Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en
fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Namibia 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Den namibiska grundlagen från 1990, det år då landet blev självständigt, lägger
grunden för ett demokratiskt flerpartisystem. Den forna befrielserörelsen
Swapo (South-West Africa People's Organisation) har sedan självständigheten
varit det dominerande partiet i parlamentet. Mänskliga rättigheter är
garanterade i grundlagen och efterlevs i stor utsträckning tillfredsställande.
Utvecklingen sedan 2005, då den sittande presidenten Hifikepunye Pohamba
tog över efter det självständiga Namibias förste president Sam Nujoma, har
gått mot ett förbättrat klimat för yttrande- och tryckfriheten. Vissa händelser
under året väcker dock frågetecken för mediernas och det civila samhällets
framtida möjligheter att var en tydlig oberoende röst.
Några regeringsledamöter och Swapoföreträdare gjorde hätska och hotfulla
utfall mot en enskild organisation som anmälde den före detta presidenten Sam
Nujoma till den Internationella brottmålsdomstolen, för brott mot
mänskligheten. Regeringen ingrep även mot vissa radioprogram där lyssnarna
ansågs framföra för stark och onyanserad kritik mot regeringen i allmänhet och
Sam Nujoma i synnerhet.
Det civila samhället är litet och det finns endast ett par organisationer
verksamma för de mänskliga rättigheterna, dessa är dock tämligen röststarka.
Namibisk press svarar för en fri och oberoende granskning av staten. Namibia
har den bästa placeringen av alla afrikanska länder i organisationen Reportrar
utan gränsers frihetsindex för media, 2007.
2
De utdragna rättegångarna av de misstänkta idet s.k. Caprivi-upproret 1999 har
varit förknippade med problem som långa frihetsberövanden (mer än sju år) i
avvaktan på dom, uppgifter om tortyr samt svårigheter för de tilltalade att få
försvarare. Flera fall av polisbrutalitet har rapporterats i år men
rikspolischefens har tydligt markerat att detta inte är acceptabelt och lovat
krafttag mot polisvåld.
På grund av den ojämna inkomstfördelningen, den utbredda fattigdomen och
den höga arbetslösheten är det svårt för individen att åtnjuta alla de rättigheter
som regleras i grundlagen gällande de ekonomiska och sociala rättigheterna.
Barn som blivit föräldralösa till följd av hiv/aids utgör en sårbar och växande
grupp. Hiv/aids är också huvudorsaken till att levnadsstandarden i Namibia
sjunker, trots förbättrad hushållsekonomi och ökad läskunnighet.
Grundlagen förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men
diskriminering av kvinnor förekommer likafullt, särskilt inom sedvanerätten på
landsbygden. Kvinnor är alltjämt underrepresenterade i regering, parlamentet
och i näringslivet. Namibia var ett av de första länderna i världen som
ratificerade den nya konventionen om funktionshindrades rättigheter.
Rättsläget för homo-, bi- och transsexuella (HBT) är oklart. Ett bakslag är den
nya lagen om arbetsvillkor, som antogs under året, där det tidigare
diskrimineringsförbudet för homosexuella har borttagits.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Namibia har ratificerat eller anslutit sig till följande FN-konventioner om
mänskliga rättigheter:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och
dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt och om
avskaffandet av dödsstraffet (1995).
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(CESCR) (1995).
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD) (anslutning före självständigheten).
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW) (1992) och det fakultativa tilläggsprotokollet om enskild
klagorätt (2000).
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT) (1994). Det fakultativa protokollet
om förebyggande av tortyr har varken ratificerats eller undertecknats.
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC), (1990), samt de två
fakultativa tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter och
barnhandel, barnprostitution samt barnpornografi, ratificerades 2002.
3
-
Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder och
det fakultativa protokollet.
Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC).
Regionala instrument landet ratificerat eller anslutit sig till:
- Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter
(ACHPR), ratificerades den 30 juli 1992. Tilläggsprotokollet till
ACHPR om skapandet av en afrikansk domstol för mänskliga och
medborgerliga rättigheter undertecknades 2003, men är ännu inte
ratificerat.
Namibia har undertecknat, men inte ratificerat, konventionen mot påtvingade
försvinnanden. Namibia har inte inkorporerat konventionen mot tortyr och
annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) i
nationell lagstiftning. Inte heller har någon deklaration (enligt artikel 22 i CAT)
gjorts som erkänner CAT:s granskningskommittés kompetens att behandla
klagomål om tortyr i Namibia. Landet är ännu inte statspart till
tilläggsprotokollet OPCAT, som syftar till ett system av regelbundna besök för
kontroll av behandlingen av fängslade personer.
Namibia samarbetar med relevanta FN-kommittéer, men inkommer ofta sent
med sina rapporter (för närvarande är 15 stycken försenade). De många och
långa förseningarna har tagits upp i en EU-demarsch i september 2006 och en
enskild organisation planerar uppvaktningar under nästa år i olika FN-städer.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inga politiskt motiverade mord eller försvinnanden har rapporterats under de
senaste åren. Vad gäller dödsfall förorsakade av ordningsmakten nämns i
National Society for Human Rights (NSHR) årsrapport för 2007 en handfull
fall där personer dött antingen i arrestlokaler under oklara omständigheter eller
efter att blivit beskjutna av poliser. Ett exempel var dödsskjutningen den 30
mars av Mathias Choune som träffades i ryggen då han vägrat stanna vid en
poliskontroll. Efter ett antal varningsskott besköt polisen Chounes bil varvid
han träffades av tre skott i ryggen och sedermera avled. En förundersökning
avseende mord har inletts.
Grundlagen föreskriver att ingen ska utsättas för tortyr eller annan omänsklig
behandling. NSHR rapporterar dock om ett femtontal fall av misshandel
under året utförda av polisen, den paramilitära säkerhetsstyrkan Special Field
Force (SFF) samt kriminalvårdspersonal. Positivt är dock att rikspolischefen
4
Sebastian Ndeitunga tydligt uttalat att polisvåld inte är acceptabelt och att de
ansvariga måste lagföras. Som förebyggande åtgärd har han även inlett
utbildning för poliser i mänskliga rättigheter.
Den rättsliga uppföljningen av övergreppen under och efter det s.k. Capriviupproret 1999 (se avsnitt 6) fortgår. Enligt uppgift skedde i samband med
upproret flera fall av misshandel mot 300 arresterade personer. Den grupp på
ca 40 personer, bestående av polismän, soldater och underrättelseofficerare,
som genomförde arresteringarna har dock ännu inte åtalats. I en radiointervju
27 juli hänvisade riksåklagaren Martha Imalwa till brist på kvalificerad
arbetskraft som ett skäl till förseningen. 116 av de misstänkta upprorsmakarna
från Caprivi har väckt talan om skadestånd till följd av tortyr under
häktestiden.
I en rapport från FN:s kommissions för de mänskliga rättigheter arbetsgrupp
för ofrivilliga försvinnanden från december 2005, framgår att Namibia ännu
inte besvarat ett ärende från 1999 som rörde en medlem av NSHR. Personen
häktades i samband med Caprivi-upproret och försvann sedan under oklara
omständigheter.
Människohandel torde förekomma i Namibia, men ingen officiell statistik finns
att tillgå. Eftersom specifik lagstiftning saknas, tillämpas vanlig straffrättslag på
eventuella fall av människohandel.
Det har under de senaste åren blivit alltmer uppmärksammat att fängelser och
häkten är dåligt underhållna och överbelagda. Internationella
rödakorskommittén ges tillträde att utföra inspektioner, så även Namibias
ombudsman som i sin rapport från november 2006 kritiserade att misstänkta
personer delar cell med redan dömda fångar. Enligt rapporten är orsakerna till
överbeläggningen långsamma förundersökningar och rättegångar, ekonomisk
oförmåga hos den misstänkte att betala borgen, domstolens vägran att bevilja
borgen samt lång väntan på åklagarens beslut om åtal.
Fängelsernas överbeläggning innebär även att unga personer inte alltid
separeras från vuxna. Kvinnliga fångar är normalt skilda från manliga, men det
finns rapporter om att de blir utsatta för sexuella övergrepp av personalen. Sex
mellan manliga interner är ett skäl till att antalet hiv/aids-smittade i fängelserna
stiger alarmerande. Aids står för hälften av dödsfallen bland internerna.
Kriminalvården delar inte ut kondomer eftersom det anses att detta skulle
främja sodomi, vilket är ett brott under namibisk lag.
Enligt NSHR misshandlades i februari interner på Windhoeks centralfängelse
med pepparspray, batonger och knytnävsslag av 12 fångvakter. Misshandeln
skall ha skett i samband med kroppsvisitation.
5
Som ett svar på kritiken ovan har riksåklagaren Martha Imalwa utlovat en
landsomfattande upprensningsaktion på fängelserna.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet sedan 1990.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag. En person som
arresteras måste bli informerad om skälet till arresteringen samt få sitt fall
upptaget av en underdomstol inom 48 timmar. Uppgifter finns dock om
gripanden där detta inte har kunnat iakttagas av praktiska skäl, t ex på
landsbygden där rättsväsendets kapacitet är lägre. FN:s arbetsgrupp om
godtyckliga frihetsberövanden riktade i december 2005 kritik rörande
godtyckliga arresteringar av 13 misstänkta från Caprivi-upproret.
Det finns inga särskilda reserestriktioner och den personliga friheten är överlag
god.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Grundlagen föreskriver rätten till en rättvis rättegång, vilket i stort respekteras
av rättsväsendet. Rättsväsendet är enligt grundlagen självständigt i förhållande
till den verkställande makten. Ministrar och parlamentariker är uttryckligen
förbjudna att blanda sig i den dömande verksamheten. Domare tillsätts av
presidenten på rekommendation av en kommitté bestående av landets högsta
jurister.
Domstolsväsendet består av högsta domstolen, överrättsdomstolen samt de
lägre domstolarna. De lägre domstolarna utgörs dels av brottmålsdomstolar
som handhar mindre allvarliga brott, dels sedvanerättsliga eller "traditionella",
domstolar. Därutöver finns det en ombudsmannainstitution dit enskilda kan
anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland annat brott mot
mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning och föreslår
åtgärder där så är befogat. Han kan driva ärendet i domstol eller begära att
andra myndigheter agerar. Ombudsmannen skall vara antingen domare eller
advokat och tillsätts på samma sätt som ordinarie domare.
De traditionella domstolarna har befogenhet att döma för mindre allvarliga
brott, såsom snatteri, där frihetsberövande inte kan komma ifråga. Det
förekommer dock att personer arresteras och fängslas enligt sedvanerätt för
mindre brott utan att polisen eller det ordinarie rättsväsendet blir delaktigt.
6
Detta har föranlett regeringen att informera traditionella ledare om deras
rättsliga begränsningar.
En misstänkt har rätt till offentlig försvarare om brottet är av tillräckligt
allvarlig karaktär. Den som inte själv har råd med advokat, får en förordnad på
statens bekostnad. Bristen på rättslig expertis ute på landsbygden innebär dock
att den misstänkte ofta blir utan juridiskt ombud.
En undersökning av forskningsorganisationen Institute for Public Policy
Research från oktober 2006 slår fast att namibiska domare uppvisar en hög
grad av oberoende till den verkställande makten, särskilt vad gäller mål med
bäring på de mänskliga rättigheterna, där tendensen snarast är att döma till den
enskildes förmån. Förklaringen sägs vara gedigen erfarenhet av sådana mål från
tiden före självständigheten, starka enskilda organisationer som agerar ombud
(t ex Legal Assistance Center) och det faktum att flera mål beror på uppenbara
administrativa fel som regeringen inte bestrider. Enligt undersökningen skall
dock domare med utländsk bakgrund (främst sydafrikansk) utsedda efter 1994
ha en större benägenhet att döma till regeringens fördel. Orsaken kan vara att
utländska domare jobbar på årskontrakt, vilket kan skapa ett
beroendeförhållande till regeringen eftersom de behöver få sina arbetstillstånd
regelbundet förnyade.
De långa väntetiderna är ett stort problem för rättsväsendet och äventyrar den
enskildes rättssäkerhet. Enligt uppgifter från den nationella
åklagarmyndigheten pågick i lägsta instans 49 610 mål under 2006. Av dessa
var 20 846 nya mål, medan 28 764 var gamla mål som överförts från
föregående år. Särskilt allvarligt är givetvis eftersläpningen i brottmål då den
tilltalade är häktad. Presidenten för överrättsdomstolen, Petrus Damaseb,
varnade i februari för att överklagandeförfarandet i Namibia höll på att
kollapsa. Han pekade på att väntetiderna för att få mål överprövade var så
långa, att den dömde ofta hade avtjänat sitt fängelsestraff innan överklagandet
hann prövas. Om den dömde sedan frias i överrätten, vilket inte är ovanligt,
har han således suttit av straffet som oskyldig.
Under separatistupproret i Caprivi-provinsen i nordvästra Namibia 1999
arresterades över 300 personer för att ha deltagit i en attack mot staden Katima
Mulilo. Åklagaren väckte åtal om landsförräderi med hänvisning till
separatisternas krav på Caprivi-provinsens självständighet. Två separata
rättegångar har förts med ca 120 respektive 12 tilltalade som suttit i häkte
sedan 1999 (den större rättegången) respektive 2003 (den mindre). Den större
rättegången, som inleddes först flera år efter gripandena, beräknas fortsätta
ytterligare ett par år. I den andra rättegången meddelades dom i augusti. Tio
fälldes och dömdes till långa fängelsestraff, två frikändes. De frikända
personerna kom alltså att sitta oskyldigt häktade i fyra år.
7
Flera av de häktade från Caprivi hävdar att de utsatts för tortyr och
polisbrutalitet i samband med arrestering och förhör. 13 personer har avlidit i
häktet. De tilltalade har haft svårt att få offentliga försvarare förordnade för
sig. Även vittnen skall tidigare ha trakasserats av polisen. Rättegångarna har
skjutits upp upprepande gånger. Flera enskilda organisationer, däribland
Amnesty International, har uttryckt oro för regeringens oförmåga att utreda
uppenbara övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i samband med Caprivirättegången.
Korruption inom poliskåren förekommer, men oftast i mindre skala av typen
privat utnyttjande av polisens bensinkort.
7. Straffrihet
Det finns ingen formell straffrihet för någon typ av brott. Det har dock varit
ett problem att anklagelser om tortyr och polisvåld inte har utretts på ett
fullgott sätt, vilket FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna uttryckt
missnöje över. Rikspolischefen Sebastian Ndeitunga har på senare tid tydligt
uttalat att misstankar om övervåld från polisens sida alltid måste utredas Se
avsnitt 3 )
Namibia bär fortfarande spår av de övergrepp som begicks under
frihetskampen. Efter självständigheten från den sydafrikanska
apartheidregimen har behovet av en försoningsprocess varit stort, för att kunna
komma över begångna övergrepp och motverka sociala spänningar. En
framåtsyftande försoningspolitik, mellan olika etniska och sociala grupper, har
förts av regeringen. MR-organisationer har dock sedan länge efterlyst en
försonings- och sanningskommission av sydafrikansk modell som omfattar
vittnesmål om begångna övergrepp. Inte minst vill de kartlägga övergrepp mot
Swapo-aktivister i exil som misstänkts för att vara informatörer till den
sydafrikanska apartheidregimen. Massgravar upptäckta hösten 2005
aktualiserade på nytt en sanningskommission. Regeringspartiet Swapo
motsätter sig dock kraftfullt en sådan och har stoppat försök att debattera
frågan i parlamentet.
En låg frekvens av brott klaras upp beroende på polisens ineffektivitet på flera
områden. Även om det inte råder en medveten underlåtenhet att beivra och
bestraffa brott, blir den reella effekten i många fall straffrihet.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Församlings- religions- och yttrandefriheterna finns inskrivna i grundlagen.
Medierna är väl utvecklade. Sedan 2005, då den sittande presidenten
8
Hifikepunye Pohamba tog över efter det självständiga Namibias förste
president Sam Nujoma, har utvecklingen gått mot ett förbättrat klimat för
yttrande- och tryckfriheten. Vissa händelser under året väcker dock frågetecken
för mediernas och det civila samhällets framtida möjligheter att var en tydlig
oberoende röst.
Inga rapporter finns om arresteringar eller försvinnanden av journalister under
2007. Utländska journalister kan verka i landet, men de måste ansöka om
tillfälligt arbetstillstånd. I sitt index över pressfriheten i världen 2007 har
organisationen Reportrar utan gränser tilldelat Namibia 25:e plats, vilket är
högst placering bland de afrikanska länderna. Inga formella begränsningar
råder för användandet av Internet.
Även om journalister överlag inte känner fruktan för fysiska eller formella
repressalier, kan tonläget vara hätskt från regeringssidan när kritik framförs i
media I NSHR:s årsrapport från 2007 uppges att det mellan 1 augusti 2006 och
den 28 september 2007 förekom 39 incidenter där åsikts- och yttrandefriheten
attackerats av företrädare antingen från regering och stat eller från
regeringspartiet Swapo. Cirka 90% av attackerna skedde under perioden juli till
september och hade bäring på NSHR och dess chef Phil Ya Nangoloh.
Anledningen var att det under juli blev allmänt känt att NSHR har ansökt till
den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag om åtal mot f.d.
presidenten Sam Nujoma och tre andra Swapomedlemmar, för brott mot
mänskligheten.
Grunden för åtalet skulle vara nämnda personers ansvar för de 4 000 namibier
som försvann under frihetskampen på 1980-talet. ”ICC-affären” föranledde en
mycket frän attack mot NSHR. President Pohamba kritiserade i skarpa ordalag
NSHR genom att i ett tal den 9 augusti hävda att inlagan till ICC var ett hot
mot fred och stabilitet i Namibia samt att historien inte kommer att glömma en
sådan svekfull handling.
I kölvattnet av presidentens tal följde skarpare uttalanden av ett par ministrar
och Swapos ungdomsförbunds talesman Elijah Ngurare. Ngurare sade bl a att
ungdomsförbundet skulle ta till vapen för att skydda Nujoma och attackera
dem som ville se honom utlämnad till Haag. Ya Nangoloh upplevde att dessa
och andra uttalanden skapade en hotfull stämning mot hans person.
I samband med ICC-affären riktades även kritik från vissa i regeringen,
fackföreningsrörelsen och Swapo mot utländska finansiärers, däribland
Sveriges, stöd till NSHR. Även förtäckta hot förekom.
Som en reaktion på ICC-affären lades i augusti ett förslag fram om hårdare
reglering av medierna. Förslaget har dock hittills inte lett till någon ny
9
lagstiftning eller beslut. Frågan torde dock komma upp igen. På Swapos
kongress i slutet av november beslutades att regeringen ska etablera ett
Medieråd för att kunna reglera och kontrollera mediernas aktiviteter i Namibia.
Det civila samhället har kritiserat denna åtgärd som stridande mot grundlagens
anda.
En annan incident med bäring på medierna var att regeringen agerade mot ett
antal av NBC:s populära debattprogram i radio där lyssnarna fick ringa in och
prata om valfritt ämne. Anledningen var missnöje mot den kritik som riktades i
programmen mot regeringen och Sam Nujoma. Informationsministern ingrep
med innebörden att lyssnarna endast skulle få kommentera vissa av regeringen
och NBC förutbestämda ämnen, ledde till att radioprogrammen tystnade.
Åtgärden möttes med kraftiga reaktioner från bland annat Media Institute of
Southern Africa (MISA) som liknade åtgärden vid censur. Radioprogrammen
har sedermera åter börjat sändas.
Regeringens ökade känslighet för mediekritik torde ha ett samband med de allt
tydligare spänningarna inom Swapo. Dessa slitningar mellan medlemmar
trogna Sam Nujoma och förnyare av partiet innebär att partiets ledande
ställning i namibisk politik för första gången kan vara hotad. I november
bildade ett antal tunga Swapo-politiker ett nytt parti Rally for Democracy and
Progress (RDP). Mycket av vad media tar upp om krav på bättre tjänster för
medborgarna, krafttag mot korruption och arbetslöshet sammanfaller med
RDP:s och övriga oppositionspartiers manifest. Swapo uppfattar därför ibland
medierna som ett språkrör för oppositionen.
Utöver The Namibian finns åtminstone fyra oberoende nyhetstidningar:
Republikein (afrikansspråkig) och Allgemeine Zeitung (tysk) samt Windhoek
Observer och Informanté (båda engelskspråkiga). Den regeringstrogna
nyhetstidningen New Era utkommer fem gånger i veckan. Tidningen förefaller
gå mot en alltmer oberoende journalistik, t ex genom positiva framställningar
av oppositionspartier.
Regeringen kontrollerar nyhetsbyrån Namibia Press Agency (NAMPA) och
Namibia Broadcasting Corporation (NBC) som ansvarar för de flesta radiooch TV-kanaler. Nyhetsbevakningen i den statliga TV:n är regeringsvänlig och
tämligen utslätad. Namibia har en liberal radiolagstiftning som tillåter
kommersiell radio, men de knappt tio privata kanalerna spelar i första hand
musik och erbjuder endast i liten utsträckning nyhets- eller samhällsprogram.
Det finns två privata lokala TV-kanaler samt en rikstäckande kabel-TV-kanal,
vilken till 51 procent ägs av regeringspartiet Swapo.
Även om den oberoende pressen tar upp för regeringen negativa nyheter,
saknas det ofta resurser att bedriva djuplodande undersökande journalistik.
10
Sedan några år tillbaka har dock situationen förbättrats genom Insight Namibia
(med en upplaga på 2500 exemplar), en kvartalstidning som har erhållit en rad
utmärkelser för sin granskningsjournalistik. Utländska satellitkanaler som BBC
och CNN samt sydafrikanska medier är lättillgängliga. Flera tidningar har
heltäckande hemsidor på Internet.
Grundlagen föreskriver såväl mötesfrihet som religionsfrihet samt rätten att
ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras av regeringen.
Angående föreningsfriheten, se avsnitt 9 om partiet UDP.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Namibia är en grundlagsstadgad demokrati med flerpartisystem. Parlamentsoch presidentval genomfördes i november 2004 och Swapo erhöll fortsatt stor
majoritet med 75 procent av rösterna. 55 av de 72 valbara platserna i
parlamentet tillföll regeringspartiet. Swapo:s presidentkandidat Pohamba, som
efterträdde Sam Nujoma i mars 2005, vann överlägset med 76 procent av
rösterna. Valdeltagandet uppgick till 84 procent av de registrerade väljarna
vilket är den högsta nivån sedan valet 1989.
Det största oppositionspartiet Congress of Democrats (CoD) blev största
oppositionsparti med fem platser i parlamentet. Democratic Turnhalle Alliance
(DTA) fick fyra mandat. Oppositionen har svårt att få fotfäste och inflytande.
CoD splittrades under året. Ett nytt parti, Rally for Democracy and Progress
(RDP) bildades under hösten (se avsnitt 8).
Parlamentet består av två kammare, nationalförsamlingen och nationalrådet.
Nationalförsamlingen består av 72 folkvalda ledamöter, som väljs vart femte år
ett enligt proportionellt valsystem, samt sex utsedda ledamöter. För att ingå i
regeringen krävs att personen också är parlamentsledamot.
Nationalförsamlingen har direkt lagstiftande makt. Nationalrådet består av två
representanter från vardera av de 13 regionerna i Namibia, det vill säga
sammanlagt 26 ledamöter. Dessa utses i regionala val vart sjätte år. Samtliga
regeringsledamöter upptar en plats i parlamentet och utgör därmed en stor del
av det totala antalet ledamöter. Detta förhållande begränsar parlamentets
granskande funktion av den verkställande makten.
Presidenten väljs i direktval vart femte år och kan ställa upp till omval en gång.
Regeringspartiet Swapo:s dominans har medfört att regeringen kritiserats av
oppositionen och av oberoende organisationer för att inte alltid främja en
demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt. Kritikerna har också framhållit att
skiljelinjen mellan regeringen och partiet Swapo ibland är otydlig. En av
förklaringarna till otydligheten har varit att den före detta presidenten Sam
Nujoma sedan avträdde 1995, har kvarstått som ledare för Swapo. Vid Swapo-
11
kongressen i slutet av november steg dock Nujoma av och lämnade plats för
president Pohamba att även bli partiledare. Härigenom har det tidigare
”dualistiska” styret upphört. Många håller dock för sannolikt att Nujoma
fortsätter att spela en tung roll inom Swapo och regeringen genom sin egen
person och genom sina förtrogna ministrar, som sitter kvar från hans tid som
president.
Partiet United Democratic Party (UDP) förklarades i september 2006 för
olagligt av regeringen vilket var ett bakslag för den namibiska demokratin. att.
UDP förespråkade att Caprivi-provinsen skulle bli självständig, vilket
regeringen menade vara ett allvarligt brott mot grundlagen då Capriviprovinsen tillhör namibiskt territorium. Genom ett officiellt uttalande av
informationsministern som följdes upp av ett pressmeddelande förklarades att
de grundlagsfästa politiska rättigheterna inte kunde utsträckas till organisationer
vars mål står i strid med grundlagens lydelse och bokstav. Enskilda
organisationer och medier har kritiserat regeringens hållning och menar att det
snarare är regeringen som med detta förhållningssätt gör sig skyldig till
grundlagsbrott. Utöver pressmeddelandet den 1 september 2006 har inga
exekutiva eller polisiära åtgärder vidtagits, men regeringen t har ändå ändå
uppnått sitt syfte eftersom UDP idag inte längre existerar.
Maktutövningen är förhållandevis centraliserad och de lokala och regionala
organens reella makt är i praktiken begränsad. Presidenten och partiet åtnjuter
dock alltjämt ett stort förtroende bland befolkningen. Det finns inga
djupgående, öppna motsättningar mellan olika etniska grupper, vilket bland
annat är ett resultat av presidentens ambition att verka för nationell försoning.
Däremot är etnisk tillhörighet inte oviktig i det politiska livet.
Endast sex av regeringens 26 ledamöter är kvinnor. I nationalförsamlingen
upptas 21 säten av kvinnor (totalt 78) och i det nationella rådet sju av 26. På
lokal nivå är kvinnor bättre representerade (43%), som följd av kvotering i
lokalvalet 2004. På regional nivå är endast 12 av 107 sätena i de regionala
provinserna besatta av kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Apartheidssystemets skeva inkomstfördelning lever i stora delar kvar. De
rikaste 10 procenten (de flesta vita) förfogar över drygt hälften av inkomsterna.
Arbetslösheten, som framför allt drabbar den svarta befolkningen på
landsbygden, ligger officiellt runt 40 procent men oberoende bedömare anser
att den verkliga siffran är högre. Ett av Namibias grundläggande problem är att
tillväxten i ekonomin (3-4 procent om året) inte resulterat i fler arbeten i den
12
formella sektorn. Den dominerande inkomstkällan är därför för många
familjer, särskilt på landsbygden, den informella sektorn (självhushållning, byte
av tjänster och så vidare)
Av en undersökning publicerad i NSHR:s årsrapport framgår att 53 procent av
befolkningen anger arbetslösheten som det svåraste problemet i tillvaron (efter
brist på vatten och elektricitet samt fattigdom). Effekterna av arbetslösheten
förstärks av flera socioekonomiska problem som intern migration, brottslighet
och hiv/aids.
Grundlagen föreskriver rätten att fritt bilda eller ansluta sig till fackföreningar,
vilket i allmänhet respekteras. Rätten omfattar såväl tjänstemän som
jordbruksarbetare och hushållsanställda. Många lågutbildade, framför allt på
landsbygden, är dock inte medvetna om sina rättigheter och fackförbunden,
som i många fall lider av resurs- och kapacitetsbrist, har ofta
rekryteringssvårigheter. Cirka 20 procent av arbetskraften är organiserad. De
största fackförbunden är Mineworkers Union, National Union of Namibian
Workers (NUNW), som är kopplad till Swapo, samt Namibia Federation of
Trade Unions (NAFTU). Det finns ingen lagstadgad minimilön för andra än
jordbruksarbetare (motsvarande 465 kr i månaden).
Artikel 9 i grundlagen förbjuder slaveri och tvångsarbete, men enligt uttalanden
i augusti av vice premiärminister Libertine Amathila, utnyttjas san-folket i
jordbruksarbete på ovärdiga villkor som gränsar till slavarbete.
En ny arbetslagstiftning antogs under året där diskriminering förbjuds mot
arbetstagare som drabbats av hiv/aids. Lagen har ännu inte trätt i kraft. Det är
inte omöjligt att lagen återkallas till följd av näringslivets starka missnöje med
ett omfattande förmånspaketet (bland annat längre semester) för arbetstagare,
vilket företagen anser alltför kostsamt.
Namibia har ratificerat sju av den internationella arbetsorganisationens (ILO)
åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Enligt grundlagen är staten skyldig att verka för förbättrad hälsa hos
medborgarna. Landets storlek (knappt dubbelt så stort som Sverige), i
kombination med en liten och utspridd befolkning om ca 2 miljoner samt
begränsade resurser, innebär emellertid svårigheter för myndigheterna att
tillhandahålla fullgod hälsovård i alla delar av landet. Som ett arv från den
tidigare regimen är infrastrukturen och resurserna koncentrerade kring
huvudstaden Windhoek. Cirka 9 procent, eller 1,6 miljarder namibiska dollar
13
(ungefär lika mycket i kronor) av statsbudgeten avsätts till hälso- och
socialsektorn.
De svåraste hälsoproblemen utgörs, av hiv/aids, TBC och malaria. Hiv/aidsförekomsten har minskat med ett par procent de senaste åren, men är
fortfarande 20 procent. Landets norra delar är värst drabbade, andelen smittade
i Caprivi-regionen är 43 procent. Mellan 300 000 och 400 000 namibiska
kvinnor beräknas i dag leva med hiv/aids, vilket gör att förekomsten av
hiv/aids är särskilt kännbar då landet endast har två miljoner invånare.
Hiv/aids är den främsta anledningen till att förväntad livslängd har minskat de
senaste 15 åren. UNDP har visserligen i år skrivit upp den förväntade
livslängden från 40 år (2006) till knappt 52 år. Det rör sig dock om en generell
förändring för flera länder baserad på nytt beräkningssätt, och speglar inte
förbättrad hälsa.
Positivt är att Namibia har gjort stora satsningar på bromsmediciner, vilka
erbjuds gratis till behövande hiv/aids-patienter. Medicinerna når dock inte alla
behövande på grund av svårigheter för folk på landsbygden att ta sig till en
vårdinrättning. Kostnaderna för behandling av hiv/aids-sjuka har fyrdubblats
på tre år och uppgår för närvarande till 123 miljoner kr. Finansiering för
hiv/aids-relaterade kostnader sker i allt större utsträckning genom
internationella samfundet, framför allt genom Världsfonden mot aids,
tuberkulos och malaria (Global Fund). WHO har konstaterat att Namibia lider
av kronisk brist på kapacitet för att kontrollera utbredningen av hiv/aids,
tuberkulos och malaria. Bristen på hälsostatistik är ett problem för att kartlägga
behoven.
Den långtgående trenden är att standarden på vårdinrättningarna sjunker. Det
finns för få läkare och annan hälsovårdspersonal. Endast tjugo läkarstudenter
sägs utexamineras varje år, och av dessa tar hälften jobb i Namibia. De övriga
lämnar landet för bättre betalda jobb i regionen eller i Europa. Läkare från
Zimbabwe lindrar bristen något. Anmälningar mot vårdpersonal och
vårdinstitutioner har ökat de senaste åren.
I juli krävde det civila samhället (Forum for the Future och Legal Assitance
Center) att regeringen skulle förklara sjukvården för en ”katastrofsektor” som
krävde högsta prioritet.
12. Rätten till utbildning
Cirka 21 procent av de offentliga utgifterna går till utbildningsministeriet, vilket
gör den till den största budgetposten. Under året har dock förts en debatt om
14
fördelningen av pengarna då ca 85% går åt till löner och endast en liten andel
till lokaler och läromedel.
Barn har rätt till gratis utbildning från årskurs 1 till 10. Mellan 85 och 90
procent av alla barn går i skolan. Resultatet av regeringens ekonomiska
satsningar på är dock ifrågasatt. Bristande utbildning och kompetens hos
många lärare samt låg kvalitet på skolböcker och lokaler, särskilt på
landsbygden, har lett till att fler elever inte blir godkända. Många lärare är
drabbade av hiv/aids. Ett stort antal familjer har svårt att klara av
omkostnaderna i form av skoluniform, böcker och dylikt, vilket i särskilt
drabbar flickorna. Många av de barn som inte går i skolan tillhör den etniska
gruppen san.
Enligt senaste mätningen 2001 är 84 procent av befolkningen är läs- och
skrivkunnig, vilket är en ökning från 76 procent år 1991.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Namibia klassas av Världsbanken som ett (lägre) medelinkomstland. Bakom
denna klassificering döljs dock mycket stora inkomstskillnader. Namibia har
därför försökt att bli omklassificerat som ett så kallat LDC-land (Least
Developed Country), eller åtminstone hamna i en mellannivå, för att på så sätt
få tillgång till Världsbankens förmånliga lån.
Cirka 56 % av Namibias befolkning klassas som fattig (< 2 US-dollar/dag) och
35% som extremt fattig (< 1 US-dollar/dag). Namibia rankas som nummer
125 av 177 länder enligt FN:s Human Development Index (HDI).
Landets levnadsstandard (HDI), rör sig i negativ riktning (undersökning av
UNDP:s lokalkontor i Namibia, oktober 2007) Detta är tvärtemot avsikterna i
den långsiktiga planen Vision 2030. r. HDI sjunker därför att de små
förbättringar som har skett vad gäller hushållsinkomster och utbildningsnivå
inte kompenserar för försämringarna vad gäller förväntad livslängd. På tio år
(från1991 till 2001) har sannolikheten att dö före 40 års ålder ökat från knappt
20 procent till drygt 40 procent. Huvudorsaken för den låga medellivslängden
är hiv/aids-epidemin.
Skillnaden i levnadsstandard varierar kraftigt beroende på etnisk bakgrund. Vid
en jämförelse gjord av UNDP:s lokalkontor ligger namibier med tysk bakgrund
på samma nivå som Sverige, de afrikaanstalande på samma nivå som Thailand
och Albanien, medan levnadsstandarden för de etniska gruppen Khoisan ligger
på Eritreas nivå.
15
Barnadödligheten ligger på 48 per 1 000 födda, och 65 per 1 000 barn under
fem år. 80 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Grundlagen förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men
diskriminering av kvinnor förekommer likväl. Kvinnor är alltjämt
underrepresenterade i parlamentet och i näringslivet. En särskild lag
(Affirmative Action Employment Act) som skall främja anställandet av kvinnor
har dock gett vissa resultat. Namibia har antagit Afrikanska Unionens
målsättning att 50 procent av chefsposterna inom offentlig sektor skall innehas
av kvinnor.
Trots att grundlagen föreskriver att kvinnans ställning i familjen skall vara
jämbördig med mannens, är kvinnan i praktiken ofta underordnad mannen på
grund av sedvanerätten som praktiseras främst på landsbygden. Kvinnor är
dock inte förhindrade höga befattningar enligt lokala sedvänjor, t ex är
hövdingen för Namibias största stam en kvinna.
Kvinnor diskrimineras ofta i frågor som rör arv på grund av sedvanan att en
avliden mans kvarlåtenskap tillfaller hans släkt (det vill säga far, mor och
syskon), istället för hans änka och barn. Bruket av denna praxis har dock
minskat avsevärt under de senaste åren. Ny lagstiftning om underhållsbidrag
som stärker kvinnans ekonomiska ställning antogs 2005. Kvinnor har också
rätt till tre månaders föräldraledighet.
Hiv/aids-epidemin drabbar främst kvinnor (kvinnor löper 2-4 gånger högre
risk att drabbas av smitta vid samlag). Mellan 300 000 och 400 000 namibiska
kvinnor beräknas leva med hiv/aids och 25 procent av landets unga kvinnor
kommer inte att få uppleva sin 30-årsdag.
Övergrepp mot kvinnor i form av misshandel och våldtäkt i hemmet är vanliga
(totalt en femtedel av alla våldsbrott). Våld mot kvinnor har fått ökad
uppmärksamhet under senare år. Såväl president Pohamba som andra
regeringsföreträdare har öppet fördömt våld mot kvinnor. Våldtäktsförövare
och personer som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel döms till längre straff
än tidigare. Polisen har rapporterat om ett ökat antal anmälningar av
kvinnomisshandel och ny lagstiftning till förmån för kvinnan gäller sedan ett
par år. Bland annat har definitionen av våldtäkt vidgats och straffen skärpts.
Män som våldför sig på sina hustrur kan numera dömas för våldtäkt. Antalet
16
rapporterade våldtäkter har fördubblats sedan självständigheten och år 2005
rapporterades 1.184 våldtäkter. Det är oklart om detta återspeglar en verklig
ökning eller endast benägenheten att anmäla brott (till exempel tack vare
minskad stigmatisering och fler lokala polisstationer). Mörkertalet fortsätter
dock att vara stort. För närvarande tror man att endast en av 20 våldtäkter
rapporteras till polis.
FN:s kommitté för eliminerandet av diskriminering mot kvinnor (CEDAW)
rekommenderade i sin rapport från februari att Namibia skulle föra bättre
statistik över kvinnors representation i samhället. Särskilt uppmärksammades
bristen på information om människohandel med kvinnor och flickor. Namibia
uppmanades utföra en särskild studie i ämnet att redovisas i nästa periodiska
rapport.
Särskilda kurser om kvinno- och könsrelaterade frågor har organiserats för
polis, socialarbetare och sjukvårdspersonal. Centra för utnyttjade kvinnor har
upprättats på en rad platser i landet.
Kvinnlig könsstympning anses inte vara något utbrett problem. Det saknas
specifik lagstiftning på området.
Angående kvinnors representation i politiska fora, se avsnitt 9.
15. Barnets rättigheter
Namibia undertecknade barnkonventionen 1991 och något senare antogs en
nationell policy samt ett handlingsprogram om barnets rättigheter som följs
upp med årliga rapporter. Namibia har även ratificerat den afrikanska stadgan
om barnets rättigheter och välfärd (ACRWC). Garantier för barnens välfärd
finns även i grundlagens artikel 15. Landets utvecklingsproblem och sneda
inkomstfördelning innebär att alla behov inte kan tillgodoses, men regeringen
lägger, som ovan nämnts, en stor del av de offentliga utgifterna på utbildning
och hälsovård (ca 30 procent totalt), vilket har bidragit till att förbättra barnens
situation. För familjer med låga inkomster och mellan1 och 3 barn ges
barnbidrag med motsvarande 200 kr/månad. För varje ytterligare barn erhålls
100 kr/månad, dock maximalt 800 kr/månad.
Särskilda ansträngningar har gjorts för de föräldralösa barnen, som blir alltfler
på grund av hiv/aids. Antalet som erhåller bidrag mångdubblades från 7 000 år
2003 till 45 000 år 2006. Det totala antalet föräldralösa och utsatta barn i
Namibia beräknas till 150 000 och antas enligt FN:s barnfond UNICEF öka till
250 000 år 2021.
17
Grundlagen skyddar barn under 18 år från sexuellt utnyttjande, barnpornografi
och prostitution, men barnvåldtäkter är likväl ett allvarligt problem. I 16
procent av alla våldtäktsfall är offret under 10 år och 41 procent är under 16 år.
De offentliga institutionerna uppmärksammar våldet mot barn alltmer och
förövarna döms till hårdare straff. Det finns centra för utnyttjade kvinnor och
barn, och polisen har erbjudits utbildning om hur man hanterar fall av sexuellt
utnyttjade barn.
Minimiåldern för arbete är enligt grundlagen 14 år, men inom vissa tunga
sektorer såsom gruv- och byggindustrin är den högre. Barn under 14 år arbetar
dock ofta på familjeägda lantbruk samt inom den informella sektorn.
Regeringen har vidtagit åtgärder för att minska barnarbetet, men
arbetsministeriet lider brist på specialutbildade inspektörer.
Straffmyndighetsåldern är tolv år. Ett femtiotal barn mellan 12-16 år sitter i
fängelse. Det saknas särskilda institutioner för unga lagöverträdare, varför de
tvingas sitta tillsammans med vuxna interner på ordinarie fängelser.
För rekrytering till armén tillämpas en 18-årsgräns.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Grundlagen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, religion, språk eller
social status, och ett uttryckligt förbud mot ”the practice and ideology of
apartheid” finns. Detta förbud respekteras i allmänhet. Några incidenter har
dock rapporterats, bland annat om fall av diskriminering inom polisen
beroende på ras, etnisk eller politisk tillhörighet.
Namibias befolkning består av en rad etniska grupper av såväl afrikanskt
ursprung som tysk- och afrikaanstalande minoriteter. Etnisk tillhörighet är en
viktig faktor i namibisk politik, och det anses till exempel ännu vara osannolikt
att en presidentkandidat som inte tillhör den dominerande etniska gruppen
från norra delen av landet, Ovambo, skulle kunna få majoritetsstöd i ett val.
Denna grupp anses även ha bättre karriärmöjligheter inom statlig förvaltning.
Namibias ursprungsbefolkning san, som utgör 2 procent av den totala
befolkningen, har länge varit marginaliserad socioekonomiskt i förhållande till
andra befolkningsgrupper. Det är också den enda grupp som på alla plan fått
det sämre sedan differentierad statistik började sammanställas 1996. Många
sanbarn går inte i skolan och läs- och skrivkunnigheten uppskattas vara under
20 procent. Vice premiärministern har under året uppmärksammat sanfolkets
arbetsvillkor, som i vissa fall påstods gränsa till slaveri (se avsnitt 10)
18
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homo-, bi och transsexuella (HBT)-personers möjligheter att åtnjuta de
mänskliga rättigheterna på samma villkor som andra individer är något oklar.
Grundlagens artikel 10 förbjuder diskriminering i allmänna termer och nämner
specifikt kön (engelskans ”sex”), som olaglig diskrimineringsgrund. HBTföreningar anser att ordet ”sex” skall tolkas vitt och även inkludera sexuell
läggning. Frågan har dock inte prövats i domstol. Vad som talar mot HBTföreningarnas ståndpunkt är att sodomi, till vilket homosexualitet räknas i
namibisk rättsutövning fortfarande är kriminaliserat.
Den tidigare lagen om arbetsvillkor nämnde explicit homosexuella som en
grupp som inte fick diskrimineras på arbetsplatsen. I den nya lagen som
antagits, men ännu inte trätt ikraft, har dock homosexuella tagits bort som en
icke-diskriminerbar grupp. HBT-föreningar menar att detta inte skall anses
innebära någon ändring i sak och ställer sitt hopp till att domstolarna skall
tillerkänna HBT-personer skydd i framtida rättsfall.
Tidigare har ordet ”homosexuell” använts som skällsord av vissa
regeringsföreträdare, inte minst av Sam Nujoma, mot kritiker. Detta språkbruk
förefaller dock minska tack vare Nujomas tillbakadragande från den offentliga
scenen.
Myndigheterna förhindrar inte HBT-föreningar att föra en aktiv kampanj för
sina medlemmars intressen och hålla offentliga möten.
18. Flyktingars rättigheter
Enligt lagen skall flyktingar och asylsökande tas emot i Namibia i enlighet med
FN:s flyktingkonvention, och regeringen samarbetar med FN:s
flyktinghögkommissariat UNHCR i denna fråga. De flesta flyktingarna i
Namibia kommer från Angola, men det finns även flyktingar från
Demokratiska Republiken Kongo, Burundi och Rwanda. Flyktingarna lever i
flyktingläger i Osire. De sanitära förhållandena i Osire, som tidigare kritiserats
för att vara undermåliga, har förbättrats avsevärt sedan antalet flyktingar på
några år minskat från 20 000 till 6 500. Förklaringen är främst många
flyktingars återbördande till Angola efter inbördeskrigets slut. För de
kvarvarande flyktingarna i Osire är situationen dock fortsatt svår då de, trots
erkänd flyktingstatus, varken har rätt att lämna lägret (annat än för korta
perioder) eller erhålla arbetstillstånd.
Media har under året uppmärksammat att avhoppade kubanska läkare i
Namibia har förvägrats att lämna landet trots att särskilda resehandlingar
utfärdats från den amerikanska ambassaden för inresa i USA. Vissa av läkarna
19
gick under jorden av rädsla att utvisas tillbaka till Kuba av namibiska
myndigheter.
19. Funktionshindrades rättigheter
Lagstiftningen förbjuder diskriminering av funktionshindrade personer i
arbetslivet. Få åtgärder har dock vidtagits för lagstiftningens efterlevnad, och
faktisk diskriminering är vanligt förekommande. Det finns inga föreskrifter om
att handikappanpassa offentliga byggnader. Personer med allvarliga
funktionshinder har rätt till ett månatligt bidrag från staten, men endast ett fåtal
av de berättigade erhåller bidraget. I Caprivi finns endast tolv personer på
utbetalningslistan trots att det bedöms finnas tusentals ersättningsberättigade.
Totalt bedöms det finnas 85.000 funktionshindrade i landet.
Situationen för personer med funktionshinder har dock fått ökad
uppmärksamhet och kan förväntas förbättras framöver. En tydlig och positiv
signal var att Namibia, som ett av de första länderna i världen, i år ratificerade
den nya konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder
(inklusive det fakultativa protokollet).
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det är få organisationer som verkar för de mänskliga rättigheterna i landet men
de har inga begränsningar. Debatten om frågor rörande mänskliga rättigheter är
förhållandevis livlig i medierna och de organisationer som finns tvekar inte att
öppet kritisera regeringen. Som angett kan dock Regeringen i sin tur vara
högljudd i sin kritik av det civila samhället och dess företrädare (se avsnitt 8). I
flera fall finns dock exempel på goda samarbeten mellan enskilda
organisationer och staten. Organisationen Namibia Institute for Democracy
(NID) utbildar exempelvis tjänstemän i den nyinstiftande
Antikorruptionskommissionen, och organisationen Legal Assistance Centre
(LAC) deltar i utbildningar med polisen. Aktivister på området säger sig, med
något undantag, inte känna någon oro för sin egen säkerhet.
Regeringen har sedan en tid fört en dialog med det civila samhället om ett
samarbete för att formulera en gemensam vision för Namibia och dess
demokratiska framtid. Samarbetet skulle även inkludera registrering av enskilda
organisationer för att underlätta kanalisering av finansiellt stöd från staten och
utländska aktörer. Från att initialt ha varit positiva till detta samarbete råder nu
en viss tveksamhet bland flera frivilligorganisationer eftersom de fruktar att
statens inflytande över resurstilldelningen från utländska givare kan bli för stort
20
och hämma det civila samhällets roll att vara en kritisk och oberoende
granskare av makten.
De tongivande organisationerna verksamma för de mänskliga rättigheterna är
LAC, NSHR, Media Institute for Southern Africa, Human Rights
Documentation Centre och NID.
Ombudsmannen har ett förhållandevis brett mandat (se avsnitt 6), men
frivilligorganisationer menar att hans nuvarande resurser behöver stärkas för
att vara ett trovärdigt granskningsinstitut.
Förslag har även väckts att inrätta en kommission för mänskliga rättigheter för
att komplettera de enskilda organisationerna och deras granskning av
efterlevnaden av relevanta FN-konventioner. Diskussionerna mellan regering
och det civila samhället om denna kommission har dock hittills varit
resultatlösa.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Några av EU:s medlemsstater, i första hand Sverige, Frankrike och Finland ger
specifika stöd för de mänskliga rättigheterna. Sverige har sedan lång tid
samarbetat med och stött ett antal organisationer på området, däribland Legal
Assistance Centre (LAC), NSHR, samt Namibia Institute for Democracy
(NID). Detta gåvofinansierade stöd fasas dock ut under innevarande år.
Namibia samarbetar med ett stort antal FN-organisationer, bland annat
flyktinghögkommissariatet (UNHCR), livsmedelsprogrammet (WFP) och
barnfonden (UNICEF), på området. Afrikanska unionens (AU) närvaro och
aktivitet är låg.
SADC (Southern African Development Community) har sin domstol förlagd
till Namibia. SADC-domstolen, som har jurisdiktion över individuella och
statliga tvister inom SADC då alla nationella rättsmedel är uttömda, hade sitt
första fall i år. Det hade anhängiggjorts av zimbabwiska farmare som yrkade att
tribunalen skulle ogiltigförklara zimbabwiska myndigheternas beslut om
övertagande av farmer. I ett preliminärt beslut meddelade tribunalen att ingen
verkställighet av konfiskeringsbesluten fick ske innan dom meddelats.
Namibia deltar, än så länge, inte i AU och det afrikanska ekonomiska
samarbetet NEPAD:s African Peer Review Mechanism (APRM), en
självskattningsprocess om hur staten arbetar för bl a god samhällsstyrning,
demokrati och mänskliga rättigheter.
