i fängelset. Rättegången har skjutits upp gång på gång,
vilket har utvecklats till en besvärande situation för Namibia
Det finns inga rapporter om politiska fångar i Namibia.
6. Personlig frihet
Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt konstitutionen och en
person som arresteras måste bli informerad om skälet till arresteringen samt få
sitt fall upptaget av en underdomstol inom 48 timmar. Man har rätt till
offentlig försvarare, om nödvändigt på statens bekostnad. Olagliga
frihetsberövanden har dock gjorts av säkerhetsstyrkorna, i synnerhet i de norra
provinserna längs gränsen mot Angola och Botswana. Läget har förbättrats
efter fredsprocessens inledande i Angola men problem finns fortfarande i
Caprivi. Personer som tillhör ursprungsbefolkningen San – som sedan länge
utnyttjats av andra etniska grupper – har vid flera tillfällen varit föremål för
godtyckliga arresteringar utan att deras fall tagits upp av domstol. Ledare för
4
San-befolkningen har bland annat framfört klagomål till inrikesministeriet att
de inte fått tillgång till adekvata identitetshandlingar.
Det finns inga särskilda reserestriktioner och den personliga friheten är överlag
god.
7. Straffrihet
Det finns ingen formell straffrihet för någon typ av brott, men väntetiderna
före rättegång är ofta långa. Det finns också fall av misstänkt polisvåld där åtal
aldrig väckts.
En komplicerad del av Namibias historia är de övergrepp som begicks under
frihetskampen. Efter självständigheten från den sydafrikanska
apartheidregimen har behovet varit stort av en försoningsprocess för att
komma över begångna övergrepp och motverka sociala spänningar. En aktiv
försoningspolitik mellan olika etniska och sociala grupper, syftande till att se
framåt och lägga det förflutna bakom sig, har också förts av regeringen.
Organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter (MR-organisationer) har
dock beklagat att en sanningsprocess som omfattar vittnesmål om begångna
övergrepp inte genomförts i Namibia på samma sätt som i Sydafrika. Inte
minst vill man kartlägga de övergrepp som begicks av SWAPO-aktivister i exil
mot personer som påstods vara informatörer till sydafrikanerna. Situationen
har dock inte utvecklats positivt och det förefaller saknas en politisk vilja att ta
itu med de övergrepp som begicks före självständigheten. Frågan om en
eventuell sanningsprocess har helt nyligen aktualiserats i samband med
påträffandet av massgravar i norra Namibia.
8. Yttrande- och mediafrihet
Församlings- religions- och yttrandefriheten finns inskriven i konstitutionen
och det finns en väl utvecklad media. Medias oberoende respekteras i stort av
regeringen, men under senare år har kritiken från regeringen och det styrande
partiet SWAPO mot oberoende, regeringskritisk media ökat.
Det finns en regeringstrogen nyhetstidning, New Era, som utkommer fem
gånger i veckan, samt två nyhetsmagasin, Namibia Today och Namibia Review.
Regeringen styr också Namibia Press Agency (NAMPA). Det finns sex
oberoende tidningar, varav den engelskspråkiga dagstidningen The Namibian
är den mest framträdande. Regeringskontrollerade Namibia Broadcasting
Corporation (NBC) ansvarar för de flesta radio- och TV-kanaler. Det finns åtta
privata radiokanaler, två privata lokala TV-kanaler samt en privat rikstäckande
kabel-TV-kanal. Denna ägs till 51 procent av regeringspartiet SWAPO. BBC
samt sydafrikansk media är lättillgänglig. Flera tidningar har heltäckande
internetsajter.
5
Det förekommer rapporter om att regeringsföreträdare söker påverka
journalister som arbetar inom statligt kontrollerade medier och medarbetare
inom NBC har hävdat att de i viss mån tagit på sig en självcensur.
Inga rapporter har inkommit om trakasserier eller arresteringar av journalister
under 2005. Utländska journalister som besöker landet måste dock ansöka om
tillfälligt arbetstillstånd.
Presidenten och företrädare för regeringen och det styrande partiet SWAPO
har vid upprepade tillfällen anklagat regeringskritisk media för att inte agera i
nationens intresse utan att spela dess fiender i händerna genom sin
rapportering. De verbala utspelen tycks dock inte ha påverkat den oberoende
pressens rapportering nämnvärt.
Konstitutionen föreskriver såväl mötesfrihet som religionsfrihet och rätt att
ansluta sig till fackföreningar, vilket respekteras i allmänhet av regeringen
9. De politiska institutionerna
Namibia är en konstitutionell demokrati med flerpartisystem. Parlaments- och
presidentval genomfördes i november 2004 och SWAPO erhöll fortsatt stor
majoritet med 75 procent av rösterna och 55 av de 72 valbara platserna i
parlamentet. SWAPO:s presidentkandidat Pohamba vann överlägset och erhöll
76 procent av rösterna och efterträdde Sam Nujoma i mars 2005.
Valdeltagandet uppgick till 84 procent av de registrerade väljarna vilket är den
högsta nivån sedan valet 1989. Oppositionen har fortsatt svårt att få fotfäste
och inflytande. Congress of Democrats (CoD) blev största oppositionsparti
med fem platser i parlamentet. Democratic Turnhalle Alliance (DTA) fick fyra
mandat. CoD:s presidentkandidat Ben Ulenga erhöll 7 procent av rösterna.
Parlamentet består av två kammare, nationalförsamlingen och ett nationalråd.
Nationalförsamlingen består av 72 folkvalda ledamöter, som väljs vart femte år
enligt proportionellt valsystem, samt sex utsedda ledamöter.
Nationalförsamlingen har direkt lagstiftande makt. Nationalrådet som består av
två representanter från vardera av de 13 regionerna i Namibia, det vill säga
inalles 26 ledamöter. Dessa utses i regionalvalen vart sjätte år. Samtliga
regeringsledamöter upptar en plats i parlamentet och utgör alltså en stor del av
det totala antalet ledamöter.
Presidenten väljs i direktval vart femte år och kan omväljas en gång. 1998
ändrades konstitutionen så att president Nujoma skulle kunna omväljas för en
tredje mandatperiod i stället för de stipulerade två, med motiveringen att
Nujoma inte valdes i direktval 1990. President Nujoma kunde alltså inte ställa
upp i presidentvalet 2004.
6
Regeringspartiet SWAPO:s dominans av det politiska livet har medfört att
regeringen kritiserats av opposition och oberoende organisationer för att inte
alltid fullt ut främja en demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt. Kritikerna
har också framhållit att skiljelinjen mellan regeringen och partiet SWAPO
ibland är otydlig och att SWAPO över tiden blivit mer toppstyrt.
Maktutövningen är förhållandevis centraliserad och de lokala och regionala
organens reella makt är i praktiken begränsad. Presidenten och partiet åtnjuter
dock ett stort förtroende bland befolkningen. Det finns inga djupgående,
öppna motsättningar mellan olika etniska grupper, vilket bl.a. är ett resultat av
presidentens ambition att verka för nationell försoning. Däremot är etnisk
tillhörighet inte oviktig i det politiska livet.
Endast fem kvinnor ingår i regeringens totala antal av 26 fullvärdiga
medlemmar. I nationalförsamlingen sitter 21 kvinnliga ledamöter av 72 och i
det nationella rådet två. På regional och lokal nivå är kvinnor bättre
representerade.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Diskriminering är förbjudet enligt konstitutionen, vilket i princip respekteras av
regeringen. I praktiken lever apartheidssystemets mycket skeva
inkomstfördelning kvar och de rikaste 10 procent (de flesta vita) förfogar över
drygt 65 procent av inkomsterna. Arbetslösheten, som framför allt drabbar den
svarta befolkningen, ligger runt 40 procent.
Det finns ingen lagstadgad minimilön, men jordbruksarbetarnas fackförbund
driver frågan för sina anslutna mot bakgrund av de ofta mycket låga löner som
farmarna betalar sina anställda. Arbetstiden är reglerad till högst 45 timmar per
vecka, samt minst 24 timmars sammanhängande ledighet per vecka. Man har
rätt till 24 semesterdagar samt 30 sjukdagar per år. I praktiken efterlevs dock
inte alltid dessa lagar. Några farmägare har kritiserats efter att ha tvingat
pensionerade lantarbetare att lämna de jordbruk där de varit anställda
merparten av sina arbetsliv.
Konstitutionen föreskriver rätt till att fritt bilda eller ansluta sig till
fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras. Rätten omfattar såväl tjänstemän
som jordbruksarbetare och anställda i hushållet. Många lågutbildade, framför
allt på landsbygden, är dock inte medvetna om sina rättigheter och
fackförbunden, som i många fall lider av resurs- och kapacitetsbrist, har ofta
rekryteringssvårigheter. Cirka 20 procent av arbetskraften är organiserad. De
största fackförbunden är National Union of Namibian Workers (NUNW), som
är löst kopplad till SWAPO, samt Namibia Federation of Trade Unions
(NAFTU).
7
En ny arbetslagstiftning är under utarbetande där bland annat diskriminering
till följd av hiv/aids anses som straffbart.
Namibia har ratificerat sju av ILO:s åtta centrala konventioner om mänskliga
rättigheter.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Landets storlek (knappt dubbelt så stort som Sverige) i kombination med en
liten och utspridd befolkning om 1,8 miljoner innebär svårigheter för
myndigheterna att tillhandahålla fullgod hälsovård i alla delar av landet. Som ett
arv från den förra regimen är infrastrukturen och resurserna koncentrerad
kring huvudstaden Windhoek. Regeringen prioriterar dock de sociala
sektorerna och det finns en politisk vilja att åtgärda fattigdoms- och
fördelningsproblematiken. Cirka 15 procent av statsbudgeten avsätts till
hälsosektorn. Positivt är dock att Namibia nu kommit förhållandevis långt
beträffande bromsmediciner för personer drabbade av hiv/aids. Nu finns detta
tillgängligt på 13 olika sjukhus i landet men man har ännu inte nått ut till alla
som kvalificerar sig för behandling. Ett oroande tecken är att kvaliteten på
offentlig sjukvård försämrats under den senaste tiden. Anmälningar mot
vårdpersonal och vårdinstitutitioner har ökat markant.
12. Rätten till utbildning
Cirka 24 procent av de offentliga utgifterna går till utbildning, som är en
prioriterad fråga för regeringen. Barn har rätt till gratis utbildning från klass 1
till 10, och mellan 85-90 procent av alla barn går i skolan. För många familjer
är omkostnaderna i form av skoluniform, böcker, inhysning i det fall skolan
ligger långt bort o.s.v. svåra att klara av, vilket i synnerhet drabbar flickor.
Många av de barn som inte går i skolan tillhör den etniska gruppen San.
Cirka 80 procent av befolkningen är läs- och skrivkunnig.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Namibia klassas av Världsbanken som ett medelinkomstland. Den relativt höga
medelinkomsten speglar dock inte de mycket stora inkomstskillnaderna i
landet. Namibia försöker därför att omklassificeras som tillhörande de minst
utvecklade länderna, så att landet ska få tillgång till Världsbankens förmånliga
lån.
Cirka 40 procent av Namibias befolkning klassas som fattig och 7 procent som
extremt fattig. Namibia rankas som nummer 125 av 177 länder enligt UNDP:s
Human Development Index. Andelen offentliga utgifter som går till sociala
sektorer hör till de högsta i världen, men ansträngningarna försvåras av en
snabbt växande hiv/aids-epidemi. Cirka 20 procent av befolkningen (mellan
15-49 år) bär på viruset och aids är den främsta dödsorsaken. Förväntad
8
medellivslängd har minskat med 15 år sedan självständigheten. Redan 1990
etablerades ett National Aids Control Programme (NACP), men epidemin har
inte mattats av trots åtgärder som informationskampanjer, forskning,
utbildning för anställda inom hälsosektorn etc.
Barnadödligheten ligger på 48 per 1 000 födda, och 65 per 1 000 barn under
fem år. 80 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten, varav 100
procent i städerna.
Inkomstfördelningen är inte bara etniskt, utan även geografiskt sned. Svår
torka och översvämningar, framför allt i de norra delarna av landet har
resulterat i en eskalerande livsmedelskris. Uppskattningsvis 20 procent av
befolkningen om totalt cirka 1,8 miljoner människor var under förra året i
behov av nödhjälp. procentprocent
14. Kvinnans ställning
Övergrepp mot kvinnor i form av misshandel och våldtäkt, ofta i hemmet, är
vanliga och bottnar ofta i traditionella värderingar om kvinnans underordnade
ställning. Problemet har dock fått ökad uppmärksamhet under senare år och
presidenten såväl som andra regeringsföreträdare har öppet fördömt våld mot
kvinnor. Våldtäktsmän och personer som gjort sig skyldiga till
kvinnomisshandel har dömts till längre straff än tidigare år. Polisen har
rapporterat om ett ökat antal anmälningar om kvinnomisshandel och
presidenten har skrivit under en lag som ger en vid definition av våldtäkt och
som ger möjlighet att bli dömd för våldtäkt även inom äktenskapet. Enskilda
organisationer har uppmärksammat att rättsväsendet inte erbjuder tillräckligt
vittnesskydd för sårbara vittnen. Parlamentet har antagit en ny lag för att stävja
våld i hemmen.
Särskilda kurser om kvinno- och könsrelaterade frågor har organiserats för
polisen. Center för utnyttjade kvinnor har upprättats på en rad platser i landet.
Lagen förbjuder diskriminering av kvinnor som gift sig enligt det gängse
rättssystemet, medan kvinnor som är gifta enligt traditionell rätt utsätts för
såväl juridisk som kulturellt betingad diskriminering. Enligt traditionell praxis
äger en familj rätt att konfiskera en avliden mans egendom även om hans änka
och barn befinner sig i livet. Bruket av denna praxis har dock minskat avsevärt
under de senaste åren.
Kvinnor har rätt till tre månaders barnledighet.
15. Barnets rättigheter
Barnkonventionen undertecknades redan 1991 och något senare antogs en
nationell policy samt ett handlingsprogram om barnets rättigheter som följs
9
upp med årliga rapporter. Landets utvecklingsproblem och sneda
inkomstfördelning innebär att alla behov inte kan tillgodoses men regeringen
lägger en stor del av de offentliga utgifterna på utbildning och hälsovård, vilket
har bidragit till att förbättra barnens situation. Särskilda ansträngningar har
gjorts för det ökande antalet föräldralösa barn (framför allt på grund av
hiv/aids).
Utnyttjande av barn är ett allvarligt problem som uppmärksammas alltmer.
Våldtäkt på barn och incest leder i ökad utsträckning till långa fängelsestraff.
Konstitutionen skyddar barn under 18 år från sexuellt utnyttjande,
barnpornografi och prostitution. Det finns center för utnyttjade kvinnor och
barn, och polisen har erbjudits utbildning om hur man hanterar fall av sexuellt
utnyttjade barn.
Minimiåldern för arbete är 14 år, eller högre inom vissa sektorer såsom gruvoch byggindustrin. Barn under 14 år arbetar dock ofta på familjeägda lantbruk
samt inom den informella sektorn. 1999 visade en oberoende undersökning att
drygt 16 procent av barn mellan 6-18 år arbetar, de allra flesta på landsbygden.
Regeringen har vidtagit åtgärder för att minska barnarbetet, men
arbetsministeriet lider brist på specialutbildade inspektörer.
För rekrytering till armén tillämpas en 18-årsgräns.
16. Olika befolkningsgruppers situation
Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, religion, språk
eller social status, och ett uttryckligt förbud mot ”the practice and ideology of
apartheid” finns. Detta respekteras i allmänhet. Några incidenter har dock
rapporterats, bland annat om fall av diskriminering inom polisen beroende på
ras, etnisk eller politisk tillhörighet.
Namibias befolkning består av en rad etniska grupper av såväl afrikanskt
ursprung som tysk- och afrikaanstalande minoriteter. Etnisk tillhörighet är en
viktig faktor i namibisk politik, och det anses till exempel ännu vara osannolikt
att en presidentkandidat som inte tillhör den dominerande etniska gruppen
från norra delen av landet, Ovambo, skulle kunna få majoritetsstöd i ett val.
Namibias ursprungsbefolkning, San-folket, har länge varit marginaliserad
socio-ekonomiskt och utvecklingsmässigt i förhållande till andra
befolkningsgrupper. Det är också den enda grupp som på alla plan fått det
sämre sedan differentierad statistik började sammanställas 1996. Många Sanbarn går inte i skolan och läs- och skrivkunnigheten uppskattas vara under 20
procent. San-folket utgör 2 procent av Namibias befolkning.
10
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Konstitutionen förbjuder diskriminering i allmänna termer, men nämner inte
särskilt sexuell läggning. Det finns dock lagstiftning som förbjuder
diskriminering av homosexuella i arbetslivet.
Den förre presidenten, Sam Nujoma, har vid flera tillfällen uttalat sig
nedvärderande om homosexuella, och har bland annat sagt att homosexualitet
strider mot naturen och ska bekämpas. Dessa uttalanden har Sam Nujoma
fortsatt med även sedan han avgått som president. Uttalandena har dock inte
fått några kända följder i form av fysiska trakasserier mot homosexuella.
18. Flyktingars rättigheter
Enligt lagen skall flyktingar och asylsökande tas emot i Namibia i enlighet med
FN:s flyktingkonvention, och regeringen samarbetar med UNHCR i denna
fråga. De flesta flyktingarna i Namibia kommer från Angola men också från
DRK, Burundi och Rwanda och finns i Osire flyktingläger. Förhållandena i
Osire, som kritiserats för undermåliga sanitära förhållanden, har förbättrats
avsevärt. I oktober 2005 fanns drygt 6 000 flyktingar i lägret. Antalet som har
repatrierats till Angola är cirka 600, vilket är betydligt färre än de cirka 4 000
som återvände till Angola 2004.
19. Funktionshindrades situation
Lagstiftningen förbjuder diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. Få
åtgärder har dock vidtagits för att lagstiftningen skall efterlevas, och faktisk
diskriminering är vanligt förekommande. Det finns inga föreskrifter om att
handikappanpassa offentliga byggnader. Denna fråga har dock fått ökande
uppmärksamhet, bland annat genom att media har rapporterat om den
bristande respekten för funktionshindrades åtnjutande av de mänskliga
rättigheterna.
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Ett flertal oberoende aktiva MR-organisationer verkar i landet utan
begränsningar. Debatten om frågor rörande mänskliga rättigheter är
förhållandevis livlig och enskilda organisationer kan öppet kritisera regeringen.
Regering och myndigheter har samarbetat med enskilda MR-organisationer
bland annat med att anordna utbildning för berörda yrkeskårer, t.ex. polisen,
om mänskliga rättigheter. MR-organisationer har fritt kunnat undersöka
anklagelser om övergrepp, i synnerhet i norra Namibia, och publicera
rapporter.
Vid några tillfällen har dock regeringsföreträdare verbalt attackerat bland annat
National Society for Human Rights (NSHR), Amnesty International samt
Minority Rights Group.
11
Några av de främsta MR-organisationerna är Legal Assistance Centre (LAC),
National Society for Human Rights (NSHR), Media Institute for Southern
Africa, Human Rights Documentation Centre och Namibia Institute for
Democracy (NID).
Ombudsmannen har ett förhållandevis brett mandat (se under punkt 5), men
tanken har väckts att inrätta en kommission för mänskliga rättigheter för att
komplettera de enskilda organisationerna och deras granskning av
efterlevnader av relevanta FN-konventioner.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga
rättigheter
Utöver det relativt stora antalet inhemska organisationer är flera internationella
människorättsorganisationer aktiva i Namibia, t.ex. Amnesty. Sverige
samarbetar med och stödjer ett antal demokrati- och
människorättsorganisationer, däribland Legal Assistance Centre (LAC),
National Society for Human Rights (NSHR), samt Namibia Institute for
Democracy.
